Maratonmannen

Har ägnat kvällen åt en fascinerande föreläsning med Jan Haak om hans tuffa väg från botten till toppen – såväl geografiskt som symboliskt.

Jan Haak är planeringsdirektören som ägnade sommaren 2018 åt att springa från Malmö i söder till Kebnekaijse i norr för att sedan avsluta kraftprovet med att bestiga Sveriges högsta berg tillsammans med sina två barn. Och, som om det inte var nog så jobbigt att springa 45 maraton på 47 dagar, bokade han dessutom in ett antal samtal längs vägen för att diskutera livet och döden, cancer, vård och hälsa på stunder där de flesta av oss skulle stupat i säng av trötthet.

Hans prestation handlar varken om någon förlorad vadslagning eller om att hantera sin 50-årskris utan om att omfamna livet. Jan Haak vet precis vad han pratar om: först miste han sin fru i cancer och sedan drabbades han själv av sjukdomen, men lyckades inte bara överleva och komma tillbaka till livet, jobbet, träningen utan bestämde sig även för att leva sin dröm och anta en utmaning utöver det vanliga, en strapats de flesta av oss inte ens orkar drömma om.

Knäppt? Ja, det kan man kanske tycka, men erkänn att det är fascinerande att läsa eller höra om den här typen av ”knäppa” projekt, speciellt om det är för en god sak.

Hans berättelse bjuder både på mörkaste allvar och befriande skratt, som i anekdoterna om perifera lanthandlar, hur man försvarar sig mot björnar, projektleder sig själv och varför man i första hand ska välja ett par skor som är snygga.

Enda baksidan med att lyssna på ett sådant här föredrag är att det kommer att kännas lite fjuttigt nästa gång jag ger mig ut på en 7-kilometersrunda till grannbyn och tillbaka…

RunTobyRun!

 

 

TBT #2: Österlens bästa runda?

Årets andra #TBT ägnas åt ett av mina absoluta favoritlopp, Ekotrailen i Verkeåns naturreservat på Österlen med start och mål vid Christinehofs slott. Hit har jag åkt tre år i rad och den 13 april är det dags igen:

  • 2016 sprang jag mitt första riktiga terränglopp på 30 år (21.9 km).
  • 2017 var jag tillbaka, dagen innan det egentliga loppet, för att i lugn och ro ta mig runt i solskenet. Hade betydligt bättre flyt med vädret än de stackare som sedan fick kämpa sig igenom loppet i snöglopp och isande kyla. Hu!
  • 2018 gjorde jag funktionärsdebut och vaktade en vägövergång under 13-kilometersloppet.
  • 13 april 2019 är det dags att åka ut till Christinehof igen och ”kvittera ut” lönen för uppdraget som funktionär, i form av en friplats till valfritt lopp 2019. Så det blir en ny vända längs den vackra och kuperade 21.9-kilometersbanan med förhoppningsvis bättre ork denna gång! Här är mitt inlägg från april 2016:

Vacker och asjobbig traildebut

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror…

LÄS INLÄGGET

Countdown 3: bästa raketbränslet?

Så har det gått ytterligare en månad, nu är det bara åtta kvar till vårt stora trailäventyr på Färöarna.

packlistan står bland annat nutrition/food, det vill säga någon form av påfyllning som lätt kan tas med i ryggsäcken eller fickorna (därför går bananer bort). Halvmaran över bergen tar i snitt dubbelt så lång tid som motsvarande sträcka på landsväg – förra årets mediantid var 4:15 – så det behövs förstås lite extra energi.

Är lite avundssjuk på de löpare som valt att  springa 42 eller 70 km, de kommer nämligen att passera en energistation som dukas upp av personalen på Färöarnas enda Guide Michelinkrog, Koks. Snacka om exklusivt tilltugg!

Men åter till den egna packningen och den stora frågan; vilket är egentligen det bästa ”raketbränslet”? Vilken gel eller energibar ger bäst vingar under fötterna utan att klassas som dopning? Har provat några olika varianter i samband med längre lopp och långpass, men inte fastnat för något speciellt märke.

Kanske handlar det inte så mycket om vilket fabrikat man väljer utan vid vilken tidpunkt man fyller på – alltså innan man börjar bli trött så att man undviker att få någon dipp. Vilket är ditt bästa tips?

RunTobyRun!

 

 

TBT #1 – jobbiga minnen från 80-talet

För många löpare brukar januari vara en rätt lugn månad som präglas av vila och återuppbyggnad inför den stundande säsongen, vilket förstås kan vara sunt på alla sätt och vis, speciellt om det är kallt och halt och snöigt ute.

Ett lugnare tempo innebär kanske också att det blir tid över att läsa någon bok om löpning eller att surfa runt bland drömresmål runt om i världen, som går att kombinera med ett roligt, spännande, utmanande eller vackert lopp. Problemet är ju bara att få tid och möjlighet och pengar att genomföra allt på önskelistan… Och trots allt finns det ju sköna lopp här hemma också!

Själv kommer jag underjanuari att bjuda på  djupdykningar i arkivet och varje torsdag presentera några av mina bästa minnen.  Först ut är ett inlägg från sommaren 2016. It’s ThrowBack Thursday!

Run Toby Run!

Högstadiets skräck – så illa var det när gympaläraren Herman kommenderade oss ut att springa ”Barkbanan”. Alltid mot klockan. Alltid för att få en tid noterad i någon av Hermans alla listor. Inte undra på att vi tog i så vi nästan kräktes… Nu, 33 år senare, har jag ro att beta av banan i lugn och ro på en nostalgirunda genom Norby och Eriksberg….

Nostalgirunda i Norby och på Barkbanan

 

Min största utmaning någonsin?


UTILIV  MOUNTAIN HALF MARATHON
Färöarna 7 september 2019

The point of no return – ja nu finns det ingen återvändo längre för idag  har jag bokat och betalt biljetten till Färöarna och en utmaning utöver det vanliga: 21.1 km och 1 625 höjdmeter över bergen från Saksun (bilden) till Tjörnuvik.

Mediantiden i årets premiärlopp var 4:15 – dubbelt så mycket som på en vanlig halvmara –  så det är bara att ställa in sig på att det kommer att bli helvetiskt jobbigt, slitigt och tufft, kanske det tuffaste jag någonsin gjort. Men det kommer också en belöning, känslan av att springa fritt i en karg och magiskt vacker natur längs smala fårstigar och steniga sluttningar dit inga normala löpare eller vandrare hittar.

Det är mer än tio månader kvar – men Ola och jag är redan laddade. Nu ska vi bara se till att få ordentligt med backträning…

RunTobyRun!