KÖPENHAMN: Trist slut på löpåret

CPHNYTTÅR14
Inte nöjd men bubblet hör ju till ändå!

danmark
#17 – 141231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
Klev av efter 15 km.
1.18.44 (5.15/km)

Så blev det återigen en nyårslöpning i mildväder, detta efter några skånska vinterdagar där temperaturen faktiskt sjönk ner mot minus 10. Men på gatorna runt ”lejonparken” i Köpenhamn – FC Köpenhamns hemmaarena – var det allt annat än rimfrost när jag gav mig ut på min traditionsenliga nyårshalvmara. All snö hade regnat bort under natten förutom en liten sträng på löparbana 4 inne på Österport stadion där jag värmde upp.

Som vanligt har jag varit något av en hypokondriker innan loppet. Känt mig stel och sliten, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag under december hann få ihop 12 träningspass – trots att kroppen känts ovanligt seg de senaste två veckorna. Och de sista passen, den 25:e och 27:e , var jag dessutom tvungen att ta det extra försiktigt för att inte riskera att halka omkull.

Med andra ord: uppladdningen hade kanske kunnat varit bättre, men å andra sidan kan väl ingen begära att man ska lyckas toppa formen till ett lopp på årets sista dag? 2012 kom jag hit och lyckades hjälpligt ta mig runt men var väldigt nöjd efteråt, när jag gick in i värmen och skålade i bubbel för att ha klarat av 2013 års tävlingsmål redan innan året börjat… Förra nyåret gick det bättre: första milen kändes perfekt men sedan gick det lite tyngre och jag noterade passertider runt 29 min/varv. Väl i mål hade jag dock slagit tiden från mitt första nytårslöb med 13 minuter och 11 sekunder. Inte illa!

Att slå personligt rekord – eller ens förra årets tid – kändes dock högst otänkbart när jag värmde upp på den blåa löparbanan. 1200 meter och lite stretching men kroppen värkte och kändes inte alls som den ville ut och springa. Men har jag väl kört över bron och värmt upp så måste jag ju pröva att springa, tänkte jag, och bestämde mig snabbt för att inte titta på klockan före varvningen vid 5 km utan försöka låta kroppen hitta sitt eget tempo. Och det gick rätt bra, i en mil ungefär.

Kroppen hade hittat ett rätt behagligt tempo, som visade sig ligga runt 5 blankt vilket innebar att jag inte var många sekunder bakom fjolårets passertider. Men sedan blev det bara tyngre och tyngre och framåt 12 km kände jag att det här kommer inte att gå, jag kommer inte att orka en halv mara. Så jag fattade raskt beslutet att ta mig tillbaka till målområdet och kliva av vid nästa varvning, 15 km. Hade det varit en marathon och bara 6 kilometer kvar så hade jag gett mig fan på att ta mig runt, men nu kändes det helt enkelt inte värt det.

När jag klev av så var jag bara 19 sekunder efter fjolårets passertid – men skillnaden då var att jag hade ork att fortsätta. Och det hade jag inte nu… Det känns märkligt, för jag har känt mig sliten och orkeslös de senaste två veckorna, men absolut inte sjuk. Så jag har ju kunnat träna… Men bevisligen är jag inte i toppform.

Men det kommer ju nya år… Gott nytt, förresten!

nytårslöb121314

5 km-tiderna blev således 24.50, 25.19 och 28.35.

Betyg på insatsen: 2.

 

 

Första snön!

juldag14
Morgonutsikt

För mig, som är odlad norr om Dalälven, men som bott 20 år i Skåne är det förstås alltid lite speciellt med vinterns första snö. I år hann den inte komma till julafton men väl på småtimmarna efter att vi betat av feelgoodklassikern Notting Hill för åttonde eller nionde gången och än en gång dubbelkollat på IMDb att Julia Roberts och jag är nästan exakt lika gamla – hon är fem dagar äldre. Och snyggare.

Med tanke på gårdagens regnrusk så var det förstås en överraskning att se trädgården klädd i vitt. Inte ens katterna hade varit ute och gjort några lovar i snön utan täcket låg orört och tyst. Inbjudande för en juldagsrunda, förstås, men först var vi tvungna att röja upp efter julmiddagen och detta fick ske för hand eftersom diskmaskinen bestämt sig för att lägga av lagom till jul.

juldagen14
Svanparet har lämnat vattenhålet på golfbanan

Mitt på dagen sprack molnen upp och solen tittade fram och det blev en sån där vacker vinterdag som det ofta var när jag var liten. Eller i alla fall innan jag flyttade söderut för här i Skåne har vi tyvärr överskott på gråblask och blåsiga vintrar, fjärran den klassiska vykortsbilden av svensk vinter. Som när farfar och jag vallade våra skidor med tjära (för det var det väl?) och körde ”Vasaloppet” på en åkerlapp utanför Gävle. Eller när jag åkte nerför störtloppsbacken i Åre, vilket jag kanske borde låtit bli. Men jag hade ju i alla fall en läkare med mig som back-up…

Hursomhelst, efter diskning och juldagsfika så gav jag mig ut på en 11 kilometersrunda. Först kändes det att det blivit kallare, men efterhand tinade jag i solskenet och det blev en riktigt härlig runda, visserligen med lite smolk i glädjebägaren… Hade precis gjort om min tunga springlista på Spotify, den jag skapade till förra juldagen när jag gav mig ut på en dryg mil i sällskap av bland annat finska hårdrockarna i Nightwish. Nu byggde jag på den med ännu mer metall: Within Temptation, Powerwolf, Deep Purple… Men glömde kolla laddningen på mobilen så den dog förstås redan på tredje låten. Hrmff!

Få se hur det känns i morgon. Första träningspasset i snö brukar betyda träningsvärk på lite andra ställen än normalt. Tror det är för att löpsteget blir kortare och att jag sätter ner fötterna annorlunda för att ha bättre kontroll och inte riskera att halka och då brukar det vara någon annan muskel som får jobba.

Tempo i dag? 5:40. Inget märkvärdigt alls, men det kan man ju knappast begära dagen efter julafton. Fast efter rundan idag visade vågen faktiskt 2 hekto mindre än den gjorde i tisdags!

juldage14
Samma damm fast med löpare i förgrunden

Julskinka

Känner mig i oform – och detta redan innan jag hunnit fylla på späcklagret med allehanda julmat. Samma visa varje år, vi är sällan fler än nio på jul, ändå dukas det upp för ett halvt kompani och sedan står man där med rester ända fram till nyår…

Det har varit dåligt med ”flow” på sista tiden. I alla fall på fyra av de fem senaste så har jag fått bita ihop och kämpa mig framåt. I dag blev det 14.4 km och det var riktigt, riktigt tungt första milen. Sedan lossnade det och kändes lite lättare på vägen hem. Ändå – och det här är svårt att förklara – gick det överraskande fort: över fyra minuter snabbare än förra lördagen när jag körde samma runda, då det ändå kändes hyfsat. Det är 17 sekunder per kilometer utan att jag på något sätt ansträngde mig för att springa fort. Weird!

TRO14b
Årets bästa!

Laddar nu upp för årets sista prövning, Nytårslöbet i Köpenhamn, vilket blir tredje gången i rad jag antar utmaningen att avsluta året med en halvmara. Premiären 2012 gick jag halvt utmattad i mål på 2.06.51 och förra året, när jag var betydligt bättre tränad, klarade jag loppet på 1.53.40. I år… Ja, hade jag känt mig i form så hade jag satsat på en tid under 1.50 men vi får väl se, känns som att ett öppningstempo på 5:10 kan vara rätt lagom.

Totalt under året har det blivit åtta lopp (nio med nyårsloppet) i fyra länder och det har varit blandad kompott med toppar och dalar:

9/3: Marathontest 2, Köpenhamn (15 km)
16/3: Barcelona marató (42.2 km)
14/6: Malmömilen (10 km)
30/8: Trelleborgsloppet (10 km)
6/9: Trondheim halvmaraton (21.1 km)
20/9: Skanörsmilen (10 km)
4/10: Malmö halvmarathon (21.1 km)
1/11: Österlenmaran, Gärsnäs-Borrby (21.1 km)

Höjdpunkten var min halvmara i Norge, där jag i det längsta tvekade om jag skulle ”nöja” mig med 21 km eller om jag skulle gå ”all in” och försöka klara hela maran. Efter en bra träningssommar kände jag mig bättre laddad än inför maran i Barcelona, men det var nog ändå ett klokt beslut att ”bara” satsa på halva sträckan. Och det gick fantastiskt bra! Efter 19 km låg jag på exakt 5:00/km men tyvärr orkade jag inte fullfölja i samma tempo utan tappade tid in mot mål till 1.47.02 – vilket var personligt rekord med nästan två minuter. Det kändes bra!

Den tiden lär jag inte matcha i Köpenhamn den 31:a – men med lite tur så blir det återigen ett lopp i milt väder, utan snö och slask. Och förhoppningsvis samma folkfest som vanligt med utklädda löpare, musik och annat längs med banan!

God jul förresten!

Klockan & jag

dec14

Mitt gamla jag sprang alltid mot klockan. Oftast samma runda, fyra varv runt ett lätt kuperat elljusspår och lätt att hålla koll på mellantiderna vid respektive 2.5 km-passering. Var det under 10 minuter per varv så var det okej – och målet var alltid att springa fortare än jag gjorde gången innan.

När jag började springa igen, 2012, så valde jag med flit bort klockan. Och det var jätteskönt! Men sedan dess har klockan – och ibland även runkeepern – varit med mig på rundorna och exempelvis inför Köpenhamnsmaran (maj 2013) så hade jag stor nytta av tiden i örat för att nöta in ett lagom lugnt, och framför allt jämnt, tempo för att ha en chans att klara loppet.

Men annars… egentligen spelar det ingen roll om jag springer en runda på 5:10 eller 5:20, men klockan kan ibland vara en värdemätare på hur formen egentligen är – speciellt om jag tränat hårt och kört många pass på kort tid. Då kan det kännas tungt och slitigt, men ändå gå överraskande fort. Och tvärtom, när det känns bra men tiden ändå rinner iväg, ja då kan det kanske vara ett tecken på att en förkylning är på gång.

Oftast stämmer den upplevda och den faktiska tiden ganska bra överens, men i går hade jag en sådan där dag. Kroppen var tung och jag bestämde mig för att ta det lugnt, vilket brukar innebära ett långdistanstempo på omkring 5:30 och att 10.9-rundan borde ta ganska exakt 1 timme. Vilket den faktiskt gjorde – sånär som på 8 sekunder. Men det hade lika gärna kunnat rinna iväg  tre, fyra eller fem minuter på klockan utan att jag känt någon skillnad. Skumt, det där…

På fredag avslutar jag mitt träningshalvår och det kommer att bli min överlägset bästa träningshöst hittills: drygt 800 km (jämfört med tidigare höstar: 489 och 577 km) och det bästa av allt är att jag hållit mig fri både från skador och snörvel. Det var väldigt trist i våras, när jag fick skippa fyra veckors träning, men sånt får man vara beredd på. Eller att överanstränga någon vital kroppsdel.

Det var efter maran i Barcelona som den envisa förkylningen slog till och träningsmånaden mars/april är mitt absoluta all-time-low – endast 6.7 km! Den sticker också ut rätt tydligt i diagrammet ovan där jag lagt in längsta respektive kortaste runda från juni 2012 och fram till nu. Fast ska man vara petig så fattas det en kilometer eller så på en av staplarna, den för Köpenhamns Marathon 2013. Där är nämligen inte uppvärmningen med…

kortochlång

Självplågarvecka

En liten bytta kvarg och två finncrisp, det är vad kollegan lägger upp på tallriken när vi sätter oss i lunchmatsalen.
– Jag har självplågarvecka, säger hon med ett ansträngt leende.
– Igen? säger jag.
– Ja, igen, skrattar ho och tittar lystet på våra matlådor eller det vi köpt från kantinen.

Det finns många sätt att försöka gå ner i vikt. Klassiska metoder som viktväktarna och mer moderna som Nutrilette, LCHF, 5:2 och annat hokus pokus. För vissa fungerar det alldeles utmärkt, för andra slutar det i kalabalik när kroppen börjar skrika efter sötsaker, pommes och bearnaise.

Själv har jag aldrig testat någon av dem, men jag är skeptiskt. Speciellt att gå in för en extremt hård diet samtidigt som man tränar hårt. Finns risker där, som  många säkert upptäckt ”den hårda vägen” och en bra grundregel är väl att alltid fråga någon som kan sånt här – och som inte har något kommersiellt intresse i någon av kurerna – innan det sjösätts allt för vilda planer.

Själv vägde jag länge runt 70 kilo, för att i 30-årsåldern klättra till omkring 80, vilket säkert innebar att jag såg mycket mer välmående ut. Sommaren 1995 hade jag en dipp när jag sommarjobbade i USA på en så kallad ”fat farm” (eller wightloss camp, om man ska vara lite mer politiskt korrekt) där överviktiga barn mellan 7 och 18 år fick åka på sommarläger, aktivera sig flera timmar om dagen, lära sig om näringslära och att bygga självförtroende. Det sista var nog så viktigt, eftersom många av de här barnen var mobbade och inte hade så många vänner hemma. De åt när de var glada, när de var ledsna, när de gjorde läxorna, när de tittade på TV… Och däremellan var det ”snack break” och gigantiska laddningar med onyttigheter. Självfallet fick alla skjuts med bil, bara de skulle till en kompis några hundra meter ner för gatan.

Att vara hemifrån 9 veckor kan förstås vara jättetufft och vi ledare gjorde vad vi kunde för att de skulle känna sig hemma – och de flesta lyckades snabbt få både vänner och flickvänner… Själv höll jag större delen av dagarna till på en gräsplan, längst uppe på campen (och längst bort från lägerledningen) jag försökte lära ut den europeiska formen av fotboll. Tonårstjejerna skrattade alltid glatt: ”Hey, Toby, say kick balls”. Många av dem gjorde imponerande resultat och tappade 15-20 kilo under veckorna på campen, själv tappade jag 7 kilo och såg riktigt mager ut när jag kom hem. ”Hey Toby, it’s not fair, you’re not even trying”.

Barnen fick en slimmad diet på 1400 kalorier om dagen och det var i princip vad som erbjöds ledarna också… Så två kvällar av tre, när jag inte hade kvällspass, rusade vi nerför backen till den stora dinern och vräkte i oss mat – riktig mat – jättelika banana splits och andra onyttigheter. Ändå rann kilona av mig…

2012, när jag började springa igen, hade midjemåttet växt och vågen visade på över 100 kilo och det kändes förstås mentalt tungt att se visaren klättra upp på tresiffrigt. 15 år som sambo/gift och två graviditeter (ja, män kan också gå upp i vikt när det väntas barn…) hade gjort sitt och det var väl inte så mycket att säga om det.

Ändå var det inte att gå ner i vikt, som var målet, när jag började springa utan bara att få bättre ork. Men när jag efter några månader började komma upp i rundor om 8-9 kilometer, så märkte jag också att det började ge resultat på vågen. Jag fick en sådan i present när jag fyllde 45 och brukar roa mig med att väga mig efter löprundorna, för då är chansen som störst att den visar lite… Och från en topp på 102 kilo, så lyckas jag på ett drygt halvår gå ner till 85.4 – enbart genom att kuta. Ok, jag kanske inte tog något extra trivselglas vin en tisdagkväll och jag kanske inte tog den där sista trivselbiten och såsen i stekpannan om jag redan var ”lagom” mätt. Men jag tog inte till några svältkurer eller underkastade mig något annat hallelujaprogram. Och absolut inga luncher med finncrisp och kvarg.

Att byta jeans från 38:or till 34:or var en härlig känsla, men under 85 kom jag aldrig. Tvärtom steg vikten igen och har det senaste året legat och pendlat mellan 88 och 90 kilo och där får den väl ligga, såvida jag inte lyckas tappa några kilo igen. Fast jag vet inte hur…  För någon vackert gasell-liknande, atletisk löpare lär jag väl aldrig bli (ja, jag erkänner: jag blir lite avundssjuk ibland när jag möter andra löpare som inte behöver fundera över sådana här saker…)

Eftersom jag gillar excel (”it’s a guy thing”) har jag gjort följande graf över min vikt de senaste åren, mätt vid varje månadsskifte.

vikten

Periodare

10411844_493832797423907_7472541243403003611_n
7 plusgrader…

Jag erkänner. Jag är periodare. Jag har prövat på en rad olika idrotter men blev inte bra på någon av dem. Jag har oftast haft kul ändå och det är en inställning som jag försökt föra över på mina barn: man behöver inte alltid vara bäst. Men man får gärna vara den som har roligast.

Löpning är ju det allra enklaste alternativet, bara att snöra på sig skorna och sticka ut, oavsett vad klockan är på dygnet. Inga tider att passa, ingen spilltid i bilen för att köra till gymmet eller tennishallen, ingen tung utrustning som behöver packas utan vädret får bestämma hur mycket kläder som behövs.

Du som läst bloggen från början – eller kapitlet ”innan bloggen” – kommer kanske ihåg att jag tränade väldigt intensivt i mitten av 1990-talet. Fem-sex pass i veckan, oftast samma milrunda och alltid mot klockan. Jag var yngre, lättare och snabbare och hade heller inte lika mycket runt omkring som pockade på tid. Men det blev monotont och jag tappade lusten att springa och sedan skulle det dröja nästan 16 år innan jag tog upp löpningen igen vid midsommar 2012. Nu, 307 pass och över 315 mil senare känns det så självklart att sticka ut och gnugga asfalt, men vem vet, kanske tröttnar jag en vacker dag och köper mig en roddmaskin istället…

*

Jag var 7 år och hade precis flyttat till Skåne (för första gången) och det kändes helt självklart att jag skulle börja spela fotboll. Jag hade sett mina första VM-matcher på TV och fyllt mitt samlaralbum med Ralf Edström och de andra VM-spelarna, upptäckt ett lag som hette Arsenal och som spelade ibland mot Norwich på lördagarna på vår gamla svart-vita TV. Mina klasskompisar spelade förstås fotboll och jag följde förstås med, laget hette Veberöds AIF och gjorde sig senare (1993) känt som ”skånska skräll-laget” genom att slå ut Trelleborgs FF och IFK Göteborg ur svenska cupen.

Vi hade ett bra gäng, bra ledare och fantastiskt kul. Jag minns att jag gjorde många mål och att vi slog Malmö FF i en turnering, vi var också i Danmark och spelade en cup och det kändes som att vi var hur bra som helst. Flytten gick sedan till Uppsala, där jag började lira i IK Sirius, men när truppen skulle toppas och bantas så hamnade jag inte bara på sidlinjen utan insåg att de inte ville ha mig alls. Så jag bytte till ett annat lag.

Vid sidan om detta hade jag prövat på badminton och börjat med min andra favoritsport, tennis. Uppväxt med Björn Borg och Wimbledon var det ju också självklart och detta höll jag på med av och till i nästan 10 år. Men även om jag älskade spelet så hade jag inte det som behövdes för att bli en stjärna, jag hade inte den rätta bollkänslan och framför allt inte det som krävs för att hålla huvudet kallt i avgörande lägen. Jag kunde varva lysande attackspel framme vid nätkanten med att slå tre raka dubbelfel och när jag lade racketen på hyllan så gjorde jag det med en femteplats i skol-DM som främsta merit och det är kanske inte så mycket att skryta med.

*

1988 gjorde jag comeback i fotbollen och fick en drömstart: mål i mina första matcher utomhus och tre mål av lagets sex i inomhusturnering. Sedan blev det ett antal år i divison 5, 6 och 7, en termin i Spaniens absolut sämsta lag, ömsom anfallare, ömsom yttermittfältare, ömsom ytterback och någon gång fick jag stå i mål. Jag dominerade inte på någon plats men var användbar i många roller och själv tyckte jag det var kul med omväxling.

1996, när jag lade av med löpningen, hade jag precis flyttat tillbaka till Skåne och gjort en halvmara på 1:26. Jag frågade Veberöds AIF, som då spelade i division 2 (tredje högsta serien) om jag fick träna med dem under hösten och det fick jag. Jag hade full fart i benen efter alla löpmilar, stadigt under 40 minuter, och hade inga problem att hänga med fysiskt. Men självfallet var jag inte tillräckligt bra spelare för att kunna ta en plats i division 2. Dessutom flyttade jag in till Malmö, flyttade ihop, och började jobba så det fick bli spel i lägre serier tills jag lade av hösten 2002. Jag hade fram till dess aldrig blivit skadad på en fotbollsplan och kände att jag inte ville bli det heller. Mitt sista historiska fotbollsmål gjorde jag inte med högern, inte med vänstern, inte med huvudet utan med…röven. Och det säger ju allt.

Med åren har det också prövats-på flera andra sporter, liksom att jag hängt på gym och cyklat, trampat eller trappat. Men det har aldrig blivit särskilt långvarigt.

*

Även om jag fortfarande tittar på fotboll. hockey och formel 1 så har jag aldrig försökt styra mina barns val, utan tvärtom uppmuntrat dem att pröva eller pröva något annat. Så det har blivit otaliga timmar med simning, innebandy, BMX-cykel, konståkning, gymnastik, friidrott och ridning. Nu har dottern börjat pröva på lite fotboll också, så i morgon är det upp hyfsat tidigt för att åka ner till Trelleborg och spela en miniturnering. Fyra matcher, utomhus, i december. Hallå!??? Ingen som tänker på oss, som ska stå och heja på? Var verkligen alla idrottshallar fullbokade???

*

Men det är i morgon, det. Så den dagen, den sorgen… Nu är det dags att sticka ut och göra en runda, 10 eller 12 kilometer får det bli. Sju plusgrader ute och en ros som blommar, klart man inte kan låta bli! Varför stänga in sig på ett gym när vädret visar sig från sin bästa sida?

Så, innan du ställer frågan: klart jag hade kunnat spela fotboll utomhus i morgon, om det varit mitt lag som skulle spela… men nu är det dotterns… och då hade jag hellre suttit på en varm läktare inomhus med en kopp kaffe och något gott till…

När löpningen behövs som allra mest

träning

Brr, det har blivit kallt. I går kväll var det bara 2 plusgrader ute och blåste snålt så det var dags att leta fram mössan och vantarna igen. Men vi ska väl inte klaga, här i södra Skåne har det varit ovanligt milt i november och det är först de senaste dagarna som tempen sjunkit ner mot nollan.

Det har också varit ovanligt mörkt och det är väl kanske det som känns tyngst just nu, att det kanske är fyra månader tills vi får se solen igen… Nja, riktigt så illa är det väl inte – får vi hoppas – men det är lätt att få den känslan när man går in i det mentalt tyngsta träningskvartalet där det kommer att vara mörkt, kallt, blåsigt, skånskt regn på tvären eller i värsta fall snödrev. Men det är bara att bita ihop…

2012-13 fick jag under perioden december-februari ihop 405.6 km – trots att det många gånger var riktigt vinterväglag där jag pulsade fram i snön. Förra året blev det ”bara” 302.2 km, vilket precis räckte till att klara målsättningen om 100 km/månad men jag kände på maran i Barcelona (16/3) att det fattades 20-25 mil i benen. Å andra sidan är det inte säkert att loppet hade gått bättre för det…

Under november fick jag ihop 132.1 km, vilket är godkänt och innebär två saker: att jag för sjätte kalendermånaden i rad lyckats höja träningsdosen jämfört med i fjol samt att jag redan klarat mitt ursprungliga årsmål – detta trots att det är en månad kvar och att jag missade nästan en hel månads träning i våras.

Samtidigt känns det svårt att höja ribban ytterligare. Kroppen känns lite sliten och det händer en massa saker runtomkring som suger energi, men kanske är det just då som löprundorna behövs allra mest för att rensa skallen – eller helt enkelt komma på smarta lösningar på andra problem. Och för att må bra!

Snacka om getter

Förra året köpte jag min första get, som döptes till ”Bauhaus” av min dotter innan den satte sig på ett flygplan till Bangladesh för att lysa upp tillvaron för en familj. Dottern var lite orolig hur det skulle bli på flyget, om den skulle kunna sitta stilla så länge och om den skulle få komma in i Bangladesh utan pass. Varje gång vi körde förbi varuhuset i fråga spelade hon ledsen och sa att hon saknade Bauhaus, att hon ville hämta hem henne och ha i trädgården.

Så nu har vi köpt en get till. Jag skulle gärna behålla den och ha som gräsklippare och låta gå ett varv då och då även över vår samfällighets gräsmatta, men risken är ju att den äter upp allt annat som kommer i dess väg. Så ”Espresso House” har också fått sätta sig på ett flygplan till Bangladesh och ge mjölk, kanske en och annan killing som familjen kan sälja och i slutändan lite kött. Och nästa år ska det förhoppningsvis bli en tredje get, vem vet, de kanske hamnar i samma by alla tre och börjar ordna roliga pokerkvällar för andra getter som skänkts genom Skandinaviska barnmissionen. Eller så gör de bara det de är gettebra på: att vara getter.

Jag brukar skänka en slant då och då till organisationer som gör något vettigt och nästa år ska jag använda mina fötter för att samla ihop till den där geten. För varje kilometer jag springer under ett kvartal ska jag skänka en krona till Unicef, Barnmissionen (med getterna), Läkare utan gränser och Plan. Målet är fortfarande 10 mil i månaden, även om jag just nu ligger en bra bit över målet, vilket skulle innebära minst 300 kronor vardera till de fyra organisationerna.

Ja, jag vet att det finns fler organisationer som gör bra saker men det får kanske bli till nästa år igen…

Nej, jag gör inte det här för att få goodwill eller framstå som något slags Bror Duktig utan för att det känns som en kul idé och en liten hållhake på sig själv för att skänka lite pengar nästa år. För det är just det som det handlar om: lite pengar, drygt 100 kronor i månaden. Det kanske du också har råd med?

*

I kväll var det 7.5 plusgrader ute, men även om hösten varit ovanligt mild så närmar vi oss den tuffaste tiden: mörker, blåst, skånsk vinter med regn eller kanske snödrev på tvären och då får vi se hur det går med träningsfliten.

I kväll blev det en milrunda och jag avslutade därmed ytterligare en träningsmånad på 120.5 km och det betyder i sin tur att halvårsmålet på 600 km redan är avklarat med råge fast det återstår en hel månad av härlig löpning och att jag – faktiskt – fortfarande håller rätt ”tempo” för att ta mig till Treriksröset fågelvägen under ett år. Så här ser statistiken ut för mina löparår, som jag alltså räknar från den 19 juni:

2012 sprang jag under dessa fem månader 364.9 km (= 73 km/månad).
2013 noterade jag 463.5 km (= 92.7 km/månad)
och i år, 2014, är jag uppe i hela 669.2 km (= 133.8 km/månad och en ökning med hela 44 procent). Det känns rätt lagom, jag har svårt att se att jag skulle ha tid och ork nästa höst att öka träningsdosen ytterligare.

Ska nu ta det lugnt till på lördag och samtidigt fundera över om jag den närmaste månaden ska träna fler och kortare pass eller ta färre pass och sikta på längd. Nästa lopp är på nyårsafton i Köpenhamn, 21.1 km, mitt tredje nytårslöb. En riktigt god tradition!

RunTobyRun

 

Tungt…

shoes

Det är tungt nu. Och mörkt, väldigt mörkt ute på de skånska landsvägarna där jag nu hunnit beta av tre träningspass efter min halvmara på Österlen och när jag legat därute och gnuggat kilometer har jag tänkt en hel del på Kristina Paltén, ni vet tjejen som häromdagen slog världsrekord i att springa på löpband:

32,3 mil på 48 timmar.

Alltså, allvarligt talat… Hur är det möjligt? Hur kan kroppen klara en sådan utmattning utan att gå sönder. Och hur mår man efteråt? Jag är grymt imponerad av insatsen samtidigt som jag innerst inne tycker att det är knäppt. Jag har ju inte direkt glömt hur trött jag var sista milen på maran i Barcelona i våras… Där jag nöjt pustade ut och beskådade min medalj hade Kristina alltså haft 6,7 maror kvar.

32,2 mil på 48 timmar… Visst är det respekt! Men ändå…

Träningspassen har väl gått sådär, ingen vidare fart under fötterna men det har heller inte varit meningen utan jag är inne i en lite lugnare fas. Nästa pass blir nummer 100 för i år och det känns ju alltid lite speciellt och för att göra det ännu festligare har jag nu växlat över till ett par nya blåa dojor. Så nu jäklar, nu ska det tränas!

RunTobyRun!

 

ÖSTERLEN: Hälften hade varit nog…

10557217_479261508881036_5369242557490853197_n

sverige
#16 – 141101:
Österlenmaran 21 km
2.00.49

…och så fick det bli! Det var dimmigt värre ute på Österlen och redan efter 6-7 km började benen kännas som gummi och när jag passerade 15 km så bestämde jag mig för att inte försöka ta mig runt hela maran utan gå i mål halvvägs i Borrby tillsammans med halvmarafolket. Ett beslut som kändes helt rätt när jag väl var där och som känns helt rätt även i dag. Tiden i mål var 50 sekunder över min planerade passertid vid 21.1 så det var helt ok.

Österlenmaran var mitt första lopp i mörker – så hur var det? Tja, först och främst så var det ju egentligen inte så mörkt utan mer som att springa i filmjölk. Sikten var sällan mer än 10 meter och dimman låg som en våt film framför pannlampan och det innebar bland annat att det var svårt att se banmarkeringarna – trots att arrangörerna utlovat tydligare skyltar eftersom flera löpare sprang fel i mörkret förra året. Som tur var hade jag, på de mest kritiska ställena, löpare framför mig som visade vägen när det plötsligt satt en skylt i diket mitt ute i ingenstans.

Men även bland bebyggelsen var det si och så med markeringarna. På väg ut från borgen på Glimmingehus fick vi gissa oss till vilken väg som var den rätta. Och i Hammenhög, efter cirka 9 km, var det fullt av folk i byn som stod och hejade men när jag kom till det kritiska korset så var det marschaller i hinkar både framåt och till höger och många hade klätt sig i reflexvästar, så det gick inte att se vem som var funktionär. Fick fråga mig fram och en man sa ”där är ju vätskekontrollen” – men den syntes ju inte förrän man kommit runt kurvan… Dåligt!

Det fanns heller inga avståndsmarkeringar längs med banan, så det var tur att jag hade min runkeeper i örat – speciellt med tanke på dimman och att det i tidigt i loppet var en cirka 3 km lång raksträcka i motvind. Dimma och motvind är ju faktorer som gör det snudd på omöjligt att försöka känna av vilket tempo man håller och hur långt man sprungit, men nu fick jag den information jag behövde.

Innan loppet räknade jag med att startfältet skulle bli ganska utspritt och att jag skulle få tillbringa huvuddelen av sträckan ensam med min lampa, men så blev det inte. Det var hela tiden löpare runt omkring mig och eftersom stafett- och halvmarafolket startade strax efter helmaran så blev jag hela tiden omsprungen av piggare löpare och det gjorde att jag hade svårt att hitta min egen rytm. Normalt sett tycker jag att det är lättare att hitta det där flowet i mörker, men här blev jag hela tiden störd och i några fall kände jag mig tvungen att haka på i ett högre tempo för att inte riskera att springa fel.

Det var kanske inte så där ”magiskt” som jag hade hoppats, men definitivt en annorlunda och kul upplevelse att springa med i pärlbandet av lampförsedda löpare och det hade säkert varit fantastiskt att nå målet i Simrishamn där det, av bilder att döma, var party-stämning när löparna gick i mål. Snabbaste fötterna klarade förresten banan på nytt rekord, precis under 3 timmar.

Kommer jag att göra om det och kuta nästa år också? Tja, vi får väl se…

5 km: 26.12 *
10 km: 53.36 *
15 km: 1.23.32 *
20 km: 1.54.28 *
21.1 km: 2.00.49
(* tider från runkeeper eftersom Österlenmaran bara tar officiell tid vid 21 och 42 km)