Från ont till ömt till…

Nej, det har inte känts särskilt bra efter hemkomsten från Kanada och då tänker jag inte på den där vanliga tomheten som brukar infinna sig när en semesterresa är över. Man vill ju ha mer! Nej, jag tänker förstås på mitt vänstra knä.

Har tagit det hyfsat lugnt sedan hemkomsten, bara några längre promenader, och det är bättre men långt från bra. Det gör inte ont längre utan ömmar, speciellt när jag rör mig i sidled och det värsta är att det ibland känns som att knäleden ska gå bakåt. Inte kul alls. Men som sagt, det går åt rätt håll och till helgen kanske jag vågar jogga en liten runda för att se om smärtan kommer tillbaka och gör den det, ja då ska jag förstås ringa och boka tid för koll.


Mina resultat i Montreal: 5 km på 23:25 samt 21.1 km på 2.01:59

Vi var några hundra som sprang ”remix challenge” i Montreal, det vill säga ett lopp lördag och ett lopp söndag. Har mejlat arrangörerna för att försöka få ut någon form av statistik eller resultatlista för det hade varit kul att se de sammanlagda tiderna.

Själv var jag 18:e i min åldersklass (M45-49) på 5 km och har kollat manuellt hur det gick för de som var före mig i mål och det visade sig att åtta av dem även sprang halvmaran och av dessa var fem snabbare än mig, tre långsammare. Sedan är det förstås ett hästjobb att sitta och kolla alla andra tider manuellt så det låter jag bli. Men det hade varit kul att veta…

Nåväl, tar det lugnt ytterligare ett par dagar så får vi hoppas att knät mår bättre!

RunTobyRun!

 

Montreal – bilderna!

Hemma igen och här kommer de utlovade bilderna från loppen i Montreal. Klicka på ikonerna för att se dem i större format!

RunTobyRun!

 

Respekt + dagen efter-debriefing

Gårdagens halvmara här i Montreal gör sig fortfarande påmind, inte minst vänster knä som protesterar så fort det fått stelna till och när jag sedan reser mig upp igen…

Jag hade höga förväntningar men Montreal var kanske inte den roligaste bana jag sprungit, speciellt inte mellan 10 och 15 km där banan går över en lång, lång bro och sedan in genom ett industriområde. Men slutet var fint och det var mycket folk ute och hejade, kul!

På väg upp till starten på Jacques Cartierbron pratade jag en stund med en kvinna från Nigeria, som är medlem i den speciella maraton-globetrotterklubben för löpare som ”samlar” på länder eller delstater. Hon har sprungit maror i 33 länder plus Sydpolen – respekt! – men blev nu blåst på Kanada som 34:e land eftersom maran ställdes in (halvmaror räknas inte). Bättre lycka i Toronto istället!

Min taktik sprack ju efter 14 km och kanske gick jag ut för snabbt (5 km på 26:29, 10 km på 53:41) men jag ville ju utnyttja den lättlöpta första halvan och sänka tempot när det blev varmare.

Med facit i hand skulle jag kanske tagit sikte på de två 2-timmarshararna istället (försedda med kaninöron) som jag till min förvåning hittade i startfållan för jag trodde inte det skulle vara några farthållare. Men 1:59 eller 2:01 kan kvitta – det var ändå en av mina sämsta halvmaror sett till tid och ork. Men det var kul ändå och jag hade ändå 2/3 av fältet bakom mig.

Run Toby Run!

ps. Läser idag i kanadensisk media att närnare 900 löpare sökte medicinsk hjälp under eller efter loppet, vilkrt är ungefär 50 procent fler än normalt under ett maraton i Montreal.  Så med tanke på detta tänker jag inte gnälla mer över min tid i mål. Ds.

MONTREAL: både flipp och flopp

Det är ovanligt varmt i Kanada – så varmt att arrangörerna tvingades dra i nödbromsen och ställa in dagens planerade mara. Halvmaran, däremot, kunde hållas som planerat men startade redan 07.30 för att alla löpare skulle hinna runt innan det blev jättevarmt. 

# 44 – 170923
Sports Experts 5 km. Montreal
23:25 (4:41/km)

# 45 – 170924
Rock ‘n’ Roll demi-marathon de Montreal, 21.1 km
2.01:59 (5:47/km)

Obs! För fler bilder: se Montreal – bilderna!

Men vi börjar väl med lördagens korta lopp över 5 kilometer runt Parc la Fontaine och Sherbrookes metrostation. Jag hade väl egentligen tänkt hålla igen och spara lite ork till en hyfsad halvmara men det kändes bra, så jag gick ut i ett ganska snabbt tempo (4:27 på första kilometern) och sedan rullade det bara på. Tittade inte pa klockan igen förrän efter 3 km och sedan efter 4 och insåg då att jag hade en bra chans att notera årsbästa.

Hade en liten dröm innan loppet om att gå under 24 minuter – de tre senaste loppen har ju gått under 25 och dessutom klart snabbare än jag gjorde på femman i fjol, ända var det en stor överraskning att se klockan stanna redan på 23:25 – sa snabbt har jag inte sprungit 5 km på mer än tre år! än kan gubben! Helnöjd med insatsen!

Jag brukar inte lägga vikt vid placeringar – är jag nöjd med insatsen spelar det ingen roll om det är 3 eller 5000 före. Men den här gången var det kul att kolla listan – plats 179 av 2930. Och 18:e i min klass, svårslaget!

Mindre roligt var det under kvällen, när det började ömma i ena knät och inte blev det bättre under natten, så det var med stor oro jag gick upp for att ta mig till starten vid Universitetet Longuil. Inte hade jag sovit mycket heller, rummets ac hade pajat och fläkten stod och brummade och utanför det öppna fönstret var det en massa ljud…

Men vål ute pa Jacques-Cartierbron var det en skön syn att se solen ga upp bakom de markanta stålkonstruktionerna – en typ av broar som vi inte har hemma i Sverige. De maratonlöpare, som sett sin tävling stallas in, kunde välja pa att få pengarna tillbaka eller att springa halvmaran. Dessutom ändrades maxtiden, från 3:45 till 3 timmar jämnt med hänsyn till löparnas hälsa och det var nog ett klokt beslut. Vid starten var det redan 21 grader, vid min målgång 25 och sedan dröjde det inte länge förrän kvicksilvret letade sig upp över 30 grader och det ar ju direkt ohälsosamt att springa marathon i.

Knäet ömmade ännu under uppvärmningen, men gjorde sig sedan inte påmint alls under hela löpturen, förrän efteråt nar jag satt och stelnade till. Hade bestämt mig for att ta det lugnt, med hänsyn bade till knäet och till temperaturen, men börja i ”normalt” tempo för att sedan slå av på farten efter 5, 10 och 15 km. Första milen är nämligen lättlöpt – mestadels platt och med en utförsbacke tidigt i loppet. Som formel 1-fan var det förstas kul att få springa ett varv inne pa Circuit Gilles Villeneuve, där jag såg Kanadas Grand Prix i fjol men som nu kändes lite tom utan alla nedmonterade läktare.

Efter bron in mot centrum började det gå tungt och efter 14 km bestämde jag mig för att gå 500 meter. Sprang sedan vidare till 16, där det kommer en elak uppförsbacke i Gamla stan, som jag rekade i går och snabbt bestämde mig for att gå uppför i värmen. Vet inte om det sparade särskilt mycket pa krafterna för efter 18 borjade jag krokna – även om jag fortfarande låg under mitt tankta tempo för att springa runt på två timmar. I sista uppförsbacken – vid 19 – gick jag igen och då var det snabbt någon i publiken som noterade att det stod Run Toby Run på nummerlappen. Nej, Toby, du kan inte gå, du ska ju springa. Men det var också där som jag insåg att tidplanen skulle spricka – om jag inte ökade pa tempot. Sa jag valde att göra tvärtom och ta det lugnt in till mål. Helt nöjd kan jag förstås inte vara men jag tog mig i alla fall runt.

Värmen var givetvis det stora samtalsämnet efteråt, men de flesta verkade inte tycka att det var överjävligt utan hanterbart – inte minst tack vare de vattenfontäner som fanns att springa igenom langs banan.

Ska man säga något negativt om arrangemanget så är det kanske att de kunde klämt in någon extra vätskekontroll längs vagen utöver de planerade var tredje kilometer. På pluskontot en massa musik ute pa banan och sedan skön festivalstämning inne i Parc la Fontaine efteråt med bra konsert av kanadensiska bandet Moist. Det är minsann inte alla rockband som är pigga och vakna och nyktra för att spela utomhus i solen klockan 11:30 en söndagförmiddag men Moist gjorde det med äran!

Mellantider:
5 km 26:29
10 km 53:41
15 km 1.23:46
20 km 1.55:34

RunTobyRun!

Snyggaste medaljen i samlingen? Remix challenge – bonusbling för att springa lopp två dagar i rad. Notera att ”plektrumet” i mitten kan snurra!

Dax för årets stora mål: Montreal (plus statistikhörnan 21K)


När man kommer till den här hårnålskurvan är det ganska exakt 14 kilometer kvar till målet i Parc Fontaine (bild från formel 1, juni 2016).

Det har varit en lång väntan men nu har det äntligen blivit dags att sätta mig på flyget tillbaka till Kanada och mitt stora löpmål för 2017: Rock ‘n’ roll Montreal Half Marathon. Och det ska bli så kul – även om det nog kommer att gå lite långsammare än jag hade hoppats kunna prestera.

Det var en gång en löpare som var ung, smal och hyfsat snabb och gjorde halvmaran på 1:27 – en tid som i dag känns minst sagt overklig. Efter ”omstarten” 2012 har det gått betydligt långsammare och den stora frågan inför söndagens halvmara är om det går att ta mig in under 2 blankt. Så mycket snabbare  lär det väl inte gå – fast visst hade det varit kul…

Det är nämligen inte bara 1:27 som är ett minne blott. Fjolårets dryga 1:50 känns också tämligen avlägset, det närmaste jag kommit hittills i år är de 2:09 jag gjorde för några veckor sedan på träning men så är jag ju varken ung, smal eller hyfsat snabb längre utan bara gammal och trött och med en tung säsong i bagaget. Det är först under augusti jag börjat få upp farten igen i några snabba femmor, som i sin tur ledde till en bra insats på Midnattsloppsmilen.

Frågan är nu om jag kan packa ner den där härliga känslan av att ”det går ju!” och hålla ett jämnt och bra tempo även på 21 km, ett tempo som även gör det möjligt att njuta av utsikten för det är ju – faktiskt – också en stor del av grejen med att åka utomlands för att kuta.

Så. jag tänker mig ändå att 2 timmar är ett realistiskt tidsmål – speciellt om det blir så att jag även ställer upp i 5-kilometersloppet på lördag. Springer man två dagar i rad får man nämligen en tredje bonusmedalj, coolt formad som en gitarr, men jag har inte bestämt mig om dubbla starter än utan det blir dagsformen som får avgöra när jag väl är på plats i Kanada. Har ju varit lite öm i ena hälen, så i och för sig kan det vara klokt att spara krutet till det lopp som jag egentligen är där för att springa. Å andra sidan har femman en helt annan bansträckning  – vilket kan vara kul – och dessutom är det bara en halvmil och det kan man ju i värsta fall gå som sightseeing. Maxtiden är generöst satt till 1:30 så det är inga problem att hinna runt innan de stänger.

Så vi får väl satsa på 2 blankt på söndag och skulle jag dessutom greja att gå in under 1:56 (5:30/km), ja då lovar jag att fira lite extra efteråt för då har jag all anledning att vara supernöjd.


Racerbana = extra snabba fötter?

Banan är inte särskilt kuperad och har start och mål på olika ställen av denna coola stad. Starten går uppe på Jacques Cartierbron och banan går bland annat ett varv runt Montreals formel 1-bana – som ligger på en ö i Saint Lawrencefloden – innan man når mållinjen i  Parc la Fontaine där banan också delar sig så att de som springer en hel mara fortsätter upp genom området Plateau. Loppets fullständiga namn är Rock ‘n’ Roll Montreal Half Marathon och för att leva upp till detta har arrangörerna anlitat ett 20-tal band som spelar längs banan. Väl i mål bjuds det på en lokalproducerad öl och konsert med ett bra kanadensiskt band (Moist) så det lär bli kul. Ja, förutsatt att det inte spöregnar förstås…

Förra året lockade halvmaran hela 13 718 löpare (6 938 kvinnor och 6 778 män), som sprang sträckan på i snitt 2.10:50. Som jämförelse kan nämnas att helmaran, som startar samtidigt, i fjol lockade 3 778 löpare (1 100 kvinnor, 2 676 män) och som nådde mållinjen på i snitt 4.20:07 – alltså nästan exakt dubbla snittet på halvmaran. Så med 16 000-17 000 löpare på startlinjen är det förstås risk för trängsel, i alla fall i början innan fältet börjar spridas ut. Men det ska bli så kul!


…men här är det bara typ 400 meter kvar!


Statistikhörnan: 21K
Hur har det då sett ut på mina egna halvmaror? Jo, sedan nyårsafton 2012 har det blivit 10 stycken, varav jag gått i mål i nio och brutit en efter 15 km för att jag inte mådde bra (klokt beslut). Tidsmässigt skiljer det hela 20 minuter mellan den snabbaste och den långsammaste:

1.47:02 Trondheim 2014, 1.48:22 Malmö 2014, 1.48:55 Köpenhamn 2013, 1.50:39 Veberöd 2016, 1.53:40 Köpenhamn 2013, 1.55:12 Trelleborg 2016, 1.56:18 Veberöd 2015, 2.00:49 Österlen (mörker) 2014, 2.06:51 Köpenhamn 2012

Som jämförelse kan vi också kasta ett snabbt öga på passertiderna vid 21.1 km på följande långdistanslopp:

1.52:41 Monaco 2016 (23.8 km), 1.54:56 Köpenhamn 2013 (maraton). 1.59:11 Barcelona 2014 (maraton), 1.59:19 Köpenhamn 2015 (25 km), 2.05:24 Athen 2016 (maraton), 2.11:22 Helsingborg 2016 (maraton),2.22:31 Christinehof 2016 (trail, 21.9 km).

RunTobyRun!

PS. Följ uppdateringar från Montrealresan via www.facebook.com/runtobyrun  Rapport kommer på denna sida så småningom… DS.

”Du är ju för gammal för sånt här”

Ute på landet, där jag bor, säger man hej till alla man möter i byn. Ja, möjligen inte uppe vid tågstationen för dit kommer även folk från grannbyarna och där hejar inte alla som de brukade göra på den gamla busskurens tid. 

På dagens milrunda mötte jag bland annat en äldre kvinna med något slags Jack Russell-liknande hund. Det är möjligt att jag sprungit på henne förut, men jag kan inte placera varken henne eller hunden, möjligt att hon flyttat in nyligen i något av de nybyggda husen mellan oss och skolan.

– Hej, sade jag när jag lufsade förbi.
– Hej, svarade damen med hunden, för att i nästa andetag lufta sin oro för min hälsa:
– Du borde inte hålla på och springa så där.
– Nähä, svarade jag och stannade upp och stängde av musiken.
– Varför inte det då?
– För du är ju ingen ungdom längre.

Ok. Det var mitt i prick, mitt i 50-årskrisens epicentrum. Så vad svarar man på sånt? Ja, i ett annat läge, en annan situation, en annan människa hade det kanske varit frestande att säga ”ska väl du skita i” och springa vidare. Men knappast till en äldre dam med hund (som dessutom visade sig vara hennes sons, men eftersom sonen var ute och reste i jobbet för jämnan hade hunden blivit halvt adopterad – något motvilligt – av den äldre kvinnan).

Så vi började prata om hälsa och att springa och att gå – hon brukade ofta ta långa promenader, även utan hund – och jag visade pulsmätaren på min klocka och konstaterade att det här tempot var minsann allt annat än ohälsosamt.

Det gick väl fem-sex minuter innan vi vinkade adjö och jag kunde fortsätta min löptur längs 101:an och då kom jag ju förstås på vad jag borde svarat. Att jag skulle visat henne vad jag lade upp på Facebook förra veckan:

Springa maraton vid 92, halvmara vid 94 och dessutom efter att ha besegrat cancer tre gånger, ja historien om Harriette Thompson slår det mesta. Snacka om krutgumma!

Undrar hur många gånger hon fått höra att hon är för gammal?

RunTobyRun!

PS. Nästa gång jag springer på damen med hunden ska jag tacka henne för att hon inspirerade mig till detta inlägg på bloggen! DS.

Grattis bloggen på 3-årsdagen!

Ja, tänk vad tiden går fort ibland – i alla fall med löparskor på fötterna och flinka fingrar på tangentbordet. Men att bloggen skulle få vara med om sin 3-årsdag, det hade jag nog inte kunnat föreställa mig när jag publicerade de första inläggen.

Det var i september 2014, efter hemkomsten från en trevlig halvmara i Trondheim, som jag sjösatte bloggen Run Toby Run. 260 inlägg har det hunnit bli sedan dess och förhoppningsvis ska jag väl i alla fall komma upp i 300…

Så här började det:

Det här är en blogg om prestationer, inte om att vara bäst. Det är en blogg om en passion, inte ett skryt utan ett försök att göra en annorlunda träningsdagbok kryddad med betraktelser om varför det är värt att springa. Som att stå öga mot öga med två rådjur längs vägen och sedan se dem springa iväg mot solnedgången i en ömsesidig koreografi. Eller något annat oväntat möte på träningsrundan.

Grundtanken är densamma då som nu och det är jättekul att så många hittat till bloggen. Jag har skrivit det förr och gör det gärna igen: i början tyckte jag det var fantastiskt att ett inlägg visats 200 gånger. I dag har ett helt gäng inlägg passerat 2000 visningar och för mig är det jättestort. Här är topp 10:

3325: Lite ont (2015), 3040: S:T OLOF – tredje loppet på skånska byaturnén (2016), 2881: Eländet som gjorde mig starkare (2016), 2809: Avslutar träningsåret i Småland (2017), 2768: Mer stafett åt folket (2017), 2573: Hinder (2017), 2439: HELSINGBORG MARATHON: helnöjd med 33 km (2016), 2430: KNUTSTORP – fem lopp på en dag (2016), 2429: S:T OLOF – loppet som förändrade mitt löptänk (2016) och 2280: Min första triathlon på 25 år (2015). (Avser visningar för parallellpubliceringen på Jogg.se, markering i rött visar årets tre mest lästa inlägg).

Tack alla!

RunTobyRun!

MIDNATTSLOPPET MALMÖ: äntligen en mil att vara nöjd med!


# 43 – 170902
Midnattsloppet Malmö, 10 km
49:30 (4:57/km)

Särskilt fort har det inte gått i år, men på Midnattsloppet i Malmö fick jag äntligen till en mil att vara nöjd över och ett resultat som innebar att jag sänkte mitt årsbästa på milen med nästan 3 minuter!

Efter fjolårets satsning på distans hade jag hoppats springa lite snabbare i år men det har varit den ena småskavanken efter den andra och när jag väl kunnat träna har jag tagit det ganska lugnt. Men under augusti har jag lyckats toppa fjolårets tid på 5 km (24:49) vid inte mindre än tre tillfällen och nu var den stora frågan om jag kunde ta med mig den där härliga känslan – att jovisst, det går ju – att springa fort även på milen.

Samtidigt kunde förutsättningarna ha varit bättre. Har haft ont i ena hälen under veckan, inte när jag gått eller sprungit utan framför allt när jag legat eller suttit still, och var dessutom träningsvärkig och allmänt stel efter dagens måleripass på altanen så det krävdes en hel del extra stretching innan start.

Men det var skön stämning, när jag kom till Stortorget. Band som spelade, hög uppvärmingsmusik och närmare 5000 förväntansfulla orangea tröjor (är fortfarande lite kluven till om det är coolt eller töntigt att alla ska springa i likadana tröjor). Startgrupperna släpptes iväg med några minuters mellanrum till ett minifyrverkeri efter att ha svurit löpareden (ja, det är förstås också lite töntigt men budskapet handlar om ”fairplay” och att ha trevligt, så okej då…).

Banan gick ut via Klaffbron och Västra Hamnen, ner genom Kungsparken, Triangeln och sedan tillbaka in mot centrum. På många ställen var det gott om högljudd publik, inte minst i gångtunneln vid Stadshuset som bildade en enda stor resonanslåda för att peppa fram de sista krafterna, sista kilometern. Härligt!

På några ställen var det i mörkaste laget och där gällde det att se upp så att man inte trampade på någon refug, trottoarkant eller annat farthinder men för det mesta gick det bra.

Gick ut med startgrupp 3A, som anmält att de brukade springa mellan 50 och 55 minuter men rätt snabbt stod det klart att det var ett rätt stort gäng som siktade på att springa in under 50 och jag hängde på och höll ett jämnt tempo fram till 5 kilometer, en skylt jag passerade på 24:15 – en sänkning av årsbästa med ytterligare 4 sekunder – och ångade sedan på till någonstans runt 7.5-8 kilometer då jag började bli lite trött. Andra halvan gick således exakt en minut långsammare än den första och jag sprang i mål på 49:30, en putsning av årsbästat från mars med nästan 3 minuter och klart under mitt mål att kubba snabbare än jag gjorde i fjol (50:18).

Sammantaget ett lopp jag har all anledning att vara nöjd med. Synd bara att det är så himla dyrt, annars skulle jag förmodligen springa Midnattsloppet även nästa år.

RunTobyRun!

 

 

Sektvarning

Ja, jag erkänner. Jag ska springa Midnattsloppet i Malmö på lördag även om jag egentligen tycker det är snudd på kriminellt att behöva betala 400 kronor för att springa en mil i likadana tröjor.

Årets tröja är grapefruitfärgad – fruktköttet alltså – och ur arrangörsperspektiv är det förstås praktiskt att har samma outfit, då råder det liksom ingen tvekan om vem som är löpare och vem som är publik. Samtidigt är det lite sektvarning – antingen är du med oss eller är du mot oss… Och vilken tur att jag inte har någon gammal turtröja som jag bara måste springa i.

Egentligen borde jag förstås låtit bli att ställa upp i protest mot den hemulskt höga anmälningsavgiften. Alltså allvarligt talat… 400 kronor för att kuta en mil, det är ju rena rånet! Som jämförelse kan nämnas att Malmöloppet i juni kostade 295 – redan det tycker jag var i saftigaste laget.

Så varför gör jag då detta? Jo för att jag alltid varit nyfiken att springa Midnattsloppet och tycker det verkar vara en bra stadsbana. Loppet ligger dessutom bra till tidsmässigt, tre veckor innan årets tänkta höjdpunkt, Montreal Half Marathon,

Tidsmässigt då? Nja, jag har inga större förhoppningar om att göra någon bra tid på söndag men det börjar onekligen bli dags att putsa mitt årsbästa  på 52:21, en tid jag satte i mars och som jag är allt annat än nöjd med – drygt 2 minuter sämre än jag gjorde i fjol.

RunTobyRun!

 

Heja Olle!

Han började i Timrå den 1 augusti och har snart hunnit halvvägs på sin 177-milalöpning genom Sverige – bra jobbat, Olle!

50 kilometer blev det i söndags och därmed totalt 824 – ett imponerande kraftprov som innebär att Olle Svalander sprungit längre på fyra veckor än jag gjort på hela året (vilket på sätt och vis är lite knäckande för en som hade hoppats vara uppe på i alla fall 1000-1100 km så här års).

Jag sprang med Olle ett par gånger i början av sommaren och följer nu nyfiket hans dagliga rapporter via Facebook och bloggen ”Hitta hem” och slås inte minst av alla hjälpsamma människor han träffat på längs vägen. Självfallet har jag också satt in en slant till hans insamling för Västsahara, 421,95 kronor för att vara exakt. Gör det du också!

RunOlleRun!

Olle i hårdträning inför sitt stora löpäventyr. Gissar att det blivit en hel stretching sedan jag tog denna bilden i juni utanför Smygehuk.