Man kanske skulle bli lite knasigare

Om du surfar runt en stund bland löpsidor och bloggar eller bland trådarna på forum som jogg.se så dröjer det garanterat inte många minuter förrän du hittar dem. Knasbollarna. De som gör oss matta eller fulla av beundran över hur de gör något utöver det vanliga av sin träning.

Vissa är extremt extrema. Som att få för sig att springa löpband i 48 timmar för att slå världsrekord, springa ett 25-milalopp i Grekland eller kuta vinmaran i Medoc utklädd till Nalle Puh. Andra sätter upp mål som kanske är lite lättare att nå, i alla fall för oss som inte längre är unga, smala och snabba.

Dit hör journalisten/författaren/föreläsaren och – nog så viktigt – löparen Hillevi Wahl, som också ställde upp i Sankt Olofsloppet i onsdags och, precis som jag, njöt av den idylliska stämningen ute på Österlen.

Wahl fyller 50 i år och bestämde sig för att fira detta genom att springa 50 lopp under ett år och 4.7-rundan i Sankt Olof var det 47:e i ordningen. På hennes blogg går det att läsa om alla äventyren, från korta lopp på vischan till den underhållande berättelsen om lopp nummer 43, en 25 kilometers-trail i franska pyreneerna med toppar på hög höjd och dessutom i högsommarvärme. Som en extra krydda visade det sig att arrangörerna med fransk logik placerat ut vätskekontrollerna på ”fel” ställen och att loppet förmodligen var några kilometer längre än vad man angett. Återstår nu drygt två veckor för Hillevi att beta av de sista tre loppen och klara sin utmaning. Starkt jobbat!

hillevi
Skärmdump från hillevi.nu

Berättade om hennes 50-utmaning för min fru, som försöker springa 2-3 gånger i veckan men aldrig känt sig sporrad av att ställa upp i något lopp, varpå hon konstaterade att det kanske vore något för mig att ta efter… Men nja, 50 lopp är väl att ta i. Dessutom fyller jag bara 48 i höst. Och man bör ju helst hinna träna lite också mellan varven… Men man kanske skulle bli lite knasigare och ge sig i kast med någon lite tuffare eller annorlunda utmaning?

Just nu består utmaningen av att undvika en förkylning och försöka ställa om träningen från rundor om 9-10 kilometer till ett par längre pass för att orka halvmaran i Veberöd den 15:e. Känner att det kommer att bli tufft att orka springa hela vägen utan att behöva stanna och gå, däremot borde jag få upp flåset till halvmaran i Köpenhamn den 13 september. Sprang loppet 2013, då med en delvis annorlunda sträckning, och var supernöjd efteråt. Helt klart mitt bästa lopp, taktiskt sett, när jag sprang in strax under 1:49. Det lär jag inte göra i Veberöd. Inte i Köpenhamn heller…

Men efter nyår kanske… Något knasigt och kul – fast problemet är väl att alla stora projekt kräver tid och resurser, som ibland kanske går ut över något annat (läs: familjen, jobbet eller ekonomin). Så vi får se om jag vågar släppa sargen och ta steget fullt ut och bli knasig på riktigt.

I dag blev det ett lugnt pass runt ”Pytonparken”, där de rustar för fullt inför lördagens stora 12-timmars-DJ-happening. Storheter som Axwell, Ingrosso och Afrojack har varit på ”Big Slap” tidigare år men i årets line-up är det väl egentligen bara Otto Knows som jag känner igen.

Tog det som sagt lugnt, eftersom jag är lite osäker på om det är en förkylning på gång. Men jag behövde ändå skaka loss kroppen efter en minst sagt stillasittande vecka på jobbet och loppet i onsdags – benen var lite möra – och kunde därmed räkna in ytterligare 10 km under juli, totalt 132. En bra månad!

S:T OLOF: Härlig sommarstämning

15 STOLOF 9200

Den som fortfarande tror att Skåne är platt borde pröva på att springa S:t Olofsloppet på sommarvackra Österlen. 9.2 km landsväg och skogsväg och rejält kuperat. Mestadels uppför, kändes det som…

sverige
#20 – 150729
S:t Olofsloppet 9.2 km
46:12 (5:01/km)

Det var 26:e gången som S:t Olofsloppet avgjordes, ett litet mysigt lopp som förra året slog rekord med totalt 144 deltagare – varav ungefär hälften barn – och enligt obekräftad uppgift blev det nytt rekord även i år med omkring 170 löpare ***. Att vädret var vackert och därmed gick mot många prognoser hjälpte förstås till att locka många efteranmälningar till de tre barnloppen samt 4.7 och 9.2 km för seniorer.

Började värma upp under det sista av barnloppen men kände en liten antydan till håll och tog det därför mycket lugnt. Väl på startlinjen omgavs jag av ett 60-tal (?) löpare och tänkte nöjt för mig själv att idag skulle det kanske till och med bli en topp 50-placering 🙂 ***

Loppet går både på asfalt, grusväg och småstenig skogsväg och är alltså rätt så kuperat… Efter omkring 600 meter lämnade vi byn och sprang ut på en grusväg och sedan rätt igenom en bondgård där en gammal man satt på en stol med en grårandig katt i knäet. Svårt att säga vem av dem som var mest fascinerad av spektaklet.

Vi fortsatte in i skogen på en rätt stenig och ojämn väg, vilket kändes tungt. Hade jag gått ut för hårt?  Efter cirka 2.5 kom vi ut på stora landsvägen igen och jag kände att jag började komma in i en andra andning och tog rygg på några löpare som jag tidigare blivit omsprungen av. Tog dem en efter en tills vi passerade vätskekontrollen halvvägs – och där, i den vackra bokskogen radade de upp sig. Backarna. Många och långa och uppför… Och jag tappade snabbt tillbaka de där placeringarna jag just hämtat in.

Jag hörde mig själv flåsa allt mer högljutt, passerade 6 km-skylten (om den nu stod utplacerad med en matematisk exakthet) på 29.04, väl under min tänkta tidtabell på 5 minuter per kilometer mot en önskad sluttid på 46 blankt. Ja, jag vet att jag häromdagen skrev att en tid under 45 borde inte vara omöjlig, givetvis beroende på hur kuperad banan var.

stolof höjdkurva

Nu vet jag bättre för kuperad var bara förnamnet. Väl ute på stora vägen gick det lite lättare, men när vi sprang in i byn igen, med cirka 1 km kvar att springa, så började det luta uppför igen. Först lite diskret, sedan lite mer och sedan en rejält tung backe upp mot målet på Kvarnvallen. Jag bet ihop och kämpade på så gott jag kunde, utan att riktigt veta hur långt det var kvar för jag såg varken någon skylt vid 7, 8 eller 9 km så det var först i sista backen som jag insåg att jag var nästan framme.

Missade min måltid med 12 sekunder. Lite surt, men å andra sidan: det var bra mycket jobbigare än jag trott.

Cirkatid vid 5 km: 24.34
Tid i mål 9.2 km: 46.12

*** Uppdatering: Det blev till slut hela 217 löpare, en snygg höjning av det gamla deltagarrekordet men fortfarande ett litet, mysigt lopp med intim stämning på Kvarnvallen. Min tid räckte till 30:e plats av de totalt 46 män och kvinnor som sprang 9.2 km så det blev faktiskt en topp-30-placering. När hände det sist…? 🙂

Betyg på insatsen: 3+

 

Värsta tänkbara sällskap

Fick sällskap på rundan idag av ett gäng parasiter, värsta sortens löpmarodörer. Borde terroriststämplas och kastas ut ur landet.

Jag talar om de där små äckliga svarta strecken, ”strippsen”, som brukar dyka upp längs våra vägar i Skåne när det drar ihop sig till skördetid. Som älskar att klibba sig fast på svettiga armar och som motvilligt låter sig sköljas bort i duschen.

Vet inte vad de har för plats i näringskedjan men om – eller om? – det finns någon fågel eller annat djur som gillar dem, så kom, bara kom. Ät så mycket ni vill! Det kommer att göra livet mycket lättare på nästa löprunda!

stripps
Förra årets ”stripps” (19 juli 2014)

Några steg i rätt riktning…

Det går bra nu! Ja, det är en härlig känsla att kunna säga det till sig själv efter en vår av strul och ryggont. De senaste fyra veckorna har jag kunnat trappa upp träningen och de senaste passen har gått riktigt bra, inte minst fyra stycken i Malmös ”pytonpark” (som den kallats av vissa sedan en av kommunens parkskötare berättat att han sett en livs levande pytonorm i parken, upp mot tre meter lång).

Först blev det två pass om 3 x 3 km i bra tempo, därefter ett i måndags i racetempo på 9 km och i dag ytterligare ett på milen, vilket faktiskt bara var min andra snabba mil i år (tredje om man räknar in triathlonmilen). Måndagsrundan gick glädjande bra: 43.48 (4.52) medan det gick lite trögare i dag, i alla fall på slutet men det är kanske inte så konstigt för det var varmt och dessutom gick jag nog ut lite för hårt efter att ha hamnat i en liten flock av snabba löpare.

Andra varvet var okej. Sedan började jag känna tröttheten komma men när jag passerade 9 km på 44.03 (15 sekunder sämre än i måndags) kändes det ändå som att jag hade en miltid under 49 inom räckhåll men tyvärr orkade jag inte hela vägen in i kaklet utan stannade på 49:15, en tid som jag ändå är ganska nöjd med efter förutsättningarna. Klart bättre än Blodomloppet 12/5 då jag halvt otränad lyckades kuta i mål på 50:33.

Förra året var jag nere på 47:34, men för ett par veckor sedan skrev jag att jag efter denna våren måste vara realistisk och inte sätta för höga mål men att jag i alla fall borde kunna gå under 49. Och det är ju bra nära!

*

Nästa vecka väntar Sankt Olofsloppets 9.2 km. Har ingen aning om hur kuperat det är så målet får i första hand bli att gå under 46 minuter (5:00) även om det känns som att 45 blankt också är inom räckhåll. Vi får se helt enkelt!

*

I förra posten ”mot nya mål” berättade jag om vinterns stora mål, att träna inför Riviera Classic mellan Ventimiglia i Italien, Menton i Frankrike och Monaco. Kruxet med dessa länder – till skillnad mot exempelvis Spanien – är att man måste ha läkarintyg som säger att man klarar av uppgiften.

Har googlat och sett att det kan kosta allt från 300 till 1500 kronor att få en läkare att skriva på intyget, beroende på vilken typ av hälsoundersökning de väljer att göra och helt klart betalar jag hellre 300 krononor än 1500…. Det är ju kriminellt!

Ringde min vårdcentral, som tar 600 men egentligen inte har tid med den typen av tjänster, och en privat vårdcentral (Capio) som tar 1400. En annan privat vårdcentral skulle kolla och återkomma, vilket de gjorde när jag var ute och sprang så jag missade samtalet. Ska bli väldigt spännande att se vad de har att erbjuda…

Någon som har en bra läkare på lager som tar under 400? 🙂

Fortsättning följer…

RunTobyRun!

Mot nya mål!

Den onda ryggen är ett minne blott (ta i trä) och träningen går bra även om jag förstås har en bit kvar innan jag fått tillbaka formen och flåset. Men det går framåt och därför vågar jag också blicka framåt.

Funderar på att springa ett 9.2-lopp på Österlen i slutet av juli men anmäler mig i så fall på plats om 1) formen känns bra, 2) vädret är bra och 3) jag kan smita lite tidigare från jobbet den dagen – tar längre tid än man tror att köra från Malmö till Sankt Olof. Däremot har jag sedan länge anmält mig till tre lopp:

15/8: Veberödsrundan 21.1 km
13/9: Copenhagen Half Marathon 21.1 km
19/9: Kung Björnloppet (Uppsala) 10 km

Veberödsrundan ska bli speciell. Har bott i byn och gjorde min bästa halvmara här 1996, när jag fortfarande var ung, smal och snabb, och kommer väl i år att göra en tid som är 25-30 minuter sämre. Men som sagt: gamla rekord är preskriberade! Kung Björnloppet ska också bil kul – det var runt den gamla gravhögen som jag sprang min första mil, ett skollopp i nian.

Kanske blir det också Trelleborgsloppet den 29/8 – har sprungit där två gånger och brukar alltid träffa på några jag känner.

Menton och Monaco

Vinterns stora mål blir emellertid att träna för Riviera Classic/Classique des Riviera – från Ventimiglia i Italien via Menton i Frankrike till Monaco med mål nere i hamnen, där formel 1-bilarna brukar ha sin depå vid furstendömets årliga Grand Prix.

Loppet är 23.8 km och går den 13 mars nästa år och bjuder på två ordentliga backar och en vacker utsikt. Har tre vårar i rad (2009-2011) hyrt lägenhet i just Menton och har kört sträckan med bil flera gånger så jag har bra koll på vad som väntar. Bild 2 ovan är från Menton, där löparna följer strandpromenaden och hamnen (längst till vänster på bilden).

Passade dessutom på att boka, nu när jag hade möjlighet att casha in en gratis flygresa med det norska flygbolaget och dessutom kunde boka ett billigt och bra hotell (som dessutom går att avboka gratis om det kniper).Så min enda ”risk”, om jag blir sjuk eller skadad i vinter, är anmälningsavgiften på 20 euro. Ser verkligen fram mot detta lopp!

Min första triathlon på 25 år!

Den 28 september förra året postade jag inlägget Triathlon = respekt, som hittills visats över 540 gånger på jogg.se (+ ett oräkneligt antal gånger här på modersajten) och därmed är det näst mest lästa inlägget på RunTobyRun. Det började så här:

”Känner några tjejer som i lagom vuxen ålder hängett sig åt triathlon, en av dem genomförde dessutom sin första Ironman kort efter att hon lärt känna sin diabetes, och det är förstås respekt.

Triathlon handlar, precis som alla former av mångkamp, om att vara bra på mycket – eller, i alla fall, ha en hög lägstanivå på de eller de grenar man inte är så bra på och dessutom kunna lägga upp ett träningsprogram där man drar nytta av mångsidigheten utan att en träning går ut över någon annan. Själv är jag en usel simmare och med en så lägsta lägstanivå är det förstås extra tungt att försöka sig på en triathlon. Å andra sidan, om man lyckas, så är det verkligen värt respekt.”

Med ett nostalgiskt minne av min första triathlon, den som vi anmäldes till ”frivilligt” i det militära, mätte jag förra sommaren upp en kvarts Ironman och funderade allvarligt på att köra den som ett träningspass.

Det tog ett år, men nu har jag funderat färdigt och i förmiddags blev den där triathlonen faktiskt av – utan annat krav på mig själv än att ta mig runt. För jag är fortfarande en halvusel långsam simmare och det är inte många gånger på ett år som jag sätter mig på cykeln, vilket gjorde det snudd på omöjligt att uppskatta hur mycket tid och ork den delen av äventyret skulle ta och hur mycket kraft det skulle finnas kvar i benen till löpningen.

Jag fastnade till slut för den olympiska distansen (1500 meter simning, 40 km cykel och 10 km löpning) eftersom den kändes som en värdig utmaning och dessutom kan ses som en liten hyllning till vår fantastiska Lisa Nordén, som vann silver i OS i London 2012 och bara var typ en centimeter från att vinna guld. Det är mitt särklass bästa minne från den olympiaden!

Av praktiska skäl gjorde jag följande ”regeländringar”:

  • Simningen genomfördes i 25-metersbassäng, inte i öppet vatten
  • Cykelmomentet delades upp i två, det vill säga att jag inledde dagen med att cykla drygt 8 km till Oxievångsbadet. Efter simningen hoppade jag på cykeln igen för resterande 32 km. Nedan redovisas cyklingen som ett moment.
  • Klockan stannades när jag kom till Oxievångsbadet och när jag klev upp ur bassängen eftersom passeringen genom entré och omklädningsrum var ett moment jag själv inte kunde styra över. Jag ansträngde mig dock för att hålla spilltiden så kort som möjligt, exempelvis duschade jag inte efter simningen utan torkade bara av mig snabbt innan jag rusade vidare.
  • Klockan stannades även efter 6.7 km löpning, när jag i ett akut kissnödigt tillstånd sprang på toa och av gammal vana stängde av klockan vid ytterdörren.
  • Utifrån mina förutsättningar gissade jag att passet borde gå att genomföra på omkring fyra timmar (60 minuter simning, 2 timmar cykel, 1 timme löpning). Men som sagt: målet var att komma runt utan tidspress – den kan jag spara tills jag eventuellt gör om äventyret och kan satsa på att plocka tid på vart och ett av momenten.

Så var det dags – och det blev faktiskt som jag hade tänkt mig: simningen var tråkigast, cyklingen jobbigast och sista biten av löpningen gick på ren vilja:

SIMNINGEN: Jag har alltid varit dålig på att simma och hade vid 20 års ålder knappt tagit simborgarmärket. Inför dagens triathlon hade jag aldrig simmat längre än 1100 meter, så momentet innebar dubbla utmaningar. Att ligga och plaska 60 längder i en 25-metersbassäng är ingen hit, dessutom innebar det att jag till tonerna av Dansbandskanalen fick kryssa fram mellan tre äldre herrar, varav en hade en lustig variant av ryggsim och de andra simmade lugnt med något rofyllt meditativt i blicken.
Någon gång efter 750 började det bli lite jobbigt, men jag varierade bröstsimmet med lite crawl och sista 200 gick riktigt bra. Tid: 56.40 = absolut inget att skryta över…

triathlon2

CYKLINGEN: Turen gick först tur och retur Oxievång, därefter runt byarna norr om Vellinge: Arrie, Hököpinge kyrkby, Mellangrevie, Östra Grevie. Har inte cyklat fyra mil i sträck på typ 25 år och halvvägs började det ömma i rumpan (hur känns det inte då efter 30 mil Vättern runt…?).

Problemet var att min cykel är obetydligt bättre än en gammal militärcykel, det vill säga att den har två fungerande växlar istället för en och det som framförallt saknas är en tung växel där man kommer långt på ett enda tramptag. Skulle gissa att jag tog dubbelt så många tramptag som jag borde gjort, men efterhand lärde jag mig att läsa terrängen och utnyttja minsta lilla nerförsbacke för att bara rulla – speciellt när jag närmade mig växlingen till löpningen och jag insåg att det var bra att försöka spara benen. Tid: 1.51.51 – vilket innebar 21,46 km/h och lite snabbare än målet på 20 km/h.

triathlon3

LÖPNINGEN: Det är en märklig känsla, när man kliver av cykeln och benen fortsätter att ”gå runt” och famlar efter tramporna… Man rör sig framåt, men det är omöjligt att känna om det går snabbt eller långsamt. Vid första vändningen (3.35 km) insåg jag att det här går ju riktigt bra och jag kämpade mig sedan i mål på 52:04 – en tid jag är riktigt nöjd med efter förutsättningarna.

Det tog inte 4 timmar utan drygt 3:40 (Lisa Nordén gjorde samma sträcka på 1.59.48) och jag klarade mig utan punkteringar, kallsupar eller andra oförutsedda händelser än det lilla toastoppet. Så jag är nöjd!

Medan kroppen nu återhämtar sig måste jag bara få säga det igen: triathlon = respekt. Så till Annika, Lotta, Josefin och alla andra som håller på med detta: sträck på er, ni är grymt bra!

RunTobyRun!

Nostalgirunda i Uppsala

kutastadsskog

Hade en härlig nostalgirunda i förmiddags i Uppsalas stadsskog, där jag visade K mina gamla ”jaktmarker”.

Här sprang jag flitigt till 1996, när jag flyttade söderut. 5-6 pass i veckan, fyra varv gånger 2,5 km, oftast på 38-39 minuter. Det var alltid en kamp mot klockan och jag minns att jag hade en mellantid precis efter ”hästskon”, uppe på krönet efter värsta backen på slingan.

Idag, när vi höll ett betydligt behagligare tempo (gjorde ett varv på 5:14/km, annars tog vi det mycket lugnt) känns det smått ofattbart att jag på den tiden – när jag fortfarande var ung, smal och snabb – alltid snittade under 4 blankt. Kommer aldrig att hända igen…

Har en gammal lumparkompis, som då och då skriver i Runners  World, och fortfarande gör de där tiderna och blir putt om han inte går under 40 på milen.

Förra året gjorde jag drygt 47:30 som bäst… Årets bästa mil, har ju inte blivit så många på grund av skavankerna, är 50:33. Men får jag bara vara hel och frisk så ska jag i alla fall ner under 49…

Hursomhelst, skön runda idag i duggregnet, kul också att få sällskap, inte så ofta som K och jag springer ihop.

RunTobyRun!

 

Hyde Park – en klassiker

image
Marble Arch

Är i London och även om jag använt mitt ”Oyster card” flitigt på tunnelbana och buss så har det blivit åtskilliga kilometer till fots.

I går morse tog jag en frukostjogg runt Hyde Park, en riktig klassiker. Gillar egentligen inte att springa på tom mage men av praktiska skäl var det inte genomförbart att först äta och sedan smälta maten.

Tog det lugnt och kände glädjande nog inte av något alls i ryggen – precis som rehab-Jonas förutspått och det känns ju lovande. Ska försöka göra ett nytt försök i morgon innan vi styr kosan mot Gatwick och flyget hem. Blir spännande att se hur lätta fötterna är efter dagens långpromenad….

RunTobyRun!
tillägg tisdag: andra varvet runt parken, i högre tempo och utan fotopauser gick på fina 5:18 – det bästa på länge, trots storstadströtta ben, dåligt med sömn och eventuellt en begynnande förkylning. Mer trafik idag och mer trängsel på trottoarerna men bara ett ofrivilligt stopp vid rödljus. Härligt!

Ja, man kan förlora sitt ena löpsteg

I början av mars ställde jag mig frågan om man kan förlora sitt ena löpsteg – för det var så det kändes, som att höger ben inte ville hitta rytmen. Nu, efter mitt första besök på rehab är jag benägen att ta bort frågetecknet. Ja, man kan förlora sitt ena löpsteg även om det i mitt fall knappast handlar om att jag bytt till någon märklig slags passgång utan om att kroppen försökt kompensera för småskavanker i höger ben och att jag därmed överbelastat det vänstra och en muskel i ländryggen.

Det kan också bero på att jag suttit snett i bilen eller att jag, efter ergonomens besök på jobbet i våras, börjat stå allt mer vid mitt skrivbord och jobba men att jag kanske inte stått rätt. Eller något annat, som i kombination med träning och tilltagande ålder (= min slutsats) tagit ut sin rätt.

Nu verkar det – tack och lov – som att jag inte är något hopplöst fall utan att jag får göra några små övningar och fortsätta träna och succesivt börja jogga och springa. Jag fick några ”knäck” i ryggen av rehabkillen och behöver antagligen ett par omgångar till men det finns ingenting som säger att jag inte borde kunna springa en mil eller två så småningom.

Dessutom får vi nog se till att skaffa en bättre gräsklippare, så att jag vågar klippa gräset utan att riskera att det hugger till i ryggen igen…

RunTobyRun!

PS. Ser i statistiken att ett av mina blogginlägg, ”Att det ska vara så svårt” nu nått för mig snudd på osannolika 500 visningar på jogg.se (plus x antal visningar på denna sajt). Ytterligare 19 inlägg har haft över 200 visningar på jogg och det låter kanske inte så mycket jämfört med kändisbloggar som Blondinbella eller de mest lästa på jogg men för mig så är 200 visningar mycket och 500 en fantastisk siffra. Tack, tack!  DS.

 

Inte nu igen…

IMG_1299

 

Förra gången var det träningen efter Blodomloppet, nu var det kvällen efter min euforiska utflykt i terrängen på Öxnehaga som det återigen högg till i ryggslutet, på exakt samma ställe som tidigare. Den här gången var det inte under en löprunda utan hemma i trädgården när jag skulle ta i och dra en trög gräsklippare över mosträvigt högt gräs. Kvällen därpå blev det ännu värre, efter tre rejäla nysningar. Då var det knappt så jag kunde stå upprätt efteråt och nu har jag ont på natten också, det hade jag inte innan.

Det är inte bara trist, det är förstås för jävligt. Och sabbar alla planer på att springa långt och mycket i sommar.

Samtidigt finns det förstås många människor i världen som har det värre. Som svälter, som inte har rent vatten, som utsätts för krigets alla övergrepp och med dem i åtanke så vad är väl lite ont i ryggen? Efter helgen ska jag till en sjukgymnast för att få min ”dom” och se hur allvarligt det är, om det räcker med att vila eller göra några enkla övningar för att stärka upp. Eller vad det nu är som krävs.

Lyckades ta mig ut på en promenad idag för att avsluta mitt tredje träningsår (det var ju den 19 juni 2012 som jag ”återuppstod” som löpare efter att ha legat lågt i 16 år) och även om jag tappade fart under april, maj och juni på grund av diverse skavanker, så blev det ändå  en klar ökning i träningsmängd:

2012/13: 1307.1 km (135 pass)
2013/14: 1107.3 km (106 pass)
2014/15: 1452.3 km (135 pass)

Räknar man halvår så kommer hösten (803.7 km) och våren (648.6 km) på andra och tredje plats i statistiken, brädade av våren 2013 (817.9 km).

Det här med statistiken är inte bara av akademiskt intresse, jag har ju dessutom ett löfte att under året skänka 1 kr per löpt kilometer och kvartal till organisationer som gör något bra, helt enkelt en extra morot för att komma ut och träna (inte något jag gör för att få goodwill). Förra kvartalet blev det en slant till Unicef, den här gången går pengarna till Skandinaviska barnmissionen men eftersom jag varit skadedrabbad kommer jag nog inte att nå riktigt ända fram till målet om 300 km under kvartal 2 – men det ska ju inte de behöva ”lida för” utan löparbidraget för andra kvartalet blir enligt målsättningen, det vill säga 300 kr.

Nästa kvartal går pengarna till Läkare utan gränser – och förhoppningsvis har jag kunnat springa ihop pengarna…

Inget skryt. Bara löpning.