Hjälp – bara sju dagar kvar…

Min dotter tycker att jag är tråkig som bara skriver om löpning. Att jag borde skriva om cheerleading istället. Vilket kanske skulle te sig lite märkligt med tanke på att detta är just en löpblogg. Men okej då…

Men först ska det förstås handla om löpning. Efter dagens runda återstod det exakt 168 timmar till starten på Copenhagen Marathon och det känns förstås som att tiden går väldigt fort. Tyvärr har jag inte lyckats behålla den där härliga optimistiska känslan jag hade under halvmaran i Lyngby för två veckor sedan då det nästan kändes som att jag flög fram.

Efter långpasset i måndags på Skåneleden, som började bra men slutade med att jag kroknade fullständigt i motvinden, vilade jag några dagar innan jag sprang en tung, tung kortrunda i fredags. I dag kändes det något bättre men det är klart att huvudet fylls med en massa tvivel: Hur ska det gå? Borde jag inte tränat mer? Kommer kroppen att palla?

Det jag är mest orolig för, just nu, är vaderna. Vid några tillfällen, då jag sprungit längre än 21 km, har jag fått ont i vadmuskeln, nästan som kramp och det är ingen skön känsla. Speciellt om det är långt kvar till mål… Kände ingenting av detta i Lyngby men har känt mig lite spänd i muskeln senaste veckan och bestämde mig därför för att testa kompressionsstrumpor. Har varit skeptisk till att prova sådana tidigare och för tio år sedan hade jag nog fortfarande bilden av att den här typen av strumpor nog bara var för gravida och ”gamla tanter” med dålig cirkulation i benen – men med åren har jag insett att det faktiskt inte är något hokuspokus utan väldigt många löpare som kör med den här typen av strumpor so why not?

Kanske gör de ingen skillnad alls, kanske blir de räddningen som tar mig i mål nästa söndag, vi får väl se. Första rundan, i fredags, kändes det förstås lite skumt att ha så tajta strumpor på men då var å andra sidan hela jag rätt sliten, ingen bra runda alls. Idag kändes det lite. bättre men jag väntar ändå till sista träningspasset på tisdag innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra på maran (med strumporna alltså…)

Cheerleadingen då? Jo, det är en ytterst intensiv helg för dottern och hennes lag. Fyra timmars träning i fredags, tävling i går och våruppvisning med föreningen i dag i Baltiska hallen i Malmö.

För tre år sedan hade jag, som många andra, en rätt dålig bild av vad sporten cheerleading går ut på – vilket är väldigt långt från den schablonbild vi fått via film och TV med cheergirls som står vid sidan av planen eller läktaren på amerikanska fotbollsmatcher och viftar med pompoms. Nej, sporten cheerleading är en fartfylld blandning av gymnastik, akrobatik, dans och som kräver både samarbete, tillit och tajming när 20 tjejer ska sätta sitt program på mattan (finns några enstaka killar också som tävlar, men de är lätt räknade).

Till skillnad från många andra lagsporter, där man tränar åldersvis, är lagen oftast indelade efter nivå vilket innebär att exempelvis 11- och 14-åringar kan träna och tävla tillsammans. Det är dessutom en juste sport där alla hejar på alla – publiken kan vara helt crazy – och det är härligt att se (även om det ibland kräver hörselskydd…)

Om några veckor ska Riksidrottsförbundet återigen ta ställning till om cheerleading ska väljas in som eget förbund, vilket jag tycker är på tiden, istället för att betraktas som gymnastik vilket på sikt kan göra det svårt för svenska lag att tävla internationellt.

Inget ont om casting, hunddragsport eller issegling men dessa förbund har knappast 10 000 aktiva eller svarat för bedriften att bli världsmästare i USA – vilket ett lag från Uppsala nyligen lyckades med. Fantastiskt

Så håll tummarna för cheerleadingförbundet om två veckor och för mina vader nästa helg!

RunTobyRun!

Skåneleden 3: gult och grönt

Så var det dags för min tredje etapp på Skåneleden, 16.7 km genom klorofyllstinn bokskog och gyllene rapsfält från Torup till Fru Alstad. Vackert – och en oväntat kuperad runda!

Startade vid friluftsgården i Torup och tog sikte på leden söderut. Efter några rejäla uppförsbackar kom jag in på en skön böljande stig mellan höga bokar. Stigen övergick efter några kilometer i en rätt stenig grusväg, där jag så småningom mötte två harar och tre hjortar. Trevligt!

Alldeles intill leden lär det, strax norr om Svedala, finnas ett bestånd av naverlönnar som lär vara enda platsen i Sverige där dessa växer naturligt, men dessa lyckades jag förstås missa. Antingen såg jag inte lönnarna för alla andra träd eller så tittade jag omedvetet efter någon skylt med krumeluren för sevärdhet eller någon annan vägvisare. Så den enda naverlönn jag fick se var namnet på Naverlönnskolan.

Sträckan genom Svedala är väl inte den roligaste och dessutom är det glest mellan de orangea markeringarna, vilket kan bero på att det byggts lite nya gator söder om järnvägen. Som tur är visste jag vilket håll jag skulle och tog sikte på Aggarps mölla. Vägen sen är oväntat kuperad och mellan 14 och 15 km kändes det som en enda lång uppförsbacke. Dessutom var det motvind snett framifrån så här började det bli lite tungt.

Motvinden blev ännu värre när jag, efter etappmålet, vände västerut längs 101:an för att kuta hemåt. Efter ytterligare en halvmil med vinden rätt i mulen – och vid foten av en lång backe – gav jag upp springandet och började gå och tog sedan tåget sista 3 km. Det fanns helt enkelt inte ork till mer idag och jag missade därmed mitt mål att få ihop de 26-30 km jag hoppats på som sista genrep inför Copenhagen Marathon. Nu blir det inga fler långpass utan det är bara att hålla tummarna att jag orkar kuta 42 km den 19:e. Håll tummarna du oxå för det kan nog behövas…

RunTobyRun!

PS. På bildsidan Skåneleden kommer jag att lägga upp sammanfattningar av etapperna samt ge tips om hur man tar sig dit.

Torup – jättefint i Bokskogen så här års!

Efter regnet kommer solen. Till höger. möllan i Aggarp

Njuter av årstiden!

Höjdprofil och karta över etappen

LUNDALOPPET: årsbästa i klurigt väder

MAI:s Johan Larsson vann 10-kilometersloppet överlägset på 31:24. Blev gratulerad av speakern efteråt och fick frågan om det var personbästa, varpå Johan skruvade lite grann på sig innan han berättade att han ju faktiskt sprungit två minuter snabbare på bana. Är ju en erkänt snabb kille (i höstas sprang han maran på 2.16, bara 14 sekunder över VM-kvalgränsen…)


#63 – 190504
Lundaloppet (5 km)
24:19 (4:52/km)

Årsbästa och klart under dagsmålet, ja då är det förstås svårt att inte vara nöjd med utflykten till Lund där årets upplaga av Lundaloppet lockade rekordmånga anmälda: 7 500.

Den stora frågan för dagen var egentligen inte dagsformen utan hur mycket kläder man skulle bylta på sig för dagens lopp. När solen tittade fram kändes det långt varmare än de 7-8 grader som termometern visade, men så fort den gick i moln blev det genast kallt och oskönt i vinden. Lagom till uppvärmningen började det dessutom dugga och som lök på laxen kom det även en kort hagelskur längre bort på banan. Valde till slut att gardera mig för det svalare alternativet, vilket kändes helt rätt under första halvan av loppet men ju närmare målet jag kom, desto varmare blev det och då ångrade jag mig bittert. Himla tur att det inte var ett långlopp…

I detta 18:e lopp på 365 dagar – rekord – valde jag att starta betydligt längre fram än jag gjorde i fjol och det var klokt, eftersom det innebar att jag slapp en hel del av den trängsel som jag då upplevde i inledningen av loppet förbi Högevallsbadet och in på de trånga grusvägarna genom Stadsparken där det ibland dök upp fyra jättelångsamma löpare i bredd och blockerade för oss andra.

Kylslagen uppvärmning på idrottsplatsen. Förra året var det typ 20+ grader och najs… 

Öppnade första kilometern på 4:27 och var ett tag rädd att det varit i snabbaste laget, så jag slog av något på tempot och låg sedan runt fem blankt fram till sista kilometern där jag ökade på stegen lite och gickj i mål nästan fem minuter snabbare än jag gjorde i fjol (men då hade jag ju varit långtidsskadad och tog det med flit väldigt lugnt).

I ett tidigare inlägg lovade jag mig själv att jag skulle  gå in under 25 blankt, vilket jag gjorde med råge: 24:19. Tiden innebar inte bara årsbästa med 11 sekunder, det var även mitt näst snabbaste 5-kilometerslopp (av sju) sedan jag började träna igen 2012 och den sjunde snabbaste ”femman” totalt på 63 starter. Så visst, jag har all anledning att vara nöjd med min insats för andra helgen i rad!

Visserligen fick jag stryk av en kollega med 1 (!) sekund, men det är ju som det är: om någon annan springer längre, snabbare eller elegantare så finns det förmodligen en anledning till det. Därför lyfter jag på kepsen och säger grattis Tomas!

RunTobyRun!
www.facebook.com/runtobyrun  

Countdown 7: vad har jag gett mig in på?

Svettigt redan nu – fyra månader innan start. Ja, nog känns det rätt jobbigt bara att titta på banprofilen över årets stora utmaning, Mountain Half på Färöarna, som Löp-Ola och jag ska försöka oss på i september 

Att det inte kommer att bli någon dans på rosor, det var vi medvetna om redan när vi anmälde oss, utan vi är inställda på att det kommer att bli tufft. Riktigt tufft. 21 kilometer över bergen och på ett underlag som i bästa fall utgörs av fårstigar.

Fick profilen ovan av en engelsk löpare, som sprang premiärloppet i höstas.. Vet inte hur exakt hans GPS är, för det borde vara 13 miles istället för 12, men oavsett så talar profilen sitt tydliga språk. Först några lugna kilometer som uppvärmning, sedan rejält uppför, brant nerför och så upp igen utan några längre återhämtningssträckor. Slutligen en grym backe från högsta punkten – cirka 625 meter över havet – ner till stranden vid Tjörnuvik.

Detta kommer utan tvekan att bli det tuffaste jag någonsin kommer att ge mig på i löpväg. Eller vandringsväg, för det kommer förmodligen att bli mer gå än springa och knappast några kilometertider att skryta om. Men utan tvekan ett minne för livet!

Löpfestivalen på Färöarna har för övrigt bytt namn från Utiliv Adventure Festival till Atjan Wild Islands där ”atjan” är det färöiska ordet för 18. Det vill säga samma antal som det finns öar i ögruppen. Återstår att se om det blir detsamma som vår kilometertid. I så fall lär det ta långt över 6 timmar att ta oss runt. Som jämförelse kan nämnas att förra årets mediantid låg runt 4 timmar och 15 minuter, vilket är ungefär dubbelt så mycket som en normal asfaltshalvmara. Å andra sidan antar jag att startfältet kommer att bestå av fler rutinerade långlöpare och färre ”blåbär” än på ett vanligt lopp. Ola och jag får väl helt enkelt spurta om vem som ska komma näst sist!

Ett betydligt plattare lopp blir det i Lund i morgon, en stad som i och för sig har ett imponerande antal höjdmeter men så mycket av den varan har man inte lyckats ringa in på Lundaloppets 5-kilometersbana genom centrum. Sol och värme, som i fjol, lär det inte heller bli utan förmodligen inte bättre än ensiffrigt på termometern.

Förra året gjorde jag min första tävlingsstart på över 7 månader på Lundaloppet och tog det med flit väldigt lugnt för att inte riskera att stressa mitt knä inför den stundande löpresan till Liverpool. Jag sprang femman på måttliga 29:19, en tid som jag redan putsat vid de två tillfällen som jag sprungit banan som träning. Första gången var en vecka senare, då jag tog mig runt banan på något hyggligare 27:03. Andra gången var så sent som i förra veckan, då jag noterade 25:00.7 i en avstannande spurt. Men på lördag, då ska jag in under 25 blankt… Förutsatt att ljumsken håller förstås.

RunTobyRun!

ps. Detta är inlägg #400 på denna blogg! Ds.

Sammanfattning April:

Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Hittills ligger träningsdagboken på plus och jag fortsätter försöka leva upp till mitt mål att variera min träning, både geografiskt och i upplägg. Bästa löpupplevelserna hittills har varit Österlen Spring Trail (13 april) och min träningstrail på Romeleåsen (30 mars).

Så här ser det ut i träningsdagboken tefter fyra månader. Inom parantes min planerade träningsmängd för april respektive hittills i år:

√ Antal pass: 11 (11). Totalt i år: 44 (42).
√ Antal kilometer: 116.8 (105.0). Totalt i år: 432.9 (388,4)
√ Antal pass ”på bortaplan”: 7 (5.5). Totalt i år: 31/44 = 71 %.
√ Månadens tidsmål: JA (21.1 km under 2 timmar). Klarat 4 av 4.
√ Antal lopp: 2 (2). Totalt i år: 5 (5).

 

KONGENS LYNGBY 21K: starkaste insatsen på länge!


#62 – 190428
Den grönne halvmaraton, Lyngby (21.1 km)
1.52:03 (5:19/km)

Danmarks äldsta halvmaraton visade sig vara en trevlig bekantskap och resulterade i en av mina bästa insatser någonsin, sett till hur loppet utvecklade sig. Onekligen ett glädjande styrkebesked!

Så var det sagt: jag är jättenöjd med utflykten, samtidigt är det ju som det är. Man är aldrig bättre än sitt senaste pass och det som var flipp idag kan bli värsta floppen i morgon. Så vi får väl vänta till nästa helg och se hur det står till med formen egentligen…

Den grönne halvmaraton firar i år 40-årsjubileum, precis som Copenhagen Marathon om tre veckor, och en inte allt för vild gissning är att det var många av löparna som körde Den grönne som genrep inför det stora loppet den 19 maj. Förutom halvmaran fanns det också möjlighet att springa 10 km på en bana som till stor del går genom till synes välmående villakvarter. Banan är oväntat kuperad och går helt och hållet på asfalt, för även om den klorofyllstinna, vårgrönskande bokskogen ständigt är nära så blir det tyvärr ingen skogsutflykt. Men villabanan är trevlig ändå, förutom en avstickare runt Danmarks tekniska universtitet och dess totalt oglamörösa parkeringsplats.

Fick ont i ena ljumsken i torsdags, när jag sprang i Lund, och har sedan dess dränkt in den i Voltaren gel för att kunna komma till start och var lite nervös över detta medan jag värmde upp. Kändes bra, men redan efter cirka en kilometer – i första uppförsbacken – började det ömma och så fortsatte det ytterligare några kilometer. Ömt men gjorde inte direkt ont så det var bara att bita ihop och fortsätta med en plan B att kliva av efter cirka 8 kilometer, där banan svängde av nära tävlingscentrumet på Lyngby torv.

Osäker på ljumsken och dagsformen tog jag rygg på de två ballonger som skulle springa loppet på 2 timmar blankt och följde dem i ungefär en halvmil. Sedan lugnade ljumsken ner sig och jag bestämde mig för att öka på stegen, vilket resulterade att jag till 12-kilometerspasseringen hade sprungit ikapp farthållargruppen framför (1:55).

Tog rygg på de nya ballongerna runt den tråkiga parkeringen vid universitetet men kände mig fortsatt stark och bestämde mig för att gå solo en gång till, vilket resulterade i en av mina starkaste avslutningar någonsin – andra milen gick hela 2:45 snabbare än den första, att jag plockade inte mindre än 237 placeringar från 10 km in till mål och samt att jag överträffade dagens tidsmål med nästan åtta minuter. Jag orkade till och med spurta ända från 20 kilometersskylten till mål och det hör verkligen inte till vanligheterna att jag har den där härliga känslan att wow, vad jag är stark!

Ljumsken då? Ja, den lever fortfarande… Känns ingenting när jag rör på mig men ömmar när jag trycker på den så det får bli en lugn vecka fram till lördag, då jag förhoppningsvis kan kuta Lundaloppet (5 km).

Passertider och 5 km-stinter:

5 km: 27:36
10 km: 54:43 (27:07)
15 km: 1.20:40 (25:57)
20 km: 1.46:41 (26:01)
21.1 km: 1.52:03 (5:22)

Placering: 756 av 1 693.

RunTobyRun!

Inte precis den exklusivaste medaljen i samlingen…
Känns som en läderimitation i recyclad kartong

Brukar vara sist…

Jag brukar vara typ sist i Skåne med att gå över till shorts på våren, i alla fall känns det så. Men idag, när Lundatermometern nosade runt 20-gradersstrecket och vinden började mojna, ja då var det förstås omöjligt att bylta på sig utan det blev premiär både för kortbyxor och kortärmat. Och det var sååå nice!

Jag är ju lite frusen av mig och tar gärna på mig en tröja eller ett par långkalsonger för mycket vintertid eller när det blåser. Jag avundas inte andra löpare, som kan kasta av sig långbyxorna redan i januari eller februari – i alla fall på lopp – och sedan står i startfållan och försöker se så oberörda ut som möjligt medan vinden isar genom märg och ben, till och med på oss som är fullt påbyltade. Hu!

Men idag kunde inte ens jag klaga på klimatet när jag gav mig ut på ett varv för att känna på Lundaloppets bana inför nästa lördag. Lyckades följa banan så när som på två ställen där jag fick improvisera: dels sista 300, eftersom Idrottsplatsen även denna gång vara låst från det hållet, och dels genom Stadsparken där det pågår ett kommunalt grävlingsjobb i hörnan närmast Mejeriet. Det borde dock inte vara några problem att få väck byggstaketen så att vi löpare kan komma förbi – just den sträckan är en rätt trevlig entré in i parken som vore synd att missa.

Löpmässigt gick det bra, i alla fall till 40-50 meter från mål då det började ömma till i ena ljumsken. Har svårt att avgöra om det är något allvarligt eller om det räcker med några dagars vila, hoppas förstås på det senare.

RunTobyRun!

Sjukt snygga!

Kände mig som värsta fashionistan när jag såg att Nike skulle släppa en sjukt snygg doja till Copenhagen Marathons 40-årsjubileum, en specialdesignad Air Zoom Pegasus i blått, vitt och guld. Must have, tänkte jag och kastade mig in på webbshopen för att komma först i kön…

Har aldrig sprungit i Nike tidigare, bara Adidas, Asics och New Balance – som jag kör nu både på väg och trail och trivs alldeles utmärkt i – men någon gång måste ju vara den första. Tänkte på Jan Haak, mannen som förra sommaren sprang från Malmö till Kebnekaijse i en hyllning till livet efter att ha besegrat sin cancer. När jag lyssnade till honom i vintras ställde han en retorisk fråga till oss i publiken: om vi ska springa jätte-långt, som han gjorde, vad ska vi då ha för skor på fötterna? Jo, ett par snygga… Och visst är de sjukt snygga?

Hann testa dem en kort vända i kväll efter 8.3 km i mina gamla NB – som också är väldigt snygga – och klockade första kilometern på 4:53 så det finns kanske hopp om att de är sjukt snabba också. Fast det viktigaste är ju att de är sköna och där är det ju trots allt lite gambling att beställa ett par skräddarsydda dojjor på nätet av ett märke man inte är van vid – speciellt som Nikes storlekar inte riktigt följer europeisk standard utan 45.5 på NB och Adidas blev hela 47 på Nike så plötsligt fick jag sjukt stora fötter!

Tricket, som jag googlade mig till, är att inte lita på någon av de förtryckta storlekarna (US/UK/EUR) utan att helt enkelt gå på centimeter. I detta fallet gick det dessutom att beställa skon för extra smal eller extra bred fot.

Prova i butik innan man beställer – om det går – är ett annat bra knep 🙂

RunTobyRun!

PS. Dagens träningspass blev en varierad kompott. Först 4 km på bana i relativt högt tempo (4:56), sedan 4.3 lugnare löpning runt Pildammsparken och slutligen, när jag kom hem, 1.1 km i mina nya ”Nike by Thobias”. Håller nu tummarna för att jag inte blir förkyld inför helgen då det är 50-årskalas och halvmarathon. Dock inte exakt samtidigt 🙂

PS2. Nej, jag är inte sponsrad av Nike. Men jag kan tänka mig ett samarbete om de hör av sig… 🙂

Ett lopp var tredje vecka

Helsingborg halvmaraton 2018. Foto från HBGM.

Att du hittar mig rätt långt bak i fältet spelar ingen roll, jag tycker att det är kul ändå att springa lopp. Det ger helt andra möjligheter att testa ork, tempo och pannben än på träning och det sporrar mig dessutom i hur jag ska lägga upp och variera mitt träningsprogram.

Men visst, loppen har varit i mesta laget det senaste året efter mitt ofrivilliga uppehåll som orsakades av ena ledbandet efter halvmaran i Montreal september 2017. Det skulle dröja hela sju månader till min ”lopp-comeback” på Lundaloppet den 5 maj förra året – 5 kilometer i maklig takt för att inte riskera något.

Sedan dess har det blivit ytterligare 15 starter. Nästa helg blir det förhoppningsvis en 16:e i Kongens Lyngby och sedan även – tekniskt sett – ett 17:e lopp i Lund den 4 maj, som ju blir sista dagen på denna 365-dagarsperiod. Det motsvarar ett lopp var tredje vecka.

Under sommaren har jag sedan ett par inplanerade avstamp inför höstens stora utmaningar på Färöarna och New York City Marathon. Men sen… Sen ska det bli ett antal månader helt fria från lopp. Det behöver inte betyda att träningsmängden blir mindre, men att jag blir friare och inte behöver planera mitt upplägg utifrån någon tävlingskalender och det ska bli skönt. Fast väl där kommer jag säkert att sakna loppen men i så fall får jag odla upp lite längtan till det börjar bli vårvarmt ute.

Loppen är ju, trots allt, ett bra hjälpmedel för  min träning och ett slags kvitto. I mitt tempo är ju tämligen ointressant vad jag får för placering i mål. Däremot tittar jag gärna på snitt-tider och hur jag orkade genomföra loppen; lyckades jag hålla mig till min plan eller kom det något oväntat i vägen? Eller gick det rent av snabbare och lättare än jag hade trott innan loppet?

Trots allt är det ju betydligt lättare att lägga i en extra växel under ett lopp än på träning, alternativt att bita ihop och ta i lite extra när det börjar bli tungt. Den glöden kan jag aldrig uppbringa på träning utan känns det tungt stannar jag och tar en liten paus. Så här års kan man ju alltid låtsas stanna för att plåta något vårtecken längs vägen…

RunTobyRun!

CHRISTINEHOF: kyligt, vackert och jobbigt


#61 – 190413
Verkeån ekotrail, Christinehof (21.9 km)
2.23:11 (6:33/km)

Det hade kunnat bli en fantastisk vårutflykt, men efter förra helgens värme gjorde våren tyvärr halvhalt med följd att vitsippor, ramslökar och allehanda knoppar kurade ihop sig för att skydda sig i kylan.

Kyla och kyla, ja det blev väl 4-5 plusgrader till slut och dessutom är ekotrailbanan runt naturreservatet – tack och lov – mestadels skyddad från vinden så det blev inte så kallt för oss cirka 470 löpare som kom till start. Stigarna var dessutom torra och fina, det var enbart på ett par ställen man fick se sig för så att man inte satte skorna i något klafs.

Ekotrailen på Christinehof är, som jag tidigare skrivit, ett av mina favoritlopp. Det är inte bara vacker natur, det är dessutom utmanande och en tuff strapats att ta sig runt 21.9 kilometer och knappt 500 höjdmeter (vilket är precis vad jag behöver inför stundande äventyr på Färöarna).

Förra gången (2016) kändes inledningsrundan, väster om slottet, som en transport-sträcka. Den här gången njöt jag desto mer, där vi sprang i 2-3 kolonner längs grusvägen. Starten längs vattendraget i ekoparken är fantastisk fin – även om det inte blivit grönt än – och sedan kommer det lite barrskog som omväxling. Eftersom den första riktiga backen inte kommer förrän efter 5 kilometer valde jag att gå ut i ett normalt landsvägs-träningstempo (runt 5:45) fram tills det var dags att klättra – och då menar jag klättra – uppför en av de gamla slagghögarna vid alunbruket.

Som hjälp hade jag passertiderna från 2016 (Runkeeper-app) men de visade sig allt annat än pålitliga. Kunde jag verkligen sprungit första fem 3 minuter snabbare än jag gjorde 2016? Och var det verkligen möjligt att jag tappade motsvarande tid fram till 10-kilometerspasseringen? Tror inte det, det är nog snarare så att 14-kronorsappen inte hade så bra kontakt med satelliten och att den bestämde sig för att 5 kilometers-passeringen låg efter slagghögen, inte precis före backen som Garmin påstod idag. Arrangörens egen karta visar att passeringen är mitt uppe på slagghögen, men hur som helst bestämde jag mig för att sluta snegla på mina gamla tider och istället koncentrera mig på var jag satte fötterna.

RACE RAPPORT FRÅN 2016

Banan är som sagt fantastiskt vacker, men tekniskt med knepiga passager över träd och rötter och en och annan trappa in över en hage (hade inte kossorna på slutet väldigt, väldigt stora böjda horn…?).  Hade bestämt mig innan loppet för att gå uppför alla svåra backar för att spara på orken, men de suger kraft även i gångfart.

Fick lite extra energi efter 16 kilometer, när jag oväntat sprang förbi en gammal kollega som gjorde high five. Kul också fyra kilometer senare, när jag tog det lugnt uppför en backe samtidigt som jag kände efter i höger vad, där det började ömma. Var väl inte kramp på gång? Där och då blev jag omsprungen av en kvinna, som glatt ropade något i stil med ”det får vi väl läsa på bloggen sen”. Händer inte särskilt ofta att jag blir igenkänd på lopp och hur hon kunde känna igen mig på ryggtavlan är något av ett mysterium. Hursomhelst, kvinnan hette Hillevi och berättade efter loppet att hon persade med över 15 minuter, jämfört med förra gången hon sprang (bara det är väl värt ett eget blogginlägg!!!). Bra jobbat!

Tog mig i mål via de traditionella – och jobbiga – stentrapporna på en tid som var 5:20 snabbare än 2016. Det är bra. Fast jag hade hoppats springa in under 2.20 så helt nöjd kan jag ju inte vara.

Viktigast nu är att ta det lugnt och känna efter i vaden, så det inte är något knas. Nästa test är en halvmara på asfalt i Danmark om två veckor. Håll tummarna!

Passertider (enligt Garmin)

5 km: 28:07
10 km: 1.01:45 (33:38)
15 km: 1.34:22 (32:37)
20 km: 2.08:13 (33:51)

RunTobyRun!

 

Årsmålet nått på 5 000 meter

Tisdagskvällens träningspass på Hästhagens IP slutade med en skön boost och ”check” på mitt årsmål på 5 000 meter.

Kvällens runda innebar att jag sänkte mitt årsbästa med 38 sekunder men framför allt att jag grejade mitt årsmål att springa under 25 blankt. Vilket i sin tur nnebär att jag klarat detta mål samtliga åtta år sedan jag återuppstod som löpare 2012.

Inledde med att göra 1:51 på första varvet, för att få några sekunder ”på banken”, och låg sedan och cruisade i ett jämnt och stabilt tempo (1:59-2:00/varv) tills det var 400 meter kvar, då jag ökade tempot lite.

Spontant känns det som att det borde gå att plocka minst en halv minut till, men det får bli en senare fråga för nu är det längre utmaningar som  väntar!

RunTobyRun!