Alla inlägg av tobycatrunning

Lite ont…

Har tvingats till en ofrivillig förändring i träningsschemat med raska promenader istället för att kuta. Det var på löpbandet i Dubai, som det började ömma i vadmuskeln så jag fick sänka tempot. Väl här hemma trodde jag att det ömma hade gått över, men när jag i onsdags gav mig ut för att springa kom jag bara 1.5 kilometer innan det högg till så återigen blev det till att sänka tempot.

I går blev det 9 kilometers promenad och om en stund blir det en runda till för att ersätta mitt planerade långpass. Förvisso bränner man energi även under snabba promenader men jag hade behövt hårdare träning för att vara förberedd inför nästa halvmara, den 3 maj. Nu får vi se hur det blir med den saken.

Problemet med att gå är att det är så segt Det känns som att man står stilla, att man inte kommer någon vart och därför är det en tråkig träningsform. Å andra sidan ökar chansen att man lägger märke till vårblommorna i vägkanten eller hör den där koltrasten sjunga. Fast just i dag blåser det kyligt – inte alls lika härligt som det var i går – så då lär det inte vimla av koltrastar längs landsvägen. Egentligen borde jag kanske vila helt men blotta tanken gör mig rastlös och det gör inte ont när jag går.,,

Dags att bita ihop….

Löpband och skidor i Dubai

dubai
Utsikt från löpbandet

Har precis kommit hem från en semestervecka i Dubai, där jag lyckades få ihop fyra morgonpass på löpbandet (11.5+9+6+6 km) medan övriga i familjen fortfarande låg och snusade gott uppe på hotellrummet.

Jag tycker inte om att springa på löpband och gillar definitivt inte att springa på tom mage men nu tog jag chansen och det fungerade ganska bra, även om jag blev lite stel i höger vadmuskel och därför blev de två sista passen kortare och lugnare.

Löpband är något jag tar till när det kniper, som på ett hotell granne med den 12-filiga matarleden genom Dubai. Visst hade det gått att springa i kvarteren runt omkring men med fara för liv och lem så fort det närmar sig en taxi eller annan bil. Och det gör de ofta ganska fort.

Dubai2
Utsikt från toppen av SkiDubai

Hann också med att åka slalom i den imponerande skidbacken inomhus, även om det förstås är helt sjukt att åka utför i 4 minusgrader när det är plus 30 ute. Pisterna är 400 meter långa och fallhöjden helt okej, snön mjuk och inte mycket till kö vid liftarna.

Faktum är att det är 21 år sedan jag senast stod på ett par skidor men det gick bra, jag kom ner med armar och ben i behåll och utan att göra en enda vurpa :-). Förut, innan jag flyttade ner till Skåne, åkte jag mycket skidor, både på längden och utför: Vemdalen, Björnrike, Åre, Österrike… Klart att det är något jag saknar emellanåt och jag hoppas verkligen att det inte dröjer 21 år till nästa gång!

Det finns en kille i min by som vill ha med mig i deras Vasaloppslag och det är klart, Vasan är ju en gammal dröm. Men det känns inte särskilt realistiskt så de får nog åka utan mig. Men man ska aldrig säga aldrig…

 

 

Snart dags för första löparbidraget!

I höstas lovade jag att för varje kvartal ge 1 krona per kutad kilometer till Unicef, Skandinaviska Barnmissionen, Läkare utan gränser och Plan med en målsättning om att kunna skicka minst 300 kronor till var och en av organisationerna som stöd till deras viktiga arbete.

I bloggen ”snacka om getter” berättade jag om de båda getter som dottern och jag skickat till Bangladesh, ”Bauhaus” och ”Espresso House”.

Nu är första kvartalet snart till ända och med dagens 11-runda har jag nått det första målet: 306.2 km. Förhoppningsvis ska det bli några pass till innan jag gör inbetalningen till Unicef.

PS. 336 kr blev det till Unicef! Nu tar vi nya tag för andra kvartalet! Två lopp är inplanerade: 3/5 Sydkustloppet 21 km, 12/5 Blodomloppet 10 km. DS.

 

KÖPENHAMN: Firar # 1000 med långlopp

cph25km2015

danmark
#18 – 150315

Marathontest 3, Köpenhamn 25 km
2.24.07 (5.46/km)

I dag har det gått exakt 1000 dagar sedan jag gjorde den där 3-kilometersrundan som skulle göra mig till ”löpare” igen efter nästan 16 års vila. Visst gjorde jag några försök under de där åren, men det blev sällan mer än två eller tre i rad. Knappast värt att kalla seriös träning…

Dagens firande skedde i Köpenhamn och ännu ett av Spartas träningslopp inför byens Marathon i maj – denna gång med en helt ny sträcka: 25 km. Banprofilen har formen av något slags krumelurdjur, där stor del av loppet går på grusstigar runt Faelledsparken i så många knökar och krökar att det är omöjligt att försöka memorera sträckingen i förväg. Varven är 9+8+8 km och även om det emellanåt var rätt trångt på de där stigarna så var det skönt att slippa kuta på asfalt hela vägen.

Sagt och gjort, jag tog rygg på ett gäng orangea västar med gula ballonger, fast besluten att hålla mig till min uppgjorda 5:30-taktik och inte försöka driva upp tempot ytterligare (de senaste träningspassen har legat runt 5:15-5:20). Efter 10 km hade jag en sekund i banken, sedan gick det aningen fortare under ett par kilometer innan vi passerade 16, återigen med en sekund i banken. Perfekt!

Men sedan hände något, det började göra ont i ryggen och jag fick svårt att ta ut stegen så vid andra varvningen (17 km) stannade jag för att stretcha innan jag lufsade vidare i något makligare tempo. Fick upprepa detta ytterligare någon gång innan jag nådde halvmarapasseringen på 1.59.19 – det vill säga 4.19 efter tidtabellen. Men på något sätt lyckades jag få benen att fortsätta röra sig framåt och gick i mål precis före nästa gäng med ballonger, 5:45-gruppen. Helt okej, trots allt även om det inte blev det där MVG-loppet som jag kände att jag hade på gång.

Gladast var jag för att knäet inte protesterade en enda gång – förrän i Öresundstunneln på väg hem när det nästan låste sig.

Tristast var inte ryggontet utan att jag, efter att ha legat en stund i badkaret, var tvungen att kräkas. Insåg då att jag ätit frukost väldigt tidigt (formel 1-loppet i Australien började redan klockan 6…) och att jag från klockan 9 och framåt bara fått i mig vätska.

Klokast blev jag under den sista delen av loppet, när jag kände att det började ta mot. Där avgjordes saken, det blir inget Köpenhamn Marathon för mig i maj utan det får räcka med att kuta ett gäng lopp på halva distansen.

Här är 5-kilometerspasseringarna:

5 km: 27.22
10 km: 54.56 (27.34)
15 km: 1.22.19 (27.25)
20 km: 1.53.35 (30.06)
21.1 km: 1.59.19
25 km: 2.24.07 (31.43)

Betyg på insatsen: 3  (första 17 km: 4+)

 

Kan man förlora sitt ena löpsteg?

vårblommor
Lite tröst i vinden

Man ska inte fundera för mycket medan man springer, i alla fall inte på hur man springer utan det bästa är när det bara flyter på och kroppen rör sig framåt i ett lagom tempo och det känns som att man ska kunna springa hur långt som helst. Eller i alla fall lite längre än man planerat.

Sista månaderna har jag av och till haft lite ont i ena knät. Ibland när jag sprungit, ibland efteråt. I veckan var det illa och jag gav mig själv lite extra vila innan jag idag gav mig ut på en lugn milrunda, som gick över förväntan trots att det blåste ilsket över Söderslätt.

Under den knappa timmen hann jag börja fundera och framför allt på sådant man inte ska fundera på: hur jag löper. Kan det vara så att jag blir öm i högra knäet för att jag sätter ner foten fel? För att jag kompenserar något på det ben inte ömmar? Är det för att jag börjat ta för korta steg? Eller för att jag – plötsligt – tappat löpsteget? Är det rent av möjligt att tappa löpsteget på bara det ena benet?

Och ju mer jag tänker, desto svårare blir det att sätta i foten naturligt utan att spänna sig… Eller tänka på det…

Vi får väl se hur det känns i morgon och om det blir något långlopp i Köpenhamn nästa söndag. Känns det inte hyfsat så är det inte värt att riskera något i onödan men det hade varit skoj att testa formen på allvar – speciellt som den 15:e är dag nummer 1000 sedan jag började löpträna igen efter typ 16 år.

Noterar också att jag sedan midsommar sprungit knappt 110 mil – det vill säga att jag nästa vecka kommer att slå de 1107.6 km jag noterade förra träningsåret (= 19/6-18/6) och det på mindre än nio månader. Jag hoppas att det inte är den ökade träningsdosen som ligger bakom det där ömma knäet utan att det är något annat.

Så här ser årsstatistiken ut:

2012-2013: 135 pass, 1307.1 km
2013-2014: 106 pass, 1107.3 km
2014-2015: 96 pass, 1094.2 km

RunTobyRun!

Valde rätt dag för långrunda

Solen tittade fram och det var nästan vindstilla när jag avslutade februari med ett långpass om 18.3 km. Det var väl på inga sätt ”magiskt” men en bra avrundning på månaden i ganska bra tempo (5:18).

Det var onekligen rätt dag att sticka ut och gnugga asfalt, i dag hälsade vi mars välkommen med snålblåst med regn och snöblandat och under en halvtimme flög det omkring 5-kronorsstora snöflingor i vindbyarna och då var det förstås extra skönt att hålla sig inomhus.

Tappade 50-55 km löpning i början av månaden, under min förkylning, men det är ingenting att gå omkring (eller springa!) och gräma sig över. Då har jag varit desto oroligare över mitt högra knä, som gjorde rejält ont i förra veckan så jag hoppade över ett pass och väntade fyra dagar innan nästa – gårdagens långrunda. Det kändes lite stelt och ömt i början men efter en halvmil släppte det och resten av rundan gick bra och idag känner jag heller ingenting.

Under första halvmilen kände jag mig också tveksam till formen – ska jag verkligen orka kuta 25 km i Köpenhamn om två veckor? Kanske är lika bra att lägga ner planerna? Men efteråt kändes det bättre, jag tycker att jag fick de svar jag ville ha och – framför allt – det gjorde inte ont i knäet efteråt.

RunTobyRun!

Hämnden är ljuv

Har nu kommit igång med träningen igen efter förkylningen med tre pass på fyra dagar och har tagit det medvetet lugnt (6.7 km/6:03, 7.8 km/5:34 och 9.1 km/5:17) och det känns bra, känns definitivt inte som att hostan eller snuvan skulle vara på väg tillbaka (ta i trä).

Uppsala1985
Uppsala 1985

Läste just Märtas blogginlägg på jogg.se om bästa löparminnet och skrev följande som kommentar till bloggen. Men jag postar det här också (copy/paste…):

I tvåan på gymnasiet skulle jag springa Vårloppet i Uppsala (8,2 km längs Fyrisån med målgång på Studenternas IP) och i startvimlet hittade jag min gympalärare, en kul snubbe som var arketypen för en äldre vältränad långlöpare, så jag tänkte att ”jag tar rygg på Calle”. 

Sagt och gjort, jag hängde på honom i 6-7 kilometer innan jag tyckte att det började gå för långsamt så jag gjorde ett litet ryck – och döm av min förvåning när jag märkte att han inte orkade svara. I mål var jag klart före honom och jag tänkte att nu får han väl höja mitt betyg (hehe). Så blev dock inte fallet, tror jag, däremot ruvade han på hämnd till avslutningen i trean i självaste Uppsala domkyrka, där han skulle tacka av mig som ordförande i skolans idrottsförening. Då kläcker han ur sig, mitt framför alla, att jag minsann lovat att springa Stockholm marathon nästa år. Hehe. 

Så kom det sig, att jag gjorde min första mara 1987 (och slog Calle då oxå, eftersom han blev magsjuk och aldrig kom till start). Det skulle dröja 26 år till min andra…

Back to life…

nyalampor

Upplyst tillvaro …eller i alla fall back to running. Ja, så kändes det i kväll när jag gav mig ut på min första löprunda på nästan två veckor. En liten förkylning ställde till det och jag hostade och snorade och kände mig lite risig när jag lufsade iväg till jobbet (men inte så där genuint ynklig som killar kan vara när de drabbas av en ”mancold”). Möjligt att jag hade lite feber men när jag väl kollade så visade tempen under 37.

Har haft lite ångest för den här rundan, rädd för att börja träna för tidigt igen.

Förra året, efter Barcelona marathon, blev jag förkyld och den släppte inte på fyra veckor och det var jäkligt segt. Något liknande vill jag inte råka ut för igen, därför tvekade jag in i det längsta om jag skulle pröva i dag eller vänta en dag till, för säkerhets skull.

Visst har jag saknat löpningen, även om jag i ärlighetens namn ska erkänna att jag kommit på mig själv med att sakna siffrorna snarare än löprundorna. Alltså de 50-55 km som jag annars skulle fyllt i träningsdagboken…

Det blev en väldigt lugn runda, 6.7 kilometer i måttligt tempo (6:03 per kilometer på en runda där jag normalt brukar ligga mellan 5:00 och 5:25) för att inte dra in för mycket kall luft i lungorna. Det kändes bra – inte minst för att kommunen eller Vägverket varit bussiga att sätta upp nya lampor längs denna rundan under tiden jag varit förkyld – men vi får väl se hur det känns i morgon och om jag kan lägga den här infektionen bakom mig. Hoppas!

No miracle drug

Nej, jag hittade inte någon ”miracle drug” utan dotterns förkylning började slå till i fredags och igår fanns det ingen chans i världen att springa mina planerade 15 km i Köpenhamn.

Nu var det ju bara fråga om ett träningslopp, inget märkvärdigt alls, så det var väl inte hela världen. Och även om jag nu, rastlöst, får vänta ut förkylningen så intalar jag mig att en veckas extra vila inte behöver vara av ondo – tvärtom kan det vara bra för kroppen att få den där extra vilan som den normalt aldrig får om man springer varannan eller möjligen var tredje dag. Det viktiga är dock att känna sig för och lyssna på kroppen och inte riskera att sticka ut för tidigt.

Dessutom: när Köpenhamnsutflykten blev inställd fick jag istället möjlighet att följa med den nu tillfrisknade dottern till Vellinge på hennes första inomhusturnering i fotboll. Det gick ganska bra: 2 segrar, 1 oavgjord och 2 förluster och var idel glada miner efteråt, speciellt när tjejerna fick medalj!

RunTobyRun!

Miracle drug

0202

Bilden ljuger, för i dag passade jag på att ta en runda på lunchen, innan det började snöa på allvar och nu på kvällen har det väl hunnit bli ett par centimeter.

Jag har varit lite öm i mitt ena knä men det börjar kännas bättre. I lördags gjorde jag 15.2 och i dag 7.8 i lite raskare tempo (5.04) och det känns jättebra efteråt. Tanken är att jag ska kuta 15 km i Köpenhamn på söndag, men jag brukar ju bli hypokondrisk några dagar innan start och nu är det återigen så att dottern hostar och snuvar och det ska väl mycket till om jag ska ha sån tur att jag klarar mig den här gången också.

Jag undrar hur de gör, de där vindlätta snubbarna och snubborna som springer långt och snabbt och utan att knappt bli svettiga. Har de någon mirakeldrog som – på fullt lagligt vis – håller dem friska? Eller går de på någon annan skum diet? Eller sover i något slags Michael Jacksonbubbla de sista dagarna inför ett viktigt lopp för att inte råka ut för barnens alla härliga bassilusker som de tar med sig hem i stora lass från skolor och dagis?

Eller är det så att det är själva löpningen och hårdträningen som blir till deras miracle drug och stärker immunförsvaret till samma imponerande nivåer som deras PB? Jag kutar ju inte så snabbt, men nog tycker jag ändå att jag var sjuk oftare innan jag började löpträna igen 2012. Å andra sidan var barnen mindre då, 2012 hade den yngsta hunnit fylla 7 och inte sjuk så ofta som hon var på dagis. Speciellt inte första terminen…

Nu längtar jag till onsdag kväll och ett lugnt genrep, gärna 11-12 kilometer i ett tempo runt 5:30. Sen är det Köpenhamn som gäller…