Eländet som gjorde mig starkare

100518 monaco 13
Målet för Den Långa Vägen Tillbaka.

I dag, den 11 oktober, är det ett år sedan jag bestämde mig för att det fick vara slutförkylt och gav mig ut på Den Långa Vägen Tillbaka (DLVT). Fyra maror i all ära men de fem månaderna från oktober till mars är nog ändå det mest målmedvetna och långsiktiga träningsprogram jag lyckats genomföra, speciellt med tanke på att dök upp flera nya problem längs vägen.

Att jag uppmärksammar årsdagen av DLVT handlar framför allt om att jag tror och hoppas att min historia ska kunna inspirera åtminstone någon annan löpare, som kört fast i skador eller förkylningar eller annat elände.

Efter halvmaran i Veberöd i augusti förra året tvingades jag till ett träningsuppehåll på sju veckor på grund av en envis hosta som aldrig verkade ta slut och som gjorde det totalt omöjligt att träna. Jag hade redan anmält mig till Classique des Riviera (23.8 km genom Italien, Frankrike och Monaco) och när hostan äntligen tog slut var det ganska exakt fem månader kvar till loppet. Jag insåg hur mycket kondis jag hade tappat, att jag behövde börja om från scratch och ta det väldigt lugnt i början. Det var helt enkelt början på DLVT – Den Långa Vägen Tillbaka.

11 oktober: Första löprundan sedan den 18 augusti och en lustig känsla infann sig när jag nollställde klockan på armbandet. Hur gör man egentligen när man springer? Det var ett pirr som påminde om i våras när jag spände på mig ett par slalomskidor för första gången på 21 år. Det har varit en lång och otroligt seg hosta och jag har varit så innerligt trött på den, ibland har jag bara haft lust att ställa mig och sparka in en vägg eller en skåpsdörr men jag har intalat mig att även om det är bittert så finns det inte så mycket annat att göra än att vänta ut eländet. Och nu var det dags…

Jag hade längtat så mycket efter att börja springa igen men glädjen blev förstås kortvarig, det dröjde inte många dagar förrän jag drabbades av ytterligare en förkylning och ytterligare några veckor senare (26/11) fick jag lägga mig på operationsbordet för att plocka bort gallblåsan. Jag hade fått det första anfallet i slutet av juli och trodde då att det var matförgiftning, men när anfallen fortsatte och blev värre så insåg vi att det var dags för en större felsökning och efter två dagars undersökning på SUS i Malmö ringade läkarna in vad som var problemet men konstaterade också att det inte var så akut att de behövde öppna mig akut – tvärtom var det lättare att genomföra operationen när blåsan inte var svullen och irriterad.

Men detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Operationskön var elva månader men en av mina läkare slog ner näven i bordet och sa att ”det går inte, så länge kan han inte vänta” och en vecka senare damp det – högst oväntat – ner en kallelse till operation i Landskrona och ytterligare två veckor senare somnade jag gott på operationsbordet. Ingreppet gick bra, blev bara sjukskriven en vecka och redan dag 6 var jag uppe och joggade ett lugnt varv runt byn utan att de fyra små operationshålen protesterade.

15decefterop
2 december: första snigeljoggen utan gallblåsa.

I slutet av januari var det dags för ytterligare en tvåveckorsförkylning som innebar att jag missade ett lopp och några mils träning och som innebar att jag fick se över planeringen – igen.

2 februari: Vips blev Den Långa Vägen Tillbaka ännu längre, ännu krokigare, och nu gäller det att vänta ut alla smittor innan jag kan dra igång träningen igen. Det känns förstås trist att åka på den här skiten, nu när jag äntligen fått flyt i träningen och kände att den gav resultat. Samtidigt är det förstås bättre att det kommer nu och inte om fem veckor, när det är dags att packa trunken för vårens första stora mål, Classique des Riviera. Tiden dit börjar bli knapp och jag känner att jag håller på att halka efter tidtabellen men är jag bara igång igen med träningen inom en vecka ska det inte finnas någon anledning till panik. Det viktigaste är att jag hinner få till ett par ordentliga långpass under februari…

Efter varje bakslag var det förstås frestande att lägga i högsta växeln och komma igång snabbt med träningen och springa både långt och fort, men jag lyckades att undvika den fällan och följde disciplinerat den tidtabell jag lagt upp med tydliga delmål: att bygga upp orken och kondisen långsiktigt och varje månad bocka av utvecklingen genom att klara en viss sträcka i mitt tänkta racetempo på Rivieran: 5:30/km.

  • Senast den 13/11 skulle jag klara 6.7 km (klarades den 18/10)
  • 13/12 skulle jag klara 11 km (klarades redan den 13/11 och sedan igen – efter operationen – den 13/12)
  • 13/1 skulle jag ha grejat 15 km (klarades den 9/1)
  • 13/2 skulle jag sprungit 20 km (klarade sträckan före den 13/2 men inte tidsmålet på 5:30/km, vilket dröjde till den 5/3)
  • 13/3 var det så dags för slutprovet, Classique des Riviera, 23.8 km (som jag grejade på 5:22/km, dvs klart snabbare än mitt uppsatta tidsmål).

Träningsmässigt innebar detta en upptrappning från 0 km i september till 46.6 km i oktober, 50.1 km i november, 118.8 km i december, 91.6 km i januari och 114.9 km i februari.

Jag klämde också in tre träningslopp i Köpenhamn. Först ett Nytårslöb på 10 km som gick oväntat snabbt (50:43), sedan ytterligare ett millopp som jag missade på grund av januariförkylningen och slutligen ett genrep på 15 km, två veckor innan loppet på Rivieran, och som även det gick över förväntan (5:07/km). Nu kände jag att jag hade målet i Monaco inom räckhåll…

RIV4
Femton minuter till start – upp till bevis!

9 mars: Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Självförtroendet var med andra ord ganska bra när jag satte mig på flyget till Nice, men det är ju som det är med delmål. De är bra kontrollstationer längs vägen men betyder i slutändan ingenting för hur det kommer att gå på slutprovet då det är dagsformen som avgör. Men visst, grejar man inte delmålen så blir det förstås mycket svårare att klara det slutliga målet.

Nej, det var inte dagsformen som var den stora frågan utan hur mycket ork skulle de båda 100-metersstigningarna kosta? Den första kom redan efter typ 500 meter, på väg upp genom gamla stan i Ventimiglia och den andra efter cirka 14 km. Ja, hur det gick längs den vackra kustvägen, det kan du läsa i race rapporten. Där har jag också lagt ut en massa bilder från banan.

image
Början på första brutalbacken.

Nöjer mig här med att konstatera att jag hade väldigt höga förväntningar på loppet och att de infriades på alla sätt och vis: från arrangemanget till den vackra bansträckningen och – jodå – även tidsmässigt. Efteråt blev det förstås till att skåla i bubbel och betrakta den fina medaljen. Den 12 mars tänker jag skåla en gång till – och förhoppningsvis har vägen dit varit lite rakare och enklare den här gången!

Du kan följa alla inlägg under Den Långa Resan Tillbaka genom att klicka på DLVT i taggmolnet till höger på sidan!

RunTobyRun!

PS. Egentligen slutade inte historien om DLVT nere vid hamnen i Monaco – för efter halvmaran på Valborg fick jag genomlida tre veckor med ryggsmärtor , då jag knappt kom ur sängen eller bilen och tvingades gå som en bajsnödig pingvin. Men efter ett antal besök hos sjukgymnast, chiropraktor och massör släppte eländet och jag kunde ta upp träningen igen. Jag är glad att jag insåg att jag var tvungen att göra en ny ”reboot av systemet” och sakta men säkert trappa upp träningen och lyckades hålla mig till planen, även de dagar jag insåg att nedräkningen till Helsingborg marathon började ticka alldeles för fort och det var minst sagt frestande att träna hårdare än planerat. DS.

 RIV5
12 mars 2017 hoppas jag få ”bubbla” på nytt!

Franskjogg och bloggrekord

cannes mtfl
Montfleury, Cannes. 52 höjdmeter.

Är hemma i Sverige igen efter en vecka i Cannes, en vecka då bloggen slog nya rekord och det är förstås jättekul!

frankrike

Har i år haft privilegium att upptäcka tre nya städer med löparskorna på: ReykjavikMontreal och nu Cannes, som bjuder både på backiga små gator och flärdfull löpning längs lyxhotellen och ”museibutikerna” på strandpromenaden Boulevard de Croisette (inte croissant…).

Det är verkligen något visst att se en stad vakna upp, de första morgonbadarna vända hemåt, välklädda franska damer som rastar sina små hundar (inga linnen och mjukisbyxor där inte) och äldre herrar sätta sig på en strategisk plats med morgonens kaffekopp och en tidning.

Strandboulevarden är också ett eldorado för den som gillar fina bilar: Bentley, Ferrari, Lamborghini… Påfallande många av lyxbilarna är reggade i länder som Kuwait, Saudiarabien och Förenade arabemiraten (som den gula Lambon nedan), hur de nu kommit dit kan man ju bara spekulera om.

Lambo

Noterade också åter att det finns nog ingenting i hela världen som låter mer självsäkert än en fransman som försöker förklara något för en icke-fransktalande. Lika kul varje gång även om jag måste säga att den språkliga spänsten var större i Cannes än den var exempelvis i Nice i våras – kommer nog aldrig att glömma känslan när jag skulle ut och leta efter en säkerhetsnål (vad f-n den nu heter på franska) inför Riviera Classiclöpningen mellan Ventimiglia och Monaco.

Det blev totalt tre lätta morgonrundor om totalt 20 km i Cannes  – trots allt var det ju inget träningsläger utan en slappa-vid-poolen-semester 🙂

Cannes
Boulevard de croisette

Under den senaste veckan har oxå bloggen slagit flera rekord och för en liten amatörbloggare som mig är det förstås jättekul att locka nya läsare. Tack alla ni som läser!

  • Mitt förra inlägg om Sankt Olof boostade som en raket och toppar nu Joggs lista över de mest lästa inläggen just nu – för sjätte dagen i rad. Det är första gången jag toppar denna lista.
  • Inlägget behövde bara 3 1/2 dag för att nå 1000 visningar (= rekord).
  • Idag, det vill säga efter en vecka, har det visats 1500 gånger och är därmed redan mitt femte mest visade sedan starten (av totalt närmare 150).
  • Mitt hittills mest lästa inlägg visades i helgen för 2000:e gången, även det en statistisk milstolpe!
  • Förutom Sankt Olof har flera andra färska inlägg gått oväntat bra i sommarvärmen, däribland Blentarpsmilen (nära 900 visningar) och Nostalgirundan i Uppsala med jobbiga minnen från högstadiet (535) som båda nådde andraplatsen på Joggs lista.
  • Över huvudtaget är det kul att titta på besöksstatistiken, där det dagligen tickar in nya klick på gamla inlägg – till och med på de äldsta från september 2014. I ena änden av listan finns ett gäng inlägg som inte lockat mer än 100-200 visningar, i andra änden de 22 som visats mer än 1000 gånger varav alla utom tre är äldre än ett år. Dessa är, förutom Sankt Olof, Stekhet halvmara i Veberöd och Måste alla vara så himla smala och snygga (båda från augusti förra året).
  • Förutom den anmärkningsvärda boosten på Jogg har puffen om Sankt Olof på facebook spritts till 1360 personer, även det rekord.
  • I andra sammahang kanske 1500 visningar inte är så mycket men man kan/bör bara jämföra med sig själv och för mig är detta jätteroliga siffror. Så återigen: stort tack, jag lovar att fortsätta 🙂

Det verkar som om många nya läsare, i alla fall de som kommenterat och delat, är bosatta på Österlen så jag misstänker att jag kanske kommer att springa på någon eller några av er i startfållan i Sankt Olof på fredag. Ni som springer snabbt (Fredrik med flera) behöver inte vara oroliga, jag kommer inte att ta täten ut från Kvarnvallen 🙂

Formen var dålig redan innan Frankrike och har knappast blivit bättre av att fyllas på med en massa god mat och dryck. Visserligen kändes det rätt hyfsat i måndags när jag genrepade inför Sankt Olof (9.2 km, 5:13/km) men det kommer inte att räcka för att matcha fjolårets tid på långa vägar. Får försöka klämma mig in under 50 blankt, det blir nog så tufft. Rapport följer givetvis så småningom!

RunTobyRun!
Publiceras även på Jogg.se. Du hittar mig även på facebook

Bloggtopp

Löpning i racerfart

Montreal
Montreal 2016

Vill du springa lopp i racerfart? I så fall kan kanske Rainbow Run på skånska Ring Knutstorp vara något för dig. Vill du hellre ut i Europa finns det flera Grand Prixbanor som erbjuder möjlighet att springa på klassisk motormark.

Ett av mina stora intressen, vid sidan av löpning, är att titta på formel 1 och hittills har det blivit 17 resor ut i världen för att se loppen live på de mest skilda platser: Belgien, Bahrain, Kanada, Malaysia…

Jag har kört personbil runt Monacos F1-bana och tagit mig runt flera banor till fots, men nästa gång får det kanske bli med löparskorna på? Här är en snabbscanning av utbudet i Europa:

Engelska Silverstone står värd för helgens Grand Prix, det tionde i ordningen i årets VM-kalender. Här arrangeras också i maj varje år ett lopp om 10 kilometer, det vill säga två varv runt den klassiska banan.

Spa 2012
Spa-Francorchamps 2012

I mars håller min favoritbana, belgiska Spa-Francorchamps, sitt lopp och erbjuder möjligheter att springa både 7 km (1 varv) och 14 km (2 varv). Banan är mycket utmanande och kallas inte för inte för ”den ardennska bergochdalbanan” och den värsta stigningen i Eau Rouge är inte mindre än 60 meter från sänkan (där jag står på bilden) och upp till krönet. Tufft!

Tuff är också tyska Nürburgring, där det i juni varje år arrangeras ett 12-kilometerslopp på delar av den kuperade banan som går under smeknamnet ”det gröna helvetet”. Och som om det inte var nog med backarna har arrangörerna av ”Strongmanrun” lagt in 17 hinder som löparna också ska ta sig över. De riktiga atleterna tar givetvis banan två gånger efter varandra.

Även den andra tyska GP-banan, Hockenheim, arrangerar ett lopp i form av en lagtävling/företagsevent där deltagarna ska ta sig runt ett varv (4.8 km) på en bana som i jämförelse med Spa och Nürburgring är platt som en pannkaka.

Monza 2006
Monza 2006

Ett av de mest klassiska loppen i Italien är ”400-metersloppet” på Monza, det vill när fansen stormar banan efter målgång för att springa till prisceremonin. Extra fort går det när Ferrari vunnit, som på bilden ovan.

Även här arrangeras ett hinderlopp, Monza Power Run som arrangeras nästa helg. Banan är 8 km och bjuder på 20 hinder och givetvis går det även här att springa dubbelt.

En annan klassisk italiensk bana är Imola, eller Autodromo Enzo e Dino Ferrari som den egentligen heter och som brukar anvnändas som start och målområde för ett 15.3-kilometerslopp på hösten. Loppet arrangeras i år för 48:e gången men går alltså til stora delar på vägar utanför banområdet.

IMG_0185
Monaco 2016 – på väg in i tunneln

I Monaco har jag ju själv sprungit, så sent som i mars i år och tänker återvända i mars nästa år för att göra om Classique des Riviera/Riviera Classic där sista 1.5 km följer GP-banan genom tunneln, runt hamnen och via Rascasse till målet ”mitt i” F1-depån. Den som väljer att springa den kortare distansen (Monaco Run 10 km), gör ytterligare några hundra meter på start- och målrakan.

Singapore 2009
Singapore 2009

Utanför Europa finns det förstås flera möjligheter. Kanadas GP i Montreal körs på en ö och på vägar som normalt är öppna för vanlig trafik, så där går det att ta en morgonjogg i princip när som helst. Banan ingår även i början av banan på Montreals hel- och halvmarathon i september varje år. Även Singapore består av vanliga gator, om än lite mer trafikerade än Montreal. Sepang-banan utanför Kuala Lumpur har ett 5 km-lopp, liknande ”colour run” fast med tema vatten och Circuit of the Americas (Austin, Texas) erbjuder en endurancehelg i december med starter på såväl 5 som 10 km, halvmarathon och marathon där de längre distanserna inte bara går på banan utan även tar ett varv utanför, typ följer staketet runt anläggningen…

Som sagt, vill man ut i världen och springa lite annorlunda lopp så finns det en uppsjö att välja bland – även på formel 1-banor. Om man inte hittar något trevlig stadslopp, landsvägslopp, traillopp eller varför inte en marathon runt vingårdarna i Medoc…

knutstorp2
Ring Knutstorp 2007

Rainbow Run då? Jo, det arrangeras i år för första gången på Ring Knutstorp, nära Röstånga och snudd på mitt i Skåne, med möjlighet att springa 2, 4, 6, 8 eller 10 km – eller flera sträckor. Har därför utmanat mig själv att springa alla fem och 20 km borde inte vara några problem, om jag bara håller mig frisk, sedan hoppas jag kunna klämma den sista milen på ren vilja.

Följ bloggen så får du se hur det går!

RunTobyRun!
Finns numera även på Facebook: www.facebook.com/runtobyrun

Montreal: jogg i Cohenland

image

Stärkt av morgonjoggen i Reykjavik knöt jag skosnörena och gav mig ut i på Rue Saint-André, följde gatan norrut mot Parc la Fontaine. En mysig liten oas med gräsmattor, träd (många lönnar förstås) och hundratals ekorrar. En lyckad liten runda på 6.1 km.

canada

Gillar verkligen inte att springa bland bilar – om det är mycket trafik – vilket det faktiskt inte var på Rue Saint-Andre trots att den ligger mitt i Montreal.

Egentligen hade jag lust att fortsätta på en långrunda uppför Mont Royal och springa förbi Leonard Cohens hus men dit får jag ta mig en annan dag. Mästaren själv är väl sällan eller aldrig hemma nuförtiden, men det hade ju varit coolt att passera förbi precis när 81-åringen öppnar dörren för att hämta in sin morgontidning.

”I love to speak with Leonard
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit”
(Going Home)

Får tillräckligt med Cohen-vibbar ändå, nere i hamnen finns exempelvis referenser till Suzanne, en av Cohens första och största hittar:

”Now Suzanne takes your hand and she leads you to the river,
She is wearing rags and feathers from Salvation Army counters,
And the sun pours down like honey on Our Lady of the Harbour”

Och där står hon, Lady of the Harbour, uppe på taket till Chapelle Notre-Dame-de-Bon-Secours. Även om solen kanske inte blänker som honung just när jag tittade förbi, men det är hon. På riktigt. Statyn, alltså. Och jag är äntligen i Kanada för första gången i mitt liv!

nextstopcanada
(Sakhir, Bahrain 2015)

Nu är jag i och för sig inte i Montreal för att hänga utanför Cohens hus utan för att titta på formel 1, där loppet avgörs på en ö ute i floden. Det är sjätte året i rad som Polaren Per och jag ger oss ut i världen för att titta på ett Grand Prix – vi lärde känna varandra redan när vi gick i sexan i Uppsala (1980) och har lyckats hålla kontakten, trots att det är länge sedan vi bodde i samma stad. F1-utflykterna har blivit vår ”guy thing” och Kanada har länge stått högst upp på önskelistan. Loppet blir det 17:e i ordningen som jag ser live, Polaren Pers 6:e.

Tyvärr blir det ”bara” en snabbtur till Kanada, jag hade så gärna haft mer tid för att kunna åka över till västra sidan och se de fantastiska fjordarna i British Columbia, mäktiga Rocky Mountains och en fantastisk vildmark. Men det är långt dit, inrikesflyget tvärs över kontinenten tar i regel 6-7 timmar… Det är längre än att flyga från Sverige till Kanarieöarna, rent ofattbart stort.

Löparskorna hade också förstås fått följa med västerut – även om jag gärna sett en morgonjogg utan närkontakt med någon grizzlybjörn… För då lär det inte hjälpa ens om man håller världsrekordtempo – björnar är grymt snabba och definitivt inget att leka med.

RunTobyRun!
(finns nu även på Facebook)

16 montreal
Jogg på Rue Saint-André

cohen
Leonard Cohens hus vid Parc Portugal i Montreal.

cohen2
Lady of the harbour – omsjungen i ”Suzanne”

Reykjavik: Bästa sättet att upptäcka en ny stad!

16 reykjavik

Mellanlandar i Reykjavik i 32 timmar och upptäcker staden på det bästa sättet som finns: med löparskor på fötterna. Även om det kändes lite väl kylslaget efter de senaste veckornas värmebölja där hemma…

ISLAND

Skulle gärna återvända hit till Island den 20 augusti, då det är stor löpfest i och runt Reykjavik med möjlighet att springa antingen 10, 21 eller 42 km. Samtliga sträckor har start och mål mellan Rådhuset och den lilla sjön Tjörnir och alla löpare gör ett varv på en och samma centrala 10-kilometersrunda – som kompletteras med längre loopar österut för hel- och halvmarafolket.

I går eftermiddag tog jag bussen för att göra det obligatoriska turistvarvet utanför stan: Thingvellir, Geysir och de fantastiska vattenfallen i Gullfoss. I dag handlar det om att försöka hinna se Reykjavik innan jag ska hoppa på nästa plan och jag tänkte att en morgonjogg längs den där 10-kilometersrundan vore ett perfekt sätt att se stan på, så jag beväpnade mig med en karta och började följa nyss nämnda milrutt moturs med en extra liten avstickare strax innan mål för att se det fina konserthuset Harpa och det kända konstverket Sólfarið (solfararen). Därtill fick jag springa runt ett helt kvarter för att komma förbi ett vägarbete och dessutom sprang jag fel en gång och fick vända tillbaka ett par hundra meter.

Enda minuset med rundan var väl att termometern knappt hade nått upp till tvåsiffrigt efter nattens regn. Hu! Men löpningen gick bra ändå. Reykjavik är hyfsat kuperat men detta varv är ändå relativt platt.  Just idag är vinden lugn, annars är det ombytliga vädret och blåsten något som brukar påverka löpningen här.

Och ja, detta var ett alldeles utmärkt sätt att se en ny stad på, 100 gånger roligare än att svetta sig igenom ett pass på hotellets löpband.

En annan fördel är att med kartan i hand får man garanterat se delar av stan man inte skulle sett annars. Som bilden nedan.

Önskar verkligen att jag hade haft möjlighet att komma tillbaka om två månader och göra halvmaran, men det får kanske bli 2017 istället?

RunTobyRun!
(Hlaupa Toby hlaupa!)
(finns nu även på Facebook)

image

MONACO: Vackert lopp som motsvarade alla förväntningar


image
Fastnade på en officiell bild efter målgången 🙂

MONACO

# 24 – 160313.
Classique des Riviera, Ventimiglia-Menton-Monaco 23.8 km

2.07:45 (5:22/km)

Jag klarade det – och långt bättre än jag förväntat mig! Så jag är väldigt nöjd just nu…

Mina bilder från löpturen hittar du HÄR

Väckningen ringde ilsket kvart i sju i morse och jag tryckte i mig lite frukost: juice, yoghurt, croissant, matbullar och packade ner ytterligare några bullar och tre bananer i packningen. Tåget gick 07.26 och tog nästan en timme, väl framme i Ventimiglia var det rätt kyligt (se föregående inlägg från starten).

Hit kom jag första gången på tågluff -89 och tyckte att Italien var en ganska sjaskig teater och den beskrivningen passar rätt bra fortfarande: fina monument men ganska sjaskigt emellanåt, tur Berluscioni är borta. Men maten och kulturen är härlig.

Efter start var det rätt trångt, så småningom tog vi oss över en bro och där började den: backen upp genom gamla stan. Var inställd på att ta det lugnt men halvvägs fick jag energi av att springa ikapp en kille i Hammarbytröja. Forza Bajen, ropade jag och så peppade vi varann.

Efter 2 km började det gå nedåt och där någonstans fick runkeepern spunk och började leverera den ena fantastiska tiden efter den andra – helt klart bad ass runkeeper. Kändes som att jag hade en överoptimistisk coach i örat och rätt snart låg runkeepern 500 meter före de officiella skyltarna. Som inte heller verkade stämma (10 km-skylten satt på annat ställe än på arrangörens kartor).

Passerade gränsen, där välbeväpnade italienare i tyrolerhatt med fågelfjäder stod på ena sidan, hårda franska gränspoliser på den andra och så var vi i Menton. Här har vi bott tre gånger och jag kan vägen utan och innan, vinkade till ”vårt” hus och gjorde sen allt jag kunde för att slappna av och sträcka ut.

image

Om backen i starten var tuff så är det inget mot vad som börjar precis innan 14 km-skylten. Över 100 meters stigning som inte ger sig förrän efter 3 km. Men det går lättare än jag trott och jag får extra energi när jag märker att vi slipper ta oss ända ut på udden, där den sista backen är riktigt tuff.

I stället får jag skönt flow i nerförslöpan och gör en av mina snabbaste kilometer mellan 20 och 21 – där det går rejält utför id tennisklubben i Monte Carlo – och halvmaratiden är till och med min fjärde bästa sedan 2012.

In genom F1-tunneln, runda hamnbassängen och se målportalen hägra – men än är det för tidigt att ropa hej, det är 800 kvar och vi ska – precis som F1-bilarna ner till Rascasse och vända och svänga in i ”depån”.

Känslan i mål att se sin egen tid + en svensk flagga på en digital display på målportalen var obetalbar. Jag hade ju sänkt ”godkänt” till 2:22, behållit 2:11 som ”bra” och så gör jag 2:07;45. Och hade säkert kunnat kubba på till 30 km och fortfarande göra en bra tid!

Ungefärliga stinter:

5 km: 27:45
10 km: 54:21 (26:36)
15 km: 1.21.16 (26:55)
20 km: 1.47:10 (25:54)
21.1 km: 1.52:41 (5:31)
mål: 2.07:45

Betyg på insatsen: 5

Bra med loppet: vackert, utmanande, billigt att flyga till Nice. 23 euro i annälningsavgift inkluderar fin medalj, (ful) funktionströja från Nike (tjejernas var snyggare) och tågbiljett från Monaco till starten i Ventimiglia. överlag bra ordnat!

Obra: fransmännen är pilliga med läkarintyg, inte mycket till publik, si och så med exaktheten på km-skyltarna. Officiella mellantider vid gränsen (cirka 8.7) samt vid 21.1 – inte vid 5, 10, 15 och 20 som brukar vara praxis.

image

En timme till start…

RIV3
Ventimiglia – början till slutet på Den Långa Vägen Tillbaka!

…och start-torget i Ventimiglia börjar sakta fyllas med löpare. 1500 ska det bli innan starten går. Folk köar för att få varm dryck eller inviga bajamajjorna. En asiatisk tjej är redan i full gång med uppvärmningen.

Det är fortfarande kyligt men solen tittar nog fram snart.

Kroppen är seg och fötterna lite ömma efter gårdagens promenader – blev över en mil – men det släpper nog. Fick heller inte den nattsömn jag hoppats på för att några grannar pratade högt till halv tre-tiden. Dessutom går värmesystemet igång med jämna mellanrum och ger då ifrån sig ett högljutt brummande när temperaturen i rummet sjunker (blev bättre än första natten eftersom jag sänkte värmen och bad om en extra filt).

image

Säkerhetsnålarna löste sig, träffade en brasiliansk snubbe på stationen i Nice (som skulle springa 10 km-loppet i Monaco) och han hade lyckats hitta en ask nålar i en ”bazaar” typ 50 meter från mitt hotell, mittemot stationen.

Start 09:45 – målgång strax efter 12:00 hoppas jag!

RIV4

10 minuter kvar.. I bakgrunden första backen, drygt 100 meters stigning mellan 1 och 2 km – med andra ord är det ingen ide att gå ut för hårt!

Bonjour, do you have what we in Sweden call a säkerhetsnål?

image

Den Långa Vägen Tillbaka – del 21:  Känns lite klantigt att jag inte tog med egna säkerhetsnålar. Ska bli intressant att se hur det ser ut vid starten i Ventimiglia när 1500 löpare kommer att leta efter nålar – som upplagt för en svart marknad på andra sidan torget.

Bestämde mig för att ägna kvällspromenaden i Nice åt att leta nålar men vad fn heter säkerhetsnål på franska? Jag som inte ens vet vad det heter på engelska… (Pin?)

Kändes som mission impossible att gå in i en affär och fråga – jag kan verkligen inte franska – men kom på en smart ide för att inte upprepa misstaget som Björn Borgs tränare lär ha gjort på en verkstad i England: do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?

Googlade helt enkelt fram bilder på säkerhetsnålar i läge 1 (öppen) och läge 2 (stängd) och gick in på ett varuhus, där jag chansade på avdelningen med hårnålar, spännen och dylikt. Och kvinnan förstod! Men ”no”, men pröva på babyavdelningen. Väl där visade jag bilden för en annan expedit som sa samma”no” – men pröva bland hårspännena!

På Sephora gick jag fram till två damer – vilket borde öka chansen att åtminstone en pratade engelska. Det kunde de inte, däremot väldigt mycket franska och av detta förstod jag att de ville jag skulle pröva på Galleries Lafayette.

Där hade de heller inga nålar. Men HM, tänkte jag, det är ju ett svenskt företag. Nu jäklar… Men nej, killen pratade i alla fall engelska.

Vände norrut mot ”the dodgy side”, någonstans borde det väl finnas en punkaffär? Skiner upp när jag ser ordet ”piercing” men ack, de hade bara örhängen och blingbling för tonårstjejer….

Ger upp. Sicket u-land…

 

 

 

Countdown i Monaco

Den Långa Vägen Tillbaka – del 20:

RIV1

image

Solen skiner och det känns underbart att sitta i solen på en uteservering och klämma en dagen-före-margherita.

Nummerlappsutdelningen på den rätt ynkliga running-expon på Stade Luis II gick oväntat smidigt. Fransmännen (dit jag i organisatoriska sammanhang räknar monegasker) är ju petiga med läkarintyg men i den sista bekräftelsen som skickades ut stod det tydligt att mitt intyg var okejjat – så var inte fallet för britten bredvid mig som under stort muttrande fick gräva fram det intyg han skickat in for God’s sake.

Årets lopp blir speciellt för att gränskontrollerna skärpts även vid Menton och därför stängdes anmälan redan förra helgen så att gränspolisen kan fä listor på alla deltagare. På baksidan av nummerlappen sitter en plastficka för ID eller kopia på pass.

Plastfickan ingick i startavgiften på 23 euro men tydligen inga säkerhetsnålar.  Däremot en (rätt ful) funktionströja från Nike och tågbiljett från Monaco till starten i Ventimiglia. Klart överkomligt, men jag hoppas det går att få nålar i morgon eftersom polisen kräver att nummerlappen ska vara synlig och det är ju inte så kul att springa och hålla den i handen…

Värmde upp med två långa promenader i Monaco, bland annat ett varv runt F1-banan. Kan bli varmt i morgon för frusna svenskar (vi lär vara åtta totalt som ska springa 23.8 plus ytterligare några i det millopp som går samtidigt på Monacos gator).

RunTobyRun!

RIV2