SKANÖR: Första milen

SKA12

sverige
#1 – 120922:
Skanörsmilen 10 km
54:52 (5:29/km)


Efter tre månader kände jag mig redo för min första mil sedan 1996 och anmälde mig till Sveriges kanske flackaste lopp: Skanör-Falsterbo runt med start på ryttarstadion i Falsterbo. Lagom till nummerlappsutdelningen började det förstås regna men jag var laddad, frågan var bara hur det skulle gå? Vilket tempo skulle jag hålla? Och hur skulle jag göra för att inte dras med i ett för högt tempo från start?

En kollega, med tre maratonlopp i bagaget, gav goda råd och sa: ta det lugnt i början. Och så frågade han vad jag siktade på för tid. Jag vet inte, svarade jag, men 60 minuter känns väl som något slags skamgräns så jag säger 55 minuter. Veckan innan hade jag gjort ett pass på 8.5 km på knappa 49 minuter, så 55 kändes ganska rimligt, det borde jag kunna klara. Och så lovade jag honom att inte skena iväg som en kalv på grönbete.

SKA12 2

Skanör-Falsterbo är inte något jättestort lopp, men det är rätt trångt i startfållan och sedan fortsatt trångt ut på en gång- och cykelväg. Så mitt löfte kom av sig nästan i samma stund som startskottet gick. Första kilometern på 4:24, första fem på 24:55 – för snabbt, alldeles för snabbt. Stannade och gick en bit, sprang ett par kilometer och gick igen. Fick sedan upp farten sista biten in mot mål men när jag passerade mållinjen var jag så trött att jag nästan kräkas. Men jag klarade mitt mål – med hela 8 sekunder!

5 km: 24:55
10 km: 54:52 (29:57/5 km)

Betyg på insatsen: 2.

Mitt gamla jag

THOBBEVINTER

Mitt gamla jag tävlade alltid mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och regelbundet fylla min träningsdagbok med miltider på 39-40 minuter. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur och någonstans på vägen  tappade jag löpglädjen, det blev för statiskt.

Samtidigt hände det andra saker i mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Skåne, började en ny utbildning och bestämde mig för att börja spela fotboll igen för att hitta glädjen med idrotten igen, vilket jag också gjorde. Det var hösten 1996 och skulle dröja 16 år innan jag skulle springa regelbundet igen.

Det blev ytterligare sex säsonger fotboll innan jag lade skorna på hyllan, 35 år gammal. Sedan några tappra men inte helhjärtade försök att träna på gym, men jag har aldrig trivts särskilt bra med att träna inomhus och istället blev det några år som soffpotatis innan jag insåg att nu är det dags.

Det var den 19 juni 2012, två dagar efter midsommarafton som jag drog igång. Väl medveten om risken att överanstränga fötter och knän bestämde jag mig för att börja med en lätt 3 km-runda och sedan sakta trappa upp träningen efterhand. Oftast lämnade jag klockan hemma och njöt istället av sommaren, det var långt från mitt gamla jag där jag alltid sprang mot klockan och aldrig hade tid att stanna upp för att njuta. Nu försökte jag stryka alla gamla personliga rekord ur minnet (milen på 36:10, halvmaran på 1:27,  min enda marathon på 4:06) och se världen med nya ögon. Utan stress och press, utan musik i öronen, det var bara jag och vägen och naturen. Och det var så skönt – i alla fall tills de där små svarta ”strecken” från åkrarna fyllde luften på min väg.