Bildbevis Helsingborg

Helsingborg Marathon/Halvmaraton har i vanlig ordning lagt ut en massa bilder från loppen och tänk, det finns i alla fall en bild (ovan) där jag inte ser allt för tjock, plågad och ansträngd ut.

På spurtbilden nedan syns jag däremot sist i kön med ett ansträngt leende på läpparna medan alla andra löpare verkar glida fram mot mål utan att behöva ta i allt för mycket… Orättvist.

RunTobyRun!

HELSINGBORG HALF: efterlängad revansch på sista milen

I två år har jag längtat efter revansch på den sista milen av Helsingborg marathon – från Pålsjö skog via Sofiero och vidare ner mot målet vid Gröningen. Och i dag fick jag äntligen revansch!


# 53 – 180901
Helsingborg Halvmaraton, 21.1 km
1.56:55 (5:32/km)

Det har, som bekant, inte varit någon vidare sommar. I alla fall inte för att ge sig ut på långa löprundor., det har helt enkelt varit för svårt att uppbåda den energi som krävts i den extrema värmeböljan som belägrade Sverige i flera månader,

För egen del har det blivit massor av halvmilarundor och det är förstås långt från vad som krävs för att göra bra ifrån sig på en halvmara. Med tanke på detta var det förstås också svårt att sätta ett rimligt mål.  Önskevarvet runt 1.52-1.54 kändes total orimligt så jag bestämde mig för att sikta på 2 timmar, som senast i England, men kände samtidigt att målet kanske var i tuffaste laget. Borde jag rent av ställa mig i 2.10-fållan?

Löp-Ola och jag ställde oss intill 2:00-ballongerna och gav oss iväg, förbi Knutpunkten, genom Söder och uppför den sega backen upp mot Kärnan och Lasarettet. Hela tiden med ballongerna strax bakom oss.

Någonstans vid 3-3,5 kilometer anslöt banan till helmaran, vilket innebar att vi plötsligt hamnade huller om buller med löpare som redan hunnit kuta 23-24 km. Samt, som extra krydda, en och annan vinthund som sprang marastafetten och svischade förbi i ett för oss ohälsosamt tempo.

Förra gången jag sprang här, Helsingborg marathon 2016, lyckades jag följa min 4.30-plan i ungefär 33 km. Sedan var jag tvungen att besöka ett träd och därefter började fötterna bli så trötta att jag till slut bestämde mig för att skita i allt och gå hem. Gick mellan 37 och 41 km innan jag kunde spurta hem sista biten på den smått osannolika tiden 4.44:44.

Den här gången gick det desto bättre sista biten – förvisso med 21 km mindre i benen. Men ändå … Det blev inte bara en negativ stint andra halvan av loppet utan en förbättring på varje ”femma”:

0-5 km: 28:35
5-10 km: 28;15 (56;50)

10-15 km: 27:39 (1,24;29)
15-20 km: 26;51 (1.51:18)
21.1 m: 1.56:55

Okej, innan vän av ordning säger att den värsta backen var under första stinten och att den sista femman till stor del gick utför.. Men jag är nöjd ändå!

Vi höll undan för ballongerna i ungefär en mil och passerade 10 km nästan på sekunden enligt tidsschemat för att klara oss in under 2 timmar. Men där, när vi gav oss ut på grusvägen genom Pålsjö skog, tyckte jag att det började gå lite långsamt så jag tog ut stegen, fortsatte upp genom ett rätt långt, skönt skogsparti, genom Sofieros vackra slottspark och vidare ut genom grindarna och ner mot mål, nästan utan att tänka, det var som om autopiloten slagits på. Snacka om flow!

Första milens 5:40-tempo sänktes till 5:26 andra milen och sista kilometern gick på 5:07 – utan någon egentlig spurt – vilket efter ovan nämnda förutsättningar kändes som riktigt, riktigt bra. Och et betydligt bättre resultat än jag hoppades på halvvägs närvi fångats in av klungan.

Arrangemanget då? Ja, återigen väldigt bra, förutom att vätskekontrollen vid cirka 10 km inte var riktigt förberedda på att ett stort gäng var på ingång. För egen del hade det varit bra att starta tidigare än 11:40 – det blir rätt lång tid man ska klara sig på frukosten – och så  tycker jag att det nog hade varit smartare att starta halvmaran en halvtimme innan helmaran för att få runt huvuddelen av de 740 löparna innan maratäten närmade sig.

Men bortsett från det – en trevlig utflykt och ett trevligt lopp!

RunTobyRun!

Start på marathonloppet.

Häckeberga 09:27

Med mindre än en vecka kvar till halvmaran i Helsingborg borde jag kanske ut och gnugga asfalt för att försöka banka in så många kilometer som möjligt på banken. Men till vilken nytta? Så jag bestämmer mig raskt för att göra något roligt istället!

Valet denna vackra morgon blir Häckeberga, där jag ger mig ut på Unos stig – uppkallad efter Genarps meste vandrare. Som givetvis hette Uno.

Stigarna och vägarna är förvånansvärt torra efter det senaste dygnets regnande – inget klafs alls – när jag ger mig ut längs stigen i lugnt tempo och med ett leende på läpparna.

Här, med utgångspunkt vid Ekevallens idrottsplats, finns ett myller av stigar och på vissa är det till och med tillåtet att köra mountainbike. Unos stig följer, till att börja med Skåneledens orangea markeringar och då är det lätt att hitta, trots att det ibland är oväntat långt mellan Unoskyltarna. Men med devisen att springa rakt fram, tills något talar om motsatsen, ger jag mig av och konstaterar att det här och var är rätt kuperat. Efter 2 km kommer exempelvis en lång mördarbacke. Puh! Stannar på krönet och pustar ut en stund innan jag fortsätter.

Någonstans efter 5-5.5 inträffar det – jag springer fel. Men fortsätter längs cykelspåren på en annan stig och konstaterar att varvet nog skulle bli i kortaste laget så jag fortsätter ut ett tag åt sydost längs Skåneleden – en fin stig kantad av ett fält och en gammal stengärdsgård som sedan länge är övertäckt med grön, frodig mossa.

När jag kommer tillbaka stannar klockan på 7.2 kilometer. En bra morgontur! Och en bra runda för att testa mina nya trailskor, som jag fyndade på rea.

RunTobyRun!

…och det var förmodligen här jag sprang fel. Men skit samma, det var trevligt ändå!

Sommarens största bristvara

Sex-sju kilometer in på kvällens runda börjar det gå tungt och jag inser snabbt orsaken: sommarens långa och intensiva hetta. En värme som gjort långpassen synnerligen lätträknade och inneburit att jag fått springa kortare sträckor och ta fler pauser längs vägen än normalt.

Ändå är jag glad att jag tog de där pauserna, de var liksom en av förutsättningarna för att över huvud taget  kunna träna i värmen tillsammans med att dricka mycket – och undvika långpass.

Det kändes bra då med pauserna men med mindre än två veckor kvar till Helsingborg halvmaraton börjar bristen på långpass bli ett problem. Dagens 16 km – uppdelat i fyra stintar med vila emellan – var det första riktigt långa passet sedan BUS den 7 juli. Sen dess har det blivit många halvmilar men de kommer jag nog inte att ha så mycket nytta av i Helsingborg. Vilken tur att det går nerför på slutet!

En liten tröst – om än en klen sådan – är att det borde vara fler än jag som känner att träningen blivit lidande i sommar. Men det spelar inte så stor roll, den enda jag egentligen tävlar emot är jag själv och  den 1 september kommer det vara nog så utmanande att få den här kroppen att  orka springa hela varvet utan att tvingas börja gå någonstans i höjd med Pålsjö skog.

Fortsättning följer…

RunTobyRun!

Kuta till Grekland

Läser en roman om tre snubbar som bestämmer sig för att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar – ett stolleprov utan dess like.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, är det obegripligt med löpare som bestämmer sig för att springa långt längre än vad som borde vara hälsosamt. Och som sedan, på något märkligt sätt, lyckas ro sitt mastodontprojekt i hamn.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, är det svårt att förstå vad som händer med kroppen under den här typen av strapatser. När fettreserverna tar slut, synen blir suddig och fötterna känns som att de aldrig någonsin kommer att bli normala igen.  Vad det är för krafter inombords som får kroppen att fortsätta framåt trots att den badar i smärtor.

Förra året kom romanen Springa med vingar av Lundaförfattaren Dekius Lack (alias Krister Gerhardsson) och som jag nu av en slump fått med mig som pendlingslektyr till och från jobbet i Lund. Jag skriver slump, eftersom just slumpen har en central roll  i berättelsen om de tre gamla barndomsvännerna som bestämmer sig för att göra sitt livs löprunda och springa till Aten på 80 dagar för att där, som kronan på verket, ställa upp i Athens Authentic Marathon.  Med loppet som deadline gäller det att inte tappa för mycket tid längs vägen, varje extra vilodag kostar.

De tre är läkaren Martin, författaren Kristoffer samt sökaren och förre missbrukaren Tommy – lika olika som personer i 50-årsåldern som när de var små och med helt olika inställningar till varför det är viktigt att springa. De har sällskap längs vägen av stödtrupperna i en följebil och av en amerikansk skådespelerska, som också visar sig vara tillräckligt tokig för att  kuta 270 mil. Hur hon hamnar där är en lång historia där flera slumpar är inblandade.

Det är en spännande och fascinerande berättelse, bortsett från att det blir lite väl många och märkliga tillbakablickar från killarnas förflutna. Framför allt är det Tommys liv som känns minst sagt osannolikt – visst finns det människor som är totalt osannolika och ständigt hamnar i de mest märkliga situationer men i Tommys fall känns det som att Dekius Lack tagit i lite för mycket för att skapa karaktären, han blir inte riktigt trovärdig.

Själva huvudstoryn, löpningen till Grekland, känns däremot äkta eller i alla fall som att den skulle kunna vara äkta, för den är ju trots allt påhittad. (Eller…?). Att den är skriven av en löpare råder det i alla fall ingen tvekan om.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, känns det skönt när boken är slut. Skönt för att jag vet att jag aldrig ens kommer att fundera över att vara med på något liknande stolleprov. 10-12 kilometer i kväll räcker bra, kanske 15 om kroppen känns bra. Åsså vila på det i morgon…

RunTobyRun!

 

1967-1976

I vintras sjösatte jag min ambition att variera musiken-i-lurarna under träningspassen genom att plocka en artist eller ett band per bokstav i alfabetet – men när alfabetet tog slut inledde jag en annan arkeologisk utgrävning på Spotify: år för år.

Surfade fram en sajt på internet med engelska topplistan år för år och bestämde mig raskt för att omvandla dessa till spellistor på Spotify. 29 maj var det premiär i lurarna för UK Top 20 1967, det år jag föddes, och hittills har jag hunnit fram till 1976.

Kunde raskt konstatera att just 1967 verkar ha varit ett riktigt bra musikår. Inte bara för att det bjöd på Pink Floyds debutsingel Arnold Layne eller Beatles’ episka Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band utan många andra bra låtar – i min mening långt bättre än exempelvis K:s födelseår, 1971.


Penny Lane – bara 24:a på engelska topplistan 1967.

Noterade också raskt att det finns massor av spännande musik från 1960- och 1970-talen som idag är halvt bortglömda, eller i alla fall inte platsar in när svensk radio kvoterar in en dos nostalgi. Det blir gärna lite Doors och ABBA och Hotel California men det fanns ju så mycket mer.  Noterar också samtidigt att det är många av mina egna favoritlåtar som inte platsar på topp 20, ibland inte ens topp 100 och jag har därför lagt till ett gäng låtar så att de flesta årslistorna rymmer både 25 och 30 låtar och fler lär det väl bli när det blir dags för 80-talet.

Förvånas varje gång som en känd Simon and Garfunkel dyker upp på typ 87:e plats – även om förklaringen ibland är så enkel som att singeln släpptes i december och därmed hade svårt att hävda sig jämfört med låtar som släpptes under våren – fast den i långa loppet blev en betydligt större hit.

Sen är det inte allt som är guld. På topp 20-listorna hittar jag både säckpipor, marschorkestrar och en hel del pajaslåtar som känns hämtade från någon sämre engelsk lördagsunderhållning på TV och utan att ha bott där och då är det snudd på omöjligt att begripa hur dessa lyckats klättra högt upp på listorna.  Å andra sidan antar jag att det är rätt få engelsmän som skulle jubla över att få höra de låtar som låg på Svensktoppen under samma tidsperiod  eller förstå hur man tänkte när Beatles hyrdes in för att värma upp innan våra egna storheter Trio med Bumba

Under sommaren har det blivit en hel del löprundor och gångpass utan annan musik i öronen än naturens egen symfoni, därför tar det lite tid att beta sig igenom listorna. Har nu kommit fram till 1976, där Rod Stewart parkerade på 20:e plats med sin Sailing – en av flera låtar som finns med på dubbla årslistor eftersom den kom redan 1975 och då parkerade på andra plats.

Just Sailing är för mig väldigt mycket nostalgi. Den får mig att ”se” framför mig hur vi avslutade i princip alla klassfester/hippor på mellanstadiet och högstadiet med den lugna B-sidan på Atlantic Crossing, ibland på repeat, för att vi skulle få utlopp för våra förpubertala lustar. Efter stämningshöjare som Tom Robinson Band (2-4-6-8 Motorway) var det kollektiv nedräkning till ”Råddan” och att få dansa tryckare till  Sailing, It’s Not the Spotlight och I Don’t Want to Talk About It. Magiskt!

RunTobyRun!

Årsettor på Englandslistan 1967-1976 (Singlar):

1967: Engelbert Humperdinck ”Release Me”
1968: Louis Armstrong ”What a Wonderful World”
1969: The Archies ”Sugar Sugar”
1970: Elvis Presley ”The Wonder of You”
1971: Dawn ”Knock Three Times”
1972: Harry Nilson ”Without You”
1973: Dawn & Tony Orlando ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree”
1974: David Essex ”Gonna Make You a Star”
1975: Bay City Rollers ”Bye Bye Baby”
1976: Brotherhood of Man ”Save Your Kisses for Me”

KÖPENHAMN: är det så här det ser ut?

#52 – 180816
BMW HAVNELÖB, Köpenhamn (5 km)
25:21 (5:04/km)

Förra årets skyfall gjorde det inte bara svårlöpt, det innebar också att sikten var minimal. Men i år var vädret bättre så det bland annat gick att se ut över Kastellet, statyn Den lille havefrue och den danska drottningens yacht Dannebrog.

Är det så här det ser ut, tänkte jag medan jag tittade ut över hamninloppet ner mot nya Operaen. Förra året såg jag inte ett smack och var fullt upptagen med att titta nedåt för att försöka avgöra vilken vattenpöl som var minst djup.

Trots de usla förhållandena gick jag för första gången under 25 minuter och noterade årsbästa  med 24:40 och det hoppades jag kunna upprepa i år.  Satte målet till 24:59 och öppnade på 4:46, vilket med facit i hand skulle visa sig vara i snabbaste laget. Andra kilometern gick också bra men sen började jag må illa och fick slå av på takten. Fjärde gick på ren vilja (5:30) men sedan fick jag upp farten igen och gick i mål på 25:21. Inte under 25, som jag hade hoppats, men ändå årsbästa med 5 sekunder. Alltid något…

Förra året räckte tiden till åttonde plats i min klass, nu blev det artonde.

Som alltid när Sparta arrangerar var det bra stämning och bra ordning längs banan med gott om funktionärer.

Noterbart är att damsegrarinnan på 5 km, hemmalöparen Sylvia Kiberenge, pustade ut några minuter innan hon gav sig ut på milen och krossade allt motstånd även där. 1:39 före tvåan på 5 km, 3:14 före närmsta konkurrent på milen. Respekt!

RunTobyRun!

Förra året missade jag den världskända statyn, trots att jag måste sprungit typ 15 meter ifrån den…

Trött..,

Havnelöbet 2017 – 1:34 kvar till start, precis som på bilden överst.

GISLÖV: fin hyllning till Kim Wall

 


Löpare vid Kim Walls ”minneshjärta” på stranden i Gislöv.

#51 – 180810
SPRING FÖR KIM
KIM WALLS MINNESLOPP, Gislöv (10 km)

1.00:10 (6:01/km)

Det blev en fin kväll där strandängarna utanför Trelleborg fylldes av löpare för att hedra minnet av journalisten Kim Wall.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det lopp som alla löpare ”ska” ha på sitt CV, små mysiga lopp som ringar in folkrörelsen själ och så finns det lopp som är så angelägna att man helt enkelt ”måste” vara med. Dit hör kvällens minneslopp på årsdagen av journalisten Kim Walls försvinnande i Öresund.

Den här kvällen pratades det inte så mycket om det hemska och bestialiska som hände ombord på ubåten för ett år sedan – nej minnesloppet arrangerades för att minnas ljuset, livet och människan, vännen eller kollegan Kim Wall och jag tycker detta var ett alldeles utmärkt initiativ.

Efter inledningstal av Kim Walls mamma Ingrid – som för övrigt  sommarpratade på Sveriges Radio tidigare  under dagen – släpptes 570 löpare iväg på 5, 10 eller 21 km i valfritt tempo. Många tog det nog lite lugnare än vanligt eftersom Spring för Kim inte är något lopp i traditionell bemärkelse med tidtagning, prispall och medaljer.

Därtill kommer banan, som består av trånga stigar och sandfållor och som inte direkt bjuder in till någon snabblöpning  eller jakt på personliga rekord – efter vändningen  halvvägs var det dessutom kraftig motvind rätt i trynet.

Jag hade egentligen planerat att följa vattenbrynet ”hem” från vändningen men gav snabbt upp den tanken, det blåste helt enkelt för mycket. Lite längre upp i dynerna fanns det i alla fall ett och annat träd och buskage som kunde ge tillfälligt skydd mot vinden.

Hade som mål att ta mig runt banan på en timme och lyckades så när som på 10 sekunder. Får skylla på vinden!

RunTobyRun!

Kim Walls mamma invigningstalade och tackade för den fantastiska uppslutningen, inte bara i Gislöv utan runt hela världen, och hoppades att Spring för Kim ska bli ett årligen återkommande arrangemang.

Sandigt och trångt på stigen i början av loppet.

Vätskestationen vid millöparnas vändpunkt i Böste.

Steget efter en medlöpare i motvinden. Foto: Marie Wirenstedt. Fler av hennes bilder hittar du bland inläggen på Facebook/Spring för Kim.

 

Inget skryt. Bara löpning.