Utforskar södra sidan av Falsterbonäset

Sandstrand, golfbana, kohage och campingplats – där har du några kryddor längs dagens löpning på Skåneleden runt Falsterbonäsetliksom utsikten och den fina naturupplevelsen!

Skåneleden har en slinga (SL5/20) som går runt Falsterbonäset och som, till viss del, utgör första biten på gerillaloppet Sydkusten Marathon och som jag sprungit eller gått tre gånger.

Dagens expedition följde istället leden söderut, på Falsterbokanalens västra sida, sedan längs Ljunghusens fina sandstrand till golfbanan där jag tappade bort markeringarna och kom fel. Efter en stund sprang jag på en löpare i Ironman-tröja, som visade mig rätt längs ena kanten på golfbanan, som lustigt nog ligger mitt i ett naturreservat. Hur det nu kan gå ihop… Oavsett är det förstås bussigt av golfklubben att låta vandrare, löpare och till och med cyklister passera inne på banan och sedan fortsätta ut längs en stor ljunghed.

Nästa hinder bestod av en stor kohage. De första kossorna såg klart kossiga ut men så småningom stod jag öga mot öga med lurviga djur med imponerande horn. Hade de verkligen juver? Jo, det hade de – tack och lov – men det var inte lätt att se på håll…

Efter kohagen går Skåneleden rakt igenom Falsterbo camping innan man kommer ut på stranden igen – ytterligare några kilometer skön löpning på fast, fin sand innan det tar slut vid Måkläppen. Sälreservatet är avstängt stora delar av året men kan besökas vintertid, men det är en rätt lång vandring och det gäller att bylta på sig ordentligt. Någon sälgaranti finns det förstås inte heller utan de gör ju som de vill.

Kom upp bakvägen till Falsterbo fyr, där vi startade Sydkusten Marathon förra helgen, och sedan vidare upp till Skanör där jag får ta vid en annan gång för att beta av den norra slingan,.

Summa summarum skön löpning och en fin naturupplevelse – betydligt vackrare löpväg och utsikt än den gamla banvallen som Sydkusten Marathon följer i cirka 4 kilometer.

Pröva södra sidan du också!

RunTobyRun!

Blått: första delen på Sydkusten Marathon, cirka 10.5 km till kanalen.
Rött: dagens etapp, min 17:e totalt på Skåneleden. 17.8 km till Skanör.
Orange: den del av Skåneleden SL5/20 som jag har kvar att utforska.
Var tvungen att gå riktigt nära för att kolla att vissa kossor hade juver…

Dags för ny modevisning

Sommaren 2016 gjorde jag en första djupdykning i byrålådan med träningskläder för att rensa ut bland alla tröjor jag fått i samband med olika lopp. Samtidigt lade jag upp ett inlägg där jag satte betyg på tröjorna. 2018 var det dags igen och nu har det blivit dags för modevisning nummer tre!

Alla betygen – 2016, 2018 och 2020 – hittar du HÄR

RunTobyRun!

Vilka nya upptäcker gör du idag?

Upptäckte en ”ny” grusväg igår och kände direkt att den där måste jag testa!

De senaste åren har jag försökt variera min löpning så mycket som möjligt och komma ut i ”ny” natur, exempelvis på Skåneleden. Men ibland behövs det inga halvdagsexpeditioner för att utforska ny mark – den kan ju lika gärna ligga precis runt hörnet. Eller i alla fall inom några kilometers radie…

I går, när vi gick i bra tempo till medeltidsruinen Månstorps gavlar upptäckte jag en ”ny” grusväg som letade sig upp norrut. Det visade sig vara en skön, böljande väg mellan fält och hästhagar och bjuda på flera backar. Tyvärr tog den slut efter cirka två kilometer vid en gård, där jag blev tvungen att vända, men det blev ändå en oväntad och trevlig krydda i träningen. Totalt blev det en mil idag, varav drygt hälften på grus. 

Vart går din nästa upptäcksfärd till fots?

RunTobyRun!

Månstorps gavlar – ruin av medeltida borg med vallgrav.

Sydkusten marathon VI

Ett trettiotal löpare samlades i morse vid Falsterbo fyr för att ta sig an kuststräckan mot Smygehuk – vi talar om Sydkusten marathon, Sveriges kanske vackraste mara!

Egentligen är Sydkusten marathon ett ”gerillalopp” som kan springas när som helst under året men de senaste åren har ”Mr. Sydkusten”, Fredrik Davidsson, bjudit in andra löpare till ett event runt årsdagen för att springa sträckan tillsammans. Det blir ju roligare då!

Ett trettiotal löpare hade hörsammat hans inbjudan och stod redo vid fyren klockan 9. Ytterligare några valde att starta lite tidigare för att komma iväg innan det blev för varmt och därmed undvika risken för att behöva springa hinderbana över sandslott och treåringar längs Kämpingestranden. Längre österut väntade ett annat gäng på att hoppa på och springa sista biten.

Själv hade jag sedan länge bestämt mig för att kliva av i Trelleborg, efter två tredjedelar av loppet och det är en del av tjusningen med loppet, man gör det till sitt efter sina önskemål: spring snabbt, jogga eller gå, håll dig till vägarna eller sök dig ner på strandstigarna eller strandremsan för att hålla dig så nära vattnet som möjligt. Du bestämmer! Det enda som krävs för att du ska ta en plats i loppets ”hall of fame” är att du tar dig hela vägen till Smyge och att den avklarade sträckan blir minst 42.2 km.

Fotograferade starten till ett kommande reportage och gav mig sedan i väg, fem minuter efter klungan. Dagens taktik var att köra Run-Walk-Run med fyra minuters löpning och en minuts gång.

Första milen gick på drygt 1.03 vilket innebar att jag tamjade broöppningen vid Falsterbokanalen perfekt och kom fram lagom när trafiken släpptes på igen. Några kilometer senare var det dags för toastopp, vilket jag så när som på några sekunder lyckades pricka in under intervallen för gångvila.

Cirka 13.5 km – ingen hinderbana i dag.

Sen fortsatte det österut: längs Kämpingestranden, som i dag var rejält socialt utglesad (till skillnad för några veckor sedan då det var äckligt knökfullt överallt), genom den fina beteshagen, fiskeläget Skåre och vidare förbi Trelleborgs golfklubb in mot Trelleborg.

Jämfört med tidigare pass längs sträckan valde jag nu delvis nya spår – först den västra stigen längs Falsterbokanalen (istället för den östra, som är något bredare och mer lättsprungen) och sedan stigen in i Skåre som jag missat två gånger förut för att det varit högt gräs eller säd. Valde även strandstigen ut ur Skåre för att slippa springa så mycket på asfalt, blir ju en del av den varan ändå när man ska runda golfbanan. Nej, jag vågade inte ta risken och springa längs vattnet… Är knappast hälsosamt att få en golfboll i huvudet!

Med dryga tre kilometer kvar till Trelleborg började det ömma lite under högra hålfoten. Antar att det hade gått bra att springa resten av sträckan men valde att sejfa och gå sista biten. Fram till dess låg jag på 6:45/km i snitt, i och med gången på slutete landade jag totalt på 7:04. Helt okej, det är ju inte precis något salsgolv att springa på!

Summerar jag dagen så var det ändå mitt längsta pass i år och juli har varit den bästa träningsmånaden på länge så det går framåt. Samtidigt är jag faktiskt lite glad över att ”slippa” springa Berlin marathon om två månader – nu får jag ju ett helt extra år på mig att komma i form! 

Har skrivit det förr, men gör det igen: har du inte testat sträckan längs sydkusten? Gör det! Ett tips är att göra det i tre etapper, som jag gjorde 2017.

RunTobyRun!

Cirka 8 km.
Cirka 13 km.
15 km – skön löpning
21.1 km – halvvägs till Smygehuk (om man orkar springa hela vägen)
Bra löpväder för att vara i juli, kunde möjligen varit ett par grader svalare. Men skönt att slippa motvind i mulen!

Äntligen på plus!

Kolla! Så här fin utsikt har man från fågeltornet i Silvåkra, som är växlingspunkt mellan två av Skåneledens etapper (etapp 12 och 13 på Nord till Syd-leden).

Tornet blev också vändpunkten för dagens löpning mellan Torna Hällestad och Silvåkra – 10.4 kilometer tur och retur längs en gammal banvall från 1910. Här gick det att åka tåg ända till Bjärsjölagård, vad det nu skulle vara bra för. Kanske var det betor och annat som transporterades men med tågets hjälp lär också Torna Hällestad blivit ett populärt utflyktsmål för Malmöbor. Kanske var det den spännande trollskogen som lockade med sina knotiga små träd som lockade, kanske var det något helt annat?

För min del innebar dagens löpning inte bara att jag bockade av ytterligare en liten pusselbit av Skåneleden – nej, den innebar oxå att jag nu, för första gången sedan 8 januari, ligger på plus i träningsdagboken jämfört med mitt träningsmål om minst 10 mil per månad *:

Tappet i början av året beror förstås på att jag ägnade stor del av tiden åt rehabträning. I grafen ovan syns även midsommarveckan tydligt, där jag tappade en dryg veckas träning på grund av sjukdom. Då var jag nästan nere och tangerade årets bottennotering från den 20 mars, då jag låg hela 94 kilometer back. Men nu är jag alltså ikapp!

De närmaste veckorna kommer jag att fortsätta med en mix bestående av löpning, run-walk-run och promenader i bra tempo – känns som en bra blandning för att inte överanstränga någon väsentlig kroppsdel samtidigt som jag får ihop många kilometer.

RunTobyRun!

*för mig är 100 km/månad = OK. 125 km = bra och 150 km= väldigt bra. Men det senare händer inte så ofta eftersom kroppen brukar säga från…

Tänk, här gick det tuff-tuff-tåg till Bjärsjölagård!

MER OM MINA ETAPPER PÅ SKÅNELEDEN

Sydkusten ”ultra” – del 7

Närmare en mil längs strandbrynet med lätt fuktig, fast sand under fötterna – finns det något härligare?

Solen sken men vinden fläktade lätt, så det kändes inte för varmt när jag började gårdagens löpning vid Borrby strandbad med sikte söderut mot Sandhammaren och sedan vidare förbi Löderups strandbad till Kåseberga.

Jag kände mig nästan som en del av öppningsscenen i Triumfens ögonblick (Chariots of Fire, världens bästa löparfilm) när jag betade av kilometer efter kilometer medelst Run-Walk-Run i den lätt fuktiga, men fasta sanden som innebar mjuk, skonsam löpning samtidigt som det inte var något problem med greppet. Klarade mig dessutom en hel mil utan att bli blöt om fötterna, en mil som gick på 1:06 (6:36/km) vilket ju inte är mycket långsammare än när jag kör RWR på normalare underlag.

Se upp runt hörnet, där lurar nakenbadarna!

Tanken med min fusk-ultra längs Sydkusten – ja, vi får väl kalla det sydkusten även om Borrby och Mälarhusen per defintion ligger på Skånes östra sida – bygger på att följa vattnet i så stor utsträckning som möjligt och därför valde jag att följa stranden ner till Löderup (11 km) istället för att ta av där Skåneleden viker inåt land mot Sandhammarens fyr och ett naturreservat. Detta innebar i sin tur att jag sprang förbi ett stort gäng nakenbadare. Som de glodde, har de aldrig sett en löpare på stranden förut…?

Efter glass-stopp på Löderups camping vek jag av norrut genom ett svalkande skogsparti för att ansluta till leden norr om samhället.

Rundade byn innan jag så småningom kom ner på stranden igen, där jag rätt så snabbt insåg att det var slut på den sköna, mjuka löpningen. Nej, sista 2-2.5 innan Kåseberga bjöd på ett underlag av den otrevligare sorten, hårt, ojämnt och allt annat än lättlöpt.

Något egentligt alternativ till klapperstenarna finns inte, eftersom åsryggen sluttar brant ner mot vattnet, så det var bara att sänka tempot och noga hålla koll på var jag satte fötterna så att jag inte skulle stuka en fot eller två.

Men bortsett från det – en härlig sträcka!

RunTobyRun!

BILDGALLERI SYDKUSTEN ”ULTRA”
BILDGALLERI SKÅNELEDEN

Trist underlag för löpning
Betydligt behagligare underlag

Sydkusten ”ultra”- del 6

Sommaren 2017 sprang jag från Falsterbo till Ystad i fem etapper. Tanken var då att jag skulle fortsätta min ”fuskultra” till Sandhammaren, men det hanns inte med innan det blev höst. Men i dag, tre år senare, har jag äntligen lagt till ytterligare 20 kilometer mot Kåseberga!

Av logistiska skäl valde jag dock att ställa bilen i Ystad, ta regionbussen till Kåseberga och springa sträckan åt ”fel” håll. Förutom att den byggde på min ”fuskultra” till cirka 10 mil, så innebar det även två nya mil på Skåneleden SL4, Österlen.

Det är också samma sträcka som ett antal tappra löpare sprang non-stop under midsommarhelgen, med start i Falsterbo vid soluppgången och med målsättning att hinna upp till Ales stenar innan solen gick ner. Har full respekt för dessa ultralöpare och deras kämpainsats, men tänker inte gå i fällan och försöka – för mig räcker det bra att dela upp längre sträckor i etapper!

Mina sex etapper hittills längs sydkusten (sträcka i km)

Dagens löpning började med brutalbacken upp från Kåseberga hamn till Ales stenar, även om den inte var riktigt lika jobbig som jag minns den från tidigare besök.

Stenarna i all ära, men tyvärr är det nog många besökrae som vänder tillbaka mot bilen eller bussen efter att ha gått ett varv runt skeppsättningen och tittat på utsikten. Kom gärna hit tidigt på våren, då finns det en bra chans att himlen fylls av ejdrar på väg upp mot Kalmar sund! Och gå absolut inte tillbaka till bilen direkt. Fortsätt istället västerut över Hammars backar – Skåne är inte platt här heller – och njut av terrängen, utsikten, fåglarna, kossorna, fåren…

Efter en knapp halvmil tar det tyvärr stopp – militärt skjutområde – vilket innebär en omväg på utsidan av skjutfältet som till stor del går på en rak asfaltsväg. Det höjer tempot i löpningen men är förstås inte lika kul som att kunna följa vattnet.

Efter Kabusa bjuds det på sandig strandstig fram till en camping, där jag provianterade med glass och godis, sedan lite asfalt igen innan det bjuds på skön löpning genom Ystad sandskog. Sluttampen inne i Ystad, när man rundar färjeterminalen, är väl inte den roligaste men det är ändå en varierad och fin sträcka!

RunTobyRun!

BILDER FRÅN MINA ETAPPER PÅ SKÅNELEDEN

BILDER FRÅN MINA ETAPPER PÅ SYDKUSTEN ”FUSKULTRA”

Skånes häftigaste natur?

Om vi tillsammans, helt objektivt, skulle lista Skånes fem mest spännande natur-upplevelser så är jag rätt säker på att Söderåsens nationalpark skulle platsa på listan.

Få ställen i Skåne kan mäta sig med terrängen mellan Skäralid och Kåveröd. Branta sluttningar, klorofyllgröna bokskogar, porlande bäckar och till råga på allt har det gått runt massor av dinosaurier i de gamla vulkankratrarna.

Stigningen upp till Kopparhatten är närmare 110 meter, men det är den värd för utsikten är hänförande och så totalt oskånsk. Det är en oerhört vacker runda – rekommenderas!

RunTobyRun!

ALLA BILDER FRÅN SKÅNELEDEN

Skåneleden x 2 (etapp 11/12)

Inleder den nya månaden med två pass längs Skåneleden – först i går utanför Christinehof, där K och jag vandrade 7.5 vackra kilometer längs med Verkeån och som jag i dag följde upp med en skogstur på 13.8 km mellan Genarp och Malmö Airport.

Terrängen runt Alunbruket och Verkeån känner jag rätt väl vid det här laget efter tre vändor på Österlen Spring Trail, ett av mina favoritlopp som jag verkligen kan rekommendera.

Hela gårdagens vandring ingår i ekotrailen (21.9 km) och ungefär hälften – på den norra sidan av Verkeån – är en del av Skåneledens speciella Österlenled, SL4. Belöningen väntade efteråt med god macka och fika på Alunbrukets kaffestuga. Terrängen är stundtals kuperad men genom att välja just det här varvet slapp vi de värsta monsterbackarna längre bort på ÖST-banan

I dag fortsatte jag med ytterligare en bit av Skåneleden, denna gång den nord-sydliga SL2 för att fylla ett ”hål” på sträckan. Genom dagens etapp på 13.8 km mellan Genarp och Malmö Airport, varav 10.8 var ”ny” led, har jag nu betat av hela sträckan från Trelleborg till Torna Hällestad, drygt 10 mil.

Dagen började lite stressigt eftersom jag hade planerat att åka tåg till Malmö och sedan regionbuss till Genarp. Men dagen till ära var det strul i tågtrafiken mellan Malmö och Lund, så vartannat tåg ut till oss var inställt. Insåg detta med tio minuters marginal till det tåg som faktiskt skulle gå, så jag kastade i min frukosten, hoppade på tåget och fick sedan vänta en timme på Malmö C på den där bussen… Segt. På Sturup, däremot, klaffade det bättre eftersom jag och min beställda ”skjuts” dök upp samtidigt i böjen bakom långtidsparkeringen.

Nästa planerade sträcka på leden blir den mellan Ystad och Löderup, vilket inte bara innebär ett antal kilometer på Skåneleden utan även att jag fortsätter min Sydkusten ”fuskultra” som för några somrar sedan tog mig från Falsterbo till Ystad.

BILDER FRÅN SKÅNELEDEN

RunTobyRun!

Risens naturreservat

Sommarutmaningen 1985: posten är sen i dag

Serviceanda, tävlingsinstinkt och en intensiv lust att få tyst på en gnällig surmule – där har du bakgrunden till min stora sommarutmaning 1985. Men trots ett snyggt PB fick jag ingen annan cred än en sur kommentar…

Andra semesterdagen. Vädret är lite lynnigt, men jag lyckas inleda dagen med 7.9 km Run-Walk-Run utan att bli blöt och tog mig sedan an att städa ett av våra förråd. Och där låg den, den rödvita handduken, som jag fick när jag slutade sommarjobbet på Uplandsbankens huvudkontor 1985.

Det var mellan tvåan och trean i gymnasiet och jag hade fått ett vikariat på bankens distributionsavdelning – ett finare ord för vaktmästeri – där vi var två sommarjobbare och tre ”gamlingar”: L, M och T.

Till avdelningens dagliga sysslor hörde att gå runt med internposten, två rundor varje dag. Eftersom huvudkontoret bredde ut sig över flera våningar och byggnader i samma kvarter var det en rätt omfattande runda: fond och notariat, finans, personalavdelningen, en egen fastighetsbyrå, VD:ns sekreterare. Och så internrevisionen, högst upp i ett av husen.

Första gången jag gick varvet var jag mån om att försöka vara så osynlig som möjligt och hälsa nästan överdrivet vänligt på de som sade hej längs rundan. Vissa var alltid glada och vissa var alltid lite speciella…

Hursomhelst, första varvet tog långt över en halvtimme – långt ifrån det inofficiella rekord som L hade satt med 17 minuter; oklart hur väl det var dokumenterat eller om det var något ”de gamla” sa bara för att psyka mig och Patrik, den andre sommarjobbaren.

Så jag gav mig fan på att slå det där rekordet… Hastade fram med vagnen där jag kunde utan att det syntes för mycket, tog mig runt mellan byggnaderna som en oljad blixt och plockade minut efter minut utan att få några syrliga kommentarer längs vägen. Förutom på ett ställe: internrevisionen.

Varje dag hände samma sak. Jag klev in genom dörren, märkte hur arbetet avstannade och hur alla följde mig med blicken medan jag smög fram över heltäckningsmattan in till kvinnan längst in, G. Jag lade posten längst ute på hörnet av hennes skrivbord och vände mig om för att smyga ut – och då kom det:

-Posten är sen idag.

Tittade på klockan och insåg att ja, jag låg kanske ett par minuter efter den osynliga tidtabellen. Men vafan…

Så jag tog min vagn, betade av resten av rundan och började fundera. Kunde man möjligen ändra ordningen på varvet, för att spara ett par minuter någonstans och hinna upp till surkärringen lite tidigare. Fanns bevisligen några andra stopp på vägen som inte brydde sig lika mycket om posten kom tio över eller tjugo i. De kunde nog vänta!

Sagt och gjort. En vacker dag (måste det ha varit) satte jag min plan i verket och hastade upp på revisionsavdelningen där arbetet – precis som vanligt – avstannade medan revisorerna följde mig med blicken under tiden som jag smög fram över heltäckningsmattan. Sällan har väl åtta meter känts så långt… Jag lade posten längst ute på G:s skrivbord, vände mig om med ett nöjt leende på läpparna. In your face, där fick du!

Hann dock inte längre än en eller möjligen ett par meter förrän jag hör G:s kraxande stämma bakom mig:

-Posten är tidig idag…

Jag fann mig dock snabbt och konstaterade kort:

-Ja, posten är tidig idag.

Hur det gick med rekordet? Jodå, under den lugnaste sommarperioden lyckades jag pressa L:s varvtid med ett par minuter. Ha!

Revisorerna då? Jo, när jag fick fast jobb på banken efter gymnasiet insåg jag att de var kanske inte precis bankens mest populära medarbetare men det är ju kanske inte så konstigt med tanke på att de hade en närmast polisiär roll att kolla att allt gick rätt till. Plus att de väl inte precis var några muntergökar.

Minns speciellt en gång när jag hade haft mindre avvikelser i min kassa, varje dag, flera veckor i sträck… Det var inga större summor utan några kronor hit eller dit eller någon tia, sådant som vi brukade justera själva medan kassaavvikelser över 50 kronor (!) skulle konteras och bokföras enligt speciell instruktion.

Mitt i denna period kom charmtrollet G ner för att kontrollräkna några av kassorna, däribland min. Stod nervöst bakom henne och bet på naglarna medan hon sakta räknade varje mynt, varenda sedel, såg hur hon lusläste alla insättningar och uttagsblanketter mot kassaremsan innan hon slutligen vände sig om och spände ögonen i mig.

-Stämmer på öret, konstaterade hon och retirerade snabbt tillbaka till sitt tillhåll på översta våningen.

-Kärring, tänkte jag. Men till hennes försvar ska sägas, att när hon kort därpå gick i pension så återkom hon till banken som kund för några bostadsrättsföreningar hon skötte bokföringen åt. Och då var hon alltid glad och trevlig, en helt annan människa.

-Posten är sen idag…

RunTobyRun!