Etikettarkiv: Andra länder

Bonjour, do you have what we in Sweden call a säkerhetsnål?

image

Den Långa Vägen Tillbaka – del 21:  Känns lite klantigt att jag inte tog med egna säkerhetsnålar. Ska bli intressant att se hur det ser ut vid starten i Ventimiglia när 1500 löpare kommer att leta efter nålar – som upplagt för en svart marknad på andra sidan torget.

Bestämde mig för att ägna kvällspromenaden i Nice åt att leta nålar men vad fn heter säkerhetsnål på franska? Jag som inte ens vet vad det heter på engelska… (Pin?)

Kändes som mission impossible att gå in i en affär och fråga – jag kan verkligen inte franska – men kom på en smart ide för att inte upprepa misstaget som Björn Borgs tränare lär ha gjort på en verkstad i England: do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?

Googlade helt enkelt fram bilder på säkerhetsnålar i läge 1 (öppen) och läge 2 (stängd) och gick in på ett varuhus, där jag chansade på avdelningen med hårnålar, spännen och dylikt. Och kvinnan förstod! Men ”no”, men pröva på babyavdelningen. Väl där visade jag bilden för en annan expedit som sa samma”no” – men pröva bland hårspännena!

På Sephora gick jag fram till två damer – vilket borde öka chansen att åtminstone en pratade engelska. Det kunde de inte, däremot väldigt mycket franska och av detta förstod jag att de ville jag skulle pröva på Galleries Lafayette.

Där hade de heller inga nålar. Men HM, tänkte jag, det är ju ett svenskt företag. Nu jäklar… Men nej, killen pratade i alla fall engelska.

Vände norrut mot ”the dodgy side”, någonstans borde det väl finnas en punkaffär? Skiner upp när jag ser ordet ”piercing” men ack, de hade bara örhängen och blingbling för tonårstjejer….

Ger upp. Sicket u-land…

 

 

 

Countdown i Monaco

Den Långa Vägen Tillbaka – del 20:

RIV1

image

Solen skiner och det känns underbart att sitta i solen på en uteservering och klämma en dagen-före-margherita.

Nummerlappsutdelningen på den rätt ynkliga running-expon på Stade Luis II gick oväntat smidigt. Fransmännen (dit jag i organisatoriska sammanhang räknar monegasker) är ju petiga med läkarintyg men i den sista bekräftelsen som skickades ut stod det tydligt att mitt intyg var okejjat – så var inte fallet för britten bredvid mig som under stort muttrande fick gräva fram det intyg han skickat in for God’s sake.

Årets lopp blir speciellt för att gränskontrollerna skärpts även vid Menton och därför stängdes anmälan redan förra helgen så att gränspolisen kan fä listor på alla deltagare. På baksidan av nummerlappen sitter en plastficka för ID eller kopia på pass.

Plastfickan ingick i startavgiften på 23 euro men tydligen inga säkerhetsnålar.  Däremot en (rätt ful) funktionströja från Nike och tågbiljett från Monaco till starten i Ventimiglia. Klart överkomligt, men jag hoppas det går att få nålar i morgon eftersom polisen kräver att nummerlappen ska vara synlig och det är ju inte så kul att springa och hålla den i handen…

Värmde upp med två långa promenader i Monaco, bland annat ett varv runt F1-banan. Kan bli varmt i morgon för frusna svenskar (vi lär vara åtta totalt som ska springa 23.8 plus ytterligare några i det millopp som går samtidigt på Monacos gator).

RunTobyRun!

RIV2

 

Nu är det bara det roligaste kvar…

Classique des riviera
Loppet på söndag bjuder på vacker löpning genom tre länder, från Ventimiglia via Menton till Monaco där det blir målgång inte bara för själva loppet utan även för ett halvårs slit längs Den Långa Vägen Tillbaka.

 

Den Långa Vägen Tillbaka – del 19:

Vägen Tillbaka har varit lång och krokig, men nu är det bara det roligaste kvar: själva utmaningen att springa längs den vackra kuststräckan från Ventimiglia i Italien via Menton och Cap Roquebrun Martin i Frankrike till målet i Monaco.

Känner mig ganska väl förberedd för uppgiften – trots allt – även om det förstås hade varit ännu bättre om inte hösten och vintern kantats av 12 veckor med hosta och förkylningar samt en bortopererad gallblåsa men man ska inte klaga…

Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Den stora frågan är hur mycket ork de båda 100-metersstigningarna kommer att kosta. Den första kommer redan efter cirka 1 kilometer, i den gamla delen av Ventimiglia, och den andra efter 14 kilometer vid 90-gradersböjen under ”a” i Cap Martin på kartan. Sedan är det mer eller mindre nerför i åtta kilometer till målet i hamnen i Monaco och det ska också bli intressant att se om nedförslöpen gör livet lättare eller svårare – det är ju inte precis något jag tränar på till vardags – men till målet ska jag, frågan är bara hur fort eller långsamt det går och hur trött jag är när jag korsar mållinjen…

Förhoppningsvis tittar jag inte för mycket på klockan – eller fötterna framför – utan lägger desto mer tid åt att njuta av utmaningen och utsikten och suger in en uppsjö av nya löparintryck. Jag är ju inte precis där för att slå något slags personligt rekord. Mer än på just den banan 🙂

Väderprognosen talar om en natttemperatur på 7-8 grader som sedan stiger till 16-17 och jag gissar att det innebär drygt 10 grader när starten går klockan 09.45 – vilket känns helt okej!

Mina delmål under Den Långa Vägen Tillbaka

Dags för nya friska tag!

huvudstor4En härlig skylt, som jag hoppas få se vid åtminstone två tillfällen under 2016. En i Köpenhamn och en i Helsingborg…

 

Den Långa Vägen Tillbaka – del 14: 

Så har vi gått in i månaden ”vabbruari” och inledde månaden storstilat med två sjuka barn och lite eget ynk därtill. Jag skriver ”lite” för trots allt har jag klarat mig hyfsat – bara lite halsont, lite snuva och 38.6 grader – att jämföra med barnens febertoppar och vårt nya månadsrekord på 40.9 graders feber.

Med andra ord, vips blev Den Långa Vägen Tillbaka ännu längre, ännu krokigare, och nu gäller det att vänta ut alla smittor innan jag kan dra igång träningen igen.

Det känns förstås trist att åka på den här skiten, nu när jag äntligen fått flyt i träningen och kände att den gav resultat. Samtidigt är det förstås bättre att det kommer nu och inte om fem veckor, när det är dags att packa trunken för vårens första stora mål, Classique des Riviera.

monaco

Tiden dit börjar bli knapp och jag känner att jag håller på att halka efter tidtabellen men är jag bara igång igen med träningen inom en vecka ska det inte finnas någon anledning till panik. Det viktigaste är att jag hinner få till ett par ordentliga långpass under februari samt springa mitt planerade 15 km-lopp den 28:e som genrep för att påminna mig om hur det är att springa omgiven av en massa andra löpare. Varav de flesta har ett högre tempo än jag. I alla fall i början…

Innan jul lovade jag mig själv – och er, kära läsare – att bli bättre på att variera min träning och det första långpasset kommer därför att bjuda på en ny upplevelse: halva passet kommer nämligen att gå som på räls. Eller rättare sagt: det kommer att gå på räls eftersom vi numera har tågstopp i byn. Turen kommer att gå med tåg in till Malmö C och sedan hem till fots, vilket enligt min uppmätning är 17.3 km. Är dagsformen sedan bra så avslutar jag dagen med ett extra varv runt byn så att Runkeepern kommer upp i 20 km.

Egentligen gillar jag inte att springa i stadsmiljö, i alla fall inte om rödljus och föremål i trafiken inverkar negativt på möjligheterna att få upp ett bra tempo och ”flow” i löpningen. Men just den här sträckan består till stor del av cykelväg och är hyfsat befriat från kritiska korsningar med bilar och bussar.

Årets nya friska tag innebär också  att hemsidan har fått sig ett litet ansiktslyft. Slipar fortfarande på några små detaljer men annars gick det väldigt smidigt även om jag säkert bläddrade igen 400 olika WordPress-profiler innan jag bestämde mig för den här varianten.

Jag har också haft tid att fundera över nya mål efter Monaco den 13 mars och har bestämt mig för att sätta ribban lite högre än jag gjorde i fjol. Det gäller att passa på medan jag bara är 48 🙂

Detta kräver förstås att jag håller mig frisk och skadefri – så det blir prio 1.

österlentrail

Sedan handlar det om att fortsätta bygga på kombinationen distans + tempo och att orka långt i jämnt tempo (inte nödvändigtvis snabbt) och detta i framför allt tre långlopp:

  • 16/4 Verkeån Trail 21.9 km (terräng)
  • 22/5 Copenhagen Marathon
  • 3/9 Helsingborg Marathon

Sedan ska vi säkert kunna klämma in något annat smått och gott. Som Veberödsrundan, S:t Olofsloppet eller något annat charmigt ”byhålelopp” (som jag egentligen inte får kalla dem för min mamma) som rent av är så litet att till och med S:t Olof framstår som en storstad.

reykjavikmarathonNågon mer utlandstur för att springa lopp lär det inte bli i år, även om jag börjar bli väldigt sugen på Reykjavik den 20 augusti (10+21+42 km). Kommer att mellanlanda 36 timmar på Island i juni och om vädret är okej tänker jag  testa 10-kilometersslingan, som även utgör del av hel- och halvmarathonbanorna. Känns som ett bra sätt att se Reykjavik på!

Har också hittat ett lopp i Spanien som lockar… Det är Salamancas halvmara, som brukar arrangeras i början av mars varje år. Pluggade där hösten 1993 och har inte varit där sedan dess och det hade förstås varit kul – speciellt som banan passerar precis utanför den gamla trädörren till min skola och förbi de båda lägenheter jag bodde i. Så kanske 2017…?

nycmDet hade säkert också varit kul att fira min 50-årsdag (+ tre eller fyra dagar) nästa höst med att springa New York Marathon, men då rasslar det ju iväg åtminstone 15 000 och kommer att kännas fullständigt meningslöst om man blir sjuk eller skadad eller tvingas bryta redan innan Brooklyn.

Nåväl, vi får väl se vad det blir. Allt som har med utlandet att göra är ju trots allt beroende av 1) pengar, 2) semesterdagar och 3) familjens övriga planering.

Med andra ord: det är på alla sätt billigare och lättare att planera för ett litet mysigt ”brödrostlopp” i närområdet (= Skåne). Har du något bra tips?

RunTobyRun!

 

DLVT – två månader till mål…

Det har nu gått tre månader sedan jag, efter sju veckors envis hosta, drog igång mitt träningsprogram Den Långa Vägen Tillbaka och tänk vad tiden går fort, på onsdag är det bara två månader kvar till målet i Monaco den 13 mars.

Planen var att springa följande sträckor i ett tempo av max 5:30/km, ett mål som kändes rimligt och lagom tufft. Visserligen kom det ytterligare en förkylning emellan och en gallstensoperation (26/11) men överlag har det gått över förväntan och den senaste månaden har jag kunnat träna för fullt även om det numera blivit vinter.

    • Mål 1: 6.7 km innan den 13/11. Klarat 18/10 (5:24)
    • Mål 2: 11 km innan den 13/12. Klarat 13/11 (5:19) och igen (efter operation) 13/12 (5:20)
    • Mål 3: 10 km NYTÅRSLÖB. Klarat 31/12 (5:04)
    • Mål 4: 15 km innan den 13/1.  Klarat 9/1 (5:14)

När det gäller den fortsatta resan till Monaco har jag nu reviderat mina tidsmål. Klarade jag nyårsmilen på 5:04 så finns det förstås ingen anledning att sikta på 5:30 på nästa lopp utan det bör förstås gå lite snabbare, helst under 50 minuter.

MENTONTVÅ MÅNADER KVAR – I Menton går Classique des Riviera rakt under ”vårt” hus i gamla stan, där vi tillbringat tre majveckor under åren 2009-2011. Vid pilens början ligger Italien, efter kurvan väntar ytterligare 14 kilometers löpning till målet i Monaco.

Däremot tror jag att det kan bli svårt att klara loppet på rivieran under 5:30. Har läst några bloggar och studerat banprofilen och den bjuder på en 85-metersbacke direkt efter starten i Ventimiglia och sedan en 110 metersstigning efter cirka 15 km vid Roquebrun Cap-Martin.

Frågan är förstås hur mycket ork de här båda backarna suger och hur snabbt återhämtningen sker – trots allt är ju resten av loppet flackt eller går utför… Men  för säkerhets skull lägger jag på ett antal minuter och siktar på en jämn sluttid i mål: 2.22:22. 🙂

  • Mål 5: 10 km TRÄNINGSLOPP 31/1. (5:00 = 50.00)
  • Mål 6: 20 km innan den 13/2 (5:30)
  • Mål 7: 15 km TRÄNINGSLOPP 28/2 (5:12 = 1.17:30)
  • Mål 8: 23.8 km CLASSIQUE DES RIVIERA 13/3 (5:58 = 2:22:22)

RunTobyRun!

 

Mot nya mål!

Den onda ryggen är ett minne blott (ta i trä) och träningen går bra även om jag förstås har en bit kvar innan jag fått tillbaka formen och flåset. Men det går framåt och därför vågar jag också blicka framåt.

Funderar på att springa ett 9.2-lopp på Österlen i slutet av juli men anmäler mig i så fall på plats om 1) formen känns bra, 2) vädret är bra och 3) jag kan smita lite tidigare från jobbet den dagen – tar längre tid än man tror att köra från Malmö till Sankt Olof. Däremot har jag sedan länge anmält mig till tre lopp:

15/8: Veberödsrundan 21.1 km
13/9: Copenhagen Half Marathon 21.1 km
19/9: Kung Björnloppet (Uppsala) 10 km

Veberödsrundan ska bli speciell. Har bott i byn och gjorde min bästa halvmara här 1996, när jag fortfarande var ung, smal och snabb, och kommer väl i år att göra en tid som är 25-30 minuter sämre. Men som sagt: gamla rekord är preskriberade! Kung Björnloppet ska också bil kul – det var runt den gamla gravhögen som jag sprang min första mil, ett skollopp i nian.

Kanske blir det också Trelleborgsloppet den 29/8 – har sprungit där två gånger och brukar alltid träffa på några jag känner.

Menton och Monaco

Vinterns stora mål blir emellertid att träna för Riviera Classic/Classique des Riviera – från Ventimiglia i Italien via Menton i Frankrike till Monaco med mål nere i hamnen, där formel 1-bilarna brukar ha sin depå vid furstendömets årliga Grand Prix.

Loppet är 23.8 km och går den 13 mars nästa år och bjuder på två ordentliga backar och en vacker utsikt. Har tre vårar i rad (2009-2011) hyrt lägenhet i just Menton och har kört sträckan med bil flera gånger så jag har bra koll på vad som väntar. Bild 2 ovan är från Menton, där löparna följer strandpromenaden och hamnen (längst till vänster på bilden).

Passade dessutom på att boka, nu när jag hade möjlighet att casha in en gratis flygresa med det norska flygbolaget och dessutom kunde boka ett billigt och bra hotell (som dessutom går att avboka gratis om det kniper).Så min enda ”risk”, om jag blir sjuk eller skadad i vinter, är anmälningsavgiften på 20 euro. Ser verkligen fram mot detta lopp!

Hyde Park – en klassiker

image
Marble Arch

Är i London och även om jag använt mitt ”Oyster card” flitigt på tunnelbana och buss så har det blivit åtskilliga kilometer till fots.

I går morse tog jag en frukostjogg runt Hyde Park, en riktig klassiker. Gillar egentligen inte att springa på tom mage men av praktiska skäl var det inte genomförbart att först äta och sedan smälta maten.

Tog det lugnt och kände glädjande nog inte av något alls i ryggen – precis som rehab-Jonas förutspått och det känns ju lovande. Ska försöka göra ett nytt försök i morgon innan vi styr kosan mot Gatwick och flyget hem. Blir spännande att se hur lätta fötterna är efter dagens långpromenad….

RunTobyRun!
tillägg tisdag: andra varvet runt parken, i högre tempo och utan fotopauser gick på fina 5:18 – det bästa på länge, trots storstadströtta ben, dåligt med sömn och eventuellt en begynnande förkylning. Mer trafik idag och mer trängsel på trottoarerna men bara ett ofrivilligt stopp vid rödljus. Härligt!

Löpband och skidor i Dubai

dubai
Utsikt från löpbandet

Har precis kommit hem från en semestervecka i Dubai, där jag lyckades få ihop fyra morgonpass på löpbandet (11.5+9+6+6 km) medan övriga i familjen fortfarande låg och snusade gott uppe på hotellrummet.

Jag tycker inte om att springa på löpband och gillar definitivt inte att springa på tom mage men nu tog jag chansen och det fungerade ganska bra, även om jag blev lite stel i höger vadmuskel och därför blev de två sista passen kortare och lugnare.

Löpband är något jag tar till när det kniper, som på ett hotell granne med den 12-filiga matarleden genom Dubai. Visst hade det gått att springa i kvarteren runt omkring men med fara för liv och lem så fort det närmar sig en taxi eller annan bil. Och det gör de ofta ganska fort.

Dubai2
Utsikt från toppen av SkiDubai

Hann också med att åka slalom i den imponerande skidbacken inomhus, även om det förstås är helt sjukt att åka utför i 4 minusgrader när det är plus 30 ute. Pisterna är 400 meter långa och fallhöjden helt okej, snön mjuk och inte mycket till kö vid liftarna.

Faktum är att det är 21 år sedan jag senast stod på ett par skidor men det gick bra, jag kom ner med armar och ben i behåll och utan att göra en enda vurpa :-). Förut, innan jag flyttade ner till Skåne, åkte jag mycket skidor, både på längden och utför: Vemdalen, Björnrike, Åre, Österrike… Klart att det är något jag saknar emellanåt och jag hoppas verkligen att det inte dröjer 21 år till nästa gång!

Det finns en kille i min by som vill ha med mig i deras Vasaloppslag och det är klart, Vasan är ju en gammal dröm. Men det känns inte särskilt realistiskt så de får nog åka utan mig. Men man ska aldrig säga aldrig…

 

 

TRONDHEIM: På tur i Norge

TRO14b

norge
#13 – 140906:

Trondheim halvmaraton  21.1 km
1.47.02  (5:06/km)

Med en förkyld dotter i huset var det väl bara en tidsfråga innan jag skulle bli smittad. Kanske hade jag redan någon bassilusk i kroppen och i så fall var det kanske inte så konstigt att jag höll på att ta slut på Trelleborgsloppet. Med bara en vecka mellan Trelleborg och Trondheim fanns det helt enkelt inte tid att bli sjuk och när jag började känna hur det kliade i halsen så kändes det dystert. Skulle det bli en repris av VM i våras och att jag skulle tvingas kasta in handduken?

Torsdagen kändes inte kroppen 100 men när jag på fredagen satte mig på flyget till Trondheim kändes läget under kontroll, även om det definitivt skulle vara för tidigt att ropa hej.

Trondheim, förresten, varför det? Jo, efter Barcelona kändes det som att om jag skulle springa fler maror, så borde jag ha bättre förutsättningar att klara en höstmara efter en sommar full av härlig löpning än att försöka prestera på topp i mitten av mars. Trondheim är vackert och har fördelen att hel- och halvmaraton avgörs samtidigt, loppet är heller inte så stort så att det går att bestämma sig väldigt sent för vilket alternativ man ska springa. I mitt fall valde jag, efter moget övervägande, att satsa på 21 km och försöka göra det bra, hellre än att plåga mig runt en hel mara.

Stämningen var på topp bland de låga trähusen i Trondheims centrum när starten gick med 1500 löpare, nytt rekord. Jag kände att jag efter sommarens träning nog borde klara av att springa ganska långt i 5-minuterstempo, kanske rent av hela vägen, och tog rygg på den ensamme farthållaren. Det dröjde dock inte länge förrän jag hamnade en liten bit framför hans lilla klunga och där låg jag kvar den första milen, som jag klarade av med 45 sekunder i banken, trots flera rejäla uppförsbackar och gav mig sedan ut på andra varvet.

Efter 13 km var jag tvungen att släppa ballongen, som för övrigt byttes ut i halvtid, men vid 18 km låg jag fortfarande klart under målet, vid 19 km på exakt 5 min/km men nu kändes benen allt tyngre. Kanske var det backarna på andra varvet som sög orken ur benen, kanske var det så enkelt att jag inte hade mer kraft kvar i batterierna. Oavsett vilket så tappade jag tid in mot mål men noterade ändå nytt PB med nästan två minuter: 1.47:02 och det kändes förstås jättebra. Samtidigt var det lite nesligt att tappa tempo på slutet, det kändes som att jag hade en sluttid på runt 1.45:30 (5:00/km) inom räckhåll.

5 km:  24:27
10 km: 49:15  (24.48)
15 km: 1.14:20  (25.05)
20 km: 1.40:40  (26.20)
21.1 km:  1.47:02  (6.22/20-21.1)

15-kilometerspasseringen var den överlägset bästa jag haft, 3:25 bättre än den tid jag satte i Köpenhamn förra våren, 20-passeringen likaså. Så jag hade all anledning att vara nöjd – trots att jag tappade på slutet.

Och förkylningen? Jo, den bröt ut två dagar efter loppet…

Betyg på insatsen: 4

TRO250 löpare startade i Trondheims maraton, 1500 sprang halva distansen.

BARCELONA: Ska inte bara skylla på solen…

BCN MEDALJ

spanien
#10 – 140316:

Barcelona marató  42.2 km
4.53:22 (6:58/km)

Nej, uppladdningen kändes inte helt perfekt. Jag hade inte lyckats få till något riktigt långpass och genrepet i Köpenhamn gick heller inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, kanske var det den där förkylningens fel eller var det bara så enkelt att jag inte var i form? Och i så fall, skulle jag verkligen klara av att pina mig runt fyra mil?

Jag intalade mig själv att det inte skulle vara någon skam om jag tvingades bryta, att ingen annan än jag själv skulle ha rätt att ha någon synpunkt på min insats och att det i så fall var smartast att bryta vid 13 km-passeringen på Gran Via, alldeles intill mitt hotell, och se det hela som ett träningspass. Att däremot fortsätta kämpa och bryta efter säg 25 km skulle inte vara så smart utan innebära att jag på något sätt skulle få ta mig tillbaka genom hela stan och i det läget är det ju lika bra att springa…

I Köpenhamn hade jag bestämt mig för att gå ut i ett 5:30-tempo och sedan försöka hålla det så länge som möjligt och det kändes som en rätt bra taktik även om det inte höll riktigt så långt som jag hade hoppades. Även om det nog inte var tempot som ställde till det, så bestämde jag mig för att gå ner en fartgrupp till 5:44/km. Det skulle motsvara en tid i mål under 4 timmar, men att klara det tempot hela vägen skulle vara minst sagt osannolikt, så det var det inte ens lönt att drömma om. Men visst hade det varit en fantastisk känsla att springa snabbare än jag gjorde 1987…

Jag var tvungen att kissa tre gånger innan start, den sista gången på baksidan av ett tält precis innan startlinjen,något som jag inte var helt ensam om. Men hellre det än att springa kissnödig i tre mil som jag gjorde i Köpenhamn…

I Barcelona släpps de olika startgrupperna iväg med en rejäl lucka, så när jag och ballongerna gav mig ut på Placa Espanya låg gatorna tomma framför oss och det kändes luftigt och fritt, inte alls så trångt som det var i början av Copenhagen Marathon. Det var precis lagom varmt och kändes som en riktigt bra dag, det här skulle nog gå vägen trots allt!

BCN 14
Bara 29 km kvar…

Jag kände mig fräsch i uppförsbacken vid FC Barcelonas stadion Nou Camp, vinkade till fanklubben på Gran Via och fortsatte förbi Gaudís berömda byggnader på Passeig de Gracia, den ofärdiga kyrkan La Sagrada Familia och upp mot 21 km dit man kommer efter ett av två riktigt tråkiga partier på banan, en ”tarm” där man springer lätt uppför i flera kilometer med mötande löpare på andra sidan som kommit längre på sin mara. De där båda ”tarmarna” kändes mentalt tunga och inte blev det bättre av att solen började titta fram ordentligt.

5 km:  28:24
10 km:  56:37 (28:13)
15 km: 1.24:56  (28:19)
20 km: 1.52:53 (27:57)
21.1 km:  1.59:11  (6.18/20-21.1)

Men jag var ändå nöjd, hade inga problem att följa mina harar och höll tidtabellen halvvägs. Gjorde ett snabbt stopp i en bajamaja och fortsatte glad i hågen mot 25 km-passeringen.

Nu började det bli varmt, riktigt varmt, dryga 20 grader i skuggan men på den här delen av banan fanns knappt någon skugga alls att gömma sig i. Träningspassen hemma i en temperatur runt nollan kändes plötsligt väldigt avlägsna, den här värmen var jag inte riktigt beredd på och när jag efteråt tittar på några videoklipp från loppet så ser jag rätt sliten ut redan vid 25 km.

Bara 17 kvar…

I ärlighetens namn ska man kanske inte skylla på den där tända lampan, men jag tror ändå att värmen i högsta grad bidrog till att jag tog slut. Jag minns den andra dubbelriktade ”tarmen” längs Diagonal som riktigt jobbig, ändå passerade jag 30 km på drygt tre timmar vilket är helt OK. Men sedan rasslade tiden iväg snabbare än mina trötta ben och mellan 30 och 35 km noterade jag kilometertider på över 10 minuter, inte särskilt imponerande ens med den sträckan i benen. Jag gick 100 meter, sprang 200, gick, sprang, förbannade livet i största allmänhet, fick en energi-snack av en medlidande medlöpare och bet ihop… In förbi Placa Catalunya och genom gamla stan, mycket publik, var tvungen att kämpa på och se ut som att jag verkligen skulle greja det här!

25 km: 2.23:32 (30:39)
30 km: 3.03:18 (39:46)
35 km: 3.54:24 (51:06)
40 km: 4.37:18 (42:54)
42.2 km: 4.53:22 (16:04/40-42.2)

Efter att ha vinkat till Christoffer Columbus-statyn vid mynningen av Las Ramblas kunde jag äntligen se 40-skylten, men också den obehagligt långa, spikraka Paral-lel som bjuder på två kilometers fri sikt upp mot mål. Och det är elakt nog lätt uppför. Jag gick, jag sprang, jag gick, jag bet ihop, tog sista vänsterböjen och kunde äntligen pusta ut. Jag hade klarat det, visserligen nästan en halvtimme långsammare än i Köpenhamn. Men vafan, jag klarade det!

Bragden firades, förstås, med bubbel och sedan fotboll på kvällen, där Barca krossade Osasuna. En bra kväll!

Betyg på insatsen: 3

 

Fler bilder (min vän Rosa fångade mig på Gran Via men missade mig vid mål):

x bcn5 x bcn4 x bcn3 x bcn2 x bcn1