Uppför Alperna…

Några bilder från Liechtenstein och Österrike. Se även nästa inlägg: Nerför Alperna (1190 höjdmeter utför!)

 

Vandrar en kort del av Alpinmaran i Liechtenstein på cirka 1800 meter, nära målet i Malbun. Sista milen klättrar löpama närmare 1000 höjdmeter. Tufft! Nästa chans blir i juni 2018…


Vandring 2250 meter över havet (Stubnerkogel, nära Bad Gastein), första km tog nästan 20 minuter så det var lite i brantaste laget för att springa…


 


ALPJOGG (Bad Gastein-Böckstein)

RunTobyRun!

 

Tänkvärt x 3

Utan hemmalöpare – inga lopp?

Fick ett par tänkvärda kommentarer apropå mitt inlägg häromdagen om ”varför ska man springa ett lopp på hemmaplan” och som jag tänkte dela med mig av.

Inlägget  handlade ju om förra veckans lunchsnack med mina löpande kollegor, där Nybörjaren undrade varför man ska springa ett lopp på hemmaplan, i Malmö, ungefär där han alltid brukar träna annars. Och den andre, den mer Rutinerade, ser det som den naturligaste saken i världen att åka iväg någonstans långt bort för att springa. Vilket vi förhoppningsvis kommer att göra nästa vinter eller vår, även om det knappast lär bli till andra sidan jordklotet utan på betydligt närmare håll.

Nybörjaren var ju skeptisk till att springa på hemmaplan, vilket Leif kommenterade med ”om alla skulle tänka så skulle vi bara ha kvar en handfull stora lopp. Och bara ett fåtal föreningar”. Och visst, risken är uppenbar att om vi struntade i att springa lopp på hemmaplan skulle det bara bli några få jättar kvar: Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon, Lidingöloppet och några till. Men inget lopp i Rörum, S:t Olof, Gyllebo eller andra mysiga platser ute på ”vischan” – de där härliga små byaloppen som formligen andas ideellt engagemang och har sin själ, inte sällan med start på små mysiga idrottsplatser eller dansrotundor som är ett stycke svensk kulturhistoria i sig. Klart vi måste måna om dem! Ja, lopp i Malmö också för den delen (exemplet i fråga gällde Malmöloppet den 10 juni).

Att den Rutinerade och jag sitter och drömmer oss bort, där ”the sky is the limit” fick Fredrik att påpeka att vi borde planera våra löparresor, inte bara utifrån faktorer som pengar, tillgängliga semesterdagar, övriga familjemedlemmar och hur mycket våra medelålders ben och fötter pallar med ”utan även hur stort klimatpåverkan en tycker att ens löpande är värt. Tar man detta med i beräkningen är ett lopp på hemmaplan vida överlägset alla häftiga lopp utomlands. Berätta det för din kollega!”

Och visst har du en bra poäng, Fredrik! Visst borde det vara så, även om det nog är få med mig som har klimatpåverkan med i beräkningen när man drömmer sig bort till New York Marathon eller något annat avlägset lopp utan det är andra faktorer som väger tyngre.

Löpning är ju annars en synnerligen miljövänlig sport – och vill man, så kan man göra ett aktivt val och välja att ställa upp i lopp som har en tydlig miljöprofil. Som Ekotrailen på Österlen, där i princip allt är ekologiskt och närproducerat (till och med bajamajorna och medaljerna) och där plastmuggar och nedskräpning är i högsta grad förbjudet och man dessutom aktivt uppmanar löparna att samåka ut till tävlingsområdet vid Christinehofs slott. Guldstjärna på det!

Slutligen tittade jag till lite extra i träningsdagboken i dag och ser att jag ligger i fas med mitt träningsmål – men att det till stor del (40 %) är tack vare mina gångpass. Räknat i tid har jag till och med gått mer än jag sprungit i år och det är förstås inte den uppladdning jag hade velat ha. Så frågan är, räcker tre veckor för att komma i form till Göteborgsvarvet?

Annars är det förstås bättre att stanna hemma – istället för att miljöpåverka västkusten och åka de 60 milen tur och retur Göteborg.

RunTobyRun!

Varför ska man springa ett lopp på hemmaplan?

Det har varit ytterligheternas vecka vid lunchbordet. Ena dagen bjöd på löplunch och drömmar till lopp i fjärran länder, nästa dag handlade om varför man ska springa lopp på hemmaplan.
– Vad ska det vara bra för? undrade kollegan.

Arbetsveckan började på bästa tänkbara sätt – med en ledig bonusdag – där jag samlade kraft och gav mig ut på en lugn joggingtur i blåsten. Vilket jag kanske inte borde gjort, eftersom det började ömma i hälsenan igen efter några kilometer. Detta kom lite oväntat, måste jag säga, eftersom jag trodde att det hade gått över och att jag inte hade några problem att springa 17.4 km på Österlen förra fredagen. Men nu ömmade det igen.

I tisdags lunchade jag med löp-Ola och drömde oss bort till allehanda lopp: Italien, Spanien, Libanon, Jordanien, Florida.. The sky is the limit – givetvis med vissa begränsningar vi form av pengar, tillgängliga semesterdagar, övriga familjemedlemmar och, sist men inte minst, hur mycket våra medelålders ben och fötter pallar med. Världsliga saker, förvisso, men det är ändå bra att känna sina begränsningar och därför kan jag redan nu lova att det inte kommer att bli något Great Wall Marathon i Kina. Och absolut ingen ökenstrapats i Des Sables. Däremot börjar det bli dags för en gemensam löpresa till något lagom varmt och trevligt ställe nästa vinter eller vår. Frågan är bara vart?

Men man kan ju springa på hemmaplan också och i onsdags fick jag ett papegojfärgat flygblad i min hand för Malmöloppet. Sprang dess föregångare Malmömilen för tre år sedan och tycker den nya banan känns både grönare och mer spännande, så vi får se hur det blir.

På lunchen tipsade jag en annan kollega om loppet. Han har alltid hållit på med idrott men först i vinter tagit tag i löpningen och börjar nu närma sig en mil. Så det här kunde väl vara en lämplig utmaning, tänkte jag, men han tittade bara frågande på mig. ”Varför det? Det är ju där jag brukar springa annars, så vad är det för poäng med att springa det loppet?”.

Försökte komma på ett bra svar om att det var en lämplig utmaning en kick att springa med andra, att det kanske händer kul grejer runt om, mycket publik och en bra möjlighet att slå personligt – det är ju så mycket lättare att göra det när man är i början av sin ”löparkarriär” och ännu enklare om det är första milen man springer. Men kollegan hann före:

”Alltså, jag fattar ju poängen med att åka till Monaco, som du gjorde. där resan blir en grej. Men varför ska man springa i Malmö?”.  Och visst har han en poäng, det kan jag känna även om jag själv bor utanför stan (har dock bott där i fyra år och jobbat där i ytterligare 15, så lite hemmaplan är det trots allt), Det är förstås en helt annan känsla att åka i väg och springa, det räcker med att åka över sundet till Köpenhamn. Eller till och med Trelleborg. Österlen, definitivt. Eller Florida…

Som motionslöpare har man knappast någon ”hemmafördel” av att springa i sina egna hoods, på sina egna gator. Däremot finns det förstås andra trivselvärden som att det är större chans att springa på någon man känner. I Malmö har jag sprungit Blodomloppet, Malmömilen och Malmö halvmarathon men det finns ett Malmölopp kvar på min ”bucket list” som jag verkligen skulle vilja göra, om det blir av igen, och det är att springa Broloppet över Öresundsbron. Det hade varit kul!

Härnäst om en vecka väntar Rainbow Run Trail runt Ring Knutstorp, på dagen ett halvår efter mitt förra besök där, när jag sprang fem lopp på en och samma dag och tog mitt livs första pallplats. Nu hoppas jag att hälsenan mår bra så att jag kan få en härlig 12 km-runda i vårgrönt landskap vilket helt klart blir en annan upplevelse än att springa på hemmaplan. Hur det blir med Malmöloppet får vi se, det avgör jag efter Göteborgsvarvet den 20:e.

RunTobyRun!

MONACO RUN: Över förväntan!

# 37 – 170312
Monaco Run, 10 km
52:21 (5:14/km)

Innan start tänkte jag att idag får jag vara glad för det lilla – som att bara ta mig runt en mil. Men det gick faktiskt långt över förväntan!

Till bilder från loppet 

Förberedelserna kunde givetvis varit bättre än tre veckors förkylning och veckans två lugna pass (5.6 + 8.2 km) stärkte knappast självförtroendet inför mitt första milpass sedan den 28 januari.

På träningspassen gick det tungt och allt annat än snabbt så jag konstaterade nöjt att det trots allt var jäkligt skönt att det planerade 23.8 kilometersloppet ställdes in. Förra året kom jag laddad till tänderna och kände att jag, med tanke på årstiden, nog inte kunde varit bättre förberedd för uppgiften. I år däremot… Suck och stön…

Å andra sidan såg jag ett mervärde att i år få springa en annan bana istället för samma en gång till (och dessutom göra det sämre än i fjol…).

En annan fördel var också att jag nu hade gångavstånd till start och mål: först 150 meter backe i typ 40 graders lutning, sedan 277 trappsteg – helt klart lättare att ta sig nerför än det var uppför, som i går kväll. Bra träning…

Loppet har start och mål nere i hamnen, där formel 1-bilarna brukar ha sin depå, och går till drygt en femtedel genom tunnlar. Det innebär förstås rätt trist utsikt men samtidigt att höjdskillnaden hålls nere till 15 meter, med högsta punkten ungefär halvvägs, och därmed en klart snabbare och mer löpvänlig bana än att springa upp för sluttningarna till Casinot, Järnvägsstationen eller Gamla stan. För min del var det också bra att det var trångt i första tunneln, så att jag inte riskerade att gå ut för hårt.

Eftersom jag gillar formel 1 har jag förstås lekt med tanken att istället springa tre varv runt F1-banan – vilket är ganska exakt 10 km – men jag tror inte att den långa 50-metersklättringen upp till Casinot skulle vara så poppis, i alla fall inte på andra eller tredje varvet och detta tänker jag på när jag maler mig fram genom den längsta biltunneln som skär tvärsigenom Monaco.

Vid Monte Carlo tennisklubb väntar inte bara en rejäl utförslöpa utan även några hundra meters löpning i Frankrike innan vi vänder tillbaka in mot Monaco: genom den klassiska F1-tunneln, förbi lyxyachterna i hamnen och när man äntligen ser målet, då är det bara att bita ihop lite till för ett extra varv ner mot ”Rascasse” och ”Anthony Noghes” innan man kommer in på upploppsrakan.

Väl där visade klockan 52:21, vilket innebar att andra femman gick en minut snabbare än den första. Och jag som hade fruktat ett tempo-tapp efter 7-8 km!

52:21 innebar också årsbästa (även om jag ska ner under 50 igen innan jag blir nöjd).

5 km: 26:40
10 km: 51:21 (25:41)

RunTobyRun!

Dagens medlem på Spring!

I kväll lyfter planet mot Nice och känslan är försiktigt positiv inför söndagens 10 km i Monaco – även om det inte lär gå fort. Det gäller trots allt att lyssna på kroppens signaler och tre veckors förkylning skojar man inte bort hur som helst.

Givetvis kommer det en racerapport från Monaco efteråt. I väntan på denna rekommenderar jag ett besök på Spring – Löpning för alla där jag är #139 i sajtens serie ”dagens medlem”. Tidningens redaktör utlovar också snabba tider i år…

RunTobyRun!

Sämsta uppladdningen

Jag har bestämt mig. Det är dags att sluta tycka synd om mig själv även om uppladdningen är lika med noll – eller rent av ligger på minus – inför säsongspremiären nästa söndag.

Vid det här laget är förkylningen inne på sin sjuttonde dag och alltjämt en sån där irriterande humörsänkare: ingen feber, inget kräk, inget riktigt, konkret utan bara ett gäng småskit som att det retar lite i halsen, det kommer lite snuva och att jag känner mig lite öm i kroppen. Lite ont i nacken också idag, men det beror förmodligen på att jag sovit på något konstigt sätt.

Snabbtitten i träningsdagboken är heller ingen munter läsning – utförsbacken under februari visar träningsmängden jämfört med en fiktiv farthållare inställd på 30 km per vecka, vilket hade varit en lagom dos så här års. Blir tungt att ta igen!

Sammantaget: en usel uppladdning inför 10-kilometersloppet i Monaco på söndag, OM jag nu kan springa, vi får väl se om skiten släpper. Men hoppet är ju det sista som överger människan och förhoppningsvis är det här sista gången i år som jag tycker synd om mig själv när det gäller löpningen. Det kunde ju trots allt varit värre. Och, som sagt. Jag har ju bestämt mig..

RunTobyRun!

Trist besked från Monaco

Efter några veckors spekulationer är det nu officiellt – det blir ingen ”Riviera Classic” den 12 mars mellan Ventimiglia och Monaco utan jag får nöja mig med att springa ett 10 kilometerslopp inne i Monaco.

För ett par veckor sedan bestämde arrangörerna att inte ta mot fler anmälningar förrän man löst vissa säkerhetsaspekter. Trodde först att det hade med gränspassagen att göra, eftersom säkerheten har skärpts i flera omgångar efter olika terrordåd, inte minst det i Nice på nationaldagen. Loppet startar ju på italienska sidan, i Ventimiglia, och går igenom Frankrike till målet i Monaco efter 23.8 kilometer härlig löpning och två långa, långa backar…

För en stund sedan kom beskedet: det blir inget lopp och det verkar som att det faktiskt inte bara har med gränsen att göra: ”The course goes through the Italian border, French towns Menton and Roquebrune Cap Martin; would require for safety reasons in the actuel context too many police officers than the conscription can provide”.

Detta innebär, i klartext, att de 1 500 anmälda löparna får välja på pengarna tillbaka eller att springa 10 km i Monaco samma dag – och då väljer jag förstås det senare. Förvisso känns det lite fjuttigt att åka utomlands för att ”bara” springa 10 km, samtidigt måste jag erkänna att ur träningssynpunkt är bättre att planera för en mil och sedan trappa upp träningen inför Göteborgsvarvet i maj. Det ska också bli kul att få springa en annan bana – även om den till vissa delar går genom tunnlar och det är ju inte det kuligaste. Oavsett hoppas jag på en skön utflykt till Rivieran i mars, tillsammans med min pappa som får agera hejaklack.

Hoppas också, för alla löpintresserades skull, att det ges en ny chans nästa år. Loppet bjuder på en vacker och trevlig sträckning med fin utsikt och det var också ett bra arrangemang. Hoppas milen blir en lika trevlig upplevelse.

Rapport och bilder från Classique des Riviera 2016 hittar du HÄR

RunTobyRun!

Dyrt att dra vinstlotten

I dag öppnade lotteriet för att få en startplats till höstens New York City Marathon – en dröm för många långlöpare men också en dröm som kan kosta skjortan.

Sannolikheten, som svensk, att få en plats i tombolan brukar ligga runt 23 procent och drar du en av vinstlotterna den 2 mars dras startavgiften om 358 dollar/3 200 kronor direkt på ditt kreditkort. Jag tycker att det är hemulskt mycket pengar för att springa ett lopp, speciellt med tanke på att amerikaner betalar 100 dollar mindre. Vad är det för sätt?

För 3 200 kronor får du, förutom själva löpupplevelsen, en t-shirt, en medalj och transport ut till starten på bron till Staten Island. Det vill säga ungefär samma ”kit” som jag betalade 40 euro för i Athen. Sedan tillkommer det ju förstås icke oansenliga kostnader för flyg, hotell och uppehälle – som också är betydligt dyrare än exempelvis Grekland. Ja, det kan till och med vara billigare att flyga till New York än att anmäla sig till loppet – och det kan ju te sig lite märkligt…

Exemplet nedan gäller förvisso under april och maj, har inte kollat priserna i november:

RunTobyRun!

PS. Formuleringarna på bilden överst om ”sweepstakes” kommer från morgonens mejl från NYCM och en utlottning jag deltog i om ett antal gratis startplatser. Det ordinarie lotteriet öppnade alltså idag och stänger om en månad – i fall du är sugen… DS.

Höstens resa bokad!

dsc_1001

I september är det dags för en ny tripp till Kanada och Rock ‘n’ roll series halvmarathon i Montreal och jag ser verkligen fram mot att få komma tillbaka till denna sköna stad. Förutom halvmaran kommer löphelgen även att bjuda på ett bonuslopp som uppvärmning!

canada

Lördagen den 23:e bjuder nämligen på ett ”uppvärmningslopp” om 5 km med start vid Olympiastadion från 1976 (förmodligen det kostsammaste äventyret någonsin i kanadensisk idrottshistoria) innan söndagens lopp över 10, 21 och 42 km.

Starten för hel- och halvmarorna går vid det västra fästet på Jacques-Cartier-bron och banan innebär bland annat ett varv runt formel 1-banan på ön Ile Notre Dame innan löparna kommer in mot centrum via Pont de la Concorde. Efter knappt 21 km delar sig banan, så att jag och de andra halvmaralöparna svänger in mot målet i Parc la Fontaine medan marafolket fortsätter ett varv upp genom stadsdelen Plateau och Petit-Italie innan de kommer tillbaka och går i mål på samma plats.

Höjdskillnaden är inte mer än 30-35 meter så det är bara några mindre pucklar som ska besegras – desto tuffare hade det kunnat bli om banläggarna valt att dra rutten uppför Mont-Royal där bilden ovan är tagen och som förvisso är ett alldeles utmärkt trevligt område för promenader och löpturer. Men som hade blivit riktigt tufft att ta sig över i slutet av ett lopp!

Den som grejar både uppvärmningsloppet och något av söndagens lopp får inte bara två medaljer utan tre för sin insats – däribland en speciell ”stafettmedalj”.

RunTobyRun!

Nedan: bilder från sommarens löprunda i Montreal. Läs mer i inlägget Jogg i Cohenland.

img_2251
Sista långrakan (Avenue du Parc le Fontaine) innan banan gör en 90-gradersböj in i parken mot målet, som ligger strax bakom huset på bilden.

img_2255
Fusklapp för att komma upp i sex kilometer.

16 montreal
Rue Saint-André