No miracle drug

Nej, jag hittade inte någon ”miracle drug” utan dotterns förkylning började slå till i fredags och igår fanns det ingen chans i världen att springa mina planerade 15 km i Köpenhamn.

Nu var det ju bara fråga om ett träningslopp, inget märkvärdigt alls, så det var väl inte hela världen. Och även om jag nu, rastlöst, får vänta ut förkylningen så intalar jag mig att en veckas extra vila inte behöver vara av ondo – tvärtom kan det vara bra för kroppen att få den där extra vilan som den normalt aldrig får om man springer varannan eller möjligen var tredje dag. Det viktiga är dock att känna sig för och lyssna på kroppen och inte riskera att sticka ut för tidigt.

Dessutom: när Köpenhamnsutflykten blev inställd fick jag istället möjlighet att följa med den nu tillfrisknade dottern till Vellinge på hennes första inomhusturnering i fotboll. Det gick ganska bra: 2 segrar, 1 oavgjord och 2 förluster och var idel glada miner efteråt, speciellt när tjejerna fick medalj!

RunTobyRun!

Miracle drug

0202

Bilden ljuger, för i dag passade jag på att ta en runda på lunchen, innan det började snöa på allvar och nu på kvällen har det väl hunnit bli ett par centimeter.

Jag har varit lite öm i mitt ena knä men det börjar kännas bättre. I lördags gjorde jag 15.2 och i dag 7.8 i lite raskare tempo (5.04) och det känns jättebra efteråt. Tanken är att jag ska kuta 15 km i Köpenhamn på söndag, men jag brukar ju bli hypokondrisk några dagar innan start och nu är det återigen så att dottern hostar och snuvar och det ska väl mycket till om jag ska ha sån tur att jag klarar mig den här gången också.

Jag undrar hur de gör, de där vindlätta snubbarna och snubborna som springer långt och snabbt och utan att knappt bli svettiga. Har de någon mirakeldrog som – på fullt lagligt vis – håller dem friska? Eller går de på någon annan skum diet? Eller sover i något slags Michael Jacksonbubbla de sista dagarna inför ett viktigt lopp för att inte råka ut för barnens alla härliga bassilusker som de tar med sig hem i stora lass från skolor och dagis?

Eller är det så att det är själva löpningen och hårdträningen som blir till deras miracle drug och stärker immunförsvaret till samma imponerande nivåer som deras PB? Jag kutar ju inte så snabbt, men nog tycker jag ändå att jag var sjuk oftare innan jag började löpträna igen 2012. Å andra sidan var barnen mindre då, 2012 hade den yngsta hunnit fylla 7 och inte sjuk så ofta som hon var på dagis. Speciellt inte första terminen…

Nu längtar jag till onsdag kväll och ett lugnt genrep, gärna 11-12 kilometer i ett tempo runt 5:30. Sen är det Köpenhamn som gäller…

 

 

 

[harrlett]

ddsfa

I dag var det riktigt härligt löpväder. Strålande sol, några plusgrader, nästan vindstilla och ingen halka. Synd bara att kroppen var lite seg efter träning onsdag och fredag men det gick rätt bra ändå – 10.9 km på 57 minuter. En skön runda. Harrlett, som di säger på skånska.

Skulle vilja…

10482281_485198821620638_294145113995947923_n

…bo granne med en skog som inbjuder till härliga natursköna löprundor, lagom kuperade och där fåglarna kvittrar välkomnande medan man trampar förbi på den mjuka stigen. Där man kanske har tur och möter en ekorre, ett rådjur eller bara några värmande solstrålar som letar sig ner mellan trädtopparna och fyller den friska luften med energi.

Det är ju så jag vill ha det, men tyvärr blir det ju inte så ofta eftersom jag bor mitt ute på Söderslätt, längs en landsväg och omringad av åkrar och en golfbana. Några gånger om året orkar jag sätta mig i bilen och köra till Bokskogen i Torup, där det finns flera bra spår i olika längder och där jag till och med lyckats springa elljusrundan (3 km) i regn utan att bli blöt eftersom bokskogen fungerat som naturens eget paraply. Snudd på magiskt!

Egentligen borde jag göra det oftare, men då blir det ett projekt att springa och det är just det som är så skönt att slippa. För det är ju underbart skönt att slippa startsträckorna och istället bara snöra på sig löparskorna och ge sig ut, oavsett väder och vind eller tid på dygnet. Underbart, även om det innebär att gnugga asfalt längs 101:an och bli bländad av fubbickar som inte har vett att blända av när de möter löpare med pannlampa och reflexväst. Underbart, även när motvinden är så stark att det känns som att man springer och springer men knappt rör sig ur fläcken. Underbart, även när isfläckarna är osynliga och lömska och man riskerar att dyka omkull med näsan före.

Nej, ska jag vara ärlig så är det kanske inte så underbart i alla lägen. Asfalten är hård och ibland är den blöt och springa med blöta skor och strumpor är bland det värsta jag vet. Och när sidvinden blåser så det gör ont i öronen, ja då önskar jag att jag ibland att jag stannat hemma. Men: det behövs ju. Och det är skönt efteråt. Väldigt skönt. Och om det går för många dagar utan den där rundan så blir jag rastlös och tycker det börjar bli jobbigt och börjar drömma mig bort till den där härliga skogen…

Har inte sett Angelina Jolies krigs/löparfilm Unbroken än, så jag rekommenderar i stället en klassiker som nog är den  bästa idrottsfilm jag sett: Triumfens ögonblick (Chariots of Fire, 1981). Med det magiska introt…

 

 

 

 

Rekordmånga fubickar

Jag är inte den som brukar reta upp mig på bilister, i alla fall inte när jag springer. Men i kväll svor jag friskt åt alla helljusfubickar.

Där kom jag på cykelvägen jämte landsvägen, iklädd reflexväst och med pannlampan på och med en två meter bred dikesren som skydd mot själva landsvägen. Och så fort jag mötte en bilist så tryckte hen upp helljuset i mulen på mig. Okej, jag kan förstå att man reagerar om man ser en reflexväst glimta till och inte är säker på om löparen är på vägen eller vid sidan om den, men när man väl konstaterar att löparen förmodligen inte tänker hoppa upp och slå något hårt i vindrutan, då kan man väl vara hygglo och blända av? För det är väl samma människor, som surnar till bakom ratten om en mötande bilist inte bländar av?

Löpningen då? Gick inget vidare. Tog det lugnt för att inte halka för efter ett par veckors mildväder så dök det plötsligt upp lite underkylda isfläckar längs 11-kilometersrundan.

Fubbick? Jo, det är ett av mina skånska favoritord (jämte mög) och beskriver en allmänt otrevlig tryp, dryg eller egoistisk. En person som gärna tränger sig före med sin prestigebil och tar den sista lediga parkeringsplatsen. Eller låter sin hund bajsa på trottoaren utanför ditt hus utan att ta upp efter hunden. Det är en fubbick. Eller en jävla fubbickajävel…

124:11:38

Så var det avklarat, årets första och förhoppningsvis tyngsta pass. 13.3 km ute i solen på den skånska slätten, förvisso med en del vind i byarna men inte alls som under natten då det brummat och skakat om fönsterrutorna.

Det blev nämligen ännu en sömnlös natt och när jag låg och vred mig i sängen och tyckte synd om mig själv, så slog det mig att det nog är flera veckor sedan jag sov riktigt bra och det borde sammanfalla ganska väl med den tid jag känt mig tung och seg i kroppen, ungefär som när man precis kommit in från ett träningspass. Fast konstant.

Jag har varit periodare med sömnen av och till sedan gymnasiet. I somras var det riktigt illa, det var när nätterna var som allra varmast och jag samtidigt gick omkring och oroade mig för hur det skulle bli med jobb. Hade ett härligt vikariat som jag inte skulle få förlängt – för att inte gå över den så kallade ”LAS”-gränsen och hamna på förturslista – och jag under några veckor kände mig väldigt arbetslös innan det sade pling och jag fick ett nytt, fast jobb. I samma veva som det löste sig på jobbfronten, så lade jag också i hårdare material i botten av min säng så den inte blev lika hängmatteliknande mjuk och vips så började jag sova bättre.

Frågan är vad jag nu ska ta mig till för att bryta trenden. Känner ingen oro för jobb, precis, eller något annat. Men jag kan ju alltid pröva att springa senare på kvällarna och se om det blir lättare att somna efteråt.

Apropå träning, så har jag ju känt mig lite sliten och kommer därför, i alla fall under januari, att klämma in några extra vilodagar för att kroppen ska få större chans att återhämta sig. Det gäller inte minst höger knä, som känns lite ömt emellanåt, framför allt när jag inte springer.

I år har jag däremot inget speciellt lopp att se fram mot. Förra nyåret hade jag ju Barcelona Marathon och VM i halvmarathon i Köpenhamn (som jag ju fick hoppa över eftersom jag låg hemma med feber), men i år har jag inte anmält mig till något lopp.

Skånska löparvänner har talat sig varma om Sydkustloppet (3 maj), som följer kustlinjen från Stavstens udde utanför Trelleborg till Smygehuk. 21 km på allt från asfalt till strandstigar. Förra året var vädret dessutom fantastiskt, så det måste ha varit en upplevelse.

Sparta i Köpenhamn har, som vanligt, ett antal träningslopp inför marathonloppet i slutet av maj. Nytt för i år är Marathontest 3, den 15 mars, som erbjuder en ny sträcka: 25 km. Även Marathontest 2 (8 februari/15 km) kan bli aktuellt, det har jag sprungit två gånger och det bästa med de här loppen är att det är rätt prestigelös stämning, alla är glada och det finns ett helt gäng olika farthållargrupper för den som vill träna in ett visst tempo. Och det är klart, går 25 kilometersloppet som det ”ska”, ja då är det förstås frestande att pröva ett marathon till och då är Köpenhamn (i maj) eller Helsingborg (i september) de som ligger bäst till geografiskt. Jag har inga planer på att boka biljett till något mer exotiskt ställe för att springa – såvida jag inte vinner en massa pengar – även om det förstås alltid kommer att vara lockande att åka tillbaka till favoritstaden Barcelona och försöka ta revansch. Visst, jag kom runt, men tiden var inte särskilt imponerande.

Och ska jag ge ett nyårslöfte så har det kanske just med tiden att göra: inte sätta för höga mål utan slappna av mer och försöka njuta av löpningen. Oavsett årstid, väder eller om det är i ensamhet med pannlampan på huvudet eller i trängseln i en startfålla.

124 timmar, 11 minuter och 38 sekunder – det blev min samlade löptid under 2014, ganska exakt 37 minuter och 3 sekunder mindre än 2013.

1353.2 km blev det under fötterna, 20.4 km mindre än under 2013 – men då ska man komma ihåg att jag faktiskt var hela 290 km efter vid halvårsskiftet och alltså lyckades äta upp nästan hela försprånget under hösten. Där jag nu höjt träningsdosen sju månader i rad, jämfört med 2013, och faktiskt har chans att klara av att kuta Sveriges längd på ett år.

2015 då? Ja, än så länge står räkneverket på måttliga 1:11:18.

KÖPENHAMN: Trist slut på löpåret

CPHNYTTÅR14
Inte nöjd men bubblet hör ju till ändå!

danmark
#17 – 141231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
Klev av efter 15 km.
1.18.44 (5.15/km)

Så blev det återigen en nyårslöpning i mildväder, detta efter några skånska vinterdagar där temperaturen faktiskt sjönk ner mot minus 10. Men på gatorna runt ”lejonparken” i Köpenhamn – FC Köpenhamns hemmaarena – var det allt annat än rimfrost när jag gav mig ut på min traditionsenliga nyårshalvmara. All snö hade regnat bort under natten förutom en liten sträng på löparbana 4 inne på Österport stadion där jag värmde upp.

Som vanligt har jag varit något av en hypokondriker innan loppet. Känt mig stel och sliten, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag under december hann få ihop 12 träningspass – trots att kroppen känts ovanligt seg de senaste två veckorna. Och de sista passen, den 25:e och 27:e , var jag dessutom tvungen att ta det extra försiktigt för att inte riskera att halka omkull.

Med andra ord: uppladdningen hade kanske kunnat varit bättre, men å andra sidan kan väl ingen begära att man ska lyckas toppa formen till ett lopp på årets sista dag? 2012 kom jag hit och lyckades hjälpligt ta mig runt men var väldigt nöjd efteråt, när jag gick in i värmen och skålade i bubbel för att ha klarat av 2013 års tävlingsmål redan innan året börjat… Förra nyåret gick det bättre: första milen kändes perfekt men sedan gick det lite tyngre och jag noterade passertider runt 29 min/varv. Väl i mål hade jag dock slagit tiden från mitt första nytårslöb med 13 minuter och 11 sekunder. Inte illa!

Att slå personligt rekord – eller ens förra årets tid – kändes dock högst otänkbart när jag värmde upp på den blåa löparbanan. 1200 meter och lite stretching men kroppen värkte och kändes inte alls som den ville ut och springa. Men har jag väl kört över bron och värmt upp så måste jag ju pröva att springa, tänkte jag, och bestämde mig snabbt för att inte titta på klockan före varvningen vid 5 km utan försöka låta kroppen hitta sitt eget tempo. Och det gick rätt bra, i en mil ungefär.

Kroppen hade hittat ett rätt behagligt tempo, som visade sig ligga runt 5 blankt vilket innebar att jag inte var många sekunder bakom fjolårets passertider. Men sedan blev det bara tyngre och tyngre och framåt 12 km kände jag att det här kommer inte att gå, jag kommer inte att orka en halv mara. Så jag fattade raskt beslutet att ta mig tillbaka till målområdet och kliva av vid nästa varvning, 15 km. Hade det varit en marathon och bara 6 kilometer kvar så hade jag gett mig fan på att ta mig runt, men nu kändes det helt enkelt inte värt det.

När jag klev av så var jag bara 19 sekunder efter fjolårets passertid – men skillnaden då var att jag hade ork att fortsätta. Och det hade jag inte nu… Det känns märkligt, för jag har känt mig sliten och orkeslös de senaste två veckorna, men absolut inte sjuk. Så jag har ju kunnat träna… Men bevisligen är jag inte i toppform.

Men det kommer ju nya år… Gott nytt, förresten!

nytårslöb121314

5 km-tiderna blev således 24.50, 25.19 och 28.35.

Betyg på insatsen: 2.

 

 

Första snön!

juldag14
Morgonutsikt

För mig, som är odlad norr om Dalälven, men som bott 20 år i Skåne är det förstås alltid lite speciellt med vinterns första snö. I år hann den inte komma till julafton men väl på småtimmarna efter att vi betat av feelgoodklassikern Notting Hill för åttonde eller nionde gången och än en gång dubbelkollat på IMDb att Julia Roberts och jag är nästan exakt lika gamla – hon är fem dagar äldre. Och snyggare.

Med tanke på gårdagens regnrusk så var det förstås en överraskning att se trädgården klädd i vitt. Inte ens katterna hade varit ute och gjort några lovar i snön utan täcket låg orört och tyst. Inbjudande för en juldagsrunda, förstås, men först var vi tvungna att röja upp efter julmiddagen och detta fick ske för hand eftersom diskmaskinen bestämt sig för att lägga av lagom till jul.

juldagen14
Svanparet har lämnat vattenhålet på golfbanan

Mitt på dagen sprack molnen upp och solen tittade fram och det blev en sån där vacker vinterdag som det ofta var när jag var liten. Eller i alla fall innan jag flyttade söderut för här i Skåne har vi tyvärr överskott på gråblask och blåsiga vintrar, fjärran den klassiska vykortsbilden av svensk vinter. Som när farfar och jag vallade våra skidor med tjära (för det var det väl?) och körde ”Vasaloppet” på en åkerlapp utanför Gävle. Eller när jag åkte nerför störtloppsbacken i Åre, vilket jag kanske borde låtit bli. Men jag hade ju i alla fall en läkare med mig som back-up…

Hursomhelst, efter diskning och juldagsfika så gav jag mig ut på en 11 kilometersrunda. Först kändes det att det blivit kallare, men efterhand tinade jag i solskenet och det blev en riktigt härlig runda, visserligen med lite smolk i glädjebägaren… Hade precis gjort om min tunga springlista på Spotify, den jag skapade till förra juldagen när jag gav mig ut på en dryg mil i sällskap av bland annat finska hårdrockarna i Nightwish. Nu byggde jag på den med ännu mer metall: Within Temptation, Powerwolf, Deep Purple… Men glömde kolla laddningen på mobilen så den dog förstås redan på tredje låten. Hrmff!

Få se hur det känns i morgon. Första träningspasset i snö brukar betyda träningsvärk på lite andra ställen än normalt. Tror det är för att löpsteget blir kortare och att jag sätter ner fötterna annorlunda för att ha bättre kontroll och inte riskera att halka och då brukar det vara någon annan muskel som får jobba.

Tempo i dag? 5:40. Inget märkvärdigt alls, men det kan man ju knappast begära dagen efter julafton. Fast efter rundan idag visade vågen faktiskt 2 hekto mindre än den gjorde i tisdags!

juldage14
Samma damm fast med löpare i förgrunden

Julskinka

Känner mig i oform – och detta redan innan jag hunnit fylla på späcklagret med allehanda julmat. Samma visa varje år, vi är sällan fler än nio på jul, ändå dukas det upp för ett halvt kompani och sedan står man där med rester ända fram till nyår…

Det har varit dåligt med ”flow” på sista tiden. I alla fall på fyra av de fem senaste så har jag fått bita ihop och kämpa mig framåt. I dag blev det 14.4 km och det var riktigt, riktigt tungt första milen. Sedan lossnade det och kändes lite lättare på vägen hem. Ändå – och det här är svårt att förklara – gick det överraskande fort: över fyra minuter snabbare än förra lördagen när jag körde samma runda, då det ändå kändes hyfsat. Det är 17 sekunder per kilometer utan att jag på något sätt ansträngde mig för att springa fort. Weird!

TRO14b
Årets bästa!

Laddar nu upp för årets sista prövning, Nytårslöbet i Köpenhamn, vilket blir tredje gången i rad jag antar utmaningen att avsluta året med en halvmara. Premiären 2012 gick jag halvt utmattad i mål på 2.06.51 och förra året, när jag var betydligt bättre tränad, klarade jag loppet på 1.53.40. I år… Ja, hade jag känt mig i form så hade jag satsat på en tid under 1.50 men vi får väl se, känns som att ett öppningstempo på 5:10 kan vara rätt lagom.

Totalt under året har det blivit åtta lopp (nio med nyårsloppet) i fyra länder och det har varit blandad kompott med toppar och dalar:

9/3: Marathontest 2, Köpenhamn (15 km)
16/3: Barcelona marató (42.2 km)
14/6: Malmömilen (10 km)
30/8: Trelleborgsloppet (10 km)
6/9: Trondheim halvmaraton (21.1 km)
20/9: Skanörsmilen (10 km)
4/10: Malmö halvmarathon (21.1 km)
1/11: Österlenmaran, Gärsnäs-Borrby (21.1 km)

Höjdpunkten var min halvmara i Norge, där jag i det längsta tvekade om jag skulle ”nöja” mig med 21 km eller om jag skulle gå ”all in” och försöka klara hela maran. Efter en bra träningssommar kände jag mig bättre laddad än inför maran i Barcelona, men det var nog ändå ett klokt beslut att ”bara” satsa på halva sträckan. Och det gick fantastiskt bra! Efter 19 km låg jag på exakt 5:00/km men tyvärr orkade jag inte fullfölja i samma tempo utan tappade tid in mot mål till 1.47.02 – vilket var personligt rekord med nästan två minuter. Det kändes bra!

Den tiden lär jag inte matcha i Köpenhamn den 31:a – men med lite tur så blir det återigen ett lopp i milt väder, utan snö och slask. Och förhoppningsvis samma folkfest som vanligt med utklädda löpare, musik och annat längs med banan!

God jul förresten!

Klockan & jag

dec14

Mitt gamla jag sprang alltid mot klockan. Oftast samma runda, fyra varv runt ett lätt kuperat elljusspår och lätt att hålla koll på mellantiderna vid respektive 2.5 km-passering. Var det under 10 minuter per varv så var det okej – och målet var alltid att springa fortare än jag gjorde gången innan.

När jag började springa igen, 2012, så valde jag med flit bort klockan. Och det var jätteskönt! Men sedan dess har klockan – och ibland även runkeepern – varit med mig på rundorna och exempelvis inför Köpenhamnsmaran (maj 2013) så hade jag stor nytta av tiden i örat för att nöta in ett lagom lugnt, och framför allt jämnt, tempo för att ha en chans att klara loppet.

Men annars… egentligen spelar det ingen roll om jag springer en runda på 5:10 eller 5:20, men klockan kan ibland vara en värdemätare på hur formen egentligen är – speciellt om jag tränat hårt och kört många pass på kort tid. Då kan det kännas tungt och slitigt, men ändå gå överraskande fort. Och tvärtom, när det känns bra men tiden ändå rinner iväg, ja då kan det kanske vara ett tecken på att en förkylning är på gång.

Oftast stämmer den upplevda och den faktiska tiden ganska bra överens, men i går hade jag en sådan där dag. Kroppen var tung och jag bestämde mig för att ta det lugnt, vilket brukar innebära ett långdistanstempo på omkring 5:30 och att 10.9-rundan borde ta ganska exakt 1 timme. Vilket den faktiskt gjorde – sånär som på 8 sekunder. Men det hade lika gärna kunnat rinna iväg  tre, fyra eller fem minuter på klockan utan att jag känt någon skillnad. Skumt, det där…

På fredag avslutar jag mitt träningshalvår och det kommer att bli min överlägset bästa träningshöst hittills: drygt 800 km (jämfört med tidigare höstar: 489 och 577 km) och det bästa av allt är att jag hållit mig fri både från skador och snörvel. Det var väldigt trist i våras, när jag fick skippa fyra veckors träning, men sånt får man vara beredd på. Eller att överanstränga någon vital kroppsdel.

Det var efter maran i Barcelona som den envisa förkylningen slog till och träningsmånaden mars/april är mitt absoluta all-time-low – endast 6.7 km! Den sticker också ut rätt tydligt i diagrammet ovan där jag lagt in längsta respektive kortaste runda från juni 2012 och fram till nu. Fast ska man vara petig så fattas det en kilometer eller så på en av staplarna, den för Köpenhamns Marathon 2013. Där är nämligen inte uppvärmningen med…

kortochlång