Kategoriarkiv: 2018

Dags för Malmös coolaste lopp!

Det är tvära kast denna veckan – från det sjukt varma varvet runt F1-banan i Singapore till Kalkbrottet i Limhamn; Malmös kanske mest spännande miljö att springa i?

Det gamla kalkbrottet är sedan 2010 skyddat som naturreservat och antalet tvåbenta som får komma på besök är normalt sett lätt räknade – fram till i fjol då det första Kalkbrottsloppet arrangerades. Nere i gropen finns sällsynta paddor, salamandrar, rävar,rovfåglar och en del ovanliga växter men uppenbarligen skötte sig löparna förra året så bra att ”once in a lifetime”-loppet får arrangeras minst en gång till.

Det kommer kännas väldigt mäktigt att springa nerför backen under Kalkbrottsloppet och sedan blicka uppför de 65 meter höga, vita väggarna. Så himla coolt!

Sen ska man upp ur gropen igen, men då är kanske backen inte lika kul längre…

RunTobyRun!

”Flying lap” på Singapores F1-bana

Är i Singapore på semester och löparskorna har förstås sin givna plats i packningen – i dag blev det ett varv runt Singapores formel 1-bana i 32 graders värme. Puh!

Eftersom jag dagen till  ära hade min BUS-tröja på mig (Backyard Ultra Sydkusten) bestämde jag mig för att sträcka ut dagens runda till 6 706 meter – precis som på BUS – och kalla dagens övning för Backyard Ultra Singapore.

Ifall du redan nu undrar om inte 32 grader var i varmaste laget så kan jag säga att jodå, det var varmt… Stannade med jämna mellanrum för att ta fotopaus och dricka lite vatten. Och på vägen till och från banan, som ligger mitt i centrum, så blev det några extra stopp vid rödljusen då jag stannade klockan eftersom det ibland kan ta tre minuter innan det slår över till grön gubbe.

För den som inte är så intresserad av formel 1 och inte såg loppet på TV igår kan jag berätta att banan är drygt 5 kilometer lång och upplyst av drygt 1 700 lampor. Starten gick 20.10 lokal tid, då det är helt mörkt och körs med en mäktig bakgrund av upplysta skyskrapor och det 165 meter höga Singapore flyer. Helgen brukar dessutom alltid ramas in av konserter – årets line-up bestod bland annat av The Killers, Liam Gallagher (Oasis), Simply Red och Australiens eller rent av världens bästa ABBA-coverband, Bjorn Again.

Det var 29 grader varmt i går kväll, så svetten rann längs ryggraden då med… Men ändå inte lika varmt som dagens löprunda där jag hade i princip hela banan för mig själv, förutom några enstaka lastbilar och truckar som höll på att plocka ner avspärrningarna runt banan. Den enda biten jag inte kom åt att springa var längs start- och målrakan, där det rådde febril verksamhet. Men ändå, det blev en bra runda i värmen och jag tog mig runt på en rätt bra tid, långt under den timme som krävs för att få fortsätta springa ett varv till under ett Backyard Ultra.

Men idag var det aldrig aktuellt att springa ett varv till…

RunTobyRun!

Singapore är den enda F1-banan i världen som passerar två broar. Detta är den kortare av dem, precis innan den tvära inbromsningen till en tajt vänstersvöng och sedan full fart igen över nästa bro:

Och så ser den ut, början på bro 2.

Högsta hastighet som uppmättes i helgen var 322 km/h. På en bana som egentligen består av vanliga gator!

Hej, om ni tittar vänster nu så har de en flytande fotbollsplan. Coolt va?

Mindre än ett dygn efter loppet släpptes trafiken på igen, samtidigt som arrangörernas inhyrda entreprenörer gjorde sitt bästa för att börja plocka undan alla avspärrningar och säkerhetsanordningar.

På läktaren till höger, Stamford, satt jag under lördagens kval. 

Svåraste kurvan på banan – den tredje från slutet – i alla fall om man ser till träningspassen då flera förare, däribland världsmästarkandidaten Sebastian Vettel, var allt för heta på gasen och touchade i den bortre muren i utgången av kurvan. Där det lämpligt nog står ”on the limit” målat i asfalten.

Ännu större humor är det i Montreal, där så många kraschat i sista kurvan att sargen kallas för ”Mästarnas mur”. Den pryds, ironiskt nog, sedan många år av budskapet ”Välkommen till Quebec”…

Garmin missade att rita i första kilometern, men räknade i alla fall med tid och distans… Skumt!

 

Testar RWR – igen

Så var det höst igen… I går var det motvind och motregn samtidigt som jag segade mig uppför kommunens längsta och segaste backe. Jätteskönt – i duschen efteråt…

Det kändes som en lämplig dag och ett lämpligt klimat att göra ett nytt test med RWR (run-walk-run med 45 sekunders gång vid varje kilometerpassering). 12 kilometer blev det till slut innan mörkret föll över bygden.

Under sommaren 2016 prövade jag RWR flera gånger och hade då planer på att även testa i skarpt läge under Helsingborg Marathon, men valde i sista stund att låta bli (rapport från testerna hittar du HÄR. Men i år räknar jag med att testa RWR i full skala på Lund runt den 17 november (27 km), ett lagom långt lopp med lagom många andra deltagare där jag förmodligen ändå kommer att få springa stor del av sträckan i min egen bubbla. Ska bli spännande att se om teorin funkar i praktiken och hur den påverkar ork och tempo.

Gårdagens första 10 km var faktiskt bara 33 sekunder långsammare än öppningsmilen på Helsingborg halvmaraton förra helgen, vilket innebär att jag nog sprang lite för fort och att jag måste sänka löptempot i alla fall 15-20 sekunder per kilometer för att inte löpsträckorna ska äta upp den vilobonus som gångpassen är tänkta att ge.

Bilderna på sidan är förresten från grannbyn, där kyrkan (!) driver en pub. Bara en sån sak!

RunTobyRun!

Bildbevis Helsingborg

Helsingborg Marathon/Halvmaraton har i vanlig ordning lagt ut en massa bilder från loppen och tänk, det finns i alla fall en bild (ovan) där jag inte ser allt för tjock, plågad och ansträngd ut.

På spurtbilden nedan syns jag däremot sist i kön med ett ansträngt leende på läpparna medan alla andra löpare verkar glida fram mot mål utan att behöva ta i allt för mycket… Orättvist.

RunTobyRun!

HELSINGBORG HALF: efterlängad revansch på sista milen

I två år har jag längtat efter revansch på den sista milen av Helsingborg marathon – från Pålsjö skog via Sofiero och vidare ner mot målet vid Gröningen. Och i dag fick jag äntligen revansch!


# 53 – 180901
Helsingborg Halvmaraton, 21.1 km
1.56:55 (5:32/km)

Det har, som bekant, inte varit någon vidare sommar. I alla fall inte för att ge sig ut på långa löprundor., det har helt enkelt varit för svårt att uppbåda den energi som krävts i den extrema värmeböljan som belägrade Sverige i flera månader,

För egen del har det blivit massor av halvmilarundor och det är förstås långt från vad som krävs för att göra bra ifrån sig på en halvmara. Med tanke på detta var det förstås också svårt att sätta ett rimligt mål.  Önskevarvet runt 1.52-1.54 kändes total orimligt så jag bestämde mig för att sikta på 2 timmar, som senast i England, men kände samtidigt att målet kanske var i tuffaste laget. Borde jag rent av ställa mig i 2.10-fållan?

Löp-Ola och jag ställde oss intill 2:00-ballongerna och gav oss iväg, förbi Knutpunkten, genom Söder och uppför den sega backen upp mot Kärnan och Lasarettet. Hela tiden med ballongerna strax bakom oss.

Någonstans vid 3-3,5 kilometer anslöt banan till helmaran, vilket innebar att vi plötsligt hamnade huller om buller med löpare som redan hunnit kuta 23-24 km. Samt, som extra krydda, en och annan vinthund som sprang marastafetten och svischade förbi i ett för oss ohälsosamt tempo.

Förra gången jag sprang här, Helsingborg marathon 2016, lyckades jag följa min 4.30-plan i ungefär 33 km. Sedan var jag tvungen att besöka ett träd och därefter började fötterna bli så trötta att jag till slut bestämde mig för att skita i allt och gå hem. Gick mellan 37 och 41 km innan jag kunde spurta hem sista biten på den smått osannolika tiden 4.44:44.

Den här gången gick det desto bättre sista biten – förvisso med 21 km mindre i benen. Men ändå … Det blev inte bara en negativ stint andra halvan av loppet utan en förbättring på varje ”femma”:

0-5 km: 28:35
5-10 km: 28;15 (56;50)

10-15 km: 27:39 (1,24;29)
15-20 km: 26;51 (1.51:18)
21.1 m: 1.56:55

Okej, innan vän av ordning säger att den värsta backen var under första stinten och att den sista femman till stor del gick utför.. Men jag är nöjd ändå!

Vi höll undan för ballongerna i ungefär en mil och passerade 10 km nästan på sekunden enligt tidsschemat för att klara oss in under 2 timmar. Men där, när vi gav oss ut på grusvägen genom Pålsjö skog, tyckte jag att det började gå lite långsamt så jag tog ut stegen, fortsatte upp genom ett rätt långt, skönt skogsparti, genom Sofieros vackra slottspark och vidare ut genom grindarna och ner mot mål, nästan utan att tänka, det var som om autopiloten slagits på. Snacka om flow!

Första milens 5:40-tempo sänktes till 5:26 andra milen och sista kilometern gick på 5:07 – utan någon egentlig spurt – vilket efter ovan nämnda förutsättningar kändes som riktigt, riktigt bra. Och et betydligt bättre resultat än jag hoppades på halvvägs närvi fångats in av klungan.

Arrangemanget då? Ja, återigen väldigt bra, förutom att vätskekontrollen vid cirka 10 km inte var riktigt förberedda på att ett stort gäng var på ingång. För egen del hade det varit bra att starta tidigare än 11:40 – det blir rätt lång tid man ska klara sig på frukosten – och så  tycker jag att det nog hade varit smartare att starta halvmaran en halvtimme innan helmaran för att få runt huvuddelen av de 740 löparna innan maratäten närmade sig.

Men bortsett från det – en trevlig utflykt och ett trevligt lopp!

RunTobyRun!

Start på marathonloppet.

Häckeberga 09:27

Med mindre än en vecka kvar till halvmaran i Helsingborg borde jag kanske ut och gnugga asfalt för att försöka banka in så många kilometer som möjligt på banken. Men till vilken nytta? Så jag bestämmer mig raskt för att göra något roligt istället!

Valet denna vackra morgon blir Häckeberga, där jag ger mig ut på Unos stig – uppkallad efter Genarps meste vandrare. Som givetvis hette Uno.

Stigarna och vägarna är förvånansvärt torra efter det senaste dygnets regnande – inget klafs alls – när jag ger mig ut längs stigen i lugnt tempo och med ett leende på läpparna.

Här, med utgångspunkt vid Ekevallens idrottsplats, finns ett myller av stigar och på vissa är det till och med tillåtet att köra mountainbike. Unos stig följer, till att börja med Skåneledens orangea markeringar och då är det lätt att hitta, trots att det ibland är oväntat långt mellan Unoskyltarna. Men med devisen att springa rakt fram, tills något talar om motsatsen, ger jag mig av och konstaterar att det här och var är rätt kuperat. Efter 2 km kommer exempelvis en lång mördarbacke. Puh! Stannar på krönet och pustar ut en stund innan jag fortsätter.

Någonstans efter 5-5.5 inträffar det – jag springer fel. Men fortsätter längs cykelspåren på en annan stig och konstaterar att varvet nog skulle bli i kortaste laget så jag fortsätter ut ett tag åt sydost längs Skåneleden – en fin stig kantad av ett fält och en gammal stengärdsgård som sedan länge är övertäckt med grön, frodig mossa.

När jag kommer tillbaka stannar klockan på 7.2 kilometer. En bra morgontur! Och en bra runda för att testa mina nya trailskor, som jag fyndade på rea.

RunTobyRun!

…och det var förmodligen här jag sprang fel. Men skit samma, det var trevligt ändå!

Sommarens största bristvara

Sex-sju kilometer in på kvällens runda börjar det gå tungt och jag inser snabbt orsaken: sommarens långa och intensiva hetta. En värme som gjort långpassen synnerligen lätträknade och inneburit att jag fått springa kortare sträckor och ta fler pauser längs vägen än normalt.

Ändå är jag glad att jag tog de där pauserna, de var liksom en av förutsättningarna för att över huvud taget  kunna träna i värmen tillsammans med att dricka mycket – och undvika långpass.

Det kändes bra då med pauserna men med mindre än två veckor kvar till Helsingborg halvmaraton börjar bristen på långpass bli ett problem. Dagens 16 km – uppdelat i fyra stintar med vila emellan – var det första riktigt långa passet sedan BUS den 7 juli. Sen dess har det blivit många halvmilar men de kommer jag nog inte att ha så mycket nytta av i Helsingborg. Vilken tur att det går nerför på slutet!

En liten tröst – om än en klen sådan – är att det borde vara fler än jag som känner att träningen blivit lidande i sommar. Men det spelar inte så stor roll, den enda jag egentligen tävlar emot är jag själv och  den 1 september kommer det vara nog så utmanande att få den här kroppen att  orka springa hela varvet utan att tvingas börja gå någonstans i höjd med Pålsjö skog.

Fortsättning följer…

RunTobyRun!

Kuta till Grekland

Läser en roman om tre snubbar som bestämmer sig för att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar – ett stolleprov utan dess like.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, är det obegripligt med löpare som bestämmer sig för att springa långt längre än vad som borde vara hälsosamt. Och som sedan, på något märkligt sätt, lyckas ro sitt mastodontprojekt i hamn.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, är det svårt att förstå vad som händer med kroppen under den här typen av strapatser. När fettreserverna tar slut, synen blir suddig och fötterna känns som att de aldrig någonsin kommer att bli normala igen.  Vad det är för krafter inombords som får kroppen att fortsätta framåt trots att den badar i smärtor.

Förra året kom romanen Springa med vingar av Lundaförfattaren Dekius Lack (alias Krister Gerhardsson) och som jag nu av en slump fått med mig som pendlingslektyr till och från jobbet i Lund. Jag skriver slump, eftersom just slumpen har en central roll  i berättelsen om de tre gamla barndomsvännerna som bestämmer sig för att göra sitt livs löprunda och springa till Aten på 80 dagar för att där, som kronan på verket, ställa upp i Athens Authentic Marathon.  Med loppet som deadline gäller det att inte tappa för mycket tid längs vägen, varje extra vilodag kostar.

De tre är läkaren Martin, författaren Kristoffer samt sökaren och förre missbrukaren Tommy – lika olika som personer i 50-årsåldern som när de var små och med helt olika inställningar till varför det är viktigt att springa. De har sällskap längs vägen av stödtrupperna i en följebil och av en amerikansk skådespelerska, som också visar sig vara tillräckligt tokig för att  kuta 270 mil. Hur hon hamnar där är en lång historia där flera slumpar är inblandade.

Det är en spännande och fascinerande berättelse, bortsett från att det blir lite väl många och märkliga tillbakablickar från killarnas förflutna. Framför allt är det Tommys liv som känns minst sagt osannolikt – visst finns det människor som är totalt osannolika och ständigt hamnar i de mest märkliga situationer men i Tommys fall känns det som att Dekius Lack tagit i lite för mycket för att skapa karaktären, han blir inte riktigt trovärdig.

Själva huvudstoryn, löpningen till Grekland, känns däremot äkta eller i alla fall som att den skulle kunna vara äkta, för den är ju trots allt påhittad. (Eller…?). Att den är skriven av en löpare råder det i alla fall ingen tvekan om.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, känns det skönt när boken är slut. Skönt för att jag vet att jag aldrig ens kommer att fundera över att vara med på något liknande stolleprov. 10-12 kilometer i kväll räcker bra, kanske 15 om kroppen känns bra. Åsså vila på det i morgon…

RunTobyRun!

 

1967-1976

I vintras sjösatte jag min ambition att variera musiken-i-lurarna under träningspassen genom att plocka en artist eller ett band per bokstav i alfabetet – men när alfabetet tog slut inledde jag en annan arkeologisk utgrävning på Spotify: år för år.

Surfade fram en sajt på internet med engelska topplistan år för år och bestämde mig raskt för att omvandla dessa till spellistor på Spotify. 29 maj var det premiär i lurarna för UK Top 20 1967, det år jag föddes, och hittills har jag hunnit fram till 1976.

Kunde raskt konstatera att just 1967 verkar ha varit ett riktigt bra musikår. Inte bara för att det bjöd på Pink Floyds debutsingel Arnold Layne eller Beatles’ episka Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band utan många andra bra låtar – i min mening långt bättre än exempelvis K:s födelseår, 1971.


Penny Lane – bara 24:a på engelska topplistan 1967.

Noterade också raskt att det finns massor av spännande musik från 1960- och 1970-talen som idag är halvt bortglömda, eller i alla fall inte platsar in när svensk radio kvoterar in en dos nostalgi. Det blir gärna lite Doors och ABBA och Hotel California men det fanns ju så mycket mer.  Noterar också samtidigt att det är många av mina egna favoritlåtar som inte platsar på topp 20, ibland inte ens topp 100 och jag har därför lagt till ett gäng låtar så att de flesta årslistorna rymmer både 25 och 30 låtar och fler lär det väl bli när det blir dags för 80-talet.

Förvånas varje gång som en känd Simon and Garfunkel dyker upp på typ 87:e plats – även om förklaringen ibland är så enkel som att singeln släpptes i december och därmed hade svårt att hävda sig jämfört med låtar som släpptes under våren – fast den i långa loppet blev en betydligt större hit.

Sen är det inte allt som är guld. På topp 20-listorna hittar jag både säckpipor, marschorkestrar och en hel del pajaslåtar som känns hämtade från någon sämre engelsk lördagsunderhållning på TV och utan att ha bott där och då är det snudd på omöjligt att begripa hur dessa lyckats klättra högt upp på listorna.  Å andra sidan antar jag att det är rätt få engelsmän som skulle jubla över att få höra de låtar som låg på Svensktoppen under samma tidsperiod  eller förstå hur man tänkte när Beatles hyrdes in för att värma upp innan våra egna storheter Trio med Bumba

Under sommaren har det blivit en hel del löprundor och gångpass utan annan musik i öronen än naturens egen symfoni, därför tar det lite tid att beta sig igenom listorna. Har nu kommit fram till 1976, där Rod Stewart parkerade på 20:e plats med sin Sailing – en av flera låtar som finns med på dubbla årslistor eftersom den kom redan 1975 och då parkerade på andra plats.

Just Sailing är för mig väldigt mycket nostalgi. Den får mig att ”se” framför mig hur vi avslutade i princip alla klassfester/hippor på mellanstadiet och högstadiet med den lugna B-sidan på Atlantic Crossing, ibland på repeat, för att vi skulle få utlopp för våra förpubertala lustar. Efter stämningshöjare som Tom Robinson Band (2-4-6-8 Motorway) var det kollektiv nedräkning till ”Råddan” och att få dansa tryckare till  Sailing, It’s Not the Spotlight och I Don’t Want to Talk About It. Magiskt!

RunTobyRun!

Årsettor på Englandslistan 1967-1976 (Singlar):

1967: Engelbert Humperdinck ”Release Me”
1968: Louis Armstrong ”What a Wonderful World”
1969: The Archies ”Sugar Sugar”
1970: Elvis Presley ”The Wonder of You”
1971: Dawn ”Knock Three Times”
1972: Harry Nilson ”Without You”
1973: Dawn & Tony Orlando ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree”
1974: David Essex ”Gonna Make You a Star”
1975: Bay City Rollers ”Bye Bye Baby”
1976: Brotherhood of Man ”Save Your Kisses for Me”