KÖPENHAMN: femte nytårslöbet


Undrar om det är flytande kryptonit i gasflaskan? Doping!


# 57 – 181231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
1.58:12 (5:36/km)

Batman och Robin var där, tillsammans med Stålmannen, Spindelmannen, Pikatchu, snögubbar, julhundar samt en och annan försenad tomte när 6500 löpare firade av 2018 med stil i Köpenhamn.

För egen del var det alltså femte gången jag kom till start i Spartas Nytårslöb, men även om jag var nöjd med dagens insats så blev det ändå rejält med smolk i glädjebägaren när jag kom hem och först blev illamående, sedan fick lite feber och svettningar. Så särskilt roligt nyårsfirande blev det ju inte utan sängläge med katten som förste tröstare och frågan är om det blir något Nytårslöb nästa år…  K har redan lagt in sitt veto eftersom hon inte vill att jag ska missa fler festligheter, speciellt inte om det är som i år, att vi delvis skulle hålla till på hemmaplan.

Men åter till själva loppet…  Insåg att det skulle bli tufft motstånd när jag såg Batman och Stålmannen byta om (utan telefonkiosk!). Sedan dök även Robin upp och strax innan start hörde jag hur speakern uppmanade alla löpare att fästa nummerlapparna på bröstet – så att tidtagningschipet skulle fungera optimalt – det gäller även om man heter Batman eller Stålmannen, som båda hade fäst sina nummerlappar på capen (var annars?). Tror dock att snubbarna var engelsmän så det är oklart om de förstod vad mannen i högtalaren egentligen menade.

Laddat för start – men vart tog den gemensamma nedräkningen vägen?

Hade tänkt öppna i ett tempo runt 5:45, vilket är lite svårt i ett lopp som detta där halvmarafolket startar samtidigt som löparna på 5 och 10 km, som brukar ha lite mer bråttom iväg. Men landade trots detta på cirka 5:30 första kilometern – gott så –  och låg sedan och pendlade runt 5:22-5:30 första milen som jag passerade klart före tidtabellen:

5 km: 27:35
10 km: 54:39 (27:05)
15 km: 1.22:19 (27:41)
20 km: 1.51:44 (29:25)
21,1 km: 1.58:12 (6:28 sista biten)

Hade en liten trötthetsdipp mellan 12 och 13 kilometer, sedan dröjde det till ungefär 17 km innan det började gå tungt. Riktigt tungt. Tröttheten sammanföll med att det började regna, att det ömmade lite i ryggslutet och att sista 5-kilometersgänget (som startade klockan 11, det vill säga 1:25 efter oss) kom ångande i full fart och skulle förbi. Alltid lika knäckande.

Det är tillåtet att springa utan att vara utklädd – men bästa kostym vinner förstås ett pris!

Fortsatte kämpa på i det lilla uppförslutet till 19 km och tog sedan sikte på målområdet för en sista ”varvning” innan den sista lilla extraslingan. Insåg att jag hade rätt gott om tid på mig för att greja 2-timmarsgränsen, vilket kändes rätt omöjligt för bara några dagar sedan med tanke på att jag inte gjort något riktigt långpass sedan Lund runt den 17/11 (som desstom var run-walk-run).

Extrakilometern runt FCK:s och danska landslagets hemmaarena Parken var varken upphetsande eller särskilt skön, det var bara att bita ihop och kämpa sig in mot mål, dricka ordentligt med vatten och sedan glida in till det väntande bubblet och kransekagen inne på Spartahuset.

Årets sista löparinsats var med mersmak (även om det blev surt efteråt).

RunTobyRun!


Kolla vem som kollar in mig – Spindelmannen!

 

1200.4 – nu blir resten av året bara bonus!

Det var i slutet av dagens runda, någonstans på cykelvägen i höjd med byns järnvägsstation, som jag nådde årsmålet att träna 1200 km – så nu blir resten av året ren bonus!

Årets skörd innebär inte bara ett rejält lyft i statistiken jämfört med 2017, som ju slutade i moll, utan även rekord i flest träningspass under ett kalenderår:

2012: 552.6 km (69 pass x 8.0 km/6.5 mån)
2013: 
1 372.8 km (127 pass x 10.8 km)
2014: 1 353.2 km (120 pass x 11.3 km)
2015: 1 064.0 km (113 pass x 9.4 km)
2016: 1 463.8 km (144 pass x 10.1 km)
2017: 954.3 km (125 pass x 7.6 km)
2018: 1 200.4 km (147 pass x 8.2 km)

Får jag bara vara hel och frisk under 2019 är det inte omöjligt att jag kan komma upp i samma mängd som jag gjorde 2016  men det viktigaste är förstås inte mängden utan variationen. Nyårslöftet blir därför att anstränga mig ännu mera för att komma bort från de trista rutinpassen längs landsväg 101 eller runt byn.

Oavsett är det alltid trevligt när det ser välfyllt ut på träningskontot men det gäller att passa på och njuta nu – för på tisdag börjar räkneverket om på noll igen. Lika grymt varje gång…

Träningsmålet i all ära, men vad som känns ännu roligare är att det även kan bli ett fösta år utan DNS eller DNF, det vill säga att jag ställt upp och fullföljt samtliga 12 lopp jag anmält mig till under 2018. Fast det hänger förstås på hur det går på nyårsafton, då jag avslutar året med ännu ett Nytårslöb i Köpenhamn.

2013 klev jag av ett lopp i förtid och därefter har jag missat minst ett lopp per år på grund av skador eller sjukdomar och det är ju som det är, det är egentligen ingenting man kan göra något åt – i alla fall inte utan att riskera hälsan. Det är shit happens, men lika surt varje gång och extra surt var det att missa VM i halvmaraton 2014 och Göteborgsvarvet i fjol.

I år har det – ta i trä – gått som smort trots att det såg rätt knivigt ut i våras inför Lundaloppet och löparresan till Liverpool. Men knät höll tack och lov. Ja, det andra också, förresten. Det trodde jag inte i mitten av april när jag drabbades av ett bakslag efter all rehab.

På måndag väntar årets sista utmaning. Det är femte gången som jag ställer mig på startlinjen i Köpenhamn på nyår och facit hittills är tre halvmaror, varav jag klev av den senaste efter 15 km för att jag inte mådde hundra. 2015 var jag  hyfsat nyopererad (gallblåsan) och nöjde mig därför med att bara springa milen, räckte bra så.

Efter två nyår med krämpor har det nu äntligen blivit dags att återvända till detta trevliga lopp där stämningen alltid är upprymd och många springer utklädda innan man firar sin insats genom att skåla i bubbel inne i Spartahuset.

Med hänsyn till dagsformen kommer jag inte att sätta något tidsmål utan nöja mig med att ta mig runt. Inser att det kommer att bli väldigt svårt att toppa de tider jag gjorde i Helsingborg (1’56) och i Liverpool (1’59). Men jag får väl ändå ta sikte på den Run-Walk-Run-tid jag gjorde på Lund runt, då jag passerade 21.1 km på 2.06:47 – det vill säga runt 6 blankt per kilometer.

Hursomhelst, ser fram mot ett skönt nytårslöb på måndag och hoppas sedan få hålla mig hel och frisk hela 2019!

Bubbelhistorik i bilder:

2015: 10 km (50:43)

2014: klev av efter 15 km (1.18:44)

2013: halvmaraton (1.53:40)

2012: halvmaraton (2.06:51)

RunTobyRun!

Trelleborg 11:12

Närmare Alperna än så här kommer man inte – i alla fall inte i Sverige. Gamla soptippen i Trelleborg når förvisso inte mer än 11 meter över havet, men torde ändå vara den svenska backe som ligger närmast Alperna.

En bit till vänster om bilden ligger Trelleborgs hamn, där färjan tar dig till Tyskland på två timmar eller så  (beronde på rutt) och sedan är det bara att bränna ner genom Tyskland så är du framme på en dag om du har tur och inte fastnar i något gigantiskt Stau på autobahn. Ringen utanför Berlin och Hamburg lär vara bra ställen att undvika.

Idag blev det ett nytt backpass för att göra mig av med julskinkan. Fyra varv upp och nerför BUS-backen, två uppförslöpor per varv med totalt 10 meters stigning, 4.3 kilometer totalt. Använde för första gången  mina stavar, 15 meter per varv bara, därefter handlade det mest om att träna på att springa med stavar i händerna.

Avslutade sedan med ett varv (6.7 km) runt BUS-banan. Såg till att få vinden i ryggen när jag sprang den dryga kilometern längs havet. Gör onekligen stor skillnad…

RunTobyRun!

Backträning á la Trelleborg

Medaljregn – men vilken väger tyngst?


Låter mig inspireras av Olas ”bling-genomgång” över de sju medaljer som tillkom i hans samling under 2018 utifrån design, utförande och affektionsvärde.

Mitt nedslag i medaljlådan resulterade i följande sammanställning över vilka som ser bäst ut under halsen. Och vilken av dem som väger mest… Är det möjligen den jag tror?

Läs mer: Bling, bling!

Årets mest lästa inlägg (uppdaterad)

Historien om när jag klantade till det på löpbandet och höll på att flyga av i full fart – ja där har du det inlägg som lockade flest läsare på RunTobyRun under 2018. Men trots 1525 visningar räckte det inte för att ta sig in på topp 100-listan över alla inlägg sedan jag började blogga 2014.

Efter tre starka år tappade RunTobyRun läsare under 2018, vilket förstås är tråkigt – men samtidigt ska man inte sucka för mycket över detta faktum utan hellre glädjas åt er läsare som stannar kvar eller kommit till under året. Tack!

Tappet tror jag kan bero på tre saker:

  • Dels att Jogg.se, där inläggen publiceras parallellt med denna sajt, ändrat reglerna för hur ofta man får ”promota” sina inlägg på sidan – från ett inlägg per vecka till ett i månaden. Promotade inlägg lockar överlägset mer trafik än icke-promotade.
  • Att bloggläsandet över lag gått ner under året, i alla fall på Jogg. Bygger detta antagande på min egen magkänsla snarare än ett statistiskt hållbart underlag – för vid några tillfällen har det räckt med 200-300 visningar för att komma upp i topp på listan, vilket är klart mindre än tidigare år. Dock verkar det fortfarande vara race-rapporter som går bäst – generellt sett – även om jag själv tycks gå mot strömmen (se statistiken nedan).
  • Slutligen var jag skadad i början av året och ägnade mig åt rehab och alla som gått igenom detta vet hur träligt det kan vara. Så det är väl fullt rimligt att det även ledde till tråkigare inlägg?

Förra årets ”vinnare”  Avslutar träningsåret i Småland lockade över 3000 läsare medan årets mest lästa bara nådde hälften så många och totalt sett är det bara nio inlägg som visats mer än 1000 gånger. Tio av de promotade inläggen har dock tagit sig upp i topp på Jogg:s lista över mest lästa bloggar just nu, däribland förra lördagens inlägg Varför springer du?  Och det är förstås kul!

Årets nio mest lästa inlägg (statistiken avser Jogg.se)
Uppdaterad per den 31 december.

1. Ett foto som kunde stått mig dyrt (104:e plats totalt)
21 januari. 1548 visningar.

2. Varför springer du?
15 december. 1532 visningar.

3. Gott nytt löpår!
2 januari.  1502 visningar.

4. All inclusive – runstreak i Kroatien
27 juli. 1419 visningar.

5. We Are All Made of Stars
11 februari. 1232 visningar.

6. R’n’R LIVERPOOL HALF MARATHON: You never run alone
21 maj. 1226 visningar.

7. Följa planen – A och O efter skada
31 mars. 1206 visningar.

8. BLENTARPSMILEN: seg kropp segade sig runt
24 juni. 1114 visningar.

9. Om man bara kunnat läsa girafferna  tankar
7 april. 1075 visningar.

Utöver dessa bör också nämnas ett inlägg från i fjol, som jag lade ut två dagar innan jag publicerade förra årets bloggstatistik och som då inte hade hunnit få så många läsare. Men med tiden blev det ju ett respektabelt antal:

x. 2017 – säsongen som slutade i en återvändsgränd
17 december 2017. 1753 visningar.

Morgonlöpning i Kroatien – trea på årets lista

Av sammanlagt 360 inlägg sedan starten 2014 har följande 10 visats flest gånger på Jogg.se. Tre av inläggen är rapporter från lopp (Uppdaterad per den 27 december):

1. Lite ont
12 april 2015. 4984 visningar.

2. Eländet som gjorde mig starkare
11 oktober 2016. 4230 visningar.

3. KNUTSTORP: fem lopp på en dag!
29 oktober 2016. 4115 visningar.

4. S:T OLOF – tredje loppet på skånska byloppsturnén
29 juli 2016. 3933 visningar.

5. Avslutar träningsåret i Småland
18 juni 2017. 3868 visningar.

6. HELSINGBORG MARATHON: helnöjd med första 33 km
4 september 2016. 3682 visningar.

7. Mitt första triathlon på 25 år!
12 juli 2015. 3639 visningar.

8. Mer stafett åt folket!
26 februari 2017. 3630 visningar.

9. Varför ska man springa ett lopp på hemmaplan?
22 april 2017. 3605 visningar.

10. Fortsatta problem
26 april 2015. 3389 visningar.

RunTobyRun!

Lund 10:35

Inför höstens utmaning på Färöarna med 1625 tuffa höjdmeter gäller det förstås att ta alla möjligheter att nöta backe.

Skåne är ju inte direkt känt för att vara kuperat – även om Carl von Linnés definition av platthet kanske inte riktigt stämmer överens med verkligheten… Trots allt finns det ju faktiskt rätt gott om backar för den som vill träna intervaller eller bara göra sitt träningspass lite jobbigare.

I Norra Lund ligger exempelvis S:t Hans backar, en övertäckt soptipp som växt till sig och blivit en fin stadspark. Från parkeringen upp till toppen med ensamma trädet är det 18 meters skillnad. Det ser kanske inte så tufft ut från parkeringen vid förskolan Lönneberga men efter några vändor uppför sluttningen så är det inte längre något man avfärdar och skrattar bort. Tvekar du kan du ju alltid anmäla dig till nästa upplaga av S:t Hans Extreme…

9 kilometer blev det idag med Ola. Ett bra pass!

RunTobyRun!

 

 

 

Varför springer du?

Det började med en till synes oskyldig fråga från en kollega: varför springer du? Och slutade med att jag tvingade mig själv att svara på frågan om jag springer för att försöka lura mig själv, för att jag inte vill bli gammal…

Det var efter Lund runt som en kollega vid fikabordet konstaterade:
– Jaha, du springer. Hur ofta då?
– Tja, så här års blir det väl två eller tre pass i veckan.
– Jaha?
– Mhm.
– Varför det?

Ja, varför det?

För att det är kul, givetvis. För att jag mår bra av det. För att jag får uppleva lopp och natur och årstidernas växlingar. För att jag triggas av att planera träningen inför ett visst lopp och så förstås det mest uppenbara: för att jag kan – för när man tänker efter är det ju faktiskt lite av en lyx att kunna springa när man vill, det är inte alla som kan det för att kroppen säger ifrån eller att det finns andra hinder i livspusslet som gör det omöjligt att träna.

Jösses. Vilken fråga. Varför det? Ja, varför inte? Ska man behöva sitta vid ett fikabord och försvara för sina kollegor varför man gillar något så självklart som att springa…  Nej, nu överdriver jag  förstås, det var ju inget korsförhör utan av ren vänskaplig nyfikenhet som hon frågade. Och jag kom på mig själv med att fortsätta fundera på tåget hem från jobbet i Lund. Så jag springer alltså. Varför det?

Gör jag det för att gå ner i vikt? Nej, men det är så klart en bonus om det innebär några kilo mindre att släpa runt på. Men efter att ha studsat mellan 85 och 100 några gånger vågar jag inte sätta upp några mål när det gäller vikten. Men visst, komma ner under 90 igen hade inte varit så dumt (efter Lund runt stannade vågen på 93.2).

Gör jag det för att pressa mig själv och persa? Nej, vid 51 fyllda måste man inse sina begränsningar. Jag kommer aldrig att vinna några lopp, det gjorde jag inte ens när jag var ung, smal och snabb. Och det enda rekord jag kommer att slå är det jag slår varenda gång jag snörar på mig skorna – för varje nytt pass innebär ju att jag sprungit länge sammanlagt i livet än jag någonsin gjort förut (att tänka så innebär faktiskt en liten boost, även de dagar som rundan blir kortare eller går sämre än man planerat. Heja!)


Med Ola i Liverpool tidigare i år.

Gör jag det för att lura mig själv, att jag springer för att jag är rädd för att bli gammal? Ja, det är ju kanske risk för det men jag hoppas att det inte är så. Visst, män brukar ju lägga sig till med kriser när de fyller 40 eller 50  – har jag hört – och gå in stenhårt för sin hobby. Typ köpa på sig en svindyr cykel, tajta brallor, spejsiga solglasögon och en massa proffsigt lull-lull till hojen som innebär att de ska kunna sänka kilometertiden med flera sekunder.  Om man dessutom börjar blogga om sin träning ligger man helt klart i riskzonen. Har jag hört.

Nej, den stora frågan, efter 6 1/2 års regelbunden löpträning, är ju egentligen inte varför jag springer utan varför jag lade av med att springa 1996 – medan jag fortfarande var ung, smal och snabb. Hur kunde jag sluta med det som känns så självklart? Som i grunden är så enkelt – när som helst, var som helst, hur långt som helst…

Förmodligen var det för att mitt gamla jag alltid tävlade mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och låg stadigt under 40 minuter på milen. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur, men någonstans på vägen tappade jag löpglädjen, det blev för enformigt. Så jag lade av.

Idag är det snudd på obegripligt, men där och då kändes det förstås självklart och där vill jag inte hamna igen. Jag vill fortsätta utmana mig själv, så länge kroppen pallar för det, och söka nya upplevelser längs vägen: skog, asfalt, grus, trail, värme, kyla, skånskt pissregn på tvären, you name it. Kan jag bara fortstätta trigga alla sinnen med min löpning så ökar också sannolikheten att jag orkar hålla på 6 1/2 år till. Minst. För jag vill inte riskera att hamna bredvid en kollega vid fikabordet som tittar på mig och säger:

– Så du har slutat springa. Varför det?

RunTobyRun!

PS. Varför springer du? DS.

 

Countdown 2: trailporr

Nedräkningen fortsätter, om än långsamt… Med nio månader kvar till Olas och mitt stora löpäventyr på Färöarna  känns det som en evighet – speciellt när man tittar på Utiliv Adventure Festivals ”trailporr”. Kan knappt vänta, vill dit nu!

Videon bekräftar att  det kommer att bli magiskt vackert, fullständigt asjobbigt och defintivt något att berätta om för eventuella barnbarn… Klicka på bilden nedan för att se filmen! (2’11)

Bilder från Utiliv Adventure Festival: https://utilivfestival.com. Det finns fortfarande platser kvar 🙂

Och sen då?

En vecka har gått sedan experimentet att köra Run-Walk-Run på 27.7-kilometersvarvet runt Lund. Och frågan är om det kändes någon skillnad efteråt?

Nja, i mitt fall handlar det mesta om dagsform och det är svårt att dra några kvalificerade slutsatser om hur stor nytta  jag hade av R-W-R under loppet. Första 21 gick ju bra, men sedan började jag känna mig trött och det hade jag förmodligen gjort även om jag hade sprungit hela vägen.

Det var segt i kroppen dagarna före start, vilket kan ha spelat in, och det har varit fortsatt segt efteråt så även när det gäller frågan om återhämtningen är det svårt att säga om R-W-R gjorde någon skillnad.

Har försökt att minnas hur det kändes efter BUS i somras (Backyard Ultra Sydkusten), ett lopp som för min del blev ungefär lika långt som varvet runt Lund men som bjöd på annan form av återhämtning i form av 10-15 minuters vila inför varje ny 6.7-kilometersrunda.

Men det är som sagt svårt att dra några slutsatser. I bägge fallen var benen rejält trötta och sega dagen efter. Får väl se till att göra om bägge så att jag får ett bättre empiriskt material att dra slutsatser från…

Men bortsett från det så tror jag på metoden för att orka långt.

RunTobyRun!

LUND RUNT: fick äntligen testa R-W-R i skarpt läge


# 56 – 181117
Lund runt (27.7 km)
2.57:20 (6:24/km Run-Walk-Run)

Det gick över förväntan, i alla fall i 22-23 kilometer. Sedan började jag tappa fart och med ett par kilometer kvar var det kört: krampkänning i vaden. Men trots att jag fick knalla hem sista två så klarade jag mitt tidsmål, att gå under tre timmar.

Det fanns flera skäl till varför jag ville springa Lund runt, trots den gambling det innebär vädermässigt att  springa långt i november. Det ena är att jag äntligen skulle få ett bra tillfälle att testa run-walk-run i skarpt läge, det andra att äntligen få se Lund.

Känner du till att jag arbetar i Lund, sedan maj förra året, så höjer du nu kanske på ögonbrynen och undrar vanudå, har han blivit helt tossig? Nej, inte alls, för när jag rör mig i Lund så gör jag det på ungefär samma friserade del som brukar locka turister: den med Domkyrkan, Stortorget, Universitetet, Kulturen, Stadsparken, centralen och de små pittoreska gatorna med gathus och stockrosor. Ungefär samma ”utsikt” får man för övrigt om man springer korta banan på Lundaloppet i maj.

Lund runt är något helt annat. Den osminkade, ocensurerade delen av Lund. Höghus, baksidan av Tetra Paks fabrik, Råby ungdomshem, en och annan betongromantisk gångtunnel under någon av stans huvudleder. Men banan  bjuder också på ett antal vackra och härliga miljöer som de flesta turister brukar missa: Råby, Nöbbelöv, Värpinge, Rinnebäcksravinen, reningsdammarna. Och så en ganska rejäl klättring uppför en av Sveriges mest kuperade stadskärnor, om inte den mest kuperade av dem alla. Från lägsta punkten upp till Brunnshög är det 77 meter enligt min Garmin. Inga branta backar, som ute på motorvägen, men en hel del små, sega, charmlösa motlut.

Med andra ord: nu har jag sett stan på riktigt!

Extra krydda dök också upp ungefär halvvägs, när en kollega kom ut och hejade, viftandes med en fransk flagga medan hon ursäktade sig för att det var den enda hon hittade. Allez, allez, allez. Härligt med pepp!

Dags för start! 230 löpare trotsade november och tog sig an utmaningen!

Run-walk-run, då? Ja, jag hade ju siktat på att anta utmaningen med intervallerna 4/1 (fyra minuter kuta, en minut gå) men ändrade mig i sista stund till 3,5 minuters löpning – vilket visade sig vara ett slugt sätt att lura mig själv. Varje gång klockan pep till – en halv minut tidigare än den gjort på träningspassen kändes det som en boost. Wow, är det redan dags att gå… Det här går ju riktigt bra…

Det kändes också skönt att börja gå redan efter 640 meter, så att huvuddelen av de andra löparna hann springa förbi istället för att hamna mitt i en stor klunga. Kände innan loppet att det borde vara lättare att springa R-W-R i sin egen ”bubbla” men det dröjde faktiskt över två mil innan det blev helt glest omkring mig så varje gång jag skulle börja en ny springintervall så påverkades jag av andra löpare. Det är mycket möjligt att detta ledde till att jag sprang lite för snabbt och att jag redan från början borde försökt sänka tempot med 15-20 sekunder.

Mina intervaller måste också tett sig lustiga för den klunga som låg i ett tempo runt 5:45-6:00. Hela första milen hoppade vi bock om varandra; antingen var det jag som sprang om dem eller så tog de sig förbi mig medan jag gick.

R-W-R innebar också att jag kunde hålla ett jämnt tempo, i alla fall upp till halvmarapasseringen. So far, so good:

5 km: 29:00
10 km: 59:03 (30:03)
15 km: 1.29:30 (30:30)
20 km: 1.59:55 (30:25)
21.1 km: 2.06:47
25 km: 2.32:20 (32:25)
27.7 km: 2.57:36 (preliminär tid)

Vackraste delen av banan går i det sydvästra hörnet, 23-27 km.

Efter 22-23 km började jag känna mig trött – trots att jag borde fått lite extra pepp av att det gick lite utför och var fin utsikt längs ravinen och genom Värpinge by. Men väl nere vid reningsdammarna (som är betydligt finare än man kanske skulle kunna tro) började det alltså ömma till i högra vaden, vilket det för övrigt gjorde även i somras på BUS efter 23-24 kilometer. Svårt att säga om det finns något samband.

Bestämde mig därför för att knalla sista två, vilket gick utan problem, och gjorde sedan ett försök att börja springa igen när det var typ 400 kvar. Det gjorde ont direkt på första steget så jag lät bli och svarade väl för årets långsammaste finish. Men jag slapp i alla fall bryta med 400 kvar… Det hade ju varit pinsamt.

Med detta sätter jag ”check” på försöken med R-W-R för den här gången. Kommer jag att testa igen? Ja, det tror jag, i alla fall på träning. På lopp, däremot, nja… Knappast något stort lopp, men kanske detta lopp igen om ett år. Vi får se!

RunTobyRun!