Etikettarkiv: ensiffrigt

Dags för Liverpool!

På fredag är det äntligen dags att sätta sig på flyget till Liverpool för att få en liten smakbit av denna klassiska Beatles-stad. Synd bara att vänster knä riskerar att göra denna efterlängtade resa till ett löpmässigt antiklimax…

Men, ni vet hur det är – det sista som överger en löpare brukar vara hoppet… Och visst känns det lite bättre i knät, jämfört med för en vecka sedan? Har just kommit hem från Lund, där jag ”sprang om” Lundaloppet och det gick lättare och betydligt snabbare än det gjorde förra helgen och än så länge känns knät ganska hyfsat.

Hursomhelst, det ska verkligen bli kul att få se hur det ser ut på Penny Lane, the Cavern Club, Strawberry Fields och kvarteren där Fab Four växte upp. Det lär säkert också dyka upp en och annan Beatleskopia längs banan, där band efter band spelar för att peppa löparna och det väl knappast är någon högoddsare att något av dem spelar Help! eller She Loves You.

Hur det var med Beatles och löpning är förmodligen höjt i dunkel. I bandets katalog hittarjag bara en enda låt med ordet ”run” i titeln, Lennon/McCartneys Run for Your Life på  Rubber Soul från 1965 – fast den handlade knappast om löpning. Och förmodligen var den bara med som utfyllnad, John lär i alla fall ha sagt att den knappast hörde till hans favoritlåtar. Inte mina heller.

När Beatles splittrades bildade Paul bandet Wings, som bland annat gav ut skivan och låten Band on the Run – men den syftade nog inte heller på någon halvmara runt Liverpools gator.

Beatlesnostalgi och löpning i all ära – självfallet hade det också varit skoj om Löp-Ola och jag kunnat tajma in lite fotboll nu när vi ”ändå” är i England, antingen med Liverpool FC eller med Everton men tyvärr landar vi en vecka för sent. Och till skillnad mot de löpare som springer helmaran kommer vi inte att få så mycket fotbollskultur längs vägen, 42-löparna rundar nämligen de båda lagens hemmaarenor som ligger på varsin sida om en park. Vi andra får nöja oss med att springa upp och vända på Penny Lane. Alltid något.


Hur det ser ut i Liverpool under löparfesten kan du bland annat se på denna video på YouTube.

Nåväl, rock ‘n’ roll-halvmaran i Liverpool var tänkt som en härlig belöning för allt rehabslit i vinter och runt påsk började det gå riktigt bra med löpningen. Så bra att det kändes fullt realistiskt att springa hela vägen och gå i mål under två timmar. Men så började knät spöka igen och de senaste fyra veckorna har det bara blivit två mils löpning – sammanlagt – och det känns förstås ganska tungt, långt ifrån den uppladdning jag hade hoppats på och kanske är det så illa att Liverpool blir min sista löprunda på ett bra tag, vi får väl se.

Hela vintern har jag försökt tänka nyktert och varit inställd på att det kanske inte skulle gå vägen, som jag hoppats. Att jag skulle tvingas ta till plan B – att inte springa någon halvmara utan ”bara” lördagens 5-kilometer runt Liverpool Waterfront, ja jag har till och med funderat över vad som krävs för att gå halvmaran och jodå, det borde faktiskt funka eftersom maxtiden är rätt generös (3:30) vilket innebär att det ”räcker” att hålla ett hyfsat promenadtempo på 10 blankt per kilometer. Men det lär knappast kännas särskilt kul – speciellt inte med tanke på att jag egentligen är där för att springa…


Knän = braåha i löpsammanhang.

Så frågan är… Ska jag skippa 5 km för att komma utvilad till halvmaran och därmed öka mina chanser att ta mig runt denna? Eller ska jag strunta helt i halvmaran, den kommer ju ändå inte att vara särskilt hälsosam, och rikta allt fokus på halvmilen?

Just nu lutar det åt att jag försöker ta mig runt ”femman” i halvlugnt tempo för att  sedan  – om kroppen känns bra när jag vaknar på söndag – försöker springa så långt jag kan på halvmaran. Blir jag trött eller får ont så är det bara att börja knalla… Men om jag grejar att springa första tredjedelen (7 km) innebär det att jag buffrar en massa ”reservtid” och kan promenera resten utan stress (12 min/km istället för 10 min/km).

Jag får helt enkelt gå på dagsformen och sunt förnuft och känna hur mycket kroppen klarar av.

Loppen i Liverpool ingår i Rock’n’roll Series och det brukar vara folkfest med en massa band utplacerade längs banan, precis som i Montreal. Även här får man en gitarrformad bonusmedalj om man springer båda dagarna. Fast, vad är egentligen ytterligare en medalj i samlingen  jämförelse med ett fungerande knä?

Skriver en kort rapport i helgen och sedan lite längre när jag är hemma igen och gjort vid några bilder från resan. Du kan också följa hur det gick på Facebook!

RunTobyRun!

 

 

LUNDALOPPET: fem ängsliga kilometer


# 46  – 180505:
5 km Lundaloppet
29:11 (5:50/km)

Det är kanske svårt att mäta – men magkänslan säger att jag nog aldrig stått i en startfålla och varit så osäker på dagsform och prestationsförmåga som i eftermiddags. Skulle knäet hålla? Skulle näsan börja rinna? Och drack jag inte lite för mycket vin igår kväll…?

Lundaloppet var ju tänkt som den första belöningen efter allt rehab-slit och ett delmål på vägen till Liverpool om två veckor. Och allt verkade ju så bra – tills det smärtade till i knäet den 18 april och fick det att kännas som att jag var tillbaka på ruta ett igen. Gjorde ett försök att jogga i onsdags men fick avbryta och sedan dess har det faktiskt varit lite deppigt och svårt att försöka tänka positivt, svårt att samla kraft för att börja om igen. Istället har många tankar handlat om vad jag ska göra istället, om jag inte kan fortsätta springa?

Hursomhelst, värmde upp i solskenet i Lund och det kändes trots allt rätt hyfsat. Planen var att ta det väldigt lugnt och ta rygg på någon av 6:00-ballongerna men några sådana hittade jag inte i startfållan så det blev till att agera bromskloss åt sig själv för att inte riskera att springa iväg för fort . Men det visade sig vara rätt svårt att springa fort i början för runt Högevallsbadet och genom vårvackra Stadsparken är det rätt trångt; alldeles för mycket folk på liten yta och gott om långsamma som inte hade vett att ställa sig långt bak i fållan så det blev hela tiden till att titta var man satte fötterna.

En normal tävling hade jag säkert blivit lite sur på ”hindren” men en dag som denna kändes det trots allt rätt OK eftersom det innebar att jag inte kunde gå ut för hårt. Så det blev några ängsliga kilometer, där jag sprang med ett kortare löpsteg än normalt och omedvetet spände mig, beredd på att det kanske kunde hugga till igen, när som helst.

Efter ungefär 2 kilometer lättade trängseln och ungefär samtidigt började det komma små signaler från knäet. Jaha, var det kört trots allt? Skulle jag behöva gå hem till mål? Tog det lite lugnare en stund och började sedan försöka sträcka ut mina steg och springa så ”normalt” som möjligt.  Låg då ungefär 25 sekunder efter tidsplanen.

Sista 2 gick det riktigt bra (5:22 och 5:07) och jag gick i mål på 29:11, långt över årsbästa och nästan sex minuter långsammare än jag gjorde på mitt senaste 5 km-lopp, i höstas. Men en dag som denna spelar sånt ingen roll, det viktigaste var att knäet höll och att jag trots allt kanske kan greja Liverpool…

RunTobyRun!

Kuriosa: min tid från Montreal (23:20) skulle räckt till 123:e plats av de 1748 som tog sig i mål. Dagens 29:11 innebar 626:e plats.


Dags för start!

Det gick ju!

MONTREAL: både flipp och flopp

Det är ovanligt varmt i Kanada – så varmt att arrangörerna tvingades dra i nödbromsen och ställa in dagens planerade mara. Halvmaran, däremot, kunde hållas som planerat men startade redan 07.30 för att alla löpare skulle hinna runt innan det blev jättevarmt. 

# 44 – 170923
Sports Experts 5 km. Montreal
23:25 (4:41/km)

# 45 – 170924
Rock ‘n’ Roll demi-marathon de Montreal, 21.1 km
2.01:59 (5:47/km)

BILDER FRÅN LOPPEN

Men vi börjar väl med lördagens korta lopp över 5 kilometer runt Parc la Fontaine och Sherbrookes metrostation. Jag hade väl egentligen tänkt hålla igen och spara lite ork till en hyfsad halvmara men det kändes bra, så jag gick ut i ett ganska snabbt tempo (4:27 på första kilometern) och sedan rullade det bara på. Tittade inte pa klockan igen förrän efter 3 km och sedan efter 4 och insåg då att jag hade en bra chans att notera årsbästa.

Hade en liten dröm innan loppet om att gå under 24 minuter – de tre senaste loppen har ju gått under 25 och dessutom klart snabbare än jag gjorde på femman i fjol, ända var det en stor överraskning att se klockan stanna redan på 23:25 – sa snabbt har jag inte sprungit 5 km på mer än tre år! än kan gubben! Helnöjd med insatsen!

Jag brukar inte lägga vikt vid placeringar – är jag nöjd med insatsen spelar det ingen roll om det är 3 eller 5000 före. Men den här gången var det kul att kolla listan – plats 179 av 2930. Och 18:e i min klass, svårslaget!

Mindre roligt var det under kvällen, när det började ömma i ena knät och inte blev det bättre under natten, så det var med stor oro jag gick upp for att ta mig till starten vid Universitetet Longuil. Inte hade jag sovit mycket heller, rummets ac hade pajat och fläkten stod och brummade och utanför det öppna fönstret var det en massa ljud…

Men vål ute pa Jacques-Cartierbron var det en skön syn att se solen ga upp bakom de markanta stålkonstruktionerna – en typ av broar som vi inte har hemma i Sverige. De maratonlöpare, som sett sin tävling stallas in, kunde välja pa att få pengarna tillbaka eller att springa halvmaran. Dessutom ändrades maxtiden, från 3:45 till 3 timmar jämnt med hänsyn till löparnas hälsa och det var nog ett klokt beslut. Vid starten var det redan 21 grader, vid min målgång 25 och sedan dröjde det inte länge förrän kvicksilvret letade sig upp över 30 grader och det ar ju direkt ohälsosamt att springa marathon i.

Knäet ömmade ännu under uppvärmningen, men gjorde sig sedan inte påmint alls under hela löpturen, förrän efteråt nar jag satt och stelnade till. Hade bestämt mig for att ta det lugnt, med hänsyn bade till knäet och till temperaturen, men börja i ”normalt” tempo för att sedan slå av på farten efter 5, 10 och 15 km. Första milen är nämligen lättlöpt – mestadels platt och med en utförsbacke tidigt i loppet. Som formel 1-fan var det förstas kul att få springa ett varv inne pa Circuit Gilles Villeneuve, där jag såg Kanadas Grand Prix i fjol men som nu kändes lite tom utan alla nedmonterade läktare.

Efter bron in mot centrum började det gå tungt och efter 14 km bestämde jag mig för att gå 500 meter. Sprang sedan vidare till 16, där det kommer en elak uppförsbacke i Gamla stan, som jag rekade i går och snabbt bestämde mig for att gå uppför i värmen. Vet inte om det sparade särskilt mycket pa krafterna för efter 18 borjade jag krokna – även om jag fortfarande låg under mitt tankta tempo för att springa runt på två timmar. I sista uppförsbacken – vid 19 – gick jag igen och då var det snabbt någon i publiken som noterade att det stod Run Toby Run på nummerlappen. Nej, Toby, du kan inte gå, du ska ju springa. Men det var också där som jag insåg att tidplanen skulle spricka – om jag inte ökade pa tempot. Sa jag valde att göra tvärtom och ta det lugnt in till mål. Helt nöjd kan jag förstås inte vara men jag tog mig i alla fall runt.

Värmen var givetvis det stora samtalsämnet efteråt, men de flesta verkade inte tycka att det var överjävligt utan hanterbart – inte minst tack vare de vattenfontäner som fanns att springa igenom langs banan.

Ska man säga något negativt om arrangemanget så är det kanske att de kunde klämt in någon extra vätskekontroll längs vagen utöver de planerade var tredje kilometer. På pluskontot en massa musik ute pa banan och sedan skön festivalstämning inne i Parc la Fontaine efteråt med bra konsert av kanadensiska bandet Moist. Det är minsann inte alla rockband som är pigga och vakna och nyktra för att spela utomhus i solen klockan 11:30 en söndagförmiddag men Moist gjorde det med äran!

Mellantider:
5 km 26:29
10 km 53:41
15 km 1.23:46
20 km 1.55:34

RunTobyRun!

Snyggaste medaljen i samlingen? Remix challenge – bonusbling för att springa lopp två dagar i rad. Notera att ”plektrumet” i mitten kan snurra!

Hästhagen 13:15

Äntligen lite fart under fötterna – men också en ömmande häl så det är möjligt att jag får softa järnet och vila mig i form till Midnattsloppet nästa lördag.

Dagens träningspass i Malmö inleddes med 5 km på bana, vilket resulterade i ett nytt årsbästa på sträckan (24:19 = 30 sekunder snabbare än jag gjorde  i fjol) och fem jämna kilometerpasseringar på 4:50-4:55.

Närmast på tävlingsmenyn står milen nästa lördag och sedan en halvmara om ytterligare tre veckor – så nu kommer träningen inte gå ut på att springa så mycket snabbare utan om att försöka hålla en hyfsad fart över tid.

Efter tempopasset på löparbanorna gav jag mig ut på en trevlig runda i lugnt tempo i och runt Pildammsparken. Hade hoppats komma upp i 10 kilometer, men efter åtta tyckte jag att det började ömma i ena hälen och bestämde mig för att det räckte för idag och att ta det säkra före det osäkra. Hoppas det går över snabbt!

Har nu bättrat på träningsdosen med en massa gräsklippning, så lita på att kroppen kommer att värka i morgon…

RunTobyRun!

PS. Hästhagens IP (bilden) heter just så därför att där, vid Västra Rörsjön, gick kronans/arméns hästar och tog igen sig mellan slagen mot danskarna. Har länge undrat om det finns någon lika logisk förklaring till ortsnamn som Pinan, Njutånger och Porrarp. DS.

Nytt ”wet-race” i KÖPENHAMN


Före – efter


# 42 – 170817
Mikkeller aftenlöb, Köpenhamn 5 km
24:49 (4:58/km)

En halvtimme före start sänkte sig mörkret över Köpenhamn. Och regnet. Och till råga på allt dånade sommarplågan ”Despacito” ur högtalarna…

Nej, det blev ingen dejlig kvällstur runt Faelledsparken utan ännu ett lopp i blötan och geggan – halva loppet gick på grusvägar inne i parken och de hann bli både leriga och pöliga innan det var dags för 762 (!) löpare att trampa upp eländet.

Annars var det – som vanligt på Spartas arrangemang – gemytlig stämning i startfållan, som denna gång var placerad inne på Österport stadion där loppets första och sista 250 meter sprangs på de härligt blå löparbanorna. Men så mycket roligare än så blev det inte. Precis som i BMW Havnelöb för två veckor sedan var det bara att bita ihop i blötan och försöka komma ”hem” så fort som möjligt. Det gick rätt bra i 3-3,5 kilometer innan jag började krokna och tappa tempo. Men trots det lyckades jag återigen springa in under 25 minuter, vilket jag får vara nöjd med.

Ingen medalj i detta lopp, däremot fri öl och korv efteråt. Ja, det stod till och med ”running” på ölburkarna – det är ju Danmark. Och vem vet, kanske hade det blivit ännu roligare i blötan om vi tagit ölen och korven först och sprungit sen?

RunTobyRun! 

KÖPENHAMN: Skyfall och årsbästa!


# 41 – 170803
BMW Havnelöb, Köpenhamn 5 km
24:40 (4:56/km)

Regnet vräkte ner över startfållan som en kall dusch, men det var glada miner ändå. Som tjejen bakom mig som konstaterade att det var bara en cykel som fattades så hade det blivit en triathlon…

Följde den danska vädertjänsten DMI intensivt under dagen sedan de gått ut med en varning för skyfall och åska, 30 intensiva minuter någon gång mellan 15 och 18. Tog en sista titt vid 16-tiden och konstaterade att så mycket regn hade det ju inte kommit, kunde det möjligen vara så att det befarade ovädret skulle missa Själland? Så jag tog tåget över och vandrade mot start – och då kom det. Regn i massor. Och åska. Och den vill man ju helst inte kuta i.

Men åskan verkade dra förbi rätt snabbt och 20 minuter innan start övergick det kraftiga regnet i ett lätt duggregn. Men säg den glädje som varar – 10 minuter före start var det dags igen och nu vräkte det ner ännu mer. Se upp så ni inte halkar i vattenpölarna, uppmanade speakern. Och glöm inte att slutspurten går på gräs, där det förstås är ännu blötare och halare…

18.30 var det så dags att ge sig av, dygnsura från topp till tå, helt enkelt lönlöst att försöka hitta någon torr linje utan det var bara att sätta full fart genom meterstora pölar, upp till 5 cm djupa. Trots detta öppnade jag på drygt 4:30 och det var som att jag fylldes med något slags jävlar anamma.

Banan är egentligen ganska fin och vacker – tror jag – runt parken vid Kastellet, Langelinie och den Lille havefrue. Men i rådande klimat och väglag fanns det varken tid eller ork att beundra utsikten – det gick ju ändå inte att se något – utan det var fullt fokus på vart man satte fötterna. Så fråga inte hur banan var…

Vid 3 och 4 km-passeringarna låg jag fortfarande klart under 5 blankt per kilometer och började få vittring på att slå mitt årsbästa på 5 km – och trots att jag var supertrött sista 500 gick det vägen: 24:40 – vilket inte bara innebar årsbästa med en halvminut utan att jag även nådde mitt mål att slå fjolårets bästa tid (24:49). I detta väglaget! Kändes verkligen härligt efteråt.

Detta var för övrigt mitt första 5 kilometerslopp någonsin. Har alltid tyckt att det varit lite ”fjuttigt” att springa så korta lopp; att det är en större utmaning att kuta längre sträckor som milen eller en halvmara. Men dagens lopp gav mersmak och jag har ytterligare en femma inbokad i Köpenhamn om två veckor. Då är målet glasklart, att gå under 24:30.

Regnet då? Ja, det slutade lagom till att jag spurtade i mål och när 10 kilometersfolket gav sig iväg några minuter senare såg det riktigt lovande ut. Och från tågfönstret kunde jag sedan se hur solen tittade fram. Tamefan.

RunTobyRun!

PS. Min tid var dessutom åttonde bästa i klassen M50-54. Visserligen bara av 18, men ändå. Topp 10 🙂


En halvtimme till start och regnet vräker ner…


Men en kvart senare ser det hoppfullt ut…


1:34 kvar till start och nytt skyfall
(tur jag hade en plastpåse till mobilen…)


Uppehåll vid målgång och starten på 10K. 


Dyngsur men nöjd ändå. Åtta i klassen!

S:T OLOF – inte snabbt, men OK


# 40 – 170729
Sankt Olofsloppet, 9.2 km
47:25 (5:09/km)

Jo, det gick vägen! Trots oformen lyckades jag ta mig runt hela S:t Olofsloppet och det på en tid som bara var en minut långsammare än i fjol – vilket får anses vara helt OK. Och K, som slutade 11:a i debuten, fick mersmak på att springa lopp och siktar redan in sig på att komma tillbaka nästa år.

Solen sken och Österlen visade upp sin allra bästa sida när vi körde via Sjöbo och Skåne-Tranås ut till starten i S:t Olof. Men knappt hade vi hämtat ut våra nummerlappar förrän molnen tornade upp sig och lagom till start började det regna. Först ett lätt, lätt duggregn – som bara kändes skönt att springa i – men sista kvarten tilltog det och var riktigt blött.

Osäker på formen, som jag var (se föregående inlägg) kändes det tryggt att ha sprungit banan två gånger redan och den lokalkännedomen hjälpte mig onekligen att hushålla med krafterna. Tiden blev klart sämre än i fjol och förrfjol men jag är ändå nöjd över att jag tog mig runt hela varvet utan att ”få stopp” på vägen.

Är också nöjd med att jag, för första gången, lyckades hålla igen ordentligt första kilometern istället för att susa i väg runt 4:35-4:40 som jag gjort tidigare år samt att jag inte tappade något tidsmässigt, jämfört med i fjol, under den andra halvan av loppet. Alltid något!

Är också nöjd över att några års träning äntligen gett resultat – i år hade jag nämligen lyckats övertala K att ställa upp i sitt första lopp någonsin (i alla fall i vuxen ålder) och trots regnet var det en debut som gav mersmak. Blir garanterat repris nästa år!

Är väl egentligen inte så mycket mer att säga – trevligt, som alltid, på Kvarnvallen även om det blev lite oflyt med vädret.

RunTobyRun!
PS. Du kan även följa mig via facebook! DS.

Läs mer om tidigare utflykter till S:t Olof:
S:T OLOFSLOPPET 2016 (46:22)
S:T OLOFSLOPPET 2015 (46:12)
S:T OLOF – LOPPET SOM FÖRÄNDRADE MITT LÖPTÄNK

Mer stafett åt folket!

Nej, förkylningen har inte släppt helt och träningsmålet för februari ryker all världens väg. Och det är bara två veckor kvar till årets första lopp så det är klart att jag hade hoppats på en bättre uppladdning…

Så istället för att ge mig ut på ett långpass i gråblasket sitter och jag och tänker på stafetter. Har sprungit några, mest på skoj, och det var rätt länge sedan och jag känner att jag borde kanske stafettat lite oftare för det är ju så kul. Speciellt på en kort bana, där man kan heja och peppa varandra.

På tävlingar som VM och OS är korta stafetten (4×100) en av höjdpunkterna: så mycket action, så mycket energi, så mycket fart. Och så den lilla kryddan med tre kritiska moment när den färgglada pinnen ska levereras från en hand till en annan innan det är för sent. Hur ofta har inte David slagit Goliat just för att världens fyra bästa löpare inte tränat överlämningar tillräckligt ofta?

Samma sak i skidor, för att ta ett annat aktuellt mästerskap, där det igår kördes Skiathlon med ett moment klassisk stil (7.5 km för damer, 15 för herrar) och sedan lika långt i fristil eller ”skejt” och däremellan byte av skidor och stavar i en liten ”depå”. Visst, det är inte stafett eftersom det är samma person som kör och därtill ett konstruerat moment med att byta skidor men det är publikvänligt och igår såg vi flera exempel där slarviga depåstopp kostade tid. Marcus Hellner fick inte på sig ena skidan ordentligt utan drattade på ändan och förlorade 7-8 sekunder. Norska storfavoriten Marit Björgen strulade också och tappade 4-5 sekunder men i slutändan spelade det ingen roll; i näst sista backen satte hon in ett av sina monsterryck och den stackars finländskan hade ingenting att sätta emot (men var glad ändå över silver på hemmaplan!).

Jämför dessa stafettväxlingar och depåstopp med en sport som formel 1, där stallen kan träna depåstopp och däckbyte mer än 500 gånger på en säsong. Men så klarar de också av att byta fyra däck på osannolika två sekunder. Fyra, däremot, då är det stor risk att någon annan hinner om och att taktiken spricker…

Gräver bland gamla bilder och hittar mitt roligaste stafettminne, ”SM-stafetten” i Naqoura 1991. Gjorde FN-tjänst i Libanon och förutom att hålla koll på gulfkriget hade vi tid med en del idrott. Mitt ingenjörkompani bröt exempelvis den irländska dominansen i dragkamp och när det kom till stafett (4×750 + 2×1500) sopade våra båda lag banan med övriga svenska lag. På den suddiga bilden ovan har jag precis fört upp mitt lag till andra plats, strax innan sista växlingen. Nedan efter loppet med medalj och pokal som bevis på insatsen (ja, jag var definitivt yngre och smalare då…)

Vi får väl se om det blir några fler stafetter. Helsingborg Marathon hade ju varit kul, och helst sista sträckan (som jag vill ha revansch på). Men det är ju rätt utspritt och svårt att heja på varandra under ett sådant långt lopp. Och det är ju lagkänslan man vill åt med stafett!

RunTobyRun!

Visas även på Jogg.se. Du kan även följa mig på facebook!

Statistikhörnan: värdelöst vetande om startnummer?

image
Högsta numret: Athen 2016

Mitt lägsta startnummer någonsin: 1
Mitt högsta startnummer: 11285
Nu antar jag att du redan hunnit börja fundera på om jag sparat alla nummerlappar, sorterade i ordningsföljd, kronologiskt eller efter sträcka? Eller varför inte efter kilometertid?

Nej, jag har inte sparat på alla nummerlappar, men jag kan tänka mig att det säkert finns en hel del löpare som gör det för att ha som minne i samlingen tillsammans med medaljer, pokaler och annat som det fylls på med efterhand. Som alla samlingar tar det förstås plats. Plus att en sådan samling hade inneburit att jag förmodligen inte var välkommen tillbaka till Gyllebo, eftersom deras nummerlappar är i ett nylonmaterial som samlas in efter loppet och återanvänds. Och det hade ju varit typiskt om det var just mitt nummer som fattades efteråt… Klart misstänkt.

Några startnummer kunde jag snabbt bocka av genom att kolla på bilder från loppen men de allra flesta fick jag leta fram på internet. Nu suckar säkert min kära mor och undrar ”hur jag hinner med allt” men det är inte så svårt när man har en ledig vecka från jobbet och två barn som ägnar sig åt sovmorgon. Dessutom tog det nog inte mer än 15 minuter att få koll på de 36 lopp jag sprungit sedan 2012.

Hade jag frågat en psykolog om detta så hade vederbörande säkert hänvisat till Jung eller någon annan tungviktare och sagt att detta plötsliga utfall av nummerologi är ett sätt för mig och mitt undermedvetna att hantera abstinensen och min längtan efter att ryggen ska sluta ömma så att jag kan börja springa ordentligt igen. Fast i själva verket har jag alltid gillat siffror och just när det gäller träning är det ganska lätt att välja och vraka bland vilka siffror man vill hålla koll på.

MARATON8713
Stockholm 1987: näst högst på listan!

Så hur gick det då – med startnumren? Jo, det gick över förväntan även om jag inte lyckades hitta startnumren från Sankt Olofsloppet 2015, Gylleboloppet 2016 (som kan ha varit nummer 12?) och Blentarpsmilen 2016. Fyller istället på med tre ”antika” lopp från Rånäs, Uppsala och Stockholm Marathon som jag har foton från. Dessutom gav höstens utflykt till Knutstorp (Rainbow Run) inte mindre än fem noteringar eftersom det krävdes nummerlappsbyte (och chip…) mellan vart och ett av de fem loppen: 3, 112, 113, 114 och 115.

16 RÖRUM
Oslagbart! Synd bara att det inte var efter loppet…

Så här kommer nummerserien – ifall du som jag gillar siffror:

1, 3, 9, 100, 107, 112, 113, 114, 115, 121, 137, 199, 208, 314, 384, 446, 552, 609, 677, 726, 732, 769, 770, 955, 1039, 1066, 1176, 1269, 1963, 2038, 2688, 2830, 3508, 4014, 4086, 5299, 6330, 7382, 10508 och 11285.

Så vad gör man då med en information som denna? Ja, det vettefan.. Hade hoppats kunna svara på frågan om jag haft samma startnummer mer än en gång men det går förstås inte så länge listan inte är komplett. Men det finns ju så många nummer, så det är väl sannolikast att det inte är några dubbletter?

Närmast ”dubblett” är i stället, Rainbow Run undantaget, nummer 769 och 770. Som jag hade i i Köpenhamn respektive Skanör, i fall någon undrar…

Nästa lopp blir den 12 mars, frågan är vilket nummer jag får då och om årets ”BIB” är lika snygg som fjolårets? (bilden nedan)

RunTobyRun!

RIV1

PS. När det gäller medaljsamlingen så är det väldigt irriterande att jag inte kan hitta min medalj från Stockholm Marathon 1987. Jag står ju med i det officiella resultatarkivet och var bevisligen inne på Stockholms stadion (bilden ovan) men hur jag än letat i förrådet så kan jag inte hitta eländet. Morr! DS.

Redo för en annorlunda utmaning

På lördag är det meningen att jag ska springa fem lopp på en och samma dag: 2, 4, 6, 8 och 10 km vilket onekligen kommer att bli en annorlunda upplevelse!

När det stod klart att Cannibal Hippies skulle arrangera Rainbow Run på racerbanan Ring Knutstorp anmälde jag mig snabbt till alla fem distanserna – som en kul utmaning och förhoppningsvis ett bra genrep inför maran i Grekland om tre veckor.

Rainbow Run är ett ideellt initiativ för att dra in lite pengar till välgörenhet, i detta fallet regnbågsrelaterade frågor (än så långe oklart vilka) och hittills har ett hundratal löpare anmält sig till loppen – som förutom de fem distanserna ovan även bjuder på ett 6-timmarslopp (inklusive stafett) och en stafett på milen.

Jag tänker så här: 20 kilometer klarar jag väl alltid – förutsatt att jag får vara frisk och skadefri – och sedan får jag låta vädret och dagsformen avgöra hur jag ska göra med den sista milen, om jag ska försöka ladda om en fjärde gång och därmed ge mig ut på samma varv för 11:e, 12:e, 13:e, 14:e och 15:e gången. Finns väl viss risk för att man är trött på banan vid det laget…

Försöka, säger min inre coach, det är mesigt. Det är bättre att du säger att du SKA springa alla fem loppen, det ökar sannolikheten för att du grejar det!

Enligt planeringen kommer jag att få 18-40 minuters paus mellan loppen och en del av utmaningen blir därmed att hålla igång och inte bli stel, att hålla sig torr och varm och samtidigt fylla på förrådet med näring.

Har ingen ambition att springa snabbt men siktar på en totaltid under 3 timmar, det vill säga 6 minuter/km. Det borde jag greja även om formen inte är den bästa just nu (men ska förhoppningsvis bli bättre till den 13/11j.

Rapport följer förstås!

RunTobyRun!