Barfota

I grunden är löpning bland det enklaste man kan göra efter att gå – ändå finns det de som känner att de måste göra det mer komplicerat än nödvändigt.

Jag har till exempel aldrig förstått mig på poängen att springa barfota. Bredvid mig i startfållan i Marathonas stod en kompakt grekisk kille i löparlinne och coola löparbrillor redo för start – barfota.

Utgår givetvis från att det inte var första gången han sprang barfota – vore ju korkat att göra premiären på över 4 mil asfalt – så det är möjligt att hans fotsulor är hårdare än sulan på ett par Converse. Men ändå. Känns ju som att minsta sten eller glassplitter eller annat skit längs vägen måste kännas. Aj. Oj. Aj…

ath13

Så har vi gängen som alltid klär ut sig, springer i militäruniform med marschkängor och packning eller utklädda till en gul Pokémon. Som om det inte räcker med att kuta 21 eller 42 kilometer, det är förstås ännu coolare att göra det iklädd hjälm, mantel, spjut och en sköld som de spartanska krigarna jag sprang ikapp efter cirka 3 kilometer och som tog sig i mål på drygt 5.15. Visst, maskeradfolket väcker glada miner längs vägen, både hos andra löpare och bland publiken, men ändå… Varför göra det ännu svårare för sig?

Nåväl, krigarna hade i alla fall något på fötterna 🙂

RunTobyRun!

PS: Vill man nu nödvändigtvis klä ut sig så rekommenderas tydligen vinmaran i Medoc, som är ett enda stort maskeradparty. Låter rätt festligt. DS.

KNUTSTORP: Fem lopp på en dag!

16-rainbowrun
Blåsigt innan start – och givetvis motvind på långrakan (därav min bistra min på bilden..)

sverige
# 35 – 161029
Rainbow Run, Ring Knutstorp
5 lopp/totalt 30 km:
2 km = 9:49 (4:54/km)
4 km = 20:17 (5:04/km)
6 km = 29:25 (4:54/km)
8 km = 42:46 (5:21/km)
10 km = 1.01:07 (6:07/km)

Totalt: 2.43:24 (5:26/km)

Så var det då dags att tackla utmaningen att springa fem lopp på en dag, 30 kilometer totalt och hantera den förmodade tristessen att springa samma varv 15 gånger runt racerbanan Ring Knutstorp…

Ja, att ladda om batterierna fyra gånger, undvika att bli stel och samtidigt hålla sig varm och torr samt fylla på med näring i de 18-40 minuter långa pauserna – det var bara en del av utmaningen. Jag klär mig ofta för varmt, både om kropp och huvud, och då ökar ju risken att bli nedkyld mellan varven.

En annan utmaning skulle bli att ge sig ut på sista milen med den sega känslan av att springa 11:e, 12:e, 13:e, 14:e och 15:e varvet på exakt samma 2-kilometersslinga  – även om varvet enligt bilsportkällor inte är 2 000 prick utan i själva verket mäter 2 070 meter, vilket innebär att dagens 30 km egentligen var drygt 31. Men det beror på hur man springer, förklarade arrangören, eftersom en löpare tar mindre plats och kan gena i kurvorna på ett helt annat sätt än en bil och därför blir varvet 2 km prick.

Ett annat frågetecken gällde själva arrangemanget. Rainbow Run är ju ett ideellt initiativ och det är mig veterligen första gången de arrangerar ett lopp av det här slaget, så innan start var jag lite orolig för att det skulle bli rörigt att hålla koll på tidtagningen och vem som sprang var och hur eftersom det utöver de fem fasta distanserna avgjordes ett 6-timmarslopp (med stafett) samt stafett på milen. Själv skulle jag alltså starta fem gånger, varav de två första ihop med min löparlunchkompis Ola. Men någon trafikstockning blev det inte, däremot var det lite pillegöra med att få ut chipen – en för varje lopp och som dessutom skulle aktiveras innan (lätt att glömma…)

knutstorp2

Bilsport förresten, det är ju ett av mina stora intressen, i alla fall när det gäller Formel 1 men av den varan har det inte varit så mycket på just Ring Knutstorp genom åren. Har varit här tre gånger tidigare – en gång för att se STCC-racing (ovan) och sätter man sig strategiskt i slänten på den stora naturläktaren kan man se nästan hela banan. Har man tur kan man dessutom fånga en groda eller en fjäril.

fren08

Här har jag också varit två gånger ”i tjänsten” när jag jobbade på TV4. Ena gången fick jag chansen att provsitta en Formel Renault-kärra – dock bara i depån – och de är minsann inte helt lätta att komma ner i om man är 180 lång och har några extra kilo ballast runt midjan. Åkte också med polisens körlärare en gång och fick pröva på hur det kändes att köra in i första kurvan i typ 150 km/h och sedan tvärnita… Och jag kan lova att var svårt att både hålla i sig själv och hålla i en filmkamera, det blev ganska skakiga bilder…

Men nog om detta – för nu antar jag att du undrar hur gick det egentligen?

10:00: 2 km: första och kortaste loppet kändes ju av förklarliga skäl som uppvärmning inför de längre distanserna och dessutom ett slags ”scoutning” av banan och de två uppförsbackarna. Vid starten var vi omgivna av ett gäng knattar som pinnade iväg i ett imponerande tempo. Men i höjd med backe 2 tog åldern och rutinen ut sin rätt…

10:30: 4 km  Klantigt… Ola och jag satt i godan ro i värmestugan när vi insåg att vi missat starten och gett täten ett halvt varvs försprång. Haha. Sprang ändå om fem löpare och kom i mål på 20:17 (effektiv tid). Totalt efter 6 km: 30:06 (5:54 i banken)

11:15: 6 km Solen tittade fram emellanåt men fortfarande obegaglig motvind på framför allt långrakan. Höll jämnt tempo och lyckades hålla tredjeplatsen hela loppet! Tid: 29:25. Ackumulerat 10 km: 49:58 (!) och 12 km: 59:31

16-rainbow-run-priser

Fem medaljer och min första löp-pokal!

12:30: 8 km Gick enligt plan även om motvinden på långrakan och uppför värsta mjölksyrepuckeln börjar bli riktigt jobbig… Tid: 42:46 – vilket innebär en totaltid långt under min måltid efter 20 km.

14:00: 10 km Efter 40 minuters vila blev det förstås en seg och stel sista mil, helt utan stilpoäng… Men jag grejade det! 1.01:07.

Till sist ett tack till paintbollkillarna [som jag i efterhand förstått inte alls spelar paintboll utan ”airsoft”, vilket enligt arrangörs-Fredrik är ungefär lika stor skillnad som det är mellan innebandy och golf] som ordnade loppet för att dra in pengar till ett hedervärt HBTQ-projekt. Bra jobbat!

RunTobyRun!

PS. Efter lusläsning av resultatlistorna konstaterar jag att jag fick följande placeringar i loppen:
* 2 km: 5 av 18 (4:e plats bland herrar)
* 4 km: 8 av 16 (4.e plats bland herrar, baserad på officiella tiden 24:16 där vi alltså missade starten med 4 minuter… Den effektiva löptiden var 20:17).
* 6 km: 3 av 15 (3:e plats bland herrar)
* 8 km: 5 av 9 (5:e plats bland herrar)
* 10 km: 15 av 47 (9:e plats bland herrar). DS.

Redo för en annorlunda utmaning

På lördag är det meningen att jag ska springa fem lopp på en och samma dag: 2, 4, 6, 8 och 10 km vilket onekligen kommer att bli en annorlunda upplevelse!

När det stod klart att Cannibal Hippies skulle arrangera Rainbow Run på racerbanan Ring Knutstorp anmälde jag mig snabbt till alla fem distanserna – som en kul utmaning och förhoppningsvis ett bra genrep inför maran i Grekland om tre veckor.

Rainbow Run är ett ideellt initiativ för att dra in lite pengar till välgörenhet, i detta fallet regnbågsrelaterade frågor (än så långe oklart vilka) och hittills har ett hundratal löpare anmält sig till loppen – som förutom de fem distanserna ovan även bjuder på ett 6-timmarslopp (inklusive stafett) och en stafett på milen.

Jag tänker så här: 20 kilometer klarar jag väl alltid – förutsatt att jag får vara frisk och skadefri – och sedan får jag låta vädret och dagsformen avgöra hur jag ska göra med den sista milen, om jag ska försöka ladda om en fjärde gång och därmed ge mig ut på samma varv för 11:e, 12:e, 13:e, 14:e och 15:e gången. Finns väl viss risk för att man är trött på banan vid det laget…

Försöka, säger min inre coach, det är mesigt. Det är bättre att du säger att du SKA springa alla fem loppen, det ökar sannolikheten för att du grejar det!

Enligt planeringen kommer jag att få 18-40 minuters paus mellan loppen och en del av utmaningen blir därmed att hålla igång och inte bli stel, att hålla sig torr och varm och samtidigt fylla på förrådet med näring.

Har ingen ambition att springa snabbt men siktar på en totaltid under 3 timmar, det vill säga 6 minuter/km. Det borde jag greja även om formen inte är den bästa just nu (men ska förhoppningsvis bli bättre till den 13/11j.

Rapport följer förstås!

RunTobyRun!

Eländet som gjorde mig starkare

100518 monaco 13
Målet för Den Långa Vägen Tillbaka.

I dag, den 11 oktober, är det ett år sedan jag bestämde mig för att det fick vara slutförkylt och gav mig ut på Den Långa Vägen Tillbaka (DLVT). Fyra maror i all ära men de fem månaderna från oktober till mars är nog ändå det mest målmedvetna och långsiktiga träningsprogram jag lyckats genomföra, speciellt med tanke på att dök upp flera nya problem längs vägen.

Att jag uppmärksammar årsdagen av DLVT handlar framför allt om att jag tror och hoppas att min historia ska kunna inspirera åtminstone någon annan löpare, som kört fast i skador eller förkylningar eller annat elände.

Efter halvmaran i Veberöd i augusti förra året tvingades jag till ett träningsuppehåll på sju veckor på grund av en envis hosta som aldrig verkade ta slut och som gjorde det totalt omöjligt att träna. Jag hade redan anmält mig till Classique des Riviera (23.8 km genom Italien, Frankrike och Monaco) och när hostan äntligen tog slut var det ganska exakt fem månader kvar till loppet. Jag insåg hur mycket kondis jag hade tappat, att jag behövde börja om från scratch och ta det väldigt lugnt i början. Det var helt enkelt början på DLVT – Den Långa Vägen Tillbaka.

11 oktober: Första löprundan sedan den 18 augusti och en lustig känsla infann sig när jag nollställde klockan på armbandet. Hur gör man egentligen när man springer? Det var ett pirr som påminde om i våras när jag spände på mig ett par slalomskidor för första gången på 21 år. Det har varit en lång och otroligt seg hosta och jag har varit så innerligt trött på den, ibland har jag bara haft lust att ställa mig och sparka in en vägg eller en skåpsdörr men jag har intalat mig att även om det är bittert så finns det inte så mycket annat att göra än att vänta ut eländet. Och nu var det dags…

Jag hade längtat så mycket efter att börja springa igen men glädjen blev förstås kortvarig, det dröjde inte många dagar förrän jag drabbades av ytterligare en förkylning och ytterligare några veckor senare (26/11) fick jag lägga mig på operationsbordet för att plocka bort gallblåsan. Jag hade fått det första anfallet i slutet av juli och trodde då att det var matförgiftning, men när anfallen fortsatte och blev värre så insåg vi att det var dags för en större felsökning och efter två dagars undersökning på SUS i Malmö ringade läkarna in vad som var problemet men konstaterade också att det inte var så akut att de behövde öppna mig akut – tvärtom var det lättare att genomföra operationen när blåsan inte var svullen och irriterad.

Men detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Operationskön var elva månader men en av mina läkare slog ner näven i bordet och sa att ”det går inte, så länge kan han inte vänta” och en vecka senare damp det – högst oväntat – ner en kallelse till operation i Landskrona och ytterligare två veckor senare somnade jag gott på operationsbordet. Ingreppet gick bra, blev bara sjukskriven en vecka och redan dag 6 var jag uppe och joggade ett lugnt varv runt byn utan att de fyra små operationshålen protesterade.

15decefterop
2 december: första snigeljoggen utan gallblåsa.

I slutet av januari var det dags för ytterligare en tvåveckorsförkylning som innebar att jag missade ett lopp och några mils träning och som innebar att jag fick se över planeringen – igen.

2 februari: Vips blev Den Långa Vägen Tillbaka ännu längre, ännu krokigare, och nu gäller det att vänta ut alla smittor innan jag kan dra igång träningen igen. Det känns förstås trist att åka på den här skiten, nu när jag äntligen fått flyt i träningen och kände att den gav resultat. Samtidigt är det förstås bättre att det kommer nu och inte om fem veckor, när det är dags att packa trunken för vårens första stora mål, Classique des Riviera. Tiden dit börjar bli knapp och jag känner att jag håller på att halka efter tidtabellen men är jag bara igång igen med träningen inom en vecka ska det inte finnas någon anledning till panik. Det viktigaste är att jag hinner få till ett par ordentliga långpass under februari…

Efter varje bakslag var det förstås frestande att lägga i högsta växeln och komma igång snabbt med träningen och springa både långt och fort, men jag lyckades att undvika den fällan och följde disciplinerat den tidtabell jag lagt upp med tydliga delmål: att bygga upp orken och kondisen långsiktigt och varje månad bocka av utvecklingen genom att klara en viss sträcka i mitt tänkta racetempo på Rivieran: 5:30/km.

  • Senast den 13/11 skulle jag klara 6.7 km (klarades den 18/10)
  • 13/12 skulle jag klara 11 km (klarades redan den 13/11 och sedan igen – efter operationen – den 13/12)
  • 13/1 skulle jag ha grejat 15 km (klarades den 9/1)
  • 13/2 skulle jag sprungit 20 km (klarade sträckan före den 13/2 men inte tidsmålet på 5:30/km, vilket dröjde till den 5/3)
  • 13/3 var det så dags för slutprovet, Classique des Riviera, 23.8 km (som jag grejade på 5:22/km, dvs klart snabbare än mitt uppsatta tidsmål).

Träningsmässigt innebar detta en upptrappning från 0 km i september till 46.6 km i oktober, 50.1 km i november, 118.8 km i december, 91.6 km i januari och 114.9 km i februari.

Jag klämde också in tre träningslopp i Köpenhamn. Först ett Nytårslöb på 10 km som gick oväntat snabbt (50:43), sedan ytterligare ett millopp som jag missade på grund av januariförkylningen och slutligen ett genrep på 15 km, två veckor innan loppet på Rivieran, och som även det gick över förväntan (5:07/km). Nu kände jag att jag hade målet i Monaco inom räckhåll…

RIV4
Femton minuter till start – upp till bevis!

9 mars: Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Självförtroendet var med andra ord ganska bra när jag satte mig på flyget till Nice, men det är ju som det är med delmål. De är bra kontrollstationer längs vägen men betyder i slutändan ingenting för hur det kommer att gå på slutprovet då det är dagsformen som avgör. Men visst, grejar man inte delmålen så blir det förstås mycket svårare att klara det slutliga målet.

Nej, det var inte dagsformen som var den stora frågan utan hur mycket ork skulle de båda 100-metersstigningarna kosta? Den första kom redan efter typ 500 meter, på väg upp genom gamla stan i Ventimiglia och den andra efter cirka 14 km. Ja, hur det gick längs den vackra kustvägen, det kan du läsa i race rapporten. Där har jag också lagt ut en massa bilder från banan.

image
Början på första brutalbacken.

Nöjer mig här med att konstatera att jag hade väldigt höga förväntningar på loppet och att de infriades på alla sätt och vis: från arrangemanget till den vackra bansträckningen och – jodå – även tidsmässigt. Efteråt blev det förstås till att skåla i bubbel och betrakta den fina medaljen. Den 12 mars tänker jag skåla en gång till – och förhoppningsvis har vägen dit varit lite rakare och enklare den här gången!

Du kan följa alla inlägg under Den Långa Resan Tillbaka genom att klicka på DLVT i taggmolnet till höger på sidan!

RunTobyRun!

PS. Egentligen slutade inte historien om DLVT nere vid hamnen i Monaco – för efter halvmaran på Valborg fick jag genomlida tre veckor med ryggsmärtor , då jag knappt kom ur sängen eller bilen och tvingades gå som en bajsnödig pingvin. Men efter ett antal besök hos sjukgymnast, chiropraktor och massör släppte eländet och jag kunde ta upp träningen igen. Jag är glad att jag insåg att jag var tvungen att göra en ny ”reboot av systemet” och sakta men säkert trappa upp träningen och lyckades hålla mig till planen, även de dagar jag insåg att nedräkningen till Helsingborg marathon började ticka alldeles för fort och det var minst sagt frestande att träna hårdare än planerat. DS.

 RIV5
12 mars 2017 hoppas jag få ”bubbla” på nytt!

Den osannolika marathonlöparen…

KIPBildsök på Google: Kip Litton

Häromdagen ramlade jag av en slump på en gammal goding, den osannolika historien om tandläkaren Kip Litton som lade ner extremt mycket tid på att INTE springa marathon.

Historien om Litton låter onekligen som en skröna, men i likhet med den om Born to Run-indianerna som springer 16 mil i stäck i tunna sandaler så lär den vara helt sann.

Förutom mytomanvarningen att 48-årige Litton skröt om bra tider i ett antal påhittade lopp – med fejkade webbsidor och allt – lyckades han även gå under 3 timmar på ett stort antal officiella marathonlopp och det är ju en imponerande prestation med tanke på hans ålder och att han började träna relativt sent. Som jämförelse så är det endast omkring 6 procent av löparna i Boston Marathon som går under 3 timmar.

Men till slut började några andra löpare fatta misstankar. Hur kom det sig egentligen att Litton tog sig från start till mål, via ett antal kontrollstationer där mellantiden läses av via ett mikrochip, utan att ha blivit sedd längs vägen? Hackade han datasystemet? Cyklade han? Körde han bil? Och i så fall: hur tog han sig ut från banan och in igen utan att bli avslöjad?

Läs den långa artikeln i tidningen New Yorker från 2012 här: MARATHON MAN

wwm

Littons imponerande resultat innebar också att han vid några tillfällen var först över mållinjen, i alla fall i sin åldersklass.I West Wyoming Marathon var han till och med snabast av alla – även om det officiella resultatlistan bara bestod av 29 namn och det småningom visade sig att alltihop var påhittat.

Den som i dag googlar på West Wyoming Marathon kommer till en sajt som säljer t-shirts, muggar, musmattor och annat med logotypen för det fiktiva – och därmed snudd på kultförklarade – loppet. Sidan har ingenting med Litton att göra men överskottet sägs gå till forskning för  cystisk fibros – precis som Litton gjorde en gång i tiden genom en hemsida där han redovisade löpresultat, däribland sina egna (ett av hans barn hade just den sjukdomen)

Blev det annorlunda?

huvud7

Snart har det gått ett halvår sedan jag tvingades operera bort gallblåsan – redan! – och överlag har träningen gått bra. Det enda riktiga bakslaget kom ju i söndags, när jag plötsligt fick väldigt ont i ryggen och i väntan på att den ska bli löpbar igen ägnar jag en stund åt att kolla i backspegeln.

Före nyår satte jag ju upp ett mål att bli lite annorlunda. Kanske inte helt crazy, som att köra intervaller uppför Kebnekajse eller springa någon ultramara utan att försöka hitta variation till mitt vanliga asfaltsgnuggande och i alla fall en gång i månaden göra något annorlunda.

Så hur blev det?

Ja, till att börja med så kan jag konstatera att jag har satsat mer på uthållighet än på att springa snabbt. Har efter operationen inte sprungit någon mil snabbare än 50:43, vilket ju är långt över PB men det har inte känts särskilt angeläget att jaga sekunder.

Träningsmässigt har jag ökat dosen fyra månader i rad: 91.6 (jan), 114.9 (feb), 117.7 (mars) och 124.8 (april) och det har också känts bra, tror knappast att det är någon ”chock-träning” som gjort att ryggen spökar.

Utflykterna då?

Jo, det började innan jul med ett långt terrängpass på Romeleåsen, som förvandlades till en trail i stiglöst land. Sedan tog jag tåget, först till Malmö och sprang hem (20 km), sedan åt andra hållet till Trelleborg och sprang tillbaka (21.6 km). Det gäller ju att dra nytta av att vi numera har tågförbindelse till omvärlden från vår lilla by!

Jag har också prövat att springa en gammal halvmara som träning, även om utflykten till Veberöd kunde slutat illa, riktigt illa. Sprang också mitt första riktiga traillopp på Österlen och det var en kul och vacker men jäkligt jobbig utflykt… Och sist men inte minst har jag testat run-walk-run ett par gånger – och fler ska det bli. Går allt som det ska så tänker jag försöka greja Helsingborgs Marathon genom att gå 45 sekunder efter varje kilometerpassering.

Skulel också vilja ta ett ordentligt pass på någon annan del av Romeleåsen eller varför inte kuta uppför Stenshuvud? Det är bara fantasin som sätter gränser – nu är ju dessutom värmen på gång så jag hoppas verkligen att ryggontet släpper pronto!

Sist men inte minst, och nog så viktigt nu när jag tvingas vila lite med min onda rygg, jag klarade målet att ta mig till Monaco och det härliga loppet på Rivieran – som var mitt stora mål för 2016. Ett lopp jag gärna skulle springa igen nästa år, om det inte vore för böket och kostnaden att fixa det obligatoriska läkarintyg som krävs i länder som Frankrike och Italien (en rätt korkad regel eftersom de godkänner ett intyg som är upp till ett år gammalt – och hur mycket säger egentligen ett sånt?).

Å andra sidan flög jag gratis, bodde billigt och startavgiften var bara 23 euro så jag kanske har råd att gå till läkaren en gång till. Men det får bli en senare tankebry – nu gäller det bara att bli frisk igen. Och under tiden beger jag mig ner till ”Ribban” i Malmö för att heja fram några kollegor som ska kämpa sig igenom ”Toughest” (8 kilometer, 40 hinder). En utmaning som onekligen lever upp till sitt namn.

Och nej, den kommer jag aldrig att ge mig på! Fy för den fuktige!

RunTobyRun!

PS. Och här är några bilder från tävlingen, som lockade närmare 6 000 deltagare och 25 000 åskådare i solskenet. DS.

CHRISTINEHOF: vacker och asjobbig traildebut

ekotrail

sverige
#26 – 160416
Verkeån Ektotrail 21+ (21.9)
Christinehof
2.28.31 (6:47/km)

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror.

Men ekotrail-loppen på Christinehof (10+, 21+ och 47+) är inte som andra – här finns en tanke bakom allt: inga plastmuggar vid vätskekontrollerna, närproducerad mat och dricka, medaljer utsnidade i trä av en lokal tillverkare, ja till och med bajamajorna kommer visst från en lokal uthyrare. Desutom blir löpare som ertappas med att kasta skräp i naturen obönhörligen diskvalificerade.

Banan är inte bara vacker, den är dessutom rejält kuperad. 493 höjdmeter upp och lika många ned och till råga på allt har spurtsträckan vid Christinehofs slott lagts så att den inkluderar två branta och jäkligt elaka stentrappor. Precis vad man längtar efter när tröttheten börjar sätta in på allvar…

Har inte sprungit något riktigt terränglopp sedan jag var 15, men efter att ha läst om loppet (inte minst hos min bloggkollega Trailflirt) kände jag att det här var nog någonting för mig. Om inte annat för att få lite omväxling till asfaltsgnuggandet. Jag insåg också snabbt, att det här är inte ett lopp man ställer upp i för att slå PB utan för att ta sig runt i lagom tempo och njuta av den vackra naturen.

Banan är inte officiellt kontrollmätt men mäter enligt arrangörens egen karta 21.9 km och är alltså rejält kuperad. Det motsvarar säkert 25 kilometers ”vanlig” löpning, ännu mer i blött och kladdigt väglag. Kan bara föreställa mig hur ”kul” det skulle vara att ge sig ut i spöregn… Och precis när jag tänkt detta, en halvtimme innan start, började det dugga…. Men tack och lov försvann regnet lika snabbt som det kom – och det tackar vi för…

Klicka på minatyrerna för att se bilden i stort format!

Loppet passerar bland annat Skånes största vattenfall vid Hallamölla kvarn, med anor från 1400-talet. det gamla alunbruket och den vackra dalgången längs Verkeån. Delar av banan delas med Skåneleden, men det är ingenting jag funderar på när jag springer utan jag tvingar mig själv uppför några av de branta backarna.

Efter starten vid Christinehofs slott (108 möh) börjar loppet i en slinga, mestadels på en trång skogsväg och efter 2.3 km passeras banans högsta punkt (126 möh). Sedan går det sakta men säkert nerför mot banans lägsta punkt, andra vätskekontrollen, och sedan går det uppåt igen till målet på slottsplanen. Eller?

ekotrailelevation
Höjdkurva från osterlentrail.se

 

Ja, utifrån den officiella höjdkurvan är det lätt att tro att det är sista milen som är värst. Och det är den, men inte för att terrängen är jobbig utan för att första milens alla backar sugit musten ur mina ben. Vid 12 km är jag ganska ”färdig” men bestämmer mig för att inte skylla på att jag varit i oform och de senaste två veckorna bara kutat korta pass, inte heller skylla på att jag kände mig skum i går (som vanligt inför ett lopp) och bestämde mig först i morse att jag mådde tillräckligt bra.

Gjorde en miss och klädde mig för varmt, fick stanna efter cirka 45 minuter och ta av mig en tröja och sedan gick det bättre. Men det var ändå stor skillnad: första milen njöt jag av naturen: fåglar som kvittrar, vitsippor, doften av ramslök, hästar och hinner till och med göra en undanmanöver för att inte trampa på en liten skalbagge som korsar stigen. Här och var ligger nedfallna kläd att klättra över, färister i trä eller andra hinder och ibland är stigen så smal, smal och det gäller att kolla var man sätter fötterna om man inte vill rulla 20 meter nerför slänten och plurra i ån. Vid ett tillfälle tar stigen slut vid en bäck och vi måste vi hoppa känguruhopp över, alternativt vada över. Jag väljer att hoppa eftersom jag hatar att springa i blöta skor.

Men sista milen är det inte lika kul i naturen. Jag märker att tunnelseendet bara fokuserar på typ två meter framför mig. Men jag upptäcker Trailflirt-Märta, som i år är funktionär och dragit lotten att stå ute på det mest ensliga stället längs banan, där stigen rasat lite och det är bra om löparna inte trillar ner i den där ån.

Sista halvmilen tar jag till run-walk-run-knepet. Jag är trött som sjutton men tvingar mig själv att springa exakt fem minuter, går sedan 45 sekunder och springer sedan fem minuter igen. Och det funkar. Jag klättrar uppför slottstrapporna, rundar den gula byggnaden och konstaterar att sista biten går över kullersten (hurra…) och går i mål på en snitt-tid av 6:47 min/km – ingen vidare tid men så var det heller inget lättsprunget lopp.

Tror ändå, att om jag hade lyckats konservera min form från Rivieran så hade jag nog kunnat ta mig runt 5-10 minuter snabbare. Men det får kanske bli nästa år. Kanske.

RunTobyRun!

Betyg på insatsen: 2

Ungefärliga passertider (utifrån runkeeper)

5 km: 30.43
10 km 1.01.49  (31.06)
15 km 1.36.06  (34.17)
20 km 2.14.57  (38.51)

Ömma fötter testar run-walk-run

Den inplanerade viloveckan kändes vältajmad – och välbehövlig – även om jag inte hade självdisciplin nog för att hoppa över träningen en hel vecka utan ”bara” sex dagar innan jag gav mig ut på en lättare runda runt byn, mest för att se hur hälarna skulle reagera.

Klev ju av marathontestet i Köpenhamn förra helgen för att det började ömma i hälarna, på ungefär samma sätt som det gjorde för tre år sedan. Det märkliga är att det känns bra (eller i alla fall okej) att springa, men ömmar när jag inte gör det, så om det inte går över får jag konsultera medicinmannen igen. Förra gången blev domen att vila några veckor och gå med hårt tejpade fötter och det hade ju varit skönt att slippa nu när det börjar bli vår och kryllar av härlig löpning!


16 vår

I dag gjorde jag ett nytt försök och fick ihop ett okej pass om 13 km och passade samtidigt på att testa run-walk-run, en taktik för att springa långdistans som jag inte hade hört talas om tills för några veckor sedan när min kollega Ola och jag lunchade för att gå igenom vårens löputmaningar.

Taktiken med run-walk-run är enkel: att varva löpning med att gå och på så sätt orka längre och att det inplanerade tidstappet helt enkelt betalar sig i långa loppet. För den som är riktigt bra tränad och klarar att springa sin mara enligt plan, exempelvis på 3:20, finns det förmodligen ingenting att hämta i denna taktiken. Men för oss andra, som stapplat oss fram fjärde milen genom att gå 100, jogga 300, gå 200, springa 300 – been there, did that – är detta kanske en smart metod.

Har intensivgooglat i ämnet men inte lyckats hitta någon patenterad fördelning mellan löpning och gång utan det verkar fritt fram att hitta en egen mix som känns bra. Flera skribenter påpekade dock att hela taktiken faller om man skjuter upp gången till exempelvis 10 km – det gäller att få in rytmen redan från början.

Jag bestämde mig för att testa att gå 45 sekunder och sedan springa till 1 km, därefter gå 45 sekunder och sedan springa till 2 km och så vidare… Första gången kändes det förstås jättekonstigt att sakta ner och börja gå, jag hade ju precis fått upp tempot. Men sedan kändes det riktigt bra. De 45 sekunderna gick väldigt fort – jag hade gärna gått lite till – och det var aldrig särskilt trögt att komma igång och springa igen.

Dagens runda var förstås för kort för att ge svar på frågan om det funkar – dessutom har jag mina fötter, trötta ben och en mage som kändes tung efter en massa påskmat och vin och till råga på allt möttes jag längs 101:an av en magnifik, nästan ogenomträngbar motvind i 2.5 kilometer, som förstås gick ut över löptempot:

Första 5 km gick höll jag 5:32/km, andra femman (i motvinden) bara 5:51, vilket innebar en sluttid på drygt 1:15 och 5:42/km. Klart godkänt!

Mycket möjligt att jag testar run-walk-run igen nästa helg – även om jag redan är skeptisk till att satsa på den här taktiken i skarpt läge på Copenhagen Marathon. Den första halvmilen är det ganska trångt och det känns som att jag kommer att vara i vägen om jag försöker mig på att gå var femte minut…


I min rapport från loppet på Rivieran konstaterade jag att min billiga runkeeper-app fick spunk på den italienska sidan och ofta låg 500 meter före de officiella kilometermarkeringarna, vilket förstås innebär att tiderna inte går att lita på. Efter franska gränsen höll sig avståndet, jämfört med verkligheten, alltjämt runt 500 meter tills jag kom in i Monaco och här är förklaringen:

image

Istället för att springa genom F1-tunneln under hotel Fairmont har jag tydligen tagit något slags simtur ut i havet. Vad det nu skulle vara bra för (simning är ju, som bekant, inte min starka sida). Och jag kan verkligen inte komma ihåg att jag blev blöt om fötterna…

Passerar Trelleborg på vägen till Monaco

Söderslätt 16

Den Långa Vägen Tillbaka – del 18:

Som granne till Trelleborgsbanan brukar vi skämta om att ingen tar tåget till Trelleborg utan att tåget går från Trelleborg – för trots allt är det nog vanligare att folk i byn åker till Malmö än till Trelleborg. Om inte annat för att Malmö har ett bättre fotbollslag…

Trelleborg är helt enkelt lillebror, har alltid varit det och kommer alltid att vara det. Men för 16 år sedan fick Trelleborgarna en gratischans att strö lite salt i såren på storebror, som drabbats av elände i klass med digerdöden, andra världskriget och Kockums-varvets nedläggning (nåja): för första och enda gången någonsin hade MFF spelat så dålig fotboll att de ramlat ur allsvenskan. Smarta Trelleborgare satte upp reklamaffischer med en avbildad vägskylt som förkunnade ”vägen till allsvenskan”: E6 mot Trelleborg.

Föga förvånande revs många av skyltarna ner…

För mig tar det bara en kvart att köra eller ta tåget till Trelleborg, men eftersom jag jobbar i Malmö så händer det väldigt sällan att jag åker söderut. Men i dag blev det av! Stärkt av februariutflykten, när jag tog tåget in till Malmö C för att springa tillbaka, bestämde jag mig för att göra om experimentet, fast åt andra hållet.

Sagt och gjort, 9:05 i morse hoppade jag på Pågatåget till Trelleborg. Väl utanför stationen rättade jag till mössan, tryckte igång runkeepern och gav mig av hemåt, först genom centrum och sedan upp över småvägarna till Västra Tommarp, Skegrie och Mellangrevie. Planen var att springa första milen på runt 52 minuter och sedan sänka tempot något – nu blev det en ofrivillig sänkning efter ungefär en mil eftersom jag sprang fel. I stället för att fortsätta förbi Skegrie råkade jag springa in i byn och fann mig så småningom framför kyrkan och en återvändsskylt.

Alternativet att gina ut över åkern och fortsätta på motorvägen kändes inte som någon bra idé – det vore ju dessutom både farligt och olagligt – så det var bara att vända och ta fram kartan för att försöka hitta rätt igen (karta är jättebra att ha med sig när man springer i okänd terräng eller på okända vägar, förvisso finns det en digital version även i runkeepern men om mobilen lägger av så är man ju rökt).

Vägen tillbaka gick längs en lång raksträcka i motvind och med ett lätt duggregn mitt i trynet, men efter några hundra meter hittade jag rätt väg och konstaterade att jag nog helt enkelt tagit miste på skyltar eftersom det stod skyltat mot en helt annan by än jag räknat med.

Andra milen gick långsammare, inte bara för att jag hade planerat en temposänkning utan även för att jag nu började springa mer eller mindre norrut och då fick större problem med motvind. Är ändå glad att jag tog småvägarna istället för närmaste vägen, 108:an/101:an eftersom den sträckan är mycket tråkigare och dessutom full av trafik som kör väldigt fort. På småvägarna mötte jag knappt en bil, däremot kunde jag följa några gladors jakt och höra lärkan drilla. Härligt! Hade det bara varit lite bättre sikt så hade jag säkert kunnat räkna till 20 kyrktorn längs vägen, nu blev det inte fullt så många.

På några ställen, nära Bodarp, syntes också hälsningar i asfalten till Team Rynkeby: TILL PARIS. Fick lust att stanna och skriva TILL MONACO i stället, men jag ska ju inte springa hela vägen. Rynkeby-hjältarna cyklar ju faktiskt hela sträckan. Strongt!

Nådde 20 km på 1.49:54, vilket innebar att jag äntligen klarat av februari månads träningsmål med sex sekunder tillgodo – visserligen tre veckor försenat men ändå… Tidsplanen fick trots allt lite stryk av förkylningen i förra månadsskiftet då jag tvingades hålla upp i två veckor.

Om en vecka är det allvar – då är det 23.8 km som gäller, kustvägen från Ventimiglia i Italien, via Menton och Cap Roquebrun Martin i Frankrike till målet i Monaco. Håll tummarna!

RunTobyRun!

Bilden: första uppförsbacken, efter cirka 6.5 km.