Dags för studentikos marathon

Trots halvbusigt väder har det varit en helg med imponerande prestationer, bland annat på premiären av The Bridge Backyard Ultra vid Öresundsbrofästet utanför Malmö. Och i Köpenhamn blev det minsann världsrekord på halvmaran: 58:01.

Själv är jag hostig och snuvig och kommer nog att få hålla mig lugn åtminstone till nästa helg. Inte kul, men det är förstås bättre att vara sjuk nu än i samband med något planerat lopp.

Veckan som kommer bjuder för övrigt på två helt nya lopp i Lund; först Spårvägsstafetten längs den blivande spårvagnslinjen (premiär i augusti 2020) och sedan kommer 300 studenter att ta sig an klassikern Marathon-Athen – om än i ny tappning…

Det är studentbostadsföretaget AF Bostäder som inviger ett nytt område – Marathon – och kommit på den ljusa iden att springa till Athen. Inte bokstavligt talat, som i Dekius Lacks bok Springa med vingar, utan ner till Cafe Athen som ligger i den så kallade AF-borgen bakom domkyrkan och universitetshuset. Sträckan kommer att vara 42 195 decimeter, alltså exakt en tiondel av den klassiska sträckan från Marathonas till Athen och som jag själv sprang 2016.

Vilken kul ide, den skulle jag gärna testa!

RunTobyRun!

Bloggen fyller fem år!

Idag fyller denna blogg fem år – vilket ju faktiskt är en rätt representabel ålder i sådana här sammanhang. Tack för att du läser!

Här är några av de bilder som rullat som ”topbanner” på sidan under de fem första åren – och varför!

TRONDHEIM HALVMARATON – veckofärskt lopp när bloggen föddes 2014.
BARCELONA MARATÓ 2014 – vissa städer måste man bara springa i, så är det.
Medaljsamlingen som den såg ut 2014.
MARATHONAS 2016. Kultpoängen bara rasslade in!
Bor man vid åkrar och en landsväg är det inte så konstigt att man längtar till skogen!
(10-kilometersrundan vid HALLBYSTUGAN, strax väster om Jönköping)
Coolaste medaljen i samlingen – MONTRÉAL 2017.
Men efteråt fick jag ägna sju månader åt rehab…
ÖSTERLEN SPRING TRAIL på Christinehof. En favorit!
NEW YORK CITY MARATHON – mitt nästa stora äventyr som du förstås kan följa på bloggen samt på facebook.com/runtobyrun. 3 november hoppas jag nå målet i Central Park (bilden).

Färöarna dag 4 (debriefing)

Dags att åka hem men förmodligen kommer det inte att dröja länge förrän jag börjar sakna Färöarna igen – även om jag nog inte kommer springa det här loppet fler gånger…

Nej, en gång får räcka – i alla fall så länge som den läskigaste kilometern är kvar på bansträckningen. Dessutom: vad är oddsen på att få lika bra väder en gång till? Har ingen större lust att pröva på dessa branter i regn eller dimma… Men tillbaka till Färöarna åker jag gärna för att bila runt och prova olika vandringsleder. Och – most important – äntligen få se några lunnefåglar. En båttur runt ön Mykines lär vara ett säkert sätt men det hinns tyvärr inte med denna gång.

Ser du några rosa flaggor? Bra!
Idag hade det definitivt inte varit skoj uppe på berget….

Tack och lov var banan föredömligt uppmärkt med rosa flaggor och på de mest kritiska ställena satt de med 10-20 meters mellanrum så i gårdagens solsken var risken minimal att någon skulle springa vilse.

Lika föredömligt har det dock inte varit på alla punkter i denna festival. Informationen till löparna kom sent och var ofullständig och innebar en massa frågor. Dessa besvarades lite här och där i olika trådar på festivalens facebooksida och i en FB-grupp för löpare men samlades aldrig upp i den officiella FAQ:n på hemsidan. Till råga på allt stämde inte de höjdprofiler, som tagits fram för de längsta loppen (42/60 km). Det gavs heller ingen förklaring till varför halvmaran och milen saknade denna intressanta grafik. Däremot fick vi ut en bra karta, som ingick i den obligatoriska packlistan.

En liter vätska var obligatoriskt men det gick att fylla på mer längs vägen.

I över en månad lovade festivalledningen mig att svara på några frågor via mejl (till en senare tidningsartikel om spektaklet) men trots flera påminnelser kom det inga svar utan jag fick improvisera och rycka tag i festivalgeneralen när jag fick syn på honom i samband med registreringen.

Men det märkligaste var nog ändå att bussresan ingick till den perifera startplatsen i Saksun – men inte bussen hem från det ännu mer perifera Tjörnuvik som ligger vid vägs ände och helt i avsaknad av allmänna kommunikationer. För resan hem behövde vi således köpa en biljett för 150 kr – vilket kändes smått kriminellt, speciellt som det ändå inte var någon som kollade biljetterna när vi gick på… Ska också bli intressant att se hur lång tid det dröjer innan resultatlistorna kommer upp på webben.

Förutom äventyrsfilmfestivalen i fredags har jag ingen koll på övriga arrangemang under festivalen. I går ordnades det inte mindre än tre efterfester, varav en på en gammal båt, men vi var för trötta…. Så efter fiskur med kipsi på den irländska puben och två välförtjänta öl på det fick det bli tidig hemgång.

Skorna – medan de ännu var rena…

Kroppen då? Ja den känns förstås lite seg idag, speciellt från knäna och nedåt. Det känns att vi gick så mycket på skrå. Armar och rygg är däremot okej även om det förstås var ovant även att springa med stavar och välfylld ryggsäck.

RunTobyRun!

FÄRÖARNA 21 KM TRAIL – magiskt vackert, magiskt jobbigt

# 67 – 190907
The Faroe Islands Mountain Half Marathon
(Atjan Wild Islands Festival) 21.1 km/1625 höjdmeter
4.58:56 (14:13/km)

FLER BILDER FRÅN LOPPET HITTAR DU HÄR

9:15 i morse var det äntligen klara färdiga gå för bussen ut i Saksun och loppet vi längtat efter sedan slutet av oktober förra året. De senaste veckorna har dock både Ola och jag fyllts av tvivel, om vi tagit oss vatten över huvudet och överskattat våra förmågor… Kommer det inte att bli i läskigaste laget? Och är inte alla andra bättre tränade för uppgiften?

Efter att ha kört ner genom den vackra dalgången till Saksun tog vi rygg på tävlingsledningen och gick ner på den mörka, nästan svarta stranden. Antar att det är rätt få lopp som kan matcha en start som se denna – så vackert!

Första biten bestod av stenig grusväg och en kort sträcka asfalt, sedan gick vi på skrå längs sluttningen och redan efter ett par kilometer gav jag upp hoppet om att hålla mina fötter torra.

Efter cirka 4.6 korsade vi en liten bäck/fors och sedan gick det rätt uppför i tvä kilometer. Här hann jag ikapp en engelsk tjej, som jobbar för festivalen och registrerade mig i torsdags och skojade om att hon lovat att det skulle bli en ”walk in the park”. Det skulle det inte bli. Tvärtom…. Stavarna fick jobba för fullt och jag är så glad att jag tog dem med, hade nog inte gått annars.

Bakom toppen på Sandfelli väntade dagens enda checkpoint – och enda chans att dra sig ur… Men vi fortsatte vidare mot den läskigaste kilometer jag någonsin sprungit/gått/krupit.Det var nämligen inte meningen att vi skulle ta oss runt Langfjall utan rätt upp på de smala bergsryggarna med djupa stup på vardera sida. Till råga på allt blåste det rejält – kammarna ligger på cirka 700 meters höjd – och jag måste erkänna: jag var rädd som f-n när jag kröp upp på den första. Snacka om att få igen för sin fåfänga…

Det var läskigt men vi grejade det och fortsatte över ett månlandskap av stora stenar. Efter en brant och blöt nerförsbacke och sedan en ny klättring uppför kom vi ner på ett stort gräsbevuxet området ovanför Saksun – här fick vi chansen att se vattenfallen uppifrån vilket var mäktigt. Tog en drickapaus ur den lilla forsen och fortsatte sedan den sista tredjedelen som består av en gammal vandringsled mellan Saksun och Tjörnuvik. Här var också brant emellanåt men i alla fall en stig…. Stannade vid en annan bäck och fyllde min ena vattenflaska. Gott!

Sista fyra går utför. Efter ett tag dyker målet i Tjörnuvik upp nedanför oss, en liten by med typ 70 invånare som bokstavligt talat ligger vid vägs ände. Men än var det långt ner – och dessutom kladdigt.

När jag äntligen kom ner till målet på stranden, fick min medalj och min öl, ja då var lyckan total. Magiskt vackert, fruktansvärt brant och jobbigt på sina ställen och så den där riktigt läskiga kilometern… Jag är så glad att det inte regnade eller var dimma, då hade jag nog inte vågat mig upp utan vänt tillbaka till checkpointen och gett upp.

RunTobyRun!

Här är några bilder från mobilen. Fler bilder från strapatsen hittar du under BILDER

På väg ner till starten i Saksun
Fem minuter till start – vackraste startplatsen någonsin?
Två kanadensiska löpare med hejaklack på den korta asfaltsträckan i början av loppet
Vi passerade två bergskammar – riktigt läskigt i vinden med stup på båda sidorna
Hade hellre sprungit runt än längs kanmen…
Jesusljus ovanför Saksun
Äntligen! Vi ser målet men det är flera kilometer kvar…
Vägen net mot mål
Målgång i Tjörnuvik – nästan lika vackert som starten i Saksun
Ola och jag jublar efter målgång
Medaljen

Färöarna dag 2

Utanför vår ”stova”, redo för morgonjogg!

Har sagt det förr och det tål att sägas igen: bästa sättet att uppleva en ny plats är ofta med löparskor på fötterna. Inledde därför dagen med en sightseeingjogg genom centrala Torshavn.

Tinganes, ”regeringsudden” i Torshavn

Det blev bland annat ett stopp vid premiärministerns och finansministerns gemensamma kontor på Tinganes, en liten udde med välbevarade gamla hus som är en riktig liten pärla. Och tänk, där sprang jag även på en katt som måste vara densamma som jag mötte på samma ställe för två år sedan! Hönorna, som också sprang omkring den gången syntes dock inte till.

Här ”bor” Färöarnas premiärminister – ett rött hus med gräs på taket.
Samma kisse som 2017?
”Skansin” byggdes som skydd efter ett angrepp av turkiska (!) pirater 1628.

Vi kom också upp till ”Skansin” och stannade till vid en oansenlig men spännande skylt som berättade om fästningens historia. Tänk att stället våldgästats av turkiska pirater på 1600-talet! Visst blir man nyfiken på hur 17 hamnade turkarna på Färöarna?? Snacka om snedseglare!

Pustar ut

Efter en andra frukost gav vi oss ut på en andra sightseeing i – hör och häpna – soligt väder. Denna gång bar det inte av till fots utan med de röda stadsbussarna, som är helt gratis att åka med. Utsikt ingår!

Utsikt från Färöarnas nationalmuseum

På kvällen laddade vi med en enorm pizzabuffe och tog oss sedan till ”Perlan” och Reinsariid, som ligger fem minuters promenad från vår lilla stuga med grästak och fungerar som tävlingscentrum under Atjan Wild Islands Festival. Årets upplaga, som är den andra i ordningen, har lockat över 400 löpare från 20 länder – däribland Australien, Sydafrika och Kanada.

Filmfestival i trång lokal.

Programmet erbjuder, förutom löpning, även klättring, kajakpaddling, segling, att simma i grottor och så kvällens äventyrsfilmfestival, den första av sitt slag på Färöarna. De fem kortfilmerna var alla inspelade på ögruppen och spännande – även om lokalen i sig inte var den bästa för filmvisning…

Väderprognosen för i morgon. Än så länge ser det ut att kunna bli perfekta förhållanden. Men det kan svänga väldigt snabbt på Färöarna…

Sammanfattningsvis känns det rätt bra i kroppen inför morgondagens brutalstrapats och det ser dessutom ut att bli riktigt fint löpväder. Jag ska göra mitt bästa för att ta det lugnt och försöka njuta – branterna till trots – och ta många fotopauser. Och att komma i mål utan att snubbla på fel ställe… För hur jag vrider och vänder på detta känns det som att nästan alla andra löpare är bättre tränade, mer erfarna av tuff terräng och helt enkelt bättre förberedda på alla sätt och vis.

Så hjälp mig och håll tummarna i morgon från klockan 11!

RunTobyRun!

Färöarna dag 1

Nej, den efterlängtade drömresan till Färöarna började inget vidare eftersom bagagefolket på Kastrup gick ut i en vild strejk lagom till att vi skulle kliva på.

Efter en timmes väntan vid gaten fick vi äntligen gå ombord på SAS-kärran – dock med beskedet att vi förmodligen skulle lyfta utan vårt bagage och att detta skulle komma i efterhand, så snart strejken var över. Fast det går ju inte mer än tre plan om dagen från Kastrup till Färöarna så det kan ju ta tid…

Förbannade mig själv för att jag inte packat alla löpgrejor i ett handbagage – för att få ut sin nummerlapp och starta måste man nämligen visa upp varenda pryl på packlistan…

Bänkade mig ombord bland ett stort gäng svenska fotbollssupportrar samt TV4:s kommentator, lätt nervösa för att inte hinna i tid till kvällens EM-kval men stämningen var ändå ganska munter.

Nästa besked blev att vi inte skulle få lyfta av säkerhetsskäl, på grund av obalans i planet orsakad av den ovanliga situationen att kabinen var full (180 passagerare) men bagageutrymmet tomt. Därför skulle man behöva lasta på någon form av bagage – vårt eller någon form av ballast – för att få tillstånd att lyfta. Inget annat att göra än att vänta lite till… Som om detta inte var nog visade det sig förstås att strejken även gällde snubben som skulle knuffa ut planet från gaten. Så klart! Varför skulle han vara på plats om ingen annan jobbade?

Till slut lyfte vi, 2:37 försenade, det vill säga en stund efter det att vi egentligen skulle landat – fortfarande utan något besked om det var vårt bagage som lastats ombord eller 600 kilo sand.

Nåväl, försökte hålla mig cool och tänka att deadline för registreringen till traillöpningen inte är förrän klockan 23 i morgon (fredag) kväll så det finns väl hyfsat goda chanser att grejorna ska komma fram i tid. Samtidigt vill vi ju helst slippa att lämna fotbollsmatchen för att möta upp någon budbil från SAS…

Men det löste sig – i alla fall för oss även om det verkar som att allas väskor inte dök upp i lotteriet!

Efter nummerlappsuthämtning – och stickprovskontroll av att vi hade överdragskläder, visselpipa, aluminiumfilt och proviant (gel/energibars) anslöt vi till supportersamlingen på en irländsk (!) pub för att hämta ut våra förbokade matchbiljetter till ”undankappingen” mot Färöarna. En match där Sverige förstås var storfavoriter. Men man vet ju aldrig, Färöarna har skrällt förr i fotboll.

Tippade 5-1 till Sverige, det blev ”bara” 4-0 men ändå en säker trepoängare på konstgräset i Torshavn.

Avslutade sedan kvällen på Mikkellers pub där det var varmt och svettigt – bland annat ett gäng som varit ute på sightseingjogg med pannlampor – ett av många arrangemang under Atjan Wild Islands Festival där trailloppen på lördag är den stora höjdpunkten.

RunTobyRun!

Augusti.

Så har det blivit dags att sammanfatta ännu en månads löpning, som blev lite annorlunda än jag tänkt mig från början. Bland annat lade jag in en veckas ”walk-streak” med sju snabba gångpass.

Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Samt att försöka variera längd på passen, tempo och underlag så mycket som möjligt.

Det blev bra variation den här månaden också men då jag genomförde samtliga gångpass på hemmaplan (runt Jiddebjer) sprack mitt geografiska 50-procentsmål. Totalt sett är jag dock uppe i 60 ”bortapass” i år, vilket innebär att jag redan nu – med fyra månader kvar på året – hunnit med så många som jag hade planerat för under hela 2019. Check på den!

Så här ser det ut i träningsdagboken efter åtta månader (inom parantes planerad träning i augusti respektive hittills i år):

* Antal pass: 18 (11). Totalt i år: 95 (82)
* Antal kilometer: 128.7 (96.8). Totalt i år: 932.7 (800.0)
Antal pass ”på bortaplan”: 7 av 18 = 39 % (mål 50 %). Totalt i år: 60 = 63.2 %.
Månadens tidsmål: NJA (målet var att springa 15 km på 1.26:45, vilket jag klarade fast bara i uppdelad form, i 3 x 5 km med lite vila emellan).
Antal lopp: 2 (1). Totalt i år: 12 (9).

TRELLEBORG: oväntat lätt efter period med sega ben

Överlägsne segraren på 10 km, David Hartman (i rött) tog snabbt kommandot i värmen.

# 66 – 190831
Trelleborgsloppet, 5 km
24:33 (4:55/km)

Så var det dags för min tredje start på Trelleborgsloppet och den första på fem kilometer. Ett val, som kändes helt rätt efter ett par veckor med oförklarligt sega ben och den tryckande värmen därtill.

Egentligen är det inte så mycket att säga om dagens insats. När jag anmälde mig siktade jag på att kuta i mål runt 24:30, men efter de senaste veckornas seghet kändes 27:30 (5:30/km) som ett betydligt rimligare mål…

Kände mig för under det inledande varvet på löparbanorna och bestämde mig sedan för att inte hålla på och snegla på klockan utan låta kroppen göra jobbet och försöka hitta rätt tempo. En fördel med 5-kilometersrundan är att det egentligen bara är en uppförsbacke, ett lätt motlut mellan 400 och 900 meter. Sedan är det platt eller sluttar lätt nerför, vilket förstås var extra skönt en dag som denna när värmen sållade agnarna från vetet – vilket framgick med all tydlighet när millöparna varvade vid stadion, precis innan 5-kilometersgänget släpptes iväg. Där var många som såg rejält slitna ut redan halvvägs.

När vi sprang in i Stadsparken, med dryga kilometern kvar, började det kännas lite tufft men jag bet ihop och tog mig i mål på en överraskande bra tid: 24:33 – trots att jag varken spurtade eller kollade på klockan en enda gång under hela loppet. Det trodde jag faktiskt inte, när jag ställde mig på startlinjen.

Nästa lördag är det tuffare tag som väntar – då är det äntligen dags för årets stora utmaning, The Faroe Islands Mountain Half Marathon. Allt fram till nu har bara varit uppvärmning…

RunTobyRun!

Uppvärmning: någon måste vara först…