Att det ska vara så svårt…

7 dagar, 1 timme och 13 minnuter förkunnar nedräkningen till mörkermaran – eller halvmaran – på Österlen och nyduschad efter ett 15 kilometerspass har jag ännu inte kunnat bestämma mig för vilken av sträckorna jag ska ställa upp på. Att det ska vara så svårt!

Sunda förnuftet säger förstås 21 km, det jag vet att jag klarar, och hade det varit 30 km så hade det varit perfekt. Men 42… Trots allt är det bättre mentalt att springa 21 km och veta att man utan problem hade grejat en mil till än att bryta maran med en mil kvar att springa.

Samtidigt får man inte glömma bort, att om man aldrig satsar så kommer man heller aldrig att lyckas klara ett så tufft mål som att kuta ett helt Marathon. Alltså antar jag att det inte finns något ”rätt” eller ”fel” och att ingen annan än jag själv kan – eller har rätt – att fatta beslutet. Fast just nu hade det varit skönt om någon pekade med hela handen och sa åt mig vad jag skulle göra…

simrishamnvader

En snabbtitt på SMHI:s tiodygnsprognos visar att det ljumma vädret kommer att hålla i sig, att det kommer att bli ett tvåsiffrigt gradtal och det är ju perfekt. Risk dock för regn även om det inte verkar vara något nytt skånskt ösregn i sikte. Däremot ser det ut som att vindarna kommer att tillta lagom till loppet och det kan ju ställa till det för vi kan väl utgå från att det blir motvind…

*

Några dagar innan ett lopp brukar jag alltid förvandlas till en hypokondriker, som känner efter både här och där och konstaterar den ena krämpan efter den andra. Just den här gången har jag anledning att vara orolig – både fru och dotter snörvlar och har man ingen rymddräkt att krypa in i så är det stört omöjligt att hålla sig undan basiluskerna och vem vet, det kanske inte blir något lopp alls och det vore ju förstås jättesynd för jag har verkligen sett fram mot den här utmaningen!

Har tänkt att jag ska hinna med ett pass till innan loppet, på tisdag, men redan nu kan jag konstatera att jag sprungit längre under oktober än vad jag gjorde i oktober förra året och det är femte månaden i rad som jag lyckats öka träningsdosen. Snitt-tempot hittills i år har varit 5:31/km.

RunTobyRun!

 

 

 

 

 

Beslutsångest

morker

Beslutsångest är bara förnamnet. Med mindre än två veckor kvar till höstens stora höjdpunkt, Österlenmaran i pannlampornas sken, kan jag helt enkelt inte bestämma mig för om jag ska springa hela maran eller bara halva. 21 känns för kort, 42 för långt och det bästa för mig hade förstås varit om loppet varit något mittemellan, typ 30 km.

Gjorde mitt sista långpass i lördags, 25 km, och det var rätt tungt på slutet och rätt skönt att jag inte behövde springa längre. Å ena sidan vet jag, att när jag kommer till Borrby idrottsplats för 21-kilometerspasseringen så kommer det att vara oerhört frestande att springa vidare. Å andra sidan finns ju alltid risken att man känner sig ”halvdöd” efter tre mil och ”ännu-närmare-döden” vid 35. Men väl där så ska väl sista biten gå på ren vilja…

Bäst är kanske att avvakta till den 1 november och låta dagsformen och vädret avgöra. Hittills har vi i Skåne haft en ovanligt mild oktober, fast ganska blöt, men om två veckor kan det mycket väl vara snö på gång – även om det inte känns så. Jag är rätt säker på att vi kommer att ha ett antal plusgrader, frågan är snarare hur det blir med regnet. Men pannlamporna (tar med en extra i reserv) är laddade och jag med – det här loppet ska verkligen bli häftigt!

Fyra träningsmånader är avklarade sedan midsommar och hittills ligger jag 185 km plus jämfört med förra året och har ett snitt på 137 km/månad. Får hålla mig däromkring och inte toköka, för jag känner mig lite öm i höger knä emellanåt. Att trappa upp ännu mer kan få dystra konsekvenser och det vill jag verkligen inte.

Ska nu ta det lugnt i några dagar och räknar med att bara göra ytterligare tre pass innan Österlenmaran: torsdag, lördag och nästa tisdag. Sen gäller det…

rånäs
Ur arkivet: springer Brukslunken i Rånäs (= klassisk löparmark) 1983, det vill säga på våren i nian. Löparmodet var visst lite annorlunda på den tiden, inte minst vad gäller strumporna. Kan dock inte minnas hur långt vi sprang. 6.5? Eller långa varvet, 13 km?

RunTobyRun!

Livet är underbart

höstspring

Hösten visade sig från sin allra bästa sida – klar himmel, sol, nästan vindstilla och 16-17 grader fast vi hunnit till mitten av oktober.

Det var i lördags, det.

I kväll var det ”back to normal”. 11 kilometer i ösregn, ösregn och åter ösregn. Bara att bita ihop, fast egentligen störs jag nästan aldrig av regnet, i alla fall inte om jag har keps med en ordentlig skärm som skyddar ögonen. När det däremot börjar bli blött i skorna, då börjar det bli påfrestande, och ikväll inträffade Den Obehagliga Blötan efter ungefär 7 kilometer. Å andra sidan klarade jag av att springa 3 mil i spöregn i Köpenhamn förra våren, så varför klaga?

Dagens blöta runda innebar att jag nu kutat 100 mil sedan nyår och det är förstås en milstolpe som alltid känns lika speciell och det tog mig 91 timmar och 43 minuter i effektiv löptid. Håller bara knän och annat så kommer jag förhoppningsvis upp i 125 mil innan året är slut.

Men det är skitsamma… Nu ska alla blöta kläder in i tvättmaskinen!

RunTobyRun!

 

Taggarna utåt

Det var en sån där kväll man önskar att man låtit bli. En sån där kväll när det inte känns värt mödan längre, när det kanske finns vettigare saker att göra än att plåga sig.

Det var mörkt, regnigt och blåsigt och jag var trött, hungrig, borde gått på toa, luktade häst och kände mig fortfarande seg efter halvmaran i lördags. Så varför la jag mig inte bara i soffan och käkade ostbågar? Jo, för att jag behövde fylla på träningsdagboken och började känna mig rastlös efter fyra dagar utan löpning. Och trots allt är det ju de där passen, när man lyckats besegra hela ursäktskatalogen, som brukar kännas bäst efteråt. Men nu kände jag bara tomhet.

Försökte tänka på något roligare, som att jag sprang ikapp en igelkott häromdagen. De är rätt snabba, de där rackarna, på korta sträckor men knappast på 12.8 km så jag sa ”hej kotte” och sprang vidare utan att han hade någon chans att hänga på. Inte undra på att han hade taggarna utåt.

RunTobyRun!

MALMÖ: Undrar om de andra njuter av utsikten?

10644913_467464213394099_5370080553112062280_n

sverige
#15 – 141004:
Malmö halvmarathon

1.48.22

Man hinner tänka ganska mycket under 21 kilometer. Ibland alldeles för mycket och när det börjar övergå i tvångstankar gäller det att tänka på något annat.

Malmö halvmarathon (och Malmö höstmil) avgjordes igår i vackert höstväder, om än lite blåsigt ute på Hylliestäppen, men det kunde varit värre. Insåg vid första kilometerskylten att jag i vanlig ordning gått ut lite för fort, sänkte farten något och kom snabbt in i mitt tänkta flow runt 5:00/km och när jag varvade inne på Malmö stadion efter en mil så var det ganska exakt enligt tidtabellen: 49.15.

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kände att det här inte var min dag, att jag nog inte skulle kunna matcha tiden från Trondheim (1.47.02) och absolut inte hålla 5 blankt hela vägen (1.45.30) vilket var mitt drömresultat innan loppet. Jag ska inte skylla på något, som att det blåste eller att det var en massa artificiella backar på andra varvet, det vill säga gångbroar över några av Malmös matarleder utan det är kanske så enkelt att jag efter sommarens hårda träning redan haft min formtopp. I mål klockades jag på 1.48.22 och det är helt okej även om det förstås var lite synd att jag inte orkade fullfölja mitt upplägg.

5 km: 23.42
10 km: 49.15
15 km: 1.15.27
20 km: 1.42.20
21.1 km: 1.48.22

Och det är när man börjar tappa farten som tankarna börjar komma. Som vid 13 km. Var det inte en antydan till håll? 16 km: lite ont i ryggslutet. 18 km: höger knä. 20 km: ryggslutet igen. Det är då det gäller att bita till och fokusera på något annat, tänka på hur skönt det ska bli att komma i mål. Eller se sig omkring på alla färgglada linnen och tröjor och tajta löparbyxor – många lägger verkligen ner en förmögenhet på att ha de rätta prylarna och att se bra ut när de kutar, förr i tiden ”räckte det” med ett par skor, ett par shorts och en gammal urtvättad t-shirt.

I dag, därmot, har löpning blivit hippt och därmed är det också många som tagit med sig utseendefixeringen från aerobicspasset ut på asfalten eller skogen och betalar gärna 500 kronor för ett litet linne, bara det är rätt färg och rätt logga på det. Skulle vara intressant att veta vad dagens 2000 löpare lagt ut på kläder och prylar enbart för det de har på sig just nu?

I vanliga fall springer jag ensam, det är lättast och skönast så, men när jag nu ser mig omkring bland mina medlöpare, de flesta i åtsittande tajts så är det ju en rätt trevlig syn med alla vältränade ben och rumpor (både killar och tjejer!) fast jag har svårt att tro att den som ligger bakom mig njuter av utsikten – även om rumpan är lite mindre idag än den var för två år sedan…

Nej, benen räckte inte riktigt till men känslan i mål var ändå densamma: jag gjorde det och nu väntar fyra veckors uppladdning inför höstens stora utmaning: Österlenmaran i mörker.

RunTobyRun!

Hypokondrikern vaknar

Det slår aldrig fel. Några dagar innan ett lopp så vaknar hypokondrikern i mig. Retar det inte lite i halsen? Gör det inte ovanligt ont i högra knäet? Är jag inte lite stel i nacken? Och så har vi orken, tempot och flåset som aldrig känns bra på sista passet inför ett lopp.
På lördag är det Malmö halvmarathon som väntar, 21.1 km (om de mätt upp sträckan rätt den här gången…) och givetvis präglades sista träningsrundan av tvångstankarna. Kommer jag verkligen att orka? Är inte 5 blankt per kilometer i snabbaste laget? Hade jag inte min formtopp förra månaden? Och hur var det nu med det där knäet…
Självklart ska man lyssna på sin kropp men kanske inte för mycket. För när man står där i startfållan är oftast alla skavanker som bortblåsta och benen laddade för ett betydligt högre tempo än de ville häromdagen och ibland känns det förstås lite märkligt.
Men det gäller att inte sluta lyssna efter signalerna och bli övermodig. Förra hösten skulle jag springa 15 km i Köpenhamn, tre varv runt Faelledsparken och det kändes bra första fem, men någonstans halvvägs var det som att bränslet bara tog slut. Jag stannade och pustade ut och lyckades jogga tillbaka till varvningen men är väldigt glad över att jag inte tvingade mig ut på tredje och sista varvet.
Sedan 2012, när jag började springa igen efter 16 års uppehåll, har jag sprungit fyra halvmaror: Nytårslöp i Köpenhamn 2012 (2.06.51) och 2013 (1.53.40), Copenhagen Half Marathon 2013 (1.48.55) och nu senast Trondheim halvmaraton (1.47.02) och på lördag går jag förstås ut för att slå den senaste tiden. Går det som jag hoppas kan det bli en tid under 1.45.30. Men man vet ju inte, knäet känns ju inte på topp… Och retar det inte lite i halsen?
jansep14
September är slut och det blev 141 km, vilket innebär att jag för fjärde kalendermånaden i rad tränat mer än jag gjorde 2013. Målet var från början att springa minst 100 km per månad och det (900 km) har jag passerat med viss marginal (950 km) trots att jag missade närmare fyra veckors träning i våras på grund av en envis sjuka.
Då var det helt enkelt inte läge att sticka ut och kuta. För man måste ju lyssna på sin kropp och då var det inget snack om vem som bestämde.

Triathlon = respekt

LÄS UPPFÖLJNINGEN – BLEV DET NÅGON TRIATHLON?

Känner några tjejer som i lagom vuxen ålder hängett sig åt triathlon, en av dem genomförde dessutom sin första Ironman kort efter att hon lärt känna sin diabetes, och det är förstås respekt.

Triathlon handlar, precis som alla former av mångkamp, om att vara bra på mycket – eller, i alla fall, ha en hög lägstanivå på de eller de grenar man inte är så bra på och dessutom kunna lägga upp ett träningsprogram där man drar nytta av mångsidigheten utan att en träning går ut över någon annan. Själv är jag en usel simmare och med en så lägsta lägstanivå är det förstås extra tungt att försöka sig på en triathlon.

Å andra sidan, om man lyckas, så är det verkligen värt respekt.

Faktum är att jag gjort en triathlon – för snart 25 år sedan, när jag låg i det militära. Vi började dagen med att simma i Falkenbergs badhus och – tack och lov – insåg arrangörerna att det skulle bli ont om tid och utrymme för alla att plaska runt så det bestämdes att vi bara behövde simma 500 meter (tiden gångrades sedan med 2 för att få en kilometertid och mer spridning på startfältet) och det var ju fantastiskt för min del, jag hade aldrig simmat så långt som 500 meter innan och det är ytterst tveksamt om jag hade orkat det dubbla.

Nästa gren bestod i att cykla kustvägen från Falkenberg till Halmstad på en oväxlad militärcykel. Det är en vacker sträcka men rätt vindkänslig (say no more) men samtidigt fantastiskt kul att ta sikte på en medtävlare, ta rygg och sedan vissla förbi. Här hade jag onekligen nytta av att ligga dåligt till efter simningen (typ 60:e plats av 70) och kunde jobba mig upp genom fältet och med varje omkörning fick jag en ny boost och ork att jaga ikapp nästa, vilket är betydligt angenämare än motsatsen. Det måste kännas väldigt tungt att hela tiden bli ikappkörd och omkörd utan att orka svara när rycket kommer.

Det blev väldigt många omkörningar under de där fyra milen och sedan plockade jag ytterligare några placeringar under den sista milen löpning, som även då var min starka sida (det var någon gång i denna vevan som jag satte mitt PB på 36:10 på milen, ett rekord som garanterat kommer att stå sig…). Minns inte exakt vilken placering jag hade i mål men jag har bestämt för mig att jag lyckades kuta mig upp på topp-10. I sista backen upp mot regementet knäckte jag en atletisk major och det var också en väldigt skön känsla. In your face!

Det var utan tvekan en kul idrottsupplevelse och som med åren fått ett härligt nostalgiskt skimmer. Så varför gör jag inte om det? Ja, det kan man fråga sig. Kanske för att jag är rädd att få punktering… Eller att jag aldrig skulle få för mig att ställa upp i en tävling som innebär att jag måste simma så långt i öppet vatten. Men, man ska aldrig säga aldrig…

I somras mätte jag faktiskt upp en kvarts ironman, 1 km simning (är ju i och för sig inte så himla svårt att mäta upp i en bassäng…), 45 km cykel och 10,5 km löpning och funderade ett tag på att göra det som ett träningspass. Simning är, nu som då, min svaga sida och att simma en kilometer tar för mig en mindre evighet. 35 minuter? 40? Så där finns det säkert utrymme för att plocka ett par, tre minuter 🙂

(tillägnad AT, JP, LW och alla andra tappra kämpar!)

LÄS UPPFÖLJNINGEN – BLEV DET NÅGON TRIATHLON?

Ett ljus i mörkret

IMG_1849

Det fina löpvädret från Skanörsmilen i lördags var som bortblåst – bokstavligt talat – och i kväll blev det dags att ta fram pannlampan igen och göra höstens första träningsrunda i mörker. Inte för att jag har något mot mörker, det kan vara rätt mysigt att vagga fram med den lilla ljuskäglan studsande på asfalten och i dag hade jag gott sällskap i lurarna: Morrisey och Midge Ure, två artister som jag för övrigt ska se live om några veckor.

Regn, snö och kyla brukar heller inte störa mig på mina rundor. Vinden, däremot… Den kan vara rätt knäckande här ute på Söderslätt, där jag bor. Det är kanske inte så platt, som många kanske tror, men i brist på skogsområden får vinden fritt spelrum och stryka fram över mina löpstråk. I bästa fall går det att parera och springa ”ut” i motvind och ”hem” i medvind, i bland är det skoningslösa kastvindar som gör det hopplöst oavsett vilket håll man springer åt.

Det är framför allt två saker jag tycker illa om med kalla vindar. Det ena är att jag lätt får ont i öronen, när det blåser kallt, det andra att det är extremt svårt att bedöma sitt tempo om man springer i motvind. Fler gånger än en har jag sprungit alldeles för fort och tagit ut mig i motvinden för att sedan tappa ork och inte kunna dra nytta av medvinden hem.

I kväll hade jag ingen ambition att springa fort och det var tur det. Jag gjorde första 8.5 på samma tid som jag gjorde 10 på Skanörsmilen i lördags och joggade sedan ner ytterligare 2.4 i makligt tempo.

Men nu är i alla fall pannlampan på – och förberedelserna fortsätter inför Österlenmaran den 1/11 i mörker. Få se om det blir hela vägen Gärsnäs-Borrby-Simrishamn eller om jag nöjer mig med halva sträckan.

Förberedelserna (Trelleborgsloppet 10 km, Trondheim halvmaraton och Skanörsmilen) har i alla fall gått bra. Nu väntar Malmö halvmaraton den 4/10 och sedan ytterligare fyra veckors träning innan det är dags.

Med pannlampa. Och reflexväst. Runt Österlen.

Ska bli jättespännande!

RunTobyRun!

IMG_1851

SKANÖR: Perfekt väder på Löparfesten

skanor

sverige
#14 – 140920:
Skanörsmilen  10 km
47:34  (4:45/km)

Löparfesten i Skanör-Falsterbo bjöd på bästa tänkbara löpväder och en delvis ny bansträckning jämfört med 2012, när jag gjorde min första mil på 16 år. Den nya delen går delvis på en smal grusväg i skogen och där det stundtals var svårt att hålla ”rätt” tempo i trängseln. Å andra sidan blir banan ännu mindre känslig för vind så jag antar att det är en bra lösning.

Kom snabbt in i ett jämnt tempo med km-tider mellan 4:43 och 4:52, passerade 5 km på 23:25 och hade egentligen ingen riktig svacka.

I mål var jag 7:18 snabbare än 2012 men då hade jag ju bara tränat i tre månader så den jämförelsen är inte särskilt relevant. Då är det intressantare att titta på årets tre millopp: 48.46 – 48.17 – 47.34 – en bra kurva 🙂

Skanör 2014

Lika snabb som världseliten

IMG_1826

I veckan har jag, förutom att lansera den här bloggen, även hängt med i världselitens tempo och besegrat tristessen.

Det finns ju träning, tråkig träning och så extremt tråkig träning. Jag har exempelvis aldrig varit särskilt förtjust i att träna styrka, varken med eller utan maskiner, eftersom det är monotont, trist och ofta jobbigt och i ärlighetens namn har jag aldrig varit bra på att bita ihop och krama ut det där sista adrenalinet eller mjölksyran för att prestera.

Och så har vi intervaller – den tråkigaste löpträningen som finns? Monotont, trist och ofta jobbigt… Och vilka intervaller ska man egentligen välja för att få bäst resultat? Känns som att det finns en djungel av tips därute men ingen universalmodell som passar alla. Och det kanske är lika bra det, att inte hoppas på något slags quick-fix utan anpassa upplägget efter sin egen förmåga. För vissa av oss kan det handla om korta, intensiva intervaller – medan andra kanske måste bota sin rastlöshet genom att köra 18 kilometerspass…

*

Alltså… I måndags tog jag mig i kragen och gjorde mitt årliga försök att träna intervaller och valde en metod som, förutom att den förstås är monoton, trist och jobbig, kändes överkomlig uppe på 100-metersbanan vid skolan.

Upplägget var enkelt: jag värmde upp ett par kilometer och skulle sedan hålla bra tempo i 100 meter (20-23 sekunder) och sedan sakta jogga tillbaka med pyttesteg (40-45 sekunder), skaka loss och så göra ytterligare fyra ruscher. Vilade sedan i tre minuter innan jag upprepade proceduren ytterligare tre omgångar, det vill säga 4 kilometer, och klockade de båda sista två 100-metersruscherna på 18 sekunder.

18 sekunder på 100 meter. Det är, om jag räknar rätt, ganska exakt samma tempo som maratoneliten brukar hålla – i fyra mil. Och sedan, efer drygt 2 timmars löpning knappt ser svettiga ut, som att de utan problem skulle kunna unna sig ett varv till. Dem skulle jag alltså orka hänga på i 100, kanske 200 meter…

Ibland känns livet bra orättvist!

*

Jag mäter mina träningsmånader från den 19:e till den 18:e, vilket kan tyckas opraktiskt men beror på att jag började springa igen den 19 juni 2012 och noterade nu ytterligare en bra träningsmånad. Även om just dagens pass aldrig borde blivit av…

De två första löpåren blev det i snitt 10 pass och 10 mil i månaden, men sedan ”årsdagen” i juni har jag ökat träningsmängden med 33 procent och jämfört med samma tre månader i fjol, när jag hade problem med hälarna, är ökningen ännu större: från 24.8 mil till 40 (= 13.3 mil/månad)

Fortsätter jag i den här takten kan jag möjligen klara att beta av Sveriges längd på ett år (157 mil) ett lite annorlunda mål som jag hittade i ett gammalt inlägg på Jogg.se. Men jag vill inte bränna ut mig eller riskera onödiga förslitningsskador och tänker därför vänta med att sätta några högre mål om hur långt jag ska springa.

Det känns extra skönt en kväll som denna, när det nätt och jämnt blev 6.7 kilometer i superlugnt tempo, benen var tunga och sega efter intervallerna i förrgår och till råga på allt fick jag ont i ryggen. Också intervallernas fel? Eller det faktum att jag flyttade några skrivbord på kontoret i eftermiddags?

*

Hoppas det löser sig till på lördag, då det är dags för lopp igen, Sveriges kanske flackaste mil i Skanör-Falsterbo. Det är två år och 270 mil sedan sist. Då var det första gången på 16 år som jag sprang en hel mil och jag var sååå trött när jag stapplade i mål på 54.52.

Nu är siktet ställt betydligt högre och jag hoppas kunna slå min senaste miltid från Trelleborgsloppet (48:17) med råge. Vi får se hur det går helt enkelt!

RunTobyRun!

Inget skryt. Bara löpning.