Hyde Park – en klassiker

image
Marble Arch

Är i London och även om jag använt mitt ”Oyster card” flitigt på tunnelbana och buss så har det blivit åtskilliga kilometer till fots.

I går morse tog jag en frukostjogg runt Hyde Park, en riktig klassiker. Gillar egentligen inte att springa på tom mage men av praktiska skäl var det inte genomförbart att först äta och sedan smälta maten.

Tog det lugnt och kände glädjande nog inte av något alls i ryggen – precis som rehab-Jonas förutspått och det känns ju lovande. Ska försöka göra ett nytt försök i morgon innan vi styr kosan mot Gatwick och flyget hem. Blir spännande att se hur lätta fötterna är efter dagens långpromenad….

RunTobyRun!
tillägg tisdag: andra varvet runt parken, i högre tempo och utan fotopauser gick på fina 5:18 – det bästa på länge, trots storstadströtta ben, dåligt med sömn och eventuellt en begynnande förkylning. Mer trafik idag och mer trängsel på trottoarerna men bara ett ofrivilligt stopp vid rödljus. Härligt!

Ja, man kan förlora sitt ena löpsteg

I början av mars ställde jag mig frågan om man kan förlora sitt ena löpsteg – för det var så det kändes, som att höger ben inte ville hitta rytmen. Nu, efter mitt första besök på rehab är jag benägen att ta bort frågetecknet. Ja, man kan förlora sitt ena löpsteg även om det i mitt fall knappast handlar om att jag bytt till någon märklig slags passgång utan om att kroppen försökt kompensera för småskavanker i höger ben och att jag därmed överbelastat det vänstra och en muskel i ländryggen.

Det kan också bero på att jag suttit snett i bilen eller att jag, efter ergonomens besök på jobbet i våras, börjat stå allt mer vid mitt skrivbord och jobba men att jag kanske inte stått rätt. Eller något annat, som i kombination med träning och tilltagande ålder (= min slutsats) tagit ut sin rätt.

Nu verkar det – tack och lov – som att jag inte är något hopplöst fall utan att jag får göra några små övningar och fortsätta träna och succesivt börja jogga och springa. Jag fick några ”knäck” i ryggen av rehabkillen och behöver antagligen ett par omgångar till men det finns ingenting som säger att jag inte borde kunna springa en mil eller två så småningom.

Dessutom får vi nog se till att skaffa en bättre gräsklippare, så att jag vågar klippa gräset utan att riskera att det hugger till i ryggen igen…

RunTobyRun!

PS. Ser i statistiken att ett av mina blogginlägg, ”Att det ska vara så svårt” nu nått för mig snudd på osannolika 500 visningar på jogg.se (plus x antal visningar på denna sajt). Ytterligare 19 inlägg har haft över 200 visningar på jogg och det låter kanske inte så mycket jämfört med kändisbloggar som Blondinbella eller de mest lästa på jogg men för mig så är 200 visningar mycket och 500 en fantastisk siffra. Tack, tack!  DS.

 

Inte nu igen…

IMG_1299

 

Förra gången var det träningen efter Blodomloppet, nu var det kvällen efter min euforiska utflykt i terrängen på Öxnehaga som det återigen högg till i ryggslutet, på exakt samma ställe som tidigare. Den här gången var det inte under en löprunda utan hemma i trädgården när jag skulle ta i och dra en trög gräsklippare över mosträvigt högt gräs. Kvällen därpå blev det ännu värre, efter tre rejäla nysningar. Då var det knappt så jag kunde stå upprätt efteråt och nu har jag ont på natten också, det hade jag inte innan.

Det är inte bara trist, det är förstås för jävligt. Och sabbar alla planer på att springa långt och mycket i sommar.

Samtidigt finns det förstås många människor i världen som har det värre. Som svälter, som inte har rent vatten, som utsätts för krigets alla övergrepp och med dem i åtanke så vad är väl lite ont i ryggen? Efter helgen ska jag till en sjukgymnast för att få min ”dom” och se hur allvarligt det är, om det räcker med att vila eller göra några enkla övningar för att stärka upp. Eller vad det nu är som krävs.

Lyckades ta mig ut på en promenad idag för att avsluta mitt tredje träningsår (det var ju den 19 juni 2012 som jag ”återuppstod” som löpare efter att ha legat lågt i 16 år) och även om jag tappade fart under april, maj och juni på grund av diverse skavanker, så blev det ändå  en klar ökning i träningsmängd:

2012/13: 1307.1 km (135 pass)
2013/14: 1107.3 km (106 pass)
2014/15: 1452.3 km (135 pass)

Räknar man halvår så kommer hösten (803.7 km) och våren (648.6 km) på andra och tredje plats i statistiken, brädade av våren 2013 (817.9 km).

Det här med statistiken är inte bara av akademiskt intresse, jag har ju dessutom ett löfte att under året skänka 1 kr per löpt kilometer och kvartal till organisationer som gör något bra, helt enkelt en extra morot för att komma ut och träna (inte något jag gör för att få goodwill). Förra kvartalet blev det en slant till Unicef, den här gången går pengarna till Skandinaviska barnmissionen men eftersom jag varit skadedrabbad kommer jag nog inte att nå riktigt ända fram till målet om 300 km under kvartal 2 – men det ska ju inte de behöva ”lida för” utan löparbidraget för andra kvartalet blir enligt målsättningen, det vill säga 300 kr.

Nästa kvartal går pengarna till Läkare utan gränser – och förhoppningsvis har jag kunnat springa ihop pengarna…

Öxnehaga: Våt dröm för en asfaltsgnuggare

image

Nu känns det härligt, som att jag fått min belöning för de senaste månadernas strul med småskador som tvingat mig att gå snarare än att löpträna.

Hamnade nämligen i Jönköping för att lämna av tre killar på Dreamhack och konsulterade nätet och en kollega för att hitta bra löpspår. Valet föll på Öxnegården, trots att deras omklädningsrum och cafe är stängda idag (antar att stora delar av Jönköping-Huskvarna pysslar med Dreamhack, Vätternrundan eller firar sina studenter fortfarande).

Slingorna (1.3 km, 2.5 km, 3.7 km, 5.0 km, 10.0 km samt en vandringsled) går i ett vackert naturreservat på Bondberget. Och det är KUPERAT. Det kändes som mer och tuffare backar än jag passerat de tre senaste åren…

Glömde mina hörlurar hemma och det vat väl bra det – nu fick jag inte bara skogens alla dofter och ljusets skiftningar utan även en härlig symfoni av fågelsång. Ska man vara petig så saknades det avståndsmarkeringar på rundorna (jag testade fyra av dem, totalt 15.4 km) och det verkade bara vara skyltat åt ena hållet. Men för en asfaltsgnuggare som jag var det ett härligt pass.

Kände inte av ryggen men lär väl ha träningsvärk i morgon – det var ju inte bara terräng utan mitt längsta pass på tre månader (även om jag inte sprang allt i sträck).

Det här (= springa i skogen) borde jag göra oftare!

 

Kortvarig glädje

Maj är snart till ända och jag hade hoppats kunna skriva att jag fortfarande njuter av den där härliga ”vinnarkänslan” från Blodomloppet och att jag kunnat ge mig ut på några härliga, problemfria pass bland de knallgula rapsfälten.

Men på fredagen, tre dagar efter Blodomloppet, högg det till i ryggslutet efter 6.2 km och jag hade inget annat val än att promenera sista biten hem. Vilade några dagar och gav mig ut på en lugn runda och det kändes som en tidsfråga innan det skulle hugga till igen och i lördags blev det till att promenera igen, 6.7 km. Och det är ju så jäkla tradigt! Jag hade ju verkligen sett fram mot att komma igång igen efter att ha brottats med olika skavanker under april och maj.

Men nu blir det till att ta det fortsatt lugnt och till att skippa planerna på en sen anmälan till Malmömilen – där jag sprang riktigt bra i fjol trots att jag även då hade en tung vår med först fyra veckors förkylning och sedan nästan två månaders återhämtning innan jag fick upp fart och ork igen – lagom till Malmömilen.

Det är bara att inse faktum: börjar bli gammal 🙁

MALMÖ: Härligt att få överprestera!

Blodomloppet 2015

sverige
#19 – 150512
Blodomloppet, Malmö 10 km
Tid: 50:33

Det hör verkligen inte till vanligheterna, men i dag kände jag att jag överpresterade och gjorde ett avsevärt bättre resultat än jag räknat med. Det är en skön känsla och den kommer definitivt att göra livet lättare i morgon när träningsvärken sätter in…

Extra skön är känslan med tanke på förutsättningarna: kallt, blåsigt och regnigt på en småkuperad och trång bana som absolut inte är gjord för att svälja tusentals löpare och definitivt fel ställe för alla som drömmer om att slå någon form av personligt rekord.

Jag hade egentligen bara ett mål med tävlingen: att orka springa 10 km i sträck utan att behöva vila längs vägen, ett mål som kändes rätt så tufft med tanke på de senaste sex-sju veckornas träningsmisär. Och jag var beredd på att det förmodligen skulle bli en tid över 58 minuter, kanske rent av timmen, vilket ju känns som ljusår efter fjolårets tider då jag gjorde flera lopp runt 48.

Men ändå… I trängseln på Bulltofta lyckades jag hitta det: flytet. Det var som om kroppen bestämde sig för att glida in i ett skönt mood och att jag bara behövde följa med. Efter 3 km tittade jag på klockan och trodde knappt mina ögon: 14.55. Samma känsla infann sig halvvägs, efter en lång seg benknäckarbacke på blött grus, när klockan precis tickade över 25.

Lyckades hålla 5:00-tempot i ytterligare två kilometer men en lång, lång raksträcka i motvind och regn fick mig att börja flåsa allt mer högljutt och tappa rytmen. Sista kilometern, som retfullt nog gick i en bågformad slinga runt målet och de glada tillropen från PA-systemet, hade jag bara en enda tanke i huvudet: kommer inte det där jävla målet snart?

Men det gjorde det och tiden 50:33 innebär att detta, mitt nittonde lopp sedan 2012, förmodligen var det allra bästa utifrån förutsättningarna. Och det känns riktigt, riktigt skönt!

Extra skönt att knäet inte protesterade en enda gång och – i alla fall än så länge – känns bra. Hoppas det håller i sig!

5 km: 25.02
10 km: 50.33 (25.30)

Betyg på insatsen: 4+

Härlig känsla – men orkar jag en mil?

Efter sex dagars vila gav jag mig igår ut på en tredelad träningsrunda och knäet kändes faktiskt bättre, bara lite ömt på slutet av rundan. Idag känns det ingenting alls och det är förstås positivt även om det säkert skulle behöva ännu mer vila, men det får i så fall bli efter Blodomloppet på tisdag.

Sprang 3.35+3.35+2.4 och i vanlig ordning var det tungt i början. Tempot kändes som 5.10-5.15 men landade runt 5.30 i motvinden och det kändes som att jag inte hade så värst mycket mer energi att krama ur kroppen.

Efter en stunds vila vände jag och sprang samma sträcka tillbaka – i lätt medvind – och plötsligt kände jag hur det började lossna. Jag kunde öka på stegen, sträcka ut i ett riktigt löpsteg utan att det tog emot eller att det ömmade i knäet. Det var en härlig känsla och fast jag inte tittade på klockan medan jag sprang så gick det faktiskt överraskande fort (17.13), förmodligen det snabbaste jag sprungit den här sträckan under 2015. Avrundade sedan med en liten lugnare tur runt byn innan jag ganska nöjt ställde mig i duschen.

Men även om det kändes rätt okej i går – i alla fall på en av sträckorna – så är det frågan hur mycket nytta jag har av det på tisdag. Målet blir att kuta 10 km utan att behöva gå eller stanna längs vägen och det är ytterst tveksamt om jag grejar det, kan inte minnas att jag gjort det sedan 25 kilometersloppet i Köpenhamn i mitten av mars, innan jag tappade ork och tempo och fick problem med småskavanker.

Klarar jag målet att springa hela vägen så spelar inte tiden någon roll – det skrev jag redan förra veckan och det står jag för – men jag gillar ju siffror och har därför kastat ett öga i statistiken. Av de 18 lopp jag sprungit sedan september 2012 var långsammaste passering vid 5 km 28.24* (Barcelona Marathon 2014) och vid milen var i samma lopp, 56.37*. Dessa tider lär stå sig på tisdag men, som sagt, det spelar ingen roll. Nu gäller det att komma i mål och sedan vila och sakta försöka jobba mig tillbaka i form över sommaren.

Håll tummarna – det kanske hjälper!

RunTobyRun!

* Sex av mina 18 lopp har varit på sträckan 10 km. I fem av loppen gick första 5 snabbare än sista 5, undantaget var på Malmömilen 2014 då första gick på 24.48 och andra på 23.58, det vill säga 50 sekunder snabbare.

Sluttid (första 5+sista 5):
Trelleborg 2013: 47.27 (23.00+24.27)
Skanör 2014: 47.34 (23.25+24.09)
Trelleborg 2014: 48.17 (23.04+25.13)
Malmö 2014: 48.46 (24.48+23.58)
Köpenhamn 2013: 52.02 (25.15+26.47)
Skanör 2012: 54.52 (24.55+29.57)

Av samtliga 18 lopp har jag öppnat hälften av loppen (9) under 25 minuter och vid ju tillfällen gått i mål eller passerat milen under 50 minuter, dvs 5:00/km. Det var vid de  fyra milloppen ovan (47.27, 47.34, 48.17 och 48.46) samt på tre halvmaror:

Malmö 2014: 49.12 (23.42+25.33)
Trondheim 2014: 49.15 (24.27+24.48)
Köpenhamn 2013: 49.45 (24.46+24.59)

Ödet kan spela spratt

SMYGE04
Annat söndagsnöje i Smygehamn.

Nej, det blev förstås inget Sydkustlopp i söndags, vilket du som är trogen läsare redan hade räknat ut. Det var förstås trist, speciellt som solen sken och det var en strålande försommardag på Söderslätt – även om jag gissar att det blåste en hel del motvind på halvmaran mellan Trelleborg och Smygehuk.

Nu ville inte ödet att jag skulle springa något lopp – och det var bra det – men jag hamnade i Smygehuk/Smygehamn ändå för att se dottern spela seriepremiär i fotboll. På vägen dit såg jag skyltarna som markerade 19 km och 20 km, de där som brukar kännas så härligt sköna att komma fram till. För då är det nära, oavsett hur trött man än är så ger i alla fall tvåmilaskylten lite extra energi. Fast just den här gången, oförmögen att starta, var det förstås inte så kul att se skyltarna.

På eftermiddagen lufsade jag 9.1 km i lugnt tempo, med två stopp längs vägen och lite ont i knäet. I veckan kommer jag därför att ta det lugnt, men hoppas komma till start i Blodomloppet i Malmö nästa tisdag tillsammans med fyra andra på mitt jobb.

Målet, ett normalt år, skulle vara att göra milen under 48 (även om det lär vara rätt trångt runt Bulltofta, knappast en bana att försöka slå PR på) men med de senaste veckornas dåliga form – och skavanker – kommer jag att ha ett helt annat mål framför mig på tisdag: att springa hela vägen. Jag bryr mig inte om det tar 52 eller 58 minuter, men tar jag mig runt utan att behöva gå längs vägen så kommer det att kännas som en seger i alla fall.

PS. Som bekant publicerar jag denna blogg dubbelt, det vill säga både på min egen blogsite och på communityn jogg.se. Där noterar jag nu för första gången att ett av mina inlägg passerat 350 visningar och att det näst mest lästa står på 347. Därtill kommer alltså ni som läser bloggen på denna plats. Tack alla! DS.

En bortkastad månad

I träningsdagboken för april summerar jag 14 pass och 118 kilometer och det ser ju helt okej ut – men det är några av mina sämsta kilometer någonsin. Jag har haft omväxlande ont i vaden, i knät, i magen och mått illa och det är bara en handfull av träningspassen som jag kunnat springa, resten har jag gått.

Och vad värre är: det känns som att jag helt tappat orken, i dag tog krafterna slut redan efter 3 kilometer. Efter en stunds vila lyckades jag kuta 3 till och sedan ytterligare en bit innan jag fick ge upp, genomsvettig och illamående.

Kanske borde jag vilat helt under april, men jag har tvingat ut mig på de där (tråkiga) promenaderna för att inte bli rastlös. Nu, med facit i hand, inser jag att jag lika gärna hade kunnat låta bli. Känner ingen ork, ingen motivation och är rädd att jag håller på att tappa glädjen med att träna.

Nåja, säger du kanske nu och skakar på huvudet, lite motgångar måste jag väl ändå klara av? Självfallet, men det är ju så här års som man ska få sin belöning efter vinterns kamp mot ursäktskatalogen, sträcka ut längs rapsfälten och njuta. Och så börjar kroppen strula…

Blir absolut inget Sydkustlopp på söndag, får försöka samla ihop mig till Blodomloppet den 12:e, sedan har jag inget planerat lopp förrän i mitten av augusti.

Lika bra det…

Fortsatta problem

raps15

Hade hoppats så mycket på våren, att kroppen skulle fyllas med liv och extra energi i takt med att solen tittar fram och träningskläderna allt tunnare. Först var det den där ömma punkten på ena vadmuskeln, den som började protestera under ett pass på löpbandet under semestern i Dubai och som innebar att jag fick ta ett gäng raska promenader istället för att kuta.

När jag i veckan kom hem igen efter ytterligare en snabbtur utomlands, gav jag mig i torsdags ut för att jogga långsamt. Nu borde väl ändå vaden vilat upp sig, tänkte jag, stärkt av att se de första gula rapsblommorna titta fram längs vägkanten på 101:an. Och visst hade vadmuskeln vilat sig, däremot började det ömma lite i höger knä igen. Inte värre än att jag kunde jogga 9.1 i lugnt tempo med ett par stopp på vägen, mer ork än så hade jag inte och det är kanske det som gör mig mest bekymrad.

Gav mig ut idag igen, denna gång med lite bättre tempo till första stoppet (3.35 km/17.28) men fick sedan verkligen bita ihop under vägen tillbaka (18.04) och sedan på det extra lilla varvet (2.4 km/13.24). Tiderna blev rätt hyfsade, trots allt, men jag var helt slut och svettades som en gris.

Nästa söndag är det dags för Sydkustloppets 21 km. Har inte kastat in handduken än men det börjar kännas som att det där loppet är i riskzonen. Har sedan Blodomloppet i Malmö den 12/5, en mil på bana där det brukar vara rätt trångt så det brukar inte finnas utrymme för att springa vrålfort, har jag hört. Hade varit bättre om loppen hade kommit i omvänd ordning, först milen och sedan dubbla distansen men nu är det som det är och jag får se hur det blir. Kanske är det vädret som får avgöra, regnar det och blåser på söndag så lär det ändå inte bli någon hit att springa längs kusten.

Önskar er alla lite bättre lycka med formen inför försommarens lopp!