Etikettarkiv: ensiffrigt

Äntligen under 25!

Yes – där satt den! Årets 17:e årsbästa på 5 km, från rehabens 36 min på löpband till dagens 24:18 på Hästhagens IP.

Degens tid är drygt en minut bättre än jag sprang Havnelöbet i Köpenhamn i augusti, vilket egentligen är enda gången i år som jag verkligen försökt gå för fullt. Tills nu. Årsmålet på 24:49 är därmed också nått, så nu är jag nöjd, jag tänker inte jaga fjolårets bästa tid på 23:25 utan istället koncentrera mig resten av året på att orka springa  längre sträckor i hyfsat tempo.

Öppnade på 4:38 och 4:40 och sänkte sedan tempot en aning för att inte gå i samma fälla som i Köpenhamn, där jag helt enkelt höll på att springa in i väggen vid 3-3.5 km. Men den här gången gick det bättre och vid 4 km-passeringen var jag rätt säker på att jag skulle fixa 25 minuter. Hade då ungefär 40 sekunder tillgodo, vilket innebar att jag i värsta fall hade råd att springa sista kilometern på 5:40. Men det behövdes inte! En bra dag!

RunTobyRun!

Årets utveckling på 5 km efter knäskadan:
Inomhus/löpband:
35:51, 34:42, 33:58, 33:23 32:19, 31:52, 29:59,
29:12, 28:40, 28:14, 27:25, 26:59.
Utomhus:
26:06, 25:50, 25:26, 25:21, 24:18.

 

LIMHAMN: cool miljö matchade höga förväntningar


# 54  – 180922
Kalkbrottsloppet, Malmö (5.4 km)
28:36 (5:22/km)

Jag hade verkligen högt uppskruvade förväntningar på detta lopp, inte på min egen prestation utan upplevelsen att äntligen få chansen att springa nere i Kalkbrottet – Malmös kanske coolaste löprunda.

I september förra året var det premiär för Kalkbrottsloppet och då var det tänkt som ett ”once in a lifetime”-lopp nere i det normalt stängda naturreservatet, men loppet blev sådan succé att arrangörerna lyckats förhandla till sig en vända till.

Laddad för en löpupplevelse utöver det vanliga parkerade jag bilen i Limhamn och började jogga ner till startområdet. Knappt hade jag hunnit fram förrän himlen öppnade sig och jag blev halvt dränkt i ett kallt, hårt spöregn – ingen vidare upplevelse alls, regnet var så blött att jag till och med övervägde att skita i allt och åka hem. För handen på hjärtat, hur kul är det att springa uppför en 65-metersbacke i spöregn och slipprigt underlag?

Men tack och lov gav ösregnet upp redan efter tio-femton minuter och lika plötsligt tittade solen fram igen. Arrangörerna varnade för att det kunde vara halt på sina ställen och vips var vi i väg.

Första 500 gick slätt på asfalt innan vi tog av in på en grusväg och började beta oss ner i gropen och det kändes faktiskt riktigt bra även om jag var fullt medveten om att det förmodligen inte skulle kännas lika kul i slutet av rundan, när det skulle bli dags att klättra upp ur kratern igen. Och väl medveten om denna utmaning hade jag satt dagens mål till ett lagom lugnt tempo, sex blankt per kilometer.

De första två gick dock betydligt snabbare – 4:50 och 4:47 – medan jag kryssade fram mellan vattenpölarna. Men så dök den plötsligt upp, dagens andra obehagliga överraskning (den första var förstås regnet). Det visade sig nämligen att vi inte skulle springa uppför Kalkbrottet en gång – utan två.

Den första stigningen, på asfalt, var tung som 17 men det var ändå oväntat lätta ben som tog mig upp till krönet. När banan vände neråt igen kunde jag sträcka ut stegen och hyfsat snabbt få tillbaka en mer normal andhämtning än de Darth Vader-liknande ljud jag måste haft sista biten innan vändningen.

Efter ännu ett flackt parti – där min gamla klasskamrat Thomas stod som flaggvakt – var det så dags för backe nummer två. På grus. Och lite brantare än den första, som var anpassad för att arbetsfordon skulle kunna ta sig upp och ner. Och det var förstås där arrangörerna hade placerat ut sin fotograf…. Stön!

Bet i hop och kämpade mig uppför nästan hela backen innan jag  fick ge upp och insåg att jag var tvungen att gå 20-30 meter upp till krönet – vilket kanske var tur för sedan såg jag nog ändå hyfsat fräsch ut under spurten in mot mål. Sluttiden blev 3:22 bättre än jag hade hoppats – trots dubbla uppförsbackar – så jag har all anledning att vara nöjd med dagen.

Detta var helt klart den upplevelse jag hade hoppats på, en unik chans att komma ner i en unik miljö med löparskor på fötterna och blir det en fortsättning nästa år så rekommenderar jag varmt att du anmäler dig! Coolare miljö får du leta efter!

RunTobyRun!

 

 

 

Dags för Malmös coolaste lopp!

Det är tvära kast denna veckan – från det sjukt varma varvet runt F1-banan i Singapore till Kalkbrottet i Limhamn; Malmös kanske mest spännande miljö att springa i?

Det gamla kalkbrottet är sedan 2010 skyddat som naturreservat och antalet tvåbenta som får komma på besök är normalt sett lätt räknade – fram till i fjol då det första Kalkbrottsloppet arrangerades. Nere i gropen finns sällsynta paddor, salamandrar, rävar,rovfåglar och en del ovanliga växter men uppenbarligen skötte sig löparna förra året så bra att ”once in a lifetime”-loppet får arrangeras minst en gång till.

Det kommer kännas väldigt mäktigt att springa nerför backen under Kalkbrottsloppet och sedan blicka uppför de 65 meter höga, vita väggarna. Så himla coolt!

Sen ska man upp ur gropen igen, men då är kanske backen inte lika kul längre…

RunTobyRun!

KÖPENHAMN: är det så här det ser ut?

#52 – 180816
BMW HAVNELÖB, Köpenhamn (5 km)
25:21 (5:04/km)

Förra årets skyfall gjorde det inte bara svårlöpt, det innebar också att sikten var minimal. Men i år var vädret bättre så det bland annat gick att se ut över Kastellet, statyn Den lille havefrue och den danska drottningens yacht Dannebrog.

Är det så här det ser ut, tänkte jag medan jag tittade ut över hamninloppet ner mot nya Operaen. Förra året såg jag inte ett smack och var fullt upptagen med att titta nedåt för att försöka avgöra vilken vattenpöl som var minst djup.

Trots de usla förhållandena gick jag för första gången under 25 minuter och noterade årsbästa  med 24:40 och det hoppades jag kunna upprepa i år.  Satte målet till 24:59 och öppnade på 4:46, vilket med facit i hand skulle visa sig vara i snabbaste laget. Andra kilometern gick också bra men sen började jag må illa och fick slå av på takten. Fjärde gick på ren vilja (5:30) men sedan fick jag upp farten igen och gick i mål på 25:21. Inte under 25, som jag hade hoppats, men ändå årsbästa med 5 sekunder. Alltid något…

Förra året räckte tiden till åttonde plats i min klass, nu blev det artonde.

Som alltid när Sparta arrangerar var det bra stämning och bra ordning längs banan med gott om funktionärer.

Noterbart är att damsegrarinnan på 5 km, hemmalöparen Sylvia Kiberenge, pustade ut några minuter innan hon gav sig ut på milen och krossade allt motstånd även där. 1:39 före tvåan på 5 km, 3:14 före närmsta konkurrent på milen. Respekt!

RunTobyRun!

Förra året missade jag den världskända statyn, trots att jag måste sprungit typ 15 meter ifrån den…

Trött..,

Havnelöbet 2017 – 1:34 kvar till start, precis som på bilden överst.

R’n’R LIVERPOOL: You never run alone


#47 – 180519
Rock’n’roll Liverpool 5k
25:50  (5:10/km)


#48 – 180520
Rock’n’roll Liverpool Half Marathon (21.1 km)
1.59:37 (5:43/km)

Årsbästa på 5 km och en halvmara under 2 timmar – ja, utflykten till Liverpool gick nästan osannolikt bra efter det senaste strulet med vänster knä. Är så nöjd!

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Inser nu, när jag kommit hem igen, att jag faktiskt sprang längre under den gångna helgen än jag gjort på en hel månad! Jag trodde verkligen inte att jag skulle orka 21 km och var ju dessutom ytterst skeptisk till om mitt knä skulle hålla (se föregående inlägg med mina tankar inför resan till England).

Men knät höll – mot alla odds – och min målgång på halvmaran blev inte bara belöningen för månader av rehab utan även kulmen på en solig helg där Ola och jag även hann med en snudd på obligatorisk Beatles-rundtur med buss, premiärkvällen på en utställning om John Lennon & Yoko Ono (vi missade dock Yoko med några timmar) samt en rockfestival på klassiska the Cavern Club med en massa oväntat bra band. Och så lite öl, förstås…

Men vi börjar med uppvärmningen, lördagens 5 km som gick i bröllopsyrans tecken. Det var ju prinsbröllop i England och få saker får engelsmännen att gå bananas lika mycket som när en kunglighet ställer sig framför altaret. Runt omkring oss vimlade det av vitklädda löpare med brudflor varav några gick ”all in” och sprang sin halvmil i brudklänning, flor, tiara och brudbukett. Däremot såg jag inte en enda löpare som låtit sig inspireras av eftermiddagens FA-cupfinal i fotboll mellan Chelsea och Man United…

I startfållan var det rätt trångt och det kändes som att det tog en himla tid utan att vi rörde på oss ett dugg. Men, det visade sig att arrangörerna hade vett att släppa iväg en startgrupp i taget med en bra lucka emellan – även om det för oss långt bak i kön var lite knäckande att se de snabbaste löparna gå i mål innan vi ens kommit iväg…

Öppnade den första kilometern runt 5:45 och visst ömmade det lite i knät, men det var inget som hindrade mig så jag bestämde mig för att öka tempot och noterade sedan under 5 blankt på tre av de fyra kilometer som återstod med 4:49 som snabbaste stint. Gick till slut i mål på mitt fjortonde (!) årsbästa på distansen men det är ju inte så konstigt med tanke på att den första noteringen inte var snabbare än 37 minuter…

Morgonen därpå vaknade jag lite småstel, men det gjorde inte ont i knät så jag bestämde mig för att chansa och starta. Innan vi gick ner till starten hann jag med en halvmil på cykel på hotellets gym och så här i efterhand utesluter jag inte att trampandet bidrog till att jag klarade mig igenom dagen utan att det ömmade eller gjorde ont.

Öppnade återigen rätt försiktigt (5:53) medan vi gav oss ut på tomma gator i ett snudd på tomt city. Låg alla och sov fortfarande eller??? Vi sprang förbi the Cavern där en skock japanska turister såg allmänt förvirrade ut och ner mot en korsning där det stod några åskådare med en svensk flagga.
-Heja Sverige, ropade Ola.
-Ni är svenska fans allihopa, vrålade jag men möttes inte av något jubel, klacken såg mest överraskad ut.

Efter fyra kilometer började det dra ihop sig till den första riktiga backen och ungefär där tappade jag Ola, som behövde uppsöka en buske. Jag bet ihop och kämpade mig uppför, men det var inte lika tufft som jag hade befarat, det var bara hälften av den backen vi knallade uppför dagen innan till Liverpool Cathedral och som var betydligt jobbigare.

Efter ett par kilometer genom bostadskvarter vek banan in i en stor park och genast blev löpningen så mycket mysigare – är det inte en massa publik längs gatorna så finns det ju egentligen ingen poäng att springa i stadsmiljö utan  bra mycket skönare att springa i en grön oas. Och denna var verkligen skön.

Efter parken gick det sakta uppför igen mot vändpunkten vid Penny Lane – ett sådant där segt motlut som man knappt kan ta på men som känns både i benen och i flåset. Vid det laget hade jag passerat milen under 57 minuter och insåg att jag – trots allt – låg väldigt bra till för att klara mitt ursprungliga tidsmål på 2 timmar (det jag satte upp innan knät började spöka igen i mitten av april) givetvis förutsatt att jag skulle orka fortsätta i samma tempo och att jag inte skulle få ont i knät igen. Men so far, so good…


Vändpunkten vid Penny Lane ligger drygt halvvägs efter 11 kilometer.

Efter ytterligare en skön park och 15 kilometer kom vi ner till floden Mersey och 6 kilometers löpning längs strandpromenaden. Men nu var det inte så skönt längre. Luften stod stilla och det var verkligen bängvarmt… Framåt 17, 18, 19 km så trodde jag att det var kört, att jag skulle klappa ihop. Sänkte tempot en aning och noterade mina enda två kilometerstinter över 6 min/km. Jag tryckte i mig mina sista Dextrosol och tänkte skit samma om jag går i mål på 2 timmar eller 2.05. Men i mål ska jag! Så jag bet ihop och bet ihop och på något konstigt sätt fortsatte benen att röra sig framåt.

När jag rundade det lilla huset i sista kurvan, med 400 meter kvar, insåg jag att jag faktiskt hade ork kvar i benen och ökade tempot och kunde passera mållinjen med 23 sekunder till godo och den känslan, den känslan, den var jäkligt skön. Som jag kämpat för detta, ända sedan knät började spöka i slutet av september, ja den här medaljen den har jag verkligen gjort mig förtjänt av. Att jag dessutom fick en till cool gitarrformad bonusmedalj gjorde ju inte saken sämre!

Så här dagen efter är jag fortfarande jättenöjd. Har stapplat fram med en härlig träningsvärk, men det får det vara värt!

You never run alone, förresten, ja så stod det på en snygg tröja inne på löparexpon, givetvis med anspelning på fotbollsklubbens klassiska motto You Never Walk Alone. Men tyvärr fanns den bara kvar i XXL…

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Passertider:
5 km: 28:34
10 km: 56:51 (28:17)
15 km: 1.24:37 (27:46)
20 km: 1.54:37 (30:00)

RunTobyRun!

 

 

 

Dags för Liverpool!

På fredag är det äntligen dags att sätta sig på flyget till Liverpool för att få en liten smakbit av denna klassiska Beatles-stad. Synd bara att vänster knä riskerar att göra denna efterlängtade resa till ett löpmässigt antiklimax…

Men, ni vet hur det är – det sista som överger en löpare brukar vara hoppet… Och visst känns det lite bättre i knät, jämfört med för en vecka sedan? Har just kommit hem från Lund, där jag ”sprang om” Lundaloppet och det gick lättare och betydligt snabbare än det gjorde förra helgen och än så länge känns knät ganska hyfsat.

Hursomhelst, det ska verkligen bli kul att få se hur det ser ut på Penny Lane, the Cavern Club, Strawberry Fields och kvarteren där Fab Four växte upp. Det lär säkert också dyka upp en och annan Beatleskopia längs banan, där band efter band spelar för att peppa löparna och det väl knappast är någon högoddsare att något av dem spelar Help! eller She Loves You.

Hur det var med Beatles och löpning är förmodligen höjt i dunkel. I bandets katalog hittarjag bara en enda låt med ordet ”run” i titeln, Lennon/McCartneys Run for Your Life på  Rubber Soul från 1965 – fast den handlade knappast om löpning. Och förmodligen var den bara med som utfyllnad, John lär i alla fall ha sagt att den knappast hörde till hans favoritlåtar. Inte mina heller.

När Beatles splittrades bildade Paul bandet Wings, som bland annat gav ut skivan och låten Band on the Run – men den syftade nog inte heller på någon halvmara runt Liverpools gator.

Beatlesnostalgi och löpning i all ära – självfallet hade det också varit skoj om Löp-Ola och jag kunnat tajma in lite fotboll nu när vi ”ändå” är i England, antingen med Liverpool FC eller med Everton men tyvärr landar vi en vecka för sent. Och till skillnad mot de löpare som springer helmaran kommer vi inte att få så mycket fotbollskultur längs vägen, 42-löparna rundar nämligen de båda lagens hemmaarenor som ligger på varsin sida om en park. Vi andra får nöja oss med att springa upp och vända på Penny Lane. Alltid något.


Hur det ser ut i Liverpool under löparfesten kan du bland annat se på denna video på YouTube.

Nåväl, rock ‘n’ roll-halvmaran i Liverpool var tänkt som en härlig belöning för allt rehabslit i vinter och runt påsk började det gå riktigt bra med löpningen. Så bra att det kändes fullt realistiskt att springa hela vägen och gå i mål under två timmar. Men så började knät spöka igen och de senaste fyra veckorna har det bara blivit två mils löpning – sammanlagt – och det känns förstås ganska tungt, långt ifrån den uppladdning jag hade hoppats på och kanske är det så illa att Liverpool blir min sista löprunda på ett bra tag, vi får väl se.

Hela vintern har jag försökt tänka nyktert och varit inställd på att det kanske inte skulle gå vägen, som jag hoppats. Att jag skulle tvingas ta till plan B – att inte springa någon halvmara utan ”bara” lördagens 5-kilometer runt Liverpool Waterfront, ja jag har till och med funderat över vad som krävs för att gå halvmaran och jodå, det borde faktiskt funka eftersom maxtiden är rätt generös (3:30) vilket innebär att det ”räcker” att hålla ett hyfsat promenadtempo på 10 blankt per kilometer. Men det lär knappast kännas särskilt kul – speciellt inte med tanke på att jag egentligen är där för att springa…


Knän = braåha i löpsammanhang.

Så frågan är… Ska jag skippa 5 km för att komma utvilad till halvmaran och därmed öka mina chanser att ta mig runt denna? Eller ska jag strunta helt i halvmaran, den kommer ju ändå inte att vara särskilt hälsosam, och rikta allt fokus på halvmilen?

Just nu lutar det åt att jag försöker ta mig runt ”femman” i halvlugnt tempo för att  sedan  – om kroppen känns bra när jag vaknar på söndag – försöker springa så långt jag kan på halvmaran. Blir jag trött eller får ont så är det bara att börja knalla… Men om jag grejar att springa första tredjedelen (7 km) innebär det att jag buffrar en massa ”reservtid” och kan promenera resten utan stress (12 min/km istället för 10 min/km).

Jag får helt enkelt gå på dagsformen och sunt förnuft och känna hur mycket kroppen klarar av.

Loppen i Liverpool ingår i Rock’n’roll Series och det brukar vara folkfest med en massa band utplacerade längs banan, precis som i Montreal. Även här får man en gitarrformad bonusmedalj om man springer båda dagarna. Fast, vad är egentligen ytterligare en medalj i samlingen  jämförelse med ett fungerande knä?

Skriver en kort rapport i helgen och sedan lite längre när jag är hemma igen och gjort vid några bilder från resan. Du kan också följa hur det gick på Facebook!

RunTobyRun!

 

 

LUNDALOPPET: fem ängsliga kilometer


# 46  – 180505:
5 km Lundaloppet
29:11 (5:50/km)

Det är kanske svårt att mäta – men magkänslan säger att jag nog aldrig stått i en startfålla och varit så osäker på dagsform och prestationsförmåga som i eftermiddags. Skulle knäet hålla? Skulle näsan börja rinna? Och drack jag inte lite för mycket vin igår kväll…?

Lundaloppet var ju tänkt som den första belöningen efter allt rehab-slit och ett delmål på vägen till Liverpool om två veckor. Och allt verkade ju så bra – tills det smärtade till i knäet den 18 april och fick det att kännas som att jag var tillbaka på ruta ett igen. Gjorde ett försök att jogga i onsdags men fick avbryta och sedan dess har det faktiskt varit lite deppigt och svårt att försöka tänka positivt, svårt att samla kraft för att börja om igen. Istället har många tankar handlat om vad jag ska göra istället, om jag inte kan fortsätta springa?

Hursomhelst, värmde upp i solskenet i Lund och det kändes trots allt rätt hyfsat. Planen var att ta det väldigt lugnt och ta rygg på någon av 6:00-ballongerna men några sådana hittade jag inte i startfållan så det blev till att agera bromskloss åt sig själv för att inte riskera att springa iväg för fort . Men det visade sig vara rätt svårt att springa fort i början för runt Högevallsbadet och genom vårvackra Stadsparken är det rätt trångt; alldeles för mycket folk på liten yta och gott om långsamma som inte hade vett att ställa sig långt bak i fållan så det blev hela tiden till att titta var man satte fötterna.

En normal tävling hade jag säkert blivit lite sur på ”hindren” men en dag som denna kändes det trots allt rätt OK eftersom det innebar att jag inte kunde gå ut för hårt. Så det blev några ängsliga kilometer, där jag sprang med ett kortare löpsteg än normalt och omedvetet spände mig, beredd på att det kanske kunde hugga till igen, när som helst.

Efter ungefär 2 kilometer lättade trängseln och ungefär samtidigt började det komma små signaler från knäet. Jaha, var det kört trots allt? Skulle jag behöva gå hem till mål? Tog det lite lugnare en stund och började sedan försöka sträcka ut mina steg och springa så ”normalt” som möjligt.  Låg då ungefär 25 sekunder efter tidsplanen.

Sista 2 gick det riktigt bra (5:22 och 5:07) och jag gick i mål på 29:11, långt över årsbästa och nästan sex minuter långsammare än jag gjorde på mitt senaste 5 km-lopp, i höstas. Men en dag som denna spelar sånt ingen roll, det viktigaste var att knäet höll och att jag trots allt kanske kan greja Liverpool…

RunTobyRun!

Kuriosa: min tid från Montreal (23:20) skulle räckt till 123:e plats av de 1748 som tog sig i mål. Dagens 29:11 innebar 626:e plats.


Dags för start!

Det gick ju!

MONTREAL: både flipp och flopp

Det är ovanligt varmt i Kanada – så varmt att arrangörerna tvingades dra i nödbromsen och ställa in dagens planerade mara. Halvmaran, däremot, kunde hållas som planerat men startade redan 07.30 för att alla löpare skulle hinna runt innan det blev jättevarmt. 

# 44 – 170923
Sports Experts 5 km. Montreal
23:25 (4:41/km)

# 45 – 170924
Rock ‘n’ Roll demi-marathon de Montreal, 21.1 km
2.01:59 (5:47/km)

BILDER FRÅN LOPPEN

Men vi börjar väl med lördagens korta lopp över 5 kilometer runt Parc la Fontaine och Sherbrookes metrostation. Jag hade väl egentligen tänkt hålla igen och spara lite ork till en hyfsad halvmara men det kändes bra, så jag gick ut i ett ganska snabbt tempo (4:27 på första kilometern) och sedan rullade det bara på. Tittade inte pa klockan igen förrän efter 3 km och sedan efter 4 och insåg då att jag hade en bra chans att notera årsbästa.

Hade en liten dröm innan loppet om att gå under 24 minuter – de tre senaste loppen har ju gått under 25 och dessutom klart snabbare än jag gjorde på femman i fjol, ända var det en stor överraskning att se klockan stanna redan på 23:25 – sa snabbt har jag inte sprungit 5 km på mer än tre år! än kan gubben! Helnöjd med insatsen!

Jag brukar inte lägga vikt vid placeringar – är jag nöjd med insatsen spelar det ingen roll om det är 3 eller 5000 före. Men den här gången var det kul att kolla listan – plats 179 av 2930. Och 18:e i min klass, svårslaget!

Mindre roligt var det under kvällen, när det började ömma i ena knät och inte blev det bättre under natten, så det var med stor oro jag gick upp for att ta mig till starten vid Universitetet Longuil. Inte hade jag sovit mycket heller, rummets ac hade pajat och fläkten stod och brummade och utanför det öppna fönstret var det en massa ljud…

Men vål ute pa Jacques-Cartierbron var det en skön syn att se solen ga upp bakom de markanta stålkonstruktionerna – en typ av broar som vi inte har hemma i Sverige. De maratonlöpare, som sett sin tävling stallas in, kunde välja pa att få pengarna tillbaka eller att springa halvmaran. Dessutom ändrades maxtiden, från 3:45 till 3 timmar jämnt med hänsyn till löparnas hälsa och det var nog ett klokt beslut. Vid starten var det redan 21 grader, vid min målgång 25 och sedan dröjde det inte länge förrän kvicksilvret letade sig upp över 30 grader och det ar ju direkt ohälsosamt att springa marathon i.

Knäet ömmade ännu under uppvärmningen, men gjorde sig sedan inte påmint alls under hela löpturen, förrän efteråt nar jag satt och stelnade till. Hade bestämt mig for att ta det lugnt, med hänsyn bade till knäet och till temperaturen, men börja i ”normalt” tempo för att sedan slå av på farten efter 5, 10 och 15 km. Första milen är nämligen lättlöpt – mestadels platt och med en utförsbacke tidigt i loppet. Som formel 1-fan var det förstas kul att få springa ett varv inne pa Circuit Gilles Villeneuve, där jag såg Kanadas Grand Prix i fjol men som nu kändes lite tom utan alla nedmonterade läktare.

Efter bron in mot centrum började det gå tungt och efter 14 km bestämde jag mig för att gå 500 meter. Sprang sedan vidare till 16, där det kommer en elak uppförsbacke i Gamla stan, som jag rekade i går och snabbt bestämde mig for att gå uppför i värmen. Vet inte om det sparade särskilt mycket pa krafterna för efter 18 borjade jag krokna – även om jag fortfarande låg under mitt tankta tempo för att springa runt på två timmar. I sista uppförsbacken – vid 19 – gick jag igen och då var det snabbt någon i publiken som noterade att det stod Run Toby Run på nummerlappen. Nej, Toby, du kan inte gå, du ska ju springa. Men det var också där som jag insåg att tidplanen skulle spricka – om jag inte ökade pa tempot. Sa jag valde att göra tvärtom och ta det lugnt in till mål. Helt nöjd kan jag förstås inte vara men jag tog mig i alla fall runt.

Värmen var givetvis det stora samtalsämnet efteråt, men de flesta verkade inte tycka att det var överjävligt utan hanterbart – inte minst tack vare de vattenfontäner som fanns att springa igenom langs banan.

Ska man säga något negativt om arrangemanget så är det kanske att de kunde klämt in någon extra vätskekontroll längs vagen utöver de planerade var tredje kilometer. På pluskontot en massa musik ute pa banan och sedan skön festivalstämning inne i Parc la Fontaine efteråt med bra konsert av kanadensiska bandet Moist. Det är minsann inte alla rockband som är pigga och vakna och nyktra för att spela utomhus i solen klockan 11:30 en söndagförmiddag men Moist gjorde det med äran!

Mellantider:
5 km 26:29
10 km 53:41
15 km 1.23:46
20 km 1.55:34

RunTobyRun!

Snyggaste medaljen i samlingen? Remix challenge – bonusbling för att springa lopp två dagar i rad. Notera att ”plektrumet” i mitten kan snurra!

Hästhagen 13:15

Äntligen lite fart under fötterna – men också en ömmande häl så det är möjligt att jag får softa järnet och vila mig i form till Midnattsloppet nästa lördag.

Dagens träningspass i Malmö inleddes med 5 km på bana, vilket resulterade i ett nytt årsbästa på sträckan (24:19 = 30 sekunder snabbare än jag gjorde  i fjol) och fem jämna kilometerpasseringar på 4:50-4:55.

Närmast på tävlingsmenyn står milen nästa lördag och sedan en halvmara om ytterligare tre veckor – så nu kommer träningen inte gå ut på att springa så mycket snabbare utan om att försöka hålla en hyfsad fart över tid.

Efter tempopasset på löparbanorna gav jag mig ut på en trevlig runda i lugnt tempo i och runt Pildammsparken. Hade hoppats komma upp i 10 kilometer, men efter åtta tyckte jag att det började ömma i ena hälen och bestämde mig för att det räckte för idag och att ta det säkra före det osäkra. Hoppas det går över snabbt!

Har nu bättrat på träningsdosen med en massa gräsklippning, så lita på att kroppen kommer att värka i morgon…

RunTobyRun!

PS. Hästhagens IP (bilden) heter just så därför att där, vid Västra Rörsjön, gick kronans/arméns hästar och tog igen sig mellan slagen mot danskarna. Har länge undrat om det finns någon lika logisk förklaring till ortsnamn som Pinan, Njutånger och Porrarp. DS.