KÖPENHAMN: Låt ballongen göra jobbet

danmark
#3 – 130310:
Marathontest 2, Köpenhamn  15 km

1.17:48 (5:11/km)

Under vintern lyckades jag besegra mörker och kyla och snö och blåst och fortsatte öka på min träningsdos, från cirka 10 mil/månad till en topp på 16.9 under den månad då vädret var som värst för löpning, även om vi i Skåne är lyckligt lottade jämfört med andra delar av landet. Jag tränade på flitigt så när som på en vecka som jag fick ta det lugnt på grund av en förkylning. Löpning hade blivit en vana, ett gift, och jag kände att jag helt enkelt var tvungen att ge mig ut och då var det inte så svårt att besegra ursäktskatalogen.

När jag började springa var det framförallt för att få fart på kroppen och orka mer, även på jobbet och hemma. Jag hade ingen tanke på att springa för att gå ner i vikt men när jag väl började komma upp i rundor på 8-9 km, då började det hända grejor på vågen. Från att ha visat drygt 100 kilo dröjde det bara några månader innan den stannade på osannolika 85.5. Detta bara genom att springa, jag har aldrig prövat någon som helst diet – och kommer förmodligen inte att göra det heller – möjligen hoppade jag över den där lilla trivselbiten som låg kvar i stekpannan och drack aningen mindre vin.

Tävlingsmålet för 2013 var redan avklarat – på nyårsafton – och jag började allt mer fundera på om jag skulle kunna orka en hel maraton. Den i Köpenhamn, i mitten av maj, låg förstås bra till både tidsmässigt och geografiskt och har dessutom fördelen att den inte har samma anmälningstryck som Stockholm, som brukar bli fullbokad redan i januari. I Köpenhamn går det i princip att anmäla sig samma dag som loppet går, alltså hade jag gott om tid att fundera på saken.

För att hjälpa deltagarna på vägen brukar arrangörsklubben Sparta ordna med gemensamma löpträningar runt Faelledsparken och ett antal träningslopp på olika distanser och jag tog nu sikte på ett av dem, 15 km.

Den senaste tiden hade jag börjat kolla allt mer på klockan under mina rundor – inte för att slå den senaste tiden utan för att försöka komma in i ett jämnt tempo, något som jag såg som en förutsättning för att klara längre distanser. Väl på plats tog jag sikte på en grupp farthållare med ballonger på ryggen, märkta med 5:10/km, och gav mig ut i det soliga men kyliga vädret. När vi efter några kilometer vände för att följa de så kallade ”Söerne” slog den isande motvinden till, rätt upp i ansiktet, och det var minst sagt uppfriskande.

Jag har aldrig tidigare sprungit med farthållare förut och har väl, i ärlighetens namn, tyckt att det sett lite fånigt ut men snabbt insåg jag fördelen att ha en bromskloss i börja av loppet, just för att förhindra att man dras med i ett allt för högt tempo. Så jag tog rygg på ballongerna i ungefär fyra kilometer innan jag tyckte att det gick lite väl långsamt och – i ett plötsligt utfall av övermod – började jdra och tog ett antal sekunder per kilometer. Vid 10-kilometerspasseringen låg jag gott och väl en minut före tidtabellen, vilket förstås skulle straffa sig… Jag började tappa tempo och någonstans mellan 12 och 13 km hann klungan upp mig och jag fick kämpa för att hänga på. Det gick – nästan – hela vägen men till slut tappade jag ungefär 20 sekunder på farthållarna. Det kändes förstås lite nesligt, men förhoppningsvis var det en läxa jag kunde lära mig något av till nästa gång…

5 km: 25:46
10 km: 50:57  (25:11)
15 km: 1.17:48  (26:51)

Betyg på insatsen: 4.

KÖPENHAMN: Gott nytt år!

CPHNYTTÅR12

danmark
#2 – 121231:

Nytårslöb, Köpenhamn   21.1 km
2.06:51 (6:01/km)

Stärkt av att ha klarat milen satte jag full fart och noterade 14+13+12 pass/månad och försökte variera dem i längd, samtidigt som jag funderade på nya mål. Klarar jag 10 km nu, tänkte jag, så borde jag klara det dubbla nästa år och bestämde mig för att satsa på halvmaraton. ”Problemet” var bara att jag inte kunde vänta till 2013 utan föll för lockelsen att springa i Köpenhamn på nyårsafton, fyra varv gånger fem kilometer och sedan en liten extra runda runt fotbollsarenan Parken.

Återigen ställde jag mig på startlinjen utan någon egentlig plan. Min enda tanke var att springa och springa och bara ta mig runt och – framför allt – inte drömma mig tillbaka till mitt gamla jag, när jag sprang på 1:26.

Vädret var helt okej och, som så många andra av Spartas arrangemang, var det en riktig fest med flera olika lopp: 21, 10 och 5 km för vuxna samt 2 km för barn. Många klär ut sig och efteråt bjuds alla på bubbel att skåla i innan man illrar vidare till andra nyårsfestligheter.

Jag gav mig iväg i vimlet med en tung blandning rock i öronen och kom efter ett par kilometer in i ett skönt flow, som varade till någonstans runt 12-13 km då det började bli tungt, väldigt tungt… Gick en kilometer, kom in en andra andning  som varade i ungefär en halvmil. Sista kilometern, en ödslig slinga runt fotbollsarenan Parken, värkte benen något fruktansvärt och det var verkligen en fråga om att bara bita ihop för att få det överstökat, komma in i värmen och få skåla i det där bubblet… Efteråt var jag ruskigt glad över att inte behöva sticka ut på ytterligare ett varv… Eller fyra… Men jag hade grejat nästa års träningsmål redan innan året börjat – och det kändes bra!

5 km:  25:27
10 km:   53:29 (28:02)
15 km: 1.25:48  (32:19)
20 km: 1.59:23   (33:35)
21.1 km:  2.06:51 (7:28/20-21.1)

Betyg på insatsen: 3.

SKANÖR: Första milen

SKA12

sverige
#1 – 120922:
Skanörsmilen 10 km
54:52 (5:29/km)

Efter tre månader kände jag mig redo för min första mil sedan 1996 och anmälde mig till Sveriges kanske flackaste lopp: Skanör-Falsterbo runt med start på ryttarstadion i Falsterbo. Lagom till nummerlappsutdelningen började det förstås regna men jag var laddad, frågan var bara hur det skulle gå? Vilket tempo skulle jag hålla? Och hur skulle jag göra för att inte dras med i ett för högt tempo från start?

En kollega, med tre maratonlopp i bagaget, gav goda råd och sa: ta det lugnt i början. Och så frågade han vad jag siktade på för tid. Jag vet inte, svarade jag, men 60 minuter känns väl som något slags skamgräns så jag säger 55 minuter. Veckan innan hade jag gjort ett pass på 8.5 km på knappa 49 minuter, så 55 kändes ganska rimligt, det borde jag kunna klara. Och så lovade jag honom att inte skena iväg som en kalv på grönbete.

SKA12 2

Skanör-Falsterbo är inte något jättestort lopp, men det är rätt trångt i startfållan och sedan fortsatt trångt ut på en gång- och cykelväg. Så mitt löfte kom av sig nästan i samma stund som startskottet gick. Första kilometern på 4:24, första fem på 24:55 – för snabbt, alldeles för snabbt. Stannade och gick en bit, sprang ett par kilometer och gick igen. Fick sedan upp farten sista biten in mot mål men när jag passerade mållinjen var jag så trött att jag nästan kräkas. Men jag klarade mitt mål – med hela 8 sekunder!

5 km: 24:55
10 km: 54:52 (29:57/5 km)

Betyg på insatsen: 2.

Mitt gamla jag

THOBBEVINTER

Mitt gamla jag tävlade alltid mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och regelbundet fylla min träningsdagbok med miltider på 39-40 minuter. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur och någonstans på vägen  tappade jag löpglädjen, det blev för statiskt.

Samtidigt hände det andra saker i mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Skåne, började en ny utbildning och bestämde mig för att börja spela fotboll igen för att hitta glädjen med idrotten igen, vilket jag också gjorde. Det var hösten 1996 och skulle dröja 16 år innan jag skulle springa regelbundet igen.

Det blev ytterligare sex säsonger fotboll innan jag lade skorna på hyllan, 35 år gammal. Sedan några tappra men inte helhjärtade försök att träna på gym, men jag har aldrig trivts särskilt bra med att träna inomhus och istället blev det några år som soffpotatis innan jag insåg att nu är det dags.

Det var den 19 juni 2012, två dagar efter midsommarafton som jag drog igång. Väl medveten om risken att överanstränga fötter och knän bestämde jag mig för att börja med en lätt 3 km-runda och sedan sakta trappa upp träningen efterhand. Oftast lämnade jag klockan hemma och njöt istället av sommaren, det var långt från mitt gamla jag där jag alltid sprang mot klockan och aldrig hade tid att stanna upp för att njuta. Nu försökte jag stryka alla gamla personliga rekord ur minnet (milen på 36:10, halvmaran på 1:26, min enda marathon på 4:06) och se världen med nya ögon. Utan stress och press, utan musik i öronen, det var bara jag och vägen och naturen. Och det var så skönt – i alla fall tills de där små svarta ”strecken” från åkrarna fyllde luften på min väg.

Inget skryt. Bara löpning.