jul 02

Skåneleden x 2 (etapp 11/12)

Inleder den nya månaden med två pass längs Skåneleden – först i går utanför Christinehof, där K och jag vandrade 7.5 vackra kilometer längs med Verkeån och som jag i dag följde upp med en skogstur på 13.8 km mellan Genarp och Malmö Airport.

Terrängen runt Alunbruket och Verkeån känner jag rätt väl vid det här laget efter tre vändor på Österlen Spring Trail, ett av mina favoritlopp som jag verkligen kan rekommendera.

Hela gårdagens vandring ingår i ekotrailen (21.9 km) och ungefär hälften – på den norra sidan av Verkeån – är en del av Skåneledens speciella Österlenled, SL4. Belöningen väntade efteråt med god macka och fika på Alunbrukets kaffestuga. Terrängen är stundtals kuperad men genom att välja just det här varvet slapp vi de värsta monsterbackarna längre bort på ÖST-banan

I dag fortsatte jag med ytterligare en bit av Skåneleden, denna gång den nord-sydliga SL2 för att fylla ett ”hål” på sträckan. Genom dagens etapp på 13.8 km mellan Genarp och Malmö Airport, varav 10.8 var ”ny” led, har jag nu betat av hela sträckan från Trelleborg till Torna Hällestad, drygt 10 mil.

Dagen började lite stressigt eftersom jag hade planerat att åka tåg till Malmö och sedan regionbuss till Genarp. Men dagen till ära var det strul i tågtrafiken mellan Malmö och Lund, så vartannat tåg ut till oss var inställt. Insåg detta med tio minuters marginal till det tåg som faktiskt skulle gå, så jag kastade i min frukosten, hoppade på tåget och fick sedan vänta en timme på Malmö C på den där bussen… Segt. På Sturup, däremot, klaffade det bättre eftersom jag och min beställda ”skjuts” dök upp samtidigt i böjen bakom långtidsparkeringen.

Nästa planerade sträcka på leden blir den mellan Ystad och Löderup, vilket inte bara innebär ett antal kilometer på Skåneleden utan även att jag fortsätter min Sydkusten ”fuskultra” som för några somrar sedan tog mig från Falsterbo till Ystad.

BILDER FRÅN SKÅNELEDEN

RunTobyRun!

Risens naturreservat

jun 30

Sommarutmaningen 1985: posten är sen i dag

Serviceanda, tävlingsinstinkt och en intensiv lust att få tyst på en gnällig surmule – där har du bakgrunden till min stora sommarutmaning 1985. Men trots ett snyggt PB fick jag ingen annan cred än en sur kommentar…

Andra semesterdagen. Vädret är lite lynnigt, men jag lyckas inleda dagen med 7.9 km Run-Walk-Run utan att bli blöt och tog mig sedan an att städa ett av våra förråd. Och där låg den, den rödvita handduken, som jag fick när jag slutade sommarjobbet på Uplandsbankens huvudkontor 1985.

Det var mellan tvåan och trean i gymnasiet och jag hade fått ett vikariat på bankens distributionsavdelning – ett finare ord för vaktmästeri – där vi var två sommarjobbare och tre ”gamlingar”: L, M och T.

Till avdelningens dagliga sysslor hörde att gå runt med internposten, två rundor varje dag. Eftersom huvudkontoret bredde ut sig över flera våningar och byggnader i samma kvarter var det en rätt omfattande runda: fond och notariat, finans, personalavdelningen, en egen fastighetsbyrå, VD:ns sekreterare. Och så internrevisionen, högst upp i ett av husen.

Första gången jag gick varvet var jag mån om att försöka vara så osynlig som möjligt och hälsa nästan överdrivet vänligt på de som sade hej längs rundan. Vissa var alltid glada och vissa var alltid lite speciella…

Hursomhelst, första varvet tog långt över en halvtimme – långt ifrån det inofficiella rekord som L hade satt med 17 minuter; oklart hur väl det var dokumenterat eller om det var något ”de gamla” sa bara för att psyka mig och Patrik, den andre sommarjobbaren.

Så jag gav mig fan på att slå det där rekordet… Hastade fram med vagnen där jag kunde utan att det syntes för mycket, tog mig runt mellan byggnaderna som en oljad blixt och plockade minut efter minut utan att få några syrliga kommentarer längs vägen. Förutom på ett ställe: internrevisionen.

Varje dag hände samma sak. Jag klev in genom dörren, märkte hur arbetet avstannade och hur alla följde mig med blicken medan jag smög fram över heltäckningsmattan in till kvinnan längst in, G. Jag lade posten längst ute på hörnet av hennes skrivbord och vände mig om för att smyga ut – och då kom det:

-Posten är sen idag.

Tittade på klockan och insåg att ja, jag låg kanske ett par minuter efter den osynliga tidtabellen. Men vafan…

Så jag tog min vagn, betade av resten av rundan och började fundera. Kunde man möjligen ändra ordningen på varvet, för att spara ett par minuter någonstans och hinna upp till surkärringen lite tidigare. Fanns bevisligen några andra stopp på vägen som inte brydde sig lika mycket om posten kom tio över eller tjugo i. De kunde nog vänta!

Sagt och gjort. En vacker dag (måste det ha varit) satte jag min plan i verket och hastade upp på revisionsavdelningen där arbetet – precis som vanligt – avstannade medan revisorerna följde mig med blicken under tiden som jag smög fram över heltäckningsmattan. Sällan har väl åtta meter känts så långt… Jag lade posten längst ute på G:s skrivbord, vände mig om med ett nöjt leende på läpparna. In your face, där fick du!

Hann dock inte längre än en eller möjligen ett par meter förrän jag hör G:s kraxande stämma bakom mig:

-Posten är tidig idag…

Jag fann mig dock snabbt och konstaterade kort:

-Ja, posten är tidig idag.

Hur det gick med rekordet? Jodå, under den lugnaste sommarperioden lyckades jag pressa L:s varvtid med ett par minuter. Ha!

Revisorerna då? Jo, när jag fick fast jobb på banken efter gymnasiet insåg jag att de var kanske inte precis bankens mest populära medarbetare men det är ju kanske inte så konstigt med tanke på att de hade en närmast polisiär roll att kolla att allt gick rätt till. Plus att de väl inte precis var några muntergökar.

Minns speciellt en gång när jag hade haft mindre avvikelser i min kassa, varje dag, flera veckor i sträck… Det var inga större summor utan några kronor hit eller dit eller någon tia, sådant som vi brukade justera själva medan kassaavvikelser över 50 kronor (!) skulle konteras och bokföras enligt speciell instruktion.

Mitt i denna period kom charmtrollet G ner för att kontrollräkna några av kassorna, däribland min. Stod nervöst bakom henne och bet på naglarna medan hon sakta räknade varje mynt, varenda sedel, såg hur hon lusläste alla insättningar och uttagsblanketter mot kassaremsan innan hon slutligen vände sig om och spände ögonen i mig.

-Stämmer på öret, konstaterade hon och retirerade snabbt tillbaka till sitt tillhåll på översta våningen.

-Kärring, tänkte jag. Men till hennes försvar ska sägas, att när hon kort därpå gick i pension så återkom hon till banken som kund för några bostadsrättsföreningar hon skötte bokföringen åt. Och då var hon alltid glad och trevlig, en helt annan människa.

-Posten är sen idag…

RunTobyRun!

jun 27

Gångfart

Äntligen semester – välbehövligare än någonsin! Ja, så tänker man väl i och för sig varje år men efter denna Coronavåren 2020 så känns det som att behovet av vila och återhämtning är större än någonsin.

I brist på utlandsresa blir det hemester och utflykter på hemmaplan i Skåne och det kommer säkert att bli jättebra. Självfallet hade det varit kul att uppleva något annat men jorden går ju knappast under för att vi måste stanna kvar i Sverige i sommar.

Jag har förstås också hoppats på att kunna träna för fullt under de här veckorna, men det får bli i gångfart, i alla fall ett tag till. Känner mig fortfarande lite täppt och hostig efter förra veckans sängläge då jag som mest hade 39.5 grader, natten till den 16:e. Tack och lov släppte febern snabbt men det blev ändå en ovanligt lugn midsommar. Började jobba igen i måndags och har känt mig väldigt trött i huvudet på eftermiddagarna så jag behöver väl ta det lugnt.

Detta betyder också att mina planerade långpass längs Skåneleden får vänta, men den finns ju kvar så det är inte heller hela världen.

Berlin Marathon meddelade redan i april att årets lopp blir inställt – i veckan kom så beskedet om vad som händer med startplatserna. Organisationen gör i mitt tycke det rätta och erbjuder flytt av startplats till 2021 eller pengarna tillbaka (samma gäller för övrigt för årets New York City Marathon, som oxå ställs in). Så nu får jag ett helt år extra på mig för att komma i form!

Huruvida VM i halvmarathon blir av i oktober återstår att se. Loppet skulle egentligen avgjorts i slutet av mars men flyttades till den 17 oktober. Känns dock ganska osäkert om det blir någon resa till Gdynia i Polen. Men det hade ju varit kul att i alla fall få springa ett lopp i år….

RunTobyRun!

jun 19

År nio

Idag är det exakt åtta år och 967 mil sedan jag återuppstod som löpare efter ett upphåll på 16 år – bevisligen äldre, tyngre och långsammare än mitt gamla jag, som stadigt gjorde milen under 40 minuter men som tröttnade på att alltid försöka springa milen ”mot klockan”.

Istället dammade jag av mina fotbollsskor och gjorde en överambitiös satsning på att träna med ett lag i dåvarande division 2 (nuvarande ettan). Det blev en kick, en utmaning och en rolig höst men fotboll går ju – som bekant – ut på så mycket mer än att orka ränna upp och ner längs sidlinjen som ett jehu så kommande säsonger var jag tillbaka på en lämpligare nivå i division 6 och 7.

Hela historien om hur jag började om som löpare hittar du HÄR

”Omstarten” den 19 juni 2012 är också förklaringen till varför jag mäter mina träningsår från just detta datum – förutom kalenderår, förstås, som är lättast att räkna.

Det här träningsåret nådde jag inte målet; i slutändan fattades det drygt 15 mil och det är inte så konstigt med tanke på hur det såg ut i höstas och vintras. Men tittar man på totalen under de här första åtta åren har jag, trots skador och elände, klarat målet att springa minst 100 kilometer per månad – men efter årets underskott har marginalen krympt till ungefär 700 meter per månad.

Men det som är riktigt intressant i statistiken, ja det kan förstås vara en slump, men om det är en slump så får den gärna hålla i sig ett år till för de år jag klarat målet (120 mil/år) har alla börjat med jämn siffra: 12/13, 14/15, 16/17 och 18/19 – medan de ”udda” åren 13/14, 15/16, 17/18 och 19/20 inte gått lika bra.

Jag hoppas således på att 20/21 ska bli ett riktigt kanonår – även om det kommer att inledas i sjuksängen istället för att göra en riktig långrunda på söndag. Men den finns förhoppningsvis kvar om några veckor!

RunTobyRun!

jun 17

Björkö redo att gå till tryck…

Lägger sista handen på bildtexterna innan artikeln om Björkö går till tryck – tio sidor i det som blir löpmagasinet Springs största utgåva hittills, hela 200 sidor!

Årets tredje nummer kommer ut efter månadsskiftet. Lösnummer kan beställas på https://springlfa.se/losnummer/

Vill du se fler bilder från Björkö redan nu kan du klicka HÄR

RunTobyRun!

jun 10

Oväntat PB i Trelleborg

I eftermiddags hämtade jag bilen på verkstaden i Trelleborg och passade sedan på att springa ett varv runt ”BUS”-banan. Och minsann, det blev ett högst oväntat personbästa på en bana jag normalt försöker springa så långsamt som möjligt.

Har gjort sammanlagt ett 30-tal varv runt Backyard Ultra Sydkustens 6.7-kilometersrunda i västra Trelleborg, oftast med målsättningen just att springa så långsamt som möjligt – för att orka fler varv enligt Backyard Ultra-konceptet. Det brukar innebära varvtider på 44-47 minuter (6:35-7:00/km). Stannar klockan redan efter 42 minuter har tempot varit för högt.

Hittills har det heller aldrig hänt att jag gått för fullt ett helt varv, som börjar med ”gåbacken” uppför den gamla soptippen och sedan inbjuder till lugn och skön löpning i bästa BUS-anda genom skogen, förbi fåren, längs havet, över ängen… Finns oftast ingen anledning att stressa, varken på tävling eller träning.

Idag började jag med 6:17 uppför tippen och 6:22 genom skogen – aningen i snabbaste laget om det hade varit ett riktigt BUS – för att sedan öka på i stegen: 5:43, 5:34, 5:17 och så 5:26 över den knöliga ängen, vilket innebar att klockan stannade på 38:16.

Det kändes som en oväntat snabb tid, som kanske rent av kunde vara PB på varvet. Och mycket riktigt, när jag kommit hem gjorde jag en snabbkoll i träningsdagboken och kunde sedan konstatera att jag persat med 9 sekunder utan att ens försöka eller veta om att det fanns en tid att slå.

Nu är jag ju inte i toppform, men en eller ett par minuter till borde det nog att gå att plocka i sommar om det skulle behövas. Annars går det ju bevisligen bra att ta det lugnt…

RunTobyRun!

KURIOSA:
Som jämförelse kan nämnas att jag på fjolårets BUS sprang fem varv (33.5 km) med ett snitt på 6:45/km. Mina tre första kilometertider var 7:56, 7:30 och 7:10, men då var det rätt trångt med över 200 löpare uppför tippen och genom det första sköna skogspartiet.

Bilden ovan är från min första provspringning av banan, den 16 juni 2018 och skarpsynta BUS-löpare noterar kanske att den inte stämmer riktigt med det officiella varvet. Den gången var det nämligen ett vägarbete uppe i högra hörnet, som tvingade oss till en annan väg runt kvarteret. Vi kunde inte heller springa in på fotbollsplanen, som är start- och målområde för Backyard Ultra Sydkusten. Första varvet gick den gången på 42:12, andra på 38:24 (som varit rekord tills nu) och det tredje på mer lagom 44:47.

jun 07

Klipp, klapp, klopp

Återser vackra Bohus Björkö efter 11 år – men denna gången handlade det inte om att ta det lugnt, njuta av utsikten från det vackra burspråket eller fiska krabbor med sonen. Nej, den här gången handlade det om att besegra öns skoningslösa klippor.

Mina ciceroner för dagen är Daniel och Henrik. Två eldsjälar, som växt upp på öarna utanför Göteborg och vars intresse för trail resulterat i två egna terränglopp (Björkö Runt och Björkö Toppar) samt att röja och märka upp inte mindre än fem terrängspår runt ön. På köpet har de fått många Björköbor att upptäcka sin egen ö, inte minst den norra delen som länge var militärt område. Om detta engagemang kan du läsa mer om i kommande nummer av löpmagasinet Spring, där jag porträtterar killarna. Tidningen går till tryck nästa vecka!

Första lördagen i juni brukar det vara dags för Björkö Runt, loppet som rundar ön motsols ”med en fot i vattnet” och som förra året lockade 130 deltagare. I år valde Daniel och Henrik att ställa in men med uppmaningen att gärna komma ut och springa i alla fall – och hålla avstånden. Ett 30-tal löpare samlades nere vid hamnen på morgonen och lika många till spred ut sig under dagen i solskenet.

Men det här med att springa klippor är inte lätt. Det är hårt, sällan jämnt, det kan vara halt – även om ”väglaget” i går var torrt och fint – och det gäller att hela tiden hålla koll på var man sätter fötterna. Gärna läsa terrängen också så att man ser var man kan följa vattenbrynet och var det är smartast att ta sig upp i terrängen för att ”sejfa”.

Jag bestämde mig för att springa den första tredjedelen – cirka 8 kilometer bestående av den ”lätta” sydvästra sidan och den ”svårare” sydöstra, för att sedan ta mig längre upp på ön, med bil och springandes och kunna ta fler bilder på löparna. Norra sidan ska dessutom, enligt Henrik och Daniel, vara den vackraste.

Det kändes som ett klokt beslut – inte bara för att jag behövde säkra upp med bilder till reportaget utan framför allt för att jag med nuvarande form knappast skulle orkat hela varvet, som mäter 23-24 kilometer beroende på hur man springer.

För det är jobbigt, jäkligt jobbigt. Eller som killarna sa några veckor innan loppet, när jag intervjuade dem via Skype: man kan inte jämföra detta med sin tid på Göteborgsvarvet. De flesta säger efteråt att det var mycket jobbigare än de hade kunnat föreställa sig.

Instämmer…

RunTobyRun!

jun 04

299 spänn för ett låtsaslopp?

Anmäl dig till virtuella Coronamilen – spring där du bor, i ditt eget tempo och på en tid som passar dig! Bara 299 kronor!

Vad sjutton är det här, tänkte jag när jag såg notisen på facebook… Vem vill pröjsa 299 spänn för att springa ett låtsaslopp? Ok, överskottet går visst till Radiohjälpen, men ändå…

  • Varför jag har svårt för virtuella lopp
  • Varför jag anmälde mig i alla fall
  • Hur loppet gick till
  • Konsumentanalys av loppet och ”goodiebagen”

Varför jag har svårt för virtuella lopp

Egentligen går jag inte igång på virtuella löptävlingar överhuvudtaget. De kan möjligen bli ett träningspass i mängden men aldrig bli ett ”lopp” eftersom det inte finns någon puls, ingen nerv, ingen draghjälp, ingen motståndare att kämpa sig förbi på krönet av en lång backe och känna ”in your face”.

Det är inte en fråga om resultatlistor eller nummerlappar, det är känslan av att vara där och då, tillsammans med x antal andra löpare och få svar på frågan om man valt rätt uppladdning veckorna fram till loppet eller om orken kommer att ta slut två kilometer från mål.

Är loppet virtuellt så är det skit samma om man kroknar, då är det bara att sakta ner en stund och sedan kuta vidare – men är det på riktigt så är det på riktigt och då finns det alltid, på något märkligt vis, någon undangömd extrakraft som gör att man orkar bita ihop till nästa lyktstolpe, nästa gathörn eller till nästa kilometermarkering. Eller att man tar i och spurtar så att man nästan kräks, något jag aldrig varit i närheten av på träning… Har du?

För mig spelar det heller ingen roll om starten på det virtuella loppet sker samtidigt på samma klockslag i hela landet eller om den är utspritt över en dryg vecka, som i Coronamilens fall. Det är inget lopp. Punkt. Och allvarligt talat, betala 299 spänn? I så fall kan jag väl lika gärna ge mig ut på en vanlig träningsrunda och sedan swischa in 50 spänn, eller vad jag nu känner för, till ett välgörande ändamål. Och hur kul är det att behöva vänta några veckor på att få sin låtsasmedalj och en tröja från ett lopp som egentligen bara är hittepå?

Varför jag anmälde mig i alla fall

Någonstans i bakhuvudet hörde jag också den gamla nyhetsjournalisten i mig tala: kan man verkligen vara säker på att pengarna går till välgörande ändamål istället för att hamna i fickan på någon suspekt lycksökare som försöker sko sig på alla löpares abstinens efter att få springa riktiga lopp i vårgrönskan?

Ja, du hör… Jag var lätt skeptisk till upplägget, men knappade mig ändå vidare från facebook till loppets hemsida (coronamilen.com). Efter lite funderande fram och tillbaka bestämde jag mig till slut för att anmäla mig, om inte annat så för att få ägna mig åt lite konsumentupplysning. Vad får deltagarna egentligen för pengarna? Hur länge tar det innan goodiebagen landar i brevlådan? Hur är kvaliteten på grejorna? Och – viktigast av allt – hur stor del av startavgiften landar till slut hos Radiohjälpen?

– Minst 100 kronor per deltagare, lovade en av arrangörerna när jag mejlade och frågade veckan innan loppet drog igång. Och, tillade han, att med det stora intresset för loppet hoppades han att det skulle bli ännu mer.

Detta innebär alltså, att om loppet lockade 1 000 deltagare skulle minst 100 000 kronor gå till Radiohjälpen och det är ju inte så illa. Det är dessutom en stabil och respekterad hjälporganisation som gjort massor av nytta genom åren och som jag har fullt förtroende för. Bra val!

Hur loppet gick till

Reglerna för loppet var enkla: spring var du vill, när du vill och i vilket tempo du vill och regga ditt ”lopp” i appen Race One, när som helst under perioden 2-10 maj. I mitt fall blev det den nionde, samma dag som Lundaloppet ursprungligen skulle arrangerats (se separat blogginlägg). Jag tog det lugnt, speciellt i uppförsbackarna upp mot Sparta, och hade en trevlig stund för mig själv men särskilt mycket lopp kändes det ju inte som utan det var ett träningspass. Punkt.

Men helt ensam var jag ju inte – läste någonstans att det var 8 000-9 000 andra löpare som sprang loppet, oklart om det var någon annan som sprang exakt samtidigt. Och det är ju fantastiskt i sig, inte minst för att det blev en jättepeng till Radiohjälpen men det hade förstås varit ännu mera folkfest om vi allihop hade värmt upp tillsammans och sedan trängts i startfållan utanför Svaneskolan till tonerna av The Final Countdown eller någon annan passande musik.

Visst, det var imponerande många som kom till start, men för mig är det en anonym massa utan ansikten, utan färgglada kläder, utan svett och stånk. De är lite som med den dagliga redovisningen från Folkhälsomyndigheten över hur många som smittats eller avlidit i Corona/Covid-19; så länge man inte känner någon som drabbats är det svårt att ta in, det är bara anonym statistik.

Konsumentanalys

Vad fick jag då för mina 299 kronor? Ja, lite kul kuriosa i sammanhanget är att när jag anmälde mig till loppet fick jag besked om att det var fulltecknat. Tänkte först ”läste jag rätt” – hur sjutton kan ett virtuellt lopp bli fulltecknat? Men det hade förstås en förklaring i att det förbeställda antalet tröjor och medaljer var slut och att vi som anmälde oss sent skulle få räkna med att vänta ett tag på våra prylar.

Dessa damp ned i brevlådan i dag, knappt fyra veckor efter ”loppet”: en funktionströja med ”Coronamilen” över bröstet och en medalj i inte allt för påkostat material – men vem vet, de kanske kan bli kult så småningom.

Men att vänta fyra veckor på en medalj är inte min grej, den vill jag ha direkt efter målgång. Den enda medalj jag med nöje skulle vänta på frivilligt är en ”six star” för att ha betat av de sex största maratonloppet i världen. Men det lär ju inte hända…

Framöver då, kommer jag att anmäla mig till fler virtuella lopp? Nej, knappast, speciellt inte om det kostar en massa pengar. Men jag kan förstå om andra vill göra det, exempelvis om man sprungit nio Göteborgsvarv och annars skulle missa chansen att springa sitt tionde i rad. I sådana fall tycker jag det vore juste om arrangörerna erbjöd en låg eller gratis startavgift, med möjlighet att betala extra för de som vill ha en tröja och medalj.

Men mest hoppas jag förstås att behovet av virtuella lopp ska försvinna – tillsammans med alla spår av Corona.

RunTobyRun!

maj 23

Inget BUS i Trelleborg i år

Den 4 juli var det meningen att Sweden Runners skulle arrangera BUS i Trelleborg (Backyard Ultra Sydkusten). Men av detta blir det förstås ingenting och det är extra synd med tanke på att det är ett så trevligt lopp. Men BUS-banan finns ju naturligtvis kvar hela året om – redo för ett möte med dina fötter!

I morse blev det tre varv runt banan, varav de två första i långsamt BUS-tempo, det vill säga runt minuten långsammare än normalt träningstempo. Tredje och sista varvet körde jag som Run-Walk-Run, vilket bara var ett par minuter långsammare än varv två, 6.7 kilometer på 48:40.

Hade tur att få möta morgonen ihop med en räv, en jättetjock fasan, lammungar, svanfamiljer, en grodsymfoni av rang och så naturligtvis vildkaninerna längs gång- och cykelvägen tillbaka ut mot Albäcksvallen. Alltid vildkaniner!

Enligt Garmin förbrände jag ungefär 1800 kalorier under passet och det är ju jättebra – synd bara att jag sedan drabbades av okontrollerbara cravings och blev tvungen att återställa en del av de förlorade kalorierna medelst en milkshake. Så gott…

RunTobyRun!

(som sprang BUS 2018 och 2019 men inte skulle haft möjlighet att springa årets lopp eftersom det krockar med annat. Men jag springer gärna igen 2021!)

Räven hann jag inte få på bild men här är i alla fall flyktvägen.

maj 14

Ett tag till…

Njut medan det är gult!

RunTobyRun!

Tidigare inlägg «

» Senare inlägg