Etikettarkiv: 10 km

BLENTARPSMILEN: seg kropp segade sig runt

# 49 – 180624
BLENTARPSMILEN (10 km)
54:45 (5:28/km)

Återvänder till det trevliga byaloppet i Blentarp och det mesta är sig likt – förutom dagsformen. Men den sega kroppen lyckades ändå sega sig runt till slut, klart långsammare än 2016 men ändå inom dagsmålet.

Nej, det var inte midsommarfesten som spökade utan jag har känt mig seg i kroppen och ovanligt trött i flera dagar och det kändes direkt på uppvärmningen att det här skulle bli tufft i värmen – även om det inne i skogen bjöds på ett behagligt klimat.

Förra gången jag ställde upp på Blentarpsmilen var 2016 och jag slogs då av att det trevliga arrangemanget och den vackra banan. Ja, möjligen förutom sista tre som går på asfalt genom villakvarteren. Där hade jag hellre sett en extra slinga upp genom skogen, speciellt en sån här dag där det var varmt.


Tydligt skyltat längs banan, inklusive där korta och långa banan delar på sig. För att citera tävlingsledningen: ”Man får anstränga sig för att springa fel”.

Visserligen är det fortfarande lite trångt i starten, speciellt med tanke på alla ungdomar som vill sticka iväg som skott, men redan efter ett par hundra meter hade startfältet börjat spridas ut.

Hade läst på mina anteckningar från 2016 innan, men trodde att den värsta backen skulle vara den upp till ”Bergspriset”efter3 km, men den visade sig komma redan vid 2 km-skylten. Och jag var slut… Seg från början och så – förmodligen – ett för högt öppningstempo fick mig att inse att det här går inte. Det var bara att börja knalla, säkert 200 meter, innan jag kunde börja springa igen vilket fick kilometertiden att sticka iväg från 5:37 till 6:32. Ingen bra början, men sedan gick det lättare.

Passerade halvvägs på 27:22 (enligt min klocka) och därifrån var det bara att bita ihop och försöka ta sig i mål. Ett par sträckor på gräs, när man rundar Storkskolan efter drygt 8.5 och sedan spurtvarvet inne på Blentarps IP, sög musten ur mina redan trötta ben och jag passerade mållinjen på 54:45 (enligt min klocka, förmodligen några 5-10 sekunder långsammare enligt den officiella tideräkningen som utgick från start-tutet.

Det innebar inte bara att jag klarade mitt mål för dagen, som var att gå under 55 blankt, utan även årets snabbaste tävlingsmil. Men en bra bit under årsbästa och – vilket kanske är intressantast – över tre minuter långsammare än jag sprang samma bana för två år sedan.

Men en dag som denna spelade det inte så stor roll – det var en trevlig utflykt oavsett och hellre seg i dag än om två veckor när det är BUS!

RunTobyRun!

 

Nördig boost

Jag erkänner. Jag har alltid varit intresserad av att göra egen statistik över saker i tillvaron som säkert ingen annan bryr sig om. Sånt som man knappast kan börja ta betalt för och ha som affärsidé men skit samma…

Vi har bara hunnit till slutet av mars men i morse slog jag årsbästa på löpbandet för elfte gången på 5 km och femte gången på milen. Det låter väldigt mycket men har förstås sin förklaring i att jag tog det väldigt lugnt i början för att inte bråka för mycket med mitt vänstra knä –  och ju långsammare man är i början, desto lättare är det ju att slå sitt årsbästa.

Sagt och gjort, efter min vända på gymmet knappade jag in ett antal data i excel och fick ut följande grafer över resultatutvecklingen hittills i år. Kurvan visar respektive tid i förhållande till fjolårets bästa tid på 5 km (23:25) och på milen (49:30). Notera att sekundtalet är omräknade till 100-delar. 17,9 minuter betyder således 17 minuter och 54 sekunder.

Detta betyder i sin tur att jag har 4:34 (10 km) respektive 3:35 (5 km) kvar att ta in om jag vill springa snabbare än jag gjorde under 2017 – vilket jag garanterat inte kommer att göra men någon eller några minuter till borde jag i alla fall kunna knapra in inom det närmaste halvåret.

Det jag gläds mest över de här kurvorna är ju ändå att träningen går framåt: jag orkar mer och längre och jag kan springa i ett allt högre tempo utan att få ont. Ett bra kvitto på att jag hållit mig till min plan och även tränat ”med huvudet”.

Och snart, snart är det dags att lämna löpbandet och kliva ut i friska luften. Ska bli spännande – som jag längtat!

 Mer om mina tankar om att springa milen hittar du HÄR

RunTobyRun!

MIDNATTSLOPPET MALMÖ: äntligen en mil att vara nöjd med!


# 43 – 170902
Midnattsloppet Malmö, 10 km
49:30 (4:57/km)

Särskilt fort har det inte gått i år, men på Midnattsloppet i Malmö fick jag äntligen till en mil att vara nöjd över och ett resultat som innebar att jag sänkte mitt årsbästa på milen med nästan 3 minuter!

Efter fjolårets satsning på distans hade jag hoppats springa lite snabbare i år men det har varit den ena småskavanken efter den andra och när jag väl kunnat träna har jag tagit det ganska lugnt. Men under augusti har jag lyckats toppa fjolårets tid på 5 km (24:49) vid inte mindre än tre tillfällen och nu var den stora frågan om jag kunde ta med mig den där härliga känslan – att jovisst, det går ju – att springa fort även på milen.

Samtidigt kunde förutsättningarna ha varit bättre. Har haft ont i ena hälen under veckan, inte när jag gått eller sprungit utan framför allt när jag legat eller suttit still, och var dessutom träningsvärkig och allmänt stel efter dagens måleripass på altanen så det krävdes en hel del extra stretching innan start.

Men det var skön stämning, när jag kom till Stortorget. Band som spelade, hög uppvärmingsmusik och närmare 5000 förväntansfulla orangea tröjor (är fortfarande lite kluven till om det är coolt eller töntigt att alla ska springa i likadana tröjor). Startgrupperna släpptes iväg med några minuters mellanrum till ett minifyrverkeri efter att ha svurit löpareden (ja, det är förstås också lite töntigt men budskapet handlar om ”fairplay” och att ha trevligt, så okej då…).

Banan gick ut via Klaffbron och Västra Hamnen, ner genom Kungsparken, Triangeln och sedan tillbaka in mot centrum. På många ställen var det gott om högljudd publik, inte minst i gångtunneln vid Stadshuset som bildade en enda stor resonanslåda för att peppa fram de sista krafterna, sista kilometern. Härligt!

På några ställen var det i mörkaste laget och där gällde det att se upp så att man inte trampade på någon refug, trottoarkant eller annat farthinder men för det mesta gick det bra.

Gick ut med startgrupp 3A, som anmält att de brukade springa mellan 50 och 55 minuter men rätt snabbt stod det klart att det var ett rätt stort gäng som siktade på att springa in under 50 och jag hängde på och höll ett jämnt tempo fram till 5 kilometer, en skylt jag passerade på 24:15 – en sänkning av årsbästa med ytterligare 4 sekunder – och ångade sedan på till någonstans runt 7.5-8 kilometer då jag började bli lite trött. Andra halvan gick således exakt en minut långsammare än den första och jag sprang i mål på 49:30, en putsning av årsbästat från mars med nästan 3 minuter och klart under mitt mål att kubba snabbare än jag gjorde i fjol (50:18).

Sammantaget ett lopp jag har all anledning att vara nöjd med. Synd bara att det är så himla dyrt, annars skulle jag förmodligen springa Midnattsloppet även nästa år.

RunTobyRun!

 

 

Sektvarning

Ja, jag erkänner. Jag ska springa Midnattsloppet i Malmö på lördag även om jag egentligen tycker det är snudd på kriminellt att behöva betala 400 kronor för att springa en mil i likadana tröjor.

Årets tröja är grapefruitfärgad – fruktköttet alltså – och ur arrangörsperspektiv är det förstås praktiskt att har samma outfit, då råder det liksom ingen tvekan om vem som är löpare och vem som är publik. Samtidigt är det lite sektvarning – antingen är du med oss eller är du mot oss… Och vilken tur att jag inte har någon gammal turtröja som jag bara måste springa i.

Egentligen borde jag förstås låtit bli att ställa upp i protest mot den hemulskt höga anmälningsavgiften. Alltså allvarligt talat… 400 kronor för att kuta en mil, det är ju rena rånet! Som jämförelse kan nämnas att Malmöloppet i juni kostade 295 – redan det tycker jag var i saftigaste laget.

Så varför gör jag då detta? Jo för att jag alltid varit nyfiken att springa Midnattsloppet och tycker det verkar vara en bra stadsbana. Loppet ligger dessutom bra till tidsmässigt, tre veckor innan årets tänkta höjdpunkt, Montreal Half Marathon,

Tidsmässigt då? Nja, jag har inga större förhoppningar om att göra någon bra tid på söndag men det börjar onekligen bli dags att putsa mitt årsbästa  på 52:21, en tid jag satte i mars och som jag är allt annat än nöjd med – drygt 2 minuter sämre än jag gjorde i fjol.

RunTobyRun!

 

Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)

 

 

ÖSTERLEN TRAILRUN: stiglöst land


Knepigt underlag


# 39 – 170710
Österlen TrailRun, Brösarp

57:44 (5:47/km)

Skogen utanför Brösarp var full av orienterare, obefintliga stigar och ett minst sagt lurigt underlag. Österlen TrailRun gjorde verkligen skäl för sitt namn och bjöd på en tuff runda i stiglöst land.

Loppet, som inte ska förväxlas med ekotrailen på närliggande Christinehof, ingick egentligen inte i min planering men eftersom mammas ”snubbe” (alias Mats) skulle komma ner till Skåne och springa tredagarsorienteringen passade jag på att anmäla mig med kort varsel till 10-kilometerstrailen och följde således orienteringsskyltarna mot Bertilstorp, väster om Brösarp, där det växt upp ett rejält tältläger ute på en stor äng.

Som arrangör är det förstås smart att samordna logistiken och ha tävlingscentrum för löpare och orientering på samma ställe. Det borgar dessutom för bra service: orienteringsfolket har ju en förmåga att bre ut sig, inte bara med tält och husvagnar utan även ordentliga toaletter, marketenteri med grill, sjukvårdstält och barnpassning. Inte precis vad vi löpare brukar hitta vid målfållan!

När det gäller loppet kändes det stundtals som rena orienteringen, i alla fall om man bortser från det faktum att vi inte behövde springa med karta och kompass. Halva sträckan var skogsväg, halva stiglöst land där underlaget pendlade mellan högt gräs, lingonris, trädgrenar och annan bråte samt en och annan rolig grop gömd i grönskan så det gällde verkligen att se upp och kolla var man satte fötterna. Lägg därtill att jag höll på att ta slut redan i andra uppförsbacken och att det dröjde över 2.5 km innan jag kunde få till någon form av ”flow” i min löpning så inser du hur utmanande terrängen var. Efter några kilometer med okej flow var det dags att än en gång ta sig uppför samma pinnbeströdda röjningsväg och det gick väl sådär, trots att jag försökte ta det lugnt och röra mig med små, lätta och snabba steg för att inte riskera att vricka foten. Men jag hade i alla fall nytta av att hålla till långt bak i kön för jag kunde lätt se var alla andra sprungit. Alltid något.

Sista tre kunde jag hålla ett okej tempo men på spurtsträckan, ner på ängen, blev jag omsprungen av en orienterare i 70-årsåldern men so what?

0-5 km: cirka 30:11
5-10 km: cirka 27:16

RunTobyRun!

Upploppet

Pustar ut

Statistikhörnan: koll på milen

I början av året skrev jag ett inlägg om Milens magi – som med 1 618 visningar är mitt tredje mest lästa inlägg på jogg.se under 2017 – och i går dök den upp igen, den där speciella känslan av att springa just 10 000 meter.

Men vi börjar med det väsentligaste: vänster knä. Jo, det gjorde lite ont när jag gick upp i morse men det känns ändå bättre än vad det gjorde för en vecka sedan. Däremot är jag stel i vadmuskeln på samma sida, antar att den tyckte det kändes orättvist att hålla på i det tysta utan att få någon större uppmärksamhet. Frågan är nu förstås hur mycket vila det kommer att krävas – har bara tre planerade pass kvar innan löpskorna ska få lite sommarvila och det hade ju varit skönt att kunna genomföra dessa som planerat.

Gårdagens främsta målsättning var förstås att springa runt utan att få ont i knäet. I andra hand hade jag som mål att springa i mål under 54:52, min långsammaste milnotering hittills, eller en genomsnittlig tid på 5:29/km. Och det klarade jag ju med råge.

Det har ju som bekant inte blivit så många milar i år på grund av alla förkylningar och skavanker och därför har det heller inte gått särskilt fort. Har fortfarande som mål att springa snabbare i år än jag gjorde i fjol (24:50 på 5 km, 50:19  på 10 km) men hittills har det varit omöjligt.


Bild: Photamera

Tiden igår var årets näst snabbaste, bara 13 sekunder långsammare än Monaco, ett lopp som även det var klart godkänt med hänsyn till bristen på form. Visst hade det varit kul att putsa den tiden igår men det är inget att gräma sig över utan jag får vara nöjd med insatsen – speciellt som jag gick ut för hårt och lika gärna hade kunnat gå in i väggen på slutet.

Har sprungit 38 lopp sedan 2012, varav 12 varit just på milen med en snittid på 50:43. Här är hela listan:

47:27 #2 (Trelleborg 2013) *
47:34 #6 (Skanör 2014) *
48:17 #5 (Trelleborg 2014) *
48:46 #4 (Malmö 2014) *
50:33 #7 (Malmö 2015) *
50:43 #8 (Köpenhamn 2015)
51:38 #9 (Blentarp 2016)
51:49 #10 (Uppsala 2016)
52:02 #3 (Köpenhamn 2013)
52:21 #11 (Monaco 2017)
52:34 #12 (Malmö 2017)
54:52 #1 (Skanör 2012)

* På topp 10-listan över mina snabbaste milar återfinns de fem översta på listan ovan samt öppningsmilen på Malmö halvmarathon 2014 (49:12), Trondheim halvmaraton 2014 (49:15), Nytårslöb Köpenhamn 2013 (49:45), Nytårslöb Köpenhamn 2014 (50:09) samt Veberödsrundan 2016 (50:19).

RunTobyRun!

MALMÖLOPPET: över förväntan


# 38 – 170610
Malmöloppet, 10 km
52:34 (5:15/km)

Förra lördagen sprang jag 17 km längs sydkusten utan problem men dagen efter började vänster knä göra ont igen och det har hållit i sig hela veckan. Men i morse kändes det okej igen och därför bestämde jag mig för att,  trots allt, springa Malmöloppet men ta det hyfsat lugnt.

Tidigare sprangs Malmömilen så här års, ett lopp jag sprang 2014 men som av olika anledningar försvann från kalendern. Sedan förra året avgörs i stället Malmöloppet samma helg men med en lite annorlunda rutt: start och mål i Pildammsparken, vilket är betydligt mysigare än ute på Roskildevägen, sedan en runda ner genom Erikslust till Ribersborgsstranden, som kanske inte känns allt för speciell. Men halvvägs in i loppet blir det riktigt trevligt, först genom lummiga Slottsparken, sedan in i centrum via Lilla Torg och gågatan innan banan bjuder på mera grönska genom Kungsparken och sedan upp bakom Gamla IP til målet i Pildammsparken. Helt klart en trevligare runda än föregångaren!

Planen var, som sagt, att ta det lugnt och försöka spara på knät men jag gör ändå det klassiska misstaget att gå ut för hårt i värmen: 5:06, 5:04, 5:12… Enligt klockan på armen passerar jag halvvägs på 25:37 och det är på tok för snabbt, jag känner att det kommer nog att straffa sig så jag sänker tempot något till strax under 5:30/km och går i mål på 52:34. Klart sämre än de tider jag skulle vilja göra men ändå helt okej med tanke på allt strul under våren.

Även om jag tappade nästan 1.5 minut på andra halvan, jämfört med den första, tjänade jag ett antal placeringar så det måste varit fler än jag som blev trötta i värmen!

RunTobyRun!

PS. Bilden överst är tagen på Lilla Torg vid cirka 6.6 km när jag började känna mig trött. Samtidigt var det min snabbaste km (4:49/km). Gäller ju att ta i där det är mest publik 🙂

MONACO RUN: Över förväntan!

# 37 – 170312
Monaco Run, 10 km
52:21 (5:14/km)

Innan start tänkte jag att idag får jag vara glad för det lilla – som att bara ta mig runt en mil. Men det gick faktiskt långt över förväntan!

Till bilder från loppet 

Förberedelserna kunde givetvis varit bättre än tre veckors förkylning och veckans två lugna pass (5.6 + 8.2 km) stärkte knappast självförtroendet inför mitt första milpass sedan den 28 januari.

På träningspassen gick det tungt och allt annat än snabbt så jag konstaterade nöjt att det trots allt var jäkligt skönt att det planerade 23.8 kilometersloppet ställdes in. Förra året kom jag laddad till tänderna och kände att jag, med tanke på årstiden, nog inte kunde varit bättre förberedd för uppgiften. I år däremot… Suck och stön…

Å andra sidan såg jag ett mervärde att i år få springa en annan bana istället för samma en gång till (och dessutom göra det sämre än i fjol…).

En annan fördel var också att jag nu hade gångavstånd till start och mål: först 150 meter backe i typ 40 graders lutning, sedan 277 trappsteg – helt klart lättare att ta sig nerför än det var uppför, som i går kväll. Bra träning…

Loppet har start och mål nere i hamnen, där formel 1-bilarna brukar ha sin depå, och går till drygt en femtedel genom tunnlar. Det innebär förstås rätt trist utsikt men samtidigt att höjdskillnaden hålls nere till 15 meter, med högsta punkten ungefär halvvägs, och därmed en klart snabbare och mer löpvänlig bana än att springa upp för sluttningarna till Casinot, Järnvägsstationen eller Gamla stan. För min del var det också bra att det var trångt i första tunneln, så att jag inte riskerade att gå ut för hårt.

Eftersom jag gillar formel 1 har jag förstås lekt med tanken att istället springa tre varv runt F1-banan – vilket är ganska exakt 10 km – men jag tror inte att den långa 50-metersklättringen upp till Casinot skulle vara så poppis, i alla fall inte på andra eller tredje varvet och detta tänker jag på när jag maler mig fram genom den längsta biltunneln som skär tvärsigenom Monaco.

Vid Monte Carlo tennisklubb väntar inte bara en rejäl utförslöpa utan även några hundra meters löpning i Frankrike innan vi vänder tillbaka in mot Monaco: genom den klassiska F1-tunneln, förbi lyxyachterna i hamnen och när man äntligen ser målet, då är det bara att bita ihop lite till för ett extra varv ner mot ”Rascasse” och ”Anthony Noghes” innan man kommer in på upploppsrakan.

Väl där visade klockan 52:21, vilket innebar att andra femman gick en minut snabbare än den första. Och jag som hade fruktat ett tempo-tapp efter 7-8 km!

52:21 innebar också årsbästa (även om jag ska ner under 50 igen innan jag blir nöjd).

5 km: 26:40
10 km: 51:21 (25:41)

RunTobyRun!