Höstens resa bokad!

dsc_1001

I september är det dags för en ny tripp till Kanada och Rock ‘n’ roll series halvmarathon i Montreal och jag ser verkligen fram mot att få komma tillbaka till denna sköna stad. Förutom halvmaran kommer löphelgen även att bjuda på ett bonuslopp som uppvärmning!

canada

Lördagen den 23:e bjuder nämligen på ett ”uppvärmningslopp” om 5 km med start vid Olympiastadion från 1976 (förmodligen det kostsammaste äventyret någonsin i kanadensisk idrottshistoria) innan söndagens lopp över 10, 21 och 42 km.

Starten för hel- och halvmarorna går vid det västra fästet på Jacques-Cartier-bron och banan innebär bland annat ett varv runt formel 1-banan på ön Ile Notre Dame innan löparna kommer in mot centrum via Pont de la Concorde. Efter knappt 21 km delar sig banan, så att jag och de andra halvmaralöparna svänger in mot målet i Parc la Fontaine medan marafolket fortsätter ett varv upp genom stadsdelen Plateau och Petit-Italie innan de kommer tillbaka och går i mål på samma plats.

Höjdskillnaden är inte mer än 30-35 meter så det är bara några mindre pucklar som ska besegras – desto tuffare hade det kunnat bli om banläggarna valt att dra rutten uppför Mont-Royal där bilden ovan är tagen och som förvisso är ett alldeles utmärkt trevligt område för promenader och löpturer. Men som hade blivit riktigt tufft att ta sig över i slutet av ett lopp!

Den som grejar både uppvärmningsloppet och något av söndagens lopp får inte bara två medaljer utan tre för sin insats – däribland en speciell ”stafettmedalj”.

RunTobyRun!

Nedan: bilder från sommarens löprunda i Montreal. Läs mer i inlägget Jogg i Cohenland.

img_2251
Sista långrakan (Avenue du Parc le Fontaine) innan banan gör en 90-gradersböj in i parken mot målet, som ligger strax bakom huset på bilden.

img_2255
Fusklapp för att komma upp i sex kilometer.

16 montreal
Rue Saint-André 

Gott nytt vemod!

Årets sista runda är avklarad – 6.6 kilometers gråmulen promenad – och i morgon väller det stora vemodet in när träningsdagboken nollställs och börjar om på noll igen. Vilken tur att jag har ett ”räkneverk” till som mäter juni-juni och som har lite fler mil på banken!

Ser nu fram mot tio dagars ledigt, där jag kan röra mig lite normalare än på jobbet  och förhoppningsvis fortsätta förbättra statusen på min rygg (kontorsjobb är de facto onormalt, i alla fall ergonomiskt sett). Morgnarna och förmiddagarna är fortfarande värst, då är ryggen stel och öm men efter lunchpromenaderna har det lossnat och det innebär att jag den senaste veckan fått ihop inte mindre än sex promenadpass, runt 6 kilometer i snitt och i ett stegvis snabbare tempo. Men även om det går åt rätt håll räknar jag med att det kommer att dröja åtminstone en vecka till innan jag vågar pröva på att jogga.

1463.8 km blev det totalt under 2016, varav knappt 430 km under det fjärde och sista kvartalet och det betyder lika mycket i kronor i löparbidrag som detta kvartal går till Plan Sverige. **

Överlag var det en fantastisk löphöst, där jag klarade av årsmålet på 1200 km redan den 29 oktober i samband med de fem loppen på Ring Knutstorp. Extra kul är det att titta på den nedre bilden, som visar antal tränade kilometer i jämförelse med en fiktiv farthållare, inställd på just 1200 km, där det blev ett rejält lyft under hösten.

kuta

På grafen syns två tydliga dippar, en förkylning i månadsskiftet januari-februari och sedan en rejäl utförsbacke i maj, förra gången jag hade ont i ryggen. Höstens båda marathonlopp (3 september och 13 november) är också lätta att se. Men nu är det historia. I morgon börjar allt om på noll igen…

Till sist: det blev inget nytårslöb i Köpenhamn i år, som traditionen brukar bjuda. Fyra år i rad har jag ju avslutat året med att springa detta trevliga lopp (10 eller 21 km) men i år var det bestämt sedan länge att jag inte skulle ställa upp – för att bättre utnyttja årets sista veckor till återhämtning och återuppbyggnad. Med facit i hand, ryggen alltså, kändes det beslutet än mer rätt. Men samtidigt synd att missa, gillar verkligen stämningen där.

RunTobyRun!

** Årets löparbidrag gick till Unicef, Skandinaviska barnmissionen, Läkare utan gränser och Plan. Började med detta 2015 och kommer att fortsätta även under 2017, fast med delvis nya mottagare.

Vad jag lärde mig av 2016

topp banan

Egentligen gillar jag inte löparårskrönikor eftersom de ofta har en tendens att bli ett resultatrabblande, på gränsen till skryt och mitt mantra är ju ”inget skryt – bara löpning”. Men okej då.. Här kommer ett försök att sammanfatta vad jag faktiskt lärde mig av 2016, ett bra löpår även om det slutade i moll.

2016 var året då jag lovade mig själv att pröva lite annorlunda löpvägar och variera min löpning – bland annat för att undvika risken att tröttna.

Det blev kanske inte lika mycket skog som jag hade hoppats, men jag har ändå lyckats variera min löpning, jämfört med tidigare år. Det har inte bara varit en fråga om att komma bort från asfalten utan lika mycket om att försöka variera rundorna och få nya intryck längs vägen, något jag varit dålig på tidigare (speciellt i mörker där jag hållit mig till ett par väl uppmätta rundor). Det känns som att investeringen i en GPS-klocka faktiskt innebar att jag började springa ”friare” men ändå kunde hålla bra koll på hur långt jag kutat – vilket fortfarande är viktigt för mig… Störst skillnad, jämfört med i fjol, märks på loppen där jag i år haft en helt annan fokus på att springa terräng:

  • Verkeåns ekotrail: härlig men asjobbig upplevelse, speciellt andra milen.
  • Sydkustloppet, likaså (grym motvind i sanden på andra milen) och slutligen
  • Min skånska sommarloppsserie. De fem byaloppen på 8-21 km i Blentarp, Gyllebo, Sankt Olof, Rörum och Veberöd (ej terräng) blev en kul utmaning, som förde mig till kultställen som Dungens dansbana och Kulla nöjesplats och som dessutom innebar att massor av nya läsare hittade till bloggen. Skoj!
topp hallby

2016 var året då jag satsade på uthållighet snarare än på att springa snabbt.

Det innebar att jag inte lyckades springa en enda mil under 50 minuter – men det var heller inte mitt mål och jag har således heller inte gjort något ordentligt försök. Bästa tiden blev något överraskande på Veberödsrundan, där första milen gick på 50:19, ganska exakt tre minuter långsammare än vad jag mäktat med på milen sedan 2012.

2016 var också året då jag – med flit – satsade på att ta det extra lugnt. 

I våras fick höra talas om teorin bakom Run-Walk-Run och började testa denna under några långdistanspass genom att gå 45 sekunder vid varje kilometerpassering. Det kändes bra och jag bestämde mig för att sjösätta RWR i skarpt läge på Helsingborg Marathon men ett par veckor innan loppet bestämde jag mig för att skrota planen. Visserligen kändes vilopauserna bra men jag hade svårt att hitta rätt tempo när jag började springa igen. Det gick helt enkelt för fort och det riskerade att förvandla den till synes smarta planen till en enda lång mastodont-intervall och det ska man kanske passa sig för att testa på ett marathon. Dessutom tror jag, med facit i hand, att RWR funkar bättre på träning när man är i sin egen ”bubbla” än under ett lopp där man hela tiden omges av löpare som springer fortare än en själv…

Ett annat test – som gick desto bättre – var att lägga in en bonuspromenad i högt tempo varje vecka. Jag började i augusti och hoppades komma upp i minst 12 mil innan jul, vilket jag också gjorde. Jag upptäckte också att snabba promenader faktiskt inte behöver vara så tråkiga – med rätt musik i öronen – och träningsmässigt är det inte så stor skillnad på att springa 6-7 kilometer eller gå i raskt tempo, det vill säga under 9 minuter per kilometer.

topp monaco

2016 var jag aldrig i närheten av att slå något av mina personliga rekord på 5, 10, 21 eller 42 km. Däremot ställde jag upp i rekordmånga lopp (14), sprang i rekordmånga länder (8) och satte nytt träningsrekord under ett kalenderår (just nu: 1439.4 km), en avsevärd ökning jämfört med 2015 då förkylningar och gallsten saboterade stora delar av höstens träning. Men det har jag ju redan avhandlat i inlägget om Den Långa Vägen Tillbaka, som snabbt klättrade upp till tredje plats på listan över mina mest lästa blogginlägg. Så det tänker jag inte älta igen även om jag just nu dras med ont i ryggen och får ägna mig åt att gå istället för att springa.

2017 då? Ja, jag vill gärna komma ut ännu mer i skogen – både med löpskor och vandringsskor – och försöka få till fler tempopass, för några sådana har jag egentligen inte haft alls under 2016. Kanske dags att äntligen bita ihop och börja köra intervaller eller backträning eller något annat som bara känts jobbigt? Eller stryketräna?

Jag har också lovat mig själv att inte springa så många lopp och vem vet, det kanske bara blir tre? En ny Classique des Riviera i mars och sedan debut på Göteborgsvarvet i maj, ett lopp som man förstås måste ha på sitt CV. Sedan hade det varit kul med en halvmara till utomlands, varför inte i Montreal i september? Eller en spontanutflykt till Sankt Olof om det är bra väder? Men fler än så lär det inte bli, även om det förmodligen kommer att kännas lite tomt. Jag gillar verkligen att springa lopp, trots att jag inte springer särskilt snabbt och inte fightas om några placeringar. Men loppen fungerar ofta som en bra morot för att lägga upp träningsplaneringen. Samtidigt upptäckte jag i slutet av året hur skönt det är att ”bara” sticka ut och springa utan att ha något speciellt mål, två, tre eller fyra veckor framåt i tiden. Och den känslan vill jag försöka hålla fast vid genom att springa färre lopp under 2017.

16 hbg marathon

Någon mer mara lär det inte bli – fem får räcka och jag njuter fortfarande av att tänka på den sista kilometern, ja sista milen faktiskt, på klassikern mellan Marathonas och Athen där jag hade betydligt piggare ben än i någon av mina fyra tidigare maror. Visst, man ska aldrig säga aldrig – och det är klart att det är frestande att vara med i startnummerlotteriet till New York Marathon – men samtidigt känns det faktiskt som att fem maror får räcka. Däremot skulle jag gärna ställa upp i stafettdelen av Helsingborg Marathon och då helst den sista sträckan, den jag njöt minst av när jag sprang i september och som jag gärna vill ha revansch på. Någon som behöver en extra medlem i laget?

RunTobyRun!

PS. Uppdatering om ryggen: fortfarande värst när jag suttit still eller legat i sängen och det känns som om ryggen ”låst sig”. Men så länge jag är uppe och rör mig så är det ändå rätt okej. Gick just 5.5 km i lugnt tempo och det funkar, lite ömt men ändå. Däremot lär det nog dröja till 2017 innan jag vågar pröva på att springa igen. Tur att det inte är så långt dit!

Ingen god jul

juldagen2016Grått..

Nej, det blev ingen god jul utan en ond jul. Inte Darth Vader-ond, förstås, utan ond som i ryggont. Igen. Någon julaftonsjogg med K blev det inte tal om och knappast någon skogsutflykt i morgon heller till Häckeberga. Skit också!

Det känns som i våras, dagen efter Sydkustloppet när jag vaknade med ett elakt ryggskott som förmodligen triggats av den tuffa andra milen i motvinden på lösa strandstigar. Smärtan gjorde att jag stapplade fram som en bajsnödig pingvin och prövade mig fram hos såväl massör som sjukgymnast och chiropraktor och först efter tre veckor kunde jag börja träna igen, försiktigt på mjuk löparbana och sedan, sakta men säkert, trappa upp träningen.

Har inte haft några problem sen dess – förrän i går morse. Eller rättare sagt: det var okej när jag vaknade, okej när vi åt frukost och tittade på första julklappsöppningen och sedan skulle vi bara städa lite grann innan det skulle bli dags för årets julaftonsjogg. Och då gjorde det plötsligt bara ont igen. Utan förvarning. Utan knak. Så resten av julaftonen blev förstås en plåga…

Ändå är det okej så länge jag är uppe och går. Att sitta still i soffan är inte bra och att resa sig upp ur sängen – eller vända sig – är fruktansvärt jobbigt. Men det är bara att bita ihop… Har dammat av några övningar, som jag fick i våras, och kör med dubbla doser smärtstillande (= Alvedon + Ipren) och följer rådet att röra mig så mycket som möjligt. Har precis varit ute en vända och gått, 2.6 km i lugnt tempo, och det funkar även om det ömmar till emellanåt i ryggslutet. Så det blir ett pass till i eftermiddag, först ett gäng stretchövningar och sedan en promenad till runt byn. Sen får myset ta över med lite godis och nya Ghostbustersfilmen och sen, ja sen får vi se hur kul det blir att ta sig upp ur soffan igen..

Ny rapport i morgon – då sammanfattar jag också årets löpning, inte utifrån en massa resultat utan vad jag faktiskt lärt mig under året som gått. Och sprungits.

RunTobyRun!

Krutgubbar och krutgummor

x Bcn mål

Läser på nätet om krutgubbar och krutgummor som svarat för fantastiska löparbedrifter trots att de uppnått pensionsåldern med råge. Kanske finns hopp om livet ändå, trots att jag fyller 50 nästa gång…

En av dessa krutgubbar är Björn Suneson, som fyllt 68 och som under 2016 lyckats med bedriften att springa över 1 000 mil, däribland en ”coast to coast” i USA. Själv sneglar han lite avundsjukt på ett inofficiellt årsrekord från mitten av 1980-talet då ultrapionjären Bertil Järlåker lyckades springa hela 1 457 mil vilket är helt sjukt mycket (ganska exakt tio gånger längre än jag kommer att mäkta med i år och då är jag ändå jättenöjd med min insats…).

89-årige Knut Ångström var äldst i årets Stockholm Marathon, som han klarade på 6 timmar och 13 minuter – vilket egentligen är strax över den officiella maxtiden men so what? Snubben tog sig i mål och är snart 90 år. Respekt! I våras satte dessutom Ångström ett världsrekord när han med tiden 2.36 blev den snabbaste 88-åringen någonsin på 21.1 km (se PS om ARRS nedan).

89 år är som sagt respekt men när det gäller ålder har Knut ändå en bra bit kvar till världens äldsta marathonlöpare, som lär ha varit brittiske Fauja Singh och som gjorde sin sista mara vid 101 års ålder. Han började springa sent i livet och gjorde vid 92 års ålder en mara i Toronto på 5 timmar och 40 minuter. Singh lever fortfarande och är i dag 105 år gammal.

Äldsta kvinnan som sprungit en Marathon lär ha varit 92-åriga Harriette Thompson som 2015 fullföljde San Diego Marathon på 7 timmar och 24 minuter och det får mig att börja fundera på hur rörlig jag kommer att vara vid 92 års ålder. OM jag överhuvudtaget blir 92… I så fall kommer mitt fokus knappast att handla om 42 km utan betydligt kortare sträckor – typ ner till affären och tillbaka. Och vem vet, kanske går det att toppa förra veckans rekord?

RunTobyRun!

PS. För den som gillar siffror är ARRS (Association of Road Racing Staticians) en guldgruva. Här kan man exempelvis kolla världsbästalistor i olika ålderkategorier eller läsa sig till vilken 88-åring som noterat den snabbaste tiden någonsin på en viss sträcka. Där kan man bland annat se att ovan nämnde Knut Ångström är den snabbaste 88-åringen någonsin på såväl milen som 21.1 km.

Legenden Kjell-Erik Ståhl har noterats för den snabbaste maran någonsin av en 49-åring medan en annan legend, Evy Palm, har världsrekordet på 10 km för 48-åringar samt på halvmarathon för 44-, 46- och 48-åringar. Bibbi Lind, slutligen, är snabbaste 69-åring på 21.1 km och snabbaste 69- och 70-åring på en full Marathon.

Enligt samma statistik fanns det också en tjej i USA, Jennifer Amyx, som 1976 – vid sex års ålder – gjorde 4 timmar blankt på en mara i Pennsylvania. En tid som många marathonlöpare bara drömmer om att kunna slå. Finns en film om henne på Youtube när hon är ute och springer med sin pappa och sin bror. DS.

PS2. Apropå statistik… Det finns en handfull svenskar som sprungit mer än 500 marathonlopp och rekordet är snart uppe i 900. Men det är ingenting mot 60-årige tyske läkaren Christian Hottas, som den 4 december påstås ha sprungit sitt 2500:e lopp på Hannover Marathon. De senaste 500 har tagit tre år att genomföra så om det stämmer är det ju en grym prestation. DS2.

Årets mest lästa inlägg

16 reykjavikMorgonrunda i Rekjavik, juni 2016.

2016 var ett kul bloggår eftersom massor av nya läsare hittade RunTobyRun, speciellt under sommarens skånska byaloppsturné. Även lanseringen på Facebook bidrog till att locka ny publik och det är förstås jättekul. Här är årets fem mest lästa inlägg* med länkar i fall du vil läsa något av dem igen:

29/7: S:t Olofsloppet, Race Report
2544 visningar (1:a totalt). TILL INLÄGGET

11/10: Eländet som gjorde mig starkare
2387 visningar (3:a totalt). TILL INLÄGGET

20/7: S:t Olof – loppet som förändrade mitt löptänk
1944 visningar (4:a totalt). TILL INLÄGGET

29/10: Knutstorp – fem lopp på en dag, Race report
1671 visningar (10:a totalt). TILL INLÄGGET

4/9: Helsingborg Marathon – helnöjd i 33 km, Race report
1412 visningar (16:e totalt). TILL INLÄGGET

* statistiken avser visningar för parallellpubliceringen på Jogg.se till och med den 18 december.

Varva ner. Ladda om. Bygga upp.

Träningshalvåret (19/6-18/12) tar slut i morgon och det blir ett nytt rekord – men det viktigaste är inte vad det står för totalsumma i träningsdagboken utan det faktum att jag kunnat träna som planerat utan att bli störd av skador eller sjukdomar.

Så var det ju förra hösten, då jag bara lyckades få ihop 410 km under samma period som jag i år noterade mer än det dubbla – 841 km – eller drygt halvvägs från Smygehuk till Treriksröset. Fågelvägen, visserligen, men ändå.

Efter fyra rätt tuffa träningsmånader har det varit skönt att få ”landa” och ta det lite easy. Kortare sträckor, lugnare tempo och knappt någon titt på klockan utan jag har låtit kroppen bestämma tempo efter dagsformen.

Jag har också njutit av att ”bara” springa – inte ut och springa för att träna inför något och det har varit en ovan känsla. I år har det ju blivit hela 14 lopp, vilket inneburit att jag hela tiden fokuserat på något två, tre eller fyra veckor fram i tiden. Men den här månaden har jag kunnat springa helt utan stress och ge kroppen gott om tid för att återhämta sig efter maran i Grekland (13 november) och sedan sakta men säkert börja bygga upp formen igen inför nästa planerade utmaning, som inte är förrän den 12 mars. Och det är väl egentligen så det ska vara så här års – att man utnyttjar den bistra årstiden till att varva ner, ladda om och bygga upp.

RunTobyRun!

Fotnot: (ägnad framför allt nytillkomna läsare…) Det udda datumet 19/6 beror på att det var den dagen (2012) som jag återuppstod som löpare. Erkänner att det hade varit lite enklare att vänta med att föra träningsdagbok till halvårsskiftet den 1/7 men nu blev det som det blev och därför börjar en ny träningsmånad på måndag den 19/12…

Rekord

hostvag
Ungefär här blev dagens runda historisk (nåja).

Det var grått och blött, lerigt och blåsigt på tvären – desto skönare att komma inomhus igen och ställa sig i en varm dusch. Dessutom med ett nyslaget träningsrekord!

Det är alltid mycket roligare att kolla sin träningsdagbok så här års än i januari, när en fyrsiffrig mängd kilometer plötsligt reducerats till typ 32.8 och det känns som att det är väldigt långt till mål på året.

Men idag blev det faktiskt ett rekord, för trots att det återstår 23 dagar av 2016 har jag redan noterat den mesta träningslängden under ett kalenderår sedan jag återuppstod som löpare 2012:

2012: 552.6 km
2013: 1372.8 km
2014: 1353.2 km
2015: 1064.0 km
2016: 1374.1 km (hittills)

Om jag lyckas fylla på ”banken” med ytterligare 78 kilometer innan nyår så kommer jag dessutom att toppa den nuvarande noteringen över mest träning under ett träningsår (19 juni-18 juni, 1452.2 km) så det finns all anledning att fortsätta springa…

hostdrom

Med den blöta vandringen – gångpass #19 sedan början av augusti – nådde jag också mitt mål om att gå minst 120 km under hösten. Check!

Apropå långa promenader gick jag igår på ett ”inspirationsföredrag” med företaget Swett, som säljer resor till Kilimanjaro och Everest Base Camp. Det skulle verkligen vara ett fantastiskt sätt att fira min 50-årsdag på nästa höst, men det är nog inte helt populärt att smita iväg från familjen i 10 alternativt 20 dagar, så det är stor risk att den drömmen bara blir en dröm och att jag istälet får fortsätta vandra fram och tillbaka på den leriga grusvägen i den regnblöta motvinden som inte är för tunn att andas in… Det är ju annars det stora frågetecknet på den typen av expeditioner, visst kan det vara fysiskt jobbigt oxå men hur man reagerar på tunn luft är omöjligt att säga i förväg.

Nåja, vi får väl se. Finns väl närmare utmaningar att tackla om man bara ser sig omkring ordentligt!

RunTobyRun!

Barfota

I grunden är löpning bland det enklaste man kan göra efter att gå – ändå finns det de som känner att de måste göra det mer komplicerat än nödvändigt.

Jag har till exempel aldrig förstått mig på poängen att springa barfota. Bredvid mig i startfållan i Marathonas stod en kompakt grekisk kille i löparlinne och coola löparbrillor redo för start – barfota.

Utgår givetvis från att det inte var första gången han sprang barfota – vore ju korkat att göra premiären på över 4 mil asfalt – så det är möjligt att hans fotsulor är hårdare än sulan på ett par Converse. Men ändå. Känns ju som att minsta sten eller glassplitter eller annat skit längs vägen måste kännas. Aj. Oj. Aj…

ath13

Så har vi gängen som alltid klär ut sig, springer i militäruniform med marschkängor och packning eller utklädda till en gul Pokémon. Som om det inte räcker med att kuta 21 eller 42 kilometer, det är förstås ännu coolare att göra det iklädd hjälm, mantel, spjut och en sköld som de spartanska krigarna jag sprang ikapp efter cirka 3 kilometer och som tog sig i mål på drygt 5.15. Visst, maskeradfolket väcker glada miner längs vägen, både hos andra löpare och bland publiken, men ändå… Varför göra det ännu svårare för sig?

Nåväl, krigarna hade i alla fall något på fötterna 🙂

RunTobyRun!

PS: Vill man nu nödvändigtvis klä ut sig så rekommenderas tydligen vinmaran i Medoc, som är ett enda stort maskeradparty. Låter rätt festligt. DS.

Omstart

norre1

Målet är nått och nästa planerade lopp är inte förrän om fyra månader så nu är det dags att gå in i nästa träningsfas: att ladda om.

Visserligen fick jag med mig lite hosta hem från Grekland, men det viktigaste jag fick med mig hem var förstås vetskapen att jag klarade av att genomföra loppet och det bättre än förväntat. Framför allt är jag nöjd med min sista mil – efter brutalbacken mellan 30 och 31 km – som jag gjorde under 1:06,  att jämföra med den första milen som gick på dryga timmen och den snabbaste som gick på 58:12. I exempelvis Barcelona 2014 var jag halvtimmen långsammare på slutmilen och det är förstås en skön känsla att veta att trots allt har träningen gjort nytta!

norre2

Jag gick ju ut tidigt innan loppet och sa att det skulle bli mitt sista marathon och det dröjde inte länge efteråt förrän jag fick den första frågan om jag verkligen kommer att kunna hålla detta ”löfte”, kliar det inte i fingrarna – trots allt – att anmäla sig till flera lopp? Jo, det är klart att det kliar!  Och visst hade det varit härligt att få uppleva fler lyckorus som när jag passerade mållinjen i söndags! Men 21 km duger alldeles utmärkt och jag skulle gärna åka tillbaka till exempelvis Kanada eller Island för att springa en halvmara, resan och upplevelsen behöver ju inte bli mindre för att sträckan är kortare.

Men kan jag verkligen lova att det inte blir några fler maror? Självfallet inte till 100 procent men det känns onekligen som att mina fem får räcka.

Har precis gjort mitt första träningspass efter maran – ett gråmulet gångpass i hyfsat tempo som får fungera som startskottet till nästa äventyr. Nu blir det lite kortare pass, lite lugnare och förhoppningsvis släpper hostan också så att jag kan träna som planerat.

RunTobyRun!