Om RunTobyRun

THOBBEVINTER

För mig har löpning aldrig handlat om att jämföra mig med någon annan.  Däremot inspirerar jag gärna andra att, likt mig själv, hitta glädjen i den enklaste och naturligaste träningsformen som finns: att springa.

Alltså är detta en blogg om prestationer – men inte om att vara bäst. Det är en blogg om en passion, inte ett skryt utan ett försök att göra en annorlunda träningsdagbok kryddad med betraktelser om varför det är värt att springa. Som att stå öga mot öga med två rådjur längs vägen och sedan se dem springa iväg mot solnedgången i en ömsesidig koreografi. Eller något annat oväntat möte på träningsrundan.

Den handlar om mig,, en helt vanlig motionär som efter 16 års uppehåll plötsligt fick lust att börja springa igen. Hur jag strök alla mina gamla personbästa från tiden när jag var ung, smal och hyfsat snabb och om hur jag hittade tillbaka till löpningen. Hur jag gjorde för att undvika skador, hur jag funderade kring att sätta mål, när jag lyckades och när det gick mindre bra. För det har ju varit sådana perioder också. Men framåt har det gått – totalt sett – och efter elva månaders träning sprang jag min första mara på 26 år.

Den handlar givetvis om att sätta realistiska mål, några månader eller ett halvår i taget och anpassa dem både efter ålder och träningsmängd. Man vill ju inte hamna på akuten!

Visst har det hänt att jag sneglat avundsjukt mot mitt gamla jag, när jag var ung, smal och hyfsat snabb. Mitt gamla jag tävlade alltid mot klockan. Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider längs vägen för att ständigt jaga sekunder och regelbundet fylla min träningsdagbok med miltider på 39-40 minuter. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur men någonstans på vägen  tappade jag löpglädjen, det blev för statiskt.

Samtidigt hände det andra saker i mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Skåne, började en ny utbildning och bestämde mig för att börja spela fotboll igen för att hitta glädjen med idrotten igen. Det blev ytterligare sex säsonger fotboll innan jag lade skorna på hyllan, 35 år gammal (eftersom jag aldrig hade varit skadad men såg att risken för detta ökade för varje år).

Gjorde sedan några tappra men inte helhjärtade försök att träna på gym och sedan några år som soffpotatis innan jag insåg att nu är det dags att börja springa igen, efter 16 års uppehåll. Vågen peakade på tresiffrigt och konditionen var sämre än den borde. 3 kilometer fick det bli, söndagen efter midsommar 2012, startskottet på en andra karriär (nåja) som löpare.

Och här är jag nu… Ser du mig längs vägen eller på något lopp, peppa mig gärna. Jag kommer aldrig att försöka lägga mig i täten eller vinna några priser, men jag tänker ta mig i mål. Och springer du snabbare eller längre än jag gör så finns det förmodligen en anledning till det!

Läs också: Loppet som förändrade mitt löptänk

RunTobyRun!
Följ mig lättare genom facebook.com/runtobyrun!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton − 9 =

Inget skryt. Bara löpning.