Eländet som gjorde mig starkare

100518 monaco 13
Målet för Den Långa Vägen Tillbaka.

I dag, den 11 oktober, är det ett år sedan jag bestämde mig för att det fick vara slutförkylt och gav mig ut på Den Långa Vägen Tillbaka (DLVT). Fyra maror i all ära men de fem månaderna från oktober till mars är nog ändå det mest målmedvetna och långsiktiga träningsprogram jag lyckats genomföra, speciellt med tanke på att dök upp flera nya problem längs vägen.

Att jag uppmärksammar årsdagen av DLVT handlar framför allt om att jag tror och hoppas att min historia ska kunna inspirera åtminstone någon annan löpare, som kört fast i skador eller förkylningar eller annat elände.

Efter halvmaran i Veberöd i augusti förra året tvingades jag till ett träningsuppehåll på sju veckor på grund av en envis hosta som aldrig verkade ta slut och som gjorde det totalt omöjligt att träna. Jag hade redan anmält mig till Classique des Riviera (23.8 km genom Italien, Frankrike och Monaco) och när hostan äntligen tog slut var det ganska exakt fem månader kvar till loppet. Jag insåg hur mycket kondis jag hade tappat, att jag behövde börja om från scratch och ta det väldigt lugnt i början. Det var helt enkelt början på DLVT – Den Långa Vägen Tillbaka.

11 oktober: Första löprundan sedan den 18 augusti och en lustig känsla infann sig när jag nollställde klockan på armbandet. Hur gör man egentligen när man springer? Det var ett pirr som påminde om i våras när jag spände på mig ett par slalomskidor för första gången på 21 år. Det har varit en lång och otroligt seg hosta och jag har varit så innerligt trött på den, ibland har jag bara haft lust att ställa mig och sparka in en vägg eller en skåpsdörr men jag har intalat mig att även om det är bittert så finns det inte så mycket annat att göra än att vänta ut eländet. Och nu var det dags…

Jag hade längtat så mycket efter att börja springa igen men glädjen blev förstås kortvarig, det dröjde inte många dagar förrän jag drabbades av ytterligare en förkylning och ytterligare några veckor senare (26/11) fick jag lägga mig på operationsbordet för att plocka bort gallblåsan. Jag hade fått det första anfallet i slutet av juli och trodde då att det var matförgiftning, men när anfallen fortsatte och blev värre så insåg vi att det var dags för en större felsökning och efter två dagars undersökning på SUS i Malmö ringade läkarna in vad som var problemet men konstaterade också att det inte var så akut att de behövde öppna mig akut – tvärtom var det lättare att genomföra operationen när blåsan inte var svullen och irriterad.

Men detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Operationskön var elva månader men en av mina läkare slog ner näven i bordet och sa att ”det går inte, så länge kan han inte vänta” och en vecka senare damp det – högst oväntat – ner en kallelse till operation i Landskrona och ytterligare två veckor senare somnade jag gott på operationsbordet. Ingreppet gick bra, blev bara sjukskriven en vecka och redan dag 6 var jag uppe och joggade ett lugnt varv runt byn utan att de fyra små operationshålen protesterade.

15decefterop
2 december: första snigeljoggen utan gallblåsa.

I slutet av januari var det dags för ytterligare en tvåveckorsförkylning som innebar att jag missade ett lopp och några mils träning och som innebar att jag fick se över planeringen – igen.

2 februari: Vips blev Den Långa Vägen Tillbaka ännu längre, ännu krokigare, och nu gäller det att vänta ut alla smittor innan jag kan dra igång träningen igen. Det känns förstås trist att åka på den här skiten, nu när jag äntligen fått flyt i träningen och kände att den gav resultat. Samtidigt är det förstås bättre att det kommer nu och inte om fem veckor, när det är dags att packa trunken för vårens första stora mål, Classique des Riviera. Tiden dit börjar bli knapp och jag känner att jag håller på att halka efter tidtabellen men är jag bara igång igen med träningen inom en vecka ska det inte finnas någon anledning till panik. Det viktigaste är att jag hinner få till ett par ordentliga långpass under februari…

Efter varje bakslag var det förstås frestande att lägga i högsta växeln och komma igång snabbt med träningen och springa både långt och fort, men jag lyckades att undvika den fällan och följde disciplinerat den tidtabell jag lagt upp med tydliga delmål: att bygga upp orken och kondisen långsiktigt och varje månad bocka av utvecklingen genom att klara en viss sträcka i mitt tänkta racetempo på Rivieran: 5:30/km.

  • Senast den 13/11 skulle jag klara 6.7 km (klarades den 18/10)
  • 13/12 skulle jag klara 11 km (klarades redan den 13/11 och sedan igen – efter operationen – den 13/12)
  • 13/1 skulle jag ha grejat 15 km (klarades den 9/1)
  • 13/2 skulle jag sprungit 20 km (klarade sträckan före den 13/2 men inte tidsmålet på 5:30/km, vilket dröjde till den 5/3)
  • 13/3 var det så dags för slutprovet, Classique des Riviera, 23.8 km (som jag grejade på 5:22/km, dvs klart snabbare än mitt uppsatta tidsmål).

Träningsmässigt innebar detta en upptrappning från 0 km i september till 46.6 km i oktober, 50.1 km i november, 118.8 km i december, 91.6 km i januari och 114.9 km i februari.

Jag klämde också in tre träningslopp i Köpenhamn. Först ett Nytårslöb på 10 km som gick oväntat snabbt (50:43), sedan ytterligare ett millopp som jag missade på grund av januariförkylningen och slutligen ett genrep på 15 km, två veckor innan loppet på Rivieran, och som även det gick över förväntan (5:07/km). Nu kände jag att jag hade målet i Monaco inom räckhåll…

RIV4
Femton minuter till start – upp till bevis!

9 mars: Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Självförtroendet var med andra ord ganska bra när jag satte mig på flyget till Nice, men det är ju som det är med delmål. De är bra kontrollstationer längs vägen men betyder i slutändan ingenting för hur det kommer att gå på slutprovet då det är dagsformen som avgör. Men visst, grejar man inte delmålen så blir det förstås mycket svårare att klara det slutliga målet.

Nej, det var inte dagsformen som var den stora frågan utan hur mycket ork skulle de båda 100-metersstigningarna kosta? Den första kom redan efter typ 500 meter, på väg upp genom gamla stan i Ventimiglia och den andra efter cirka 14 km. Ja, hur det gick längs den vackra kustvägen, det kan du läsa i race rapporten. Där har jag också lagt ut en massa bilder från banan.

image
Början på första brutalbacken.

Nöjer mig här med att konstatera att jag hade väldigt höga förväntningar på loppet och att de infriades på alla sätt och vis: från arrangemanget till den vackra bansträckningen och – jodå – även tidsmässigt. Efteråt blev det förstås till att skåla i bubbel och betrakta den fina medaljen. Den 12 mars tänker jag skåla en gång till – och förhoppningsvis har vägen dit varit lite rakare och enklare den här gången!

Du kan följa alla inlägg under Den Långa Resan Tillbaka genom att klicka på DLVT i taggmolnet till höger på sidan!

RunTobyRun!

PS. Egentligen slutade inte historien om DLVT nere vid hamnen i Monaco – för efter halvmaran på Valborg fick jag genomlida tre veckor med ryggsmärtor , då jag knappt kom ur sängen eller bilen och tvingades gå som en bajsnödig pingvin. Men efter ett antal besök hos sjukgymnast, chiropraktor och massör släppte eländet och jag kunde ta upp träningen igen. Jag är glad att jag insåg att jag var tvungen att göra en ny ”reboot av systemet” och sakta men säkert trappa upp träningen och lyckades hålla mig till planen, även de dagar jag insåg att nedräkningen till Helsingborg marathon började ticka alldeles för fort och det var minst sagt frestande att träna hårdare än planerat. DS.

 RIV5
12 mars 2017 hoppas jag få ”bubbla” på nytt!

En timme till start…

RIV3
Ventimiglia – början till slutet på Den Långa Vägen Tillbaka!

…och start-torget i Ventimiglia börjar sakta fyllas med löpare. 1500 ska det bli innan starten går. Folk köar för att få varm dryck eller inviga bajamajjorna. En asiatisk tjej är redan i full gång med uppvärmningen.

Det är fortfarande kyligt men solen tittar nog fram snart.

Kroppen är seg och fötterna lite ömma efter gårdagens promenader – blev över en mil – men det släpper nog. Fick heller inte den nattsömn jag hoppats på för att några grannar pratade högt till halv tre-tiden. Dessutom går värmesystemet igång med jämna mellanrum och ger då ifrån sig ett högljutt brummande när temperaturen i rummet sjunker (blev bättre än första natten eftersom jag sänkte värmen och bad om en extra filt).

image

Säkerhetsnålarna löste sig, träffade en brasiliansk snubbe på stationen i Nice (som skulle springa 10 km-loppet i Monaco) och han hade lyckats hitta en ask nålar i en ”bazaar” typ 50 meter från mitt hotell, mittemot stationen.

Start 09:45 – målgång strax efter 12:00 hoppas jag!

RIV4

10 minuter kvar.. I bakgrunden första backen, drygt 100 meters stigning mellan 1 och 2 km – med andra ord är det ingen ide att gå ut för hårt!

Bonjour, do you have what we in Sweden call a säkerhetsnål?

image

Den Långa Vägen Tillbaka – del 21:  Känns lite klantigt att jag inte tog med egna säkerhetsnålar. Ska bli intressant att se hur det ser ut vid starten i Ventimiglia när 1500 löpare kommer att leta efter nålar – som upplagt för en svart marknad på andra sidan torget.

Bestämde mig för att ägna kvällspromenaden i Nice åt att leta nålar men vad fn heter säkerhetsnål på franska? Jag som inte ens vet vad det heter på engelska… (Pin?)

Kändes som mission impossible att gå in i en affär och fråga – jag kan verkligen inte franska – men kom på en smart ide för att inte upprepa misstaget som Björn Borgs tränare lär ha gjort på en verkstad i England: do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?

Googlade helt enkelt fram bilder på säkerhetsnålar i läge 1 (öppen) och läge 2 (stängd) och gick in på ett varuhus, där jag chansade på avdelningen med hårnålar, spännen och dylikt. Och kvinnan förstod! Men ”no”, men pröva på babyavdelningen. Väl där visade jag bilden för en annan expedit som sa samma”no” – men pröva bland hårspännena!

På Sephora gick jag fram till två damer – vilket borde öka chansen att åtminstone en pratade engelska. Det kunde de inte, däremot väldigt mycket franska och av detta förstod jag att de ville jag skulle pröva på Galleries Lafayette.

Där hade de heller inga nålar. Men HM, tänkte jag, det är ju ett svenskt företag. Nu jäklar… Men nej, killen pratade i alla fall engelska.

Vände norrut mot ”the dodgy side”, någonstans borde det väl finnas en punkaffär? Skiner upp när jag ser ordet ”piercing” men ack, de hade bara örhängen och blingbling för tonårstjejer….

Ger upp. Sicket u-land…

 

 

 

Countdown i Monaco

Den Långa Vägen Tillbaka – del 20:

RIV1

image

Solen skiner och det känns underbart att sitta i solen på en uteservering och klämma en dagen-före-margherita.

Nummerlappsutdelningen på den rätt ynkliga running-expon på Stade Luis II gick oväntat smidigt. Fransmännen (dit jag i organisatoriska sammanhang räknar monegasker) är ju petiga med läkarintyg men i den sista bekräftelsen som skickades ut stod det tydligt att mitt intyg var okejjat – så var inte fallet för britten bredvid mig som under stort muttrande fick gräva fram det intyg han skickat in for God’s sake.

Årets lopp blir speciellt för att gränskontrollerna skärpts även vid Menton och därför stängdes anmälan redan förra helgen så att gränspolisen kan fä listor på alla deltagare. På baksidan av nummerlappen sitter en plastficka för ID eller kopia på pass.

Plastfickan ingick i startavgiften på 23 euro men tydligen inga säkerhetsnålar.  Däremot en (rätt ful) funktionströja från Nike och tågbiljett från Monaco till starten i Ventimiglia. Klart överkomligt, men jag hoppas det går att få nålar i morgon eftersom polisen kräver att nummerlappen ska vara synlig och det är ju inte så kul att springa och hålla den i handen…

Värmde upp med två långa promenader i Monaco, bland annat ett varv runt F1-banan. Kan bli varmt i morgon för frusna svenskar (vi lär vara åtta totalt som ska springa 23.8 plus ytterligare några i det millopp som går samtidigt på Monacos gator).

RunTobyRun!

RIV2

 

Nu är det bara det roligaste kvar…

Classique des riviera
Loppet på söndag bjuder på vacker löpning genom tre länder, från Ventimiglia via Menton till Monaco där det blir målgång inte bara för själva loppet utan även för ett halvårs slit längs Den Långa Vägen Tillbaka.

 

Den Långa Vägen Tillbaka – del 19:

Vägen Tillbaka har varit lång och krokig, men nu är det bara det roligaste kvar: själva utmaningen att springa längs den vackra kuststräckan från Ventimiglia i Italien via Menton och Cap Roquebrun Martin i Frankrike till målet i Monaco.

Känner mig ganska väl förberedd för uppgiften – trots allt – även om det förstås hade varit ännu bättre om inte hösten och vintern kantats av 12 veckor med hosta och förkylningar samt en bortopererad gallblåsa men man ska inte klaga…

Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Den stora frågan är hur mycket ork de båda 100-metersstigningarna kommer att kosta. Den första kommer redan efter cirka 1 kilometer, i den gamla delen av Ventimiglia, och den andra efter 14 kilometer vid 90-gradersböjen under ”a” i Cap Martin på kartan. Sedan är det mer eller mindre nerför i åtta kilometer till målet i hamnen i Monaco och det ska också bli intressant att se om nedförslöpen gör livet lättare eller svårare – det är ju inte precis något jag tränar på till vardags – men till målet ska jag, frågan är bara hur fort eller långsamt det går och hur trött jag är när jag korsar mållinjen…

Förhoppningsvis tittar jag inte för mycket på klockan – eller fötterna framför – utan lägger desto mer tid åt att njuta av utmaningen och utsikten och suger in en uppsjö av nya löparintryck. Jag är ju inte precis där för att slå något slags personligt rekord. Mer än på just den banan 🙂

Väderprognosen talar om en natttemperatur på 7-8 grader som sedan stiger till 16-17 och jag gissar att det innebär drygt 10 grader när starten går klockan 09.45 – vilket känns helt okej!

Mina delmål under Den Långa Vägen Tillbaka

Passerar Trelleborg på vägen till Monaco

Söderslätt 16

Den Långa Vägen Tillbaka – del 18:

Som granne till Trelleborgsbanan brukar vi skämta om att ingen tar tåget till Trelleborg utan att tåget går från Trelleborg – för trots allt är det nog vanligare att folk i byn åker till Malmö än till Trelleborg. Om inte annat för att Malmö har ett bättre fotbollslag…

Trelleborg är helt enkelt lillebror, har alltid varit det och kommer alltid att vara det. Men för 16 år sedan fick Trelleborgarna en gratischans att strö lite salt i såren på storebror, som drabbats av elände i klass med digerdöden, andra världskriget och Kockums-varvets nedläggning (nåja): för första och enda gången någonsin hade MFF spelat så dålig fotboll att de ramlat ur allsvenskan. Smarta Trelleborgare satte upp reklamaffischer med en avbildad vägskylt som förkunnade ”vägen till allsvenskan”: E6 mot Trelleborg.

Föga förvånande revs många av skyltarna ner…

För mig tar det bara en kvart att köra eller ta tåget till Trelleborg, men eftersom jag jobbar i Malmö så händer det väldigt sällan att jag åker söderut. Men i dag blev det av! Stärkt av februariutflykten, när jag tog tåget in till Malmö C för att springa tillbaka, bestämde jag mig för att göra om experimentet, fast åt andra hållet.

Sagt och gjort, 9:05 i morse hoppade jag på Pågatåget till Trelleborg. Väl utanför stationen rättade jag till mössan, tryckte igång runkeepern och gav mig av hemåt, först genom centrum och sedan upp över småvägarna till Västra Tommarp, Skegrie och Mellangrevie. Planen var att springa första milen på runt 52 minuter och sedan sänka tempot något – nu blev det en ofrivillig sänkning efter ungefär en mil eftersom jag sprang fel. I stället för att fortsätta förbi Skegrie råkade jag springa in i byn och fann mig så småningom framför kyrkan och en återvändsskylt.

Alternativet att gina ut över åkern och fortsätta på motorvägen kändes inte som någon bra idé – det vore ju dessutom både farligt och olagligt – så det var bara att vända och ta fram kartan för att försöka hitta rätt igen (karta är jättebra att ha med sig när man springer i okänd terräng eller på okända vägar, förvisso finns det en digital version även i runkeepern men om mobilen lägger av så är man ju rökt).

Vägen tillbaka gick längs en lång raksträcka i motvind och med ett lätt duggregn mitt i trynet, men efter några hundra meter hittade jag rätt väg och konstaterade att jag nog helt enkelt tagit miste på skyltar eftersom det stod skyltat mot en helt annan by än jag räknat med.

Andra milen gick långsammare, inte bara för att jag hade planerat en temposänkning utan även för att jag nu började springa mer eller mindre norrut och då fick större problem med motvind. Är ändå glad att jag tog småvägarna istället för närmaste vägen, 108:an/101:an eftersom den sträckan är mycket tråkigare och dessutom full av trafik som kör väldigt fort. På småvägarna mötte jag knappt en bil, däremot kunde jag följa några gladors jakt och höra lärkan drilla. Härligt! Hade det bara varit lite bättre sikt så hade jag säkert kunnat räkna till 20 kyrktorn längs vägen, nu blev det inte fullt så många.

På några ställen, nära Bodarp, syntes också hälsningar i asfalten till Team Rynkeby: TILL PARIS. Fick lust att stanna och skriva TILL MONACO i stället, men jag ska ju inte springa hela vägen. Rynkeby-hjältarna cyklar ju faktiskt hela sträckan. Strongt!

Nådde 20 km på 1.49:54, vilket innebar att jag äntligen klarat av februari månads träningsmål med sex sekunder tillgodo – visserligen tre veckor försenat men ändå… Tidsplanen fick trots allt lite stryk av förkylningen i förra månadsskiftet då jag tvingades hålla upp i två veckor.

Om en vecka är det allvar – då är det 23.8 km som gäller, kustvägen från Ventimiglia i Italien, via Menton och Cap Roquebrun Martin i Frankrike till målet i Monaco. Håll tummarna!

RunTobyRun!

Bilden: första uppförsbacken, efter cirka 6.5 km.

 

KÖPENHAMN: Skumt styrkebesked på 15K


danmark

# 23 – 160228.
Marathontest 2, Köpenhamn 15 km
1.16:48 (5:07/km)

Firar mitt 100:e inlägg på denna blogg med att springa 15 km Marathontest i Köpenhamn och det gick minst sagt över förväntan.

Har känt mig skum ett par dagar, som om jag haft något på gång, men helt okej när jag vaknade i morse även om jag var lite stelare än vanligt när jag värmde upp på Österbro stadion så det fick bli lite extra stretching. Men när kroppen väl fick börja jobba i ett bra och jämnt tempo, då lossnade all stelhet och det blev en runda jag har all anledning att vara nöjd med – speciellt som jag velat fram och tillbaka när det gällde målsättningen.

Egentligen ville jag springa på 1.17:30 (5:10) men efter den senaste sjuksvängen för ett par veckor sedan sänkte jag ribban för godkänt till 1.22:30 – det vill säga 5:30/km och mitt tänkta utgångstempo om två veckor när jag ska ta mig an min länge efterlängtade ”klassiker” på Rivieran.

Höll ett bra och jämnt tempo första 5 km, tappade som vanligt lite runt 7 km, då det var ganska trångt i min klunga och jag ofta fick se mig för var jag satte fötterna. Efter vätskekontrollen vid 9 km gjorde jag ett litet ryck från klungan så jag fick fri luft runt omkring mig och föll in i ett mer avslappnat löpsteg och det gjorde susen – sista 5-kilometern var faktiskt den snabbaste!

Gick i mål på 1.16:48 – exakt samtidigt som Mathilde Carstensen, snabbaste tjej i kategorin tjejer under 20 år – vilket kan jämföras med de tider jag gjort här tidigare: 1.17:48 (2013) och 1.18:32 (2014). Var anmäld även i fjol men fick kasta in handduken på grund av sjukdom…

Nu är det bara två veckor kvar till Monaco – måtte jag hålla mig frisk!

Passertider (5 km-stinter)

5 km: 25:31
10 km: 51:28 (25:57)
15 km: 1.16.48 (25:20)

Betyg på insatsen: 5 (faktiskt!)

RunTobyRun!

Läskig nära-döden-upplevelse i Veberöd

16 VEBERÖD FEB2
Idalavägen: det var här det hände på andra varvet.

Den Långa Vägen Tillbaka – del 17:

Återvände i dag till Veberöd, där jag 1996  gjorde min i särklass snabbaste halvmara (1:27) och i somras gjorde ”comeback” på en stekhet halvmara och det kunde slutat illa. Riktigt illa.

Planen var att springa samma bana som i somras, 3 x 7 km plus en liten spurtsträcka vid Idalagården och första halvmilen gick riktigt bra. Låg på kilometertider mellan 5.03 och 5:10 och tyckte att jag hade ett bra flow. Solen sken, det var 5-6 plusgrader och så varmt att jag kunde ta av mig vantarna. Härligt!

Jag hade bestämt mig för att försöka mota 7-kilometersdippen i grind genom att äta en energibar, som jag normalt aldrig har med mig på mina rundor. Tog en första liten bit vid 5 km och tuggade noggrant den sega kakan innan jag svalde, samma sak vid 6 och 7 km men inte vid 8 eftersom det börjar gå uppför där. Och just eftersom det är lite uppförsbackar mellan 7 och 9 km så är det svårt att säga om jag hade någon nytta av min energibar.

Däremot kunde den kostat mig livet.

Rundade hörnet i en T-korsning och såg fram mot att äntligen kunna sträcka ut igen i den långa nerförslöpan på Idalavägen som jag tror kallas Dalgången. Och där, vid 9.5 km, hände det som inte fick hända: jag satte i halsen och fick ingen luft. Allt jag fick fram var ett skräckslaget väsande.

En mamma och hennes 4-5-åriga dotter stannade till med sina cyklar och undrade om jag höll på att få infarkt och om hon skulle ringa ambulans. Jag hade fortfarande inte luft nog för att svara men skakade på huvudet och höll sedan fram paketet med energisnackset och pekade på min hals. Mamman sade något till sin dotter som sprang iväg – jag trodde förstås att hon var rädd att jag skulle dö – men i själva verket bodde de i huset intill  och hon kom strax tillbaka med sin pappa som såg stark och vältränad ut och säkert hade kunnat försöka sig på en heimlich, men tack och lov behövdes inte det.

Pappan undrade var jag bodde och jag svarade – så småningom – att jag hade bilen nere vid Idalagården, en kilometer bort. Han erbjöd mig skjuts men jag svarade att jag nog skulle klara av att ta mig dit. Trots allt var det ju nerförsbacke! Hursomhelst: tack för att ni stannade och var mitt mentala stöd i denna nära-döden-upplevelse!

Vilade en stund och gav mig sedan av nerför backen i ett lugnare tempo och kände att det inte var några problem att fortsätta. Fick dock stanna igen efter 14 km för att jag var akut kissnödig (inte undra på att 4H-gårdens get tittade på mig…) men klarade sedan av hela sista varvet utan missöden och noterade en sammanlagd löptid i mål på drygt två timmar, 4:30 långsammare än i somras. Men då är förstås varken kisspausen eller sätta-i-halsen-stoppet inräknade.

Avslutade passet med att säga hej till min getkompis och att konstatera att blå Powerade har ganska exakt samma nyans som spolarvätskan i min bil. Tur att flaskorna ser så olika ut, annars hade det kunnat bli en nära-döden-upplevelse till…

Vad jag lärt mig av dagen? Ja, att ta det lugnt med ätandet under löpning. Och att det är bra att ha folk i närheten – för även om jag hade mobiltelefon med mig så hade jag inte kunnat prata med SOS…

RunTobyRun!

16 VEBERÖD FEB1

7-kilometersdippen

Den Långa Vägen Tillbaka – del 16: 

Så kom den igen, 7-kilometersdippen, både under långpasset i lördags och under gårdagskvällens normalare träningsrunda.

Ibland kommer den redan efter en halvmil men oftast är det vid ganska exakt 7 km som benen börjar kännas sega och andningen tung. Men hur är det egentligen – är dippen på riktigt? Eller är det bara något slags skämt eller prövning som kroppen själv hittar på?

Den 7 januari, då var den på riktigt, det vet jag med bestämdhet för jag hade för ovanlighetens skull runkeepern påslagen. Jag sprang först 10 km på cirka 54:30 och sedan ytterligare 4,5 i lugnare tempo och under den första milen basunerade den syntetiska rösten ut kilometertider som 5:13, 5:19 och 5:10 fram till 6 km, då det började gå lite långsammare. 6-7 km gick på 5:32, 7-8 km på 5:49 så där finns det bevis: dippen existerar.

Men bara en vecka tidigare, vid Nytårslöbet i Köpenhamn, var dippen en ren tankevilla. Vid 6.5-7 km kände jag att benen började krokna, men bevisligen hade jag ork kvar till att öka tempot och springa den andra halvmilen snabbare än den första.

En lustig detalj är att dippen verkar komma oberoende av tempo. Lördagens långpass lufsades ju i ett ganska lugnt tempo medan gårdagens 8.5-runda gick desto snabbare (första halvan på 5:20, andra halvan 4:56) men dippen kom där lik förbannat.

Ibland tror jag det är för att kroppen förväntar sig en belöning, som ”att gå i mål” – exempelvis utgår jag ofta från en runda som är 6.7 km och bygger sedan på den med några olika alternativ efter dagsformen. På den rundan blir sista 700 – efter pizzerian – en mental spurt oavsett om jag ska ”gå i mål” eller om jag ska vända utanför huset och ge mig ut på nytt.  Och blåst på belöningen blir det förstås tyngre att ”börja om”. Men så var knappast fallet igår…

Kanske finns det någon fysiologisk förklaring, som att kroppen skulle behöva ett energitillskott just innan 7 km för att klara av att prestera bättre? Hade onekligen varit spännande att få veta… Finns det någon forskare som brinner för att hitta gåtans lösning?

Malmö C tur och retur

Den Långa Vägen Tillbaka – del 15:

Sedan ett par månader tillbaka har vår by tågförbindelse med omvärlden och det är onekligen ett lyft för oss på landet. Firade detta idag genom att ta 08.52-tåget in till Malmö C och sedan springa tillbaka och med en extra liten runda runt byn innebar utflykten årets första 2-milapass. Det var på tiden!

Ok, tåget var snabbare och smidigare men jag sparade i alla fall 40 kronor på att springa hem. På köpet fick jag se torghandeln vakna på Möllevångstorget, familjen Hund gå ut och nosa, de första pulkaoptimisterna, ett gäng råkor som smaskade på en nypåkörd hare och några tappra golfare som letade efter bollen i snön.

16 tågträning 116 tågtränng 2
Startpunkten för dagens övning och ”mellantiden” halvvägs. Eller hur man nu ska se på saken…

Snön ja, blev minst sagt förvånad när jag tittade ut i morse och såg att det låg ett tunt vitt täcke på marken. På vissa håll inne i stan var det lite slirigt och det bidrog till att jag höll ett lite lugnare tempo än jag hade hoppats på. Två andra faktorer som spelade in var att jag kände mig lite risig i går och därmed osäker på dagsformen och till råga på allt dog min mobil/runkeeper efter 25 minuter så jag hade ingen koll på tempot och ska jag vara ärlig hade jag väl inte så stor nytta av min billiga app inne i stan heller eftersom signalerna uppenbarligen studsade och jag ömsom fick besked om att jag höll ett tempo på 4 minuter per kilometer, ömsom 6 minuter per kilometer.

För några veckor sedan skrev jag att jag egentligen inte gillar att springa i stadsmiljö, om den innebär risk för farthinder i form av rödljus, bilar eller andra framkomlighetsproblem. Just den här rundan går till 90 procent på skyddade vägar och har väldigt få ”kritiska” korsningar med annan trafik. Enda läskiga biten är en s-formad sänka på 101:an mellan Käglinge och Arrie, där det är dålig sikt, bilarna kör fort och väldigt nära en oskyddad löpare eller cyklist.

Viktigast i dag: att jag orkade springa hela vägen. Det gick inte så fort som jag hade hoppats men det är en månad kvar till Rivieran så förhoppningsvis hinner jag hitta lite mer speed tills dess.

RunTobyRun!

16 tågträning 3
Tog en bild på Augustenborgs kultiga torg – sen dog mobilen.