Barnsliga låtsasmästerskap

Det senaste året har jag, vid sidan av löpningen, kommit upp i nästan 70 gångpass – som i vissa fall krävt lite annorlunda ”morötter” för att trigga igång motivationen. Typ lite barnsliga låtsasmästerskap.

Förra sommaren började jag klämma in ett bonuspass gång i veckan som komplement till mina två eller tre löprundor. Men från i vintras, när det började dyka upp allehanda sjukor och skavanker har gången blivit min räddning när det helt enkelt inte gått att springa. Och det har behövts, får jag inte röra på mig blir jag rastlös.

Men för att det ska bli träning krävs det ett bra tempo, inte att lulla runt och titta i affärer eller en lugn kvällspromenad runt byn utan det krävs att jag är ombytt och att jag håller så pass snabbt tempo att jag börjar bli svettig.

Ibland behövs det ingen annan motivation än att komma ut, höra fåglarna kvittra och känna hur gott det kan lukta från åkrar, buskar och annan vegetation. Men ibland är det bara så himla tråkigt och då behöver jag utmana mig själv för att det ska bli bra. Göra det till en tävling, helt enkelt.

För långe sedan hade jag en daglig fiktiv landskamp till busshållplatsen i Uppsala med/mot min sammanbitne kombattant Pekka Koskinen (läa mer i inlägget Guy Thing). ett race som blev både ett gift och en krydda i tillvaron. På samma sätt kan jag ibland – och jag vet att det säkert låter jättebarnsligt, men det bjuder jag på – tävla mot mig själv när jag är ute och går och vet att det kommer att bli fler gångrundor den närmaste veckan.

Jag kan då göra första 5-kilometerspasset till ett slags kval, där det gäller att hålla ett visst tempo – säg 9:30/km – för att gå vidare till semi och väl där höjer jag sedan ribban till exempelvis 9 blankt. Lyckas jag med detta, vilket jag gjorde idag med sex sekunders marginal, är jag klar för final. Där gäller det i första hand att gå snabbare än föregående tid, men för att slå Pekka Koskinen eller någon annan snabbfot krävs det säkert en tid under 8:45, kanske rent av 8:30. Att gå så snabbare än så gör jag ibland, men oftast bara 2 eller 3 km i sträck så det blir tufft. Men jag har gjort det förr…

Nackdelen med den här typen av morot – förutom att du förmodligen tycker att det låter jättebarnsligt – är förstås att jag tittar mer på klockan efter mellantider än att njuta av naturen. Men det får man vackert offra ibland…

RunTobyRun!

www.facebook.com/runtobyrun

Torup – back on track!

torup

Vackert men kallt i förmiddags (8.5 minus). Men efter 7.5 kilometers promenad i rask takt vågade jag mig till och med på att jogga 1 kilometer!

Den korta joggen innebar min första kilometer i löpform sedan den 21 december. Det gick inte fort, och det var förstås inte heller meningen utan det viktigaste var att ryggen kändes okej efteråt. I morgon dubblar jag sträckan!

RunTobyRun!

 

Fruset i spåret

hast

Det var bara snön som fattades, annars såg det ut som min barndoms vinterdagar när jag tog på mig skidorna alldeles utanför dörren för ännu en tur ut i Hågadalen. Men dagens runda blev inte lika angenäm – knappt hade jag rundat första hörnet förrän jag ångrade mig.

Förvisso lyste solen upp landskapet och den kalla klara luften, men i den isande motvinden insåg jag snabbt hur bortskämda vi i södra Skåne varit med plusgrader i vinter. 7 minus på mätaren är väl inte så farligt, men med upp till 10 meter per sekund i byarna, ja då biter det till i kinderna.

Värst var det ändå om fingrarna eftersom jag av gammal vana tagit på mig mina tunna löparvantar och de gjorde inte mycket nytta så jag fick vika av efter en dryg kilometer och ”gå i depå” för att förstärka klädseln. Men annars gick det bra, trots att jag fortfarande måste ägna mig åt hyfsat snabb gång istället för att springa och då blir man ju inte lika varm om kroppen.

Ryggen håller inte för att börja springa än så jag får fortsätta med promenaderna ett tag till. Hittills har det blivit 10 pass på 12 dagar och totalt drygt 61 km. Men även om gång faktiskt kan ha sin charm – det upptäckte jag ju i höstas under det ”bonuspass” jag lade in varje vecka som komplement till löpningen – så känns det just nu bara som ett trist substitut. Vill ju bara komma igång igen!

Dagens runda var snudd på tom på människor och djur. Fick dock sällskap av en vinterlurvig häst medan jag rundade en hage (den  hoppades väl att jag skulle bjuda på något gott…). I övrigt stod de andra hästarna med tomma blickar långt bort mot horisonten eller med mulen nedtryckt i en kall grästuva.

Vägen hem gick via ”djungelstigen”, som hästar och löpare brukar ta för att gena förbi ”bjeret”. Den var frusen och knagglig, ungefär som jag kände mig själv inombords efter rundan…

RunTobyRun!

Gott nytt vemod!

Årets sista runda är avklarad – 6.6 kilometers gråmulen promenad – och i morgon väller det stora vemodet in när träningsdagboken nollställs och börjar om på noll igen. Vilken tur att jag har ett ”räkneverk” till som mäter juni-juni och som har lite fler mil på banken!

Ser nu fram mot tio dagars ledigt, där jag kan röra mig lite normalare än på jobbet  och förhoppningsvis fortsätta förbättra statusen på min rygg (kontorsjobb är de facto onormalt, i alla fall ergonomiskt sett). Morgnarna och förmiddagarna är fortfarande värst, då är ryggen stel och öm men efter lunchpromenaderna har det lossnat och det innebär att jag den senaste veckan fått ihop inte mindre än sex promenadpass, runt 6 kilometer i snitt och i ett stegvis snabbare tempo. Men även om det går åt rätt håll räknar jag med att det kommer att dröja åtminstone en vecka till innan jag vågar pröva på att jogga.

1463.8 km blev det totalt under 2016, varav knappt 430 km under det fjärde och sista kvartalet och det betyder lika mycket i kronor i löparbidrag som detta kvartal går till Plan Sverige. **

Överlag var det en fantastisk löphöst, där jag klarade av årsmålet på 1200 km redan den 29 oktober i samband med de fem loppen på Ring Knutstorp. Extra kul är det att titta på den nedre bilden, som visar antal tränade kilometer i jämförelse med en fiktiv farthållare, inställd på just 1200 km, där det blev ett rejält lyft under hösten.

kuta

På grafen syns två tydliga dippar, en förkylning i månadsskiftet januari-februari och sedan en rejäl utförsbacke i maj, förra gången jag hade ont i ryggen. Höstens båda marathonlopp (3 september och 13 november) är också lätta att se. Men nu är det historia. I morgon börjar allt om på noll igen…

Till sist: det blev inget nytårslöb i Köpenhamn i år, som traditionen brukar bjuda. Fyra år i rad har jag ju avslutat året med att springa detta trevliga lopp (10 eller 21 km) men i år var det bestämt sedan länge att jag inte skulle ställa upp – för att bättre utnyttja årets sista veckor till återhämtning och återuppbyggnad. Med facit i hand, ryggen alltså, kändes det beslutet än mer rätt. Men samtidigt synd att missa, gillar verkligen stämningen där.

RunTobyRun!

** Årets löparbidrag gick till Unicef, Skandinaviska barnmissionen, Läkare utan gränser och Plan. Började med detta 2015 och kommer att fortsätta även under 2017, fast med delvis nya mottagare.

Vad jag lärde mig av 2016

topp banan

Egentligen gillar jag inte löparårskrönikor eftersom de ofta har en tendens att bli ett resultatrabblande, på gränsen till skryt och mitt mantra är ju ”inget skryt – bara löpning”. Men okej då.. Här kommer ett försök att sammanfatta vad jag faktiskt lärde mig av 2016, ett bra löpår även om det slutade i moll.

2016 var året då jag lovade mig själv att pröva lite annorlunda löpvägar och variera min löpning – bland annat för att undvika risken att tröttna.

Det blev kanske inte lika mycket skog som jag hade hoppats, men jag har ändå lyckats variera min löpning, jämfört med tidigare år. Det har inte bara varit en fråga om att komma bort från asfalten utan lika mycket om att försöka variera rundorna och få nya intryck längs vägen, något jag varit dålig på tidigare (speciellt i mörker där jag hållit mig till ett par väl uppmätta rundor). Det känns som att investeringen i en GPS-klocka faktiskt innebar att jag började springa ”friare” men ändå kunde hålla bra koll på hur långt jag kutat – vilket fortfarande är viktigt för mig… Störst skillnad, jämfört med i fjol, märks på loppen där jag i år haft en helt annan fokus på att springa terräng:

  • Verkeåns ekotrail: härlig men asjobbig upplevelse, speciellt andra milen.
  • Sydkustloppet, likaså (grym motvind i sanden på andra milen) och slutligen
  • Min skånska sommarloppsserie. De fem byaloppen på 8-21 km i Blentarp, Gyllebo, Sankt Olof, Rörum och Veberöd (ej terräng) blev en kul utmaning, som förde mig till kultställen som Dungens dansbana och Kulla nöjesplats och som dessutom innebar att massor av nya läsare hittade till bloggen. Skoj!
topp hallby

2016 var året då jag satsade på uthållighet snarare än på att springa snabbt.

Det innebar att jag inte lyckades springa en enda mil under 50 minuter – men det var heller inte mitt mål och jag har således heller inte gjort något ordentligt försök. Bästa tiden blev något överraskande på Veberödsrundan, där första milen gick på 50:19, ganska exakt tre minuter långsammare än vad jag mäktat med på milen sedan 2012.

2016 var också året då jag – med flit – satsade på att ta det extra lugnt. 

I våras fick höra talas om teorin bakom Run-Walk-Run och började testa denna under några långdistanspass genom att gå 45 sekunder vid varje kilometerpassering. Det kändes bra och jag bestämde mig för att sjösätta RWR i skarpt läge på Helsingborg Marathon men ett par veckor innan loppet bestämde jag mig för att skrota planen. Visserligen kändes vilopauserna bra men jag hade svårt att hitta rätt tempo när jag började springa igen. Det gick helt enkelt för fort och det riskerade att förvandla den till synes smarta planen till en enda lång mastodont-intervall och det ska man kanske passa sig för att testa på ett marathon. Dessutom tror jag, med facit i hand, att RWR funkar bättre på träning när man är i sin egen ”bubbla” än under ett lopp där man hela tiden omges av löpare som springer fortare än en själv…

Ett annat test – som gick desto bättre – var att lägga in en bonuspromenad i högt tempo varje vecka. Jag började i augusti och hoppades komma upp i minst 12 mil innan jul, vilket jag också gjorde. Jag upptäckte också att snabba promenader faktiskt inte behöver vara så tråkiga – med rätt musik i öronen – och träningsmässigt är det inte så stor skillnad på att springa 6-7 kilometer eller gå i raskt tempo, det vill säga under 9 minuter per kilometer.

topp monaco

2016 var jag aldrig i närheten av att slå något av mina personliga rekord på 5, 10, 21 eller 42 km. Däremot ställde jag upp i rekordmånga lopp (14), sprang i rekordmånga länder (8) och satte nytt träningsrekord under ett kalenderår (just nu: 1439.4 km), en avsevärd ökning jämfört med 2015 då förkylningar och gallsten saboterade stora delar av höstens träning. Men det har jag ju redan avhandlat i inlägget om Den Långa Vägen Tillbaka, som snabbt klättrade upp till tredje plats på listan över mina mest lästa blogginlägg. Så det tänker jag inte älta igen även om jag just nu dras med ont i ryggen och får ägna mig åt att gå istället för att springa.

2017 då? Ja, jag vill gärna komma ut ännu mer i skogen – både med löpskor och vandringsskor – och försöka få till fler tempopass, för några sådana har jag egentligen inte haft alls under 2016. Kanske dags att äntligen bita ihop och börja köra intervaller eller backträning eller något annat som bara känts jobbigt? Eller stryketräna?

Jag har också lovat mig själv att inte springa så många lopp och vem vet, det kanske bara blir tre? En ny Classique des Riviera i mars och sedan debut på Göteborgsvarvet i maj, ett lopp som man förstås måste ha på sitt CV. Sedan hade det varit kul med en halvmara till utomlands, varför inte i Montreal i september? Eller en spontanutflykt till Sankt Olof om det är bra väder? Men fler än så lär det inte bli, även om det förmodligen kommer att kännas lite tomt. Jag gillar verkligen att springa lopp, trots att jag inte springer särskilt snabbt och inte fightas om några placeringar. Men loppen fungerar ofta som en bra morot för att lägga upp träningsplaneringen. Samtidigt upptäckte jag i slutet av året hur skönt det är att ”bara” sticka ut och springa utan att ha något speciellt mål, två, tre eller fyra veckor framåt i tiden. Och den känslan vill jag försöka hålla fast vid genom att springa färre lopp under 2017.

16 hbg marathon

Någon mer mara lär det inte bli – fem får räcka och jag njuter fortfarande av att tänka på den sista kilometern, ja sista milen faktiskt, på klassikern mellan Marathonas och Athen där jag hade betydligt piggare ben än i någon av mina fyra tidigare maror. Visst, man ska aldrig säga aldrig – och det är klart att det är frestande att vara med i startnummerlotteriet till New York Marathon – men samtidigt känns det faktiskt som att fem maror får räcka. Däremot skulle jag gärna ställa upp i stafettdelen av Helsingborg Marathon och då helst den sista sträckan, den jag njöt minst av när jag sprang i september och som jag gärna vill ha revansch på. Någon som behöver en extra medlem i laget?

RunTobyRun!

PS. Uppdatering om ryggen: fortfarande värst när jag suttit still eller legat i sängen och det känns som om ryggen ”låst sig”. Men så länge jag är uppe och rör mig så är det ändå rätt okej. Gick just 5.5 km i lugnt tempo och det funkar, lite ömt men ändå. Däremot lär det nog dröja till 2017 innan jag vågar pröva på att springa igen. Tur att det inte är så långt dit!

Ingen god jul

juldagen2016Grått..

Nej, det blev ingen god jul utan en ond jul. Inte Darth Vader-ond, förstås, utan ond som i ryggont. Igen. Någon julaftonsjogg med K blev det inte tal om och knappast någon skogsutflykt i morgon heller till Häckeberga. Skit också!

Det känns som i våras, dagen efter Sydkustloppet när jag vaknade med ett elakt ryggskott som förmodligen triggats av den tuffa andra milen i motvinden på lösa strandstigar. Smärtan gjorde att jag stapplade fram som en bajsnödig pingvin och prövade mig fram hos såväl massör som sjukgymnast och chiropraktor och först efter tre veckor kunde jag börja träna igen, försiktigt på mjuk löparbana och sedan, sakta men säkert, trappa upp träningen.

Har inte haft några problem sen dess – förrän i går morse. Eller rättare sagt: det var okej när jag vaknade, okej när vi åt frukost och tittade på första julklappsöppningen och sedan skulle vi bara städa lite grann innan det skulle bli dags för årets julaftonsjogg. Och då gjorde det plötsligt bara ont igen. Utan förvarning. Utan knak. Så resten av julaftonen blev förstås en plåga…

Ändå är det okej så länge jag är uppe och går. Att sitta still i soffan är inte bra och att resa sig upp ur sängen – eller vända sig – är fruktansvärt jobbigt. Men det är bara att bita ihop… Har dammat av några övningar, som jag fick i våras, och kör med dubbla doser smärtstillande (= Alvedon + Ipren) och följer rådet att röra mig så mycket som möjligt. Har precis varit ute en vända och gått, 2.6 km i lugnt tempo, och det funkar även om det ömmar till emellanåt i ryggslutet. Så det blir ett pass till i eftermiddag, först ett gäng stretchövningar och sedan en promenad till runt byn. Sen får myset ta över med lite godis och nya Ghostbustersfilmen och sen, ja sen får vi se hur kul det blir att ta sig upp ur soffan igen..

Ny rapport i morgon – då sammanfattar jag också årets löpning, inte utifrån en massa resultat utan vad jag faktiskt lärt mig under året som gått. Och sprungits.

RunTobyRun!

Rekord

hostvag
Ungefär här blev dagens runda historisk (nåja).

Det var grått och blött, lerigt och blåsigt på tvären – desto skönare att komma inomhus igen och ställa sig i en varm dusch. Dessutom med ett nyslaget träningsrekord!

Det är alltid mycket roligare att kolla sin träningsdagbok så här års än i januari, när en fyrsiffrig mängd kilometer plötsligt reducerats till typ 32.8 och det känns som att det är väldigt långt till mål på året.

Men idag blev det faktiskt ett rekord, för trots att det återstår 23 dagar av 2016 har jag redan noterat den mesta träningslängden under ett kalenderår sedan jag återuppstod som löpare 2012:

2012: 552.6 km
2013: 1372.8 km
2014: 1353.2 km
2015: 1064.0 km
2016: 1374.1 km (hittills)

Om jag lyckas fylla på ”banken” med ytterligare 78 kilometer innan nyår så kommer jag dessutom att toppa den nuvarande noteringen över mest träning under ett träningsår (19 juni-18 juni, 1452.2 km) så det finns all anledning att fortsätta springa…

hostdrom

Med den blöta vandringen – gångpass #19 sedan början av augusti – nådde jag också mitt mål om att gå minst 120 km under hösten. Check!

Apropå långa promenader gick jag igår på ett ”inspirationsföredrag” med företaget Swett, som säljer resor till Kilimanjaro och Everest Base Camp. Det skulle verkligen vara ett fantastiskt sätt att fira min 50-årsdag på nästa höst, men det är nog inte helt populärt att smita iväg från familjen i 10 alternativt 20 dagar, så det är stor risk att den drömmen bara blir en dröm och att jag istälet får fortsätta vandra fram och tillbaka på den leriga grusvägen i den regnblöta motvinden som inte är för tunn att andas in… Det är ju annars det stora frågetecknet på den typen av expeditioner, visst kan det vara fysiskt jobbigt oxå men hur man reagerar på tunn luft är omöjligt att säga i förväg.

Nåja, vi får väl se. Finns väl närmare utmaningar att tackla om man bara ser sig omkring ordentligt!

RunTobyRun!

Easy gåing

Har börjat variera träningen genom att lägga in en snabb promenad i veckan vilket känns som bonusmotion de dagar då kroppen är för trött för att springa.

Egentligen tycker jag att det är ganska trist att gå ut och gå och att det, jämfört med att springa, känns som att man står stilla. Men jag börjar vänja mig… Har klämt in ett extra promenadpass i veckan under hela augusti (6.5 km i snitt) och siktar på att fortsätta så året ut och även få till några längre pass längs Skåneleden tillsammans med en gammal kompis. Vackra Söderåsens nationalpark, utanför Röstånga, blir första stoppet om några veckor.

Sedan får vi se vad det leder till nästa år. Det hade varit kul att göra något extra av promenadträningen typ att använda den som förberedelseträning till att knalla uppför Kebnekaijse.

En gammal kollega tog sig just uppför Kebnekaijse för ett par veckor sedan, en imponerande bedrift med tanke på att hon opererade ryggen för ett år sedan och dessförinnan knappt kunde ta sig ur sängen eller soffan. Starkt jobbat, Anette!

Under året har jag också blivit allt mer sugen på att åka till Tanzania och försöka bestiga Kilimanjaro, 5892 meter över havet. Kanske borde jag blivit avskräckt i torsdags när SVT:s Anne Lundberg knallade upp på toppen i sällskap av två fotografer (varav jag jobbat med en, Marcus) i programmet Landgång men tvärtom, jag blev bara ännu mer sugen.

Men Kilimanjaro är ingenting man betar av på en kafferast… Det tar 5 1/2 dag upp, 1 1/2 dag ner och i programmet var det flera deltagare som tvingades ge upp på vägen. Det är onekligen en utmaning som måste antas med respekt och som kräver goda förberedelser – fast när det kommer till kritan så spelar det kanske inte så stor roll om du ”bara” är bra tränad eller elitidrottare för det som avgör om man når toppen är hur man reagerar på den tunna luften och vem som grejar det är omöljligt att säga på förhand.

Nåväl – drömma går ju… Och så länge nöjer jag mig med kortare promenader, i hyfsat högt tempo och utan packning på ryggen. Och laddar för Helsingborg Marathon, nu är det bara sex dagar kvar. Ska jag klara det?

RunTobyRun!