Etikettarkiv: Halvmara

KONGENS LYNGBY 21K: starkaste insatsen på länge!

Postat av
Svara


#62 – 190428
Den grönne halvmaraton, Lyngby (21.1 km)
1.52:03 (5:19/km)

Danmarks äldsta halvmaraton visade sig vara en trevlig bekantskap och resulterade i en av mina bästa insatser någonsin, sett till hur loppet utvecklade sig. Onekligen ett glädjande styrkebesked!

Så var det sagt: jag är jättenöjd med utflykten, samtidigt är det ju som det är. Man är aldrig bättre än sitt senaste pass och det som var flipp idag kan bli värsta floppen i morgon. Så vi får väl vänta till nästa helg och se hur det står till med formen egentligen…

Den grönne halvmaraton firar i år 40-årsjubileum, precis som Copenhagen Marathon om tre veckor, och en inte allt för vild gissning är att det var många av löparna som körde Den grönne som genrep inför det stora loppet den 19 maj. Förutom halvmaran fanns det också möjlighet att springa 10 km på en bana som till stor del går genom till synes välmående villakvarter. Banan är oväntat kuperad och går helt och hållet på asfalt, för även om den klorofyllstinna, vårgrönskande bokskogen ständigt är nära så blir det tyvärr ingen skogsutflykt. Men villabanan är trevlig ändå, förutom en avstickare runt Danmarks tekniska universtitet och dess totalt oglamörösa parkeringsplats.

Fick ont i ena ljumsken i torsdags, när jag sprang i Lund, och har sedan dess dränkt in den i Voltaren gel för att kunna komma till start och var lite nervös över detta medan jag värmde upp. Kändes bra, men redan efter cirka en kilometer – i första uppförsbacken – började det ömma och så fortsatte det ytterligare några kilometer. Ömt men gjorde inte direkt ont så det var bara att bita ihop och fortsätta med en plan B att kliva av efter cirka 8 kilometer, där banan svängde av nära tävlingscentrumet på Lyngby torv.

Osäker på ljumsken och dagsformen tog jag rygg på de två ballonger som skulle springa loppet på 2 timmar blankt och följde dem i ungefär en halvmil. Sedan lugnade ljumsken ner sig och jag bestämde mig för att öka på stegen, vilket resulterade att jag till 12-kilometerspasseringen hade sprungit ikapp farthållargruppen framför (1:55).

Tog rygg på de nya ballongerna runt den tråkiga parkeringen vid universitetet men kände mig fortsatt stark och bestämde mig för att gå solo en gång till, vilket resulterade i en av mina starkaste avslutningar någonsin – andra milen gick hela 2:45 snabbare än den första, att jag plockade inte mindre än 237 placeringar från 10 km in till mål och samt att jag överträffade dagens tidsmål med nästan åtta minuter. Jag orkade till och med spurta ända från 20 kilometersskylten till mål och det hör verkligen inte till vanligheterna att jag har den där härliga känslan att wow, vad jag är stark!

Ljumsken då? Ja, den lever fortfarande… Känns ingenting när jag rör på mig men ömmar när jag trycker på den så det får bli en lugn vecka fram till lördag, då jag förhoppningsvis kan kuta Lundaloppet (5 km).

Passertider och 5 km-stinter:

5 km: 27:36
10 km: 54:43 (27:07)
15 km: 1.20:40 (25:57)
20 km: 1.46:41 (26:01)
21.1 km: 1.52:03 (5:22)

Placering: 756 av 1 693.

RunTobyRun!

Inte precis den exklusivaste medaljen i samlingen…
Känns som en läderimitation i recyclad kartong

KÖPENHAMN: femte nytårslöbet

Postat av
Svara


Undrar om det är flytande kryptonit i gasflaskan? Doping!


# 57 – 181231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
1.58:12 (5:36/km)

Batman och Robin var där, tillsammans med Stålmannen, Spindelmannen, Pikatchu, snögubbar, julhundar samt en och annan försenad tomte när 6500 löpare firade av 2018 med stil i Köpenhamn.

För egen del var det alltså femte gången jag kom till start i Spartas Nytårslöb, men även om jag var nöjd med dagens insats så blev det ändå rejält med smolk i glädjebägaren när jag kom hem och först blev illamående, sedan fick lite feber och svettningar. Så särskilt roligt nyårsfirande blev det ju inte utan sängläge med katten som förste tröstare och frågan är om det blir något Nytårslöb nästa år…  K har redan lagt in sitt veto eftersom hon inte vill att jag ska missa fler festligheter, speciellt inte om det är som i år, att vi delvis skulle hålla till på hemmaplan.

Men åter till själva loppet…  Insåg att det skulle bli tufft motstånd när jag såg Batman och Stålmannen byta om (utan telefonkiosk!). Sedan dök även Robin upp och strax innan start hörde jag hur speakern uppmanade alla löpare att fästa nummerlapparna på bröstet – så att tidtagningschipet skulle fungera optimalt – det gäller även om man heter Batman eller Stålmannen, som båda hade fäst sina nummerlappar på capen (var annars?). Tror dock att snubbarna var engelsmän så det är oklart om de förstod vad mannen i högtalaren egentligen menade.

Laddat för start – men vart tog den gemensamma nedräkningen vägen?

Hade tänkt öppna i ett tempo runt 5:45, vilket är lite svårt i ett lopp som detta där halvmarafolket startar samtidigt som löparna på 5 och 10 km, som brukar ha lite mer bråttom iväg. Men landade trots detta på cirka 5:30 första kilometern – gott så –  och låg sedan och pendlade runt 5:22-5:30 första milen som jag passerade klart före tidtabellen:

5 km: 27:35
10 km: 54:39 (27:05)
15 km: 1.22:19 (27:41)
20 km: 1.51:44 (29:25)
21,1 km: 1.58:12 (6:28 sista biten)

Hade en liten trötthetsdipp mellan 12 och 13 kilometer, sedan dröjde det till ungefär 17 km innan det började gå tungt. Riktigt tungt. Tröttheten sammanföll med att det började regna, att det ömmade lite i ryggslutet och att sista 5-kilometersgänget (som startade klockan 11, det vill säga 1:25 efter oss) kom ångande i full fart och skulle förbi. Alltid lika knäckande.

Det är tillåtet att springa utan att vara utklädd – men bästa kostym vinner förstås ett pris!

Fortsatte kämpa på i det lilla uppförslutet till 19 km och tog sedan sikte på målområdet för en sista ”varvning” innan den sista lilla extraslingan. Insåg att jag hade rätt gott om tid på mig för att greja 2-timmarsgränsen, vilket kändes rätt omöjligt för bara några dagar sedan med tanke på att jag inte gjort något riktigt långpass sedan Lund runt den 17/11 (som desstom var run-walk-run).

Extrakilometern runt FCK:s och danska landslagets hemmaarena Parken var varken upphetsande eller särskilt skön, det var bara att bita ihop och kämpa sig in mot mål, dricka ordentligt med vatten och sedan glida in till det väntande bubblet och kransekagen inne på Spartahuset.

Årets sista löparinsats var med mersmak (även om det blev surt efteråt).

RunTobyRun!


Kolla vem som kollar in mig – Spindelmannen!

 

Bildbevis Helsingborg

Postat av
1

Helsingborg Marathon/Halvmaraton har i vanlig ordning lagt ut en massa bilder från loppen och tänk, det finns i alla fall en bild (ovan) där jag inte ser allt för tjock, plågad och ansträngd ut.

På spurtbilden nedan syns jag däremot sist i kön med ett ansträngt leende på läpparna medan alla andra löpare verkar glida fram mot mål utan att behöva ta i allt för mycket… Orättvist.

RunTobyRun!

HELSINGBORG HALF: efterlängad revansch på sista milen

Postat av
Svara

I två år har jag längtat efter revansch på den sista milen av Helsingborg marathon – från Pålsjö skog via Sofiero och vidare ner mot målet vid Gröningen. Och i dag fick jag äntligen revansch!


# 53 – 180901
Helsingborg Halvmaraton, 21.1 km
1.56:55 (5:32/km)

Det har, som bekant, inte varit någon vidare sommar. I alla fall inte för att ge sig ut på långa löprundor., det har helt enkelt varit för svårt att uppbåda den energi som krävts i den extrema värmeböljan som belägrade Sverige i flera månader,

För egen del har det blivit massor av halvmilarundor och det är förstås långt från vad som krävs för att göra bra ifrån sig på en halvmara. Med tanke på detta var det förstås också svårt att sätta ett rimligt mål.  Önskevarvet runt 1.52-1.54 kändes total orimligt så jag bestämde mig för att sikta på 2 timmar, som senast i England, men kände samtidigt att målet kanske var i tuffaste laget. Borde jag rent av ställa mig i 2.10-fållan?

Löp-Ola och jag ställde oss intill 2:00-ballongerna och gav oss iväg, förbi Knutpunkten, genom Söder och uppför den sega backen upp mot Kärnan och Lasarettet. Hela tiden med ballongerna strax bakom oss.

Någonstans vid 3-3,5 kilometer anslöt banan till helmaran, vilket innebar att vi plötsligt hamnade huller om buller med löpare som redan hunnit kuta 23-24 km. Samt, som extra krydda, en och annan vinthund som sprang marastafetten och svischade förbi i ett för oss ohälsosamt tempo.

Förra gången jag sprang här, Helsingborg marathon 2016, lyckades jag följa min 4.30-plan i ungefär 33 km. Sedan var jag tvungen att besöka ett träd och därefter började fötterna bli så trötta att jag till slut bestämde mig för att skita i allt och gå hem. Gick mellan 37 och 41 km innan jag kunde spurta hem sista biten på den smått osannolika tiden 4.44:44.

Den här gången gick det desto bättre sista biten – förvisso med 21 km mindre i benen. Men ändå … Det blev inte bara en negativ stint andra halvan av loppet utan en förbättring på varje ”femma”:

0-5 km: 28:35
5-10 km: 28;15 (56;50)
10-15 km: 27:39 (1,24;29)
15-20 km: 26;51 (1.51:18)
21.1 m: 1.56:55

Okej, innan vän av ordning säger att den värsta backen var under första stinten och att den sista femman till stor del gick utför.. Men jag är nöjd ändå!

Vi höll undan för ballongerna i ungefär en mil och passerade 10 km nästan på sekunden enligt tidsschemat för att klara oss in under 2 timmar. Men där, när vi gav oss ut på grusvägen genom Pålsjö skog, tyckte jag att det började gå lite långsamt så jag tog ut stegen, fortsatte upp genom ett rätt långt, skönt skogsparti, genom Sofieros vackra slottspark och vidare ut genom grindarna och ner mot mål, nästan utan att tänka, det var som om autopiloten slagits på. Snacka om flow!

Första milens 5:40-tempo sänktes till 5:26 andra milen och sista kilometern gick på 5:07 – utan någon egentlig spurt – vilket efter ovan nämnda förutsättningar kändes som riktigt, riktigt bra. Och et betydligt bättre resultat än jag hoppades på halvvägs närvi fångats in av klungan.

Arrangemanget då? Ja, återigen väldigt bra, förutom att vätskekontrollen vid cirka 10 km inte var riktigt förberedda på att ett stort gäng var på ingång. För egen del hade det varit bra att starta tidigare än 11:40 – det blir rätt lång tid man ska klara sig på frukosten – och så  tycker jag att det nog hade varit smartare att starta halvmaran en halvtimme innan helmaran för att få runt huvuddelen av de 740 löparna innan maratäten närmade sig.

Men bortsett från det – en trevlig utflykt och ett trevligt lopp!

RunTobyRun!

Start på marathonloppet.

Sommarens största bristvara

Postat av
Svara

Sex-sju kilometer in på kvällens runda börjar det gå tungt och jag inser snabbt orsaken: sommarens långa och intensiva hetta. En värme som gjort långpassen synnerligen lätträknade och inneburit att jag fått springa kortare sträckor och ta fler pauser längs vägen än normalt.

Ändå är jag glad att jag tog de där pauserna, de var liksom en av förutsättningarna för att över huvud taget  kunna träna i värmen tillsammans med att dricka mycket – och undvika långpass.

Det kändes bra då med pauserna men med mindre än två veckor kvar till Helsingborg halvmaraton börjar bristen på långpass bli ett problem. Dagens 16 km – uppdelat i fyra stintar med vila emellan – var det första riktigt långa passet sedan BUS den 7 juli. Sen dess har det blivit många halvmilar men de kommer jag nog inte att ha så mycket nytta av i Helsingborg. Vilken tur att det går nerför på slutet!

En liten tröst – om än en klen sådan – är att det borde vara fler än jag som känner att träningen blivit lidande i sommar. Men det spelar inte så stor roll, den enda jag egentligen tävlar emot är jag själv och  den 1 september kommer det vara nog så utmanande att få den här kroppen att  orka springa hela varvet utan att tvingas börja gå någonstans i höjd med Pålsjö skog.

Fortsättning följer…

RunTobyRun!

R’n’R LIVERPOOL: You never run alone

Postat av
Svara


#47 – 180519
Rock’n’roll Liverpool 5k
25:50  (5:10/km)


#48 – 180520
Rock’n’roll Liverpool Half Marathon (21.1 km)
1.59:37 (5:43/km)

Årsbästa på 5 km och en halvmara under 2 timmar – ja, utflykten till Liverpool gick nästan osannolikt bra efter det senaste strulet med vänster knä. Är så nöjd!

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Inser nu, när jag kommit hem igen, att jag faktiskt sprang längre under den gångna helgen än jag gjort på en hel månad! Jag trodde verkligen inte att jag skulle orka 21 km och var ju dessutom ytterst skeptisk till om mitt knä skulle hålla (se föregående inlägg med mina tankar inför resan till England).

Men knät höll – mot alla odds – och min målgång på halvmaran blev inte bara belöningen för månader av rehab utan även kulmen på en solig helg där Ola och jag även hann med en snudd på obligatorisk Beatles-rundtur med buss, premiärkvällen på en utställning om John Lennon & Yoko Ono (vi missade dock Yoko med några timmar) samt en rockfestival på klassiska the Cavern Club med en massa oväntat bra band. Och så lite öl, förstås…

Men vi börjar med uppvärmningen, lördagens 5 km som gick i bröllopsyrans tecken. Det var ju prinsbröllop i England och få saker får engelsmännen att gå bananas lika mycket som när en kunglighet ställer sig framför altaret. Runt omkring oss vimlade det av vitklädda löpare med brudflor varav några gick ”all in” och sprang sin halvmil i brudklänning, flor, tiara och brudbukett. Däremot såg jag inte en enda löpare som låtit sig inspireras av eftermiddagens FA-cupfinal i fotboll mellan Chelsea och Man United…

I startfållan var det rätt trångt och det kändes som att det tog en himla tid utan att vi rörde på oss ett dugg. Men, det visade sig att arrangörerna hade vett att släppa iväg en startgrupp i taget med en bra lucka emellan – även om det för oss långt bak i kön var lite knäckande att se de snabbaste löparna gå i mål innan vi ens kommit iväg…

Öppnade den första kilometern runt 5:45 och visst ömmade det lite i knät, men det var inget som hindrade mig så jag bestämde mig för att öka tempot och noterade sedan under 5 blankt på tre av de fyra kilometer som återstod med 4:49 som snabbaste stint. Gick till slut i mål på mitt fjortonde (!) årsbästa på distansen men det är ju inte så konstigt med tanke på att den första noteringen inte var snabbare än 37 minuter…

Morgonen därpå vaknade jag lite småstel, men det gjorde inte ont i knät så jag bestämde mig för att chansa och starta. Innan vi gick ner till starten hann jag med en halvmil på cykel på hotellets gym och så här i efterhand utesluter jag inte att trampandet bidrog till att jag klarade mig igenom dagen utan att det ömmade eller gjorde ont.

Öppnade återigen rätt försiktigt (5:53) medan vi gav oss ut på tomma gator i ett snudd på tomt city. Låg alla och sov fortfarande eller??? Vi sprang förbi the Cavern där en skock japanska turister såg allmänt förvirrade ut och ner mot en korsning där det stod några åskådare med en svensk flagga.
-Heja Sverige, ropade Ola.
-Ni är svenska fans allihopa, vrålade jag men möttes inte av något jubel, klacken såg mest överraskad ut.

Efter fyra kilometer började det dra ihop sig till den första riktiga backen och ungefär där tappade jag Ola, som behövde uppsöka en buske. Jag bet ihop och kämpade mig uppför, men det var inte lika tufft som jag hade befarat, det var bara hälften av den backen vi knallade uppför dagen innan till Liverpool Cathedral och som var betydligt jobbigare.

Efter ett par kilometer genom bostadskvarter vek banan in i en stor park och genast blev löpningen så mycket mysigare – är det inte en massa publik längs gatorna så finns det ju egentligen ingen poäng att springa i stadsmiljö utan  bra mycket skönare att springa i en grön oas. Och denna var verkligen skön.

Efter parken gick det sakta uppför igen mot vändpunkten vid Penny Lane – ett sådant där segt motlut som man knappt kan ta på men som känns både i benen och i flåset. Vid det laget hade jag passerat milen under 57 minuter och insåg att jag – trots allt – låg väldigt bra till för att klara mitt ursprungliga tidsmål på 2 timmar (det jag satte upp innan knät började spöka igen i mitten av april) givetvis förutsatt att jag skulle orka fortsätta i samma tempo och att jag inte skulle få ont i knät igen. Men so far, so good…


Vändpunkten vid Penny Lane ligger drygt halvvägs efter 11 kilometer.

Efter ytterligare en skön park och 15 kilometer kom vi ner till floden Mersey och 6 kilometers löpning längs strandpromenaden. Men nu var det inte så skönt längre. Luften stod stilla och det var verkligen bängvarmt… Framåt 17, 18, 19 km så trodde jag att det var kört, att jag skulle klappa ihop. Sänkte tempot en aning och noterade mina enda två kilometerstinter över 6 min/km. Jag tryckte i mig mina sista Dextrosol och tänkte skit samma om jag går i mål på 2 timmar eller 2.05. Men i mål ska jag! Så jag bet ihop och bet ihop och på något konstigt sätt fortsatte benen att röra sig framåt.

När jag rundade det lilla huset i sista kurvan, med 400 meter kvar, insåg jag att jag faktiskt hade ork kvar i benen och ökade tempot och kunde passera mållinjen med 23 sekunder till godo och den känslan, den känslan, den var jäkligt skön. Som jag kämpat för detta, ända sedan knät började spöka i slutet av september, ja den här medaljen den har jag verkligen gjort mig förtjänt av. Att jag dessutom fick en till cool gitarrformad bonusmedalj gjorde ju inte saken sämre!

Så här dagen efter är jag fortfarande jättenöjd. Har stapplat fram med en härlig träningsvärk, men det får det vara värt!

You never run alone, förresten, ja så stod det på en snygg tröja inne på löparexpon, givetvis med anspelning på fotbollsklubbens klassiska motto You Never Walk Alone. Men tyvärr fanns den bara kvar i XXL…

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Passertider:
5 km: 28:34
10 km: 56:51 (28:17)
15 km: 1.24:37 (27:46)
20 km: 1.54:37 (30:00)

RunTobyRun!

 

 

 

Dags för Liverpool!

Postat av
Svara

På fredag är det äntligen dags att sätta sig på flyget till Liverpool för att få en liten smakbit av denna klassiska Beatles-stad. Synd bara att vänster knä riskerar att göra denna efterlängtade resa till ett löpmässigt antiklimax…

Men, ni vet hur det är – det sista som överger en löpare brukar vara hoppet… Och visst känns det lite bättre i knät, jämfört med för en vecka sedan? Har just kommit hem från Lund, där jag ”sprang om” Lundaloppet och det gick lättare och betydligt snabbare än det gjorde förra helgen och än så länge känns knät ganska hyfsat.

Hursomhelst, det ska verkligen bli kul att få se hur det ser ut på Penny Lane, the Cavern Club, Strawberry Fields och kvarteren där Fab Four växte upp. Det lär säkert också dyka upp en och annan Beatleskopia längs banan, där band efter band spelar för att peppa löparna och det väl knappast är någon högoddsare att något av dem spelar Help! eller She Loves You.

Hur det var med Beatles och löpning är förmodligen höjt i dunkel. I bandets katalog hittarjag bara en enda låt med ordet ”run” i titeln, Lennon/McCartneys Run for Your Life på  Rubber Soul från 1965 – fast den handlade knappast om löpning. Och förmodligen var den bara med som utfyllnad, John lär i alla fall ha sagt att den knappast hörde till hans favoritlåtar. Inte mina heller.

När Beatles splittrades bildade Paul bandet Wings, som bland annat gav ut skivan och låten Band on the Run – men den syftade nog inte heller på någon halvmara runt Liverpools gator.

Beatlesnostalgi och löpning i all ära – självfallet hade det också varit skoj om Löp-Ola och jag kunnat tajma in lite fotboll nu när vi ”ändå” är i England, antingen med Liverpool FC eller med Everton men tyvärr landar vi en vecka för sent. Och till skillnad mot de löpare som springer helmaran kommer vi inte att få så mycket fotbollskultur längs vägen, 42-löparna rundar nämligen de båda lagens hemmaarenor som ligger på varsin sida om en park. Vi andra får nöja oss med att springa upp och vända på Penny Lane. Alltid något.


Hur det ser ut i Liverpool under löparfesten kan du bland annat se på denna video på YouTube.

Nåväl, rock ’n’ roll-halvmaran i Liverpool var tänkt som en härlig belöning för allt rehabslit i vinter och runt påsk började det gå riktigt bra med löpningen. Så bra att det kändes fullt realistiskt att springa hela vägen och gå i mål under två timmar. Men så började knät spöka igen och de senaste fyra veckorna har det bara blivit två mils löpning – sammanlagt – och det känns förstås ganska tungt, långt ifrån den uppladdning jag hade hoppats på och kanske är det så illa att Liverpool blir min sista löprunda på ett bra tag, vi får väl se.

Hela vintern har jag försökt tänka nyktert och varit inställd på att det kanske inte skulle gå vägen, som jag hoppats. Att jag skulle tvingas ta till plan B – att inte springa någon halvmara utan ”bara” lördagens 5-kilometer runt Liverpool Waterfront, ja jag har till och med funderat över vad som krävs för att gå halvmaran och jodå, det borde faktiskt funka eftersom maxtiden är rätt generös (3:30) vilket innebär att det ”räcker” att hålla ett hyfsat promenadtempo på 10 blankt per kilometer. Men det lär knappast kännas särskilt kul – speciellt inte med tanke på att jag egentligen är där för att springa…


Knän = braåha i löpsammanhang.

Så frågan är… Ska jag skippa 5 km för att komma utvilad till halvmaran och därmed öka mina chanser att ta mig runt denna? Eller ska jag strunta helt i halvmaran, den kommer ju ändå inte att vara särskilt hälsosam, och rikta allt fokus på halvmilen?

Just nu lutar det åt att jag försöker ta mig runt ”femman” i halvlugnt tempo för att  sedan  – om kroppen känns bra när jag vaknar på söndag – försöker springa så långt jag kan på halvmaran. Blir jag trött eller får ont så är det bara att börja knalla… Men om jag grejar att springa första tredjedelen (7 km) innebär det att jag buffrar en massa ”reservtid” och kan promenera resten utan stress (12 min/km istället för 10 min/km).

Jag får helt enkelt gå på dagsformen och sunt förnuft och känna hur mycket kroppen klarar av.

Loppen i Liverpool ingår i Rock’n’roll Series och det brukar vara folkfest med en massa band utplacerade längs banan, precis som i Montreal. Även här får man en gitarrformad bonusmedalj om man springer båda dagarna. Fast, vad är egentligen ytterligare en medalj i samlingen  jämförelse med ett fungerande knä?

Skriver en kort rapport i helgen och sedan lite längre när jag är hemma igen och gjort vid några bilder från resan. Du kan också följa hur det gick på Facebook!

RunTobyRun!

 

 

Ett dystert halvår

Postat av
Svara

I helgen har det – redan – gått ett halvår sedan indiansommaren i Kanada där jag sprang mitt senaste lopp, halvmaran i Montreal. Ett lopp jag sett fram mot så mycket, så mycket, men som slutade med ett anticlimax och ett ömmande knä, en skada som jag fortfarande känner av ibland.

Det var värsta indiansommaren i Kanada med eftermiddagstemperaturer upp mot 35 grader, så varmt att maratonloppet fick ställas in av säkerhetsskäl.

För egen del började helgen bra med en sänkning av årsbästa på 5 km med hela 50 sekunder till 23:25, överlägset bättre än jag lyckades prestera året innan. Halvmaran, däremot, gick inte lika bra och ett par kilometer från mål insåg jag att jag skulle få svårt att gå under två timmar. Men skit samma, tänkte jag, i denna värmen är det gott nog att bara ta sig i mål.


BILDER FRÅN LOPPEN I MONTREAL

2.01:59 är ju ingen katastrofal tid, men ändå fyra-fem minuter sämre än jag hade hoppats på. Öppnade första milen på 53:41 och tyckte jag hade bra koll på läget när jag gav mig ut på bron in mot centrum, men började tappa orken redan efter 14 km. Det är väl det jag är mest missnöjd med och det var nog inte ens värmens fel (just då visade tempen nog bara 23-24 grader i skuggan).

Hursomhelst, hade rejält ont i vänster knä när jag satte mig på flyget hem men det var först två veckor senare som jag på allvar fattade att knät inte mådde bra. Skulle ut och jogga med K på hennes födelsedag när det högg till redan efter ett par hundra meter. Fast egentligen var det nog inte där och då det hände. Har lusläst mina gamla noteringar och visst hade jag lite ont i knäet redan i början av juni – men kanske inte på samma sätt? Hugget innebar i alla fall vila och rehab, ny vila och ny rehab och sedan sakta-men-säkert komma igång igen.

Detta innebär i sin tur att den sammanlagda träningsmängden under det senaste halvåret (oktober-mars) är rätt ynklig jämfört med 2016/2017:

Tittar vi istället på statistiken månad för månad, jämfört med 2016/2017, så ser det i alla fall lite ljusare ut. Notera att den bruna stapeln visar till och med den 31 mars medan årets blåa stapel bara innehåller träning till och med den 18:e. Med andra ord finns det bra förutsättningar för att överträffa fjolårets träning för andra månaden i rad.

Mycket handlar dock om att inte förivra sig utan hålla sig till en plan, som bland annat innebär att jag inte kommer att springa något lopp förrän tidigast den 5 maj, hur frestande det än är.

Hade jag varit hel och frisk under vintern hade jag säkert hunnit med fem eller sex mindre träningslopp, framför allt Sparta-löb i Köpenhamn, men det är som det är och inget att tjura över. Det kommer förhoppningsvis fler chanser!

RunTobyRun!

Re:boot:2018

Postat av
Svara

Är nu uppe i tre veckor utan löpning och det känns förstås som en evighet, speciellt med tanke på att jag förgäves försökt få tag i Medicinmannen för att få en koll på mitt vänstra knä. Sedan börjar, förhoppningsvis, omstarten med mål den 21 maj nästa år i Liverpool.

Det finns förstås roligare bloggar att läsa om än en löpare som känner sig ynklig för att han inte kan ge sig ut och kuta och njuta av höstens alla färgskiftningar. När han hellre vill ut och röra på sig trots motvind och pissregn på tvären, bara för att det är så skönt att ställa sig i duschen efteråt och vrida på varmvattenkranen så att fönstret immar igen. När han vill kunna stanna någonstans ute på slingan, titta upp mot himlen och låta sig träffas av ett lätt vemod när ännu ett gäng flyttfåglar sveper förbi mot varmare breddgrader (och vem skulle inte vilja hänga med?).

När det värsta med hans ynklighet är att han inte har någon prognos. Att allt hade varit så mycket lättare om bara han fått till den där undersökningen och Medicinmannen kunnat konstatera att det räcker med en veckas vila eller att det krävs vila till nyår eller rehabträning eller vad som helst, då är det så mycket lättare att hantera och lägga upp en plan. Som för två år sedan, när han sjösatte DLVT – Den långa vägen tillbaka eller Den långa vägen till Monaco. Ja, det gick ju bra den gången, trots operation och andra hinder som dök upp längs vägen.

Nu är det Re:boot:2018 som gäller – och målet är redan spikat. Den 21 maj ställer sig Löp-Ola och jag på startlinjen för Liverpools halvmarathon – ett lopp i Rock’n’roll series, precis som det senaste äventyret i Montreal. Den här gången lär det väl dyka upp en och annan Beatleskopia längs vägen, som bland annat passerar klassiska Penny Lane.

Men som sagt, det gäller att skynda lagom och prio ett är att få koll på knät.

RunTobyRun!