Måste alla vara så himla smala och snygga?

Ligger hemma med feber och känner mig alldeles matt. Inte över hostan eller över att det värker i hela kroppen utan för att jag ägnat en stund åt att bläddra i några nummer av två ledande tidningar om löpning: Spring (Löpning för alla) och Runner’s World där min gamla lumparkompis Mårten Klingberg skriver krönikor lite då och då.

Har ägnat 15 år av mitt liv som journalist (började jobba ungefär samtidigt som jag lade av med långdistansandet typ 1996, en paus som skulle vara närmare 16 år) och tycker givetvis att det är bra att vi har flera tidningar som kan ge tips och inspiration, varvat med ett och annat intressant reportage och personporträtt. Och det finns det förstås i båda.

Men måste alla modeller se så himla modelligt stajlade ut? Finns ju knappt en kotte på bild som inte är smal och snygg utan nästan bara vältränade atleter som ser ut som om de hämtats ur en reklamfilm och utan problem grejar milen under 40 minuter, knappt en enda motionslufsare som drömmer om att någon gång i livet gå under 50. Och de måste väl också vara en målgrupp?

Spring har förvisso mer variation på bilderna och i senaste numret ett uppslag där ett par högst normala modeller visar ett antal övningar men några sidor längre fram hittar ni tjejen överst till höger i kollaget. Runner’s World å sin sida illustrerar hur man blir snabbare uppför med en tjej som bevisligen inte behöver släpa på 90 kilo.

löptidningarna
Bilder från Runner’s World och Spring LFA. Bilden nederst till vänster är en annons, bilden nederst till höger är redaktionell men skulle också kunnat vara reklam – eller tvärtom.

Klart att mycket kan förklaras – men kanske inte försvaras – av att det blivit trendigt att kuta. Att träningsmodet flyttat från aerobicsen ut i skogen eller längs vägarna och att väldigt många lägger väldigt mycket pengar på att se bra ut. Kanske sminkar sig också, som tidningarnas modeller, vad det nu ska vara bra för.

Det är lite som när dottern ska prova jeans och ställer den högst berättigade frågan: varför gör de alla brallor så himla tajta så att det knappt går att komma i dem?

Själv springer jag för att må bra. För att det är skönt och för att sätta lite press på mig själv. Det kan vara att anmäla mig till ett lopp för att få en morot med träningen eller bara att komma ut tre gånger på en vecka när det är mörkt och vinter och det är skånskt pissregn på tvären. Stunder, som bara är mina, och allt annat än glamorösa. Men det kanske är för att jag inte är smal och snygg? Utan bara en gammal gnällspik…

RunTobyRun!

PS: Apropå litteratur så hade jag mycket skoj när jag läste Runner’s World-redaktören Kenneth Gysings kåserisamling Ett år av magiskt löpande. Åsså förstås klassikern Born to Run med den nästan skrönaktiga historien om den långlöpande indianstammen. Två böcker om att prestera – men där det inte är intressant hur man ser ut under tiden.

Eldsjälar

Har drabbats av en ordentlig förkylning med skrällhosta varannan minut och det innebär förstås problem att sova. Att jag dessutom ägnat de senaste dagarna åt att åka till Belgien tur och retur med två nätter på buss – där sömnen brukar vara tvivelaktig – har kanske inte bidragit till att stoppa bassiluskerna [och mycket riktigt, efter hemkomsten fick jag även feber].

Kände mig skum redan i tisdags men var okej i onsdags och joggade lätt och det borde jag med facit i hand kanske inte gjort för redan i torsdags började jag rossla och sedan har det bara blivit värre. Så det är väl frågan om det blir något löpa alls denna vecka, hade ju planerat att försöka springa milen i Trelleborg på lördag men det är nog bara att glömma. Och tyvärr påverkar det uppladdningen inför halvmaran i Köpenhamn den 13:e, det var ju då jag skulle ha börjat få upp flåset…

Apropå halvmaror… Efter Veberödsrundan mejlade jag en av alla dessa härliga idrottsledare som lägger sin själ i den svenska idrottsrörelsen. Om man struntar i att springa de stora loppen – som Copenhagen Half – och istället söker sig ut på landet till mindre arrangemang så brukar det krylla av dem, alla glada entusiaster som sällan eller aldrig tar ut ens en hundring för all tid de lägger ned ideellt som tävlingsledare, flaggvakter, medaljutdelare eller vad det nu må vara.

Hatten av för er, ni är fantastiska!

Ännu mer fantastiskt var att min kontakt i Veberöd på kort tid lyckades gräva fram en pärm med tävlingsresultaten från 1996 års runda. Så nu har jag svart på vitt att den gamla landsvägsrundan var mycket snabbare än dagens varvbana bland villagator och cykelvägar. Närmare bestämt 29 minuter.

För trots att jag fick stanna med håll sprang jag i mål som femma i motionsklassen med tiden 1:27:28. Det var tider det!

 

VEBERÖD: stekhet halvmara

15 veberödsrundan

sverige
#21 – 150815
Veberödsrundan 21.1 km
1:56:18 (5:31/km)

Det är förstås en speciell känsla att återvända till en plats där man bott som liten för att springa ett lopp. Återkomsten hade kanske kunnat gå bättre men det var svårt att få orken att räcka i den 25-gradiga värmen.

Vädergubbarna hade till en början varnat för ett mycket blött lopp men ett par dagar innan loppet ändrades prognosen till sol och 25-27 grader och det var rejält varmt redan när starten gick klockan 11. Inte precis det mest idealiska klimatet för att springa ett långlopp – jag hade hellre haft mulet och 15-17 grader och med tanke på hur sommaren varit så var det väl typiskt att det skulle bli högsommar just nu…

Eftersom Veberödsrundan också har status som veteran-DM på distansen vimlade startfållan dessutom av snabbfotade löpare i varierande ålder. Som den vindsnabbe ekonomen lite längre bort i min korridor på jobbet, som vid 51 fyllda har en skamgräns på 1:30 och vars huvud stack upp över den löpande massan tills vi nådde andra raksträckan. Sedan var han borta.

Det är 19 år sedan jag sprang det här loppet, det vill säga medan jag fortfarande var ung och smal och snabb. Då hade loppet en helt annan sträckning och gick ut på landsvägen mot Blentarp, ner mot storkhägnen och såväl trafik som vind kunde ställa till det. Själv fick jag håll tidigt i loppet och fick dra ner på tempot men gick ändå i mål på en tid som slog dagens med hästlängder. Tänk, att jag på den tiden gjorde en halv mara på 1:27, det känns verkligen helt overkligt.

Jämfört med rundan 1996 så är den nya banan, tre varv runt en 7-kilometersslinga, betydligt långsammare. En halvtimme ungefär. Dumt att ändra 🙂

Genrepade i onsdags med att springa en mil i ett tänkt öppningstempo på 5:30 men det gick något snabbare utan att jag blev särskilt trött så jag bestämde mig för att öppna runt 5:15 och sedan känna mig fram i värmen.

Första fem gick enligt plan, första varvet likaså och första milen (51:34 = helt okej!). Vid andra varvningen stannade jag ganska länge vid vätskedepån och gav mig sedan ut på sista varvet. Första 1.5 sluttar det lite uppåt mot Idala och där någonstans (15.5-16 km) började orken tryta. Fick stanna en kort stund och gå en liten but både vid 17 och 19 och det hade jag förstås hoppats slippa innan jag kravlade i mål på 1.56:18.

Jag är ju egentligen inte tränad för en halvmara – än – utan såg Veberöd som ett bra träningspass inför Copenhagen Half om fyra veckor. Ändå trodde jag att jag hade chans att göra under 1.55 men den kalkylen sprack alltså i värmen. Antar att det hade gått bättre om det hade varit lite svalare för efter två varv hade jag en tid runt 1.52 inom räckhåll men jag tar gärna den i Köpenhamn i stället!

Stinter:

5 km: 25.31
10 km: 51.34 (26.03)
15 km: 1.19.32 (27.58)
20 km: 1.50.01 (30.29)
21.1 km: 1.56.18    
(officiell bruttotid 1.56.22, plats 48 av 72 i motionsklassen)

betyg på insatsen: 2


Jämförelse med tidigare halvmaror:
Sedan 2012 har jag startat i totalt 11 lopp om minst 21.1 km. Vid ett av dem, Nytårslöbet i Köpenhamn 2014, valde jag att bryta efter 15 km. Här är de övriga tio i ett rätt så brett tidsspektrum – nästan 20 minuter skiljer den snabbaste från den långsammaste:

1.47.02 (Trondheim 2014)
1.48.22 (Malmö 2014)
1.48.55 (Köpenhamn 2013)

1.53.40 (Köpenhamn 2013)
1.54.56 (Köpenhamns Marathon 2013)
1.56.18 (Veberöd 2015)
1.59.11 (Barcelona Marathon 2014)
1.59.19 (Köpenhamn 25 km 2015)

2.00.49 (Österlen mörker 2014)
2.06.51 (Köpenhamn 2012)

# 400

400

Firade 400 idag med en varm 12 kilometersrunda – vilket alltså var min 400:e löprunda sedan jag återuppstod som löpare midsommaren 2012.

Inledde med mitt nya favoritvarv över Jiddebjer, där en del av sträckan blivit en välbehövlig omväxling till allt asfaltsgnuggande: ner bakom en bondgård, ut på en grusväg mellan två sädesfält och sedan genom en formidabel djungel på en liten kostig där man får se upp var man sätter fötterna för att inte trampa i hästlort eller bränna sig på nässlorna. Väl ute igen rundar man en av backarna, säger hej till någon av stallkatterna och den lilla spräckliga ponnyn i hagen. Såå söt!

Höll ett bra tempo, strax under 5 minuter/km och bara några sekunder över mitt PR på varvet, hämtade andan innan jag gav mig ut längs 101:an till Östra Grevie och tillbaka i ett något måttligare tempo. Kändes bra i värmen!

***

Efter S:t Olof var jag lite orolig över att jag kanske hade en förkylning på gång men den har jag lyckats hålla borta. Däremot drabbades jag förra fredagen av en liten matförgiftning som ledde till akut magont och sedan kräk på natten. Till min stora besvikelse visade vågen efteråt att jag bara tappat några hekto. Skit också!

Har hunnit få till tre lite längre pass: 16, 10 och 12 km men jag har fortfarande en bra bit kvar till den form och det långdistanstempo som jag hade för ett år sedan. Lördagens halvmara i Veberöd blir en tuff nöt, men om det inte är för varmt och jag lyckas hålla igen tempot i början så ska det kanske gå vägen att springa hela loppet utan att behöva stanna och hämta andan. I så fall är det kanske inte helt omöjligt att göra en tid under 1:55 (att jämföra med de 1.47.02 jag gjorde i Trondheim förra året) men jag sparar det stora klock-tittandet till Copenhagen Half Marathon den 13/9 då det förhoppningsvis ska kunna gå lättare och fortare.

Sedan är det bara att ta sikte på löprunda nummer 500…

RunTobyRun!

Man kanske skulle bli lite knasigare

Om du surfar runt en stund bland löpsidor och bloggar eller bland trådarna på forum som jogg.se så dröjer det garanterat inte många minuter förrän du hittar dem. Knasbollarna. De som gör oss matta eller fulla av beundran över hur de gör något utöver det vanliga av sin träning.

Vissa är extremt extrema. Som att få för sig att springa löpband i 48 timmar för att slå världsrekord, springa ett 25-milalopp i Grekland eller kuta vinmaran i Medoc utklädd till Nalle Puh. Andra sätter upp mål som kanske är lite lättare att nå, i alla fall för oss som inte längre är unga, smala och snabba.

Dit hör journalisten/författaren/föreläsaren och – nog så viktigt – löparen Hillevi Wahl, som också ställde upp i Sankt Olofsloppet i onsdags och, precis som jag, njöt av den idylliska stämningen ute på Österlen.

Wahl fyller 50 i år och bestämde sig för att fira detta genom att springa 50 lopp under ett år och 4.7-rundan i Sankt Olof var det 47:e i ordningen. På hennes blogg går det att läsa om alla äventyren, från korta lopp på vischan till den underhållande berättelsen om lopp nummer 43, en 25 kilometers-trail i franska pyreneerna med toppar på hög höjd och dessutom i högsommarvärme. Som en extra krydda visade det sig att arrangörerna med fransk logik placerat ut vätskekontrollerna på ”fel” ställen och att loppet förmodligen var några kilometer längre än vad man angett. Återstår nu drygt två veckor för Hillevi att beta av de sista tre loppen och klara sin utmaning. Starkt jobbat!

hillevi
Skärmdump från hillevi.nu

Berättade om hennes 50-utmaning för min fru, som försöker springa 2-3 gånger i veckan men aldrig känt sig sporrad av att ställa upp i något lopp, varpå hon konstaterade att det kanske vore något för mig att ta efter… Men nja, 50 lopp är väl att ta i. Dessutom fyller jag bara 48 i höst. Och man bör ju helst hinna träna lite också mellan varven… Men man kanske skulle bli lite knasigare och ge sig i kast med någon lite tuffare eller annorlunda utmaning?

Just nu består utmaningen av att undvika en förkylning och försöka ställa om träningen från rundor om 9-10 kilometer till ett par längre pass för att orka halvmaran i Veberöd den 15:e. Känner att det kommer att bli tufft att orka springa hela vägen utan att behöva stanna och gå, däremot borde jag få upp flåset till halvmaran i Köpenhamn den 13 september. Sprang loppet 2013, då med en delvis annorlunda sträckning, och var supernöjd efteråt. Helt klart mitt bästa lopp, taktiskt sett, när jag sprang in strax under 1:49. Det lär jag inte göra i Veberöd. Inte i Köpenhamn heller…

Men efter nyår kanske… Något knasigt och kul – fast problemet är väl att alla stora projekt kräver tid och resurser, som ibland kanske går ut över något annat (läs: familjen, jobbet eller ekonomin). Så vi får se om jag vågar släppa sargen och ta steget fullt ut och bli knasig på riktigt.

I dag blev det ett lugnt pass runt ”Pytonparken”, där de rustar för fullt inför lördagens stora 12-timmars-DJ-happening. Storheter som Axwell, Ingrosso och Afrojack har varit på ”Big Slap” tidigare år men i årets line-up är det väl egentligen bara Otto Knows som jag känner igen.

Tog det som sagt lugnt, eftersom jag är lite osäker på om det är en förkylning på gång. Men jag behövde ändå skaka loss kroppen efter en minst sagt stillasittande vecka på jobbet och loppet i onsdags – benen var lite möra – och kunde därmed räkna in ytterligare 10 km under juli, totalt 132. En bra månad!

S:T OLOF: Härlig sommarstämning

15 STOLOF 9200

Den som fortfarande tror att Skåne är platt borde pröva på att springa S:t Olofsloppet på sommarvackra Österlen. 9.2 km landsväg och skogsväg och rejält kuperat. Mestadels uppför, kändes det som…

sverige
#20 – 150729
S:t Olofsloppet 9.2 km
46:12 (5:01/km)

Det var 26:e gången som S:t Olofsloppet avgjordes, ett litet mysigt lopp som förra året slog rekord med totalt 144 deltagare – varav ungefär hälften barn – och enligt obekräftad uppgift blev det nytt rekord även i år med omkring 170 löpare ***. Att vädret var vackert och därmed gick mot många prognoser hjälpte förstås till att locka många efteranmälningar till de tre barnloppen samt 4.7 och 9.2 km för seniorer.

Började värma upp under det sista av barnloppen men kände en liten antydan till håll och tog det därför mycket lugnt. Väl på startlinjen omgavs jag av ett 60-tal (?) löpare och tänkte nöjt för mig själv att idag skulle det kanske till och med bli en topp 50-placering 🙂 ***

Loppet går både på asfalt, grusväg och småstenig skogsväg och är alltså rätt så kuperat… Efter omkring 600 meter lämnade vi byn och sprang ut på en grusväg och sedan rätt igenom en bondgård där en gammal man satt på en stol med en grårandig katt i knäet. Svårt att säga vem av dem som var mest fascinerad av spektaklet.

Vi fortsatte in i skogen på en rätt stenig och ojämn väg, vilket kändes tungt. Hade jag gått ut för hårt?  Efter cirka 2.5 kom vi ut på stora landsvägen igen och jag kände att jag började komma in i en andra andning och tog rygg på några löpare som jag tidigare blivit omsprungen av. Tog dem en efter en tills vi passerade vätskekontrollen halvvägs – och där, i den vackra bokskogen radade de upp sig. Backarna. Många och långa och uppför… Och jag tappade snabbt tillbaka de där placeringarna jag just hämtat in.

Jag hörde mig själv flåsa allt mer högljutt, passerade 6 km-skylten (om den nu stod utplacerad med en matematisk exakthet) på 29.04, väl under min tänkta tidtabell på 5 minuter per kilometer mot en önskad sluttid på 46 blankt. Ja, jag vet att jag häromdagen skrev att en tid under 45 borde inte vara omöjlig, givetvis beroende på hur kuperad banan var.

stolof höjdkurva

Nu vet jag bättre för kuperad var bara förnamnet. Väl ute på stora vägen gick det lite lättare, men när vi sprang in i byn igen, med cirka 1 km kvar att springa, så började det luta uppför igen. Först lite diskret, sedan lite mer och sedan en rejält tung backe upp mot målet på Kvarnvallen. Jag bet ihop och kämpade på så gott jag kunde, utan att riktigt veta hur långt det var kvar för jag såg varken någon skylt vid 7, 8 eller 9 km så det var först i sista backen som jag insåg att jag var nästan framme.

Missade min måltid med 12 sekunder. Lite surt, men å andra sidan: det var bra mycket jobbigare än jag trott.

Cirkatid vid 5 km: 24.34
Tid i mål 9.2 km: 46.12

*** Uppdatering: Det blev till slut hela 217 löpare, en snygg höjning av det gamla deltagarrekordet men fortfarande ett litet, mysigt lopp med intim stämning på Kvarnvallen. Min tid räckte till 30:e plats av de totalt 46 män och kvinnor som sprang 9.2 km så det blev faktiskt en topp-30-placering. När hände det sist…? 🙂

Betyg på insatsen: 3+

 

Värsta tänkbara sällskap

Fick sällskap på rundan idag av ett gäng parasiter, värsta sortens löpmarodörer. Borde terroriststämplas och kastas ut ur landet.

Jag talar om de där små äckliga svarta strecken, ”strippsen”, som brukar dyka upp längs våra vägar i Skåne när det drar ihop sig till skördetid. Som älskar att klibba sig fast på svettiga armar och som motvilligt låter sig sköljas bort i duschen.

Vet inte vad de har för plats i näringskedjan men om – eller om? – det finns någon fågel eller annat djur som gillar dem, så kom, bara kom. Ät så mycket ni vill! Det kommer att göra livet mycket lättare på nästa löprunda!

stripps
Förra årets ”stripps” (19 juli 2014)

Några steg i rätt riktning…

Det går bra nu! Ja, det är en härlig känsla att kunna säga det till sig själv efter en vår av strul och ryggont. De senaste fyra veckorna har jag kunnat trappa upp träningen och de senaste passen har gått riktigt bra, inte minst fyra stycken i Malmös ”pytonpark” (som den kallats av vissa sedan en av kommunens parkskötare berättat att han sett en livs levande pytonorm i parken, upp mot tre meter lång).

Först blev det två pass om 3 x 3 km i bra tempo, därefter ett i måndags i racetempo på 9 km och i dag ytterligare ett på milen, vilket faktiskt bara var min andra snabba mil i år (tredje om man räknar in triathlonmilen). Måndagsrundan gick glädjande bra: 43.48 (4.52) medan det gick lite trögare i dag, i alla fall på slutet men det är kanske inte så konstigt för det var varmt och dessutom gick jag nog ut lite för hårt efter att ha hamnat i en liten flock av snabba löpare.

Andra varvet var okej. Sedan började jag känna tröttheten komma men när jag passerade 9 km på 44.03 (15 sekunder sämre än i måndags) kändes det ändå som att jag hade en miltid under 49 inom räckhåll men tyvärr orkade jag inte hela vägen in i kaklet utan stannade på 49:15, en tid som jag ändå är ganska nöjd med efter förutsättningarna. Klart bättre än Blodomloppet 12/5 då jag halvt otränad lyckades kuta i mål på 50:33.

Förra året var jag nere på 47:34, men för ett par veckor sedan skrev jag att jag efter denna våren måste vara realistisk och inte sätta för höga mål men att jag i alla fall borde kunna gå under 49. Och det är ju bra nära!

*

Nästa vecka väntar Sankt Olofsloppets 9.2 km. Har ingen aning om hur kuperat det är så målet får i första hand bli att gå under 46 minuter (5:00) även om det känns som att 45 blankt också är inom räckhåll. Vi får se helt enkelt!

*

I förra posten ”mot nya mål” berättade jag om vinterns stora mål, att träna inför Riviera Classic mellan Ventimiglia i Italien, Menton i Frankrike och Monaco. Kruxet med dessa länder – till skillnad mot exempelvis Spanien – är att man måste ha läkarintyg som säger att man klarar av uppgiften.

Har googlat och sett att det kan kosta allt från 300 till 1500 kronor att få en läkare att skriva på intyget, beroende på vilken typ av hälsoundersökning de väljer att göra och helt klart betalar jag hellre 300 krononor än 1500…. Det är ju kriminellt!

Ringde min vårdcentral, som tar 600 men egentligen inte har tid med den typen av tjänster, och en privat vårdcentral (Capio) som tar 1400. En annan privat vårdcentral skulle kolla och återkomma, vilket de gjorde när jag var ute och sprang så jag missade samtalet. Ska bli väldigt spännande att se vad de har att erbjuda…

Någon som har en bra läkare på lager som tar under 400? 🙂

Fortsättning följer…

RunTobyRun!

Mot nya mål!

Den onda ryggen är ett minne blott (ta i trä) och träningen går bra även om jag förstås har en bit kvar innan jag fått tillbaka formen och flåset. Men det går framåt och därför vågar jag också blicka framåt.

Funderar på att springa ett 9.2-lopp på Österlen i slutet av juli men anmäler mig i så fall på plats om 1) formen känns bra, 2) vädret är bra och 3) jag kan smita lite tidigare från jobbet den dagen – tar längre tid än man tror att köra från Malmö till Sankt Olof. Däremot har jag sedan länge anmält mig till tre lopp:

15/8: Veberödsrundan 21.1 km
13/9: Copenhagen Half Marathon 21.1 km
19/9: Kung Björnloppet (Uppsala) 10 km

Veberödsrundan ska bli speciell. Har bott i byn och gjorde min bästa halvmara här 1996, när jag fortfarande var ung, smal och snabb, och kommer väl i år att göra en tid som är 25-30 minuter sämre. Men som sagt: gamla rekord är preskriberade! Kung Björnloppet ska också bil kul – det var runt den gamla gravhögen som jag sprang min första mil, ett skollopp i nian.

Kanske blir det också Trelleborgsloppet den 29/8 – har sprungit där två gånger och brukar alltid träffa på några jag känner.

Menton och Monaco

Vinterns stora mål blir emellertid att träna för Riviera Classic/Classique des Riviera – från Ventimiglia i Italien via Menton i Frankrike till Monaco med mål nere i hamnen, där formel 1-bilarna brukar ha sin depå vid furstendömets årliga Grand Prix.

Loppet är 23.8 km och går den 13 mars nästa år och bjuder på två ordentliga backar och en vacker utsikt. Har tre vårar i rad (2009-2011) hyrt lägenhet i just Menton och har kört sträckan med bil flera gånger så jag har bra koll på vad som väntar. Bild 2 ovan är från Menton, där löparna följer strandpromenaden och hamnen (längst till vänster på bilden).

Passade dessutom på att boka, nu när jag hade möjlighet att casha in en gratis flygresa med det norska flygbolaget och dessutom kunde boka ett billigt och bra hotell (som dessutom går att avboka gratis om det kniper).Så min enda ”risk”, om jag blir sjuk eller skadad i vinter, är anmälningsavgiften på 20 euro. Ser verkligen fram mot detta lopp!

Min första triathlon på 25 år!

Den 28 september förra året postade jag inlägget Triathlon = respekt, som hittills visats över 540 gånger på jogg.se (+ ett oräkneligt antal gånger här på modersajten) och därmed är det näst mest lästa inlägget på RunTobyRun. Det började så här:

”Känner några tjejer som i lagom vuxen ålder hängett sig åt triathlon, en av dem genomförde dessutom sin första Ironman kort efter att hon lärt känna sin diabetes, och det är förstås respekt.

Triathlon handlar, precis som alla former av mångkamp, om att vara bra på mycket – eller, i alla fall, ha en hög lägstanivå på de eller de grenar man inte är så bra på och dessutom kunna lägga upp ett träningsprogram där man drar nytta av mångsidigheten utan att en träning går ut över någon annan. Själv är jag en usel simmare och med en så lägsta lägstanivå är det förstås extra tungt att försöka sig på en triathlon. Å andra sidan, om man lyckas, så är det verkligen värt respekt.”

Med ett nostalgiskt minne av min första triathlon, den som vi anmäldes till ”frivilligt” i det militära, mätte jag förra sommaren upp en kvarts Ironman och funderade allvarligt på att köra den som ett träningspass.

Det tog ett år, men nu har jag funderat färdigt och i förmiddags blev den där triathlonen faktiskt av – utan annat krav på mig själv än att ta mig runt. För jag är fortfarande en halvusel långsam simmare och det är inte många gånger på ett år som jag sätter mig på cykeln, vilket gjorde det snudd på omöjligt att uppskatta hur mycket tid och ork den delen av äventyret skulle ta och hur mycket kraft det skulle finnas kvar i benen till löpningen.

Jag fastnade till slut för den olympiska distansen (1500 meter simning, 40 km cykel och 10 km löpning) eftersom den kändes som en värdig utmaning och dessutom kan ses som en liten hyllning till vår fantastiska Lisa Nordén, som vann silver i OS i London 2012 och bara var typ en centimeter från att vinna guld. Det är mitt särklass bästa minne från den olympiaden!

Av praktiska skäl gjorde jag följande ”regeländringar”:

  • Simningen genomfördes i 25-metersbassäng, inte i öppet vatten
  • Cykelmomentet delades upp i två, det vill säga att jag inledde dagen med att cykla drygt 8 km till Oxievångsbadet. Efter simningen hoppade jag på cykeln igen för resterande 32 km. Nedan redovisas cyklingen som ett moment.
  • Klockan stannades när jag kom till Oxievångsbadet och när jag klev upp ur bassängen eftersom passeringen genom entré och omklädningsrum var ett moment jag själv inte kunde styra över. Jag ansträngde mig dock för att hålla spilltiden så kort som möjligt, exempelvis duschade jag inte efter simningen utan torkade bara av mig snabbt innan jag rusade vidare.
  • Klockan stannades även efter 6.7 km löpning, när jag i ett akut kissnödigt tillstånd sprang på toa och av gammal vana stängde av klockan vid ytterdörren.
  • Utifrån mina förutsättningar gissade jag att passet borde gå att genomföra på omkring fyra timmar (60 minuter simning, 2 timmar cykel, 1 timme löpning). Men som sagt: målet var att komma runt utan tidspress – den kan jag spara tills jag eventuellt gör om äventyret och kan satsa på att plocka tid på vart och ett av momenten.

Så var det dags – och det blev faktiskt som jag hade tänkt mig: simningen var tråkigast, cyklingen jobbigast och sista biten av löpningen gick på ren vilja:

SIMNINGEN: Jag har alltid varit dålig på att simma och hade vid 20 års ålder knappt tagit simborgarmärket. Inför dagens triathlon hade jag aldrig simmat längre än 1100 meter, så momentet innebar dubbla utmaningar. Att ligga och plaska 60 längder i en 25-metersbassäng är ingen hit, dessutom innebar det att jag till tonerna av Dansbandskanalen fick kryssa fram mellan tre äldre herrar, varav en hade en lustig variant av ryggsim och de andra simmade lugnt med något rofyllt meditativt i blicken.
Någon gång efter 750 började det bli lite jobbigt, men jag varierade bröstsimmet med lite crawl och sista 200 gick riktigt bra. Tid: 56.40 = absolut inget att skryta över…

triathlon2

CYKLINGEN: Turen gick först tur och retur Oxievång, därefter runt byarna norr om Vellinge: Arrie, Hököpinge kyrkby, Mellangrevie, Östra Grevie. Har inte cyklat fyra mil i sträck på typ 25 år och halvvägs började det ömma i rumpan (hur känns det inte då efter 30 mil Vättern runt…?).

Problemet var att min cykel är obetydligt bättre än en gammal militärcykel, det vill säga att den har två fungerande växlar istället för en och det som framförallt saknas är en tung växel där man kommer långt på ett enda tramptag. Skulle gissa att jag tog dubbelt så många tramptag som jag borde gjort, men efterhand lärde jag mig att läsa terrängen och utnyttja minsta lilla nerförsbacke för att bara rulla – speciellt när jag närmade mig växlingen till löpningen och jag insåg att det var bra att försöka spara benen. Tid: 1.51.51 – vilket innebar 21,46 km/h och lite snabbare än målet på 20 km/h.

triathlon3

LÖPNINGEN: Det är en märklig känsla, när man kliver av cykeln och benen fortsätter att ”gå runt” och famlar efter tramporna… Man rör sig framåt, men det är omöjligt att känna om det går snabbt eller långsamt. Vid första vändningen (3.35 km) insåg jag att det här går ju riktigt bra och jag kämpade mig sedan i mål på 52:04 – en tid jag är riktigt nöjd med efter förutsättningarna.

Det tog inte 4 timmar utan drygt 3:40 (Lisa Nordén gjorde samma sträcka på 1.59.48) och jag klarade mig utan punkteringar, kallsupar eller andra oförutsedda händelser än det lilla toastoppet. Så jag är nöjd!

Medan kroppen nu återhämtar sig måste jag bara få säga det igen: triathlon = respekt. Så till Annika, Lotta, Josefin och alla andra som håller på med detta: sträck på er, ni är grymt bra!

RunTobyRun!