Guy thing

Idrottshistorien är full av klassiska kamper mellan legendariska rivaler. Som Björn Borg mot John McEnroe. Sebastian Coe mot Steve Owett. Thomas Wassberg mot finske jätten Juha Mieto. Eller Ayrton Senna mot Alain Prost. Själv såg jag länge fram mot min dagliga, prestigefyllda uppgörelse med Pekka.

Det var en gång för länge sen, närmare bestämt i början av 1990-talet när jag bodde i en av Uppsalas södra stadsdelar och varje morgon tog bussen ner mot jobbet i stan: samma tid, samma linje, samma hållplats.

Efterhand kunde jag vägen till busshållplatsen utan och innan och hade nog kunnat gå den med förbundna ögon: ut genom dörren, över gården, genom ett litet skogsparti och sedan ut på en annan gata, över ett litet krön, nerför en lätt backe till stora vägen och så 90 grader vänster mot hållplatsen. En lagom morgonpromenad på drygt 500 meter, visar det sig nu när jag mäter upp sträckan i kartverktyget.

Det skulle kunna varit en scen ur filmen ”Truman Show”, för varje morgon hände exakt samma sak:

Efter dungen med träd dök det alltid upp en man med sammanbitet ansikte från en av gårdarna på höger sida. Han tittade på mig och fäste sedan blicken mot det lilla backkrönet och så var racet igång. Om jag ökade på stegen höjde han också tempot, om han lade på en rem gjorde jag detsamma för att vi skulle komma ner till 90-gradersböjen sida vid sida, redo för spurt…

Två män, sida vid sida på varsin trottoar, som kämpar för att inte komma sist till busshållplatsen. Klart att det är en korkad ”guy thing”, men för mig blev den outtalade tävlingen en extra morot för att komma upp ur sängen och komma iväg i tid; ve och fasa om jag skulle missa bussen och det dagliga racet mot min sammanbitne vän.

Jag vet inte vem han var, vad han jobbade med eller var han kom från, men jag gissade på något av Jugoslavierna eller Finland. Funderade några dagar på saken och  ”bestämde” mig sen för att han var finne och hette Pekka och med uppgraderingen till finnkamp gick det ännu mer prestige i loppen.

Jag tror inte att vi någonsin sa hej till varandra, men så här i efterhand ångrar jag förstås att jag inte tog mod till mig och skakade hand. Bra jobbat, Pekka! Tar dig i morgon också!

RunTobyRun!

Fotnot:
* Björn Borg och John McEnroe möttes sammanlagt 14 gånger och vann sju matcher var. I grand slam (US Open och Wimbledon) blev det dock 3-1 I McEnroes favör. Amerikanen vann också de tre sista matcherna giganterna emellan.
*
Thomas Wassberg besegrade Juha Mieto med en hundradels sekund på 15 km skidor i Lake Placid-OS 1980 och föreslog efteråt att de skulle dela på guldet – och på medaljerna – eftersom han ansåg att segermarginalen varit för liten för att vara mätbar.
* Britterna Sebastian Coe och Steve Owett dominerade friidrottens medeldistanser I början av 1980-talet och slog bland annat varandras världsrekord på 1500 meter tre gånger under en 9-dagarsperiod I augusti 1981.
* Formel 1-världsmästarna Ayrton Senna och Alain Prost hade många heta uppgörelser både på och av banan – även när de båda körde för samma stall (McLaren). Två år i rad körde de varandra av banan i första kurvan på Suzuka i Japan – vilket avgjorde mästerskapen och innebar att Prost blev världsmästare 1989 och Senna 1990. (har du inte sett dokumentären ”Senna”? Gör det!)

Ung, smal och hyfsat snabb

Uppsala1985

Jag har gjort mitt bästa för att förtränga alla gamla personliga rekord från tiden när jag fortfarande var ung, smal och hyfsat snabb. Men ibland händer det att det förflutna poppar upp som popcorn – som i starten på Sankt Olofsloppet i fredags…

Att andra springer snabbare må vara hänt – konstigt vore det väl annars – och vid det här laget borde jag lärt mig att inte bry mig. Ändå känns det fortfarande lika svårt att hitta mitt eget tempo i starten avett lopp, omgiven av en massa snabbfotade löpare. Såvida det inte finns farthållare, förstås, som bromsar.

Men några sådana fanns det inte i Sankt Olof, där den lilla flocken löpare satte av nerför backen mot kyrkan och sedan vidare ut på grusvägen ner till 1-kilometersmarkeringen vid den gamla bondgården. 4:35 visade klockan – gott och väl 40 sekunder snabbare än det utgångstempo jag hade planerat för att inte riskera att gå ut för hårt och det var förstås inte optimalt.

En gång i tiden var jag ung och smal och hyfsat snabb – inte så snabb att jag vann några lopp för de enda lopp jag någonsin vunnit är de jag gått mot mig själv – men faktum är att ju snabbare man kommer iväg i starten, desto mindre störd blir man av att andra löpare pinnar iväg i full fart, till synes helt oberörda av tempot.

Mitt gamla jag hade garanterat fortsatt ge järnet men med åren – och 16 års löpuppehåll – har jag insett att jag blir ju inte ung igen. Inte smal heller, förmodligen, och garanterat inte lika snabb som då: milen på 36 och halvmaran på 1:27, vilket är ganska exakt 10 respektive 20 minuter snabbare än vad jag mäktat med sedan 2012.

Men egentligen är det inte tiderna jag saknar mest utan att jag kunde träna 5-6 mil i veckan, 10 km åt gången och alltid gå på max utan att behöva oroa mig för skador eller träningsvärk (oj, vad skönt det hade varit…). Dessutom, springer man i ett tempo på 3:45-4:00 per kilometer i stället för 5:00-5:30 så kommer man ju också bevisligen fram mycket snabbare. Vilket är extra skönt de dagar det regnar, blåser eller bara är allmänt jobbigt här ute på Söderslätt.

Tro mig, jag har verkligen gjort mitt bästa för att försöka radera alla gamla personliga rekord och bara jämföra mig med nuet. Men ibland är det svårt att låta bli – som när man blir omsprungen i starten…

RunTobyRun!

Nostalgirunda 2: jobbiga minnen från 80-talet

barkbananBästa biten på Barkbanan; nerförsbacken och sedan spurten över fältet. Till höger syns min gamla högstadieskola.

Högstadiets skräck – så illa var det när gympaläraren Herman kommenderade oss ut att springa ”Barkbanan”. Alltid mot klockan. Alltid för att få en tid noterad i någon av Hermans alla listor. Inte undra på att vi tog i så vi nästan kräktes… Nu, 33 år senare, har jag ro att beta av banan i lugn och ro på en nostalgirunda genom Norby och Eriksberg….

2015: nostalgirunda 1 i stadsskogen

Den ligger kvar där jag lämnade den bland villor och äppelträd, Konsumvägen som jag brukade cykla till och från högstadiet i Uppsala även om den var ännu mysigare innan den asfalterades. Men trots att underlaget inte längre är grus är det ett perfekt gång-, löp- och cykelstråk mellan Norby med Eriksberg.

Ja, den heter faktiskt Konsumvägen även om det – vad jag kan minnas – aldrig funnits någon Konsumbutik med den adressen, däremot tror jag att det låg en liten runt hörnet på en av Parkvägarna. Men det är kanske inte så konstigt egentligen, när man tänker efter, själv bodde jag ju på Kantarellvägen i 10 år utan att se en enda kantarell så det är klart att man kan ha en Konsumväg utan en Konsumbutik.

Hursomhelst, vägen har förblivit ett trevligt stråk och jag följer den tills det är stopp för biltrafiken och den övergår i en mindre grusväg upp genom skogspartiet vid Blodstenen och som av någon lika märklig anledning kallas Eriksbergsbanan. Vips är jag framme vid min gamla högstadieskola, Eriksberg, och på håll ser tegellängorna ut precis som de gjorde när jag gick här i början av 80-talet och vips har jag blivit av med den härliga nostalgikänslan. Allt var inte bättre förr.

Här, bakom gaveln på längan där vi hade vår SO-sal, hittar jag fram till dagens mål: Barkbanan. Ett terrängspår, som mäter drygt 2 km och som egentligen är en ganska trevlig liten runda även om skyltningen kanske behöver ses över (jag sprang fel inte bara en utan två gånger).

Hit blev vi utkommenderade av vår gympalärare Herman, inte för att njuta av naturen och den friska luften utan snarare om ren och skär plåga. Mot klockan. För att få en tid nedtecknad på någon av Hermans alla resultatlistor som avgjorde vilket betyg man skulle få. Inte undra på att vi tog i så vi nästan kräktes.

Men ibland gick det bra. Jag minns en gång när jag var oerhört nöjd med mig själv efter ett varv på Barkbanan (eller var det två??). I vår parallellklass gick det nämligen en ”seg” kille, en sån där löpartyp som man alltid fick stryk av. Fast just den där dagen hade jag inga problem att ta rygg på honom och hänga med i hans tempo och när vi kom fram till sista uppförsbacken satte jag in min stöt – för att överraskat inse att han inte hade någon ork kvar för att sätta in en motattack. In your face!

Annars kan jag tyvärr inte säga att jag har så många positiva minnen av de tre år jag gick i högstadiet. Jag var inte mobbad, men kände mig inte särskilt hemma. Skolan var full av ligister, det gick sällan en vecka utan att någon i klassen fick sin skåpsdörr insparkad men skolans personal verkade inte bry sig, förutom stackars vaktis förstås, som var den som fick fixa nya luckor hela tiden.

Det kändes som att många av lärarna hade passerat bästföredatum för länge sen och nu satt av tiden genom att använda sig av samma lektionsplanering, stenciler eller ljudbildband som de gjort de senaste 15 åren. Självfallet fanns det undantag och det är klart att alla inte var ”idioter” och det är möjligt att jag minns dem som sämre än de faktiskt var.

Trots allt har det nog gått rätt bra ändå för de flesta av oss – även ligisterna. I min klass, som var den ”pluggigaste” av de sex parallellerna, gick exempelvis en blivande olympier – vars gamla hus jag också sprang förbi idag – och vår nuvarande finansminister. Som då bodde på en annan svampgata och var en av Sveriges bästa simmare i sin åldersklass.

Undrar hur hon minns Barkbanan?

RunTobyRun!
(Numera även på Facebook: www.facebook.com/runtobyrun)

image

Konsumvägen

image

Hågadalen (med Barkbanan)

image

Nostalgi med kluvna känslor

Eldsjälar

Har drabbats av en ordentlig förkylning med skrällhosta varannan minut och det innebär förstås problem att sova. Att jag dessutom ägnat de senaste dagarna åt att åka till Belgien tur och retur med två nätter på buss – där sömnen brukar vara tvivelaktig – har kanske inte bidragit till att stoppa bassiluskerna [och mycket riktigt, efter hemkomsten fick jag även feber].

Kände mig skum redan i tisdags men var okej i onsdags och joggade lätt och det borde jag med facit i hand kanske inte gjort för redan i torsdags började jag rossla och sedan har det bara blivit värre. Så det är väl frågan om det blir något löpa alls denna vecka, hade ju planerat att försöka springa milen i Trelleborg på lördag men det är nog bara att glömma. Och tyvärr påverkar det uppladdningen inför halvmaran i Köpenhamn den 13:e, det var ju då jag skulle ha börjat få upp flåset…

Apropå halvmaror… Efter Veberödsrundan mejlade jag en av alla dessa härliga idrottsledare som lägger sin själ i den svenska idrottsrörelsen. Om man struntar i att springa de stora loppen – som Copenhagen Half – och istället söker sig ut på landet till mindre arrangemang så brukar det krylla av dem, alla glada entusiaster som sällan eller aldrig tar ut ens en hundring för all tid de lägger ned ideellt som tävlingsledare, flaggvakter, medaljutdelare eller vad det nu må vara.

Hatten av för er, ni är fantastiska!

Ännu mer fantastiskt var att min kontakt i Veberöd på kort tid lyckades gräva fram en pärm med tävlingsresultaten från 1996 års runda. Så nu har jag svart på vitt att den gamla landsvägsrundan var mycket snabbare än dagens varvbana bland villagator och cykelvägar. Närmare bestämt 29 minuter.

För trots att jag fick stanna med håll sprang jag i mål som femma i motionsklassen med tiden 1:27:28. Det var tider det!

 

VEBERÖD: stekhet halvmara

15 veberödsrundan

sverige
#21 – 150815
Veberödsrundan 21.1 km
1:56:18 (5:31/km)

Det är förstås en speciell känsla att återvända till en plats där man bott som liten för att springa ett lopp. Återkomsten hade kanske kunnat gå bättre men det var svårt att få orken att räcka i den 25-gradiga värmen.

Vädergubbarna hade till en början varnat för ett mycket blött lopp men ett par dagar innan loppet ändrades prognosen till sol och 25-27 grader och det var rejält varmt redan när starten gick klockan 11. Inte precis det mest idealiska klimatet för att springa ett långlopp – jag hade hellre haft mulet och 15-17 grader och med tanke på hur sommaren varit så var det väl typiskt att det skulle bli högsommar just nu…

Eftersom Veberödsrundan också har status som veteran-DM på distansen vimlade startfållan dessutom av snabbfotade löpare i varierande ålder. Som den vindsnabbe ekonomen lite längre bort i min korridor på jobbet, som vid 51 fyllda har en skamgräns på 1:30 och vars huvud stack upp över den löpande massan tills vi nådde andra raksträckan. Sedan var han borta.

Det är 19 år sedan jag sprang det här loppet, det vill säga medan jag fortfarande var ung och smal och snabb. Då hade loppet en helt annan sträckning och gick ut på landsvägen mot Blentarp, ner mot storkhägnen och såväl trafik som vind kunde ställa till det. Själv fick jag håll tidigt i loppet och fick dra ner på tempot men gick ändå i mål på en tid som slog dagens med hästlängder. Tänk, att jag på den tiden gjorde en halv mara på 1:27, det känns verkligen helt overkligt.

Jämfört med rundan 1996 så är den nya banan, tre varv runt en 7-kilometersslinga, betydligt långsammare. En halvtimme ungefär. Dumt att ändra 🙂

Genrepade i onsdags med att springa en mil i ett tänkt öppningstempo på 5:30 men det gick något snabbare utan att jag blev särskilt trött så jag bestämde mig för att öppna runt 5:15 och sedan känna mig fram i värmen.

Första fem gick enligt plan, första varvet likaså och första milen (51:34 = helt okej!). Vid andra varvningen stannade jag ganska länge vid vätskedepån och gav mig sedan ut på sista varvet. Första 1.5 sluttar det lite uppåt mot Idala och där någonstans (15.5-16 km) började orken tryta. Fick stanna en kort stund och gå en liten but både vid 17 och 19 och det hade jag förstås hoppats slippa innan jag kravlade i mål på 1.56:18.

Jag är ju egentligen inte tränad för en halvmara – än – utan såg Veberöd som ett bra träningspass inför Copenhagen Half om fyra veckor. Ändå trodde jag att jag hade chans att göra under 1.55 men den kalkylen sprack alltså i värmen. Antar att det hade gått bättre om det hade varit lite svalare för efter två varv hade jag en tid runt 1.52 inom räckhåll men jag tar gärna den i Köpenhamn i stället!

Stinter:

5 km: 25.31
10 km: 51.34 (26.03)
15 km: 1.19.32 (27.58)
20 km: 1.50.01 (30.29)
21.1 km: 1.56.18    
(officiell bruttotid 1.56.22, plats 48 av 72 i motionsklassen)

betyg på insatsen: 2


Jämförelse med tidigare halvmaror:
Sedan 2012 har jag startat i totalt 11 lopp om minst 21.1 km. Vid ett av dem, Nytårslöbet i Köpenhamn 2014, valde jag att bryta efter 15 km. Här är de övriga tio i ett rätt så brett tidsspektrum – nästan 20 minuter skiljer den snabbaste från den långsammaste:

1.47.02 (Trondheim 2014)
1.48.22 (Malmö 2014)
1.48.55 (Köpenhamn 2013)

1.53.40 (Köpenhamn 2013)
1.54.56 (Köpenhamns Marathon 2013)
1.56.18 (Veberöd 2015)
1.59.11 (Barcelona Marathon 2014)
1.59.19 (Köpenhamn 25 km 2015)

2.00.49 (Österlen mörker 2014)
2.06.51 (Köpenhamn 2012)

Nostalgirunda i Uppsala

kutastadsskog

Hade en härlig nostalgirunda i förmiddags i Uppsalas stadsskog, där jag visade K mina gamla ”jaktmarker”.

Här sprang jag flitigt till 1996, när jag flyttade söderut. 5-6 pass i veckan, fyra varv gånger 2,5 km, oftast på 38-39 minuter. Det var alltid en kamp mot klockan och jag minns att jag hade en mellantid precis efter ”hästskon”, uppe på krönet efter värsta backen på slingan.

Idag, när vi höll ett betydligt behagligare tempo (gjorde ett varv på 5:14/km, annars tog vi det mycket lugnt) känns det smått ofattbart att jag på den tiden – när jag fortfarande var ung, smal och snabb – alltid snittade under 4 blankt. Kommer aldrig att hända igen…

Har en gammal lumparkompis, som då och då skriver i Runners  World, och fortfarande gör de där tiderna och blir putt om han inte går under 40 på milen.

Förra året gjorde jag drygt 47:30 som bäst… Årets bästa mil, har ju inte blivit så många på grund av skavankerna, är 50:33. Men får jag bara vara hel och frisk så ska jag i alla fall ner under 49…

Hursomhelst, skön runda idag i duggregnet, kul också att få sällskap, inte så ofta som K och jag springer ihop.

RunTobyRun!

 

Hämnden är ljuv

Har nu kommit igång med träningen igen efter förkylningen med tre pass på fyra dagar och har tagit det medvetet lugnt (6.7 km/6:03, 7.8 km/5:34 och 9.1 km/5:17) och det känns bra, känns definitivt inte som att hostan eller snuvan skulle vara på väg tillbaka (ta i trä).

Uppsala1985
Uppsala 1985

Läste just Märtas blogginlägg på jogg.se om bästa löparminnet och skrev följande som kommentar till bloggen. Men jag postar det här också (copy/paste…):

I tvåan på gymnasiet skulle jag springa Vårloppet i Uppsala (8,2 km längs Fyrisån med målgång på Studenternas IP) och i startvimlet hittade jag min gympalärare, en kul snubbe som var arketypen för en äldre vältränad långlöpare, så jag tänkte att ”jag tar rygg på Calle”. 

Sagt och gjort, jag hängde på honom i 6-7 kilometer innan jag tyckte att det började gå för långsamt så jag gjorde ett litet ryck – och döm av min förvåning när jag märkte att han inte orkade svara. I mål var jag klart före honom och jag tänkte att nu får han väl höja mitt betyg (hehe). Så blev dock inte fallet, tror jag, däremot ruvade han på hämnd till avslutningen i trean i självaste Uppsala domkyrka, där han skulle tacka av mig som ordförande i skolans idrottsförening. Då kläcker han ur sig, mitt framför alla, att jag minsann lovat att springa Stockholm marathon nästa år. Hehe. 

Så kom det sig, att jag gjorde min första mara 1987 (och slog Calle då oxå, eftersom han blev magsjuk och aldrig kom till start). Det skulle dröja 26 år till min andra…

Klockan & jag

dec14

Mitt gamla jag sprang alltid mot klockan. Oftast samma runda, fyra varv runt ett lätt kuperat elljusspår och lätt att hålla koll på mellantiderna vid respektive 2.5 km-passering. Var det under 10 minuter per varv så var det okej – och målet var alltid att springa fortare än jag gjorde gången innan.

När jag började springa igen, 2012, så valde jag med flit bort klockan. Och det var jätteskönt! Men sedan dess har klockan – och ibland även runkeepern – varit med mig på rundorna och exempelvis inför Köpenhamnsmaran (maj 2013) så hade jag stor nytta av tiden i örat för att nöta in ett lagom lugnt, och framför allt jämnt, tempo för att ha en chans att klara loppet.

Men annars… egentligen spelar det ingen roll om jag springer en runda på 5:10 eller 5:20, men klockan kan ibland vara en värdemätare på hur formen egentligen är – speciellt om jag tränat hårt och kört många pass på kort tid. Då kan det kännas tungt och slitigt, men ändå gå överraskande fort. Och tvärtom, när det känns bra men tiden ändå rinner iväg, ja då kan det kanske vara ett tecken på att en förkylning är på gång.

Oftast stämmer den upplevda och den faktiska tiden ganska bra överens, men i går hade jag en sådan där dag. Kroppen var tung och jag bestämde mig för att ta det lugnt, vilket brukar innebära ett långdistanstempo på omkring 5:30 och att 10.9-rundan borde ta ganska exakt 1 timme. Vilket den faktiskt gjorde – sånär som på 8 sekunder. Men det hade lika gärna kunnat rinna iväg  tre, fyra eller fem minuter på klockan utan att jag känt någon skillnad. Skumt, det där…

På fredag avslutar jag mitt träningshalvår och det kommer att bli min överlägset bästa träningshöst hittills: drygt 800 km (jämfört med tidigare höstar: 489 och 577 km) och det bästa av allt är att jag hållit mig fri både från skador och snörvel. Det var väldigt trist i våras, när jag fick skippa fyra veckors träning, men sånt får man vara beredd på. Eller att överanstränga någon vital kroppsdel.

Det var efter maran i Barcelona som den envisa förkylningen slog till och träningsmånaden mars/april är mitt absoluta all-time-low – endast 6.7 km! Den sticker också ut rätt tydligt i diagrammet ovan där jag lagt in längsta respektive kortaste runda från juni 2012 och fram till nu. Fast ska man vara petig så fattas det en kilometer eller så på en av staplarna, den för Köpenhamns Marathon 2013. Där är nämligen inte uppvärmningen med…

kortochlång

Periodare

10411844_493832797423907_7472541243403003611_n
7 plusgrader…

Jag erkänner. Jag är periodare. Jag har prövat på en rad olika idrotter men blev inte bra på någon av dem. Jag har oftast haft kul ändå och det är en inställning som jag försökt föra över på mina barn: man behöver inte alltid vara bäst. Men man får gärna vara den som har roligast.

Löpning är ju det allra enklaste alternativet, bara att snöra på sig skorna och sticka ut, oavsett vad klockan är på dygnet. Inga tider att passa, ingen spilltid i bilen för att köra till gymmet eller tennishallen, ingen tung utrustning som behöver packas utan vädret får bestämma hur mycket kläder som behövs.

Du som läst bloggen från början – eller kapitlet ”innan bloggen” – kommer kanske ihåg att jag tränade väldigt intensivt i mitten av 1990-talet. Fem-sex pass i veckan, oftast samma milrunda och alltid mot klockan. Jag var yngre, lättare och snabbare och hade heller inte lika mycket runt omkring som pockade på tid. Men det blev monotont och jag tappade lusten att springa och sedan skulle det dröja nästan 16 år innan jag tog upp löpningen igen vid midsommar 2012. Nu, 307 pass och över 315 mil senare känns det så självklart att sticka ut och gnugga asfalt, men vem vet, kanske tröttnar jag en vacker dag och köper mig en roddmaskin istället…

*

Jag var 7 år och hade precis flyttat till Skåne (för första gången) och det kändes helt självklart att jag skulle börja spela fotboll. Jag hade sett mina första VM-matcher på TV och fyllt mitt samlaralbum med Ralf Edström och de andra VM-spelarna, upptäckt ett lag som hette Arsenal och som spelade ibland mot Norwich på lördagarna på vår gamla svart-vita TV. Mina klasskompisar spelade förstås fotboll och jag följde förstås med, laget hette Veberöds AIF och gjorde sig senare (1993) känt som ”skånska skräll-laget” genom att slå ut Trelleborgs FF och IFK Göteborg ur svenska cupen.

Vi hade ett bra gäng, bra ledare och fantastiskt kul. Jag minns att jag gjorde många mål och att vi slog Malmö FF i en turnering, vi var också i Danmark och spelade en cup och det kändes som att vi var hur bra som helst. Flytten gick sedan till Uppsala, där jag började lira i IK Sirius, men när truppen skulle toppas och bantas så hamnade jag inte bara på sidlinjen utan insåg att de inte ville ha mig alls. Så jag bytte till ett annat lag.

Vid sidan om detta hade jag prövat på badminton och börjat med min andra favoritsport, tennis. Uppväxt med Björn Borg och Wimbledon var det ju också självklart och detta höll jag på med av och till i nästan 10 år. Men även om jag älskade spelet så hade jag inte det som behövdes för att bli en stjärna, jag hade inte den rätta bollkänslan och framför allt inte det som krävs för att hålla huvudet kallt i avgörande lägen. Jag kunde varva lysande attackspel framme vid nätkanten med att slå tre raka dubbelfel och när jag lade racketen på hyllan så gjorde jag det med en femteplats i skol-DM som främsta merit och det är kanske inte så mycket att skryta med.

*

1988 gjorde jag comeback i fotbollen och fick en drömstart: mål i mina första matcher utomhus och tre mål av lagets sex i inomhusturnering. Sedan blev det ett antal år i divison 5, 6 och 7, en termin i Spaniens absolut sämsta lag, ömsom anfallare, ömsom yttermittfältare, ömsom ytterback och någon gång fick jag stå i mål. Jag dominerade inte på någon plats men var användbar i många roller och själv tyckte jag det var kul med omväxling.

1996, när jag lade av med löpningen, hade jag precis flyttat tillbaka till Skåne och gjort en halvmara på 1:26. Jag frågade Veberöds AIF, som då spelade i division 2 (tredje högsta serien) om jag fick träna med dem under hösten och det fick jag. Jag hade full fart i benen efter alla löpmilar, stadigt under 40 minuter, och hade inga problem att hänga med fysiskt. Men självfallet var jag inte tillräckligt bra spelare för att kunna ta en plats i division 2. Dessutom flyttade jag in till Malmö, flyttade ihop, och började jobba så det fick bli spel i lägre serier tills jag lade av hösten 2002. Jag hade fram till dess aldrig blivit skadad på en fotbollsplan och kände att jag inte ville bli det heller. Mitt sista historiska fotbollsmål gjorde jag inte med högern, inte med vänstern, inte med huvudet utan med…röven. Och det säger ju allt.

Med åren har det också prövats-på flera andra sporter, liksom att jag hängt på gym och cyklat, trampat eller trappat. Men det har aldrig blivit särskilt långvarigt.

*

Även om jag fortfarande tittar på fotboll. hockey och formel 1 så har jag aldrig försökt styra mina barns val, utan tvärtom uppmuntrat dem att pröva eller pröva något annat. Så det har blivit otaliga timmar med simning, innebandy, BMX-cykel, konståkning, gymnastik, friidrott och ridning. Nu har dottern börjat pröva på lite fotboll också, så i morgon är det upp hyfsat tidigt för att åka ner till Trelleborg och spela en miniturnering. Fyra matcher, utomhus, i december. Hallå!??? Ingen som tänker på oss, som ska stå och heja på? Var verkligen alla idrottshallar fullbokade???

*

Men det är i morgon, det. Så den dagen, den sorgen… Nu är det dags att sticka ut och göra en runda, 10 eller 12 kilometer får det bli. Sju plusgrader ute och en ros som blommar, klart man inte kan låta bli! Varför stänga in sig på ett gym när vädret visar sig från sin bästa sida?

Så, innan du ställer frågan: klart jag hade kunnat spela fotboll utomhus i morgon, om det varit mitt lag som skulle spela… men nu är det dotterns… och då hade jag hellre suttit på en varm läktare inomhus med en kopp kaffe och något gott till…

KÖPENHAMN: Första maran på 26 år

CPH MAR13

danmark
#4 – 130519:
Copenhagen Marathon   42.2 km
4.24:52  (6:17/km)

Efter maratontestet följde en bra träningsmånad, 14 pass om sammanlagt 15.5 mil (varav tre på löpband i Kina. Gillar egentligen inte löpband men blotta tanken på att ge sig ut i trafiken i Peking eller Shanghai avskräckte…) och kom som längst upp i 26.8 km. Lite i minsta laget, kanske, för ett maraton men jag anmälde mig och var fast besluten att klara mitt livs andra mara.

Den första sprang jag redan 1987 i Stockholm, ”ditlurad” av min gamla gympalärare som hade lite svårt att klara av att jag spurtat ifrån honom under ett Vårlopp i Uppsala. På skolavslutningen ”hämnades” han genom att berätta för alla att han skulle ta revansch på mig i Stockholm Marathon året därpå (något som han inte fick, eftersom han blev magsjuk innan start).

Jag hade verkligen noll koll på hur jag skulle springa och lägga upp loppet utan det var bara att kuta på i ett tempo om 5 min/km,  för det var lättast att stämma av mot kilometerskyltarna. Jag var också fast besluten att gå uppför Västerbron på båda varven eftersom jag hade nåtts av ryktet av bron som benknäckarbacke.

Jag började krokna någonstans vid Slussen, det vill säga efter ungefär 30 km, men lyckades ändå ta mig i mål på 4:06, en rätt imponerande tid med tanke på uppladdningen. En kompis, som knappt tränat och dessutom köpte nya skor dagen innan, stod för en ännu större bedrift när han lyckades passera genom Stadiongrinden precis innan de drog för repet och gick i mål på 4:59. Numera har alla löpare ytterligare en timme på sig i Stockholm och alla klockas för sin nettotid medan våra tider måste ha varit brutto. Och med tanke på att det tog 7-8 minuter för oss i kön att passera startlinjen vid Östermalms IP, så gick jag nog under den magiska 4-timmarsgränsen men det får vi aldrig veta.

Enligt Stockholm marathons arkiv var det bara 7 grader ”varmt”, vilket till stor del kan förklara varför 5800 anmälda aldrig kom till start. Min tid räckte till placering 6 440 av de 8 873 som tog sig i mål.

547785_242120859261770_780664421_n
Extra träning i Kina…

Den här gången var jag förvisso 26 år äldre och 20 kilo tyngre men kände mig ändå betydligt bättre förberedd och visst var det en frestande tanke, att slå ett 26 år gammalt personligt rekord? Inför loppet hade jag laddat ner en Runkeeper-app i min telefon och den fick nu börja jobba på träningsrundorna,  där jag målmedvetet jobbade för att sänka min naturliga löprytm på 5-5:10/km till det lite måttligare 5:30, ett tempo jag hoppades kunna hålla i alla fall 30 km. Det gick så bra att ställa om löpsteget, att jag sista träningspasset gjorde 8.5 km utan att titta på klockan förrän i mål och då hade jag bara missat tidsmålet med några få sekunder.

Tog bilen över till Köpenhamn och tackade vädergudarna för att det inte var så varmt. Året innan hade det tydligen varit högsommarvärme och det kostade. 10 % av löparna bröt loppet och den vanligaste orsaken var att det blev för jobbigt i hettan. Nu var det gråmulet i startområdet på Islands brygge och risk för regn, passade mig utmärkt.

Sprang på toaletten tre gånger och trodde jag hade kissat färdigt, men precis innan start blev jag akut kissnödig igen och det var bara att bita ihop… Och det var fler som hade lagt upp taktiken fel, redan efter några kilometer såg jag löpare ta av och ställa sig mot en husvägg. Men trots den fyllda blåsan kändes det rätt OK och jag följde utan problem med 5:30-ballongerna genom Köpenhamns gator.

5 km:  26:56
10 km: 54:04  (27:08)
15 km: 1.21:16 (27:12)
20 km: 1.48:46 (27:30)
21.1 km: 1.54:56 (6:10/20-21.1)

Efter några kilometer kände jag de första regndropparna och sedan kom skyfallet, men det var ändå ingenting som störde, kepsen skyddade ögonen från stänk och hellre regn än tropisk värme. Kvällen innan hade det varit Only Teardrops i Köpenhamn, när Danmark vann Eurovision Song Contest, men nu var det Only Raindrops, tänkte jag. I tre mil.

Efter 21 km stannade jag till som hastigast för att stretcha ena benet och fortsatte sedan i samma tempo som farthållarna, fast ett par hundra meter bakom. Efter Nyhavn följde vi vattnet norrut och förbi en tapper säckpipeblåsare på en bro och nu började det bli riktigt jobbigt. Inte för säckpipans skull, inte regnet heller, utan bara för att det är efter 21 km som den verkliga maran börjar. Jag stannade, gick, sprang, gick om vartannat även om publiken gjorde sitt yttersta i regnet för att peppa. Fortfarande kissnödig såg jag min chans när vi efter 32 km skulle runda Faelledsparken, slank in bakom en buske och såg till att få det gjort… Den närmaste timmen sprang jag och gick om vartannat men jag hade i alla fall hyfsad fart den sista biten från Christiansborg in mot mål och kände att jag tog betydligt fler placeringar än jag tappade. Och jag grejade det – under 4:25, bara 19 minuter sämre än den där maran i Stockholm när jag fortfarande var ung och smal och snabb.

25 km: 2.16:52 (28:06)
30 km: 2.48:53  (32:01)
35 km: 3.30:15 (41:22)
40 km: 4.10:36 (40:21)
42.2 km:  4.24:52 (14:31/40-42.2)

Betyg på insatsen: 4