KÖPENHAMN: Firar # 1000 med långlopp

cph25km2015

danmark
#18 – 150315

Marathontest 3, Köpenhamn 25 km
2.24.07 (5.46/km)

I dag har det gått exakt 1000 dagar sedan jag gjorde den där 3-kilometersrundan som skulle göra mig till ”löpare” igen efter nästan 16 års vila. Visst gjorde jag några försök under de där åren, men det blev sällan mer än två eller tre i rad. Knappast värt att kalla seriös träning…

Dagens firande skedde i Köpenhamn och ännu ett av Spartas träningslopp inför byens Marathon i maj – denna gång med en helt ny sträcka: 25 km. Banprofilen har formen av något slags krumelurdjur, där stor del av loppet går på grusstigar runt Faelledsparken i så många knökar och krökar att det är omöjligt att försöka memorera sträckingen i förväg. Varven är 9+8+8 km och även om det emellanåt var rätt trångt på de där stigarna så var det skönt att slippa kuta på asfalt hela vägen.

Sagt och gjort, jag tog rygg på ett gäng orangea västar med gula ballonger, fast besluten att hålla mig till min uppgjorda 5:30-taktik och inte försöka driva upp tempot ytterligare (de senaste träningspassen har legat runt 5:15-5:20). Efter 10 km hade jag en sekund i banken, sedan gick det aningen fortare under ett par kilometer innan vi passerade 16, återigen med en sekund i banken. Perfekt!

Men sedan hände något, det började göra ont i ryggen och jag fick svårt att ta ut stegen så vid andra varvningen (17 km) stannade jag för att stretcha innan jag lufsade vidare i något makligare tempo. Fick upprepa detta ytterligare någon gång innan jag nådde halvmarapasseringen på 1.59.19 – det vill säga 4.19 efter tidtabellen. Men på något sätt lyckades jag få benen att fortsätta röra sig framåt och gick i mål precis före nästa gäng med ballonger, 5:45-gruppen. Helt okej, trots allt även om det inte blev det där MVG-loppet som jag kände att jag hade på gång.

Gladast var jag för att knäet inte protesterade en enda gång – förrän i Öresundstunneln på väg hem när det nästan låste sig.

Tristast var inte ryggontet utan att jag, efter att ha legat en stund i badkaret, var tvungen att kräkas. Insåg då att jag ätit frukost väldigt tidigt (formel 1-loppet i Australien började redan klockan 6…) och att jag från klockan 9 och framåt bara fått i mig vätska.

Klokast blev jag under den sista delen av loppet, när jag kände att det började ta mot. Där avgjordes saken, det blir inget Köpenhamn Marathon för mig i maj utan det får räcka med att kuta ett gäng lopp på halva distansen.

Här är 5-kilometerspasseringarna:

5 km: 27.22
10 km: 54.56 (27.34)
15 km: 1.22.19 (27.25)
20 km: 1.53.35 (30.06)
21.1 km: 1.59.19
25 km: 2.24.07 (31.43)

Betyg på insatsen: 3  (första 17 km: 4+)

 

Kan man förlora sitt ena löpsteg?

vårblommor
Lite tröst i vinden

Man ska inte fundera för mycket medan man springer, i alla fall inte på hur man springer utan det bästa är när det bara flyter på och kroppen rör sig framåt i ett lagom tempo och det känns som att man ska kunna springa hur långt som helst. Eller i alla fall lite längre än man planerat.

Sista månaderna har jag av och till haft lite ont i ena knät. Ibland när jag sprungit, ibland efteråt. I veckan var det illa och jag gav mig själv lite extra vila innan jag idag gav mig ut på en lugn milrunda, som gick över förväntan trots att det blåste ilsket över Söderslätt.

Under den knappa timmen hann jag börja fundera och framför allt på sådant man inte ska fundera på: hur jag löper. Kan det vara så att jag blir öm i högra knäet för att jag sätter ner foten fel? För att jag kompenserar något på det ben inte ömmar? Är det för att jag börjat ta för korta steg? Eller för att jag – plötsligt – tappat löpsteget? Är det rent av möjligt att tappa löpsteget på bara det ena benet?

Och ju mer jag tänker, desto svårare blir det att sätta i foten naturligt utan att spänna sig… Eller tänka på det…

Vi får väl se hur det känns i morgon och om det blir något långlopp i Köpenhamn nästa söndag. Känns det inte hyfsat så är det inte värt att riskera något i onödan men det hade varit skoj att testa formen på allvar – speciellt som den 15:e är dag nummer 1000 sedan jag började löpträna igen efter typ 16 år.

Noterar också att jag sedan midsommar sprungit knappt 110 mil – det vill säga att jag nästa vecka kommer att slå de 1107.6 km jag noterade förra träningsåret (= 19/6-18/6) och det på mindre än nio månader. Jag hoppas att det inte är den ökade träningsdosen som ligger bakom det där ömma knäet utan att det är något annat.

Så här ser årsstatistiken ut:

2012-2013: 135 pass, 1307.1 km
2013-2014: 106 pass, 1107.3 km
2014-2015: 96 pass, 1094.2 km

RunTobyRun!

Valde rätt dag för långrunda

Solen tittade fram och det var nästan vindstilla när jag avslutade februari med ett långpass om 18.3 km. Det var väl på inga sätt ”magiskt” men en bra avrundning på månaden i ganska bra tempo (5:18).

Det var onekligen rätt dag att sticka ut och gnugga asfalt, i dag hälsade vi mars välkommen med snålblåst med regn och snöblandat och under en halvtimme flög det omkring 5-kronorsstora snöflingor i vindbyarna och då var det förstås extra skönt att hålla sig inomhus.

Tappade 50-55 km löpning i början av månaden, under min förkylning, men det är ingenting att gå omkring (eller springa!) och gräma sig över. Då har jag varit desto oroligare över mitt högra knä, som gjorde rejält ont i förra veckan så jag hoppade över ett pass och väntade fyra dagar innan nästa – gårdagens långrunda. Det kändes lite stelt och ömt i början men efter en halvmil släppte det och resten av rundan gick bra och idag känner jag heller ingenting.

Under första halvmilen kände jag mig också tveksam till formen – ska jag verkligen orka kuta 25 km i Köpenhamn om två veckor? Kanske är lika bra att lägga ner planerna? Men efteråt kändes det bättre, jag tycker att jag fick de svar jag ville ha och – framför allt – det gjorde inte ont i knäet efteråt.

RunTobyRun!

Hämnden är ljuv

Har nu kommit igång med träningen igen efter förkylningen med tre pass på fyra dagar och har tagit det medvetet lugnt (6.7 km/6:03, 7.8 km/5:34 och 9.1 km/5:17) och det känns bra, känns definitivt inte som att hostan eller snuvan skulle vara på väg tillbaka (ta i trä).

Uppsala1985
Uppsala 1985

Läste just Märtas blogginlägg på jogg.se om bästa löparminnet och skrev följande som kommentar till bloggen. Men jag postar det här också (copy/paste…):

I tvåan på gymnasiet skulle jag springa Vårloppet i Uppsala (8,2 km längs Fyrisån med målgång på Studenternas IP) och i startvimlet hittade jag min gympalärare, en kul snubbe som var arketypen för en äldre vältränad långlöpare, så jag tänkte att ”jag tar rygg på Calle”. 

Sagt och gjort, jag hängde på honom i 6-7 kilometer innan jag tyckte att det började gå för långsamt så jag gjorde ett litet ryck – och döm av min förvåning när jag märkte att han inte orkade svara. I mål var jag klart före honom och jag tänkte att nu får han väl höja mitt betyg (hehe). Så blev dock inte fallet, tror jag, däremot ruvade han på hämnd till avslutningen i trean i självaste Uppsala domkyrka, där han skulle tacka av mig som ordförande i skolans idrottsförening. Då kläcker han ur sig, mitt framför alla, att jag minsann lovat att springa Stockholm marathon nästa år. Hehe. 

Så kom det sig, att jag gjorde min första mara 1987 (och slog Calle då oxå, eftersom han blev magsjuk och aldrig kom till start). Det skulle dröja 26 år till min andra…

Back to life…

nyalampor

Upplyst tillvaro …eller i alla fall back to running. Ja, så kändes det i kväll när jag gav mig ut på min första löprunda på nästan två veckor. En liten förkylning ställde till det och jag hostade och snorade och kände mig lite risig när jag lufsade iväg till jobbet (men inte så där genuint ynklig som killar kan vara när de drabbas av en ”mancold”). Möjligt att jag hade lite feber men när jag väl kollade så visade tempen under 37.

Har haft lite ångest för den här rundan, rädd för att börja träna för tidigt igen.

Förra året, efter Barcelona marathon, blev jag förkyld och den släppte inte på fyra veckor och det var jäkligt segt. Något liknande vill jag inte råka ut för igen, därför tvekade jag in i det längsta om jag skulle pröva i dag eller vänta en dag till, för säkerhets skull.

Visst har jag saknat löpningen, även om jag i ärlighetens namn ska erkänna att jag kommit på mig själv med att sakna siffrorna snarare än löprundorna. Alltså de 50-55 km som jag annars skulle fyllt i träningsdagboken…

Det blev en väldigt lugn runda, 6.7 kilometer i måttligt tempo (6:03 per kilometer på en runda där jag normalt brukar ligga mellan 5:00 och 5:25) för att inte dra in för mycket kall luft i lungorna. Det kändes bra – inte minst för att kommunen eller Vägverket varit bussiga att sätta upp nya lampor längs denna rundan under tiden jag varit förkyld – men vi får väl se hur det känns i morgon och om jag kan lägga den här infektionen bakom mig. Hoppas!

No miracle drug

Nej, jag hittade inte någon ”miracle drug” utan dotterns förkylning började slå till i fredags och igår fanns det ingen chans i världen att springa mina planerade 15 km i Köpenhamn.

Nu var det ju bara fråga om ett träningslopp, inget märkvärdigt alls, så det var väl inte hela världen. Och även om jag nu, rastlöst, får vänta ut förkylningen så intalar jag mig att en veckas extra vila inte behöver vara av ondo – tvärtom kan det vara bra för kroppen att få den där extra vilan som den normalt aldrig får om man springer varannan eller möjligen var tredje dag. Det viktiga är dock att känna sig för och lyssna på kroppen och inte riskera att sticka ut för tidigt.

Dessutom: när Köpenhamnsutflykten blev inställd fick jag istället möjlighet att följa med den nu tillfrisknade dottern till Vellinge på hennes första inomhusturnering i fotboll. Det gick ganska bra: 2 segrar, 1 oavgjord och 2 förluster och var idel glada miner efteråt, speciellt när tjejerna fick medalj!

RunTobyRun!

Miracle drug

0202

Bilden ljuger, för i dag passade jag på att ta en runda på lunchen, innan det började snöa på allvar och nu på kvällen har det väl hunnit bli ett par centimeter.

Jag har varit lite öm i mitt ena knä men det börjar kännas bättre. I lördags gjorde jag 15.2 och i dag 7.8 i lite raskare tempo (5.04) och det känns jättebra efteråt. Tanken är att jag ska kuta 15 km i Köpenhamn på söndag, men jag brukar ju bli hypokondrisk några dagar innan start och nu är det återigen så att dottern hostar och snuvar och det ska väl mycket till om jag ska ha sån tur att jag klarar mig den här gången också.

Jag undrar hur de gör, de där vindlätta snubbarna och snubborna som springer långt och snabbt och utan att knappt bli svettiga. Har de någon mirakeldrog som – på fullt lagligt vis – håller dem friska? Eller går de på någon annan skum diet? Eller sover i något slags Michael Jacksonbubbla de sista dagarna inför ett viktigt lopp för att inte råka ut för barnens alla härliga bassilusker som de tar med sig hem i stora lass från skolor och dagis?

Eller är det så att det är själva löpningen och hårdträningen som blir till deras miracle drug och stärker immunförsvaret till samma imponerande nivåer som deras PB? Jag kutar ju inte så snabbt, men nog tycker jag ändå att jag var sjuk oftare innan jag började löpträna igen 2012. Å andra sidan var barnen mindre då, 2012 hade den yngsta hunnit fylla 7 och inte sjuk så ofta som hon var på dagis. Speciellt inte första terminen…

Nu längtar jag till onsdag kväll och ett lugnt genrep, gärna 11-12 kilometer i ett tempo runt 5:30. Sen är det Köpenhamn som gäller…

 

 

 

[harrlett]

ddsfa

I dag var det riktigt härligt löpväder. Strålande sol, några plusgrader, nästan vindstilla och ingen halka. Synd bara att kroppen var lite seg efter träning onsdag och fredag men det gick rätt bra ändå – 10.9 km på 57 minuter. En skön runda. Harrlett, som di säger på skånska.

Skulle vilja…

10482281_485198821620638_294145113995947923_n

…bo granne med en skog som inbjuder till härliga natursköna löprundor, lagom kuperade och där fåglarna kvittrar välkomnande medan man trampar förbi på den mjuka stigen. Där man kanske har tur och möter en ekorre, ett rådjur eller bara några värmande solstrålar som letar sig ner mellan trädtopparna och fyller den friska luften med energi.

Det är ju så jag vill ha det, men tyvärr blir det ju inte så ofta eftersom jag bor mitt ute på Söderslätt, längs en landsväg och omringad av åkrar och en golfbana. Några gånger om året orkar jag sätta mig i bilen och köra till Bokskogen i Torup, där det finns flera bra spår i olika längder och där jag till och med lyckats springa elljusrundan (3 km) i regn utan att bli blöt eftersom bokskogen fungerat som naturens eget paraply. Snudd på magiskt!

Egentligen borde jag göra det oftare, men då blir det ett projekt att springa och det är just det som är så skönt att slippa. För det är ju underbart skönt att slippa startsträckorna och istället bara snöra på sig löparskorna och ge sig ut, oavsett väder och vind eller tid på dygnet. Underbart, även om det innebär att gnugga asfalt längs 101:an och bli bländad av fubbickar som inte har vett att blända av när de möter löpare med pannlampa och reflexväst. Underbart, även när motvinden är så stark att det känns som att man springer och springer men knappt rör sig ur fläcken. Underbart, även när isfläckarna är osynliga och lömska och man riskerar att dyka omkull med näsan före.

Nej, ska jag vara ärlig så är det kanske inte så underbart i alla lägen. Asfalten är hård och ibland är den blöt och springa med blöta skor och strumpor är bland det värsta jag vet. Och när sidvinden blåser så det gör ont i öronen, ja då önskar jag att jag ibland att jag stannat hemma. Men: det behövs ju. Och det är skönt efteråt. Väldigt skönt. Och om det går för många dagar utan den där rundan så blir jag rastlös och tycker det börjar bli jobbigt och börjar drömma mig bort till den där härliga skogen…

Har inte sett Angelina Jolies krigs/löparfilm Unbroken än, så jag rekommenderar i stället en klassiker som nog är den  bästa idrottsfilm jag sett: Triumfens ögonblick (Chariots of Fire, 1981). Med det magiska introt…

 

 

 

 

Rekordmånga fubickar

Jag är inte den som brukar reta upp mig på bilister, i alla fall inte när jag springer. Men i kväll svor jag friskt åt alla helljusfubickar.

Där kom jag på cykelvägen jämte landsvägen, iklädd reflexväst och med pannlampan på och med en två meter bred dikesren som skydd mot själva landsvägen. Och så fort jag mötte en bilist så tryckte hen upp helljuset i mulen på mig. Okej, jag kan förstå att man reagerar om man ser en reflexväst glimta till och inte är säker på om löparen är på vägen eller vid sidan om den, men när man väl konstaterar att löparen förmodligen inte tänker hoppa upp och slå något hårt i vindrutan, då kan man väl vara hygglo och blända av? För det är väl samma människor, som surnar till bakom ratten om en mötande bilist inte bländar av?

Löpningen då? Gick inget vidare. Tog det lugnt för att inte halka för efter ett par veckors mildväder så dök det plötsligt upp lite underkylda isfläckar längs 11-kilometersrundan.

Fubbick? Jo, det är ett av mina skånska favoritord (jämte mög) och beskriver en allmänt otrevlig tryp, dryg eller egoistisk. En person som gärna tränger sig före med sin prestigebil och tar den sista lediga parkeringsplatsen. Eller låter sin hund bajsa på trottoaren utanför ditt hus utan att ta upp efter hunden. Det är en fubbick. Eller en jävla fubbickajävel…

Inget skryt. Bara löpning.