Färöarna dag 4 (debriefing)

Dags att åka hem men förmodligen kommer det inte att dröja länge förrän jag börjar sakna Färöarna igen – även om jag nog inte kommer springa det här loppet fler gånger…

Nej, en gång får räcka – i alla fall så länge som den läskigaste kilometern är kvar på bansträckningen. Dessutom: vad är oddsen på att få lika bra väder en gång till? Har ingen större lust att pröva på dessa branter i regn eller dimma… Men tillbaka till Färöarna åker jag gärna för att bila runt och prova olika vandringsleder. Och – most important – äntligen få se några lunnefåglar. En båttur runt ön Mykines lär vara ett säkert sätt men det hinns tyvärr inte med denna gång.

Ser du några rosa flaggor? Bra!
Idag hade det definitivt inte varit skoj uppe på berget….

Tack och lov var banan föredömligt uppmärkt med rosa flaggor och på de mest kritiska ställena satt de med 10-20 meters mellanrum så i gårdagens solsken var risken minimal att någon skulle springa vilse.

Lika föredömligt har det dock inte varit på alla punkter i denna festival. Informationen till löparna kom sent och var ofullständig och innebar en massa frågor. Dessa besvarades lite här och där i olika trådar på festivalens facebooksida och i en FB-grupp för löpare men samlades aldrig upp i den officiella FAQ:n på hemsidan. Till råga på allt stämde inte de höjdprofiler, som tagits fram för de längsta loppen (42/60 km). Det gavs heller ingen förklaring till varför halvmaran och milen saknade denna intressanta grafik. Däremot fick vi ut en bra karta, som ingick i den obligatoriska packlistan.

En liter vätska var obligatoriskt men det gick att fylla på mer längs vägen.

I över en månad lovade festivalledningen mig att svara på några frågor via mejl (till en senare tidningsartikel om spektaklet) men trots flera påminnelser kom det inga svar utan jag fick improvisera och rycka tag i festivalgeneralen när jag fick syn på honom i samband med registreringen.

Men det märkligaste var nog ändå att bussresan ingick till den perifera startplatsen i Saksun – men inte bussen hem från det ännu mer perifera Tjörnuvik som ligger vid vägs ände och helt i avsaknad av allmänna kommunikationer. För resan hem behövde vi således köpa en biljett för 150 kr – vilket kändes smått kriminellt, speciellt som det ändå inte var någon som kollade biljetterna när vi gick på… Ska också bli intressant att se hur lång tid det dröjer innan resultatlistorna kommer upp på webben.

Förutom äventyrsfilmfestivalen i fredags har jag ingen koll på övriga arrangemang under festivalen. I går ordnades det inte mindre än tre efterfester, varav en på en gammal båt, men vi var för trötta…. Så efter fiskur med kipsi på den irländska puben och två välförtjänta öl på det fick det bli tidig hemgång.

Skorna – medan de ännu var rena…

Kroppen då? Ja den känns förstås lite seg idag, speciellt från knäna och nedåt. Det känns att vi gick så mycket på skrå. Armar och rygg är däremot okej även om det förstås var ovant även att springa med stavar och välfylld ryggsäck.

RunTobyRun!

FÄRÖARNA 21 KM TRAIL – magiskt vackert, magiskt jobbigt

# 67 – 190907
The Faroe Islands Mountain Half Marathon
(Atjan Wild Islands Festival) 21.1 km/1625 höjdmeter
4.58:56 (14:13/km)

FLER BILDER FRÅN LOPPET HITTAR DU HÄR

9:15 i morse var det äntligen klara färdiga gå för bussen ut i Saksun och loppet vi längtat efter sedan slutet av oktober förra året. De senaste veckorna har dock både Ola och jag fyllts av tvivel, om vi tagit oss vatten över huvudet och överskattat våra förmågor… Kommer det inte att bli i läskigaste laget? Och är inte alla andra bättre tränade för uppgiften?

Efter att ha kört ner genom den vackra dalgången till Saksun tog vi rygg på tävlingsledningen och gick ner på den mörka, nästan svarta stranden. Antar att det är rätt få lopp som kan matcha en start som se denna – så vackert!

Första biten bestod av stenig grusväg och en kort sträcka asfalt, sedan gick vi på skrå längs sluttningen och redan efter ett par kilometer gav jag upp hoppet om att hålla mina fötter torra.

Efter cirka 4.6 korsade vi en liten bäck/fors och sedan gick det rätt uppför i tvä kilometer. Här hann jag ikapp en engelsk tjej, som jobbar för festivalen och registrerade mig i torsdags och skojade om att hon lovat att det skulle bli en ”walk in the park”. Det skulle det inte bli. Tvärtom…. Stavarna fick jobba för fullt och jag är så glad att jag tog dem med, hade nog inte gått annars.

Bakom toppen på Sandfelli väntade dagens enda checkpoint – och enda chans att dra sig ur… Men vi fortsatte vidare mot den läskigaste kilometer jag någonsin sprungit/gått/krupit.Det var nämligen inte meningen att vi skulle ta oss runt Langfjall utan rätt upp på de smala bergsryggarna med djupa stup på vardera sida. Till råga på allt blåste det rejält – kammarna ligger på cirka 700 meters höjd – och jag måste erkänna: jag var rädd som f-n när jag kröp upp på den första. Snacka om att få igen för sin fåfänga…

Det var läskigt men vi grejade det och fortsatte över ett månlandskap av stora stenar. Efter en brant och blöt nerförsbacke och sedan en ny klättring uppför kom vi ner på ett stort gräsbevuxet området ovanför Saksun – här fick vi chansen att se vattenfallen uppifrån vilket var mäktigt. Tog en drickapaus ur den lilla forsen och fortsatte sedan den sista tredjedelen som består av en gammal vandringsled mellan Saksun och Tjörnuvik. Här var också brant emellanåt men i alla fall en stig…. Stannade vid en annan bäck och fyllde min ena vattenflaska. Gott!

Sista fyra går utför. Efter ett tag dyker målet i Tjörnuvik upp nedanför oss, en liten by med typ 70 invånare som bokstavligt talat ligger vid vägs ände. Men än var det långt ner – och dessutom kladdigt.

När jag äntligen kom ner till målet på stranden, fick min medalj och min öl, ja då var lyckan total. Magiskt vackert, fruktansvärt brant och jobbigt på sina ställen och så den där riktigt läskiga kilometern… Jag är så glad att det inte regnade eller var dimma, då hade jag nog inte vågat mig upp utan vänt tillbaka till checkpointen och gett upp.

RunTobyRun!

Här är några bilder från mobilen. Fler bilder från strapatsen hittar du under BILDER

På väg ner till starten i Saksun
Fem minuter till start – vackraste startplatsen någonsin?
Två kanadensiska löpare med hejaklack på den korta asfaltsträckan i början av loppet
Vi passerade två bergskammar – riktigt läskigt i vinden med stup på båda sidorna
Hade hellre sprungit runt än längs kanmen…
Jesusljus ovanför Saksun
Äntligen! Vi ser målet men det är flera kilometer kvar…
Vägen net mot mål
Målgång i Tjörnuvik – nästan lika vackert som starten i Saksun
Ola och jag jublar efter målgång
Medaljen

Färöarna dag 2

Utanför vår ”stova”, redo för morgonjogg!

Har sagt det förr och det tål att sägas igen: bästa sättet att uppleva en ny plats är ofta med löparskor på fötterna. Inledde därför dagen med en sightseeingjogg genom centrala Torshavn.

Tinganes, ”regeringsudden” i Torshavn

Det blev bland annat ett stopp vid premiärministerns och finansministerns gemensamma kontor på Tinganes, en liten udde med välbevarade gamla hus som är en riktig liten pärla. Och tänk, där sprang jag även på en katt som måste vara densamma som jag mötte på samma ställe för två år sedan! Hönorna, som också sprang omkring den gången syntes dock inte till.

Här ”bor” Färöarnas premiärminister – ett rött hus med gräs på taket.
Samma kisse som 2017?
”Skansin” byggdes som skydd efter ett angrepp av turkiska (!) pirater 1628.

Vi kom också upp till ”Skansin” och stannade till vid en oansenlig men spännande skylt som berättade om fästningens historia. Tänk att stället våldgästats av turkiska pirater på 1600-talet! Visst blir man nyfiken på hur 17 hamnade turkarna på Färöarna?? Snacka om snedseglare!

Pustar ut

Efter en andra frukost gav vi oss ut på en andra sightseeing i – hör och häpna – soligt väder. Denna gång bar det inte av till fots utan med de röda stadsbussarna, som är helt gratis att åka med. Utsikt ingår!

Utsikt från Färöarnas nationalmuseum

På kvällen laddade vi med en enorm pizzabuffe och tog oss sedan till ”Perlan” och Reinsariid, som ligger fem minuters promenad från vår lilla stuga med grästak och fungerar som tävlingscentrum under Atjan Wild Islands Festival. Årets upplaga, som är den andra i ordningen, har lockat över 400 löpare från 20 länder – däribland Australien, Sydafrika och Kanada.

Filmfestival i trång lokal.

Programmet erbjuder, förutom löpning, även klättring, kajakpaddling, segling, att simma i grottor och så kvällens äventyrsfilmfestival, den första av sitt slag på Färöarna. De fem kortfilmerna var alla inspelade på ögruppen och spännande – även om lokalen i sig inte var den bästa för filmvisning…

Väderprognosen för i morgon. Än så länge ser det ut att kunna bli perfekta förhållanden. Men det kan svänga väldigt snabbt på Färöarna…

Sammanfattningsvis känns det rätt bra i kroppen inför morgondagens brutalstrapats och det ser dessutom ut att bli riktigt fint löpväder. Jag ska göra mitt bästa för att ta det lugnt och försöka njuta – branterna till trots – och ta många fotopauser. Och att komma i mål utan att snubbla på fel ställe… För hur jag vrider och vänder på detta känns det som att nästan alla andra löpare är bättre tränade, mer erfarna av tuff terräng och helt enkelt bättre förberedda på alla sätt och vis.

Så hjälp mig och håll tummarna i morgon från klockan 11!

RunTobyRun!

Färöarna dag 1

Nej, den efterlängtade drömresan till Färöarna började inget vidare eftersom bagagefolket på Kastrup gick ut i en vild strejk lagom till att vi skulle kliva på.

Efter en timmes väntan vid gaten fick vi äntligen gå ombord på SAS-kärran – dock med beskedet att vi förmodligen skulle lyfta utan vårt bagage och att detta skulle komma i efterhand, så snart strejken var över. Fast det går ju inte mer än tre plan om dagen från Kastrup till Färöarna så det kan ju ta tid…

Förbannade mig själv för att jag inte packat alla löpgrejor i ett handbagage – för att få ut sin nummerlapp och starta måste man nämligen visa upp varenda pryl på packlistan…

Bänkade mig ombord bland ett stort gäng svenska fotbollssupportrar samt TV4:s kommentator, lätt nervösa för att inte hinna i tid till kvällens EM-kval men stämningen var ändå ganska munter.

Nästa besked blev att vi inte skulle få lyfta av säkerhetsskäl, på grund av obalans i planet orsakad av den ovanliga situationen att kabinen var full (180 passagerare) men bagageutrymmet tomt. Därför skulle man behöva lasta på någon form av bagage – vårt eller någon form av ballast – för att få tillstånd att lyfta. Inget annat att göra än att vänta lite till… Som om detta inte var nog visade det sig förstås att strejken även gällde snubben som skulle knuffa ut planet från gaten. Så klart! Varför skulle han vara på plats om ingen annan jobbade?

Till slut lyfte vi, 2:37 försenade, det vill säga en stund efter det att vi egentligen skulle landat – fortfarande utan något besked om det var vårt bagage som lastats ombord eller 600 kilo sand.

Nåväl, försökte hålla mig cool och tänka att deadline för registreringen till traillöpningen inte är förrän klockan 23 i morgon (fredag) kväll så det finns väl hyfsat goda chanser att grejorna ska komma fram i tid. Samtidigt vill vi ju helst slippa att lämna fotbollsmatchen för att möta upp någon budbil från SAS…

Men det löste sig – i alla fall för oss även om det verkar som att allas väskor inte dök upp i lotteriet!

Efter nummerlappsuthämtning – och stickprovskontroll av att vi hade överdragskläder, visselpipa, aluminiumfilt och proviant (gel/energibars) anslöt vi till supportersamlingen på en irländsk (!) pub för att hämta ut våra förbokade matchbiljetter till ”undankappingen” mot Färöarna. En match där Sverige förstås var storfavoriter. Men man vet ju aldrig, Färöarna har skrällt förr i fotboll.

Tippade 5-1 till Sverige, det blev ”bara” 4-0 men ändå en säker trepoängare på konstgräset i Torshavn.

Avslutade sedan kvällen på Mikkellers pub där det var varmt och svettigt – bland annat ett gäng som varit ute på sightseingjogg med pannlampor – ett av många arrangemang under Atjan Wild Islands Festival där trailloppen på lördag är den stora höjdpunkten.

RunTobyRun!

Countdown 10 – nu gäller det att bli bra packad…

Torshavn – snart kommer vi!

Plåster, kompass, alumiuniumfilt, pannlampa, näring och extra ”powerbank” till mobilen – ja det är mycket som ska få plats i ryggsäcken under vår ”bergsklättring” den 7 september på The Faroe Islands Mountain Half Marathon.

Det är ju inte bara vi löpare som ska ta oss över bergen på Färöarna utan även några extrakilon i form av kläder, mat och överlevnadsgrejor – noga specificerat på följande lista från Atjan Wild Islands Festival:

Must be worn:

  • Short or long sleeve base layer top (NO COTTON)
  • Shorts or tights
  • Mountain/ Trail running shoes – must have suitable tread

Must be worn or carried:

  • Waterproof jacket with taped seams
  • Waterproof trousers with taped seams
  • Spare Long Sleeved Base Layer Top (NO COTTON)*
  • Hat or buff
  • Gloves
  • Head Torch
  • Survival Bag/Foil Blanket
  • Whistle
  • GPS device (Smartphone will suffice), Map & Compass.
  • First aid kit with a minimum of – wound bandage, 4 x adhesive plasters, 4 x safety pins and any personal medication you require.
  • A water reservoir with a minimum capacity of 1 litre
  • A reusable cup/mug (if you do not want coke/coffee/juice in your reservoirs).
  • Nutrition/Food
  • Suitable race Vest, Race Pack/ Backpack
  • Utöver detta har jag själv lagt till en ”powerbank” till mobilen, en extra minificklampa samt ett par teleskopstavar (som ju självfallet inte ska knökas ner i någon ryggsäck utan bäras eller släpas med runt banan). Och en kamera…
Mycket ska få plats i ryggsäcken på Färöarna…

Packlistor av det här slaget hör inte till ovanligheterna i trailsammanhang, inte heller att arrangörerna kommer att göra stickprov för att säkerställa att vi har med oss allt på listan. Det gäller alltså att ha koll på prylarna och inte råka glömma vantarna eller pannlampan hemma, för då kan det vara så illa att man får bita i det sura äpplet och få titta på när de andra löparna ger sig av från den svarta stranden i Saksun.

För den oinvigde kan detta kanske tyckas vara i petigaste laget men det handlar förstås om löparnas säkerhet. Om det skulle bli dimma eller busväder uppe på berget – eller om någon ramlar och skadar sig – så är det extremt obra om man glömt mobiltelefon för att kunna kalla på hjälp eller en filt att värma sig med. För är det något vi vet, så är det att det knappast kommer att vara 25 grader varmt på Färöarna i september…

Störst plats tar förstås extraplaggen – vindjacka, vindbyxor och tröja – som kommer att få rullas stenhårt för att inte bre ut sig allt för mycket eller göra det allt för svårt att gräva fram något annat som ramlat ner i botten på ryggsäcken. För där lär det ju hamna, allt som jag kan tänkas behöva plocka fram under loppet och som inte fått plats i den yttre fickan…

RunTobyRun!

…men det är precis så att allt får plats, vilken tur!

Blir nog tuffare än jag trott…

En vy som liknar utsikten ner mot målet i Tjörnuvik.

Arrangörerna på Färöarna har äntligen släppt lite mer info om loppen den 7 september och förstärkt bilden av att det kommer att bli tufft. Väldigt tufft…

Utifrån banbeskrivningen ser halvmaran ut att bjuda på hyfsat ”normal” löpning i ungefär 3 kilometer. Alltid något! Resten av sträckan består av ojämn, brant eller allmänt läskig terräng från 0 meter över havet upp till 537 meter och ner igen så det blir till att inte kolla för mycket på utsikten medan vi är i rörelse utan fokusera på var vi sätter fötterna och se till att använda stavarna så mycket som möjligt som stöd för att inte riskera att drutta omkull på något obra ställe.

Ska också bli intressant att se hur logistiken runt loppet kommer att fungera. Exempelvis ingår det en obligatorisk buss ut till det perifera startområdet i Saksun, vilket ju är jättebra, däremot kommer arrangörerna att ta extra betalt för transporten hem från det ännu mera perifera målområdet i Tjörnuvik. Hur mycket hemtransporten kostar och hur det är tänkt funka ska väl förhoppningsvis framgå av den slutliga deltagarinfon som kommer om några veckor.

Vill ju inte gärna missa den där hemtransporten – från Tjörnuvik finns det nämligen inga allmänna kommunikationer och att gå fem mil för att komma ”hem” till Torshavn är ingenting som lockar… Speciellt inte efter en brutalt tuff strapats över de färöiska bergen.

I fortsättningen kommer jag nog att njuta över att få springa ett lopp som är lättlöpt och hyfsat platt – även om det garanterat inte kan erbjuda riktigt lika magiskt vacker utsikt som på Färöarna…

RunTobyRun!

Skåneleden 5: Kullabergsbestigning

Gåbackar, stenar, rötter – och lön för mödan i form av fin utsikt och en skön upplevelse av naturen. Så skulle man kunna sammanfatta min ”färöiska” träning på Kullaberg i förmiddags.

Det blev sammanlagt drygt 420 höjdmeter uppför backarna från den idylliska hamnen i Arild till högsta ”toppen” i området, Håkull, som reser sig 188 meter över havsnivån. Upp dit kommer man via någon av två stigar. Den östra är brant som sjutton, stenig och snudd på omöjlig att springa uppför. Den västra, däremot, är inte lika brant och erbjuder bättre möjligheter för löpning så jag valde förstås den tuffa vägen upp och den lite lättare nerför.

Enbart Arild är värt utflykten, med det ena vackra huset efter det andra som klättrar uppför sluttningen och serpentinvägen. Burspråk, stockrosor, ja hela stället andas idyll. I alla fall så här års… Parkerade bilen i hamnen och följde sedan Skåneleden västerut (”Öresundsleden” eller SL5 som den formellt heter) vilket gick bra några kilometer innan jag sprang fel första gången – förmodligen lurad av att jag följde vissa träd som var märkta med en blekare och något ljusare orange färg än Skåneledens.

I det första fallet gjorde det inte så mycket, eftersom det innebar att jag fick se vackra Mölle mosse från sydsidan med sitt ”hav” av gigantiska näckrosor. Vackert som en filmkuliss!

Andra felspringningen skedde efter att jag hittat tillbaka till Skåneleden och i samband med att jag passerade en grind till en stor, kuperad kohage. Skulle förmodligen hållit höger direkt och letat efter nästa grind, i stället följde jag vägen genom hagen, där jag så småningom fick springa slalom mellan kor och kalvar på grönbete. Återigen lurad av ljusare orangea färgmarkeringar på träden…

Insåg misstaget alldeles för sent, när jag redan passerat hagen och efter att ha konsulterat dubbla kartor och kompass, men hade ingen lust att springa upp till kossorna igen utan valde en annan skogsväg ner mot Mölle. Därifrån följde jag landsvägen mot Arild några kilometer, innan jag vek av på en grusväg och sedan in i skogen sista biten ner mot hamnen. Totalt blev det drygt 18 kilometer i lugnt tempo, vilket kändes bra så här en vecka efter min Backyard Ultra i Trelleborg. Det innebar också ett bra träningspass inför äventyret på Färöarna, 422 meter uppför och lika många nerför (halvmaran på Färöarna innebär drygt 1 600 höjdmeter i ännu tuffare terräng). Tänk om det hade varit lite närmare hit till Kullaberg, då hade jag sett till att träna här ofta!

Innan jag satte mig i bilen i morse hade jag en förhoppning om att springa ända upp till Kullens fyr för att njuta av utsikten därifrån. Det hade dock inneburit ytterligare 7-8 kilometers löpning så det sparar jag till nästa gång. 18 räckte bra i dag – vilket belönades med en glass i Arilds lilla hamnkiosk.

RunTobyRun!

PS. Samlingssidan om mina etapper på Skåneleden, som hittills är fem, hittar du HÄR.

Vackra Arild
Uppförsbacke med stenar och rötter – bra träning!
Utsikt från Håkull
Det var det fräckaste… Ligga och slöa mitt på löpstigen!
Lilla Mu
Utanför Mölle
Utanför Mölle

Countdown 9: dags för ytterligare ett elddop!

Så har det gått ytterligare en månad och nu är det:
BARA två dagar kvar till Backyard Ultra Sydkusten
BARA två månader kvar till årets stora löpäventyr på Färöarna.
Och sen BARA ytterligare två till New York Marathon.
Det känns som att tiden går väldigt fort – samtidigt är det kul för det är ju just de här tre loppen som är målen med (nästan) allt mitt slit under året!

Juni innebar ytterligare en bra träningsmånad med stor variation i löpningen – även om det inte blev särskilt mycket ”bergsklättring” eller annan specialträning som jag egentligen skulle behöva för att klara loppet på Färöarna bättre. Men jag är nöjd ändå!

Att springa några rundor på Öland gav extra krydda både till träningen och semestern, därtill fick jag till flera pass i ”rätt” tempo på BUS-banan i Trelleborg, det vill säga runt minuten långsammare än jag normalt springer på träning. I och med dessa känns det som att jag är ganska väl förberedd inför BUS/Backyard Ultra Sydkusten på lördag, då det är upp till bevis för att se om jag orkar springa längre än jag gjorde i fjol.

Väderprognosen för lördag ser lite lurig ut och det finns risk för att det blir både regn och småkyligt i Trelleborg. Men kanske hellre det än 30 grader i skuggan – i alla fall för de löpare som tänkt sig hålla på betydligt längre än jag kommer att göra…

Utsikt längs vägen: Västra Sörby, Öland.

Sammanfattning juni:
Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Samt att försöka variera längd på passen, tempo och underlag så mycket som möjligt – vilket jag tycker att jag lyckades väldigt bra med både under maj och juni. Så här ser det ut i träningsdagboken efter sex månader (inom parantes planerad träning i juni respektive hittills i år):

* Antal pass: 14 (10). Totalt i år: 69 (62)
* Antal kilometer: 129.6 (100.1). Totalt i år: 694.4 (604.7) 
* Antal pass ”på bortaplan”: 9 (7). Totalt i år: 46 = 65.2 %. 
* Månadens tidsmål: JA (10 km under 51:40). Klarat 5 av 6.
* Antal lopp: 2 (0). Totalt i år: 9 (7). Båda loppen denna månad var dock Parkrun, som jag räknar som inofficiella lopp (se tidigare inlägg).

Räknat i kilometer ligger jag alltså nästan en månad före tidtabellen, vilket jag förstås är nöjd med, Samtidigt känner jag att jag behöver lägga på ytterligare några mil per månad fram till New York Marathon. Och så har vi Färöarna… Och jakten på höjdmeter… För det blev förstås inte så mycket bergsklättring eller annan tuff träning på Öland – heller – som jag skulle behöva. Ser nog inte bättre ut än att jag får väl öronmärka några kvällar till att springa upp och nerför trapporna på jobbet. Det är typ 145 trappsteg från källaren upp till sjuan så i brist på annat kan det kanske funka – även om det kommer att bli astrist. Men för säkerhets skull är det nog bäst att vänta tills de flesta hunnit gå hem… Samt försöka få till en utflykt till något oskånskt terrängparti, typ Kullaberg eller Stenshuvud. Det är trots allt två månader kvar till loppet…

Kul däremot att Ola och jag nu äntligen säkrat ett par biljetter till EM-kvalet i fotboll den 5 september; Färöarna-Sverige i Torshamn. Extra kul att den matchen spelas just när vi kommer att vara där!

RunTobyRun!

Ps. HIttills i år ser det alltså rätt bra ut i träningsdagboken, där jag nu sammanfattar ytterligare ett kvartals träning i form av ett löparbidrag. Det är femte året i rad som jag omsätter min träning i bidrag till organisationer som gör viktiga insatser i Sverige eller i världen. Årets första träningsbidrag gick till Läkare utan gränser, denna gång är det Barncancerfonden som får ett tillskott som motsvarar 1 krona per tränad kilometer under kvartalet. Totalt blev det 379 kilometer och därmed lika många kronor till fonden.

Countdown 8: tre månader kvar…

Häromdagen var det 100 dagar kvar till vår Mountain Half Marathon på Färöarna och nu börjar det kännas som att nedräkningen går allt snabbare…

Vi fick till en hyfsat kuperad runda förra veckan, Ola och jag, men eftersom vi båda bor i Skåne kommer det förstås att bli tufft att få ihop så mycket ”bergsklättring” innan avresan till Färöarna för att känna att vi är tillräckligt förberedda inför den väglösa terräng som väntar. Men det lär gå att försätta berg med envishet, så får vi bara vara hela och friska ska vi nog lyckas hjälpa varandra över berget – speciellt som vi inte har några som helst ambitioner att springa mot klockan utan snarare ta det medvetet lugnt för att njuta så mycket det går av den storslagna naturen.

Mindre än 100 dagar kvar, alltså. Och i morgon kväll (svensk tid) är det exakt 150 dagar kvar till årets sista stora utmaning, New York City Marathon, där målet blir att komma runt och helst göra det lite snabbare än jag gjorde i Köpenhamn. Det gick ju alldeles utmärkt två tredjedelar av distansen men tyvärr höll det inte hela vägen utan sista tredjedelen blev ett enda antiklimax. Så trist efter den fina starten!

Ska försöka att inte packa ner för stora förväntningar på mig själv till New York men självfallet hoppas jag på ”revansch”; att lyckas hålla ihop loppet hela vägen och inte bli störd av några ömmande kroppdelar. Men det gäller förstås, som alltid, att ha respekt för distansen och lyssna noga på dagsformen i startfållan. Banan på NYCM lär ju dessutom vara tuffare än det hyfsat platta och lättlöpta Köpenhamn. Förra året lyckades de 52 813 löparna ta sig i mål på en genomsnittlig tid av 4.40:22 och det hade det ju varit kul att greja. Men som sagt, om 151 dagar vet vi hur det gick.

Sammanfattning Maj:
Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Samt att försöka variera längd på passen, tempo och underlag så mycket som möjligt.

Den här gången lyckades jag tyvärr inte bocka av alla fem delmålen (nedan) men tycker ändå att det blev en bra löpmånad. Jag grejade min första mara på 2 1/2 år och kom upp i sammanlagt 132.4 km, vilket faktiskt är min bästa majmånad sedan jag började löpträna igen 2012. Så även om det blev två bom på listan känner jag mig rätt nöjd ändå.

Så här ser det ut i min träningsdagbok efter fem månader (inom parantes planerad träning i maj respektive hittills i år).

√ Antal pass: 11 (10). Totalt i år: 55 (52).
√ Antal kilometer: 132.4 (116.2). Totalt i år: 556.2 (504.6).
—  Antal pass ”på bortaplan”: 5 (5.5). Totalt i år: 36/55 = 65.4 %.
— Månadens tidsmål: NEJ (42.2 km under 4.24:52). Klarat 4 av 5.
√ Antal lopp: 2 (2). Totalt i år: 7 (7).

RunTobyRun!