Kategoriarkiv: 2018

BLENTARPSMILEN: seg kropp segade sig runt

# 49 – 180624
BLENTARPSMILEN (10 km)
54:45 (5:28/km)

Återvänder till det trevliga byaloppet i Blentarp och det mesta är sig likt – förutom dagsformen. Men den sega kroppen lyckades ändå sega sig runt till slut, klart långsammare än 2016 men ändå inom dagsmålet.

Nej, det var inte midsommarfesten som spökade utan jag har känt mig seg i kroppen och ovanligt trött i flera dagar och det kändes direkt på uppvärmningen att det här skulle bli tufft i värmen – även om det inne i skogen bjöds på ett behagligt klimat.

Förra gången jag ställde upp på Blentarpsmilen var 2016 och jag slogs då av att det trevliga arrangemanget och den vackra banan. Ja, möjligen förutom sista tre som går på asfalt genom villakvarteren. Där hade jag hellre sett en extra slinga upp genom skogen, speciellt en sån här dag där det var varmt.


Tydligt skyltat längs banan, inklusive där korta och långa banan delar på sig. För att citera tävlingsledningen: ”Man får anstränga sig för att springa fel”.

Visserligen är det fortfarande lite trångt i starten, speciellt med tanke på alla ungdomar som vill sticka iväg som skott, men redan efter ett par hundra meter hade startfältet börjat spridas ut.

Hade läst på mina anteckningar från 2016 innan, men trodde att den värsta backen skulle vara den upp till ”Bergspriset”efter3 km, men den visade sig komma redan vid 2 km-skylten. Och jag var slut… Seg från början och så – förmodligen – ett för högt öppningstempo fick mig att inse att det här går inte. Det var bara att börja knalla, säkert 200 meter, innan jag kunde börja springa igen vilket fick kilometertiden att sticka iväg från 5:37 till 6:32. Ingen bra början, men sedan gick det lättare.

Passerade halvvägs på 27:22 (enligt min klocka) och därifrån var det bara att bita ihop och försöka ta sig i mål. Ett par sträckor på gräs, när man rundar Storkskolan efter drygt 8.5 och sedan spurtvarvet inne på Blentarps IP, sög musten ur mina redan trötta ben och jag passerade mållinjen på 54:45 (enligt min klocka, förmodligen några 5-10 sekunder långsammare enligt den officiella tideräkningen som utgick från start-tutet.

Det innebar inte bara att jag klarade mitt mål för dagen, som var att gå under 55 blankt, utan även årets snabbaste tävlingsmil. Men en bra bit under årsbästa och – vilket kanske är intressantast – över tre minuter långsammare än jag sprang samma bana för två år sedan.

Men en dag som denna spelade det inte så stor roll – det var en trevlig utflykt oavsett och hellre seg i dag än om två veckor när det är BUS!

RunTobyRun!

 

Ofrivillig start på nya träningsåret

Idag är det 6 år sedan jag återuppstod som löpare efter 16 års uppehåll – något jag ”firade” med ett ofrivillig träningspass.

Jubileumet innebär således att detta är första dagen på mitt sjunde träningsår och den skulle egentligen varit träningsfri, eftersom jag sprang igår. Men så råkade jag somna på tåget hem och vaknade först i grannbyn, där vändande tåg lämnade perrongen i samma stund jag hann uppför trapporna. Så det var bara till att välja på att vänta en halvtimme – eller gå. Valde det senare (3.8 km) och kom hem ungefär samtidigt som jag skulle gjort om jag väntat på nästa tåg.

Samtidigt men aningen varmare. Mohaha.

RunTobyRun!

BUS-träning i Trelleborg

Träningsårets sista långkörare blev ett annorlunda och väldigt roligt träningspass i Trelleborg: repetition inför BUS.

BUS, eller Backyard Ultra Sydkusten, arrangerades för första gången i fjol och blev snabbt en succé. De 200 startplatserna till årets lopp, den 7 juli, gick åt som smör i solsken och själv var jag inte riktigt på hugget när de släpptes eftersom jag var mitt uppe i min rehab och inte visste hur mycket jag skulle kunna kuta i sommar. Typiskt! Men jag får väl hoppas på att det finns någon löpare som måste ställa in i sista minuten och behöver bli av med sin plats…

Reglerna i BUS är enkla och roliga: löparna har en timme på sig att ta sig runt ett varv (6 706 meter) och därmed kvalificera sig för ytterligare ett varv medan de som av olika anledningar inte hinner runt blir utslagna. Och så håller man på med ny start varje timme tills det bara är en löpare kvar. Vilket brukar ta mer än ett dygn, tror att det svenska rekordet är 34 varv. Respekt!

Dagens ”repetition inför BUS” hade initierats av Fredrik på Sydkusten Marathon som ett kul sätt att träffas, träna tillsammans och känna på banan som delvis går över en gammal sopdeponi, som täckts över och förvandlats till ett rekreationsområde. Banan börjar med en rejäl uppförsbacke och går sedan genom skog, djungel, längs hagar, genom en anlagd park, längs havet och villakvarter. Lite av varje, med andra ord. Sammanlagt blev vi ungefär 25 löpare i olika åldrar och former, de flesta vana lång- eller ultralöpare. Det var en avslappnad och skön stämning i gänget, så tack för det initiativet, Fredrik!

För egen del blev det tre varv i dag – hade gärna stannat kvar och sprungit ett par till men det hanns tyvärr inte med idag. Får bli en annan gång (helst den 7 juli…)

RunTobyRun!

Rolig statistik – till slut

Nu återstår det bara fem dagar på mitt sjätte år som löpare och sett till träningsmängden har det varit det  i särklass sämsta. 

Efter kvällens runda står träningsdagboken för 2017/2018 på drygt 925 km, vilket är långt under årsmålet på att springa minst 1200 km  och snudd på ofattbart långt från fjolårets total på 1433 km. Men så blir det ibland och det är som det är, inte så mycket att göra något åt.

Desto roligare är det att kolla in statistiken ovan över hur mitt träningstempo utvecklas under året i takt med att mitt knä blivit bättre – från den första korta joggen på 200 meter i januari, via jogg-walk-jogg till att faktiskt klara en halvmara. Och dessutom i allt bättre tempo.

I dag spurtade jag sista 1100 meter under 5 minuter (4:25/km), vilket är det snabbaste jag sprungit ”Sagavarvet” sedan november 2014. Bara en sån sak!

RunTobyRun!

 

Bra att vara lite negativ!

Ibland är det bra att  intala sig själv att försöka tänka positivt, även när det känns som allra tyngst och jobbigast. Och ibland är det bra att göra tvärtom: tänk negativt!

I torsdags var jag hos Medicinmannen för att få ännu en behandling för mina skavanker. Han såg lite yrvaken ut, när jag steg in genom dörren, men det var kanske inte konstigt med tanke på att det var 29 grader utanför fönstret.

-Hur är det med en sån här herre idag då? undrade han och jag bestämde mig snabbt för att försöka tänka positivt.
– Det positiva är att jag knappt känner någonting när jag springer. Däremot blir jag öm efteråt, inte nödvändigtvis direkt utan det kan gå flera timmar.

En stund senare hade han knakat mig i ryggen, tryckt på bäckenet och korsbenet och dragit fram en stor maskin för att ge ledbandet en stötvågsbehandling. Inte skönt alls, men säkert bra.

-Värst vad du ser sammanbiten ut! Kom igen, le lite, vi har ju jättekul tillsammans, konstaterade Medicinmannen. Och så skrattar man i alla fall, fast stötvågen är som allra intensivast och börjar gränsa till tortyr (även om Medicinmannen med bestämdhet hävdade  att han gav mig en light-behandling eftersom det var första gången…)

*

Efter besöket hos Jonas har jag sprungit två pass á 6.7 kilometer och det känns klart bättre i knät efteråt. Har fått några till övningar, också, som jag ska göra för att stärka sätesmuskulaturen, som i sin tur ska dra lårmuskel och ledband rätt så att jag inte får ont i fortsättningen och är det något som kräver positivt tänkande så är det väl rehab?

Men ibland är det bättre att tänka negativt. Jag behöver fortfarande värma upp ordentligt, alternativt gå ut lugnt och försiktigt, för att knät ska komma igång ordentligt. Detta innebär att de flesta av årets löppass haft så kallad negativ split – det vill säga att jag springer andra halvan snabbare än den första. Det handlar inte om att öka tempot och spurta sista 500 utan om att, helt enkelt, höja tempot efterhand.

I fredags, till exempel, sprang jag första 3.35 på lugna 19:45 och sprang sedan tillbaka på 17:50.

Att orka med en negativ split på tävling, speciellt långa distanser, är ett bra kvitto på att uthållighetsträningen gett resultat men också att man tänkt till taktiskt inför sin utmaning.

På milen har jag ofta sprungit andra ”femman” snabbare än den första, men då har det i regel varit på längre sträckor som 15, 21 och 42 km. På just 10 km har det hänt fyra gånger: Österlen Trailrun 2017  (2:18 snabbare), Monaco Run 2017 (0:59), Malmömilen 2014 (0:50) och Kung Björnloppet 2016 (0:01!!!).

På halvmaran har jag ont om exakta tider halvvägs (10 548 m) men desto bättre koll på stinten 10-20 km i förhållande till första milen. Där gick det snabbare på såväl Athens Authentic Marathon 2016 som Classique des Riviera 2016 (23.8 km), Barcelona marato 2014 och Helsingborg Maraton 2016 – men bara på en enda halvmara, nämligen Copenhagen Half 2013 där den andra milen gick 43 sekunder snabbare än den första. Ett lopp, där jag gick i mål på 1.48:55 och var väldigt nöjd både med tiden och hur jag disponerade mina krafter under loppet.

Maran då? Inte i närheten… Det närmaste var i Aten där andra halvan tog 18 minuter längre än den första (vilket inte är så konstigt med tanke på banprofilen).

Så jag tänker gärna negativt fler gånger!

RunTobyRun!

 

 

 

På spaning i England

Knowsley, Nidd Valley, Harrington, Kirby Milers och Darlington Harriers – vad är nu detta?

Jo, i Liverpool ställde var och varannan löpare upp i tröjor eller linnen som visade vilken löparklubb de kom ifrån. En påtaglig skillnad mot här hemma, där de flesta springer i olika funktionströjor, inte sällan från något tidigare lopp man varit med i. Visst, det brukar ofta dyka upp någon i linne från Heleneholm eller Björnstorp men de brukar vara lätt räknade, inte som i England.

Ett annat fenomen, som är vanligt i England, är att springa för charity – det vill säga förbinda sig för att dra in lite pengar till exempelvis forskning om Alzheimer. Men jag såg oxå någon löpare som sprang för sitt lokala dagis, i alla fall enligt tröjan, så det finns stort utrymme för vad man kan engagera sig i!

Ett lopp, som dragit in mycket pengar och som jag gärna skulle springa, är Royal Parks Half Marathon i London. Sedan 2008 har löparna samlat in 35 miljoner pund (!) till mer än 750 olika välgörande ändamål. Stort! (Läs mer och se video på Royalparkhalf.com)

RunTobyRun!

Fina betyg!

Har fått fint betyg för mina insatser i Liverpool – det digitala diplomet från rock’n’rollweekenden innehöll nämligen följande utmärkelser:

Ja, men det är ju liksom självklart…

men detta var lite mer oväntat – uppenbarligen rockade det så mycket att springa in bland den bästa sjättedelen löpare att jag utsågs till sångare!

RunTobyRun!