Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)

 

 

Statistikhörnan: värdelöst vetande om startnummer?

image
Högsta numret: Athen 2016

Mitt lägsta startnummer någonsin: 1
Mitt högsta startnummer: 11285
Nu antar jag att du redan hunnit börja fundera på om jag sparat alla nummerlappar, sorterade i ordningsföljd, kronologiskt eller efter sträcka? Eller varför inte efter kilometertid?

Nej, jag har inte sparat på alla nummerlappar, men jag kan tänka mig att det säkert finns en hel del löpare som gör det för att ha som minne i samlingen tillsammans med medaljer, pokaler och annat som det fylls på med efterhand. Som alla samlingar tar det förstås plats. Plus att en sådan samling hade inneburit att jag förmodligen inte var välkommen tillbaka till Gyllebo, eftersom deras nummerlappar är i ett nylonmaterial som samlas in efter loppet och återanvänds. Och det hade ju varit typiskt om det var just mitt nummer som fattades efteråt… Klart misstänkt.

Några startnummer kunde jag snabbt bocka av genom att kolla på bilder från loppen men de allra flesta fick jag leta fram på internet. Nu suckar säkert min kära mor och undrar ”hur jag hinner med allt” men det är inte så svårt när man har en ledig vecka från jobbet och två barn som ägnar sig åt sovmorgon. Dessutom tog det nog inte mer än 15 minuter att få koll på de 36 lopp jag sprungit sedan 2012.

Hade jag frågat en psykolog om detta så hade vederbörande säkert hänvisat till Jung eller någon annan tungviktare och sagt att detta plötsliga utfall av nummerologi är ett sätt för mig och mitt undermedvetna att hantera abstinensen och min längtan efter att ryggen ska sluta ömma så att jag kan börja springa ordentligt igen. Fast i själva verket har jag alltid gillat siffror och just när det gäller träning är det ganska lätt att välja och vraka bland vilka siffror man vill hålla koll på.

MARATON8713
Stockholm 1987: näst högst på listan!

Så hur gick det då – med startnumren? Jo, det gick över förväntan även om jag inte lyckades hitta startnumren från Sankt Olofsloppet 2015, Gylleboloppet 2016 (som kan ha varit nummer 12?) och Blentarpsmilen 2016. Fyller istället på med tre ”antika” lopp från Rånäs, Uppsala och Stockholm Marathon som jag har foton från. Dessutom gav höstens utflykt till Knutstorp (Rainbow Run) inte mindre än fem noteringar eftersom det krävdes nummerlappsbyte (och chip…) mellan vart och ett av de fem loppen: 3, 112, 113, 114 och 115.

16 RÖRUM
Oslagbart! Synd bara att det inte var efter loppet…

Så här kommer nummerserien – ifall du som jag gillar siffror:

1, 3, 9, 100, 107, 112, 113, 114, 115, 121, 137, 199, 208, 314, 384, 446, 552, 609, 677, 726, 732, 769, 770, 955, 1039, 1066, 1176, 1269, 1963, 2038, 2688, 2830, 3508, 4014, 4086, 5299, 6330, 7382, 10508 och 11285.

Så vad gör man då med en information som denna? Ja, det vettefan.. Hade hoppats kunna svara på frågan om jag haft samma startnummer mer än en gång men det går förstås inte så länge listan inte är komplett. Men det finns ju så många nummer, så det är väl sannolikast att det inte är några dubbletter?

Närmast ”dubblett” är i stället, Rainbow Run undantaget, nummer 769 och 770. Som jag hade i i Köpenhamn respektive Skanör, i fall någon undrar…

Nästa lopp blir den 12 mars, frågan är vilket nummer jag får då och om årets ”BIB” är lika snygg som fjolårets? (bilden nedan)

RunTobyRun!

RIV1

PS. När det gäller medaljsamlingen så är det väldigt irriterande att jag inte kan hitta min medalj från Stockholm Marathon 1987. Jag står ju med i det officiella resultatarkivet och var bevisligen inne på Stockholms stadion (bilden ovan) men hur jag än letat i förrådet så kan jag inte hitta eländet. Morr! DS.

KÖPENHAMN: Skumt styrkebesked på 15K


danmark

# 23 – 160228.
Marathontest 2, Köpenhamn 15 km
1.16:48 (5:07/km)

Firar mitt 100:e inlägg på denna blogg med att springa 15 km Marathontest i Köpenhamn och det gick minst sagt över förväntan.

Har känt mig skum ett par dagar, som om jag haft något på gång, men helt okej när jag vaknade i morse även om jag var lite stelare än vanligt när jag värmde upp på Österbro stadion så det fick bli lite extra stretching. Men när kroppen väl fick börja jobba i ett bra och jämnt tempo, då lossnade all stelhet och det blev en runda jag har all anledning att vara nöjd med – speciellt som jag velat fram och tillbaka när det gällde målsättningen.

Egentligen ville jag springa på 1.17:30 (5:10) men efter den senaste sjuksvängen för ett par veckor sedan sänkte jag ribban för godkänt till 1.22:30 – det vill säga 5:30/km och mitt tänkta utgångstempo om två veckor när jag ska ta mig an min länge efterlängtade ”klassiker” på Rivieran.

Höll ett bra och jämnt tempo första 5 km, tappade som vanligt lite runt 7 km, då det var ganska trångt i min klunga och jag ofta fick se mig för var jag satte fötterna. Efter vätskekontrollen vid 9 km gjorde jag ett litet ryck från klungan så jag fick fri luft runt omkring mig och föll in i ett mer avslappnat löpsteg och det gjorde susen – sista 5-kilometern var faktiskt den snabbaste!

Gick i mål på 1.16:48 – exakt samtidigt som Mathilde Carstensen, snabbaste tjej i kategorin tjejer under 20 år – vilket kan jämföras med de tider jag gjort här tidigare: 1.17:48 (2013) och 1.18:32 (2014). Var anmäld även i fjol men fick kasta in handduken på grund av sjukdom…

Nu är det bara två veckor kvar till Monaco – måtte jag hålla mig frisk!

Passertider (5 km-stinter)

5 km: 25:31
10 km: 51:28 (25:57)
15 km: 1.16.48 (25:20)

Betyg på insatsen: 5 (faktiskt!)

RunTobyRun!

KÖPENHAMN: Ett genrep segt som sirap

danmark
#9 – 140309:

Marathontest 2, Köpenhamn (#2)   15 km
1.18:32  (5:14/km)

Väder och annat ställde till det, så jag hade inte hunnit med något längre pass under januari och februari än 22.5 och det var förstås i minsta laget för att springa maraton. Å andra sidan hade jag fjolårets mara i färskt minne och tänkte att med den erfarenheten i bagaget borde jag kunna löpa smartare och därmed kanske kompensera att jag inte fått till något pass på upp mot tre mil.

Som genrep inför Barcelona åkte jag återigen över till Köpenhamn för att ställa upp i ett av Spartas testlopp och lyckades förstås pricka in en liten förkylning precis innan. Den isande motvinden från 2013 var tack och lov borta, men benen var tunga och efter att ha följt ballongerna på exakt samma 5-kilometerstid som förra året, började det ta mot och jag var tvungen att släppa farthållarna en bit framför mig innan jag fick upp farten igen sista biten in mot mål.

5 km:  25:46
10 km:  51:47 (26:01)
15 km: 1.18:32 (26:46)

Jämfört med 2013 års lopp var passertiderna: +0.00, +0.50 och -0.05.

Betyg på insatsen: 3

KÖPENHAMN: Lyssna på kroppen

danmark
#7 – 131027:

Marathon Start Op, Köpenhamn 10 km (15 km)
52:02  (5:12/km)

Trots att det gick så bra på Köpenhamns halvmarathon var det inte frid och fröjd och anledningen var förstås smärtan i hälarna som inte ville släppa helt. Jag försökte tänka på att lägga större belastning på främre delen av foten istället för att slå i med hälarna, men att ändra på sitt löpsteg är lättare sagt än gjort. Oftast funkade det att träna, däremot kunde jag knappt gå dagen efter, så i stället för att springa varannan dag lade jag in en extra vilodag. Samtidigt började jag bli missnöjd med mina skor, de kändes alldeles för soggiga i hälen, som att de började ta slut efter bara ett halvår. Kunde det vara så enkelt att problemen berodde på ett par dåliga skor? Jag hade ju haft samma märke innan och de kändes jättebra, men det här kanske var ett måndagsexemplar?

Jag provade ut ett par löparskor av ett annat märke, betydligt fastare i hälpartiet och kände snabbt att fötterna mådde bättre. Jag fortsatte lägga in en extra vilodag mellan passen och efter några veckor började fötterna bli bättre – även om det tog ett tag innan det ondasläppte helt. Befrielsen innebar också att jag på allvar kunde börja fokusera på nästa utmaning, att springa maran i min favoritstad Barcelona.

Jag hade läst någonstans att det var lätt att drabbas av en ”löpardepression” om man tränat hårt för att nå ett mål och sedan lyckats – det är lite grann som att klättra uppför Mount Everest och känna ”vad ska jag göra nu?”. Ett sätt att slippa mentala bakslag är att variera träningen, till exempel byta landsväg mot skog eller intervaller, ett annat att sätta upp ett nytt mål och det var precis vad jag gjorde. Jag skulle till Barcelona!

Jag anmälde mig till maratonupptakten i Köpenhamn, ett träningslopp över 5/10/15 kilometer med farthållare med tanken att springa 15. Men det var verkligen inte min dag. Jag kämpade bakom 5:10-ballongerna utan att komma in i något flow och efter ungefär 7 km blev jag akut illamående, nästan lite yr. Tvingades stannade till för en stund, började jogga och bet ihop till andra varvningen där jag klev av, visserligen bara 22 sekunder efter min tänkta passertid men helt slut. Jag är väldigt glad över att jag lyssnade på min kropp och inte tvingade mig runt ett extra varv.

5 km: 25:15
10 km: 52:02  (26:47)

Betyg på insatsen: 1

KÖPENHAMN: Låt ballongen göra jobbet

danmark
#3 – 130310:
Marathontest 2, Köpenhamn  15 km

1.17:48 (5:11/km)

Under vintern lyckades jag besegra mörker och kyla och snö och blåst och fortsatte öka på min träningsdos, från cirka 10 mil/månad till en topp på 16.9 under den månad då vädret var som värst för löpning, även om vi i Skåne är lyckligt lottade jämfört med andra delar av landet. Jag tränade på flitigt så när som på en vecka som jag fick ta det lugnt på grund av en förkylning. Löpning hade blivit en vana, ett gift, och jag kände att jag helt enkelt var tvungen att ge mig ut och då var det inte så svårt att besegra ursäktskatalogen.

När jag började springa var det framförallt för att få fart på kroppen och orka mer, även på jobbet och hemma. Jag hade ingen tanke på att springa för att gå ner i vikt men när jag väl började komma upp i rundor på 8-9 km, då började det hända grejor på vågen. Från att ha visat drygt 100 kilo dröjde det bara några månader innan den stannade på osannolika 85.5. Detta bara genom att springa, jag har aldrig prövat någon som helst diet – och kommer förmodligen inte att göra det heller – möjligen hoppade jag över den där lilla trivselbiten som låg kvar i stekpannan och drack aningen mindre vin.

Tävlingsmålet för 2013 var redan avklarat – på nyårsafton – och jag började allt mer fundera på om jag skulle kunna orka en hel maraton. Den i Köpenhamn, i mitten av maj, låg förstås bra till både tidsmässigt och geografiskt och har dessutom fördelen att den inte har samma anmälningstryck som Stockholm, som brukar bli fullbokad redan i januari. I Köpenhamn går det i princip att anmäla sig samma dag som loppet går, alltså hade jag gott om tid att fundera på saken.

För att hjälpa deltagarna på vägen brukar arrangörsklubben Sparta ordna med gemensamma löpträningar runt Faelledsparken och ett antal träningslopp på olika distanser och jag tog nu sikte på ett av dem, 15 km.

Den senaste tiden hade jag börjat kolla allt mer på klockan under mina rundor – inte för att slå den senaste tiden utan för att försöka komma in i ett jämnt tempo, något som jag såg som en förutsättning för att klara längre distanser. Väl på plats tog jag sikte på en grupp farthållare med ballonger på ryggen, märkta med 5:10/km, och gav mig ut i det soliga men kyliga vädret. När vi efter några kilometer vände för att följa de så kallade ”Söerne” slog den isande motvinden till, rätt upp i ansiktet, och det var minst sagt uppfriskande.

Jag har aldrig tidigare sprungit med farthållare förut och har väl, i ärlighetens namn, tyckt att det sett lite fånigt ut men snabbt insåg jag fördelen att ha en bromskloss i börja av loppet, just för att förhindra att man dras med i ett allt för högt tempo. Så jag tog rygg på ballongerna i ungefär fyra kilometer innan jag tyckte att det gick lite väl långsamt och – i ett plötsligt utfall av övermod – började jdra och tog ett antal sekunder per kilometer. Vid 10-kilometerspasseringen låg jag gott och väl en minut före tidtabellen, vilket förstås skulle straffa sig… Jag började tappa tempo och någonstans mellan 12 och 13 km hann klungan upp mig och jag fick kämpa för att hänga på. Det gick – nästan – hela vägen men till slut tappade jag ungefär 20 sekunder på farthållarna. Det kändes förstås lite nesligt, men förhoppningsvis var det en läxa jag kunde lära mig något av till nästa gång…

5 km: 25:46
10 km: 50:57  (25:11)
15 km: 1.17:48  (26:51)

Betyg på insatsen: 4.