Skåneleden: geggig runda förbi spökigt tv-slott

Geggigt på stigen, geggigt på vägen, geggigt på åkern, geggigt i hagen – ja, det finns säkert andra etapper på Skåneleden som gör sig bättre en blöt dag i december än SL2/12… Å andra sidan fick jag se massor av fåglar, sex hjortar och titta till ett ”spökslott” som alla julkalender-älskare känner till.

Dagens Run-Walk-Run startade vid fågeltornet utanför Silvåkra, som kändes betydligt gråare och blötare idag än när jag var här senast, i slutet av juli:

21 juli (dagen då jag äntligen kom upp på plus i träningsstatistiken, jämfört med mitt mål)

Planen för dagen var att följa etapp 12 en dryg mil norrut till nästa ”växlingspunkt” med intervallerna 4/1 (fyra minuter löpning, en minut gång) så jag gav mig av norrut längs den gamla banvallen. Löpningen första biten, upp till Harlösa, är inte särskilt utmanande, men fungerade perfekt som uppvärmning.

Harlösa låter kanske inte så stort – och det är det inte heller, men kändes faktiskt betydligt större än vad jag minns från när jag var liten. Då kändes det som en sån där klassisk vildavästernstad med fyra gator som möts i ett kors, en gammal stationsbyggnad och några eternithus med skyltar som ”spannmål”. Men kanske blandar jag ihop det med någon annan ort på den skånska bystan… Oklart vilken. Hursomhelst kan jag inte säga att jag tycker att Skåneledens lilla omväg in genom Harlösa city tillförde något utan så fort jag kom ut ur samhället blev det roligare – även om det var i form av en lång, seg uppförsbacke med slipprigt underlag. Och slipprigare skulle det bli…

Marken intill bäcken var minst sagt blöt och kläggig. Och jag som avskyr att bli blöt om fötterna…

Efter kyrkan, som ligger uppe på en kulle, går Skåneleden ner i en liten dalgång där den följer en bäck genom några kohagar. Där nere var det väldigt blött och klafsigt och sedan tog det plötsligt stopp i form av ett nytt elstängsel som inte stod på samma ställe som ”klättertrappan”, så jag valde att inte leka med strömmen utan fortsätta längs landsvägen istället. Tyckte inte allt för synd om mig själv eftersom det var både mer lättlöpt och torrare om fötterna… Dessutom hade jag ju bättre utsikt ner över dalgången.

Fortfarande vackra färger i skogen.

Efter en rolig runda i skogen, som gick på en smal stig längs ett viltstängsel, kom jag fram till den lilla byn Hjularöd, vars slott är mer känt som ”Greveholm” i julkalendrarna från 1996 och 2012. Här har funnit slott sedan 1300-talet men det nuvarande, med sitt karaktäristiska runda torn, uppfördes i slutet av 1800-talet av kammarherren Hans Toll.

I julkalendern 1996 visade det sig att tornet i själva verket innehöll en gömd rymdraket, som väntade på att föra tillbaka prinsessan Dioda till sin planet. Vilket förstås löste sig till slut, men inte tack vare några vuxna (mammor och pappor i julkalendrarna brukar inte vara de klipskaste av människor utan snarare ha hög töntfaktor, oförmögna att rädda världen – eller julen). Vilken tur att det, i sådana här sammanhang, alltid dyker upp barn som fattar allvaret – i detta fallet Ivar, Lillan och Melitta, med viss hjälp av två busiga men i grunden snälla spöken.

Blött och kläggigt även på vissa av vägarna. Vändpunkten ligger i skogsbrynet.

Efter Greveholm, förlåt Hjularöd, fortsatte jag sedan in i ett nytt, klafsigt skogsparti och över en åker innan jag så småningom nådde vändpunkten. Tog sedan en något annorlunda väg tillbaka för att komma upp i mina planerade 21.1 km. I och med detta uppnådde jag två mål:

  • att greja en halvmara innan nyår som kompensation för mitt inställda VM i Polen i oktober (då jag ändå hade ont i ryggen) samt
  • ett nytt års-träningsrekord – med 200 meters marginal över det jag kom upp i 2016. Fast ska jag vara ärlig hade jag det året betydligt högre andel löpning, i årets total står löpningen bara för cirka 70 procent av sträckan, resten är i form av powerwalk i bra tempo. Funkar bra det också, som komplement!

RunTobyRun!

FLER ETAPPER FRÅN SKÅNELEDEN – BILDGALLERI

Efter Harlösa sjönk farten i en lång, seg och framför allt kläggigt hal uppförsbacke.
Hjularöd/Greveholm ligger ungefär ”klockan 2” i bilden.
Plötsligt var de bara där.
Firar nytt träningsrekord för ett kalenderår – med 200 meters marginal.

Lite jobbigare måndag

Det blev en rätt okej träningsmåndag ändå – trots att hårda vindar och en skum dagsform tvingade mig att tänka om och ta till ”plan B” istället för att springa som planerat.

Den ursprungliga planen var att ta tåget till Trelleborg och sedan springa en halvmara hem över åkrarna, men när det kom till kritan kändes det inte så värst lockande att springa genom det öppna Söderslättslandskapet i vindbyar på upp mot 16 sekundmeter.

Tog istället bilen ner till Trelleborg för att springa ”BUS”-rundan med justering efter vindriktningen, vilket innebar att jag sprang den bortre loopen åt motsatt håll för att få vinden i ryggen längs den utsatta rakan längs havet. Onekligen mycket trevligare än att behöva springa framåtlutad som en backhoppare i 1.5 kilometer…

Har hunnit gå några månader sedan jag sprang här senast och blev därför överraskad när jag upptäckte att kommunen varit framme och asfalterat grusrakan längs vattnet till ett jämnt och fint underlag – men som samtidigt innebär att det blir lite hårdare under fötterna för alla som tänker springa BUS (Backyard Ultra Sydkusten) framöver. Saknade faktiskt gruset lite – kunde de inte byggt bort vinden och all äcklig tång istället?

Första varvet gick väl okej, precis under 6 blankt per kilometer, även om benen kändes rätt tunga. På andra varvet sänkte jag tempot något och bestämde mig sedan – mitt ute på den berömda ojämna ängen – att skrota planerna på att göra en halvmara och istället avrunda passet efter två varv. Med lite jogg efteråt blev det 15 kilometer idag – helt okej – och som kändes betydligt bättre än att tvinga sig runt ytterligare ett varv ”bara” för att det var tänkt så.

Efter den svaga våren, där jag hämmades av diverse krämpor, trodde jag ett tag att det skulle bli svårt att klara årsmålet om 1200 kilometer men efter att ha pinnat på bra under sommaren och början av hösten kunde jag bocka av det målet redan i slutet av oktober och nu ser det till och med ut som att jag kan komma att slå mitt årsrekord på 1463.8 kilometer från 2016.

Det vore i så fall rätt anmärkningsvärt – tittar man på grafen ovan så syns det en tydlig bottennotering i slutet av juni, där jag var hela 22 mil efter (rekordet är markerat som linjen ”0”). Ett gap som jag nu alltså lyckats hämta hem och i nuläget fattas det bara 72 kilometer till rekordet, vilket jag borde greja med god marginal om jag bara får vara fortsatt hel och frisk. Förhoppningsvis kan jag sedan öka på träningen ytterligare för att komma riktigt bra förberedd till nästa stora mål som är Göteborgsvarvet i maj. Om det nu blir något…

Detta innebär också att jag under andra halvåret tränat mer än någonsin – räknat både per månad, kvartal och halvår. Och snart även kalenderår?

RunTobyRun!

Fotnot: är ledig från jobbet årets fem sista måndagar för att tömma de semesterdagar som annars skulle riskerat frysa inne, därav ordet ”träningsmåndag”. Känns ju mer meningsfullt att träna dagstid än att besöka något läskigt köpcenter…

En bra dag!

Gymmet, promenad längs havet och sedan löpning i skogen – det blev ju en riktigt bra måndag! Men när jag tittade ut i morse tänkte jag

…att var sjutton kom det där från, det vita, frusna som låg på marken? Kom inte det lite otippat? Men det såg ju rätt vackert ut där det låg som ett tunt tyst lager på gräset och trädgrenarna längs min väg till gymmet.

Vi är ju inte så vana vid den här typen av prydnadssnö här nere i Skåne för när det väl snöar, typ en eller ett par dagar om året, brukar det komma hemulskt mycket – inte sällan i kombination med kraftiga vindar – som gör det minst sagt chansartat att ge sig ut i trafiken. Förra året kom det dock lite lagom med snö den 23 december innan allt smällte bort på juldagen. Men vi fick i alla fall en vit jul…

Efter ett mellanmål styrde jag kosan mot Lomma, där jag mötte upp Löp-Ola och hans hund för en promenad söderut längs havet på Skåneleden. Tempot blev kanske lite långsammare än jag brukar, hundens nos behövde ju också jobba, men det kompenserade jag sedan i Habo Ljung där jag kunde sträcka ut i ett behagligt löptempo i skogen – totalt 7.3 km plus 4.5 i hundnosfart. En bra dag!

Lediga måndagar för träning är ju faktiskt ingen dum idé…

RunTobyRun!

Krispigt

De lurviga hästarna i hagen tittade nyfiket på mig och poserade glatt framför kameran – i alla fall två av dem – samtidigt som solen gjorde sitt bästa för att titta fram och skingra dimman. Vilken härlig långlunch det blev!

Det har varit ovanligt milt i november men i natt sjönk temperaturen raskt 7-8 grader. När jag gav mig ut på en lunchrunda var det fortfarande lite kallt och krispigt i luften samtidigt som solen försökte titta fram bakom dimman. Så klart att jag var tvungen att stanna halvvägs och fråga hästarna hur de hade det men jag fick inget vettigt svar. Inte ens på isländska.

-Ska du inte blogga snart, undrade min mamma och det slår mig att det gått tre veckor sen sist. Har det verkligen inte hänt något spännande alls med löparskor på fötterna? Jo, det har det väl. Eller inte… Jag har kunnat träna på utan problem och varvat styrketräning med snabba promenader och löpning – framför allt runt halvmilen men även ett par pass på 10 och 14 kilometer och det har känts bra.

Mixen har gjort att jag kunnat träna varje dag utan att det sliter för mycket på någon vital kroppsdel – det har dessutom känts nödvändigt att komma ut på luncherna, som i dag, för att kroppen ska orka med hemarbetet. Så himla trött på att sitta och häcka framför Skype!

De flesta passen har varit i närområdet men det har också blivit några vändor till naturen, både till Bokskogen och den mysiga rundan runt Törringelund – även om stigen var rätt så kladdig på sina ställen i söndags.

Ett annat skönt faktum är att jag inte kommer att jobba fler måndagar under 2020 – hade ett antal semesterdagar kvar att ta ut innan nyår, som annars hade frusit inne, så nu kan jag se fram mot några bonusdagar i skogen eller längs havet. Målet är också att greja minst 21 kilometer innan nyår.

RunTobyRun!

Uppäggad

Nej, det blev ingen löputflykt till Bohus Björkö i helgen, men det blev en ganska bra helg ändå – trots att vi blev utsatta för äggkastning strax innan midnatt…

Så istället för att åka till Bokskogen, direkt efter frukost, blev det till att ta fram en hink och en tvättsvamp för att sanera ytterdörren från det ägg som någon eller några roade sig med att kasta vid halv tolv-tiden i går kväll.

Ett ägg, tänker du kanske nu, är inte det ett rätt oskyldigt bus? Ja, det kan man kanske tycka så länge man inte själv blivit utsatt. Ägg kan nämligen vara extremt svårt att tvätta bort – via byns Facebooksida har jag läst om grannar som fortfarande ser spåren efter de där halloweenäggen förra året. Ett annat par har blivit utsatta minst fem gånger, varav tre gånger de senaste tre veckorna, men nu förmodligen lyckats fånga buset på film. Bra jobbat!

I vårt fall gick, tack och lov, det ganska lätt att tvätta bort och jag tror inte att det kommer att bli några bestående märken. Jag tar det heller inte personligt utan tror att vi blev måltavla för att vi lägger längst in på en gata, granne med en mörk cykelväg som förmodligen är en perfekt flyktväg. Men det är klart att man blir irriterad, arg, ilsken. Och det adrenalinet hade förmodligen räckt till att springa en mara idag…

Bokskogen – vacker även så här års!

Det här var ju helgen jag skulle åka tillbaka till Bohus Björkö för att springa 14 kilometer ”Björkö toppar” tillsammans med 39 andra löpare men förra veckan – när Skåne fick skärpta Coronarestriktioner – bestämde jag mig för att stanna hemma och göra någon på väntelistan glad. I slutändan blev det inget lopp ändå, eftersom restriktioner införts även i Västra Götaland. Trist på alla sätt och vis, men ett klokt beslut av Henrik och Daniel att ställa in tävlingen.

Efter att ha sanerat dörren satte K och jag oss i bilen för att köra till Bokskogen, där vi bland annat stötte på ett par hjortar:

På väg till skogen mötte vi ett par hjortar – bara 50-60 meter bort i betåkern men hopplösa att zooma in skarpt med mobilen.

Det blev ett kort varv i skogen tillsammans, 2.8 kilometer Run-Walk-Run, innan jag fortsatte vidare på den lilla landsvägen ner mot Skabersjö, Bröddarp och hem. Hälften asfalt, hälften grus och totalt drygt 14 kilometer vilket motsvarar den sträcka jag skulle sprungit på Björkö.

Kände att jag hade bra ork idag och att ryggen höll – dagens löpning var mer än dubbelt så lång som det jag tidigare sprungit som längst sedan ryggontet bröt ut förra månaden. Ska inte ropa hej än, ryggen gör sig alltjämt påmind ibland även om det inte smärtar utan känns mer som träningsvärk.

Jag fortsätter dock att skynda långsamt och regelbundet bygga på med styrka på gymmet. Går allt som det ska hoppas jag kunna greja minst en halvmara innan nyår.

RunTobyRun!

Är numera officiellt överflyttad till 2021 års lopp. Om det nu blir något…?

Boost!

Vid niotiden i morse, 800 meter in på dagens sköna runda i Bokskogen, nådde jag mitt årsträningsmål – klart tidigare än i fjol, då det skedde först på nyårsafton…

Dagens halvmil i skogen var en boost på flera sätt än att träningsdagboken passerade målet 1200 kilometer. Skogen bjöd på en fantastisk färgpalett i grönt, gult, orange, brunt och lite rött. Visserligen regnade det, men träden erbjuder fortfarande visst skydd och – framför allt – det är vindstilla, en klar skillnad mot att springa längs 101:an med regnet piskande rätt upp i mulen.

Det var också en boost, så tillvida att jag lyckades springa 5 kilometer i lugnt tempo utan att ryggen protesterade en enda gång – det längsta jag sprungit sedan jag fick ont för några veckor sedan. Firade detta med ytterligare en halvtimme styrka på gymmet och ja, det känns faktiskt oväntat bra.

Det är också en boost att titta på årets träningskurva, jämfört med min målsättning att springa 100 kilometer per månad. Det började okej innan jag fick ont i knäet, sedan ägnade jag våren åt att sakta, sakta försöka ta ett steg i taget innan det kändes så pass bra att jag kunde börja träna för fullt igen. Vilket inföll lagom till min hemmasemester…

RunTobyRun!

Ronneby 16:10

I parken bakom Ronnebys brunnshotell hittade jag en fantastisk höstfin slinga, 2.5 kilometer, lagom kuperad och utrustad med elljus.

Ett måste om du är i krokarna!

RunTobyRun!

Ps. Vill du ha fler tips på motionsspår? Läs mer här!

Bjuder på en morgonbild oxå!

Ett ljus i tunneln?

OK, rent objektivt har 2020 varit ett riktigt skitår och förmodligen räcker det inte med att nollställa räkneverket på nyårsnatten för att bli av med Covid-19… Men det finns i alla fall visst ljus i tunneln!

Steve Hogarth och hans bandkollegor i Marillion hör knappast till den ironiska generationen så jag antar att de menar allvar när de nu planerar för nästa turné – kallad The Light at the End of the Tunnel – som enligt planerna ska gå igång den 14 november 2021 i Hull.

Marillion hade förstås sin storhetstid på 1980-talet medan sångaren Fish fortfarande var kvar i bandet och LP:n/CD:n Misplaced Childhood är och förblir en modern klassiker – även om det märkligt nog dröjde 28 år eller så innan jag fastnade för plattan.

Fish – sista gången ”Misplaced Childhood” framfördes i sin helhet i Danmark (8/8 2015).

Efter ett år av inställda gig är det förstås ett gott tecken att någon, som Marilion, börjar leta efter ljuset i tunneln. Självfallet får den där Coronan gärna försvinna så fort som möjligt och detsamma gäller mitt ryggont, som poppade upp för två veckor sedan. även om det inte varit lika illa som förra hösten.

I och med att jag fick ont på exakt samma ställe har jag kunnat plocka fram de övningar jag gjorde då, vilket innebär att jag de senaste 14 dagarna betat av elva halvmilar i gångfart, kört styrka och cykel på gymmet, stretching med och utan foamroller och nu även två pass med 5 kilometer lugn Run-Walk-Run. Hittills har ryggen svarat bra på behandlingen. Det hugger inte längre till utan det känns mer som en rejäl träningsvärk.

Det är förstås viktigt att inte ropa hej för tidigt men fortsätter det gå åt rätt håll är det kanske inte uteslutet att jag – faktiskt – kan åka upp till Bohus Björkö om två veckor och springa lopp som planerat. I alla fall i lugnt tempo eller som R-W-R.

Men en sak har jag lärt mig…

Förra gången höll jag i träningen på gymmet i ungefär fem månader tills Coronan bröt ut. Den här gången har jag lovat mig själv att hålla i och hålla ut för jag har insett hur mycket jag behöver styrketräningen som motvikt till allt stillasittande och hemarbete.

Om du märker att jag slutar gå på gymmet – påminn mig gärna!

RunTobyRun!

Vart tog bloggarna vägen?

Var tog bloggarna vägen egentligen? Är det så illa att de fallit offer för pandemin?Nej, jag menar förstås inte bloggarna = vi som skriver utan det som vi producerar i text och bild.

Häromdagen lade jag i vanlig ordning upp ett av mina inlägg i parallellpubliceringen på Jogg och satte mig sedan för att scrolla igenom listan över ”mest lästa blogginlägg” – en lista som jag toppat många gånger och det är lika roligt varje gång att få ett kvitto på att någon faktiskt läser det jag skriver.

Efter första fem klickade jag på ”visa fler” och fortsatte scrolla. Och där låg det, inlägget jag just postat, på 14:e plats. Kan inte stämma, tänkte jag, den hade ju bara hunnit få sex visningar men det är klart att det stämde för det var bara 14 inlägg på listan, varav hälften var skrivna av Anna ”Piggelina” Nystedt.

En stund senare hade inlägget avancerat till plats 13 – av 13 – eftersom ett av de andra inläggen uppnått åldern av sju dagar och då automatiskt försviner från topplistan. I skrivande stund har det nått topp 10. 

Med andra ord: det är ovanligt få blogginlägg just nu. Så frågan är om detta säger  någonting om att läsningen blivit tråkigare i och med pandemin eller säger det något annat, som att bloggandet generellt sett är på väg ut?

De senaste åren tycker jag mig sett en allmänt nedåtgående trend i statistiken, att det inte behövts lika många visningar för att klättra på Joggs lista. Intresset verkar fortfarande högt när det gäller race reports men i år, med pandemin, har det av förklarliga skäl inte blivit så många race reports att läsa om och hur kul är det att läsa om ett virtuellt London Marathon när det är the real deal man vill ha?

Själv hoppas jag förstås att svackan för bloggarna bara är tillfällig. Och blir fortfarande lika glad över att du läser det jag skriver!

RunTobyRun!

Paket från Polen

I morse skulle jag egentligen satt mig på flyget till Polen för att göra VM-debut på halvmaraton. Men något lopp blir det ju inte, förutom möjligen för eliten, och för egen del var det kanske lika bra det med tanke på att ryggen strular igen.

Som tröst (eller provokation?) damp det idag ner ett paket från Gdynia med de grejor man skulle fått på löpexpon – påse, nummerlapp, ryggsäck och tröja. Plus den coola VM-medaljen med inbyggd kompass och den vore det ju synd att kasta men av förklarliga skäl kommer den att hamna längst in i lådan bakom det bling som jag faktiskt kämpat till mig.

I stället för Polen hade jag planerat att springa en halvmara på hemmaplan idag eller i morgon, från Trelleborg och hem till byn, men eftersom ryggen krånglar får jag istället roa mig i gångfart och på gymmet.

RunTobyRun!