Fina betyg!

Har fått fint betyg för mina insatser i Liverpool – det digitala diplomet från rock’n’rollweekenden innehöll nämligen följande utmärkelser:

Ja, men det är ju liksom självklart…

men detta var lite mer oväntat – uppenbarligen rockade det så mycket att springa in bland den bästa sjättedelen löpare att jag utsågs till sångare!

RunTobyRun!

R’n’R LIVERPOOL: You never run alone


#47 – 180519
Rock’n’roll Liverpool 5k
25:50  (5:10/km)


#48 – 180520
Rock’n’roll Liverpool Half Marathon (21.1 km)
1.59:37 (5:43/km)

Årsbästa på 5 km och en halvmara under 2 timmar – ja, utflykten till Liverpool gick nästan osannolikt bra efter det senaste strulet med vänster knä. Är så nöjd!

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Inser nu, när jag kommit hem igen, att jag faktiskt sprang längre under den gångna helgen än jag gjort på en hel månad! Jag trodde verkligen inte att jag skulle orka 21 km och var ju dessutom ytterst skeptisk till om mitt knä skulle hålla (se föregående inlägg med mina tankar inför resan till England).

Men knät höll – mot alla odds – och min målgång på halvmaran blev inte bara belöningen för månader av rehab utan även kulmen på en solig helg där Ola och jag även hann med en snudd på obligatorisk Beatles-rundtur med buss, premiärkvällen på en utställning om John Lennon & Yoko Ono (vi missade dock Yoko med några timmar) samt en rockfestival på klassiska the Cavern Club med en massa oväntat bra band. Och så lite öl, förstås…

Men vi börjar med uppvärmningen, lördagens 5 km som gick i bröllopsyrans tecken. Det var ju prinsbröllop i England och få saker får engelsmännen att gå bananas lika mycket som när en kunglighet ställer sig framför altaret. Runt omkring oss vimlade det av vitklädda löpare med brudflor varav några gick ”all in” och sprang sin halvmil i brudklänning, flor, tiara och brudbukett. Däremot såg jag inte en enda löpare som låtit sig inspireras av eftermiddagens FA-cupfinal i fotboll mellan Chelsea och Man United…

I startfållan var det rätt trångt och det kändes som att det tog en himla tid utan att vi rörde på oss ett dugg. Men, det visade sig att arrangörerna hade vett att släppa iväg en startgrupp i taget med en bra lucka emellan – även om det för oss långt bak i kön var lite knäckande att se de snabbaste löparna gå i mål innan vi ens kommit iväg…

Öppnade den första kilometern runt 5:45 och visst ömmade det lite i knät, men det var inget som hindrade mig så jag bestämde mig för att öka tempot och noterade sedan under 5 blankt på tre av de fyra kilometer som återstod med 4:49 som snabbaste stint. Gick till slut i mål på mitt fjortonde (!) årsbästa på distansen men det är ju inte så konstigt med tanke på att den första noteringen inte var snabbare än 37 minuter…

Morgonen därpå vaknade jag lite småstel, men det gjorde inte ont i knät så jag bestämde mig för att chansa och starta. Innan vi gick ner till starten hann jag med en halvmil på cykel på hotellets gym och så här i efterhand utesluter jag inte att trampandet bidrog till att jag klarade mig igenom dagen utan att det ömmade eller gjorde ont.

Öppnade återigen rätt försiktigt (5:53) medan vi gav oss ut på tomma gator i ett snudd på tomt city. Låg alla och sov fortfarande eller??? Vi sprang förbi the Cavern där en skock japanska turister såg allmänt förvirrade ut och ner mot en korsning där det stod några åskådare med en svensk flagga.
-Heja Sverige, ropade Ola.
-Ni är svenska fans allihopa, vrålade jag men möttes inte av något jubel, klacken såg mest överraskad ut.

Efter fyra kilometer började det dra ihop sig till den första riktiga backen och ungefär där tappade jag Ola, som behövde uppsöka en buske. Jag bet ihop och kämpade mig uppför, men det var inte lika tufft som jag hade befarat, det var bara hälften av den backen vi knallade uppför dagen innan till Liverpool Cathedral och som var betydligt jobbigare.

Efter ett par kilometer genom bostadskvarter vek banan in i en stor park och genast blev löpningen så mycket mysigare – är det inte en massa publik längs gatorna så finns det ju egentligen ingen poäng att springa i stadsmiljö utan  bra mycket skönare att springa i en grön oas. Och denna var verkligen skön.

Efter parken gick det sakta uppför igen mot vändpunkten vid Penny Lane – ett sådant där segt motlut som man knappt kan ta på men som känns både i benen och i flåset. Vid det laget hade jag passerat milen under 57 minuter och insåg att jag – trots allt – låg väldigt bra till för att klara mitt ursprungliga tidsmål på 2 timmar (det jag satte upp innan knät började spöka igen i mitten av april) givetvis förutsatt att jag skulle orka fortsätta i samma tempo och att jag inte skulle få ont i knät igen. Men so far, so good…


Vändpunkten vid Penny Lane ligger drygt halvvägs efter 11 kilometer.

Efter ytterligare en skön park och 15 kilometer kom vi ner till floden Mersey och 6 kilometers löpning längs strandpromenaden. Men nu var det inte så skönt längre. Luften stod stilla och det var verkligen bängvarmt… Framåt 17, 18, 19 km så trodde jag att det var kört, att jag skulle klappa ihop. Sänkte tempot en aning och noterade mina enda två kilometerstinter över 6 min/km. Jag tryckte i mig mina sista Dextrosol och tänkte skit samma om jag går i mål på 2 timmar eller 2.05. Men i mål ska jag! Så jag bet ihop och bet ihop och på något konstigt sätt fortsatte benen att röra sig framåt.

När jag rundade det lilla huset i sista kurvan, med 400 meter kvar, insåg jag att jag faktiskt hade ork kvar i benen och ökade tempot och kunde passera mållinjen med 23 sekunder till godo och den känslan, den känslan, den var jäkligt skön. Som jag kämpat för detta, ända sedan knät började spöka i slutet av september, ja den här medaljen den har jag verkligen gjort mig förtjänt av. Att jag dessutom fick en till cool gitarrformad bonusmedalj gjorde ju inte saken sämre!

Så här dagen efter är jag fortfarande jättenöjd. Har stapplat fram med en härlig träningsvärk, men det får det vara värt!

You never run alone, förresten, ja så stod det på en snygg tröja inne på löparexpon, givetvis med anspelning på fotbollsklubbens klassiska motto You Never Walk Alone. Men tyvärr fanns den bara kvar i XXL…

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Passertider:
5 km: 28:34
10 km: 56:51 (28:17)
15 km: 1.24:37 (27:46)
20 km: 1.54:37 (30:00)

RunTobyRun!

 

 

 

Dags för Liverpool!

På fredag är det äntligen dags att sätta sig på flyget till Liverpool för att få en liten smakbit av denna klassiska Beatles-stad. Synd bara att vänster knä riskerar att göra denna efterlängtade resa till ett löpmässigt antiklimax…

Men, ni vet hur det är – det sista som överger en löpare brukar vara hoppet… Och visst känns det lite bättre i knät, jämfört med för en vecka sedan? Har just kommit hem från Lund, där jag ”sprang om” Lundaloppet och det gick lättare och betydligt snabbare än det gjorde förra helgen och än så länge känns knät ganska hyfsat.

Hursomhelst, det ska verkligen bli kul att få se hur det ser ut på Penny Lane, the Cavern Club, Strawberry Fields och kvarteren där Fab Four växte upp. Det lär säkert också dyka upp en och annan Beatleskopia längs banan, där band efter band spelar för att peppa löparna och det väl knappast är någon högoddsare att något av dem spelar Help! eller She Loves You.

Hur det var med Beatles och löpning är förmodligen höjt i dunkel. I bandets katalog hittarjag bara en enda låt med ordet ”run” i titeln, Lennon/McCartneys Run for Your Life på  Rubber Soul från 1965 – fast den handlade knappast om löpning. Och förmodligen var den bara med som utfyllnad, John lär i alla fall ha sagt att den knappast hörde till hans favoritlåtar. Inte mina heller.

När Beatles splittrades bildade Paul bandet Wings, som bland annat gav ut skivan och låten Band on the Run – men den syftade nog inte heller på någon halvmara runt Liverpools gator.

Beatlesnostalgi och löpning i all ära – självfallet hade det också varit skoj om Löp-Ola och jag kunnat tajma in lite fotboll nu när vi ”ändå” är i England, antingen med Liverpool FC eller med Everton men tyvärr landar vi en vecka för sent. Och till skillnad mot de löpare som springer helmaran kommer vi inte att få så mycket fotbollskultur längs vägen, 42-löparna rundar nämligen de båda lagens hemmaarenor som ligger på varsin sida om en park. Vi andra får nöja oss med att springa upp och vända på Penny Lane. Alltid något.


Hur det ser ut i Liverpool under löparfesten kan du bland annat se på denna video på YouTube.

Nåväl, rock ’n’ roll-halvmaran i Liverpool var tänkt som en härlig belöning för allt rehabslit i vinter och runt påsk började det gå riktigt bra med löpningen. Så bra att det kändes fullt realistiskt att springa hela vägen och gå i mål under två timmar. Men så började knät spöka igen och de senaste fyra veckorna har det bara blivit två mils löpning – sammanlagt – och det känns förstås ganska tungt, långt ifrån den uppladdning jag hade hoppats på och kanske är det så illa att Liverpool blir min sista löprunda på ett bra tag, vi får väl se.

Hela vintern har jag försökt tänka nyktert och varit inställd på att det kanske inte skulle gå vägen, som jag hoppats. Att jag skulle tvingas ta till plan B – att inte springa någon halvmara utan ”bara” lördagens 5-kilometer runt Liverpool Waterfront, ja jag har till och med funderat över vad som krävs för att gå halvmaran och jodå, det borde faktiskt funka eftersom maxtiden är rätt generös (3:30) vilket innebär att det ”räcker” att hålla ett hyfsat promenadtempo på 10 blankt per kilometer. Men det lär knappast kännas särskilt kul – speciellt inte med tanke på att jag egentligen är där för att springa…


Knän = braåha i löpsammanhang.

Så frågan är… Ska jag skippa 5 km för att komma utvilad till halvmaran och därmed öka mina chanser att ta mig runt denna? Eller ska jag strunta helt i halvmaran, den kommer ju ändå inte att vara särskilt hälsosam, och rikta allt fokus på halvmilen?

Just nu lutar det åt att jag försöker ta mig runt ”femman” i halvlugnt tempo för att  sedan  – om kroppen känns bra när jag vaknar på söndag – försöker springa så långt jag kan på halvmaran. Blir jag trött eller får ont så är det bara att börja knalla… Men om jag grejar att springa första tredjedelen (7 km) innebär det att jag buffrar en massa ”reservtid” och kan promenera resten utan stress (12 min/km istället för 10 min/km).

Jag får helt enkelt gå på dagsformen och sunt förnuft och känna hur mycket kroppen klarar av.

Loppen i Liverpool ingår i Rock’n’roll Series och det brukar vara folkfest med en massa band utplacerade längs banan, precis som i Montreal. Även här får man en gitarrformad bonusmedalj om man springer båda dagarna. Fast, vad är egentligen ytterligare en medalj i samlingen  jämförelse med ett fungerande knä?

Skriver en kort rapport i helgen och sedan lite längre när jag är hemma igen och gjort vid några bilder från resan. Du kan också följa hur det gick på Facebook!

RunTobyRun!

 

 

Förbjudet att ”lura” i England

Så var det bara en vecka kvar till vårens tänkta löp-höjdpunkt, Rock’n’roll Liverpool Half Marathon. Och jag kämpar på med mitt knä…

Noterar att i England är det förbjudet att springa lopp med hörlurar, i alla fall om loppet går på allmän väg. Arrangörerna i Liverpool lovar dock att ingen löpare kommer att bli diskad för att man har lurar men däremot om man vägrar följa funktionärs anvisning att ta av dem. Och det går inte att skylla på att volymen var så hög att man inte kunde höra funktionären…

RunTobyRun!

Ett dystert halvår

I helgen har det – redan – gått ett halvår sedan indiansommaren i Kanada där jag sprang mitt senaste lopp, halvmaran i Montreal. Ett lopp jag sett fram mot så mycket, så mycket, men som slutade med ett anticlimax och ett ömmande knä, en skada som jag fortfarande känner av ibland.

Det var värsta indiansommaren i Kanada med eftermiddagstemperaturer upp mot 35 grader, så varmt att maratonloppet fick ställas in av säkerhetsskäl.

För egen del började helgen bra med en sänkning av årsbästa på 5 km med hela 50 sekunder till 23:25, överlägset bättre än jag lyckades prestera året innan. Halvmaran, däremot, gick inte lika bra och ett par kilometer från mål insåg jag att jag skulle få svårt att gå under två timmar. Men skit samma, tänkte jag, i denna värmen är det gott nog att bara ta sig i mål.


BILDER FRÅN LOPPEN I MONTREAL

2.01:59 är ju ingen katastrofal tid, men ändå fyra-fem minuter sämre än jag hade hoppats på. Öppnade första milen på 53:41 och tyckte jag hade bra koll på läget när jag gav mig ut på bron in mot centrum, men började tappa orken redan efter 14 km. Det är väl det jag är mest missnöjd med och det var nog inte ens värmens fel (just då visade tempen nog bara 23-24 grader i skuggan).

Hursomhelst, hade rejält ont i vänster knä när jag satte mig på flyget hem men det var först två veckor senare som jag på allvar fattade att knät inte mådde bra. Skulle ut och jogga med K på hennes födelsedag när det högg till redan efter ett par hundra meter. Fast egentligen var det nog inte där och då det hände. Har lusläst mina gamla noteringar och visst hade jag lite ont i knäet redan i början av juni – men kanske inte på samma sätt? Hugget innebar i alla fall vila och rehab, ny vila och ny rehab och sedan sakta-men-säkert komma igång igen.

Detta innebär i sin tur att den sammanlagda träningsmängden under det senaste halvåret (oktober-mars) är rätt ynklig jämfört med 2016/2017:

Tittar vi istället på statistiken månad för månad, jämfört med 2016/2017, så ser det i alla fall lite ljusare ut. Notera att den bruna stapeln visar till och med den 31 mars medan årets blåa stapel bara innehåller träning till och med den 18:e. Med andra ord finns det bra förutsättningar för att överträffa fjolårets träning för andra månaden i rad.

Mycket handlar dock om att inte förivra sig utan hålla sig till en plan, som bland annat innebär att jag inte kommer att springa något lopp förrän tidigast den 5 maj, hur frestande det än är.

Hade jag varit hel och frisk under vintern hade jag säkert hunnit med fem eller sex mindre träningslopp, framför allt Sparta-löb i Köpenhamn, men det är som det är och inget att tjura över. Det kommer förhoppningsvis fler chanser!

RunTobyRun!

New York, New York

Fick just besked om att jag inte behöver boka någon flygbiljett till USA i november och det är väl kanske lika bra för egentligen har jag ju inte tänkt springa fler maror. Eller hur det nu var jag sa…

För när startplatslotteriet* öppnade till New York City Marathon kunde jag förstås inte stå mot frestelsen för det hade ju varit häftigt. Å andra sidan finns det ju gott om häftiga löpupplevelser på närmare håll. Som midnatts-sol-trailen på Island eller varför inte ännu ett mysigt lopp på Österlen.

Fast det är klart.. New York är världens största mara och det är en cool stad. Har varit där 1988, 1995 och 2000 (då vi gifte oss i Svenska kyrkan på Manhattan) så det hade varit kul att återse staden ihop med barnen. Den äldste blev förmodligen till där, bara en sån sak.

Samtidigt är 42 km väldigt långt. I går kom jag upp i längsta passet hittills efter skadan: 15 km. Det är typ 36 procent av en maraton. Så det är ju en bra bit kvar att springa… Å andra sidan är det lättare att springa långt om det inte är på löpband…

RunTobyRun!

(* förra gången var oddsen som svensk ungefät 1 på 6 att få en startplats via lotteriet)


Ljuset i mörkret. Långpass! Och sista timmen fick jag ha gymmet för mig själv, bara en sån sak!

Ett foto som kunde stått mig dyrt…

I 6.54-tempo mot bättre tider…

Jag vet att det är korkat, men gjorde det ändå. Släppte koncentrationen på löpbandet i ett par sekunder och vips höll jag på att flyga av och tappa mobilen i golvet…

Kämpar vidare med min rehab i carporten och på gymmet och det känns som att det sakta, sakta går åt rätt håll även om det förstås kanske bara är önsketänkande.

Jag har kunnat jogga allt längre sträckor, 500 meter åt gången varvat med 500 meter lugn gång: 3 x 500, 4 x 500, 5 x 500, 6 x 500 och idag 7 x 500. Än så länge känns det bra i knäet,  i alla fall de gånger jag värmt upp ordentligt på cykeln innan. Så var inte fallet i onsdags kväll, då det var rätt mycket folk på gymmet och jag fick lite för bråttom upp på löpbandet och hoppade över den inledande cykelturen.

I dag höll det dock på att gå riktigt illa. Bad min kompis Åsa att ta bilden ovan som ”bevis” på att jag faktiskt tränar och när hon gav tillbaka mobilen gjorde jag det där jag vet att man ska låta bli… Jag tittade ner, kanske bara en eller ett par sekunder, och det var tillräckligt för att tappa koncentrationen på löpbandet och så höll jag på att flyga av. Jag spjärnade omedvetet mot med mitt trassliga knä – vilket förstås kunde slutat illa – och höll på att tappa mobilen i golvet. Vet inte riktigt var den smällde i – räcket? – men den fick sig en törn vid hålet där man pluggar i hörlurarna med följd att jag inte kunde lyssna vidare på First Aid Kits nya platta. Hemma kunde jag dock konstatera att det inte var mobilen som fått stryk utan bara själva ”pluggen”. Tur det, hade kunnat bli en dyr bild både vad gäller knä och mobil.

Utsikt från löpbandet. Roligare än så här blir det inte (om det inte går förbi någon katt).

Det här med koncentrationen är ju inte så lätt alla gånger. Har man stått/gått/joggat på samma ställe en halvtimme med exakt samma utsikt (ovan) är det förstås lätt att tappa fokus och drömma sig bort till någon härlig skog, att springa längs stranden på Sydkusten, som jag gjorde i fjol, eller till något spännande lopp. Här är några av loppen på önskelistan just nu:

  • Ecotrail Reykjavik i midnattssol (juli, 21+ km)
  • Alpinmaran i Liechtenstein (juni, 21 km)
  • Halvmaraton i Toronto (maj eller oktober)
  • Helsingborg halvmaraton (september)
  • Torshavn halvmaraton (juni)

Men av dessa är det väl bara Helsingborg som är realistiskt att kunna genomföra under 2018. Plus vårens stora mål, halvmaran i Liverpool och som jag fortfarande hoppas att jag ska hinna i form till. Men först gäller det att få ordning på knäet och att inte ha för bråttom. Har insett att jag nog får fortsätta hålla till i carporten och på gymmet, inte bara januari ut – som det var tänkt – utan även i februari. Sedan är det 2 1/2 månad kvar tills Ola och jag ska ge oss ut på Liverpools gator och bland annat ta en kort sväng in på Penny Lane… Och tänk, kanske står där en nypolerad brandbil eller någon frisör som gillar att visa bilder för alla människor som kommer förbi och säger ”hello”…? Ska bli spännande att se!

Alpinmaran, nära målet i Malbun

RunTobyRun!

Rapport från ett knä (som vill till Grekland)

Det är upp och ner just nu. I lördags kunde jag springa obehindrat 4.5 km utan att behöva hålla igen; utan att det ömmade lite i knäet efter första kilometern; utan att det gjorde ont efteråt. I dag gick det desto trögare…

Knäet var segt och stelt, ömmade lite, ja resten av kroppen likaså. Kanske fick den lite för omild behandling i söndags, när jag vikarierade som flyttgubbe, kanske är det något slags förkylning på gång. Hade hoppats kunna spinna vidare på den fina känslan från i lördags men icke sa nicke, men å andra sidan vore det väl konstigt om jag inte drabbades av några bakslag och så länge de är så här små är det väl okej.

Det blev till slut 4.5 km i ett betydligt lugnare tempo än det jag orkade hålla i lördags. Men so what, jag gjorde det, mycket tack vare att jag såg den här bilden framför mig: Marathonas.

Snackade nämligen med en kollega igår, som precis kommit hem från Grekland där hon sprungit sin första mara; klassikern mellan Marathonas och Athen. Debuten och den tuffa banan till trots lyckades hon ta sig i mål på en imponerande bra tid, vilket förstås gav mersmak och nu tar hon sikte på nästa.

Den entusiasmen smittade tydligen av sig, för även om dagens träningsrunda bevisligen gick runt en skånsk by, omgiven av mörka åkrar, var jag mentalt långt söderut och spurtade med lätta steg den sista kilometern av banan i Athen; den långa nerförsbacken, uppför det lilla guppet och in på den klassiska kultiga marmorstadion. Mållinjen, klockan klart under fyra timmar… Och så känslan att få den tunga medaljen om sin hals… Ja, det hade varit härligt att få uppleva igen, men nu har jag ju sagt att jag – förmodligen – inte ska springa några fler maror och så här, mitt i rehabiliteringsfasen, känns det som ett väldigt klokt beslut. Halvmaran i Liverpool i maj är inget dumt mål, det heller. Men sedan behövs det ju nya mål…

RunTobyRun!

 

Morgonjogg på Färöarna

Tillbringade weekenden på Färöarna för att fira födelsedag och löparskorna hade förstås en given plats i packningen!

Vi valde bort hotellets löpband, eftersom utsikten var år fel håll, och gav oss istället ut på en svartgrusad slinga uppför kullarna bakom Hotel Foröyar, en runda som bjöd på härlig utsikt över bukten och Torshavn. Lite stenigt här och var och lite fårskit, som kan vara lite svårt att se i motljus, men det blev till slut drygt 5 km och en bra start på dagen.

Jag hade annars vissa funderingar på att svänga förbi Mikkeller Running Clubs faellesträning med utgångspunkt från det gamla trähuset i gamla stan, som man förra helgen invigde siom klubbhus (bilden nedan). Men eftersom deras träning började först klockan 11 skulle det gå ut över dagens utflykt norrut – det gäller ju att utnyttja ljuset så här års -men vi slank i alla fall in på deras mysiga pub på  kvällen innan vi gick över till grann-restaurangen och åt supergott lamm.

Om du funderar på att springa här kan 3 juni vara ett bra alternativ. Då arrangeras nästa upplaga av Torshavn marathon och halvmarathon. Det är kanske inte den vackraste sträckan på öarna – konkurrensen om den titeln är ju rätt tuff – och den är rätt kuperad. Men gillar du annorlunda resmål så kan det vara ett bra tillfälle att slå två flugor i en smäll att testa på detta ödsliga, vackra och dramatiska landskap. Storslaget och svårslaget!

RunTobyRun!