Uppför berget….

Idag arrangeras det stora mandomsprovet i bygden där vi tillbringar veckan: Råaloppet 30 kilometer med start på Långberget (bilden nedan) och med mål uppe på Branäsberget.

Loppet går till stor dels längs Norra Värmlandsleden och avslutas med monsterbacken jag sprang nerför häromdagen (se föregående inlägg). Måste vara precis vad löparna längtar efter när de kutat 28 kilometer i värmen: 389 höjdmeter på 1.9 kilometer.

Vinnartiden 2019 låg på cirka 2 timmar och 40 minuter, terrängen till trots.

Bilderna från loppet är tagna vid vätskekontrollerna strax innan monsterbacken börjar.

RunTobyRun!

Uppdatering: årets vinnartider blev 2h 28 min för snabbaste kille respektive 2h 50 min för snabbaste tjej. De sista kämparna i mål var ute mer än sex timmar. Starkt jobbat av alla!

Nerför berget

Dagen strapats gick nerför Branäsberget på Norra Värmlandsleden – 389 meter utför och en lutning på i snitt 20.1 procent.

Idag blev det liften upp, tillsammans med en massa mountainbikers, och våffla med glass och sylt uppe i Toppstugan. Kanske hinner jag med ytterligare en vända innan hemfärd och i så fall blir det både uppför och nerför.

Från Toppstugan på 567 meters höjd är det 1.9 kilometer till backens slut – en stig som stundtals är brant, knixig och stenig och på ett ställe säkrad med två långa trappor i trä (som visade sig vara rätt hala efter gårdagens häftiga åskregn).

Jag joggade där det var möjligt och tog det lugnt där så behövdes – ändå tog det mig över 26 minuter att komma ner, långt mer än de snubbar som reggat snabba tider på Strava – uppför… Men sådana här pass spelar ju tiden egentligen ingen roll

RunTobyRun!

TRELLEBORG: Snopet slut på blött BUS

# 69 – 210710
Backyard Ultra Sydkusten #3, Trelleborg (26.8 km)
3.13:00 (7:15/km)

Regnmolnen låg tunga över Trelleborg i morse, men vad gjorde väl det när BUS äntligen blev av? För min egen del gick det dock sämre än jag hoppats.

Med tanke på att det regnat i Trelleborg i princip non-stop sedan i går kväll kunde det varit blötare och geggigare ute på banan – men förutom lite hanterbar gegga på ”slalomstigen” var det inte så mycket att orda om. Lagom till start avtog spöregnet till förmån för ett mer lättsprunget duggregn. Dessutom var det medvind längs den långa utsatta rakan längs havet – 1.4 kilometer – vilket förstås gör en enorm skillnad för den som tänkt sig springa långt.

På BUS är varje varv det bästa – i alla fall om man får tro arrangörerna. I mitt fall gick de första två varven planenligt, det tredje likaså även om jag saktade ner vid 6-kilometersskylten och lunkade i mål för att spara energi.

Till fjärde starten tilltog regnet. Det var kallt och blött. Och jag började få ont i magen – oklart varför. Kvargen? Mådde lite illa i morse men det gick över en timme före start när jag låg och softade i tältet. Nu kändes det mer som att något låg och skumpade och det var allt annat en angenämt. Så jag började gå. Kollade på klockan. Sprang lite till. Kollade klockan, såg till att inte ta ut mig mer än nödvändigt men ändå ta mig runt inom timmen.

Passerade mållinjen med några minuter tillgodo och slog raskt bort alla planer på att vända om och ställa mig i startfållan. Fyra varv fick räcka – även om jag hade hoppats göra minst fem (som förra BUS) eller ännu hellre sex. One more loop. Men det får bli någon annan gång för det fanns nog inte så mycket mer ork i benen idag.

Frågan är om detta var något tillfälligt eller om jag ska börja oroa mig – hittills har ju uppladdningen inför Göteborgsvarvet och Berlin Marathon känts bra. Men detta var onekligen ett bakslag.

Nåväl, vi får väl se… Nu väntar en vecka med mycket vandring som omväxling!

RunTobyRun!

Tält är bra att ha när det regnar. Och den här gången blåste inte övertältet av…
Medalj i nytt format, nytt material. Helt rätt i tiden!

Extra kul att öppna senaste Spring!

Senaste numret av Spring har just landat i brevlådan och den här gången var det förstås extra kul att börja bläddra i tidningen eftersom den innehåller sex sidor om mitt lilla bokprojekt!

Hittills har ungefär 1 250 läsare varit inne på sidan och bläddrat eller laddat ner boken gratis som PDF och det är förstås jätteskoj!

Har du hittat hit för första gången efter att ha läst artikeln i Spring? I så fall är du extra varmt välkommen! Hoppas du ska gilla den!

RunTobyRun!

TILL BOKEN (som PDF)

Dags att sänka tempot!

I veckan kom det efterlängtade beskedet – det kommer att bli BUS i Trelleborg nästa helg. Så nu är det dags att sänka tempot!

Det har, i alla fall fram till halvårsskiftet, varit fortsatt ovissa tider för alla arrangörer. Kommer det gå att arrangera lopp? Hur många får starta? Måste man dela upp deltagarna i mindre startgrupper? Och hur blir det med publik?

I och med gårdagens lättnader i restriktionerna föll många pusselbitar på plats, åtminstone för de mindre eller mellanstora loppen som nu blir lättare att genomföra även om det förstås fortfarande kommer att krävas en hel del planering för att alla ska kunna hålla avstånd till varandra och undvika köbildning, inte minst i startfållor, målområden och vätskestationer.

Gårdagens besked innebär också att jag nu kan se fram mot min tredje start på BUS, Backyard Ultra Sydkusten. Detta är ett av mina absoluta favoritlopp, inte minst för den sköna stämningen runt Albäcksvallen. 2018 blev det fyra varv, 2019 fem och årets mål blir således att göra minst lika många varv som sist. Men gärna ett till.

Så nu gäller det att sänka tempot – vilket kanske inte blir så svårt i år eftersom jag överlag hållit ett lugnt tempo och även varvat löpningen med en en hel del Run-Walk-Run, som i tisdags när jag betade av 18 kilometer på Skåneleden.

Just det låga tempot är annars nyckeln till att göra bra ifrån sig på den här typen av lopp. De sista passen kommer därför att ägnas åt just att ta det lugnt. I dag blev det 6.7 km (motsvarande ett varv) på drygt 45 minuter (6:44/km) vilket är rätt lagom – speciellt om man lägger till en 40-45 sekunder för promenaden uppför ”Gåbacken” efter start.

Nästa pass blir på plats i Trelleborg, för att känna in mig ordentligt på banan. Hitta gör jag ju redan efter ett 50-tal varv på slingan…

RunTobyRun!

Varm tur längs havet på Skåneleden

Dåligt med nattsömn, en supersmarrig stenugnsbakad pizza i magen och 26-27 grader i luften – ja ibland får man skylla sig själv när man väljer dag för långpass…

Pizzan var förstås självförvållad, bristen på nattsömn likaså eftersom jag satt uppe och kollade den första hockeyfinalen i NHL/Stanley Cup. Och när det gäller vädret väntas det ett omslag som kommer att innebära svalare väder men ostadigt och regn så det gällde att passa på.

Dagens etapp var nummer fyra på Österlenleden SL4 mellan Borrby strand och Simrishamn. Förra sommaren började jag i Borrby och följde sandstranden söderut till Sandhammaren, förbi Löderups strandbad och vidare till Kåseberga.

Planen nu var densamma; att undvika att följa leden uppe i sanddynerna och i stället välja den lätt fuktiga, fasta sanden vid vattenbrynet. så långt som möjligt, helst hela vägen.

Den planen tog dock stopp redan efter ett par kilometer, då jag fick vika av från stranden men hamnade istälet på en skön stig/grusväg. Följde den till Skillinge, efter ungefär en halvmil, där det var slut på grus och bara fanns varm asfalt.

Jag trodde att leden till stor del skulle följa havet men rätt vad det var hade jag förflyttat mig både inåt land och uppför i terrängen. Långt borta kunde jag ana havet men det var inte riktigt den naturupplevelse jag hade hoppats på.

Ett plus för att leden går genom de mysiga fiskelägena Skillinge och Brantevik – hår finns det kameramotiv i kubik!

RunTobyRun!

Borrby strand
Trevlig stig mellan Kyhl och Skillinge
Skillinge – fullt av ”photo spots”
Varmt….

På gång i Magasin Spring!

Sommarnumret av Magasin Spring är på väg till tryckeriet och denna gång handlar sex sidor om mitt lilla bokprojekt. Kul!

I går hade boken lockat 997 besökare till sidan, vilket är mer än jag hoppats på. Med lite draghjälp från Spring kanske jag till och med kan nå 1 500?

RunTobyRun!

20/21: bästa träningsåret hittills!

Mitt nionde träningsår blev det överlägset bästa – sett till mängd och längd – men också det märkligaste eftersom det i hög grad färgades av den pågående pandemin.

Nej, det blev inte som vi hade förväntat oss. Eller hoppats. I stället för att ebba ut tog pandemin ny fart i höstas med en andra våg som blev ännu värre än den första.

Själv har jag haft tur och lyckats hålla mig viruset, men det är tyvärr allt för många som mist nära och kära och med respekt för dessa kan jag inte sucka och gnälla över inställda lopp eller utlandsresor.

Mellan Skanör och Ljunghusen.

Samtidigt är jag väldigt glad över att det är just löpning jag lägger min tid på. Ensam längs vägen är risken att bli smittad minimal, dessutom är jag övertygad om att träningen hjälpt mig att må bra – både mentalt och fysiskt – och motverkat de belastningsskador som lätt kan uppstå när kontoret flyttar till sovrummet och man inte sitter lika bra under alla dessa hundratals timmar framför Skype och Teams.

Den dagliga bonusmotionen upp och ner för trapporna på jobbet – runt 1 000 trappsteg – har förstås varit svår att ersätta hemma, men i gengäld har jag kunnat utnyttja ”pendeltiden” till att träna, exempelvis genom att schemalägga träning på lunchen och därmed utnyttja den ljusa delen av dygnet. Dessutom skönt att ha träningen avklarad innan det blir kväll!

Lomma Backyard Ultra 2020

Under året blev det i alla fall ett lopp, trevliga Lomma Backyard Ultra i augusti. Men i brist på lopp har jag kunnat lägga upp träningen annorlunda. Det har blivit rekordmånga pass men ofta kortare rundor i lugnare tempo – en i mitt tycke bra mix av löpning, run-walk-run och powerwalk. Jag har hållit mig frisk och skadefri och när jag nu gör bokslut över mitt nionde träningsår kan jag konstatera att jag slagit alla tidigare ”träningsrekord” avseende mängd och längd:

  • Bästa träningsåret (med över 40 mils marginal!)
  • De två bästa träningshalvåren
  • Fyra av de fem bästa träningskvartalen
  • Sex av de nio bästa träningsmånaderna

Jämfört med träningsmålet (10 pass/100 kilometer per månad) har det gått alldeles fantastiskt bra:

  • Mer än dubbelt så många pass: 254 (gymmet ej inräknat)
  • Sammanlagd sträcka ökade också rejält, med nästan 55 procent, till 1856 km.
Ronneby

En annan förklaring till att det gått bra är nog att jag blivit bättre på att gå regelbundet på gym, vilket bör ha gett mig en bättre grundstyrka, vilket i sin tur minskar risken för skador. Jag har ju egentligen aldrig gillat gym utan sett det mest som rehab – och så fort jag mått bra igen så har jag börjat fuska. Den här gången gjorde jag några månaders uppehåll förra sommaren, men tog upp träningen igen under hösten och känner att jag mår bra av det, framför allt i ryggen. Nu gäller det bara att hålla i och hålla ut – även på gymmet!

Det låter väldigt bra, när jag skriver detta, men allt är förstås inte frid och fröjd… Som så många andra har jag lagt på mig några extra pandemikilo runt midjan, vilket gör att vågen stadigt ligger och balanserar runt tresiffrigt. Nu senast stannade den på 99.9 kilo – vilket ju gör att livet känns betydligt lättare än när den passerar 100.

Håller nu alla tummar för att BUS (Backyard Ultra Sydkusten) blir av i juli, sedan är jag anmäld till Göteborgsvarvet i september (som skulle gått i maj) och årets stora utmaning: Berlin Marathon. Om det nu blir något… Vid det här laget har vi lärt oss att inte planera för mycket…

RunTobyRun!

PS. Är du ny som läsare? Då kanske du undrar varför träningsåret tar slut mitt i juni? Jo, det har att göra med att det var den 19 juni 2012 som jag tog upp löpningen igen efter 16 års uppehåll. Men för enkelhetens skull för jag även statistik för kalenderår…

Backyardträning i Lomma

Igår var det återigen en stor backyard-dag i Sverige, där Sweden Runners’ virtuella lopp lockade löpare från hela landet. Själv sprang jag denna gång utom tävlan och fick ett bra träningspass i Lomma.

I mars sprang jag deras virtuella backyard ultra på BUS-banan i Trelleborg – inte för att springa så långt som möjligt utan för att loppet innebar ett bra tillfälle att få årets första tvåmilare i benen.

Den här gången förflyttade jag mig några mil norrut, till Lomma, där det blev fyra varv på LBU-banan med fallande stilpoäng. Att det skulle kännas så pass tungt sista halvmilen var kanske inte vad jag hade hoppats på, men slutresultatet blev i alla fall det önskade: att springa ett varv längre än jag gjorde i mars.

Förra gången hade jag en positiv känsla i benen och kände att jag nog hade ork för att springa ett varv till, men höll mig till planen och klev av efter 20.1 kilometer. Den här gången hade jag inte samma känsla. Det var segt att komma igång på fjärde varvet och det lossnade aldrig, trots att jag körde Run-Walk-Run hela vägen, med korta intervaller för att spara energi. Så jag höll mig till planen även denna gång och klev av efter 26.8.

Nästa planerade backyard blir på BUS i juli och då är målet att springa minst fem varv, helst sex. Jag håller alla tummar för att loppet blir av ”på riktigt” med den sedvanligt sköna stämningen runt start och mål – då fylls benen garanterat på med extra ork! Men oavsett om man springer backyarden själv eller med andra så gillar jag verkligen det här upplägget, oavsett om det är ett ”riktigt” lopp, virtuellt eller bara som träningspass. Det ger verkligen bra förutsättningar för att orka längre. Vi tar väl ett varv till, som det brukar stå på skyltarna vid målet i Trelleborg.

Ställde inte upp i det virtuella loppet denna gång eftersom jag väntade in i det sista med att bestämma dag för långpass utifrån väderprognos och möjlighet att få sällskap längs vägen. Dessutom är jag skeptisk mot virtuella lopp – även om det ju funkar ganska bra på just en backyard, där huvuddelen av startfältet framför allt tävlar mot sig själva. Noterade dock att över 310 löpare var med och sprang det virtuella loppet, varav tio grejade att springa minst 24 varv/timmar. Respekt!

Under passet konstaterade jag också att vi snart är framme i juni men att det kan vara jäkligt kallt i vinden. Skönast som alltid i Lomma på skogsdelen av banan vid Habo Fure. Alltid lika fint!

RunTobyRun!

Äntligen tid för Skåneleden igen!

Efter fyra och en halv månads uppehåll blev det idag äntligen dags att springa lite på Skåneleden igen – 13.6 kilometer från Bokskogen i Torup till Bulltofta i Malmö.

Under våren har en hel del tid gått åt till mitt bokprojekt, så det har inte blivit så många planerade löputflykter utan mest de halvtråkiga rundorna runt byn där jag bor. Men idag blev det dags!

På kartan ser Nord-sydledens etapp 18 ut som en märklig liten ”tarm” från den egentliga leden, som förbinder Bokskogen med Malmö (men som egentligen förbinder den nord-sydliga leden med kustleden upp mot Helsingborg och Kullaberg). Större delen av sträckan går också på asfalterade cykelvägar och känns i mångt och mycket som transportlöpning för att ta sig från A till B. Men som tur är bjuder årstiden på en härlig inramning med nygröna träd, skinande raps och blommor i allehanda färger – att springa här i november, däremot, känns inte särskilt lockande.

RunTobyRun!

FAKTA OCH BILDGALLERI FRÅN MINA 24 ETAPPER PÅ SKÅNELEDEN