KÖPENHAMN: Tappade orken men klarade målet ändå


#60 – 190317
Marathontest 2, Köpenhamn (15 km)
1.23:28 (5:34/km)

Bättre än förväntat, men sämre än jag hade hoppats. Ja, det känns onekligen lite kluvet efter årets andra marathontest i Köpenhamn. Visst, jag klarade mitt tidsmål men jag är ändå inte nöjd med prestationen eller hur loppet utvecklade sig.

Dagen började inget vidare alls. Regnet vräkte ner medan jag körde över Öresundsbron för att ta mig till Österbro och dagens 15 kilometer, det andra av tre i Spartas serie med träningslopp inför Copenhagen Marathon. Lagom till start övergick regnet till duggregn och det är ju kanske inte heller optimalt, i alla fall inte i kombination med lblåst, men ändå att föredra jämfört med spöregn.

Skrev förra veckan på bloggen att jag tänkt sikta in mig på 5:45-ballongerna (1.26:15). Detta mål satte jag upp redan vid nyår, när jag planerade vårsäsongen inför kommande utmaningar, och ibland är det bra att hålla sig till sin plan, ibland är det bättre att släppa sargen och improvisera lite. Vilket var precis vad jag gjorde idag, eftersom formen känts rätt bra de senaste veckorna, inte minst i söndags när jag sprang på bana i Malmö. Alltså bestämde jag mig i veckan för att ta rygg på 5:30-gänget i stället för 5:45.

Men när det väl kommer till kritan är det inte intressant vilken form man hade förra veckan utan hur det känns innan start… Och där hade jag kanske kunnat lyssna bättre på mina stela och trött ben, men bestämde mig till slut för att gå ut i 5:30-tempo i alla fall och köra på så länge jag orkade. Det ”värsta” som skulle kunna hända var ju trots allt inte ”värre” än att jag kunde bli tvungen att släppa farthållarna.

Första 5 gick bra, men efter 7-8 kilometer började det gå tungt. Först benen, sedan magen, sedan ryggen, kändes allt svårare att räta på ryggen och sträcka ut på stegen. Bestämde mig för att försöka bita ihop till 10-kilometerspasseringen och sedan se hur det kändes Ibland kommer man ju in i en oväntad andra andning, men någon sådan kände jag tyvärr inte av idag utan gick över till plan B, att sakta ner på tempot.

Huvudräkningen fick fram att jag i detta läge borde haft ungefär 2:30 tillgodo på 5:45-klungan och så mycket borde jag inte hinna tappa till mål… Men vid 13 kom nästa svacka. Nu kändes det tungt, riktigt tungt, och jag lyckades nätt och jämnt motstå frestelsen att börja gå. Men jag bet ihop och väl i mål kunde jag konstatera att jag trots allt  tappade mindre än 15 sekunder per kilometer på ”mina” ballonger och dessutom måste sprungit jämnt med 5:45-gänget sista fem, eller rent av några sekunder snabbare än deras planerade tid (där fanns säkert i vanlig ordning ett antal som spurtade på slutet, men det kan vi bortse från). Med andra ord lyckades jag ändå hålla ett hyfsat tempo in i mål trots att jag var så himla trött.

Så frågan är: ska jag vara nöjd för att jag sprang bättre än jag egentligen hade planerat eller ska jag vara missnöjd för att loppet utvecklade sig som det gjorde och att jag kände att jag höll på att ta slut? Det är ju dessutom mycket möjligt att jag hade blivit lika trött även om jag gått ut i den långsammare fartgruppen, men om detta kan vi ju bara spekulera så det är lika bra att låta bli. Då är det lättare att säga att nu blir det några lugna pass framöver för att ladda om batterierna!

När det gäller Copenhagen Marathon så planerar jag, i alla fall just nu, för att gå ut i ett tempo om 6 blankt per kilometer. Så får vi se vad dagsformen säger om det!

Passertider:
5 km: 27:23
10 km: 54:49 (27:26)

15 km: 1.23:2 (28:39)

RunTobyRun!

Hagel (höst, vinter och vår samtidigt)

Det var kanske inte alla årstiderna på en och samma gång, men jag betade nog i alla fall av höst, vinter och vår under dagens tempopass i Malmö.

Sol, regn, hagel, på gränsen till snöblandat, sol, regn, grått, blött, sol – nej, men lite mera regn. Ja, det var tvära kast i det skånska vädret idag, men man kan ju faktiskt stå ut med det mesta. I alla fall så länge man är torr om fötterna. Fast om jag ska vara ärlig så är hagel i motvind, rätt i trynet, inte precis det jag längtar mest efter när jag ger mig ut på en löprunda..

I vårsolen på Hästhagens IP inledde jag först med att notera årets snabbaste ”femma” (25:41) som jag sedan – under den långa hagelskuren – sänkte till 25:08. Detta trots att jag inte tittade på klockan en enda gång förrän jag passerade mållinjen, vilket jag kanske borde gjort eftersom tiden bara var åtta sekunder över mitt mål för året och det hade jag garanterat kunnat spurta bort om jag haft koll på klockan eller en coach som vrålade mellantider. Men nu var det ju inte därför jag var där utan för att få lite tempoträning.

Att andra femman gick snabbare än den första – trots tröttare ben – kan säkert ha många förklaringar, varav den troligaste är att jag omedvetet pinnade på snabbare för att komma undan haglet och kliva in i bilen…

RunTobyRun!

Countdown 5: äntligen lite skog!

Så har ytterligare en månad gått och nu är det BARA ett halvår kvar tills Ola och jag sätter oss på flyget till Färöarna. Det känns som en evighet sen vi anmälde oss och att tiden går såååå långsamt…

Men åt detta faktum finns det förstås ingenting vi kan göra utan det bästa sättet att hantera tiden är att utnyttja den till att banka in kilometer och försöka få så mycket strapatsträning det bara går på hemmaplan. Dessutom är jag övertygad om, att om det bara blir vår och sedan sommar så kommer det att upplevas precis tvärtom – som att tiden går ruskigt fort och att nedräkningen till starten går ruskigt fort!

I söndags blev det årets första riktiga skogsutflykt; 13 härliga kilometer på Stävie Trail som till stor del gick just på små stigar, så små att det långa sträckor var svårt eller rent av omöjligt att springa om löparen framför, såvida de inte flyttade på sig frivilligt.

Att jag noterade en negativ split (det vill säga sprang andra halvan snabbare än den första), fast jag var rejält trött på slutet, kan ha just med detta faktum att göra. Att jag hela första varvet hade någon framför mig – på gott och ont – medan andra varvet till större del gick i ”fri luft” där jag själv bestämde tempot.

Några härliga backar blev det också även om de är rätt ynkliga i jämförelse med det som väntar framöver. Stävies 25 höjdmeter är inte mycket i jjämförelse med de 493 som väntar på Christinehof om sex veckor och som i sin tur är mindre än en tredjedel av de 1625 höjdmeter som vi måste besegra på Färöarna.

Nästa prövning är redan om två veckor, då väntar 15 kilometer asfalt i Köpenhamn i årets andra maratontest. Senast jag sprang denna sträcka, i slutet av oktober, slog jag på autopiloten och lät ballongerna framför göra det stora jobbet.

Detta blir sjätte gången jag springer denna sträcka i Köpenhamn. En gång kände jag mig inte hundra utan valde att gå i mål efter två varv istället för tre. Övriga fyra lopp slutade så här:

  • mars 2013: 1.17:48 – 5:11/km 
  • mars 2014: 1.18:32 – 5:14/km 
  • mars 2016: 1.16:48 – 5:07/km 
  • oktober 2018: 1.25:29 – 5:42/km 

Kommer den 17:e att sikta på att springa loppet i samma tempo som jag gjorde i höstas och ta mållinjen strax under 5:45/km – vilket i så fall är ett bra kvitto på att träningen går enligt plan, trots snuvor och annat. Snabbare än så behöver det inte gå just nu, med tanke på de utmaningar som väntar framöver. Rapport kommer förstås så småningom!

RunTobyRun!

 

 

 

STÄVIE TRAIL: när skogen blev extra vacker


# 59 – 190303
Stävie Trail, 13 km
1.18:51 (6:04/km)

Så var det äntligen dags för årets första trail, som gick över förväntan efter den snuviga uppladdningen. Kul också att äntligen få pröva på ”Piggelinas” eget lopp, Stävie Trail, ett arrangemang som lyckats behålla det småskaliga gemytet trots att det växt sig ganska stort.

Nej, det kändes verkligen inget vidare i morse. Jag kände mig seg i kroppen, delvis självförvållat efter några timmars ståplats på konsert i går (fantastiskt gig med White Lies och förbandet Boniface) och så den där snuvan, som jag drog på mig förra veckan och som bara nästan gett upp. Och så lite regn på det utanför frukostfönstret och med det högst sannolikt att dagens skogsmulle skulle bli av det klafsigare och kläggigare slaget.

Men när jag körde förbi Lund på 108:an hände det plötsligt någonting. Den stålgrå himlen slog över i ett gulaktigt ljus, kunde det möjligen vara så att vi – trots allt – skulle få se solen? Men nej, när jag klev ur bilen för att hämta min nummerlapp kom det några stänkt och det var grått både när barnloppet stack iväg och 6.5-kilometersgänget. Men sen… Lagom till min start tändes lampan och jag insåg snabbt att jag just gått från ”lagom” klädd till ”för varmt klädd”. Bara att bita ihop – trots allt blir ju skogen så mycket vackrare när solen skiner och det blir säkert fantastiskt fint här om ett par månader när det blivit lite grönare.

Start på 6.5-kilometersrundan.

Stävie Trail startades för några år sedan av (bland annat) bloggaren Anna ”Piggelina” Nystedt och har sedan dess växt sig förhållandevis stort med två vuxenklasser (6.5 och 13 kilometer) samt barnlopp. Men trots detta faktum har man lyckats behålla den småskaliga byaloppsstämningen i start- och målområdet, som visserligen ligger mitt i ett villaområde men granne med skogen och en apokalyptisk stor asfaltsyta, med björkar och andra snår som växt upp ur asfalten och som sväljer hur många bilar som helst.

Banan springs ett eller två varv á 6.5 kilometer och bjuder på en trevlig runda. Det enda negativa är väl att banan inleds med några hundra meter på asfalt innan vi svänger av in i skogen för att få vår utlovade trail. Och det får vi! På den smala stigen kryssar jag fram mellan några träd och duckar för någon gren och det är inte riktigt läge att försöka ta sig förbi löparen framför, så istället tar jag rygg på tjejen framför tills efter cirka 2 kilometer då vi kommer fram till banans ”höjdpunkt”, Getabacken, som vi först ska nerför och sedan upp igen.


Getabacken!

Halvvägs in på rundan lämnar vi den smala stigen och kommer ut på en mindre väg på gräs och sandig, rätt mjuk jord. Efter ett tag viker vi in i skogen igen och följer mjuka, sköna stigar, härlig löpning helt enkelt. Här tar jag rygg på tre killar som håller ett lagom tempo och det känns riktigt skönt att få draghjälp hela varvet runt.

Vid varvningen inser jag att min klocka nog tappat kontakten med satelliten, men strunt samma. Tidsmålet sprack väl ändå i samma stund som jag blev förkyld. I höjd med Getabacken på andra varvet börjar det kännas tungt, så jag slår av lite på tempot och tänker att en mil klarar jag nog, sedan får jag väl i värsta fall köra run-walk-run resten av varvet. Men i slutändan är det ändå pannbenet som vinner över benen – och en veckas förkylning – och jag lyckas springa i mål två och en halv minut snabbare än jag hade räknat med, dessutom en negativ split där andra varvet gick snabbare än det första.

Extra plus för den coola medaljen i trä!

RunTobyRun!

 

 

Dags för årets första trail!

Uppladdningen har varit i snuvigaste laget och dagsformen känns egentligen inget vidare, men förhoppningsvis kan jag göra min planerade utflykt till Furulund i morgon och springa Stävie Trail.

Nej, det är inte lönt att sikta på några stordåd efter denna förkylning, som jag drog på mig förra veckan i USA. Det får bli två lugna varv – 13.5 kilometer – och försöka njuta så mycket som möjligt av naturen. Trots allt handlar det ju om en bit terräng som jag aldrig tidigare sprungit på, så det ska bli kul att testa detta lopp som jag bara hört gott om.

Konstaterar annars att jag, förkylningen till trots, så här långt ligger i fas med mina träningsmål:

Sammanfattning Februari:
Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt 10 pass och 100 kilometer per månad, varav hälften ”på bortaplan” det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Dessutom har jag varje månad ett tidsmål. Denna månad gick detta ut på att springa 15 kilometer under 1.26:15.

√ Antal pass: 11 (10). Totalt i år: 22 (20)
√ Antal kilometer: 98.2 (92.0). Totalt i år: 200.5 (181.0)
√ Antal pass ”på bortaplan”: 8 (50 % = 5). Totalt i år: 16/22 = 72.7 %
√ Månadens tidsmål: JA (klarades redan den 20/1)
√ Lopp: 1 (1). Totalt i år: 1 (1)

Inom parantes den träningsmängd eller det mål jag planerade för februari

RunTobyRun!

Torsdag i New York

En efter en passerar de framför mig, förenade i en av de mest naturliga rörelserna i världen. Jag njuter av det jag ser och tänker: var i hela världen kan det vara mer naturligt att springa än här i Central Park? 

Det brukar sägas att New York inte är särskilt representativt för USA utan ett tvärsnitt av hela världen. Det måste gälla även här i Central Park, tänker jag medan ett pärlband av löpare och joggare passerar förbi framför den speciella bakgrundsdekoren med skyskrapor: långa och tjocka, korta och smala, mörka och ljusa, snabba och lite mindre snabba.

Som så mycket annat i New York känns det som en scen ur en film. Precis som ångan, som pyser upp ur gatbrunnarna. Ljuden från tunnelbana, polisbilar, trafiken. Människor som hoppar ur gula taxibilar, möts i trängseln på ett övergångsställe eller i nedgången till tunnelbanan med varsin pappmugg kaffe i ena handen eller är på väg till en Rangersmatch iklädda varsin blå matchtröja med ”Lundqvist” tryckt på ryggen.

Är tillbaka i the City efter en avstickare till Washington och Philadelphia och är lite snuvig, men känner att är man i New York och har chansen, ja då ska man förstås springa i Central Park. Dumt vore det väl annars, speciellt som termometern snabbt slagit om från snöglopp och minusgrader till sol och plus 10.

Så jag kryssar uppför åttonde avenyn i lugnt tempo, över Columbus Circle och ut i parken, förbi alla turisthästarna och upp längs den bilfria gatan där New York City Marathon har sin målgång. Inte så att jag spurtar och tränar målgång, precis, men det är ändå kul att få en bild av hur det kommer att se ut här den 3 november när jag – förhoppningsvis – passerar linjen nästa gång. Då ska jag inte snora!

RunTobyRun!

Nästa gång jag passerar linjen ska jag minsann inte vara snuvig. Basta!

Ytterligare en bild från Central Park och den berömda löprundan runt Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir. Sträckan är 2,5 kilometer – men nåde den som springer åt fel håll… Springa två eller tre i bredd, däremot, är fullt tillåtet även om det kanske innebär ett större problem för andra löpare än om någon, typ Dustin H, skulle få för sig att runda dammen medsols. Typiskt amerikanskt! Enda som fattas är en nisse som står var hundrade meter och pekar så där övertydligt så att ingen ska kunna komma på att springa fel.

Lördag i New York

Är i USA för att bland annat titta på hockey men det blir ju förstås även till att låta sig inspireras inför höstens marathon i New York.

Började dagen med 6 km på hotellets löpband. Sedan har jag fyllt på med över 10 km till fots och hinner nog med lite till i kväll även om det är tunnelbana som gäller till matchen i Brooklyn mellan NY Islanders och Edmonton.

Har bland annat hunnit med ett besök hos New York Roadrunners på 57:e gatan. Förstärkte garderoben och kollade in hur medaljernas design sett ut och förändrats genom åren.

Förändrats har även löpmodet även om jag måste säga att få moderna tröjor slår den här tröjan ftån 1977. Snacka om klassisk design! 100 % kult!

RunTobyRun!

Tröja årgång 1977 – åttonde upplagan av NYCM.

Wake me up!

Några av de senaste årens medaljer på NYCM tillsammans med vinnartider och bästa amerikanska resultat. Senaste hemmasegrarna noterades 2017 (damer) och 2009 (herrar, den första amerikanska segern sedan 1982).

Lyssna på dagsformen!

Det var tungt igår. Blött och blåsigt och till råga på allt var kroppen seg efter en sen men trevlig lördagskväll i goda vänners lag. Det hade verkligen inte varit svårt att dra fram en eller två godbitar ur ursäktskatalogen och stanna hemma men istället trotsade jag rusket och gav mig ut längs åkrarna.

Men visst. Det satt hårt inne. Det var allt annat än lockande att klä på sig för ett långpass i rusket, men ut skulle jag. 20 kilometer, minst. Så stod det ju i min planering men den har jag aldrig följt särskilt slaviskt så varför börja just nu?

Det handlar förstås om att lyssna på sin kropp och låta den bestämma tempo och distans. En bra dag springer jag lite längre eller snabbare, en tung dag som i går kan man inte göra något annat än att sänka ambitionerna så efter första kilometern valde jag att ställa om klockan till intervaller (3.5 minut/1 minut) och köra resten av passet som Run-Walk-Run, vilket funkade jättebra.

17.5 kilometer blev det till slut, årets längsta träningspass hittills. Visst hade jag kunnat pressa mig runt byn ett varv till för att komma upp i 20 km, men benen började kännas ganska stumma så det kändes bara onödigt. Sparar det till en annan gång!

RunTobyRun!

Central Park, here I come…


Central Park 1988

(Fortsättning på föregående inlägg)
Efter några dagars betänketid har jag nu bestämt mig för att förlänga säsongen med ytterligare åtta veckor till den 3 november, då jag förhoppningsvis kan pricka av världens största löparfest på min ”bucket list” genom att springa in i Central Park.

Presentkortet på 5 000 kronor i all ära, men det var den garanterade startplatsen i New York City Marathon som avgjorde saken. Jag kände helt enkelt att det var now or never. Och har jag lyckats beta av bergen på Färöarna, så har jag förhoppningsvis rätt bra förutsättningar för att ta mig runt New York också.

55 000 löpare, 300 korsningar, upp mot 2 miljoner åskådare. Kommer att bli så coolt. Så Central Park… Here I come!

RunTobyRun!

Countdown 4: när målet är nått då?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Texten nedan lade jag ut i går på bloggens parallella universum (löparcommunityn Jogg) tillsammans med race-rapporten från Köpenhamn. Föga anade jag då att jag redan idag skulle behöva skriva till ett helt nytt slut på texten…

Visit Faroe Islands på Instagram – ett konto som frossar i fantastiska bilder!

Så har ytterligare en månad gått, nu är det BARA sju kvar till höstens stora löpäventyr på Färöarna. Men sen då, när målet förhoppningsvis är nått, vad ska man då sikta på för att undvika att den stora tomheten infinner sig?

Ta en ordentlig titt på bilden ovan och tänk dig sedan att du kommer från andra hållet, uppifrån någon av sluttningarna och blickar ner mot den lilla pittoreska byn Tjörnuvik. Du vet att det är nära, men att det är för tidigt att ta ut något i förskott även om det bara är en backe kvar. En enda lång, jättebrant nerförsbacke där mjölksyran kommer att pumpa i dina utarbetade lårmuskler. Men där nere vid stranden, där väntar belöningen. Medalj. Vila. Lite mat. En kall öl. Kanske till och med ett bad om du är på det humöret. Det är den 7 september och du har precis klarat ditt stora mål för året, 21 km trail med många höjdmeter på Färöarna.

Men sen dä? Vad händer sen? Vad blir nästa mål – när målet är nått? Själv har jag ingen aning…

Jag läste någonstans att det tydligen är ganska vanligt att maratonlöpare firar sin målgång med att anmäla sig till ett nytt lopp – redan inom 24 timmar – och om detta kan man förstås bara spekulera varför. I vissa fall är det kanske revanschlusta, i andra fall ett sätt att fylla upp tomrummet som riskerar att uppstå när man äntligen uppnått det där målet man tränat så länge för. Det kan förstås också funka som en belöning – så gjorde jag själv 2016 då jag lovade mig själv, att om jag bara klarade mig i mål på Helsingborg Marathon så skulle jag fira detta genom att anmäla mig till Athen och det mest klassiska av alla lopp. The Authentic.

Två månader senare gick jag överlycklig i mål på den antika gamla stadion i Athen, men där och då var det inte tal om att anmäla mig till någon ny mara – tvärtom lovade jag mig själv att nu fick det vara nog. Inga fler maror för min del, halva sträckan räcker bra. Fast det sa jag å andra sidan 2014 också… Och då som nu tänker jag bryta mitt löfte för den 19 maj ställer jag mig på startlinjen till 40-årsjubilerande Copenhagen Marathon. Men i år kommer loppet ”bara” att vara ett träningspass av många på vägen till Färöarna. Men med lite tur kan den inställningen visa sig bli min framgångsformel till ett bra lopp. Annars är det inte hela världen.

Färöarna, förresten. Ett par månader efter att Ola och jag anmälde oss till strapatserna på Utiliv Festival visade det sig att lotten ordnade så att Sverige ska EM-kvala i fotboll mot Färöarna på bortaplan den 5 september, samma dag som vi kommer till Torshavn. Snacka om bingo!

Två dagar senare väntar 21 km över bergen på fårstigar och andra härliga underlag. Men sen då? Ja, det är förstås frestande att anmäla sig till Växjö Marathon eller Paris eller något annat spännande lopp men jag ska försöka hålla mig så länge som möjligt innan jag anmäler mig till något efter Färöarna. Återstår att se hur bra jag lyckas med det…

Ja, så var det alltså tänkt att texten skulle sluta. Att jag tänker vänta in i det sista med att anmäla mig till något lopp eller sätta upp något nytt drömmål efter Färöarna, att jag helst skulle vilja gå in i ”framtiden” utan något inbokat alls. Men så går jag och vinner ett presentkort hos Springtime på 5 000 kronor med garanterad startplats till New York Marathon den 3 november. Förutsatt att jag köper resan genom dem förstås, vilket skulle kosta typ 17 000 kronor efter vinstrabatten.

Tyvärr gick det inte att byta presentkortet mot något annat lopp, exempelvis Paris Marathon 2020, utan det är NYCM som gäller. Så nu har jag fått något att grunna på. Det hade ju varit superhäftigt att få springa i New York och med tanke på att det bara är ungefär var sjätte svensk som drar någon vinstlott i startplatslotteriet så kommer det kanske inte så många fler chanser…

(fortsättning följer)

RunTobyRun!