Höstnumret av Magasin Spring är på väg till tryckeriet med bland annat mitt stora reportage från Färöarna och Atjan Wild Islands Festival. Skoj!
Spring är numera medlemstidning för ”Springklubben” och säljs därför tyvärr inte längre i butik. Lösnummer kan dock beställas via https://springlfa.se/losnummer/ (senast den 19:e). Du kan också testa två nummer för samma pris, 79 kr, via http://spring.prenservice.se/KodLandning/Index/…
Vill man plåta löpare i New York behöver man inte vänta längre – det är rent av större sannolikhet att det kommer en löpare runt hörnet än att någon kommer gående med sin hund. Här är några löpare jag sprang på med kameran i helgen!
Fantastisk stämning, snudd på perfekt löpväder och på alla sätt och vis en dag att minnas i New York. Det var bara en liten, inte allt för obetydlig detalj: att jag själv inte kunde springa.
Så det blev en lite annorlunda race report än jag hoppats men desto fler bilder från loppet. TILL RAPPORTEN!
Så har det blivit dags att sammanfatta ännu en månads löpning, som förutom en bra vecka mest blev skit…
Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Samt att försöka variera längd på passen, tempo och underlag så mycket som möjligt.
Under oktober gick det förstås ”åt skogen”, på grund av ryggen, men totalt sett ligger jag fortfarande på plus under 2019. Så här ser det ut i träningsdagboken efter tio månader (inom parantes planerad träning i oktober respektive hittills i år):
* Antal träningspass: 15 (11).
Totalt i år: 120 (103) + 17 pass
* Antal kilometer: 78.4 (101.9).
Totalt i år: 1060.7 (991.9) + 68.8 km
* Antal pass ”på bortaplan”: 5 av 15 = 33% (mål 50 %).
Totalt i år: 68 av 120 = 56.7 %. + 6.7 procentenheter
* Antal lopp: 0 (1).
Totalt i år: 13 (11). + 2 lopp
PS. Däremot har jag cyklat 22 mil under oktober. Visserligen på gymmet, men ändå…
RunTobyRun!
Dags för den – snudd på – viktigaste frågan inför New York: ska jag springa i blått eller gult? OM jag kan springa, det vill säga… Eller gå… Vilket idag känts fullständigt uteslutet. Så jäkla trist. Men det är som det är.
Viktigast nu är förstås att få ordning på ryggen, så att jag kan funktionera normalt. En maraton mer eller mindre på cv:t är det väl knappast någon mer än jag själv som bryr mig om. Men det kommer förstås kännas lite märkligt att vara på festen, men ändå inte. Som att stå bredvid på skoldansen och glo medan alla andra har kul: de hippa, de coola, de snygga.
Hotellet kommer att vara fullt av svenska löpare. Mässan kommer att vara full av löpare – kanske inte alla 55 000 samtidigt, men ändå – och det kommer att vara svårt att röra sig i stan nästa söndag utan att märka att det är maraton på gång i stan. Och efteråt kommer alla svenskar att sitta på bussen till flygplatsen med sina medaljer om sin hals och prata om vad som hände var på banan och hur fantastiskt det var med 2 miljoner åskådare.
Nej, jag är inte bitter. Jo, lite… Men det är som det är, inte så mycket jag kan göra något åt utan jag får försöka se till att ha några bra semesterdagar ändå med hockey, musik och – givetvis – kolla hur det går på maran. Åker förmodligen med ut till Staten Island på morgonen, kollar stämningen i ”runner´s village”, kollar starten och tar sedan färjan och tunnelbanan tillbaka till Manhattan och hittar någon lämplig plats att glo.
Samtidigt är jag som grodan – jag lever på hoppet. Och i den bästa av världar så står jag på startlinjen och lyckas sedan ta mig runt. Det blir kanske inga stilpoäng men vafan… Skit samma om det tar fem eller sju timmar, men det skulle betyda väldigt mycket ifall jag lyckades ta mig runt efter allt elände under september och oktober. En mara är förvisso en världslig sak, det kommer fler chanser – även om detta nog är min första och sista chans just i New York.
Men som det känns idag blir det ingen start. Det gör helt enkelt för ont. Enda trösten är väl att det är ”bättre” att veta om i förväg, att det inte blir något lopp, än att vakna upp på morgonen med ont i halsen och feber.
RunTobyRun! (Förr eller senare springer jag igen!)
12 dagar och 10 timmar kvar till start och här sitter jag på tåget till jobbet med ont i ryggen – igen. Plus att jag känner mig lite uschlig, som om jag håller på att bli sjuk…
Hade egentligen bara tänkt cykla och gå lite på löpbandet igår, men bestämde mig för att avrunda med några kilometer i 6:30-tempo och det skulle jag kanske inte gjort. Efter ett tag började det ömma lite i ryggslutet – inte så att det högg till, men tillräckligt som varningssignal för att kliva av löpbandet.
I dag känns det inte bra alls. Det är inte lika illa som när eländet började, men det känns som att jag backat bandet två veckor och att – i värsta fall – alla timmar jag lagt på rehabövningar och träning varit förgäves. Till råga på allt strular tågtrafiken och framför mig har jag en riktig innesittardag på jobbet: möte, möte, möte. Gäller att ta tillvara på alla tillfällen som ges att sträcka på ryggen!
Åsså känns det som att jag ska bli sjuk… Kanske har det ett samband med ryggen, att det är kroppens sätt att säga åt mig att ta det lugnt några dagar. Och så får det bli.
Bara tolv dagar kvar… Men än så länge har jag inte gett upp utan kan jag se mig själv i startfållan på Staten Island. Håll tummarna!
RunTobyRun!
Den senaste veckan har jag på facebook lagt ut en personlig förhands-sightseeing till New York City Marathon, utifrån de delar av staden som jag tidigare besökt. Här kommer alla inläggen i ett svep – fler bilder hittar du på facebooksidan!
Nu är det bara två veckor kvar till startskottet för New York City Marathon som innebär att fältet släpps upp på Staten Island Verrazzano Bridge. Backen bjuder på cirka 60 meters stigning som skön uppvärmning innan man kan njuta av utsikten och känna hur 55 000 par fötter får bron att börja gunga. Jo, det lär faktiskt vara så. Verrazzano är nämligen den längsta hängbron i USA, vilket märks inte minst om somrarna när värmen får kablarna att utvidga sig så att bron ”sjunker” nästan fyra meter. Coolt eller scary? Välj själv…
Har besökt Staten Island ett par gånger och till och med övernattat där. Var där som hastigast i vintras och tyckte det mesta såg rätt sjaskigt och sunkigt ut. Så kanske gör de flesta turister rätt, som vänder runt i färjeterminalen och styr tillbaka mot Manhattan. Staten Island Ferry är ett av stadens bästa gratisnöjen och utsikten mot Manhattans skyline är magnifik. Dessutom passerar båten hyfsat nära Statue of Liberty.
EFTER VERRAZZANO BRIDGE fortsätter New York City Marathon upp genom Brooklyn. De tre startfållorna går tydligen ihop först efter en halvmil. Brooklyn är – som det mesta utanför Manhattan – väldigt olikt Manhattan och värt ett besök som sträcker sig längre än till östra fästet på Brooklyn bridge (maran passerar inte över detta klassiska landmärke).
En mysig grön oas var Brooklyns botaniska trädgård – skriver ”var” eftersom det är 19 år sedan jag var där sist. Maran passerar några gator väster om BBG innan den rundar Barclays center (NBA, NHL) och vidare upp mot Queens. Brooklyn har för övrigt en populär halvmara som går i slutet av maj.
EFTER BROOKLYN fortsätter New York Marathon upp genom Queens, över ikoniska Queensboro Bridge till Manhattans östra sida, där man följer First Avenue norrut i nästan 70 kvarter innan det bär av en kort vända till the Bronx – och sedan tillbaka till Manhattan igen.
Det här är områden jag har rätt taskig koll på. 1988, när jag första gången var i New York varnade man fortfarande turister för att åka till the Bronx eller till Harlem (det senare kunde vi förstås inte motstå ändå…) ja helst skulle man inte åka tunnelbanan alls eftersom det innebar rätt stor risk för att bli rånad. Så the Bronx har jag nog inte ens åkt igenom – Queens däremot har jag åkt till ett par gånger för att titta på baseboll med NY Mets – fast baseboll knappast är min grej, egentligen.
Men oavsett om du gillar sport så rekommenderar jag dig verkligen att gå på någon form av sportevenemang om du åker till USA; skulle matchen kännas lång och seg finns det garanterat underhållning på läktaren; kolla bara in publiken. Alla äter och dricker, hela tiden, det är inte klokt vad folk sätter i sig under en match!
Första gången jag skulle se NY Mets köpte jag en biljett för 6,50 USD som hade alldeles utmärkt utsikt. Några år senare övertalade jag K att följa med och vi skulle precis till att köpa en liknande biljett när det plötsligt dök upp en snubbe från vänster och nasalt tjoade ”this is your lucky day” som om han hade varit en karaktär ur något slags Woody Allenfilm. Det visade sig nämligen att snubben boxplatser för 30 dollar stycket som han inte behövde, eftersom han själv hade fått ännu finare platser, och de ville han ge till oss. Vilket vi först tyckte kändes lite skumt, tänk om de var falska. Men vi tackade jag och satt sedan bra, precis ovanför third base och bakom en jättestor pappa med sina barn. Ett antal kycklingvingar, burgare och drickor senare tröttnade barnen – typ halvvägs in i matchen – varpå pappan fick samla ihop flocken och lomma iväg.
Därefter utbröt den stora underhållningen, när två snubbar började ordfajtas på vår läktare. Den ene häcklade Mets oavbrutet, för de var ju så kopiöst dåliga jämfört med stadens andra lag, Yankees (som spelar uppe i Bronx). Snubben på vår sida om staketet lyckades dock få sista ordet med en dräpande replik: If you love the Yankees so much, why do you come here? Are you too afraid to park in the Bronx?
Legendariska Madison Square Garden är förstås ett mecka för sportintresserade turister. Men det är svårt att hitta biljetter under 1000 kronor (gäller både basket och hockey). Vill man ha mer prisvärda hockeybiljetter är det lättare om man istället väljer att kolla in NY Islanders eller New Jersey Devils. TIll det senare tar man tåget från Penn station, tar bara 20 minuter + cirka 10 minuters promenad. Till Islanders kan det ta betydligt längre, beroende på om hemmamatchen spelas i Brooklyn eller ute på Long Island. Kolla noga var matchen spelas!
Fast det är klart, varken Islanders eller Devils har ju inte någon Henke Lundqvist i mål…
EFTER EN VÄNDA I THE BRONX vänder maratonlöparna ner mot Manhattan igen och med ungefär en halvmil kvar når man Central Park – den gigantiska grönytan mitt på Manhattan. Här passerar man de välkända museerna längs femte avenyn, som MOMA och Guggenheim innan man tar av vid Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir och sedan följer insidan ner genom parkens södra del innan det vänder norrut igen. Men då är det bra nära…
Ja, detta var min förhands-sightseeing av New York City Marathon utifrån de delar av the Big Apple som jag besökt. Avslutar med en länk till arrangörernas egen turistguide:
https://www.nyrr.org/…/2019/a-tourists-guide-to-the-marathon
RunTobyRun!
Veckan har bjudit på ytterligare ett fall framåt, med bland annat två pass över milen. Men tiden är knapp och det kommer att bli tufft i New York, jäkligt tufft…
Ja, formkurvan fortsätter att peka uppåt och kan jag bara träna på som planerat så kommer det nog att gå bra i New York. I alla fall första halvan, sen kommer det nog att bli jäkligt tufft. Men det är som det är, bara att gilla läget och fortsätta kämpa på enligt plan B: övningar hemma morgon och kväll, cykel och gång på löpband samt ut och springa i ungefär samma omfattning som jag skulle gjort de sista två veckorna fram till loppet.
Plan B kommer att rädda lite av, men långt från all den kondis jag tappade under fyra veckors förkylning och ryggont. Men de missade långpassen finns det förstås ingen möjlighet att ”rädda” tillbaka så här sent inpå loppet. Som sagt: bara att gilla läget…
Men det finns glädjeämnen… I onsdags lyckades jag springa min första hela mil på 1.5 månad och det var onekligen en stor boost. Inte bara för att jag grejade det; det var dessutom usla förhållanden i Pildammsparken: spöregn, lerigt och gigantiska vattenpölar att försöka hålla sig borta från (i alla fall på första varvet, sedan är det bara att inse att fakkit, det är inte lönt…). Det var oerhört skönt efteråt!
Dagens 12.5 km var mitt första träningspass på asfalt sedan jag fick ont i ryggen, och det kändes också riktigt bra efteråt. Gjorde milen på ganska exakt 60 minuter, vilket är det tempo jag egentligen hade planerat att försöka springa New York i. Men det kommer förstås inte att funka i fyra mil, frågan är om det ens skulle funka halva vägen. Så jag tänker mig att gå ut i ett tempo runt 6:30 – i alla fall efter den inledande 60-metersbacken uppför Verrazzanobron. Går det, så flyttar jag ner en startfålla till nästa farthållargrupp, men i värsta fall får jag köra solo ungefär som jag gjorde i Grekland 2016.
Målet, oavsett, blir förstås att komma i mål. Och försöka njuta så mycket det bara går längs vägen!
RunTobyRun!
Ryggen gör sig fortfarande påmind emellanåt, men den här veckan har jag i alla fall kunnat börja springa igen… Alltid något! Och vips känns det inte lika dystert inför avresan till New York den 31 oktober utan att det ska bli riktigt kul. Sen får vi förstås se vad ryggen – och andra kroppsdelar – säger efteråt…
I början av veckan var jag på mitt tredje (och förhoppningsvis sista) besök hos naprapaten. Han önskade mig lycka till och hoppades att slippa träffa mig igen – något jag inte skulle ta allt för personligt – men framför allt uppmanade han mig att ”släppa sargen” och pröva att springa så fort jag kände att det inte tog emot i ryggslutet.
Så från förra veckans nolla i träningsdagboken har jag denna vecka kunnat bygga på med mera cykel, mera gång och – bäst av allt – 12.7 kilometer löpning:
Helst hade jag förstås velat ha ett par tremilare i benen inför New York men med tanke på hur det sett ut i september och hittills i oktober får man vara glad över att det över huvud taget går att springa igen. Nu gäller det bara att inte falla för frestelsen att springa för mycket utan att verkligen bygga på stegvis så att jag inte åker på någon korkad överbelastningsgrej.
Min plan är att greja milen senast nästa helg och sedan 15 kilometer veckan därpå i Köpenhamn. Hade inte tänkt ställa upp i Spartas ”Start op” i år eftersom det ligger bara åtta dagar innan New York. Men nu kändes det plötsligt helt rätt för att få ett bra pass med draghjälp i lagom tempo.
”Start op” är ett av Spartas fyra träningslopp inför Copenhagen Marathon, som alla erbjuder ett 15-tal olika farthållargrupper. ”Start op” är dessutom riggat så att man kan låta dagsformen bestämma om man vill springa 5, 10 eller 15 km. Är man trött kliver man av, annars håller man sig bara kvar i varvningsfållan och går ut på ytterligare ett varv.
Förra året (bilden ovan) var det kallt som f-n på ”Start op” och jag kände mig tämligen oinspirerad. Det var en sån där dag då man bara slår på autopiloten och låter ballongerna framför göra jobbet. Men det kändes skönt efteråt!
Kan jag nu greja ”Start Op” i lagom tempo, säg 6:30/km, så ska jag nog kunna ta mig till starten på Staten Island söndagen därpå. Sedan får det bära eller brista men jag hoppas verkligen att ryggar och annat håller så att jag inte fastnar någonstans i the Bronx utan tar mig hela varvet runt till mållinjen i Central Park.
För bara en vecka sedan kändes den tanken jäkligt skrämmande, nu känner jag att wow, vad det här ska bli kul!
RunTobyRun!
Fotnot: mina 15-kilometerslopp i Köpenhamn. En gång (2013) har jag utnyttjat möjligheten att kliva av i förtid och gå i mål efter 10 km.
Ojojoj! Nedräkningen går hysteriskt fort, nu är det BARA fyra veckor kvar till New York och med tanke på att min rygg fortfarande inte är okej är det förstås väldigt ont om tid. Tack och lov har ryggen svarat bra på behandlingarna och rehab-övningarna – så just nu känns det faktiskt inte helt otänkbart att faktiskt kunna komma till start den 3 november.
Vecka 40… Halvvägs mellan Färöarna och New York var den här veckan tänkt som höstens viktigaste vecka som avstamp och värdemätare på formen inför min sjunde mara. Planen var att jag skulle springa 15 km i måndags, 5-6 i lugnt tempo i onsdags samt 33.5 igår på Gråmanstorps Backyard Ultra, men av detta blev det förstås inget. I stället blev det en vecka bestående:
Det är förstås trist att häcka inne på gymmet istället för att vässa formen utomhus. Men det blev en viktig vecka i alla fall. Och det ger en liten boost att ryggen trots allt blivit lite bättre, fortsätter det så här kan jag kanske jogga lite i slutet av nästa vecka. I så fall är det tre veckor kvar till New York, vilket förstås är knappt om tid men ändå kommer att räcka för att i alla fall komma till start – även om det blir i rätt otränat tillstånd. Blir förstås också intressant att se vad ryggen och sätesmuskeln – säger om fyra mils löpning men den dagen, den sorgen. Då är jag i alla fall på plats!
Hur illa är det då? Ja, det är svårt att beskriva. Jag går inte längre som en bajsnödig pingvin utan kan promenera rätt obehindrat och i hyfsat tempo. Då och då ömmar det till – värst är det när jag ska upp och ner från sittande, kliva ur bilen eller plocka upp saker på golvet. Ta på byxor, strumpor och kalsonger är inte heller särskilt kul utan görs lättast i liggande ställning i sängen. Och det är bra med långa skohorn…
Så sent som i måndags och onsdag förmiddag kändes det för jävligt, nu är jag i alla fall optimistisk och gör som grodan: lever på hoppet.
RunTobyRun!
