Alla inlägg av tobycatrunning

Hypokondrikern vaknar

Det slår aldrig fel. Några dagar innan ett lopp så vaknar hypokondrikern i mig. Retar det inte lite i halsen? Gör det inte ovanligt ont i högra knäet? Är jag inte lite stel i nacken? Och så har vi orken, tempot och flåset som aldrig känns bra på sista passet inför ett lopp.
På lördag är det Malmö halvmarathon som väntar, 21.1 km (om de mätt upp sträckan rätt den här gången…) och givetvis präglades sista träningsrundan av tvångstankarna. Kommer jag verkligen att orka? Är inte 5 blankt per kilometer i snabbaste laget? Hade jag inte min formtopp förra månaden? Och hur var det nu med det där knäet…
Självklart ska man lyssna på sin kropp men kanske inte för mycket. För när man står där i startfållan är oftast alla skavanker som bortblåsta och benen laddade för ett betydligt högre tempo än de ville häromdagen och ibland känns det förstås lite märkligt.
Men det gäller att inte sluta lyssna efter signalerna och bli övermodig. Förra hösten skulle jag springa 15 km i Köpenhamn, tre varv runt Faelledsparken och det kändes bra första fem, men någonstans halvvägs var det som att bränslet bara tog slut. Jag stannade och pustade ut och lyckades jogga tillbaka till varvningen men är väldigt glad över att jag inte tvingade mig ut på tredje och sista varvet.
Sedan 2012, när jag började springa igen efter 16 års uppehåll, har jag sprungit fyra halvmaror: Nytårslöp i Köpenhamn 2012 (2.06.51) och 2013 (1.53.40), Copenhagen Half Marathon 2013 (1.48.55) och nu senast Trondheim halvmaraton (1.47.02) och på lördag går jag förstås ut för att slå den senaste tiden. Går det som jag hoppas kan det bli en tid under 1.45.30. Men man vet ju inte, knäet känns ju inte på topp… Och retar det inte lite i halsen?
jansep14
September är slut och det blev 141 km, vilket innebär att jag för fjärde kalendermånaden i rad tränat mer än jag gjorde 2013. Målet var från början att springa minst 100 km per månad och det (900 km) har jag passerat med viss marginal (950 km) trots att jag missade närmare fyra veckors träning i våras på grund av en envis sjuka.
Då var det helt enkelt inte läge att sticka ut och kuta. För man måste ju lyssna på sin kropp och då var det inget snack om vem som bestämde.

Triathlon = respekt

LÄS UPPFÖLJNINGEN – BLEV DET NÅGON TRIATHLON?

Känner några tjejer som i lagom vuxen ålder hängett sig åt triathlon, en av dem genomförde dessutom sin första Ironman kort efter att hon lärt känna sin diabetes, och det är förstås respekt.

Triathlon handlar, precis som alla former av mångkamp, om att vara bra på mycket – eller, i alla fall, ha en hög lägstanivå på de eller de grenar man inte är så bra på och dessutom kunna lägga upp ett träningsprogram där man drar nytta av mångsidigheten utan att en träning går ut över någon annan. Själv är jag en usel simmare och med en så lägsta lägstanivå är det förstås extra tungt att försöka sig på en triathlon.

Å andra sidan, om man lyckas, så är det verkligen värt respekt.

Faktum är att jag gjort en triathlon – för snart 25 år sedan, när jag låg i det militära. Vi började dagen med att simma i Falkenbergs badhus och – tack och lov – insåg arrangörerna att det skulle bli ont om tid och utrymme för alla att plaska runt så det bestämdes att vi bara behövde simma 500 meter (tiden gångrades sedan med 2 för att få en kilometertid och mer spridning på startfältet) och det var ju fantastiskt för min del, jag hade aldrig simmat så långt som 500 meter innan och det är ytterst tveksamt om jag hade orkat det dubbla.

Nästa gren bestod i att cykla kustvägen från Falkenberg till Halmstad på en oväxlad militärcykel. Det är en vacker sträcka men rätt vindkänslig (say no more) men samtidigt fantastiskt kul att ta sikte på en medtävlare, ta rygg och sedan vissla förbi. Här hade jag onekligen nytta av att ligga dåligt till efter simningen (typ 60:e plats av 70) och kunde jobba mig upp genom fältet och med varje omkörning fick jag en ny boost och ork att jaga ikapp nästa, vilket är betydligt angenämare än motsatsen. Det måste kännas väldigt tungt att hela tiden bli ikappkörd och omkörd utan att orka svara när rycket kommer.

Det blev väldigt många omkörningar under de där fyra milen och sedan plockade jag ytterligare några placeringar under den sista milen löpning, som även då var min starka sida (det var någon gång i denna vevan som jag satte mitt PB på 36:10 på milen, ett rekord som garanterat kommer att stå sig…). Minns inte exakt vilken placering jag hade i mål men jag har bestämt för mig att jag lyckades kuta mig upp på topp-10. I sista backen upp mot regementet knäckte jag en atletisk major och det var också en väldigt skön känsla. In your face!

Det var utan tvekan en kul idrottsupplevelse och som med åren fått ett härligt nostalgiskt skimmer. Så varför gör jag inte om det? Ja, det kan man fråga sig. Kanske för att jag är rädd att få punktering… Eller att jag aldrig skulle få för mig att ställa upp i en tävling som innebär att jag måste simma så långt i öppet vatten. Men, man ska aldrig säga aldrig…

I somras mätte jag faktiskt upp en kvarts ironman, 1 km simning (är ju i och för sig inte så himla svårt att mäta upp i en bassäng…), 45 km cykel och 10,5 km löpning och funderade ett tag på att göra det som ett träningspass. Simning är, nu som då, min svaga sida och att simma en kilometer tar för mig en mindre evighet. 35 minuter? 40? Så där finns det säkert utrymme för att plocka ett par, tre minuter 🙂

(tillägnad AT, JP, LW och alla andra tappra kämpar!)

LÄS UPPFÖLJNINGEN – BLEV DET NÅGON TRIATHLON?

Ett ljus i mörkret

IMG_1849

Det fina löpvädret från Skanörsmilen i lördags var som bortblåst – bokstavligt talat – och i kväll blev det dags att ta fram pannlampan igen och göra höstens första träningsrunda i mörker. Inte för att jag har något mot mörker, det kan vara rätt mysigt att vagga fram med den lilla ljuskäglan studsande på asfalten och i dag hade jag gott sällskap i lurarna: Morrisey och Midge Ure, två artister som jag för övrigt ska se live om några veckor.

Regn, snö och kyla brukar heller inte störa mig på mina rundor. Vinden, däremot… Den kan vara rätt knäckande här ute på Söderslätt, där jag bor. Det är kanske inte så platt, som många kanske tror, men i brist på skogsområden får vinden fritt spelrum och stryka fram över mina löpstråk. I bästa fall går det att parera och springa ”ut” i motvind och ”hem” i medvind, i bland är det skoningslösa kastvindar som gör det hopplöst oavsett vilket håll man springer åt.

Det är framför allt två saker jag tycker illa om med kalla vindar. Det ena är att jag lätt får ont i öronen, när det blåser kallt, det andra att det är extremt svårt att bedöma sitt tempo om man springer i motvind. Fler gånger än en har jag sprungit alldeles för fort och tagit ut mig i motvinden för att sedan tappa ork och inte kunna dra nytta av medvinden hem.

I kväll hade jag ingen ambition att springa fort och det var tur det. Jag gjorde första 8.5 på samma tid som jag gjorde 10 på Skanörsmilen i lördags och joggade sedan ner ytterligare 2.4 i makligt tempo.

Men nu är i alla fall pannlampan på – och förberedelserna fortsätter inför Österlenmaran den 1/11 i mörker. Få se om det blir hela vägen Gärsnäs-Borrby-Simrishamn eller om jag nöjer mig med halva sträckan.

Förberedelserna (Trelleborgsloppet 10 km, Trondheim halvmaraton och Skanörsmilen) har i alla fall gått bra. Nu väntar Malmö halvmaraton den 4/10 och sedan ytterligare fyra veckors träning innan det är dags.

Med pannlampa. Och reflexväst. Runt Österlen.

Ska bli jättespännande!

RunTobyRun!

IMG_1851

SKANÖR: Perfekt väder på Löparfesten

skanor

sverige
#14 – 140920:
Skanörsmilen  10 km
47:34  (4:45/km)

Löparfesten i Skanör-Falsterbo bjöd på bästa tänkbara löpväder och en delvis ny bansträckning jämfört med 2012, när jag gjorde min första mil på 16 år. Den nya delen går delvis på en smal grusväg i skogen och där det stundtals var svårt att hålla ”rätt” tempo i trängseln. Å andra sidan blir banan ännu mindre känslig för vind så jag antar att det är en bra lösning.

Kom snabbt in i ett jämnt tempo med km-tider mellan 4:43 och 4:52, passerade 5 km på 23:25 och hade egentligen ingen riktig svacka.

I mål var jag 7:18 snabbare än 2012 men då hade jag ju bara tränat i tre månader så den jämförelsen är inte särskilt relevant. Då är det intressantare att titta på årets tre millopp: 48.46 – 48.17 – 47.34 – en bra kurva 🙂

Skanör 2014

Lika snabb som världseliten

IMG_1826

I veckan har jag, förutom att lansera den här bloggen, även hängt med i världselitens tempo och besegrat tristessen.

Det finns ju träning, tråkig träning och så extremt tråkig träning. Jag har exempelvis aldrig varit särskilt förtjust i att träna styrka, varken med eller utan maskiner, eftersom det är monotont, trist och ofta jobbigt och i ärlighetens namn har jag aldrig varit bra på att bita ihop och krama ut det där sista adrenalinet eller mjölksyran för att prestera.

Och så har vi intervaller – den tråkigaste löpträningen som finns? Monotont, trist och ofta jobbigt… Och vilka intervaller ska man egentligen välja för att få bäst resultat? Känns som att det finns en djungel av tips därute men ingen universalmodell som passar alla. Och det kanske är lika bra det, att inte hoppas på något slags quick-fix utan anpassa upplägget efter sin egen förmåga. För vissa av oss kan det handla om korta, intensiva intervaller – medan andra kanske måste bota sin rastlöshet genom att köra 18 kilometerspass…

*

Alltså… I måndags tog jag mig i kragen och gjorde mitt årliga försök att träna intervaller och valde en metod som, förutom att den förstås är monoton, trist och jobbig, kändes överkomlig uppe på 100-metersbanan vid skolan.

Upplägget var enkelt: jag värmde upp ett par kilometer och skulle sedan hålla bra tempo i 100 meter (20-23 sekunder) och sedan sakta jogga tillbaka med pyttesteg (40-45 sekunder), skaka loss och så göra ytterligare fyra ruscher. Vilade sedan i tre minuter innan jag upprepade proceduren ytterligare tre omgångar, det vill säga 4 kilometer, och klockade de båda sista två 100-metersruscherna på 18 sekunder.

18 sekunder på 100 meter. Det är, om jag räknar rätt, ganska exakt samma tempo som maratoneliten brukar hålla – i fyra mil. Och sedan, efer drygt 2 timmars löpning knappt ser svettiga ut, som att de utan problem skulle kunna unna sig ett varv till. Dem skulle jag alltså orka hänga på i 100, kanske 200 meter…

Ibland känns livet bra orättvist!

*

Jag mäter mina träningsmånader från den 19:e till den 18:e, vilket kan tyckas opraktiskt men beror på att jag började springa igen den 19 juni 2012 och noterade nu ytterligare en bra träningsmånad. Även om just dagens pass aldrig borde blivit av…

De två första löpåren blev det i snitt 10 pass och 10 mil i månaden, men sedan ”årsdagen” i juni har jag ökat träningsmängden med 33 procent och jämfört med samma tre månader i fjol, när jag hade problem med hälarna, är ökningen ännu större: från 24.8 mil till 40 (= 13.3 mil/månad)

Fortsätter jag i den här takten kan jag möjligen klara att beta av Sveriges längd på ett år (157 mil) ett lite annorlunda mål som jag hittade i ett gammalt inlägg på Jogg.se. Men jag vill inte bränna ut mig eller riskera onödiga förslitningsskador och tänker därför vänta med att sätta några högre mål om hur långt jag ska springa.

Det känns extra skönt en kväll som denna, när det nätt och jämnt blev 6.7 kilometer i superlugnt tempo, benen var tunga och sega efter intervallerna i förrgår och till råga på allt fick jag ont i ryggen. Också intervallernas fel? Eller det faktum att jag flyttade några skrivbord på kontoret i eftermiddags?

*

Hoppas det löser sig till på lördag, då det är dags för lopp igen, Sveriges kanske flackaste mil i Skanör-Falsterbo. Det är två år och 270 mil sedan sist. Då var det första gången på 16 år som jag sprang en hel mil och jag var sååå trött när jag stapplade i mål på 54.52.

Nu är siktet ställt betydligt högre och jag hoppas kunna slå min senaste miltid från Trelleborgsloppet (48:17) med råge. Vi får se hur det går helt enkelt!

RunTobyRun!

Välkommen till RunTobyRun!

IMG_1299

Det här är en blogg om prestationer, inte om att vara bäst.

Det är en blogg om en passion, inte ett skryt utan ett försök att göra en annorlunda träningsdagbok kryddad med betraktelser om varför det är värt att springa. Som att stå öga mot öga med två rådjur längs vägen och sedan se dem springa iväg mot solnedgången i en ömsesidig koreografi. Eller något annat oväntat möte på träningsrundan.

Den handlar om mig, en helt vanlig motionär som efter 16 års uppehåll plötsligt fick lust att börja springa igen. Hur jag strök alla mina gamla personbästa från tiden när jag var ung, smal och snabb och om hur jag hittade tillbaka till löpningen. Hur jag gjorde för att undvika skador, hur jag funderade kring att sätta mål, när jag lyckades och när det gick mindre bra. Men framåt har det gått och efter elva månaders träning sprang jag min första mara på 26 år. På köpet har jag inte bara fått bättre kondition, jag blev också av med några onödiga kilon men det var ren bonus, ingenting jag hade räknat med eller eftersträvat med min löpning.

Jag har inget slutligt mål med min träning, även om jag skulle vilja göra fler maror och klara en halvmara under 1:45. Men jag är ju inte 20 längre, så målen kommer att anpassas efter ålder och träningsmängd. Man vill ju inte hamna på akuten!

Tiden från midsommar 2012 till september 2014, när jag startade bloggen, hittar du antingen som separata inlägg i början av flödet eller samlat kronologiskt under rubriken Innan bloggen. Du når dem också via rubriken Lopp.

Vad som händer sen… ja, det är ett oskrivet kapitel men det kommer att fyllas på efter hand. Ser du mig längs vägen eller på något lopp, peppa mig gärna. Jag kommer aldrig att försöka lägga mig i täten eller vinna några priser, men jag tänker ta mig i mål. För ibland räcker det att ha målet som mål. Fast gärna lite snabbare än förra gången…

RunTobyRun!

PS. Tider och sträckor är viktiga för många av oss som tränar, därför har jag skapat en flik med statistik från lopp och träning. Den ska inte ses som skryt utan snarare tvärtom, att jag är en högst normal motionär, ingen superlöpare som de första två löparåren kom upp i ett snitt på 10 pass och 10 mil per månad. DS.

TRONDHEIM: På tur i Norge

TRO14b

norge
#13 – 140906:

Trondheim halvmaraton  21.1 km
1.47.02  (5:06/km)

Med en förkyld dotter i huset var det väl bara en tidsfråga innan jag skulle bli smittad. Kanske hade jag redan någon bassilusk i kroppen och i så fall var det kanske inte så konstigt att jag höll på att ta slut på Trelleborgsloppet. Med bara en vecka mellan Trelleborg och Trondheim fanns det helt enkelt inte tid att bli sjuk och när jag började känna hur det kliade i halsen så kändes det dystert. Skulle det bli en repris av VM i våras och att jag skulle tvingas kasta in handduken?

Torsdagen kändes inte kroppen 100 men när jag på fredagen satte mig på flyget till Trondheim kändes läget under kontroll, även om det definitivt skulle vara för tidigt att ropa hej.

Trondheim, förresten, varför det? Jo, efter Barcelona kändes det som att om jag skulle springa fler maror, så borde jag ha bättre förutsättningar att klara en höstmara efter en sommar full av härlig löpning än att försöka prestera på topp i mitten av mars. Trondheim är vackert och har fördelen att hel- och halvmaraton avgörs samtidigt, loppet är heller inte så stort så att det går att bestämma sig väldigt sent för vilket alternativ man ska springa. I mitt fall valde jag, efter moget övervägande, att satsa på 21 km och försöka göra det bra, hellre än att plåga mig runt en hel mara.

Stämningen var på topp bland de låga trähusen i Trondheims centrum när starten gick med 1500 löpare, nytt rekord. Jag kände att jag efter sommarens träning nog borde klara av att springa ganska långt i 5-minuterstempo, kanske rent av hela vägen, och tog rygg på den ensamme farthållaren. Det dröjde dock inte länge förrän jag hamnade en liten bit framför hans lilla klunga och där låg jag kvar den första milen, som jag klarade av med 45 sekunder i banken, trots flera rejäla uppförsbackar och gav mig sedan ut på andra varvet.

Efter 13 km var jag tvungen att släppa ballongen, som för övrigt byttes ut i halvtid, men vid 18 km låg jag fortfarande klart under målet, vid 19 km på exakt 5 min/km men nu kändes benen allt tyngre. Kanske var det backarna på andra varvet som sög orken ur benen, kanske var det så enkelt att jag inte hade mer kraft kvar i batterierna. Oavsett vilket så tappade jag tid in mot mål men noterade ändå nytt PB med nästan två minuter: 1.47:02 och det kändes förstås jättebra. Samtidigt var det lite nesligt att tappa tempo på slutet, det kändes som att jag hade en sluttid på runt 1.45:30 (5:00/km) inom räckhåll.

5 km:  24:27
10 km: 49:15  (24.48)
15 km: 1.14:20  (25.05)
20 km: 1.40:40  (26.20)
21.1 km:  1.47:02  (6.22/20-21.1)

15-kilometerspasseringen var den överlägset bästa jag haft, 3:25 bättre än den tid jag satte i Köpenhamn förra våren, 20-passeringen likaså. Så jag hade all anledning att vara nöjd – trots att jag tappade på slutet.

Och förkylningen? Jo, den bröt ut två dagar efter loppet…

Betyg på insatsen: 4

TRO250 löpare startade i Trondheims maraton, 1500 sprang halva distansen.

TRELLEBORG: Borde lärt mig läxan…

14 tbg

 

 

sverige
#12 – 140830:

Trelleborgsloppet (#2) 10 km
48:17  (4:49/km)

Trots den svenska högsommarvärmen lyckades jag under juli-augusti notera min hittills bästa träningsmånad med 15 pass och drygt 17 mil. Det kändes allt bättre i kroppen och jag siktade nu mot nästa stora utmaning: Trondheims halvmaraton och, innan dess, ytterligare ett stopp i Trelleborg för att genrepa med milen.

Trelleborgsmilen är ett rätt trevligt lopp och jag brukar alltid springa på någon jag känner. Lustigt nog missade jag den enda, som jag i förväg hade bestämt träff med, innan loppet men hittade honomi stället ute på banan i höjd med 6 km-skylten.

Då hade jag, i vanlig ordning, gått ut alldeles för hårt. Jag visste ju om att det var väldigt trångt i början och lätt att dras med i ett för högt tempo, ändå gick jag i fällan – igen. Och det höll på att sluta illa… Passerade 5 km på 23:04, fyra sekunder långsammare än i fjol, och var då så trött att jag var nära att kliva av. Men det kan man ju inte göra, istället gick jag ner i tempo rejält och bestämde mig för att strunta i allt var tider heter och bara ta mig i mål, skit samma om det var i långsam jogg.

Blev lite stärkt av att träffa på Tomaz i vimlet och kunde öka på tempot igen. Strax innan mål gick han om, jag svarade och fick en liten lucka men började nog spurta alldeles för tidigt och alldeles för fort och plötsligt kände jag den där kräkreflexen igen, var tvungen att stanna till snabbt i sista kurvan för att hämta andan och sedan ta mig i mål, 50 sekunder långsammare än förra året. Men skit samma, jag skulle ju inte bry mig om tiden…

5 km: 23:04
10 km: 48:17 (25:13)

Jämfört med loppet 2013 var passertiderna: +0:04 och +0:46.

Betyg på insatsen: 2

MALMÖ: Lång och seg väg tillbaka

IMG_1843

sverige
#11 – 1
40614:
Malmömilen  10 km
48:46 (4:53/km)

Det var inte bara VM-debuten som rök all världens väg, under träningsmånaden mars-april kom jag bara ut på ett enda träningspass om 6.7 km och det gick inget vidare. Men inte nog med det, det skulle visa sig ta ytterligare nästan två månader för mig att komma tillbaka i full ork och full speed.

Sedan jag började löpträna igen har jag bara haft ett fåtal förkylningar och då alltid snabbt kommit tillbaka, men den här gången var det tufft. Jag kämpade och bet ihop och siktade mot Malmömilen den 14 juni men visste verkligen inte var jag stod formmässigt. När jag anmälde mig var målet att gå under 48 minuter, det höjde jag sedan till 50 minuter och efter sista träningspasset kände jag att jag nog skulle vara glad om jag kunde gå under 53.

Det var varmt, ungefär som i Barcelona, men nu var det ju sommar i Sverige så värmen kom inte som någon chock. Jag kände mig hyfsat laddad, men höll på att tappa sugen redan efter 500 meter när ena skosnöret gick upp. Vilket jäkla rookiemisstag!!!

Det får bära eller brista, tänkte jag, och hängde på 5 minutersballongerna i trängseln. I 3-4 kilometer var det extremt trångt och lätt att fastna i flocken och tappa kontakten med sina farthållare. Och det var precis vad som hände – fast det var farthållarna som tappade mig och när jag passerade 5 km på strax under 25 minuter så kändes det fortfarande bra. Jag sprang på och tänkte att de får väl hinna ikapp mig, men istället ökade jag luckan, fick en extra energikick inne på gågatan där dottern stod med kobjällra och tuta och hejade fram mig. Tre kilometer kvar till mål, men jag såg ingen 8-skylt, ingen 9-skylt heller och var lite osäker på bansträckningen ner mot mål så jag vågade inte öka allt för mycket ifall det skulle komma någon oväntad omväg innan mål.

När jag väl insåg att det bara var en högerböj och 300 meters raksträcka kvar, så gav jag järnet men tvingades sakta av strax innan mållinjen för att inte kräkas… Tiden var betydligt bättre än jag hade hoppats på innan loppet så jag lade nöjt ytterligare en medalj till samlingen.

5 km:  24.48
10 km: 48.46  (23.58)

Betyg på insatsen: 4

Det stora bakslaget

danmark
140329
VM i halvmarathon, Köpenhamn

En vecka efter Barcelona drabbades jag av ett nytt bakslag: en tung förkylning som vägrade att släppa och som innebar att jag inte kunde träna på nästan en hel månad. Den innebar också att jag missade min förmodligen enda chans att få göra VM-debut och få en VM-medalj, två veckor efter loppet i Barcelona.

För första gången någonsin skulle nämligen VM i halvmaraton avgöras både med världselit och 25 000 motionärer på plats i Köpenhamn. Loppet sålde snabbt slut och jag hade gett upp hoppet innan jag insåg att jag, som svensk, kunde få en plats i loppet som utlänning och såg verkligen fram mot att få ställa mig på startlinjen och ta upp jakten på de vindsnabba afrikanska hararna. Du vet de där killarna som springer maran under 3 minuter/km och knappt ser svettiga ut när de kommer i mål. Alltså, allvarligt talat, hur är det möjligt…?

Trots förkylningen åkte jag över Sundet och hämtade min ”startpakke” och hoppades på ett mirakel – men i stället blev det precis tvärtom. Jag sjuknade in ordentligt och med 39 graders feber två dagar innan loppet var det bara att inse faktum: det här kommer inte att gå. En jättebevikelse, förstås, jag hade sett fram mot VM-loppet mer än Barcelona, men nu var det inget snack om saken. På något sätt var det skönt att kunna konstatera faktum,  det hade varit betydligt  värre att stå i startfållan och känna efter i halsen och fundera på om man är tillräckligt frisk för att kuta två mil. Det är ju lätt att säga att man ska lyssna på sin kropp, men just i sådana där situationer kan det vara väldigt svårt att avgöra. I mitt fall var det inte särskilt svårt, jag insåg att VM var över innan det ens börjat och att den chansen nog aldrig kommer tillbaka.