Ny chans att få göra VM-debut!

Bild: Gdynia Polmaraton

Äntligen får jag en ny chans att göra VM-debut och komma hem med en ”VM-medalj”! Den 29 mars nästa år avgörs nämligen VM i halvmaraton i Polen, där jag tillsammans med 12 000 andra ”vanliga” löpare kommer att försöka ta rygg på de vindsnabba afrikanerna…

VM-halvmaran avgörs vartannat år och sedan Köpenhamn 2014 är loppet öppet även för oss som inte slåss om ädla medaljer. I Köpenhamn fick jag kasta in handduken på grund av sjukdom och det kändes jäkligt surt (var dock så risig att det inte fanns på kartan att ens försöka springa och det var i alla fall bättre än att stå i startfållan och tveka om man har lite ont i halsen eller inte).

Hoppas på bättre lycka nästa år och en förhoppningsvis häftig upplevelse och VM-debut! Det blir dessutom första gången som jag besöker vårt södra grannland Polen – trots att det ligger så nära har det hittills varit en vit fläck på kartan för mig.

När det gäller tätlöparna så kommer jag låta de snubbarna sticka iväg i sitt eget tempo – så jag får hålla mitt. Vore bara korkat att försöka hänga på någon som springer nästan dubbelt så snabbt..

RunTobyRun!

Fiumicino 07:20

Inleder dagen med löparskor på fötterna. Ser hur den lilla hamnstaden utanför Rom vaknar: flanörer, hundägare, renhållningsarbetare (jodå!), tre katter och så ett par kvinnor som skriker ute på gatan för att en havererad buss blockerar vägen. Italien i ett nötskal!

Som jag påpekat flera gånger: löparskor är ett lysande attribut om man vill upptäcka en ny plats eller ny stad. Bara att se sig omkring och välja vilket håll man ska ta!

Här i Italien är det förstås lämpligast på morgonen, innan det blir varmt, för när temperaturen sedan kliver upp mot 32 är det vettigast att bara ta det lugnt och i så fall invänta kvällen. Men då kan det å andra sidan bli svårt att både springa och äta gott. För det måste man i det här landet. Basta!

RunTobyRun!

Tiberns mynning sedd från den lustigt konstruerade gång/klaffbron.
Stranden (den allmänna delen) innan tillströmningen av badgäster.
Tillbaka vid hotellet.

Torsdag i New York

En efter en passerar de framför mig, förenade i en av de mest naturliga rörelserna i världen. Jag njuter av det jag ser och tänker: var i hela världen kan det vara mer naturligt att springa än här i Central Park? 

Det brukar sägas att New York inte är särskilt representativt för USA utan ett tvärsnitt av hela världen. Det måste gälla även här i Central Park, tänker jag medan ett pärlband av löpare och joggare passerar förbi framför den speciella bakgrundsdekoren med skyskrapor: långa och tjocka, korta och smala, mörka och ljusa, snabba och lite mindre snabba.

Som så mycket annat i New York känns det som en scen ur en film. Precis som ångan, som pyser upp ur gatbrunnarna. Ljuden från tunnelbana, polisbilar, trafiken. Människor som hoppar ur gula taxibilar, möts i trängseln på ett övergångsställe eller i nedgången till tunnelbanan med varsin pappmugg kaffe i ena handen eller är på väg till en Rangersmatch iklädda varsin blå matchtröja med ”Lundqvist” tryckt på ryggen.

Är tillbaka i the City efter en avstickare till Washington och Philadelphia och är lite snuvig, men känner att är man i New York och har chansen, ja då ska man förstås springa i Central Park. Dumt vore det väl annars, speciellt som termometern snabbt slagit om från snöglopp och minusgrader till sol och plus 10.

Så jag kryssar uppför åttonde avenyn i lugnt tempo, över Columbus Circle och ut i parken, förbi alla turisthästarna och upp längs den bilfria gatan där New York City Marathon har sin målgång. Inte så att jag spurtar och tränar målgång, precis, men det är ändå kul att få en bild av hur det kommer att se ut här den 3 november när jag – förhoppningsvis – passerar linjen nästa gång. Då ska jag inte snora!

RunTobyRun!

Nästa gång jag passerar linjen ska jag minsann inte vara snuvig. Basta!

Ytterligare en bild från Central Park och den berömda löprundan runt Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir. Sträckan är 2,5 kilometer – men nåde den som springer åt fel håll… Springa två eller tre i bredd, däremot, är fullt tillåtet även om det kanske innebär ett större problem för andra löpare än om någon, typ Dustin H, skulle få för sig att runda dammen medsols. Typiskt amerikanskt! Enda som fattas är en nisse som står var hundrade meter och pekar så där övertydligt så att ingen ska kunna komma på att springa fel.

Lördag i New York

Är i USA för att bland annat titta på hockey men det blir ju förstås även till att låta sig inspireras inför höstens marathon i New York.

Började dagen med 6 km på hotellets löpband. Sedan har jag fyllt på med över 10 km till fots och hinner nog med lite till i kväll även om det är tunnelbana som gäller till matchen i Brooklyn mellan NY Islanders och Edmonton.

Har bland annat hunnit med ett besök hos New York Roadrunners på 57:e gatan. Förstärkte garderoben och kollade in hur medaljernas design sett ut och förändrats genom åren.

Förändrats har även löpmodet även om jag måste säga att få moderna tröjor slår den här tröjan ftån 1977. Snacka om klassisk design! 100 % kult!

RunTobyRun!

Tröja årgång 1977 – åttonde upplagan av NYCM.

Wake me up!

Några av de senaste årens medaljer på NYCM tillsammans med vinnartider och bästa amerikanska resultat. Senaste hemmasegrarna noterades 2017 (damer) och 2009 (herrar, den första amerikanska segern sedan 1982).

Central Park, here I come…


Central Park 1988

(Fortsättning på föregående inlägg)
Efter några dagars betänketid har jag nu bestämt mig för att förlänga säsongen med ytterligare åtta veckor till den 3 november, då jag förhoppningsvis kan pricka av världens största löparfest på min ”bucket list” genom att springa in i Central Park.

Presentkortet på 5 000 kronor i all ära, men det var den garanterade startplatsen i New York City Marathon som avgjorde saken. Jag kände helt enkelt att det var now or never. Och har jag lyckats beta av bergen på Färöarna, så har jag förhoppningsvis rätt bra förutsättningar för att ta mig runt New York också.

55 000 löpare, 300 korsningar, upp mot 2 miljoner åskådare. Kommer att bli så coolt. Så Central Park… Here I come!

RunTobyRun!

TBT #5: Tre länder på två timmar

Min femte och sista TBT (ThrowBack Thursday) – i alla fall för den här gången – handlar om en härlig dag i mars 2016 när jag fick min belöning för sju månaders elände och slit.

Det började med sju veckors förkylning. Sedan var jag så ringrostig att det kändes som att jag fick lära mig att springa igen, från scratch, och fick kämpa mig igenom passen med min tunga kropp. Efter ytterligare några veckor fick jag dessutom lägga mig på operationsbordet och plocka bort gallblåsa. Och sen, ja när det bara var några veckor kvar till resan söderut, så åkte jag förstås på ännu en förkylning. Typiskt!

image
Fastnade på en officiell bild efter målgången 🙂

Men det gick – trots två brutalbackar och trots att förberedelserna gått allt annat än planenligt lyckades jag springa Riviera Classics 23.8 klometer från Ventimiglia (ITA) via Menton (FRA) till Monaco i ett högre tempo än jag räknat med. Utsikten var magnifik längs vägen och känslan när jag ökade på stegen in i Monacos välkända ”F1-tunnel” och sedan rundade hamnbassängen, ja den var enorm.

Nyckeln till att klara loppet bestod i att jag satte upp väldigt tydliga mål, från den 11 oktober när jag kände mig klar med 7-veckorsförkylningen och fram till loppet den 13 mars. Planen gick ut på att springa en viss sträcka i mitt tänkta racetempo (5:30/km), först 6.7 km, därefter byggde jag på sträckan månad för månad tills jag var uppe i 20 km. Och sedan var det äntligen dags för finalen, slutmålet på DLVT, Den Långa (och krokiga) Vägen Tillbaka. En fantastisk dag. Och ett fantastiskt minne!

LÄS MER OM DEN LÅNGA VÄGEN TILLBAKA
(där hittar du även länk till själva race rapporten)

RunTobyRun!

Snygg nummerlapp men inga säkerhetsnålar att fästa den med – gav mig ut på en ”rolig” expedition bland butikerna i centrala Nice för att hitta nålar. Mon dieu! Räddades till slut av en brasiliansk löpare, som hade ett par nålar över och sedan dess tar jag alltid med mig några extra. Vem vet, någon annan kan ju behöva dem!

Ventimiglia: 15 minuter till start.

Menton – i det rosa huset rakt fram (från 1650) har vi bott under tre semesterveckor.

F1-tunneln i Monaco. Nu är det nära!

Hundra meter kvar!


Bubbel och en favoritmedalj i samlingen.

 

TBT #3: bästa sättet att upptäcka en ny stad!

Årets tredje TBT (ThrowBack Thursday) handlar om en mellanlandning på Island sommaren 2016, där jag ägnade ena dagen åt den traditionella och spektakulära turistrundan Geysir-Thingvellir-Gullfoss. Efter en god natts sömn struntade jag i guideböckerna och lät istället löparskorna ta mig runt Reykjavik.

Faktum är att de flesta ställen går alldeles utmärkt att springa på, även om man ibland får tänka till först och i vissa fall är det, trots allt, säkrare att hålla sig inne på hotellets löpband. Bahrains huvudstad Manama var ett sådant och vill du läsa en underhållande beskrivning av att springa i just Bahrain kan du klicka dig vidare till Frida Södermarks färska blogg på Spring LFA: Bahrain is not made for Runners

De flesta stora städer har någon form av stadslopp, så gör som jag gjorde i Reykjavik – printa ut en karta över bansträckningen, snöra på dig skorna och ge dig ut – svårare än så behöver det inte vara. Du får garanterat en roligare upplevelse än om du väljer att häcka på hotellets löpband och har dessutom stor chans att få se delar av platsen som du annars skulle missat. Som bilden nedan.

Bifogar några extra bonusbilder, som inte var med på den ursprungliga bloggen!

RunTobyRun!

Mellanlandar i Reykjavik i 32 timmar och upptäcker staden på det bästa sättet som finns: med löparskor på fötterna. Även om det kändes lite väl kylslaget efter de senaste veckornas värmebölja där hemma…

LÄS MER

Tidigur löpur… Eller snemma hlaupa, som det nog snarare heter på isländska.

”Solfararen”

Utsikt från tornet på coola Hallgrimskirkja, dit man inte behöver löparskor på fötterna för att det finns hiss. Däremot bjuder huvudgatan i mitten på bilden på en härlig backe upp från centrum. Uppe till höger syns konserthuset Harpa och på bilden nedan kan du se hur det ser ut från sjösidan. Coolt ställe.

”Flying lap” på Singapores F1-bana

Är i Singapore på semester och löparskorna har förstås sin givna plats i packningen – i dag blev det ett varv runt Singapores formel 1-bana i 32 graders värme. Puh!

Eftersom jag dagen till  ära hade min BUS-tröja på mig (Backyard Ultra Sydkusten) bestämde jag mig för att sträcka ut dagens runda till 6 706 meter – precis som på BUS – och kalla dagens övning för Backyard Ultra Singapore.

Ifall du redan nu undrar om inte 32 grader var i varmaste laget så kan jag säga att jodå, det var varmt… Stannade med jämna mellanrum för att ta fotopaus och dricka lite vatten. Och på vägen till och från banan, som ligger mitt i centrum, så blev det några extra stopp vid rödljusen då jag stannade klockan eftersom det ibland kan ta tre minuter innan det slår över till grön gubbe.

För den som inte är så intresserad av formel 1 och inte såg loppet på TV igår kan jag berätta att banan är drygt 5 kilometer lång och upplyst av drygt 1 700 lampor. Starten gick 20.10 lokal tid, då det är helt mörkt och körs med en mäktig bakgrund av upplysta skyskrapor och det 165 meter höga Singapore flyer. Helgen brukar dessutom alltid ramas in av konserter – årets line-up bestod bland annat av The Killers, Liam Gallagher (Oasis), Simply Red och Australiens eller rent av världens bästa ABBA-coverband, Bjorn Again.

Det var 29 grader varmt i går kväll, så svetten rann längs ryggraden då med… Men ändå inte lika varmt som dagens löprunda där jag hade i princip hela banan för mig själv, förutom några enstaka lastbilar och truckar som höll på att plocka ner avspärrningarna runt banan. Den enda biten jag inte kom åt att springa var längs start- och målrakan, där det rådde febril verksamhet. Men ändå, det blev en bra runda i värmen och jag tog mig runt på en rätt bra tid, långt under den timme som krävs för att få fortsätta springa ett varv till under ett Backyard Ultra.

Men idag var det aldrig aktuellt att springa ett varv till…

RunTobyRun!

Singapore är den enda F1-banan i världen som passerar två broar. Detta är den kortare av dem, precis innan den tvära inbromsningen till en tajt vänstersvöng och sedan full fart igen över nästa bro:

Och så ser den ut, början på bro 2.

Högsta hastighet som uppmättes i helgen var 322 km/h. På en bana som egentligen består av vanliga gator!

Hej, om ni tittar vänster nu så har de en flytande fotbollsplan. Coolt va?

Mindre än ett dygn efter loppet släpptes trafiken på igen, samtidigt som arrangörernas inhyrda entreprenörer gjorde sitt bästa för att börja plocka undan alla avspärrningar och säkerhetsanordningar.

På läktaren till höger, Stamford, satt jag under lördagens kval. 

Svåraste kurvan på banan – den tredje från slutet – i alla fall om man ser till träningspassen då flera förare, däribland världsmästarkandidaten Sebastian Vettel, var allt för heta på gasen och touchade i den bortre muren i utgången av kurvan. Där det lämpligt nog står ”on the limit” målat i asfalten.

Ännu större humor är det i Montreal, där så många kraschat i sista kurvan att sargen kallas för ”Mästarnas mur”. Den pryds, ironiskt nog, sedan många år av budskapet ”Välkommen till Quebec”…

Garmin missade att rita i första kilometern, men räknade i alla fall med tid och distans… Skumt!

 

All inclusive – runstreak i Kroatien

All inclusive. Du vet hur det är. Ju kortare varv mellan rummet, poolen och maten, desto större risk för övervikt på flyget hem. Ska inte hända igen, tänkte jag, och packade raskt ner löpskorna i bagaget och på köpet kunde jag avliva två egenproducerade myter om min egen löpning,

Resan gick alltså till Kroatien och vackra ön Brac, strax utanför Split, där vi härbärgerades i ena änden av ett giganormt hotellområde, lustigt sammanflätat av allehanda olika hus och ett virrvarr av myrstigar. Tur det fanns karta!

Vi insåg snabbt att restaurangen låg i andra änden av området. Vad långt bort, sa dottern. Vad bra, sa jag, då får vi 1.5 km bonusmotion fram och tillbaka och kan käka lite extra efterrätt utan att det sätter sig runt midjan.

Kollade snabbt ut en löprunds längs strandpromenaden, ner till hamnen i Supetar (inte ”superstar” som jag först trodde) och tillbaka, runt en halvmil på varierat underlag: asfalt, betong, fastgjutna stora (men jämna) stenar och ett kort men intensivt trailparti över ett klippskravel som fick mig att tänka på ett mantra från lunpen: i terräng nedgår ofta marschhastigheten.

Detta är förmodligen första gången nånsin som jag sprungit sex dagar i rad – vilket avlivar myten om att jag blivit så gammal att jag behöver en vilodag mellan passen, två efter långpass, som jag brukar ta numera när jag känner mig sliten.

Fem av passen har dessutom varit på morgonen, på tom mage. Har aldrig gillat att springa innan frukost, men det går ju…  Det har dessutom många fördelar att komma ut tidigt: inte lika varmt och svettigt – och Knappt några hinder i vägen.  Dessutom mysigt att se stranden och hamnen vakna, de första morgonbadarna komma upp ur vattnet, första kaffet som serveras på uteserveringen, hundar med glada svansar och en och annan som kör yoga (men allvarligt talat… yoga i en urtvättad Celine Dion-tischa???).

Får se hur det blir i morgon, om det blir en sjunde runda i rad innan hemfärd. Eller om AC-förkylningen hinner slå till…

RunTobyRun!

Misstänkt terrorist

Närmar mig nu mitt femtionde lopp sedan jag tog upp löpningen igen 2012, vilket innebär att medaljsamlingen i garderoben börjar ta allt större plats. Några av de senaste tillskotten höll dock på att fastna i Manchester eftersom flygplatsvakterna  trodde att det var en pistol…

I söndags kom jag hem med en andra ”Blentarpare”, som  landade i en genomskinlig påse tillsammans med andra plaketter och lite enklare medaljer. De finaste och tyngsta medaljerna, däremot,  förvarar jag i en vit låda av metall med Nalle Puh på (och i fall du undrar så är det givetvis  original-Puh, tecknad av E.H Shepard, inte någon förenklad Disney-björn).

Har hört om löpare som brukar hänga upp sina medaljer på en pinne eller förvara dem väl synligt i ett vitrinskåp. Men också om andra, som låter barnen leka med dem. En långlöpare, som jag träffade i våras, berättade att hon oftast kastar sina medaljer. Tröjan däremot, som man får på vissa lopp, behåller hon däremot gärna och tränar i.

I mitt fall ligger medaljerna där de ligger och i princip enda gången jag tar fram lådan eller påsen är när det är dags att fylla på med ytterligare en trofé (eller vad man nu ska kalla dessa bevis på att man sprungit några kilometer). Fast hade det varit ett VM-guld eller en ”six-star” (den stöddigt flashiga medaljen som utgör beviset på att dess ägare fullföljt världens sex största maratonlopp) hade jag garanterat gett dem en värdigare placering.

Apropå medaljer… På vägen hem efter halvmaran i Liverpool fastnade jag i securityn på Manchester Airport. Om detta horribla ställe skulle jag kunna skriva hur långt som helst men nöjer mig med att konstatera att smidigt gick det ju inte. Samt att jag betvivlar att den som möblerat och organiserat fanskapet verkligen var rätt person för jobbet…

Efter röntgenkollen styrdes mitt handbagage över på ett band, som bara personalen kunde komma åt, så jag fick vackert stå och vänta i tio minuter, kanske en kvart, bredvid en allt mer stressad kvinna som insåg att hon höll på att missa sitt flyg. När det äntligen blev min tur vinkades jag fram av en övernitisk – men i alla fall vänlig – vakt. Hon visade röntgenbilden och konstaterade att jag hade ett misstänkt metallföremål, som de ville titta närmare på så att det inte var en pistol. Eller något annat läskigt.

– Går det bra att vi tittar i väskan? sa hon och för en halv sekund kände jag mig frestad att säga nej, men insåg sedan att det nog kunde äventyra resan hem – i alla fall om jag ville komma hem med rätt plan.
– Ja, det går väl bra, svarade jag. Det där är ju bara mina medaljer.
– Medaljer?
– Ja, jag har sprungit lopp i Liverpool i helgen.
– Jaha? sa securitykvinnan men såg fortsatt misstänksam ut för i hennes ögon såg det inte ut som medaljer. Snarare som handtaget och kolven på en pistol:

Hon öppnade väskan, inklusive påsen med min genomsvettiga tröja, strumpor och kalsonger och hittade sedan medaljerna.
– Men det är ju medaljer… Varför sa du inte det?
Ja, varför sa jag inte det?  🙂

RunTobyRun!

PS. En medalj, som jag gärna skulle vilja kunna ta fram och titta på ibland – typ de gånger det är dags att fylla på i samlingen – är den från Stockholm Marathon 1987. Min första mara. Och fram till 2013 min enda mara. Jag minns att den var rund, saknade band och tror att den hade Stadshuset på framsidan. Jag är rätt säker på att den följde med när vi flyttade ut på landet 2001, men hur jag än letat i förrådet kan jag inte hitta den. Ser ni någon på Blocket eller Tradera eller så – hör av er! DS.