Etikettarkiv: Andra länder

Löpband och skidor i Dubai

dubai
Utsikt från löpbandet

Har precis kommit hem från en semestervecka i Dubai, där jag lyckades få ihop fyra morgonpass på löpbandet (11.5+9+6+6 km) medan övriga i familjen fortfarande låg och snusade gott uppe på hotellrummet.

Jag tycker inte om att springa på löpband och gillar definitivt inte att springa på tom mage men nu tog jag chansen och det fungerade ganska bra, även om jag blev lite stel i höger vadmuskel och därför blev de två sista passen kortare och lugnare.

Löpband är något jag tar till när det kniper, som på ett hotell granne med den 12-filiga matarleden genom Dubai. Visst hade det gått att springa i kvarteren runt omkring men med fara för liv och lem så fort det närmar sig en taxi eller annan bil. Och det gör de ofta ganska fort.

Dubai2
Utsikt från toppen av SkiDubai

Hann också med att åka slalom i den imponerande skidbacken inomhus, även om det förstås är helt sjukt att åka utför i 4 minusgrader när det är plus 30 ute. Pisterna är 400 meter långa och fallhöjden helt okej, snön mjuk och inte mycket till kö vid liftarna.

Faktum är att det är 21 år sedan jag senast stod på ett par skidor men det gick bra, jag kom ner med armar och ben i behåll och utan att göra en enda vurpa :-). Förut, innan jag flyttade ner till Skåne, åkte jag mycket skidor, både på längden och utför: Vemdalen, Björnrike, Åre, Österrike… Klart att det är något jag saknar emellanåt och jag hoppas verkligen att det inte dröjer 21 år till nästa gång!

Det finns en kille i min by som vill ha med mig i deras Vasaloppslag och det är klart, Vasan är ju en gammal dröm. Men det känns inte särskilt realistiskt så de får nog åka utan mig. Men man ska aldrig säga aldrig…

 

 

TRONDHEIM: På tur i Norge

TRO14b

norge
#13 – 140906:

Trondheim halvmaraton  21.1 km
1.47.02  (5:06/km)

Med en förkyld dotter i huset var det väl bara en tidsfråga innan jag skulle bli smittad. Kanske hade jag redan någon bassilusk i kroppen och i så fall var det kanske inte så konstigt att jag höll på att ta slut på Trelleborgsloppet. Med bara en vecka mellan Trelleborg och Trondheim fanns det helt enkelt inte tid att bli sjuk och när jag började känna hur det kliade i halsen så kändes det dystert. Skulle det bli en repris av VM i våras och att jag skulle tvingas kasta in handduken?

Torsdagen kändes inte kroppen 100 men när jag på fredagen satte mig på flyget till Trondheim kändes läget under kontroll, även om det definitivt skulle vara för tidigt att ropa hej.

Trondheim, förresten, varför det? Jo, efter Barcelona kändes det som att om jag skulle springa fler maror, så borde jag ha bättre förutsättningar att klara en höstmara efter en sommar full av härlig löpning än att försöka prestera på topp i mitten av mars. Trondheim är vackert och har fördelen att hel- och halvmaraton avgörs samtidigt, loppet är heller inte så stort så att det går att bestämma sig väldigt sent för vilket alternativ man ska springa. I mitt fall valde jag, efter moget övervägande, att satsa på 21 km och försöka göra det bra, hellre än att plåga mig runt en hel mara.

Stämningen var på topp bland de låga trähusen i Trondheims centrum när starten gick med 1500 löpare, nytt rekord. Jag kände att jag efter sommarens träning nog borde klara av att springa ganska långt i 5-minuterstempo, kanske rent av hela vägen, och tog rygg på den ensamme farthållaren. Det dröjde dock inte länge förrän jag hamnade en liten bit framför hans lilla klunga och där låg jag kvar den första milen, som jag klarade av med 45 sekunder i banken, trots flera rejäla uppförsbackar och gav mig sedan ut på andra varvet.

Efter 13 km var jag tvungen att släppa ballongen, som för övrigt byttes ut i halvtid, men vid 18 km låg jag fortfarande klart under målet, vid 19 km på exakt 5 min/km men nu kändes benen allt tyngre. Kanske var det backarna på andra varvet som sög orken ur benen, kanske var det så enkelt att jag inte hade mer kraft kvar i batterierna. Oavsett vilket så tappade jag tid in mot mål men noterade ändå nytt PB med nästan två minuter: 1.47:02 och det kändes förstås jättebra. Samtidigt var det lite nesligt att tappa tempo på slutet, det kändes som att jag hade en sluttid på runt 1.45:30 (5:00/km) inom räckhåll.

5 km:  24:27
10 km: 49:15  (24.48)
15 km: 1.14:20  (25.05)
20 km: 1.40:40  (26.20)
21.1 km:  1.47:02  (6.22/20-21.1)

15-kilometerspasseringen var den överlägset bästa jag haft, 3:25 bättre än den tid jag satte i Köpenhamn förra våren, 20-passeringen likaså. Så jag hade all anledning att vara nöjd – trots att jag tappade på slutet.

Och förkylningen? Jo, den bröt ut två dagar efter loppet…

Betyg på insatsen: 4

TRO250 löpare startade i Trondheims maraton, 1500 sprang halva distansen.

BARCELONA: Ska inte bara skylla på solen…

BCN MEDALJ

spanien
#10 – 140316:

Barcelona marató  42.2 km
4.53:22 (6:58/km)

Nej, uppladdningen kändes inte helt perfekt. Jag hade inte lyckats få till något riktigt långpass och genrepet i Köpenhamn gick heller inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, kanske var det den där förkylningens fel eller var det bara så enkelt att jag inte var i form? Och i så fall, skulle jag verkligen klara av att pina mig runt fyra mil?

Jag intalade mig själv att det inte skulle vara någon skam om jag tvingades bryta, att ingen annan än jag själv skulle ha rätt att ha någon synpunkt på min insats och att det i så fall var smartast att bryta vid 13 km-passeringen på Gran Via, alldeles intill mitt hotell, och se det hela som ett träningspass. Att däremot fortsätta kämpa och bryta efter säg 25 km skulle inte vara så smart utan innebära att jag på något sätt skulle få ta mig tillbaka genom hela stan och i det läget är det ju lika bra att springa…

I Köpenhamn hade jag bestämt mig för att gå ut i ett 5:30-tempo och sedan försöka hålla det så länge som möjligt och det kändes som en rätt bra taktik även om det inte höll riktigt så långt som jag hade hoppades. Även om det nog inte var tempot som ställde till det, så bestämde jag mig för att gå ner en fartgrupp till 5:44/km. Det skulle motsvara en tid i mål under 4 timmar, men att klara det tempot hela vägen skulle vara minst sagt osannolikt, så det var det inte ens lönt att drömma om. Men visst hade det varit en fantastisk känsla att springa snabbare än jag gjorde 1987…

Jag var tvungen att kissa tre gånger innan start, den sista gången på baksidan av ett tält precis innan startlinjen,något som jag inte var helt ensam om. Men hellre det än att springa kissnödig i tre mil som jag gjorde i Köpenhamn…

I Barcelona släpps de olika startgrupperna iväg med en rejäl lucka, så när jag och ballongerna gav mig ut på Placa Espanya låg gatorna tomma framför oss och det kändes luftigt och fritt, inte alls så trångt som det var i början av Copenhagen Marathon. Det var precis lagom varmt och kändes som en riktigt bra dag, det här skulle nog gå vägen trots allt!

BCN 14
Bara 29 km kvar…

Jag kände mig fräsch i uppförsbacken vid FC Barcelonas stadion Nou Camp, vinkade till fanklubben på Gran Via och fortsatte förbi Gaudís berömda byggnader på Passeig de Gracia, den ofärdiga kyrkan La Sagrada Familia och upp mot 21 km dit man kommer efter ett av två riktigt tråkiga partier på banan, en ”tarm” där man springer lätt uppför i flera kilometer med mötande löpare på andra sidan som kommit längre på sin mara. De där båda ”tarmarna” kändes mentalt tunga och inte blev det bättre av att solen började titta fram ordentligt.

5 km:  28:24
10 km:  56:37 (28:13)
15 km: 1.24:56  (28:19)
20 km: 1.52:53 (27:57)
21.1 km:  1.59:11  (6.18/20-21.1)

Men jag var ändå nöjd, hade inga problem att följa mina harar och höll tidtabellen halvvägs. Gjorde ett snabbt stopp i en bajamaja och fortsatte glad i hågen mot 25 km-passeringen.

Nu började det bli varmt, riktigt varmt, dryga 20 grader i skuggan men på den här delen av banan fanns knappt någon skugga alls att gömma sig i. Träningspassen hemma i en temperatur runt nollan kändes plötsligt väldigt avlägsna, den här värmen var jag inte riktigt beredd på och när jag efteråt tittar på några videoklipp från loppet så ser jag rätt sliten ut redan vid 25 km.

Bara 17 kvar…

I ärlighetens namn ska man kanske inte skylla på den där tända lampan, men jag tror ändå att värmen i högsta grad bidrog till att jag tog slut. Jag minns den andra dubbelriktade ”tarmen” längs Diagonal som riktigt jobbig, ändå passerade jag 30 km på drygt tre timmar vilket är helt OK. Men sedan rasslade tiden iväg snabbare än mina trötta ben och mellan 30 och 35 km noterade jag kilometertider på över 10 minuter, inte särskilt imponerande ens med den sträckan i benen. Jag gick 100 meter, sprang 200, gick, sprang, förbannade livet i största allmänhet, fick en energi-snack av en medlidande medlöpare och bet ihop… In förbi Placa Catalunya och genom gamla stan, mycket publik, var tvungen att kämpa på och se ut som att jag verkligen skulle greja det här!

25 km: 2.23:32 (30:39)
30 km: 3.03:18 (39:46)
35 km: 3.54:24 (51:06)
40 km: 4.37:18 (42:54)
42.2 km: 4.53:22 (16:04/40-42.2)

Efter att ha vinkat till Christoffer Columbus-statyn vid mynningen av Las Ramblas kunde jag äntligen se 40-skylten, men också den obehagligt långa, spikraka Paral-lel som bjuder på två kilometers fri sikt upp mot mål. Och det är elakt nog lätt uppför. Jag gick, jag sprang, jag gick, jag bet ihop, tog sista vänsterböjen och kunde äntligen pusta ut. Jag hade klarat det, visserligen nästan en halvtimme långsammare än i Köpenhamn. Men vafan, jag klarade det!

Bragden firades, förstås, med bubbel och sedan fotboll på kvällen, där Barca krossade Osasuna. En bra kväll!

Betyg på insatsen: 3

 

Fler bilder (min vän Rosa fångade mig på Gran Via men missade mig vid mål):

x bcn5 x bcn4 x bcn3 x bcn2 x bcn1