Sommarens största bristvara

Sex-sju kilometer in på kvällens runda börjar det gå tungt och jag inser snabbt orsaken: sommarens långa och intensiva hetta. En värme som gjort långpassen synnerligen lätträknade och inneburit att jag fått springa kortare sträckor och ta fler pauser längs vägen än normalt.

Ändå är jag glad att jag tog de där pauserna, de var liksom en av förutsättningarna för att över huvud taget  kunna träna i värmen tillsammans med att dricka mycket – och undvika långpass.

Det kändes bra då med pauserna men med mindre än två veckor kvar till Helsingborg halvmaraton börjar bristen på långpass bli ett problem. Dagens 16 km – uppdelat i fyra stintar med vila emellan – var det första riktigt långa passet sedan BUS den 7 juli. Sen dess har det blivit många halvmilar men de kommer jag nog inte att ha så mycket nytta av i Helsingborg. Vilken tur att det går nerför på slutet!

En liten tröst – om än en klen sådan – är att det borde vara fler än jag som känner att träningen blivit lidande i sommar. Men det spelar inte så stor roll, den enda jag egentligen tävlar emot är jag själv och  den 1 september kommer det vara nog så utmanande att få den här kroppen att  orka springa hela varvet utan att tvingas börja gå någonstans i höjd med Pålsjö skog.

Fortsättning följer…

RunTobyRun!

Kuta till Grekland

Läser en roman om tre snubbar som bestämmer sig för att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar – ett stolleprov utan dess like.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, är det obegripligt med löpare som bestämmer sig för att springa långt längre än vad som borde vara hälsosamt. Och som sedan, på något märkligt sätt, lyckas ro sitt mastodontprojekt i hamn.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, är det svårt att förstå vad som händer med kroppen under den här typen av strapatser. När fettreserverna tar slut, synen blir suddig och fötterna känns som att de aldrig någonsin kommer att bli normala igen.  Vad det är för krafter inombords som får kroppen att fortsätta framåt trots att den badar i smärtor.

Förra året kom romanen Springa med vingar av Lundaförfattaren Dekius Lack (alias Krister Gerhardsson) och som jag nu av en slump fått med mig som pendlingslektyr till och från jobbet i Lund. Jag skriver slump, eftersom just slumpen har en central roll  i berättelsen om de tre gamla barndomsvännerna som bestämmer sig för att göra sitt livs löprunda och springa till Aten på 80 dagar för att där, som kronan på verket, ställa upp i Athens Authentic Marathon.  Med loppet som deadline gäller det att inte tappa för mycket tid längs vägen, varje extra vilodag kostar.

De tre är läkaren Martin, författaren Kristoffer samt sökaren och förre missbrukaren Tommy – lika olika som personer i 50-årsåldern som när de var små och med helt olika inställningar till varför det är viktigt att springa. De har sällskap längs vägen av stödtrupperna i en följebil och av en amerikansk skådespelerska, som också visar sig vara tillräckligt tokig för att  kuta 270 mil. Hur hon hamnar där är en lång historia där flera slumpar är inblandade.

Det är en spännande och fascinerande berättelse, bortsett från att det blir lite väl många och märkliga tillbakablickar från killarnas förflutna. Framför allt är det Tommys liv som känns minst sagt osannolikt – visst finns det människor som är totalt osannolika och ständigt hamnar i de mest märkliga situationer men i Tommys fall känns det som att Dekius Lack tagit i lite för mycket för att skapa karaktären, han blir inte riktigt trovärdig.

Själva huvudstoryn, löpningen till Grekland, känns däremot äkta eller i alla fall som att den skulle kunna vara äkta, för den är ju trots allt påhittad. (Eller…?). Att den är skriven av en löpare råder det i alla fall ingen tvekan om.

För mig, som aldrig sprungit längre än ett maraton, känns det skönt när boken är slut. Skönt för att jag vet att jag aldrig ens kommer att fundera över att vara med på något liknande stolleprov. 10-12 kilometer i kväll räcker bra, kanske 15 om kroppen känns bra. Åsså vila på det i morgon…

RunTobyRun!

 

1967-1976

I vintras sjösatte jag min ambition att variera musiken-i-lurarna under träningspassen genom att plocka en artist eller ett band per bokstav i alfabetet – men när alfabetet tog slut inledde jag en annan arkeologisk utgrävning på Spotify: år för år.

Surfade fram en sajt på internet med engelska topplistan år för år och bestämde mig raskt för att omvandla dessa till spellistor på Spotify. 29 maj var det premiär i lurarna för UK Top 20 1967, det år jag föddes, och hittills har jag hunnit fram till 1976.

Kunde raskt konstatera att just 1967 verkar ha varit ett riktigt bra musikår. Inte bara för att det bjöd på Pink Floyds debutsingel Arnold Layne eller Beatles’ episka Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band utan många andra bra låtar – i min mening långt bättre än exempelvis K:s födelseår, 1971.


Penny Lane – bara 24:a på engelska topplistan 1967.

Noterade också raskt att det finns massor av spännande musik från 1960- och 1970-talen som idag är halvt bortglömda, eller i alla fall inte platsar in när svensk radio kvoterar in en dos nostalgi. Det blir gärna lite Doors och ABBA och Hotel California men det fanns ju så mycket mer.  Noterar också samtidigt att det är många av mina egna favoritlåtar som inte platsar på topp 20, ibland inte ens topp 100 och jag har därför lagt till ett gäng låtar så att de flesta årslistorna rymmer både 25 och 30 låtar och fler lär det väl bli när det blir dags för 80-talet.

Förvånas varje gång som en känd Simon and Garfunkel dyker upp på typ 87:e plats – även om förklaringen ibland är så enkel som att singeln släpptes i december och därmed hade svårt att hävda sig jämfört med låtar som släpptes under våren – fast den i långa loppet blev en betydligt större hit.

Sen är det inte allt som är guld. På topp 20-listorna hittar jag både säckpipor, marschorkestrar och en hel del pajaslåtar som känns hämtade från någon sämre engelsk lördagsunderhållning på TV och utan att ha bott där och då är det snudd på omöjligt att begripa hur dessa lyckats klättra högt upp på listorna.  Å andra sidan antar jag att det är rätt få engelsmän som skulle jubla över att få höra de låtar som låg på Svensktoppen under samma tidsperiod  eller förstå hur man tänkte när Beatles hyrdes in för att värma upp innan våra egna storheter Trio med Bumba

Under sommaren har det blivit en hel del löprundor och gångpass utan annan musik i öronen än naturens egen symfoni, därför tar det lite tid att beta sig igenom listorna. Har nu kommit fram till 1976, där Rod Stewart parkerade på 20:e plats med sin Sailing – en av flera låtar som finns med på dubbla årslistor eftersom den kom redan 1975 och då parkerade på andra plats.

Just Sailing är för mig väldigt mycket nostalgi. Den får mig att ”se” framför mig hur vi avslutade i princip alla klassfester/hippor på mellanstadiet och högstadiet med den lugna B-sidan på Atlantic Crossing, ibland på repeat, för att vi skulle få utlopp för våra förpubertala lustar. Efter stämningshöjare som Tom Robinson Band (2-4-6-8 Motorway) var det kollektiv nedräkning till ”Råddan” och att få dansa tryckare till  Sailing, It’s Not the Spotlight och I Don’t Want to Talk About It. Magiskt!

RunTobyRun!

Årsettor på Englandslistan 1967-1976 (Singlar):

1967: Engelbert Humperdinck ”Release Me”
1968: Louis Armstrong ”What a Wonderful World”
1969: The Archies ”Sugar Sugar”
1970: Elvis Presley ”The Wonder of You”
1971: Dawn ”Knock Three Times”
1972: Harry Nilson ”Without You”
1973: Dawn & Tony Orlando ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree”
1974: David Essex ”Gonna Make You a Star”
1975: Bay City Rollers ”Bye Bye Baby”
1976: Brotherhood of Man ”Save Your Kisses for Me”

KÖPENHAMN: är det så här det ser ut?

#52 – 180816
BMW HAVNELÖB, Köpenhamn (5 km)
25:21 (5:04/km)

Förra årets skyfall gjorde det inte bara svårlöpt, det innebar också att sikten var minimal. Men i år var vädret bättre så det bland annat gick att se ut över Kastellet, statyn Den lille havefrue och den danska drottningens yacht Dannebrog.

Är det så här det ser ut, tänkte jag medan jag tittade ut över hamninloppet ner mot nya Operaen. Förra året såg jag inte ett smack och var fullt upptagen med att titta nedåt för att försöka avgöra vilken vattenpöl som var minst djup.

Trots de usla förhållandena gick jag för första gången under 25 minuter och noterade årsbästa  med 24:40 och det hoppades jag kunna upprepa i år.  Satte målet till 24:59 och öppnade på 4:46, vilket med facit i hand skulle visa sig vara i snabbaste laget. Andra kilometern gick också bra men sen började jag må illa och fick slå av på takten. Fjärde gick på ren vilja (5:30) men sedan fick jag upp farten igen och gick i mål på 25:21. Inte under 25, som jag hade hoppats, men ändå årsbästa med 5 sekunder. Alltid något…

Förra året räckte tiden till åttonde plats i min klass, nu blev det artonde.

Som alltid när Sparta arrangerar var det bra stämning och bra ordning längs banan med gott om funktionärer.

Noterbart är att damsegrarinnan på 5 km, hemmalöparen Sylvia Kiberenge, pustade ut några minuter innan hon gav sig ut på milen och krossade allt motstånd även där. 1:39 före tvåan på 5 km, 3:14 före närmsta konkurrent på milen. Respekt!

RunTobyRun!

Förra året missade jag den världskända statyn, trots att jag måste sprungit typ 15 meter ifrån den…

Trött..,

Havnelöbet 2017 – 1:34 kvar till start, precis som på bilden överst.

GISLÖV: fin hyllning till Kim Wall

 


Löpare vid Kim Walls ”minneshjärta” på stranden i Gislöv.

#51 – 180810
SPRING FÖR KIM
KIM WALLS MINNESLOPP, Gislöv (10 km)

1.00:10 (6:01/km)

Det blev en fin kväll där strandängarna utanför Trelleborg fylldes av löpare för att hedra minnet av journalisten Kim Wall.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det lopp som alla löpare ”ska” ha på sitt CV, små mysiga lopp som ringar in folkrörelsen själ och så finns det lopp som är så angelägna att man helt enkelt ”måste” vara med. Dit hör kvällens minneslopp på årsdagen av journalisten Kim Walls försvinnande i Öresund.

Den här kvällen pratades det inte så mycket om det hemska och bestialiska som hände ombord på ubåten för ett år sedan – nej minnesloppet arrangerades för att minnas ljuset, livet och människan, vännen eller kollegan Kim Wall och jag tycker detta var ett alldeles utmärkt initiativ.

Efter inledningstal av Kim Walls mamma Ingrid – som för övrigt  sommarpratade på Sveriges Radio tidigare  under dagen – släpptes 570 löpare iväg på 5, 10 eller 21 km i valfritt tempo. Många tog det nog lite lugnare än vanligt eftersom Spring för Kim inte är något lopp i traditionell bemärkelse med tidtagning, prispall och medaljer.

Därtill kommer banan, som består av trånga stigar och sandfållor och som inte direkt bjuder in till någon snabblöpning  eller jakt på personliga rekord – efter vändningen  halvvägs var det dessutom kraftig motvind rätt i trynet.

Jag hade egentligen planerat att följa vattenbrynet ”hem” från vändningen men gav snabbt upp den tanken, det blåste helt enkelt för mycket. Lite längre upp i dynerna fanns det i alla fall ett och annat träd och buskage som kunde ge tillfälligt skydd mot vinden.

Hade som mål att ta mig runt banan på en timme och lyckades så när som på 10 sekunder. Får skylla på vinden!

RunTobyRun!

Kim Walls mamma invigningstalade och tackade för den fantastiska uppslutningen, inte bara i Gislöv utan runt hela världen, och hoppades att Spring för Kim ska bli ett årligen återkommande arrangemang.

Sandigt och trångt på stigen i början av loppet.

Vätskestationen vid millöparnas vändpunkt i Böste.

Steget efter en medlöpare i motvinden. Foto: Marie Wirenstedt. Fler av hennes bilder hittar du bland inläggen på Facebook/Spring för Kim.

 

På fredag springer vi för Kim Wall!

Facebook, 2 maj

Det finns lopp – och det finns lopp:
Stora lopp, som alla löpare med självaktning ”måste” ha på sina CV och små bylopp, som fångar glädjen och bredden i vår idrott. Och så finns det lopp, som är så angelägna att de inte går att välja bort. Ett sådant arrangeras på fredag utanför Trelleborg.

För mig är det viktigt att springa lopp lite då och då. Inte för att kämpa om placeringar eller slå personliga rekord utan framför allt för att ha som morot för att ge mig ut och träna när det skånska pissregnet blåser i sidled – eller som i sommar när termometern klättrat osannolikt högt.

Visst är det skönt efteråt, att lägga ytterligare en medalj till samlingen och sätta ”check” för lopp nummer XX, speciellt om det gått bra. Men samtidigt är det bara ett lopp och kommer jag inte till start så är det faktiskt inte hela världen, varken för mig eller någon annan.

Men på fredag kväll, i Nybostrand öster om Trelleborg, arrangeras ett lopp som är så mycket mer än ”bara” ett lopp.

Då samlas 550 löpare för att springa 5, 10 eller 21 kilometer till minne av journalisten Kim Wall på årsdagen av att hon försvann i Köpenhamn. Utöver dessa 550 kommer ytterligare ett gäng att springa för Kim på olika platser runtom i världen, däribland i London, Beijing, Boston, Tel Aviv och Paris.

Vi springer längs strandängarna nedanför hennes föräldrahem för att minnas en vän, kollega och människa – inte det mordoffer hon förvandlades till under polisutredningen och rättegången mot den excentriske ubåtsbyggaren Peter Madsen, ett kriminalfall så bisarrt och vidrigt att det överträffar de mest makabra deckarmanus på film eller TV.

Vi springer för att vårda ljuset av Kim. Då behövs det inga värdsliga saker som nummerlappar, tidtagningschip, medaljer eller prispall. För det här loppet handlar om så mycket mer, något ännu mer angeläget.

RunTobyRun!

Länk till loppet: kimwallsminneslopp.se/minnesloppet.html

 

All inclusive – runstreak i Kroatien

All inclusive. Du vet hur det är. Ju kortare varv mellan rummet, poolen och maten, desto större risk för övervikt på flyget hem. Ska inte hända igen, tänkte jag, och packade raskt ner löpskorna i bagaget och på köpet kunde jag avliva två egenproducerade myter om min egen löpning,

Resan gick alltså till Kroatien och vackra ön Brac, strax utanför Split, där vi härbärgerades i ena änden av ett giganormt hotellområde, lustigt sammanflätat av allehanda olika hus och ett virrvarr av myrstigar. Tur det fanns karta!

Vi insåg snabbt att restaurangen låg i andra änden av området. Vad långt bort, sa dottern. Vad bra, sa jag, då får vi 1.5 km bonusmotion fram och tillbaka och kan käka lite extra efterrätt utan att det sätter sig runt midjan.

Kollade snabbt ut en löprunds längs strandpromenaden, ner till hamnen i Supetar (inte ”superstar” som jag först trodde) och tillbaka, runt en halvmil på varierat underlag: asfalt, betong, fastgjutna stora (men jämna) stenar och ett kort men intensivt trailparti över ett klippskravel som fick mig att tänka på ett mantra från lunpen: i terräng nedgår ofta marschhastigheten.

Detta är förmodligen första gången nånsin som jag sprungit sex dagar i rad – vilket avlivar myten om att jag blivit så gammal att jag behöver en vilodag mellan passen, två efter långpass, som jag brukar ta numera när jag känner mig sliten.

Fem av passen har dessutom varit på morgonen, på tom mage. Har aldrig gillat att springa innan frukost, men det går ju…  Det har dessutom många fördelar att komma ut tidigt: inte lika varmt och svettigt – och Knappt några hinder i vägen.  Dessutom mysigt att se stranden och hamnen vakna, de första morgonbadarna komma upp ur vattnet, första kaffet som serveras på uteserveringen, hundar med glada svansar och en och annan som kör yoga (men allvarligt talat… yoga i en urtvättad Celine Dion-tischa???).

Får se hur det blir i morgon, om det blir en sjunde runda i rad innan hemfärd. Eller om AC-förkylningen hinner slå till…

RunTobyRun!

Inget skryt. Bara löpning.