TRELLEBORG: oväntat lätt efter period med sega ben

Överlägsne segraren på 10 km, David Hartman (i rött) tog snabbt kommandot i värmen.

# 66 – 190831
Trelleborgsloppet, 5 km
24:33 (4:55/km)

Så var det dags för min tredje start på Trelleborgsloppet och den första på fem kilometer. Ett val, som kändes helt rätt efter ett par veckor med oförklarligt sega ben och den tryckande värmen därtill.

Egentligen är det inte så mycket att säga om dagens insats. När jag anmälde mig siktade jag på att kuta i mål runt 24:30, men efter de senaste veckornas seghet kändes 27:30 (5:30/km) som ett betydligt rimligare mål…

Kände mig för under det inledande varvet på löparbanorna och bestämde mig sedan för att inte hålla på och snegla på klockan utan låta kroppen göra jobbet och försöka hitta rätt tempo. En fördel med 5-kilometersrundan är att det egentligen bara är en uppförsbacke, ett lätt motlut mellan 400 och 900 meter. Sedan är det platt eller sluttar lätt nerför, vilket förstås var extra skönt en dag som denna när värmen sållade agnarna från vetet – vilket framgick med all tydlighet när millöparna varvade vid stadion, precis innan 5-kilometersgänget släpptes iväg. Där var många som såg rejält slitna ut redan halvvägs.

När vi sprang in i Stadsparken, med dryga kilometern kvar, började det kännas lite tufft men jag bet ihop och tog mig i mål på en överraskande bra tid: 24:33 – trots att jag varken spurtade eller kollade på klockan en enda gång under hela loppet. Det trodde jag faktiskt inte, när jag ställde mig på startlinjen.

Nästa lördag är det tuffare tag som väntar – då är det äntligen dags för årets stora utmaning, The Faroe Islands Mountain Half Marathon. Allt fram till nu har bara varit uppvärmning…

RunTobyRun!

Uppvärmning: någon måste vara först…

Parkrun och Barkrun

190803
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #71

25:36 (5:07/km)

Inledde lördagen med mitt tredje Parkrun denna sommar på vackra Ribersborg i Malmö. Till skillnad mot förra gången – då det var över 25 grader i skuggan – var det alldeles utmärkt väder: runt 20 grader och en skön fläktande vind från havet, som gjorde det skönt att springa även i solen.

För egen del går dagens Parkrun inte till historien som någon särskilt bra prestation – även om jag även denna gång lyckades knipa en pallplats i min åldersklass. Kände mig stel i benen redan på uppvärmningen och insåg att det inte var läge att gå ut för att försöka ”persa”.

Öppnade första två strax under 5 blankt men fick sedan slå av lite på tempot och sprang i mål 1:37 långsammare än min snabbaste Parkruntid. Inte så mycket att säga om det – desto roligare att K var med och dessutom sänkte sin tid från förra gången med drygt 2:30. Bra jobbat!

Parkrun-organisationen, som föddes i England, har en rolig ”alternativ” sida på facebook kallad Barkrun, där de berättar om fyrbenta vänner som hänger med på Parkrun, antingen för att springa eller för att jobba som funktionärer. Av förklarliga skäl är det mest engelska och skotska hundar men i juni, när Parkrun i Malmö gästades av en massa skottar, fick även Ribersborgs egen Kaira vara med. Kul grepp!

Apropå Barkrun så påminde Löp-Ola mig idag (eller rättare sagt Klassiker-Ola eftersom han numera kan stoltsera med att ha grejat den Svenska klassikern!!!) om ett Barkrun i Alabama för några år sedan. En blodhund, som släpptes ut i trädgården för att kissa, blev nyfiken på vad det var för människor som samlats i närheten – närmare bestämt i startfållan för en halvmara. Hunden tyckte att det här verkar ju skoj och bestämde sig för att springa med och lyckades inte bara greja loppet utan sluta på sjunde plats med den imponerande tiden 1:32. Hunden fick förstås medalj för sin insats även om den sprang oanmäld och egentligen borde diskats. Se mer om loppet i Alabama i detta klipp på Youtube!

RunTobyRun!

PARKRUN #2: Välförtjänt mjukglass efteråt


190601
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #62

”Nationaldag edition”
24:37 (4:56/km)

24 grader redan vid start i ett startfält som dagen i ära bestod av många gula och blå tröjor men också ett 20-tal skottar som kommit till Malmö för att pröva på Parkrun på bortaplan.

Har egentligen inte så mycket att säga om dagens runda – mer än att det var varmt, att det var kul att K oxå följde med (fast hon egentligen inte gillar att springa lopp) och att det blev mjukglass efteråt. Den hade vi verkligen gjort oss förtjänta av!

Sprang 38 sekunder långsammare än i lördags, vilket väl var rimligt både utifrån dagsform och värme. Siktade på att ta mig in under 25, så jag är nöjd.

Förra gången slutade jag tvåa i min åldersklass, denna gång blev jag trea. Hade jag bara vetat om att britten framför mig sprang i samma klass hade jag förstås spurtat om honom. Eller inte. Parkrun är trots allt ett socialt event snarare än en tävling, så jag bjuder honom gärna på den andraplatsen!

RunTobyRun!

PARKRUN – träning eller tävling?

190601
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN 5 km
23:59 (4:48/km)

Är det en tävling? Eller är det träning? Eller bara en värdemätare på hur bra formen är? Ja, i det avslappnade och (positivt) nördiga Parkrun-konceptet är det upp till dig själv att bestämma!

Vid sidan av de stora loppen som Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon och de genuina små byaloppen – exempelvis S:t Olofsloppet – har det på senare år poppat upp en rad nya typer av löptävlingar. Backyard Ultra har blivit högsta mode och jag läste någonstans att i år kommer det att ordnas minst 30 sådana lopp – bara i Sverige. Det lika färska Parkrunkonceptet växer också och är snart uppe i 10 lopp.

Gemensamt för bägge koncepten är att de bjuder in alla typer av löpare och i grunden tävlar du bara mot dig själv. Visst, på ett backyard ultra är det en klar fördel om du orkar springa långt, men du ligger faktiskt i delad ledning så länge som du är kvar i tävlingen och sporren, i mitt fall, på nästa BUS i Trelleborg blir att springa minst ett varv längre än jag gjorde i fjol. Alltså minst fem.

Parkrun bygger på den enklaste av arrangemang, att man ses i en park vid ett bestämt klockslag och springer ett varv i valfritt tempo – i detta fall varje lördag klockan 09.30 och en femkilometersrunda på grusvägar i grönskan runt Ribersborgsstranden i Malmö.

Här behövs ingen föranmälan (såvida det inte är första gången), ingen anmälningsavgift, ingen nummerlapp och ingen prestige. En stund innan start höll den australiensiska funktionären en kort briefing på engelska och hjälplig svenska – påfallande många i startfältet kom från engelsktalande länder – följ de gula skyltarna och se till att ni har er personliga streckkod redo när ni går i mål så att ni blir avprickade. Och kom ihåg att visa hänsyn om ni möter andra längs vägen!

Det senare är nog så viktigt, eftersom loppet inte går på avlysta stigar utan delar utrymme med andra löpare, damen med hunden eller Malmöbor på väg till kallbadhuset för ett dopp. Dagen i ära ska det bli hästtävlingar på fältet så det finns dessutom risk för att det dyker upp ett hästsläp eller två.

Med ett enkelt ”tre, två, ett” går starten och vi är i väg. Ingen tjurrusning, ingen trängsel, bara glada miner. Inga hästsläp eller andra hinder i vägen, heller, bara skön löpning. Springer i mål på 23:59 och blir avprickad med hjälp av den streckkod man förväntas bära med sig på ett löst papper.

Och det är nu det nördiga börjar – fast i detta fall är ”nördig” allt annat än töntigt, snarare en hederstitel. I Parkrun jämförs nämligen tiderna utifrån ålder, ett handikappsystem som påminner lite om golfens även om man inte utgår efter tidigare prestationer utan efter världsrekordet i respektive ålderskategori, i mitt fall M50-54. Detta leder i sin tur till en procentsats som man sedan kan jämföra med andras om man vill.

Exempel: Mina 23:59 – som för övrigt var nytt årsbästa på 5 kilometer – innebar en procentsats på 61.99. Medan löp-Ola, som i år noterat en tid på drygt 24:30 ändå kommer upp i drygt 63 procent eftersom han hamnar i en annan klass (M55-59) och att den sammanlagda, åldersjusterade statistiken toppas av en 79-årig Malmöbo som förra året noterade den imponerande tiden 23:42 – eller 84.9 procent.

Sånt här gillar jag. Det är på samma gång både kul och rättvist. Samtidigt känns det lite som en ”guy thing”, att några snubbar suttit över en öl och funderat på hur man bäst skulle kunna jämföra tider. Och sen gått hem och knackat ihop någon form av formel för att räkna ut procentsatserna.

Nördigt? Ja, absolut. Men helt klart en kul grej!

RunTobyRun!

PS. Så till den inledande frågan: hur tänker jag räkna Parkrun – som tävling eller träning? Tja, den är lite lurig. Mentalt ser jag det som träning, det är ju trots allt ett inofficiellt lopp. Samtidigt är det start och mål och tidtagning och jag kommer definitivt att lägga in dagens tid på min 10-i-topplista över snabbaste femmor. Så det får nog räknas som en hybrid: tränvling.

PS2. Statistiken visar för övrigt att jag var P18 av 61 startande, P16 i herrklassen och tvåa i min åldersklass. Visserligen var vi bara fyra som ställde upp. Men ändå… Tiden – utan åldersindex – räckte till 246:e plats av alla som sprungit de cirka 60 loppen i Malmö (oklart hur många löpare det är totalt, topplistan visar bara de bästa 500).

LUNDALOPPET: årsbästa i klurigt väder

MAI:s Johan Larsson vann 10-kilometersloppet överlägset på 31:24. Blev gratulerad av speakern efteråt och fick frågan om det var personbästa, varpå Johan skruvade lite grann på sig innan han berättade att han ju faktiskt sprungit två minuter snabbare på bana. Är ju en erkänt snabb kille (i höstas sprang han maran på 2.16, bara 14 sekunder över VM-kvalgränsen…)


#63 – 190504
Lundaloppet (5 km)
24:19 (4:52/km)

Årsbästa och klart under dagsmålet, ja då är det förstås svårt att inte vara nöjd med utflykten till Lund där årets upplaga av Lundaloppet lockade rekordmånga anmälda: 7 500.

Den stora frågan för dagen var egentligen inte dagsformen utan hur mycket kläder man skulle bylta på sig för dagens lopp. När solen tittade fram kändes det långt varmare än de 7-8 grader som termometern visade, men så fort den gick i moln blev det genast kallt och oskönt i vinden. Lagom till uppvärmningen började det dessutom dugga och som lök på laxen kom det även en kort hagelskur längre bort på banan. Valde till slut att gardera mig för det svalare alternativet, vilket kändes helt rätt under första halvan av loppet men ju närmare målet jag kom, desto varmare blev det och då ångrade jag mig bittert. Himla tur att det inte var ett långlopp…

I detta 18:e lopp på 365 dagar – rekord – valde jag att starta betydligt längre fram än jag gjorde i fjol och det var klokt, eftersom det innebar att jag slapp en hel del av den trängsel som jag då upplevde i inledningen av loppet förbi Högevallsbadet och in på de trånga grusvägarna genom Stadsparken där det ibland dök upp fyra jättelångsamma löpare i bredd och blockerade för oss andra.

Kylslagen uppvärmning på idrottsplatsen. Förra året var det typ 20+ grader och najs… 

Öppnade första kilometern på 4:27 och var ett tag rädd att det varit i snabbaste laget, så jag slog av något på tempot och låg sedan runt fem blankt fram till sista kilometern där jag ökade på stegen lite och gickj i mål nästan fem minuter snabbare än jag gjorde i fjol (men då hade jag ju varit långtidsskadad och tog det med flit väldigt lugnt).

I ett tidigare inlägg lovade jag mig själv att jag skulle  gå in under 25 blankt, vilket jag gjorde med råge: 24:19. Tiden innebar inte bara årsbästa med 11 sekunder, det var även mitt näst snabbaste 5-kilometerslopp (av sju) sedan jag började träna igen 2012 och den sjunde snabbaste ”femman” totalt på 63 starter. Så visst, jag har all anledning att vara nöjd med min insats för andra helgen i rad!

Visserligen fick jag stryk av en kollega med 1 (!) sekund, men det är ju som det är: om någon annan springer längre, snabbare eller elegantare så finns det förmodligen en anledning till det. Därför lyfter jag på kepsen och säger grattis Tomas!

RunTobyRun!
www.facebook.com/runtobyrun  

Årsmålet nått på 5 000 meter

Tisdagskvällens träningspass på Hästhagens IP slutade med en skön boost och ”check” på mitt årsmål på 5 000 meter.

Kvällens runda innebar att jag sänkte mitt årsbästa med 38 sekunder men framför allt att jag grejade mitt årsmål att springa under 25 blankt. Vilket i sin tur nnebär att jag klarat detta mål samtliga åtta år sedan jag återuppstod som löpare 2012.

Inledde med att göra 1:51 på första varvet, för att få några sekunder ”på banken”, och låg sedan och cruisade i ett jämnt och stabilt tempo (1:59-2:00/varv) tills det var 400 meter kvar, då jag ökade tempot lite.

Spontant känns det som att det borde gå att plocka minst en halv minut till, men det får bli en senare fråga för nu är det längre utmaningar som  väntar!

RunTobyRun!

Äntligen under 25!

Yes – där satt den! Årets 17:e årsbästa på 5 km, från rehabens 36 min på löpband till dagens 24:18 på Hästhagens IP.

Degens tid är drygt en minut bättre än jag sprang Havnelöbet i Köpenhamn i augusti, vilket egentligen är enda gången i år som jag verkligen försökt gå för fullt. Tills nu. Årsmålet på 24:49 är därmed också nått, så nu är jag nöjd, jag tänker inte jaga fjolårets bästa tid på 23:25 utan istället koncentrera mig resten av året på att orka springa  längre sträckor i hyfsat tempo.

Öppnade på 4:38 och 4:40 och sänkte sedan tempot en aning för att inte gå i samma fälla som i Köpenhamn, där jag helt enkelt höll på att springa in i väggen vid 3-3.5 km. Men den här gången gick det bättre och vid 4 km-passeringen var jag rätt säker på att jag skulle fixa 25 minuter. Hade då ungefär 40 sekunder tillgodo, vilket innebar att jag i värsta fall hade råd att springa sista kilometern på 5:40. Men det behövdes inte! En bra dag!

RunTobyRun!

Årets utveckling på 5 km efter knäskadan:
Inomhus/löpband:
35:51, 34:42, 33:58, 33:23 32:19, 31:52, 29:59,
29:12, 28:40, 28:14, 27:25, 26:59.
Utomhus:
26:06, 25:50, 25:26, 25:21, 24:18.

 

LIMHAMN: cool miljö matchade höga förväntningar


# 54  – 180922
Kalkbrottsloppet, Malmö (5.4 km)
28:36 (5:22/km)

Jag hade verkligen högt uppskruvade förväntningar på detta lopp, inte på min egen prestation utan upplevelsen att äntligen få chansen att springa nere i Kalkbrottet – Malmös kanske coolaste löprunda.

I september förra året var det premiär för Kalkbrottsloppet och då var det tänkt som ett ”once in a lifetime”-lopp nere i det normalt stängda naturreservatet, men loppet blev sådan succé att arrangörerna lyckats förhandla till sig en vända till.

Laddad för en löpupplevelse utöver det vanliga parkerade jag bilen i Limhamn och började jogga ner till startområdet. Knappt hade jag hunnit fram förrän himlen öppnade sig och jag blev halvt dränkt i ett kallt, hårt spöregn – ingen vidare upplevelse alls, regnet var så blött att jag till och med övervägde att skita i allt och åka hem. För handen på hjärtat, hur kul är det att springa uppför en 65-metersbacke i spöregn och slipprigt underlag?

Men tack och lov gav ösregnet upp redan efter tio-femton minuter och lika plötsligt tittade solen fram igen. Arrangörerna varnade för att det kunde vara halt på sina ställen och vips var vi i väg.

Första 500 gick slätt på asfalt innan vi tog av in på en grusväg och började beta oss ner i gropen och det kändes faktiskt riktigt bra även om jag var fullt medveten om att det förmodligen inte skulle kännas lika kul i slutet av rundan, när det skulle bli dags att klättra upp ur kratern igen. Och väl medveten om denna utmaning hade jag satt dagens mål till ett lagom lugnt tempo, sex blankt per kilometer.

De första två gick dock betydligt snabbare – 4:50 och 4:47 – medan jag kryssade fram mellan vattenpölarna. Men så dök den plötsligt upp, dagens andra obehagliga överraskning (den första var förstås regnet). Det visade sig nämligen att vi inte skulle springa uppför Kalkbrottet en gång – utan två.

Den första stigningen, på asfalt, var tung som 17 men det var ändå oväntat lätta ben som tog mig upp till krönet. När banan vände neråt igen kunde jag sträcka ut stegen och hyfsat snabbt få tillbaka en mer normal andhämtning än de Darth Vader-liknande ljud jag måste haft sista biten innan vändningen.

Efter ännu ett flackt parti – där min gamla klasskamrat Thomas stod som flaggvakt – var det så dags för backe nummer två. På grus. Och lite brantare än den första, som var anpassad för att arbetsfordon skulle kunna ta sig upp och ner. Och det var förstås där arrangörerna hade placerat ut sin fotograf…. Stön!

Bet i hop och kämpade mig uppför nästan hela backen innan jag  fick ge upp och insåg att jag var tvungen att gå 20-30 meter upp till krönet – vilket kanske var tur för sedan såg jag nog ändå hyfsat fräsch ut under spurten in mot mål. Sluttiden blev 3:22 bättre än jag hade hoppats – trots dubbla uppförsbackar – så jag har all anledning att vara nöjd med dagen.

Detta var helt klart den upplevelse jag hade hoppats på, en unik chans att komma ner i en unik miljö med löparskor på fötterna och blir det en fortsättning nästa år så rekommenderar jag varmt att du anmäler dig! Coolare miljö får du leta efter!

RunTobyRun!

 

 

 

Dags för Malmös coolaste lopp!

Det är tvära kast denna veckan – från det sjukt varma varvet runt F1-banan i Singapore till Kalkbrottet i Limhamn; Malmös kanske mest spännande miljö att springa i?

Det gamla kalkbrottet är sedan 2010 skyddat som naturreservat och antalet tvåbenta som får komma på besök är normalt sett lätt räknade – fram till i fjol då det första Kalkbrottsloppet arrangerades. Nere i gropen finns sällsynta paddor, salamandrar, rävar,rovfåglar och en del ovanliga växter men uppenbarligen skötte sig löparna förra året så bra att ”once in a lifetime”-loppet får arrangeras minst en gång till.

Det kommer kännas väldigt mäktigt att springa nerför backen under Kalkbrottsloppet och sedan blicka uppför de 65 meter höga, vita väggarna. Så himla coolt!

Sen ska man upp ur gropen igen, men då är kanske backen inte lika kul längre…

RunTobyRun!

KÖPENHAMN: är det så här det ser ut?

#52 – 180816
BMW HAVNELÖB, Köpenhamn (5 km)
25:21 (5:04/km)

Förra årets skyfall gjorde det inte bara svårlöpt, det innebar också att sikten var minimal. Men i år var vädret bättre så det bland annat gick att se ut över Kastellet, statyn Den lille havefrue och den danska drottningens yacht Dannebrog.

Är det så här det ser ut, tänkte jag medan jag tittade ut över hamninloppet ner mot nya Operaen. Förra året såg jag inte ett smack och var fullt upptagen med att titta nedåt för att försöka avgöra vilken vattenpöl som var minst djup.

Trots de usla förhållandena gick jag för första gången under 25 minuter och noterade årsbästa  med 24:40 och det hoppades jag kunna upprepa i år.  Satte målet till 24:59 och öppnade på 4:46, vilket med facit i hand skulle visa sig vara i snabbaste laget. Andra kilometern gick också bra men sen började jag må illa och fick slå av på takten. Fjärde gick på ren vilja (5:30) men sedan fick jag upp farten igen och gick i mål på 25:21. Inte under 25, som jag hade hoppats, men ändå årsbästa med 5 sekunder. Alltid något…

Förra året räckte tiden till åttonde plats i min klass, nu blev det artonde.

Som alltid när Sparta arrangerar var det bra stämning och bra ordning längs banan med gott om funktionärer.

Noterbart är att damsegrarinnan på 5 km, hemmalöparen Sylvia Kiberenge, pustade ut några minuter innan hon gav sig ut på milen och krossade allt motstånd även där. 1:39 före tvåan på 5 km, 3:14 före närmsta konkurrent på milen. Respekt!

RunTobyRun!

Förra året missade jag den världskända statyn, trots att jag måste sprungit typ 15 meter ifrån den…

Trött..,

Havnelöbet 2017 – 1:34 kvar till start, precis som på bilden överst.