Två veckor kvar!

Den senaste veckan har jag på facebook lagt ut en personlig förhands-sightseeing till New York City Marathon, utifrån de delar av staden som jag tidigare besökt. Här kommer alla inläggen i ett svep – fler bilder hittar du på facebooksidan!

Nu är det bara två veckor kvar till startskottet för New York City Marathon som innebär att fältet släpps upp på Staten Island Verrazzano Bridge. Backen bjuder på cirka 60 meters stigning som skön uppvärmning innan man kan njuta av utsikten och känna hur 55 000 par fötter får bron att börja gunga. Jo, det lär faktiskt vara så. Verrazzano är nämligen den längsta hängbron i USA, vilket märks inte minst om somrarna när värmen får kablarna att utvidga sig så att bron ”sjunker” nästan fyra meter. Coolt eller scary? Välj själv…

Tågstopp i Stapleton på Staten Island. Verrazzanobron i bakgrunden.

Har besökt Staten Island ett par gånger och till och med övernattat där. Var där som hastigast i vintras och tyckte det mesta såg rätt sjaskigt och sunkigt ut. Så kanske gör de flesta turister rätt, som vänder runt i färjeterminalen och styr tillbaka mot Manhattan. Staten Island Ferry är ett av stadens bästa gratisnöjen och utsikten mot Manhattans skyline är magnifik. Dessutom passerar båten hyfsat nära Statue of Liberty.

Stadens bästa gratisnöje?

EFTER VERRAZZANO BRIDGE fortsätter New York City Marathon upp genom Brooklyn. De tre startfållorna går tydligen ihop först efter en halvmil. Brooklyn är – som det mesta utanför Manhattan – väldigt olikt Manhattan och värt ett besök som sträcker sig längre än till östra fästet på Brooklyn bridge (maran passerar inte över detta klassiska landmärke).
En mysig grön oas var Brooklyns botaniska trädgård – skriver ”var” eftersom det är 19 år sedan jag var där sist. Maran passerar några gator väster om BBG innan den rundar Barclays center (NBA, NHL) och vidare upp mot Queens. Brooklyn har för övrigt en populär halvmara som går i slutet av maj.

Brooklyn bridge

EFTER BROOKLYN fortsätter New York Marathon upp genom Queens, över ikoniska Queensboro Bridge till Manhattans östra sida, där man följer First Avenue norrut i nästan 70 kvarter innan det bär av en kort vända till the Bronx – och sedan tillbaka till Manhattan igen.

Det här är områden jag har rätt taskig koll på. 1988, när jag första gången var i New York varnade man fortfarande turister för att åka till the Bronx eller till Harlem (det senare kunde vi förstås inte motstå ändå…) ja helst skulle man inte åka tunnelbanan alls eftersom det innebar rätt stor risk för att bli rånad. Så the Bronx har jag nog inte ens åkt igenom – Queens däremot har jag åkt till ett par gånger för att titta på baseboll med NY Mets – fast baseboll knappast är min grej, egentligen.

New York Mets på dåvarande Shea Stadium.

Men oavsett om du gillar sport så rekommenderar jag dig verkligen att gå på någon form av sportevenemang om du åker till USA; skulle matchen kännas lång och seg finns det garanterat underhållning på läktaren; kolla bara in publiken. Alla äter och dricker, hela tiden, det är inte klokt vad folk sätter i sig under en match!

Första gången jag skulle se NY Mets köpte jag en biljett för 6,50 USD som hade alldeles utmärkt utsikt. Några år senare övertalade jag K att följa med och vi skulle precis till att köpa en liknande biljett när det plötsligt dök upp en snubbe från vänster och nasalt tjoade ”this is your lucky day” som om han hade varit en karaktär ur något slags Woody Allenfilm. Det visade sig nämligen att snubben boxplatser för 30 dollar stycket som han inte behövde, eftersom han själv hade fått ännu finare platser, och de ville han ge till oss. Vilket vi först tyckte kändes lite skumt, tänk om de var falska. Men vi tackade jag och satt sedan bra, precis ovanför third base och bakom en jättestor pappa med sina barn. Ett antal kycklingvingar, burgare och drickor senare tröttnade barnen – typ halvvägs in i matchen – varpå pappan fick samla ihop flocken och lomma iväg.

Därefter utbröt den stora underhållningen, när två snubbar började ordfajtas på vår läktare. Den ene häcklade Mets oavbrutet, för de var ju så kopiöst dåliga jämfört med stadens andra lag, Yankees (som spelar uppe i Bronx). Snubben på vår sida om staketet lyckades dock få sista ordet med en dräpande replik: If you love the Yankees so much, why do you come here? Are you too afraid to park in the Bronx?

Mika Zibanejad och Henke Lundqvist är två svenska profiler i NY Rangers.

Legendariska Madison Square Garden är förstås ett mecka för sportintresserade turister. Men det är svårt att hitta biljetter under 1000 kronor (gäller både basket och hockey). Vill man ha mer prisvärda hockeybiljetter är det lättare om man istället väljer att kolla in NY Islanders eller New Jersey Devils. TIll det senare tar man tåget från Penn station, tar bara 20 minuter + cirka 10 minuters promenad. Till Islanders kan det ta betydligt längre, beroende på om hemmamatchen spelas i Brooklyn eller ute på Long Island. Kolla noga var matchen spelas!

Fast det är klart, varken Islanders eller Devils har ju inte någon Henke Lundqvist i mål…

Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir

EFTER EN VÄNDA I THE BRONX vänder maratonlöparna ner mot Manhattan igen och med ungefär en halvmil kvar når man Central Park – den gigantiska grönytan mitt på Manhattan. Här passerar man de välkända museerna längs femte avenyn, som MOMA och Guggenheim innan man tar av vid Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir och sedan följer insidan ner genom parkens södra del innan det vänder norrut igen. Men då är det bra nära…

Ja, detta var min förhands-sightseeing av New York City Marathon utifrån de delar av the Big Apple som jag besökt. Avslutar med en länk till arrangörernas egen turistguide:
https://www.nyrr.org/…/2019/a-tourists-guide-to-the-marathon

RunTobyRun!

Februari 2019: testar målgången.

Ytterligare ett fall framåt…

Veckan har bjudit på ytterligare ett fall framåt, med bland annat två pass över milen. Men tiden är knapp och det kommer att bli tufft i New York, jäkligt tufft…

Ja, formkurvan fortsätter att peka uppåt och kan jag bara träna på som planerat så kommer det nog att gå bra i New York. I alla fall första halvan, sen kommer det nog att bli jäkligt tufft. Men det är som det är, bara att gilla läget och fortsätta kämpa på enligt plan B: övningar hemma morgon och kväll, cykel och gång på löpband samt ut och springa i ungefär samma omfattning som jag skulle gjort de sista två veckorna fram till loppet.

Plan B kommer att rädda lite av, men långt från all den kondis jag tappade under fyra veckors förkylning och ryggont. Men de missade långpassen finns det förstås ingen möjlighet att ”rädda” tillbaka så här sent inpå loppet. Som sagt: bara att gilla läget…

Inviger nya cykelvägen över kommungränsen

Men det finns glädjeämnen… I onsdags lyckades jag springa min första hela mil på 1.5 månad och det var onekligen en stor boost. Inte bara för att jag grejade det; det var dessutom usla förhållanden i Pildammsparken: spöregn, lerigt och gigantiska vattenpölar att försöka hålla sig borta från (i alla fall på första varvet, sedan är det bara att inse att fakkit, det är inte lönt…). Det var oerhört skönt efteråt!

Dagens 12.5 km var mitt första träningspass på asfalt sedan jag fick ont i ryggen, och det kändes också riktigt bra efteråt. Gjorde milen på ganska exakt 60 minuter, vilket är det tempo jag egentligen hade planerat att försöka springa New York i. Men det kommer förstås inte att funka i fyra mil, frågan är om det ens skulle funka halva vägen. Så jag tänker mig att gå ut i ett tempo runt 6:30 – i alla fall efter den inledande 60-metersbacken uppför Verrazzanobron. Går det, så flyttar jag ner en startfålla till nästa farthållargrupp, men i värsta fall får jag köra solo ungefär som jag gjorde i Grekland 2016.

Målet, oavsett, blir förstås att komma i mål. Och försöka njuta så mycket det bara går längs vägen!

RunTobyRun!

FÄRÖARNA 21 KM TRAIL – magiskt vackert, magiskt jobbigt

# 67 – 190907
The Faroe Islands Mountain Half Marathon
(Atjan Wild Islands Festival) 21.1 km/1625 höjdmeter
4.58:56 (14:13/km)

FLER BILDER FRÅN LOPPET HITTAR DU HÄR

9:15 i morse var det äntligen klara färdiga gå för bussen ut i Saksun och loppet vi längtat efter sedan slutet av oktober förra året. De senaste veckorna har dock både Ola och jag fyllts av tvivel, om vi tagit oss vatten över huvudet och överskattat våra förmågor… Kommer det inte att bli i läskigaste laget? Och är inte alla andra bättre tränade för uppgiften?

Efter att ha kört ner genom den vackra dalgången till Saksun tog vi rygg på tävlingsledningen och gick ner på den mörka, nästan svarta stranden. Antar att det är rätt få lopp som kan matcha en start som se denna – så vackert!

Första biten bestod av stenig grusväg och en kort sträcka asfalt, sedan gick vi på skrå längs sluttningen och redan efter ett par kilometer gav jag upp hoppet om att hålla mina fötter torra.

Efter cirka 4.6 korsade vi en liten bäck/fors och sedan gick det rätt uppför i tvä kilometer. Här hann jag ikapp en engelsk tjej, som jobbar för festivalen och registrerade mig i torsdags och skojade om att hon lovat att det skulle bli en ”walk in the park”. Det skulle det inte bli. Tvärtom…. Stavarna fick jobba för fullt och jag är så glad att jag tog dem med, hade nog inte gått annars.

Bakom toppen på Sandfelli väntade dagens enda checkpoint – och enda chans att dra sig ur… Men vi fortsatte vidare mot den läskigaste kilometer jag någonsin sprungit/gått/krupit.Det var nämligen inte meningen att vi skulle ta oss runt Langfjall utan rätt upp på de smala bergsryggarna med djupa stup på vardera sida. Till råga på allt blåste det rejält – kammarna ligger på cirka 700 meters höjd – och jag måste erkänna: jag var rädd som f-n när jag kröp upp på den första. Snacka om att få igen för sin fåfänga…

Det var läskigt men vi grejade det och fortsatte över ett månlandskap av stora stenar. Efter en brant och blöt nerförsbacke och sedan en ny klättring uppför kom vi ner på ett stort gräsbevuxet området ovanför Saksun – här fick vi chansen att se vattenfallen uppifrån vilket var mäktigt. Tog en drickapaus ur den lilla forsen och fortsatte sedan den sista tredjedelen som består av en gammal vandringsled mellan Saksun och Tjörnuvik. Här var också brant emellanåt men i alla fall en stig…. Stannade vid en annan bäck och fyllde min ena vattenflaska. Gott!

Sista fyra går utför. Efter ett tag dyker målet i Tjörnuvik upp nedanför oss, en liten by med typ 70 invånare som bokstavligt talat ligger vid vägs ände. Men än var det långt ner – och dessutom kladdigt.

När jag äntligen kom ner till målet på stranden, fick min medalj och min öl, ja då var lyckan total. Magiskt vackert, fruktansvärt brant och jobbigt på sina ställen och så den där riktigt läskiga kilometern… Jag är så glad att det inte regnade eller var dimma, då hade jag nog inte vågat mig upp utan vänt tillbaka till checkpointen och gett upp.

RunTobyRun!

Här är några bilder från mobilen. Fler bilder från strapatsen hittar du under BILDER

På väg ner till starten i Saksun
Fem minuter till start – vackraste startplatsen någonsin?
Två kanadensiska löpare med hejaklack på den korta asfaltsträckan i början av loppet
Vi passerade två bergskammar – riktigt läskigt i vinden med stup på båda sidorna
Hade hellre sprungit runt än längs kanmen…
Jesusljus ovanför Saksun
Äntligen! Vi ser målet men det är flera kilometer kvar…
Vägen net mot mål
Målgång i Tjörnuvik – nästan lika vackert som starten i Saksun
Ola och jag jublar efter målgång
Medaljen

Känner du flygskam?

Jag skäms inte för att ta flyget ibland men tycker förstås att det är bra om flygskam-debatten kan få fler att fundera över om det finns andra alternativ till flyget innan man slentrianmässigt bokar sin biljett.

I år har jag exempelvis gjort aktiva val två gånger och tagit tåget till Uppsala istället för att flyga via Arlanda. När det gäller Färöarna, däremot, om två veckor så känns ju enda alternativet – båt – inte särskilt lockande. Dels tar resan flera dagar, dels går det bara typ en avgång i veckan så det skulle krävas två eller rent av tre veckor för att ta sig dit och hem. I ett sånt läge tycker jag knappast att man ska känna någon flygskam – däremot kan man förstås ta sig en funderare över om man verkligen måste åka just dit eller om det finns något alternativt lopp som ligger närmare till.

Att åka tåg är egentligen rätt mysigt. Tåglufferna 1989 och 1992 sitter fortfarande kvar på näthinnan och visst vore det bra om den nyväckta tågtrenden håller i sig så att någon äntligen får tummen ur och råddar ihop en gemensam europeisk sökmotor och bokningsystem för tågresor. Förvisso hade jag själv inga problem att ta mig runt Europa utan internet, på något sätt löste det sig alltid. Samma sak med boendet. Men om det går att sälja flygresor och hotell via gemensamma databaser (Mr Jet, Hotels.com m fl) så borde det väl även gå att samla alla tågbolag under ett och samma paraply? Men hittills har det tydligen varit för svårt. Hm…

Slutligen hoppas jag att det blir en marknad för fler specialtåg, som Snälltågets resa till Berlin marathon (se bilden). 998 kronor tur och retur är inte bara överkomligt, det är dessutom klart billigare än de resor jag idag kunde söka fram från Kastrup (från 1487 kr plus 240 för tåget över bron).  Blir faktiskt lite sugen på att åka ner till Berlin den helgen, fast jag inte ska springa…

Kuriosa: tåget till Berlin passerar dessutom nästan utanför mitt fönster på sträckan mellan Malmö och färjeläget i Trelleborg.

RunTobyRun!

Ny chans att få göra VM-debut!

Bild: Gdynia Polmaraton

Äntligen får jag en ny chans att göra VM-debut och komma hem med en ”VM-medalj”! Den 29 mars nästa år avgörs nämligen VM i halvmaraton i Polen, där jag tillsammans med 12 000 andra ”vanliga” löpare kommer att försöka ta rygg på de vindsnabba afrikanerna…

VM-halvmaran avgörs vartannat år och sedan Köpenhamn 2014 är loppet öppet även för oss som inte slåss om ädla medaljer. I Köpenhamn fick jag kasta in handduken på grund av sjukdom och det kändes jäkligt surt (var dock så risig att det inte fanns på kartan att ens försöka springa och det var i alla fall bättre än att stå i startfållan och tveka om man har lite ont i halsen eller inte).

Hoppas på bättre lycka nästa år och en förhoppningsvis häftig upplevelse och VM-debut! Det blir dessutom första gången som jag besöker vårt södra grannland Polen – trots att det ligger så nära har det hittills varit en vit fläck på kartan för mig.

När det gäller tätlöparna så kommer jag låta de snubbarna sticka iväg i sitt eget tempo – så jag får hålla mitt. Vore bara korkat att försöka hänga på någon som springer nästan dubbelt så snabbt..

RunTobyRun!

Fiumicino 07:20

Inleder dagen med löparskor på fötterna. Ser hur den lilla hamnstaden utanför Rom vaknar: flanörer, hundägare, renhållningsarbetare (jodå!), tre katter och så ett par kvinnor som skriker ute på gatan för att en havererad buss blockerar vägen. Italien i ett nötskal!

Som jag påpekat flera gånger: löparskor är ett lysande attribut om man vill upptäcka en ny plats eller ny stad. Bara att se sig omkring och välja vilket håll man ska ta!

Här i Italien är det förstås lämpligast på morgonen, innan det blir varmt, för när temperaturen sedan kliver upp mot 32 är det vettigast att bara ta det lugnt och i så fall invänta kvällen. Men då kan det å andra sidan bli svårt att både springa och äta gott. För det måste man i det här landet. Basta!

RunTobyRun!

Tiberns mynning sedd från den lustigt konstruerade gång/klaffbron.
Stranden (den allmänna delen) innan tillströmningen av badgäster.
Tillbaka vid hotellet.

Torsdag i New York

En efter en passerar de framför mig, förenade i en av de mest naturliga rörelserna i världen. Jag njuter av det jag ser och tänker: var i hela världen kan det vara mer naturligt att springa än här i Central Park? 

Det brukar sägas att New York inte är särskilt representativt för USA utan ett tvärsnitt av hela världen. Det måste gälla även här i Central Park, tänker jag medan ett pärlband av löpare och joggare passerar förbi framför den speciella bakgrundsdekoren med skyskrapor: långa och tjocka, korta och smala, mörka och ljusa, snabba och lite mindre snabba.

Som så mycket annat i New York känns det som en scen ur en film. Precis som ångan, som pyser upp ur gatbrunnarna. Ljuden från tunnelbana, polisbilar, trafiken. Människor som hoppar ur gula taxibilar, möts i trängseln på ett övergångsställe eller i nedgången till tunnelbanan med varsin pappmugg kaffe i ena handen eller är på väg till en Rangersmatch iklädda varsin blå matchtröja med ”Lundqvist” tryckt på ryggen.

Är tillbaka i the City efter en avstickare till Washington och Philadelphia och är lite snuvig, men känner att är man i New York och har chansen, ja då ska man förstås springa i Central Park. Dumt vore det väl annars, speciellt som termometern snabbt slagit om från snöglopp och minusgrader till sol och plus 10.

Så jag kryssar uppför åttonde avenyn i lugnt tempo, över Columbus Circle och ut i parken, förbi alla turisthästarna och upp längs den bilfria gatan där New York City Marathon har sin målgång. Inte så att jag spurtar och tränar målgång, precis, men det är ändå kul att få en bild av hur det kommer att se ut här den 3 november när jag – förhoppningsvis – passerar linjen nästa gång. Då ska jag inte snora!

RunTobyRun!

Nästa gång jag passerar linjen ska jag minsann inte vara snuvig. Basta!

Ytterligare en bild från Central Park och den berömda löprundan runt Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir. Sträckan är 2,5 kilometer – men nåde den som springer åt fel håll… Springa två eller tre i bredd, däremot, är fullt tillåtet även om det kanske innebär ett större problem för andra löpare än om någon, typ Dustin H, skulle få för sig att runda dammen medsols. Typiskt amerikanskt! Enda som fattas är en nisse som står var hundrade meter och pekar så där övertydligt så att ingen ska kunna komma på att springa fel.

Lördag i New York

Är i USA för att bland annat titta på hockey men det blir ju förstås även till att låta sig inspireras inför höstens marathon i New York.

Började dagen med 6 km på hotellets löpband. Sedan har jag fyllt på med över 10 km till fots och hinner nog med lite till i kväll även om det är tunnelbana som gäller till matchen i Brooklyn mellan NY Islanders och Edmonton.

Har bland annat hunnit med ett besök hos New York Roadrunners på 57:e gatan. Förstärkte garderoben och kollade in hur medaljernas design sett ut och förändrats genom åren.

Förändrats har även löpmodet även om jag måste säga att få moderna tröjor slår den här tröjan ftån 1977. Snacka om klassisk design! 100 % kult!

RunTobyRun!

Tröja årgång 1977 – åttonde upplagan av NYCM.

Wake me up!

Några av de senaste årens medaljer på NYCM tillsammans med vinnartider och bästa amerikanska resultat. Senaste hemmasegrarna noterades 2017 (damer) och 2009 (herrar, den första amerikanska segern sedan 1982).

Central Park, here I come…


Central Park 1988

(Fortsättning på föregående inlägg)
Efter några dagars betänketid har jag nu bestämt mig för att förlänga säsongen med ytterligare åtta veckor till den 3 november, då jag förhoppningsvis kan pricka av världens största löparfest på min ”bucket list” genom att springa in i Central Park.

Presentkortet på 5 000 kronor i all ära, men det var den garanterade startplatsen i New York City Marathon som avgjorde saken. Jag kände helt enkelt att det var now or never. Och har jag lyckats beta av bergen på Färöarna, så har jag förhoppningsvis rätt bra förutsättningar för att ta mig runt New York också.

55 000 löpare, 300 korsningar, upp mot 2 miljoner åskådare. Kommer att bli så coolt. Så Central Park… Here I come!

RunTobyRun!

TBT #5: Tre länder på två timmar

Min femte och sista TBT (ThrowBack Thursday) – i alla fall för den här gången – handlar om en härlig dag i mars 2016 när jag fick min belöning för sju månaders elände och slit.

Det började med sju veckors förkylning. Sedan var jag så ringrostig att det kändes som att jag fick lära mig att springa igen, från scratch, och fick kämpa mig igenom passen med min tunga kropp. Efter ytterligare några veckor fick jag dessutom lägga mig på operationsbordet och plocka bort gallblåsa. Och sen, ja när det bara var några veckor kvar till resan söderut, så åkte jag förstås på ännu en förkylning. Typiskt!

image
Fastnade på en officiell bild efter målgången 🙂

Men det gick – trots två brutalbackar och trots att förberedelserna gått allt annat än planenligt lyckades jag springa Riviera Classics 23.8 klometer från Ventimiglia (ITA) via Menton (FRA) till Monaco i ett högre tempo än jag räknat med. Utsikten var magnifik längs vägen och känslan när jag ökade på stegen in i Monacos välkända ”F1-tunnel” och sedan rundade hamnbassängen, ja den var enorm.

Nyckeln till att klara loppet bestod i att jag satte upp väldigt tydliga mål, från den 11 oktober när jag kände mig klar med 7-veckorsförkylningen och fram till loppet den 13 mars. Planen gick ut på att springa en viss sträcka i mitt tänkta racetempo (5:30/km), först 6.7 km, därefter byggde jag på sträckan månad för månad tills jag var uppe i 20 km. Och sedan var det äntligen dags för finalen, slutmålet på DLVT, Den Långa (och krokiga) Vägen Tillbaka. En fantastisk dag. Och ett fantastiskt minne!

LÄS MER OM DEN LÅNGA VÄGEN TILLBAKA
(där hittar du även länk till själva race rapporten)

RunTobyRun!

Snygg nummerlapp men inga säkerhetsnålar att fästa den med – gav mig ut på en ”rolig” expedition bland butikerna i centrala Nice för att hitta nålar. Mon dieu! Räddades till slut av en brasiliansk löpare, som hade ett par nålar över och sedan dess tar jag alltid med mig några extra. Vem vet, någon annan kan ju behöva dem!

Ventimiglia: 15 minuter till start.

Menton – i det rosa huset rakt fram (från 1650) har vi bott under tre semesterveckor.

F1-tunneln i Monaco. Nu är det nära!

Hundra meter kvar!


Bubbel och en favoritmedalj i samlingen.