Dags för Liverpool!

På fredag är det äntligen dags att sätta sig på flyget till Liverpool för att få en liten smakbit av denna klassiska Beatles-stad. Synd bara att vänster knä riskerar att göra denna efterlängtade resa till ett löpmässigt antiklimax…

Men, ni vet hur det är – det sista som överger en löpare brukar vara hoppet… Och visst känns det lite bättre i knät, jämfört med för en vecka sedan? Har just kommit hem från Lund, där jag ”sprang om” Lundaloppet och det gick lättare och betydligt snabbare än det gjorde förra helgen och än så länge känns knät ganska hyfsat.

Hursomhelst, det ska verkligen bli kul att få se hur det ser ut på Penny Lane, the Cavern Club, Strawberry Fields och kvarteren där Fab Four växte upp. Det lär säkert också dyka upp en och annan Beatleskopia längs banan, där band efter band spelar för att peppa löparna och det väl knappast är någon högoddsare att något av dem spelar Help! eller She Loves You.

Hur det var med Beatles och löpning är förmodligen höjt i dunkel. I bandets katalog hittarjag bara en enda låt med ordet ”run” i titeln, Lennon/McCartneys Run for Your Life på  Rubber Soul från 1965 – fast den handlade knappast om löpning. Och förmodligen var den bara med som utfyllnad, John lär i alla fall ha sagt att den knappast hörde till hans favoritlåtar. Inte mina heller.

När Beatles splittrades bildade Paul bandet Wings, som bland annat gav ut skivan och låten Band on the Run – men den syftade nog inte heller på någon halvmara runt Liverpools gator.

Beatlesnostalgi och löpning i all ära – självfallet hade det också varit skoj om Löp-Ola och jag kunnat tajma in lite fotboll nu när vi ”ändå” är i England, antingen med Liverpool FC eller med Everton men tyvärr landar vi en vecka för sent. Och till skillnad mot de löpare som springer helmaran kommer vi inte att få så mycket fotbollskultur längs vägen, 42-löparna rundar nämligen de båda lagens hemmaarenor som ligger på varsin sida om en park. Vi andra får nöja oss med att springa upp och vända på Penny Lane. Alltid något.


Hur det ser ut i Liverpool under löparfesten kan du bland annat se på denna video på YouTube.

Nåväl, rock ‘n’ roll-halvmaran i Liverpool var tänkt som en härlig belöning för allt rehabslit i vinter och runt påsk började det gå riktigt bra med löpningen. Så bra att det kändes fullt realistiskt att springa hela vägen och gå i mål under två timmar. Men så började knät spöka igen och de senaste fyra veckorna har det bara blivit två mils löpning – sammanlagt – och det känns förstås ganska tungt, långt ifrån den uppladdning jag hade hoppats på och kanske är det så illa att Liverpool blir min sista löprunda på ett bra tag, vi får väl se.

Hela vintern har jag försökt tänka nyktert och varit inställd på att det kanske inte skulle gå vägen, som jag hoppats. Att jag skulle tvingas ta till plan B – att inte springa någon halvmara utan ”bara” lördagens 5-kilometer runt Liverpool Waterfront, ja jag har till och med funderat över vad som krävs för att gå halvmaran och jodå, det borde faktiskt funka eftersom maxtiden är rätt generös (3:30) vilket innebär att det ”räcker” att hålla ett hyfsat promenadtempo på 10 blankt per kilometer. Men det lär knappast kännas särskilt kul – speciellt inte med tanke på att jag egentligen är där för att springa…


Knän = braåha i löpsammanhang.

Så frågan är… Ska jag skippa 5 km för att komma utvilad till halvmaran och därmed öka mina chanser att ta mig runt denna? Eller ska jag strunta helt i halvmaran, den kommer ju ändå inte att vara särskilt hälsosam, och rikta allt fokus på halvmilen?

Just nu lutar det åt att jag försöker ta mig runt ”femman” i halvlugnt tempo för att  sedan  – om kroppen känns bra när jag vaknar på söndag – försöker springa så långt jag kan på halvmaran. Blir jag trött eller får ont så är det bara att börja knalla… Men om jag grejar att springa första tredjedelen (7 km) innebär det att jag buffrar en massa ”reservtid” och kan promenera resten utan stress (12 min/km istället för 10 min/km).

Jag får helt enkelt gå på dagsformen och sunt förnuft och känna hur mycket kroppen klarar av.

Loppen i Liverpool ingår i Rock’n’roll Series och det brukar vara folkfest med en massa band utplacerade längs banan, precis som i Montreal. Även här får man en gitarrformad bonusmedalj om man springer båda dagarna. Fast, vad är egentligen ytterligare en medalj i samlingen  jämförelse med ett fungerande knä?

Skriver en kort rapport i helgen och sedan lite längre när jag är hemma igen och gjort vid några bilder från resan. Du kan också följa hur det gick på Facebook!

RunTobyRun!

 

 

Förbjudet att ”lura” i England

Så var det bara en vecka kvar till vårens tänkta löp-höjdpunkt, Rock’n’roll Liverpool Half Marathon. Och jag kämpar på med mitt knä…

Noterar att i England är det förbjudet att springa lopp med hörlurar, i alla fall om loppet går på allmän väg. Arrangörerna i Liverpool lovar dock att ingen löpare kommer att bli diskad för att man har lurar men däremot om man vägrar följa funktionärs anvisning att ta av dem. Och det går inte att skylla på att volymen var så hög att man inte kunde höra funktionären…

RunTobyRun!

LUNDALOPPET: fem ängsliga kilometer


# 46  – 180505:
5 km Lundaloppet
29:11 (5:50/km)

Det är kanske svårt att mäta – men magkänslan säger att jag nog aldrig stått i en startfålla och varit så osäker på dagsform och prestationsförmåga som i eftermiddags. Skulle knäet hålla? Skulle näsan börja rinna? Och drack jag inte lite för mycket vin igår kväll…?

Lundaloppet var ju tänkt som den första belöningen efter allt rehab-slit och ett delmål på vägen till Liverpool om två veckor. Och allt verkade ju så bra – tills det smärtade till i knäet den 18 april och fick det att kännas som att jag var tillbaka på ruta ett igen. Gjorde ett försök att jogga i onsdags men fick avbryta och sedan dess har det faktiskt varit lite deppigt och svårt att försöka tänka positivt, svårt att samla kraft för att börja om igen. Istället har många tankar handlat om vad jag ska göra istället, om jag inte kan fortsätta springa?

Hursomhelst, värmde upp i solskenet i Lund och det kändes trots allt rätt hyfsat. Planen var att ta det väldigt lugnt och ta rygg på någon av 6:00-ballongerna men några sådana hittade jag inte i startfållan så det blev till att agera bromskloss åt sig själv för att inte riskera att springa iväg för fort . Men det visade sig vara rätt svårt att springa fort i början för runt Högevallsbadet och genom vårvackra Stadsparken är det rätt trångt; alldeles för mycket folk på liten yta och gott om långsamma som inte hade vett att ställa sig långt bak i fållan så det blev hela tiden till att titta var man satte fötterna.

En normal tävling hade jag säkert blivit lite sur på ”hindren” men en dag som denna kändes det trots allt rätt OK eftersom det innebar att jag inte kunde gå ut för hårt. Så det blev några ängsliga kilometer, där jag sprang med ett kortare löpsteg än normalt och omedvetet spände mig, beredd på att det kanske kunde hugga till igen, när som helst.

Efter ungefär 2 kilometer lättade trängseln och ungefär samtidigt började det komma små signaler från knäet. Jaha, var det kört trots allt? Skulle jag behöva gå hem till mål? Tog det lite lugnare en stund och började sedan försöka sträcka ut mina steg och springa så ”normalt” som möjligt.  Låg då ungefär 25 sekunder efter tidsplanen.

Sista 2 gick det riktigt bra (5:22 och 5:07) och jag gick i mål på 29:11, långt över årsbästa och nästan sex minuter långsammare än jag gjorde på mitt senaste 5 km-lopp, i höstas. Men en dag som denna spelar sånt ingen roll, det viktigaste var att knäet höll och att jag trots allt kanske kan greja Liverpool…

RunTobyRun!

Kuriosa: min tid från Montreal (23:20) skulle räckt till 123:e plats av de 1748 som tog sig i mål. Dagens 29:11 innebar 626:e plats.


Dags för start!

Det gick ju!

Nej, nej, nej

Så var det dags igen – ont i knäet – men inte på samma ställe som förut och har jag tur räcker det kanske med en veckas vila innan jag kan köra igång igen.

Det var i onsdags kväll och jag närmade mig slutet på ett lugnt pass på löpbandet, när det plötsligt gjorde lite ont i knät, åt menisken och utsidan till men inte värre än att jag kunde springa klart passet.

Tänkte inte så mycket mer på detta förrän nästa kväll, när jag pustade ut i soffan efter  ännu en kundvagns-slalom på Ica Maxi då det började ömma igen. Gårdagens bowling gjorde väl knappast saken bättre men kanske inte så mycket sämre heller.

Efter sju månaders vila, rehab och återuppbyggnadsträning är detta förstås det sista jag ville råka ut för. Förvisso har jag hela tiden varit medveten om risken för en andra backlash, samtidigt har jag byggt på träningen steg-för-steg, just för att undvika att hamna där igen. Nu på slutet har träningen känts riktigt bra och jag trodde nog  att vid det här laget borde risken för en backlash varit över.

Nu ska vi inte kasta in några handdukar utan vi får se hur det känns om jag vilar lite. Ontet sitter trots allt inte på samma ställe som förut (insidan, ledbandet) och kanske är det så enkelt att det är kroppens sätt att be mig ta det lite lugnt ett tag. Att jag belastat annorlunda nu när jag börjat springa utomhus igen, mestadels på asfalt. Dessutom har jag en gryende förkylning, så  jag hade förmodligen fått ställa in några pass i alla fall, så det är inte hela världen.

Återstår att se hur detta påverkar mina planer för den närmaste tiden. Hade tänkt försöka springa en hel del nästa helg, då jag har långledigt, sedan springa Lundaloppet den 5:e och slutligen vårens stora mål, Rock’n’roll Half Marathon i Liverpool den 20 maj.

Du får gärna hjälpa till att hålla tummarna!

RunTobyRun!

 

Sen i utvecklingen…

Dagens runda: Limhamn-Kalkbrottet-Lernacken-Sibbarp-Limhamn

Det är inte bara vitsippor och raps som är sena ur startblocken i år, detsamma gäller min form och alla har vi något att skylla på. För vårtecknen handlar det förstås om den sena förvirrade vinter, som drabbade Skåne när ingen hade någon nytta av den,  i mitt eget fall om rehaben för mitt vänstra knä.

Låt oss kasta en snabb titt i backspegeln. För fem månader sedan, den 16 november, trodde jag att jag kommit över mitt knäont och började sätta upp mål för ett halvårs träning fram till halvmaran i Liverpool den 20 maj. Ett par veckor senare högg det till i knät och resten, ja det är ju en lång och seg historia men nu känns det som att jag verkligen är på gång igen och det känns så bra!

Det jag skrev den 16 november var: tidtabellen bygger på ganska snälla delmål, som jag bör klara av bara jag får vara hel och frisk och kan träna så mycket jag vill utan att det ömmar efteråt. Första målet är att greja milen på träning:

  • Mål 1: 10 km (6:00/min) senast den 31/12.
    (klarade målet först den 13/2: 5:59/km)
  • Mål 2: 10 km (5:30/km) senast den 31/1.
    (klarade målet först den 24/3: 5:24/km)
  • Mål 3: 15 km (5:45/km) senast den 28/2.
    (klarade målet först den 2/4: 5:36/km)
  • Mål 4: 15 km (5:30/km) senast den 31/3.
    ( ej uppnått målet ännu )
  • Mål 5: 21 km (5:45/km) senast den 30/4.
    ( ej uppnått målet )
  • Mål 6: 21 km Liverpool (5:30/km) den 20/5.
    Ändrat målsättningen till (5:44/km)

Som sagt, i stället för att göra Liverpool på 1:56 har jag reviderat mitt mål till mer realistiska 2 timmar blankt. Men det viktigaste är förstås att hinna se stan och ha kul!

RunTobyRun!

Funktionärsdebut

I morse blev det tidig avfärd till Christinehof för att jobba som funktionär under den andra dagen av Österlen Spring Trail med starter på 5 km och 13 km. Det var första gången jag funktionerade i löpsammanhang men säkert inte den sista!

För två år sedan ställde jag upp på Verkeåns ekotrail 21+, en vacker och asjobbig traildebut och att det skulle vara just vackert och tufft kom väl inte som någon överraskning. Däremot slogs jag av att detta lopp är så lätt att gilla, att det är ett rätt stort lopp i liten skala, föredömligt arrangerat och dessutom med en klar miljöprofil.

Förra året blev det ingen ”riktig” start och tur var väl det, eftersom det var snöglopp och kallt som sjutton under tävlingen medan jag hade strålande vårväder dagen innan när jag joggade runt 17 km av banan. Som vädret kan skifta!

BILDER FRÅN MINA UTFLYKTER TILL CHRISTINEHOF

Och i år var det alltså dags för ”pay-back”, att stå som funktionär ute längs med banan och hålla koll på trafiken där 13-kilometerslöparna skulle korsa en väg.  Applåderade alla som sprang eller gick förbi i backen och minsann, rätt vad det var sprack trötta löpare upp i stora leenden, applåderade tillbaka eller gjorde tummen upp och det gjorde min dag!

Som lön för mödan fick jag en startplats till valfritt lopp nästa år – så då är jag garanterat tillbaka på Christinehof igen! Och skulle jag vara skadad kan jag alltid hjälpa till ute på banan eller i målområdet…

RunTobyRun!

 

Musikens ABC 1-18 (uppdaterad)

Mytbild. Skåne är definitivt inte platt som en pannkaka, speciellt inte den långa backen i motvinden upp mot Kärrtorp på dagens runda. Kullen på bilden behöver man i alla fall inte ta sig över utan kan springa runt och det tackar vi förstås för! Dagens första 10 km blev årets snabbaste tia hittils.

För en tid sedan nämnde jag mitt projekt att variera musiken-i-lurarna när jag tränar, genom att välja ut en artist per bokstav i alfabetet. Helst ska det vara någon artist jag inte lyssnat på så mycket den senaste tiden och jag är nu framme vid bokstav 18.

Så här ser listan ut hittills:

A som i a-HA
B som i Marit Bergman
C som i The Christians
D som i Daft Punk
E som i Erasure
F som i Flying Colors och the Flower Kings
G som i Macy Gray
H som i Hammerfall
I som i Icehouse
J som i Elton John
K som i Kadesch Kadeng
L som i Lana del Rey (som är artistnamn, därför platsar hon på L även om det är lite ologiskt med tanke på att Elton John fick vara J men skitsamma…)
M som i Magic Pie
N som i Heather Nova
O som i Of Monsters and Men
P som i Tom Petty and the Heartbreakers
Q som i Queensrÿche
R som i Rainbow.

Pröva att variera mera du också!

RunTobyRun!

Uppdaterad 14 maj med resten av alfabetet (hoppar över å, ä och ö)

S som i Sparks
T som i Texas
U som i La union
V som i Vaya con Dios
W som i WhoMadeWho
X som i Xylø
Z som i ZZ Top

 

Om man bara kunnat läsa giraffernas tankar…

Det var åtta månader sedan sist, men i dag lyckades jag äntligen pricka in en ”första lördagen i månaden-löpning” med Mikkeller Running Club i Köpenhamn. Och vilken härlig vårdag det blev med två giraffer som toppen över i:et!

Det blev rätt bra uppslutning även denna gång, trots att ett 70-tal MRC-löpare tillbringar helgen i Berlin för att springa halvmaraton. Skulle gissa att vi totalt blev ett hundratal löpare i olika åldrar och former som slöt upp vid klubbhuset Warpigs i coola Köttbyn för faelleslöpning #43.

Under veckorna har MRC flera löpargrupper i gång där det är fritt fram att hänga på, men den första lördagen i månaden är alltid extra speciell. Då bjuds det på 8-9 olika grupper med olika tempo och sträcka. Och efteråt bjuds det alltid på öl.

Förra gången hängde jag på gruppen I Wish (cirka 8 km/5:45) men tänkte att jag skulle variera mig lite så istället tog jag rygg på Mille och de andra i gruppen Blå spögelse, som skulle springa cirka 10 km i 5:30-tempo, även om det är svårt att hålla det tempot med tanke på rödljus och andra försinkelser.

I Danmark är det ju, som bekant, förbjudet att mot röd gubbe och förmodligen är det förbjudet även att springa mot rött så vi tappade cirka tre minuter längs vägen (enligt min Garmin) och det var egentligen bara första kilometern och sista två som vi kunde hålla ett obehindrat tempo under 5:30.

Men en sån här dag spelar det egentligen inte så stor roll vad det står på klockan. Fåglarna kvittrade, Fredriksbergsparken var full av blommor, barnvagnar, glada hundar. Utanför Zoo mullrade ett mc-gäng förbi och längs Sönder Boulevards uteserveringar var det fullt av folk som lapade sol över en förmiddagskaffe eller öl. Inget konstigt alls, det är ju ändå Danmark.

Samtidigt var vädret lite lurigt. Stora delar av sträckan var det i varmaste laget att ha jackan på, men de gånger vi svängde runt mot ett visst vädersträck bet det ganska kyligt i vinden så det fick bli jacka på.

Återigen slogs jag av att det är ganska kuperat i parken. Branta backen bakom Haerens gamle officersskole har jag ju kämpat mig uppför förut. Nu hittade vi en annan rolig backe, precis bakom södra delen av Zoo där man kan sitta på en bänk och ta en gratistitt in över savannen.

Två giraffer mötte oss däruppe på krönet och tittade nyfiket på flocken av 25 löpare med tung andhämtning. Om man ändå hade kunnat läsa deras tankar!

RunTobyRun!

PS. Rapport från förra vändan med MRC, som var under Köpenhamns löparfestival, hittar du HÄR. DS.


Hög stämning redan innan start.


Paus halvvägs medan vissa i gruppen uträttade ärenden

Benknäckarbacken bakom Haerens gamle officersskole (Frederiksbergs slot)

Uppfriskande runda på landet

I morse var det 50 dygn kvar till starten på Rock’n’roll Liverpool Half Marathon – vårens stora mål och samtidigt min stora morot för all rehab och monotona återuppbyggnadspass på löpbandet. Firade detta med min första runda utomhus sedan det högg till (på nytt) i knäet i slutet av november.

Givetvis valde jag fel dag. I dag var det kallt och kändes som minus fem, helt annat än i går då det snön till trots kändes som vår när jag gick ett varv runt byn med K och blev överflugna av hundratals tranor. De verkade lite förvirrade, kanske hade de också räknat med att det skulle vara plus 10 och ganska behagligt väder i Skåne så här års, inte snö och annat elände.

Efter några veckors vila drog jag igång rehabträningen den 16 december, på självaste Beethovens födelsedag, och har sedan dess hållit mig till en plan där det allra viktigaste varit att inte förivra sig, att inte köra på för hårt eller låta sig luras av någon impuls, typ att åka ner till Trelleborg i morgon och hänga på Sydkusten Marathongänget de sista 14 km till Smygehuk. Visst hade det varit lockande, men det hade också funnits en uppenbar risk att de gropiga strandstigarna orsakat en backlash som bokstavligen kastat all den hårda träning jag lagt ner, rätt ner i det kalla havet.

Nej, i planen ingick istället att såhär till påsk komma ut och springa en första runda utomhus för att sakta börja vänja fötter och knän vid hårdare asfalt. Självfallet hade jag beställt vårvärme också, men man kan inte få allt…  Det blev hursomhelst ett varv runt byn med K (4.1 km) i lugnt tempo och det kändes bra.

Fortsätter nu att följa min plan, vilket innebär att jag de närmaste veckorna kommer att varva utomhuslöpning på asfalt med längre pass inomhus på löpbandet. Sedan är det inte långt kvar till årets första lopp, Lundaloppet den 5 maj, och sedan halvmaran i Liverpool förstås den 20 maj.

RunTobyRun!

Inget skryt. Bara löpning.