Självplågarvecka

En liten bytta kvarg och två finncrisp, det är vad kollegan lägger upp på tallriken när vi sätter oss i lunchmatsalen.
– Jag har självplågarvecka, säger hon med ett ansträngt leende.
– Igen? säger jag.
– Ja, igen, skrattar ho och tittar lystet på våra matlådor eller det vi köpt från kantinen.

Det finns många sätt att försöka gå ner i vikt. Klassiska metoder som viktväktarna och mer moderna som Nutrilette, LCHF, 5:2 och annat hokus pokus. För vissa fungerar det alldeles utmärkt, för andra slutar det i kalabalik när kroppen börjar skrika efter sötsaker, pommes och bearnaise.

Själv har jag aldrig testat någon av dem, men jag är skeptiskt. Speciellt att gå in för en extremt hård diet samtidigt som man tränar hårt. Finns risker där, som  många säkert upptäckt ”den hårda vägen” och en bra grundregel är väl att alltid fråga någon som kan sånt här – och som inte har något kommersiellt intresse i någon av kurerna – innan det sjösätts allt för vilda planer.

Själv vägde jag länge runt 70 kilo, för att i 30-årsåldern klättra till omkring 80, vilket säkert innebar att jag såg mycket mer välmående ut. Sommaren 1995 hade jag en dipp när jag sommarjobbade i USA på en så kallad ”fat farm” (eller wightloss camp, om man ska vara lite mer politiskt korrekt) där överviktiga barn mellan 7 och 18 år fick åka på sommarläger, aktivera sig flera timmar om dagen, lära sig om näringslära och att bygga självförtroende. Det sista var nog så viktigt, eftersom många av de här barnen var mobbade och inte hade så många vänner hemma. De åt när de var glada, när de var ledsna, när de gjorde läxorna, när de tittade på TV… Och däremellan var det ”snack break” och gigantiska laddningar med onyttigheter. Självfallet fick alla skjuts med bil, bara de skulle till en kompis några hundra meter ner för gatan.

Att vara hemifrån 9 veckor kan förstås vara jättetufft och vi ledare gjorde vad vi kunde för att de skulle känna sig hemma – och de flesta lyckades snabbt få både vänner och flickvänner… Själv höll jag större delen av dagarna till på en gräsplan, längst uppe på campen (och längst bort från lägerledningen) jag försökte lära ut den europeiska formen av fotboll. Tonårstjejerna skrattade alltid glatt: ”Hey, Toby, say kick balls”. Många av dem gjorde imponerande resultat och tappade 15-20 kilo under veckorna på campen, själv tappade jag 7 kilo och såg riktigt mager ut när jag kom hem. ”Hey Toby, it’s not fair, you’re not even trying”.

Barnen fick en slimmad diet på 1400 kalorier om dagen och det var i princip vad som erbjöds ledarna också… Så två kvällar av tre, när jag inte hade kvällspass, rusade vi nerför backen till den stora dinern och vräkte i oss mat – riktig mat – jättelika banana splits och andra onyttigheter. Ändå rann kilona av mig…

2012, när jag började springa igen, hade midjemåttet växt och vågen visade på över 100 kilo och det kändes förstås mentalt tungt att se visaren klättra upp på tresiffrigt. 15 år som sambo/gift och två graviditeter (ja, män kan också gå upp i vikt när det väntas barn…) hade gjort sitt och det var väl inte så mycket att säga om det.

Ändå var det inte att gå ner i vikt, som var målet, när jag började springa utan bara att få bättre ork. Men när jag efter några månader började komma upp i rundor om 8-9 kilometer, så märkte jag också att det började ge resultat på vågen. Jag fick en sådan i present när jag fyllde 45 och brukar roa mig med att väga mig efter löprundorna, för då är chansen som störst att den visar lite… Och från en topp på 102 kilo, så lyckas jag på ett drygt halvår gå ner till 85.4 – enbart genom att kuta. Ok, jag kanske inte tog något extra trivselglas vin en tisdagkväll och jag kanske inte tog den där sista trivselbiten och såsen i stekpannan om jag redan var ”lagom” mätt. Men jag tog inte till några svältkurer eller underkastade mig något annat hallelujaprogram. Och absolut inga luncher med finncrisp och kvarg.

Att byta jeans från 38:or till 34:or var en härlig känsla, men under 85 kom jag aldrig. Tvärtom steg vikten igen och har det senaste året legat och pendlat mellan 88 och 90 kilo och där får den väl ligga, såvida jag inte lyckas tappa några kilo igen. Fast jag vet inte hur…  För någon vackert gasell-liknande, atletisk löpare lär jag väl aldrig bli (ja, jag erkänner: jag blir lite avundssjuk ibland när jag möter andra löpare som inte behöver fundera över sådana här saker…)

Eftersom jag gillar excel (”it’s a guy thing”) har jag gjort följande graf över min vikt de senaste åren, mätt vid varje månadsskifte.

vikten

Periodare

10411844_493832797423907_7472541243403003611_n
7 plusgrader…

Jag erkänner. Jag är periodare. Jag har prövat på en rad olika idrotter men blev inte bra på någon av dem. Jag har oftast haft kul ändå och det är en inställning som jag försökt föra över på mina barn: man behöver inte alltid vara bäst. Men man får gärna vara den som har roligast.

Löpning är ju det allra enklaste alternativet, bara att snöra på sig skorna och sticka ut, oavsett vad klockan är på dygnet. Inga tider att passa, ingen spilltid i bilen för att köra till gymmet eller tennishallen, ingen tung utrustning som behöver packas utan vädret får bestämma hur mycket kläder som behövs.

Du som läst bloggen från början – eller kapitlet ”innan bloggen” – kommer kanske ihåg att jag tränade väldigt intensivt i mitten av 1990-talet. Fem-sex pass i veckan, oftast samma milrunda och alltid mot klockan. Jag var yngre, lättare och snabbare och hade heller inte lika mycket runt omkring som pockade på tid. Men det blev monotont och jag tappade lusten att springa och sedan skulle det dröja nästan 16 år innan jag tog upp löpningen igen vid midsommar 2012. Nu, 307 pass och över 315 mil senare känns det så självklart att sticka ut och gnugga asfalt, men vem vet, kanske tröttnar jag en vacker dag och köper mig en roddmaskin istället…

*

Jag var 7 år och hade precis flyttat till Skåne (för första gången) och det kändes helt självklart att jag skulle börja spela fotboll. Jag hade sett mina första VM-matcher på TV och fyllt mitt samlaralbum med Ralf Edström och de andra VM-spelarna, upptäckt ett lag som hette Arsenal och som spelade ibland mot Norwich på lördagarna på vår gamla svart-vita TV. Mina klasskompisar spelade förstås fotboll och jag följde förstås med, laget hette Veberöds AIF och gjorde sig senare (1993) känt som ”skånska skräll-laget” genom att slå ut Trelleborgs FF och IFK Göteborg ur svenska cupen.

Vi hade ett bra gäng, bra ledare och fantastiskt kul. Jag minns att jag gjorde många mål och att vi slog Malmö FF i en turnering, vi var också i Danmark och spelade en cup och det kändes som att vi var hur bra som helst. Flytten gick sedan till Uppsala, där jag började lira i IK Sirius, men när truppen skulle toppas och bantas så hamnade jag inte bara på sidlinjen utan insåg att de inte ville ha mig alls. Så jag bytte till ett annat lag.

Vid sidan om detta hade jag prövat på badminton och börjat med min andra favoritsport, tennis. Uppväxt med Björn Borg och Wimbledon var det ju också självklart och detta höll jag på med av och till i nästan 10 år. Men även om jag älskade spelet så hade jag inte det som behövdes för att bli en stjärna, jag hade inte den rätta bollkänslan och framför allt inte det som krävs för att hålla huvudet kallt i avgörande lägen. Jag kunde varva lysande attackspel framme vid nätkanten med att slå tre raka dubbelfel och när jag lade racketen på hyllan så gjorde jag det med en femteplats i skol-DM som främsta merit och det är kanske inte så mycket att skryta med.

*

1988 gjorde jag comeback i fotbollen och fick en drömstart: mål i mina första matcher utomhus och tre mål av lagets sex i inomhusturnering. Sedan blev det ett antal år i divison 5, 6 och 7, en termin i Spaniens absolut sämsta lag, ömsom anfallare, ömsom yttermittfältare, ömsom ytterback och någon gång fick jag stå i mål. Jag dominerade inte på någon plats men var användbar i många roller och själv tyckte jag det var kul med omväxling.

1996, när jag lade av med löpningen, hade jag precis flyttat tillbaka till Skåne och gjort en halvmara på 1:26. Jag frågade Veberöds AIF, som då spelade i division 2 (tredje högsta serien) om jag fick träna med dem under hösten och det fick jag. Jag hade full fart i benen efter alla löpmilar, stadigt under 40 minuter, och hade inga problem att hänga med fysiskt. Men självfallet var jag inte tillräckligt bra spelare för att kunna ta en plats i division 2. Dessutom flyttade jag in till Malmö, flyttade ihop, och började jobba så det fick bli spel i lägre serier tills jag lade av hösten 2002. Jag hade fram till dess aldrig blivit skadad på en fotbollsplan och kände att jag inte ville bli det heller. Mitt sista historiska fotbollsmål gjorde jag inte med högern, inte med vänstern, inte med huvudet utan med…röven. Och det säger ju allt.

Med åren har det också prövats-på flera andra sporter, liksom att jag hängt på gym och cyklat, trampat eller trappat. Men det har aldrig blivit särskilt långvarigt.

*

Även om jag fortfarande tittar på fotboll. hockey och formel 1 så har jag aldrig försökt styra mina barns val, utan tvärtom uppmuntrat dem att pröva eller pröva något annat. Så det har blivit otaliga timmar med simning, innebandy, BMX-cykel, konståkning, gymnastik, friidrott och ridning. Nu har dottern börjat pröva på lite fotboll också, så i morgon är det upp hyfsat tidigt för att åka ner till Trelleborg och spela en miniturnering. Fyra matcher, utomhus, i december. Hallå!??? Ingen som tänker på oss, som ska stå och heja på? Var verkligen alla idrottshallar fullbokade???

*

Men det är i morgon, det. Så den dagen, den sorgen… Nu är det dags att sticka ut och göra en runda, 10 eller 12 kilometer får det bli. Sju plusgrader ute och en ros som blommar, klart man inte kan låta bli! Varför stänga in sig på ett gym när vädret visar sig från sin bästa sida?

Så, innan du ställer frågan: klart jag hade kunnat spela fotboll utomhus i morgon, om det varit mitt lag som skulle spela… men nu är det dotterns… och då hade jag hellre suttit på en varm läktare inomhus med en kopp kaffe och något gott till…

När löpningen behövs som allra mest

träning

Brr, det har blivit kallt. I går kväll var det bara 2 plusgrader ute och blåste snålt så det var dags att leta fram mössan och vantarna igen. Men vi ska väl inte klaga, här i södra Skåne har det varit ovanligt milt i november och det är först de senaste dagarna som tempen sjunkit ner mot nollan.

Det har också varit ovanligt mörkt och det är väl kanske det som känns tyngst just nu, att det kanske är fyra månader tills vi får se solen igen… Nja, riktigt så illa är det väl inte – får vi hoppas – men det är lätt att få den känslan när man går in i det mentalt tyngsta träningskvartalet där det kommer att vara mörkt, kallt, blåsigt, skånskt regn på tvären eller i värsta fall snödrev. Men det är bara att bita ihop…

2012-13 fick jag under perioden december-februari ihop 405.6 km – trots att det många gånger var riktigt vinterväglag där jag pulsade fram i snön. Förra året blev det ”bara” 302.2 km, vilket precis räckte till att klara målsättningen om 100 km/månad men jag kände på maran i Barcelona (16/3) att det fattades 20-25 mil i benen. Å andra sidan är det inte säkert att loppet hade gått bättre för det…

Under november fick jag ihop 132.1 km, vilket är godkänt och innebär två saker: att jag för sjätte kalendermånaden i rad lyckats höja träningsdosen jämfört med i fjol samt att jag redan klarat mitt ursprungliga årsmål – detta trots att det är en månad kvar och att jag missade nästan en hel månads träning i våras.

Samtidigt känns det svårt att höja ribban ytterligare. Kroppen känns lite sliten och det händer en massa saker runtomkring som suger energi, men kanske är det just då som löprundorna behövs allra mest för att rensa skallen – eller helt enkelt komma på smarta lösningar på andra problem. Och för att må bra!

Snacka om getter

Förra året köpte jag min första get, som döptes till ”Bauhaus” av min dotter innan den satte sig på ett flygplan till Bangladesh för att lysa upp tillvaron för en familj. Dottern var lite orolig hur det skulle bli på flyget, om den skulle kunna sitta stilla så länge och om den skulle få komma in i Bangladesh utan pass. Varje gång vi körde förbi varuhuset i fråga spelade hon ledsen och sa att hon saknade Bauhaus, att hon ville hämta hem henne och ha i trädgården.

Så nu har vi köpt en get till. Jag skulle gärna behålla den och ha som gräsklippare och låta gå ett varv då och då även över vår samfällighets gräsmatta, men risken är ju att den äter upp allt annat som kommer i dess väg. Så ”Espresso House” har också fått sätta sig på ett flygplan till Bangladesh och ge mjölk, kanske en och annan killing som familjen kan sälja och i slutändan lite kött. Och nästa år ska det förhoppningsvis bli en tredje get, vem vet, de kanske hamnar i samma by alla tre och börjar ordna roliga pokerkvällar för andra getter som skänkts genom Skandinaviska barnmissionen. Eller så gör de bara det de är gettebra på: att vara getter.

Jag brukar skänka en slant då och då till organisationer som gör något vettigt och nästa år ska jag använda mina fötter för att samla ihop till den där geten. För varje kilometer jag springer under ett kvartal ska jag skänka en krona till Unicef, Barnmissionen (med getterna), Läkare utan gränser och Plan. Målet är fortfarande 10 mil i månaden, även om jag just nu ligger en bra bit över målet, vilket skulle innebära minst 300 kronor vardera till de fyra organisationerna.

Ja, jag vet att det finns fler organisationer som gör bra saker men det får kanske bli till nästa år igen…

Nej, jag gör inte det här för att få goodwill eller framstå som något slags Bror Duktig utan för att det känns som en kul idé och en liten hållhake på sig själv för att skänka lite pengar nästa år. För det är just det som det handlar om: lite pengar, drygt 100 kronor i månaden. Det kanske du också har råd med?

*

I kväll var det 7.5 plusgrader ute, men även om hösten varit ovanligt mild så närmar vi oss den tuffaste tiden: mörker, blåst, skånsk vinter med regn eller kanske snödrev på tvären och då får vi se hur det går med träningsfliten.

I kväll blev det en milrunda och jag avslutade därmed ytterligare en träningsmånad på 120.5 km och det betyder i sin tur att halvårsmålet på 600 km redan är avklarat med råge fast det återstår en hel månad av härlig löpning och att jag – faktiskt – fortfarande håller rätt ”tempo” för att ta mig till Treriksröset fågelvägen under ett år. Så här ser statistiken ut för mina löparår, som jag alltså räknar från den 19 juni:

2012 sprang jag under dessa fem månader 364.9 km (= 73 km/månad).
2013 noterade jag 463.5 km (= 92.7 km/månad)
och i år, 2014, är jag uppe i hela 669.2 km (= 133.8 km/månad och en ökning med hela 44 procent). Det känns rätt lagom, jag har svårt att se att jag skulle ha tid och ork nästa höst att öka träningsdosen ytterligare.

Ska nu ta det lugnt till på lördag och samtidigt fundera över om jag den närmaste månaden ska träna fler och kortare pass eller ta färre pass och sikta på längd. Nästa lopp är på nyårsafton i Köpenhamn, 21.1 km, mitt tredje nytårslöb. En riktigt god tradition!

RunTobyRun

 

Tungt…

shoes

Det är tungt nu. Och mörkt, väldigt mörkt ute på de skånska landsvägarna där jag nu hunnit beta av tre träningspass efter min halvmara på Österlen och när jag legat därute och gnuggat kilometer har jag tänkt en hel del på Kristina Paltén, ni vet tjejen som häromdagen slog världsrekord i att springa på löpband:

32,3 mil på 48 timmar.

Alltså, allvarligt talat… Hur är det möjligt? Hur kan kroppen klara en sådan utmattning utan att gå sönder. Och hur mår man efteråt? Jag är grymt imponerad av insatsen samtidigt som jag innerst inne tycker att det är knäppt. Jag har ju inte direkt glömt hur trött jag var sista milen på maran i Barcelona i våras… Där jag nöjt pustade ut och beskådade min medalj hade Kristina alltså haft 6,7 maror kvar.

32,2 mil på 48 timmar… Visst är det respekt! Men ändå…

Träningspassen har väl gått sådär, ingen vidare fart under fötterna men det har heller inte varit meningen utan jag är inne i en lite lugnare fas. Nästa pass blir nummer 100 för i år och det känns ju alltid lite speciellt och för att göra det ännu festligare har jag nu växlat över till ett par nya blåa dojor. Så nu jäklar, nu ska det tränas!

RunTobyRun!

 

ÖSTERLEN: Hälften hade varit nog…

10557217_479261508881036_5369242557490853197_n

sverige
#16 – 141101:
Österlenmaran 21 km
2.00.49

…och så fick det bli! Det var dimmigt värre ute på Österlen och redan efter 6-7 km började benen kännas som gummi och när jag passerade 15 km så bestämde jag mig för att inte försöka ta mig runt hela maran utan gå i mål halvvägs i Borrby tillsammans med halvmarafolket. Ett beslut som kändes helt rätt när jag väl var där och som känns helt rätt även i dag. Tiden i mål var 50 sekunder över min planerade passertid vid 21.1 så det var helt ok.

Österlenmaran var mitt första lopp i mörker – så hur var det? Tja, först och främst så var det ju egentligen inte så mörkt utan mer som att springa i filmjölk. Sikten var sällan mer än 10 meter och dimman låg som en våt film framför pannlampan och det innebar bland annat att det var svårt att se banmarkeringarna – trots att arrangörerna utlovat tydligare skyltar eftersom flera löpare sprang fel i mörkret förra året. Som tur var hade jag, på de mest kritiska ställena, löpare framför mig som visade vägen när det plötsligt satt en skylt i diket mitt ute i ingenstans.

Men även bland bebyggelsen var det si och så med markeringarna. På väg ut från borgen på Glimmingehus fick vi gissa oss till vilken väg som var den rätta. Och i Hammenhög, efter cirka 9 km, var det fullt av folk i byn som stod och hejade men när jag kom till det kritiska korset så var det marschaller i hinkar både framåt och till höger och många hade klätt sig i reflexvästar, så det gick inte att se vem som var funktionär. Fick fråga mig fram och en man sa ”där är ju vätskekontrollen” – men den syntes ju inte förrän man kommit runt kurvan… Dåligt!

Det fanns heller inga avståndsmarkeringar längs med banan, så det var tur att jag hade min runkeeper i örat – speciellt med tanke på dimman och att det i tidigt i loppet var en cirka 3 km lång raksträcka i motvind. Dimma och motvind är ju faktorer som gör det snudd på omöjligt att försöka känna av vilket tempo man håller och hur långt man sprungit, men nu fick jag den information jag behövde.

Innan loppet räknade jag med att startfältet skulle bli ganska utspritt och att jag skulle få tillbringa huvuddelen av sträckan ensam med min lampa, men så blev det inte. Det var hela tiden löpare runt omkring mig och eftersom stafett- och halvmarafolket startade strax efter helmaran så blev jag hela tiden omsprungen av piggare löpare och det gjorde att jag hade svårt att hitta min egen rytm. Normalt sett tycker jag att det är lättare att hitta det där flowet i mörker, men här blev jag hela tiden störd och i några fall kände jag mig tvungen att haka på i ett högre tempo för att inte riskera att springa fel.

Det var kanske inte så där ”magiskt” som jag hade hoppats, men definitivt en annorlunda och kul upplevelse att springa med i pärlbandet av lampförsedda löpare och det hade säkert varit fantastiskt att nå målet i Simrishamn där det, av bilder att döma, var party-stämning när löparna gick i mål. Snabbaste fötterna klarade förresten banan på nytt rekord, precis under 3 timmar.

Kommer jag att göra om det och kuta nästa år också? Tja, vi får väl se…

5 km: 26.12 *
10 km: 53.36 *
15 km: 1.23.32 *
20 km: 1.54.28 *
21.1 km: 2.00.49
(* tider från runkeeper eftersom Österlenmaran bara tar officiell tid vid 21 och 42 km)

Pannlampan laddad – nu kör vi!

Nummerlappen är uthämtad, pannlampan laddad och jag har bestämt mig: jag ska försöka ta mig runt hela varvet i mörkret på Österlen: 42 195 meter. Vädret är milt och det verkar bli en kväll utan regn och allt för hårda vindar men dimmigt och hög luftfuktighet. Så det ser ändå ganska bra ut!

österlenhöjdproifil

Hör du till dem som tror att Skåne är platt? I så fall ska du ta en titt på banprofilen som faktiskt bjuder på ganska intressant läsning. Starten i Gärsnäs ligger cirka 55 meter över havet, efter fyra kilometer kommer en ganska rejäl stigning upp till banans högsta punkt: 77 meter över havet. Sedan går det i huvudsak neråt förbi Hammenhög, Glimmingehus och Borrby ner till 30-kilometerspasseringen vid Skillinge. Sedan en liten puckel igen innan löparna kommer ner mot havet, 2 meter över havsytan för att vara exakt och har jag kommit så långt så kommer jag att vara överlycklig – även om det förstås kommer att bli jättetungt den sista biten in mot målet på torget i Simrishamn.

Österlenmaran blir, om jag kommer i mål, min fjärde mara:

1987: Stockholm (4.05)
2013: Köpenhamn (4.24) LÄS MER
2014: Barcelona (4.53) LÄS MER

Dagens mål blir, självklart, att ta mig runt. Normalt trivs jag ganska bra att springa i mörker. Det är lättare att hitta in i ett ”flow” med en behaglig rytm, bland annat för att man slipper tänka på trista och jobbiga saker som långa raksträckor eller jobbiga backkrön, man kubbar helt enkelt bara på och tar allt som kommer innanför ljuskäglan som det är.

Frågan är förstås hur länge jag ska orka – i de senaste inläggen har jag konstaterat att 30 km nog hade varit perfekt längd, nu gäller det att bita ihop ytterligare 12 km. I Barcelona passerade jag 30 på drygt 3 timmar och gör jag bara det, ja då har jag ju faktiskt lika lång tid på mig för att klara sista 12. Det ska gå, även om det skulle innebära att jag gick hela vägen från Skillinge till Simrishamn.

Så vi ber fanklubben att köra fram limousinen och hämta mig i Simrishamn klockan 23, det vill säga att jag räknar med att gå i mål under fem timmar. Men det hade ju varit roligt att greja det snabbare än Barcelona (4.53), det är ju alltid en morot att slå sin senaste tid.

Så….nu kör vi! Klockan 18 går starten, håll tummarna!

RunTobyRun!

Att det ska vara så svårt…

7 dagar, 1 timme och 13 minnuter förkunnar nedräkningen till mörkermaran – eller halvmaran – på Österlen och nyduschad efter ett 15 kilometerspass har jag ännu inte kunnat bestämma mig för vilken av sträckorna jag ska ställa upp på. Att det ska vara så svårt!

Sunda förnuftet säger förstås 21 km, det jag vet att jag klarar, och hade det varit 30 km så hade det varit perfekt. Men 42… Trots allt är det bättre mentalt att springa 21 km och veta att man utan problem hade grejat en mil till än att bryta maran med en mil kvar att springa.

Samtidigt får man inte glömma bort, att om man aldrig satsar så kommer man heller aldrig att lyckas klara ett så tufft mål som att kuta ett helt Marathon. Alltså antar jag att det inte finns något ”rätt” eller ”fel” och att ingen annan än jag själv kan – eller har rätt – att fatta beslutet. Fast just nu hade det varit skönt om någon pekade med hela handen och sa åt mig vad jag skulle göra…

simrishamnvader

En snabbtitt på SMHI:s tiodygnsprognos visar att det ljumma vädret kommer att hålla i sig, att det kommer att bli ett tvåsiffrigt gradtal och det är ju perfekt. Risk dock för regn även om det inte verkar vara något nytt skånskt ösregn i sikte. Däremot ser det ut som att vindarna kommer att tillta lagom till loppet och det kan ju ställa till det för vi kan väl utgå från att det blir motvind…

*

Några dagar innan ett lopp brukar jag alltid förvandlas till en hypokondriker, som känner efter både här och där och konstaterar den ena krämpan efter den andra. Just den här gången har jag anledning att vara orolig – både fru och dotter snörvlar och har man ingen rymddräkt att krypa in i så är det stört omöjligt att hålla sig undan basiluskerna och vem vet, det kanske inte blir något lopp alls och det vore ju förstås jättesynd för jag har verkligen sett fram mot den här utmaningen!

Har tänkt att jag ska hinna med ett pass till innan loppet, på tisdag, men redan nu kan jag konstatera att jag sprungit längre under oktober än vad jag gjorde i oktober förra året och det är femte månaden i rad som jag lyckats öka träningsdosen. Snitt-tempot hittills i år har varit 5:31/km.

RunTobyRun!

 

 

 

 

 

Beslutsångest

morker

Beslutsångest är bara förnamnet. Med mindre än två veckor kvar till höstens stora höjdpunkt, Österlenmaran i pannlampornas sken, kan jag helt enkelt inte bestämma mig för om jag ska springa hela maran eller bara halva. 21 känns för kort, 42 för långt och det bästa för mig hade förstås varit om loppet varit något mittemellan, typ 30 km.

Gjorde mitt sista långpass i lördags, 25 km, och det var rätt tungt på slutet och rätt skönt att jag inte behövde springa längre. Å ena sidan vet jag, att när jag kommer till Borrby idrottsplats för 21-kilometerspasseringen så kommer det att vara oerhört frestande att springa vidare. Å andra sidan finns ju alltid risken att man känner sig ”halvdöd” efter tre mil och ”ännu-närmare-döden” vid 35. Men väl där så ska väl sista biten gå på ren vilja…

Bäst är kanske att avvakta till den 1 november och låta dagsformen och vädret avgöra. Hittills har vi i Skåne haft en ovanligt mild oktober, fast ganska blöt, men om två veckor kan det mycket väl vara snö på gång – även om det inte känns så. Jag är rätt säker på att vi kommer att ha ett antal plusgrader, frågan är snarare hur det blir med regnet. Men pannlamporna (tar med en extra i reserv) är laddade och jag med – det här loppet ska verkligen bli häftigt!

Fyra träningsmånader är avklarade sedan midsommar och hittills ligger jag 185 km plus jämfört med förra året och har ett snitt på 137 km/månad. Får hålla mig däromkring och inte toköka, för jag känner mig lite öm i höger knä emellanåt. Att trappa upp ännu mer kan få dystra konsekvenser och det vill jag verkligen inte.

Ska nu ta det lugnt i några dagar och räknar med att bara göra ytterligare tre pass innan Österlenmaran: torsdag, lördag och nästa tisdag. Sen gäller det…

rånäs
Ur arkivet: springer Brukslunken i Rånäs (= klassisk löparmark) 1983, det vill säga på våren i nian. Löparmodet var visst lite annorlunda på den tiden, inte minst vad gäller strumporna. Kan dock inte minnas hur långt vi sprang. 6.5? Eller långa varvet, 13 km?

RunTobyRun!

Livet är underbart

höstspring

Hösten visade sig från sin allra bästa sida – klar himmel, sol, nästan vindstilla och 16-17 grader fast vi hunnit till mitten av oktober.

Det var i lördags, det.

I kväll var det ”back to normal”. 11 kilometer i ösregn, ösregn och åter ösregn. Bara att bita ihop, fast egentligen störs jag nästan aldrig av regnet, i alla fall inte om jag har keps med en ordentlig skärm som skyddar ögonen. När det däremot börjar bli blött i skorna, då börjar det bli påfrestande, och ikväll inträffade Den Obehagliga Blötan efter ungefär 7 kilometer. Å andra sidan klarade jag av att springa 3 mil i spöregn i Köpenhamn förra våren, så varför klaga?

Dagens blöta runda innebar att jag nu kutat 100 mil sedan nyår och det är förstås en milstolpe som alltid känns lika speciell och det tog mig 91 timmar och 43 minuter i effektiv löptid. Håller bara knän och annat så kommer jag förhoppningsvis upp i 125 mil innan året är slut.

Men det är skitsamma… Nu ska alla blöta kläder in i tvättmaskinen!

RunTobyRun!

 

Inget skryt. Bara löpning.