Etikettarkiv: Halvmara

Bildbevis Helsingborg

Helsingborg Marathon/Halvmaraton har i vanlig ordning lagt ut en massa bilder från loppen och tänk, det finns i alla fall en bild (ovan) där jag inte ser allt för tjock, plågad och ansträngd ut.

På spurtbilden nedan syns jag däremot sist i kön med ett ansträngt leende på läpparna medan alla andra löpare verkar glida fram mot mål utan att behöva ta i allt för mycket… Orättvist.

RunTobyRun!

HELSINGBORG HALF: efterlängad revansch på sista milen

I två år har jag längtat efter revansch på den sista milen av Helsingborg marathon – från Pålsjö skog via Sofiero och vidare ner mot målet vid Gröningen. Och i dag fick jag äntligen revansch!


# 53 – 180901
Helsingborg Halvmaraton, 21.1 km
1.56:55 (5:32/km)

Det har, som bekant, inte varit någon vidare sommar. I alla fall inte för att ge sig ut på långa löprundor., det har helt enkelt varit för svårt att uppbåda den energi som krävts i den extrema värmeböljan som belägrade Sverige i flera månader,

För egen del har det blivit massor av halvmilarundor och det är förstås långt från vad som krävs för att göra bra ifrån sig på en halvmara. Med tanke på detta var det förstås också svårt att sätta ett rimligt mål.  Önskevarvet runt 1.52-1.54 kändes total orimligt så jag bestämde mig för att sikta på 2 timmar, som senast i England, men kände samtidigt att målet kanske var i tuffaste laget. Borde jag rent av ställa mig i 2.10-fållan?

Löp-Ola och jag ställde oss intill 2:00-ballongerna och gav oss iväg, förbi Knutpunkten, genom Söder och uppför den sega backen upp mot Kärnan och Lasarettet. Hela tiden med ballongerna strax bakom oss.

Någonstans vid 3-3,5 kilometer anslöt banan till helmaran, vilket innebar att vi plötsligt hamnade huller om buller med löpare som redan hunnit kuta 23-24 km. Samt, som extra krydda, en och annan vinthund som sprang marastafetten och svischade förbi i ett för oss ohälsosamt tempo.

Förra gången jag sprang här, Helsingborg marathon 2016, lyckades jag följa min 4.30-plan i ungefär 33 km. Sedan var jag tvungen att besöka ett träd och därefter började fötterna bli så trötta att jag till slut bestämde mig för att skita i allt och gå hem. Gick mellan 37 och 41 km innan jag kunde spurta hem sista biten på den smått osannolika tiden 4.44:44.

Den här gången gick det desto bättre sista biten – förvisso med 21 km mindre i benen. Men ändå … Det blev inte bara en negativ stint andra halvan av loppet utan en förbättring på varje ”femma”:

0-5 km: 28:35
5-10 km: 28;15 (56;50)

10-15 km: 27:39 (1,24;29)
15-20 km: 26;51 (1.51:18)
21.1 m: 1.56:55

Okej, innan vän av ordning säger att den värsta backen var under första stinten och att den sista femman till stor del gick utför.. Men jag är nöjd ändå!

Vi höll undan för ballongerna i ungefär en mil och passerade 10 km nästan på sekunden enligt tidsschemat för att klara oss in under 2 timmar. Men där, när vi gav oss ut på grusvägen genom Pålsjö skog, tyckte jag att det började gå lite långsamt så jag tog ut stegen, fortsatte upp genom ett rätt långt, skönt skogsparti, genom Sofieros vackra slottspark och vidare ut genom grindarna och ner mot mål, nästan utan att tänka, det var som om autopiloten slagits på. Snacka om flow!

Första milens 5:40-tempo sänktes till 5:26 andra milen och sista kilometern gick på 5:07 – utan någon egentlig spurt – vilket efter ovan nämnda förutsättningar kändes som riktigt, riktigt bra. Och et betydligt bättre resultat än jag hoppades på halvvägs närvi fångats in av klungan.

Arrangemanget då? Ja, återigen väldigt bra, förutom att vätskekontrollen vid cirka 10 km inte var riktigt förberedda på att ett stort gäng var på ingång. För egen del hade det varit bra att starta tidigare än 11:40 – det blir rätt lång tid man ska klara sig på frukosten – och så  tycker jag att det nog hade varit smartare att starta halvmaran en halvtimme innan helmaran för att få runt huvuddelen av de 740 löparna innan maratäten närmade sig.

Men bortsett från det – en trevlig utflykt och ett trevligt lopp!

RunTobyRun!

Start på marathonloppet.

Sommarens största bristvara

Sex-sju kilometer in på kvällens runda börjar det gå tungt och jag inser snabbt orsaken: sommarens långa och intensiva hetta. En värme som gjort långpassen synnerligen lätträknade och inneburit att jag fått springa kortare sträckor och ta fler pauser längs vägen än normalt.

Ändå är jag glad att jag tog de där pauserna, de var liksom en av förutsättningarna för att över huvud taget  kunna träna i värmen tillsammans med att dricka mycket – och undvika långpass.

Det kändes bra då med pauserna men med mindre än två veckor kvar till Helsingborg halvmaraton börjar bristen på långpass bli ett problem. Dagens 16 km – uppdelat i fyra stintar med vila emellan – var det första riktigt långa passet sedan BUS den 7 juli. Sen dess har det blivit många halvmilar men de kommer jag nog inte att ha så mycket nytta av i Helsingborg. Vilken tur att det går nerför på slutet!

En liten tröst – om än en klen sådan – är att det borde vara fler än jag som känner att träningen blivit lidande i sommar. Men det spelar inte så stor roll, den enda jag egentligen tävlar emot är jag själv och  den 1 september kommer det vara nog så utmanande att få den här kroppen att  orka springa hela varvet utan att tvingas börja gå någonstans i höjd med Pålsjö skog.

Fortsättning följer…

RunTobyRun!

R’n’R LIVERPOOL: You never run alone


#47 – 180519
Rock’n’roll Liverpool 5k
25:50  (5:10/km)


#48 – 180520
Rock’n’roll Liverpool Half Marathon (21.1 km)
1.59:37 (5:43/km)

Årsbästa på 5 km och en halvmara under 2 timmar – ja, utflykten till Liverpool gick nästan osannolikt bra efter det senaste strulet med vänster knä. Är så nöjd!

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Inser nu, när jag kommit hem igen, att jag faktiskt sprang längre under den gångna helgen än jag gjort på en hel månad! Jag trodde verkligen inte att jag skulle orka 21 km och var ju dessutom ytterst skeptisk till om mitt knä skulle hålla (se föregående inlägg med mina tankar inför resan till England).

Men knät höll – mot alla odds – och min målgång på halvmaran blev inte bara belöningen för månader av rehab utan även kulmen på en solig helg där Ola och jag även hann med en snudd på obligatorisk Beatles-rundtur med buss, premiärkvällen på en utställning om John Lennon & Yoko Ono (vi missade dock Yoko med några timmar) samt en rockfestival på klassiska the Cavern Club med en massa oväntat bra band. Och så lite öl, förstås…

Men vi börjar med uppvärmningen, lördagens 5 km som gick i bröllopsyrans tecken. Det var ju prinsbröllop i England och få saker får engelsmännen att gå bananas lika mycket som när en kunglighet ställer sig framför altaret. Runt omkring oss vimlade det av vitklädda löpare med brudflor varav några gick ”all in” och sprang sin halvmil i brudklänning, flor, tiara och brudbukett. Däremot såg jag inte en enda löpare som låtit sig inspireras av eftermiddagens FA-cupfinal i fotboll mellan Chelsea och Man United…

I startfållan var det rätt trångt och det kändes som att det tog en himla tid utan att vi rörde på oss ett dugg. Men, det visade sig att arrangörerna hade vett att släppa iväg en startgrupp i taget med en bra lucka emellan – även om det för oss långt bak i kön var lite knäckande att se de snabbaste löparna gå i mål innan vi ens kommit iväg…

Öppnade den första kilometern runt 5:45 och visst ömmade det lite i knät, men det var inget som hindrade mig så jag bestämde mig för att öka tempot och noterade sedan under 5 blankt på tre av de fyra kilometer som återstod med 4:49 som snabbaste stint. Gick till slut i mål på mitt fjortonde (!) årsbästa på distansen men det är ju inte så konstigt med tanke på att den första noteringen inte var snabbare än 37 minuter…

Morgonen därpå vaknade jag lite småstel, men det gjorde inte ont i knät så jag bestämde mig för att chansa och starta. Innan vi gick ner till starten hann jag med en halvmil på cykel på hotellets gym och så här i efterhand utesluter jag inte att trampandet bidrog till att jag klarade mig igenom dagen utan att det ömmade eller gjorde ont.

Öppnade återigen rätt försiktigt (5:53) medan vi gav oss ut på tomma gator i ett snudd på tomt city. Låg alla och sov fortfarande eller??? Vi sprang förbi the Cavern där en skock japanska turister såg allmänt förvirrade ut och ner mot en korsning där det stod några åskådare med en svensk flagga.
-Heja Sverige, ropade Ola.
-Ni är svenska fans allihopa, vrålade jag men möttes inte av något jubel, klacken såg mest överraskad ut.

Efter fyra kilometer började det dra ihop sig till den första riktiga backen och ungefär där tappade jag Ola, som behövde uppsöka en buske. Jag bet ihop och kämpade mig uppför, men det var inte lika tufft som jag hade befarat, det var bara hälften av den backen vi knallade uppför dagen innan till Liverpool Cathedral och som var betydligt jobbigare.

Efter ett par kilometer genom bostadskvarter vek banan in i en stor park och genast blev löpningen så mycket mysigare – är det inte en massa publik längs gatorna så finns det ju egentligen ingen poäng att springa i stadsmiljö utan  bra mycket skönare att springa i en grön oas. Och denna var verkligen skön.

Efter parken gick det sakta uppför igen mot vändpunkten vid Penny Lane – ett sådant där segt motlut som man knappt kan ta på men som känns både i benen och i flåset. Vid det laget hade jag passerat milen under 57 minuter och insåg att jag – trots allt – låg väldigt bra till för att klara mitt ursprungliga tidsmål på 2 timmar (det jag satte upp innan knät började spöka igen i mitten av april) givetvis förutsatt att jag skulle orka fortsätta i samma tempo och att jag inte skulle få ont i knät igen. Men so far, so good…


Vändpunkten vid Penny Lane ligger drygt halvvägs efter 11 kilometer.

Efter ytterligare en skön park och 15 kilometer kom vi ner till floden Mersey och 6 kilometers löpning längs strandpromenaden. Men nu var det inte så skönt längre. Luften stod stilla och det var verkligen bängvarmt… Framåt 17, 18, 19 km så trodde jag att det var kört, att jag skulle klappa ihop. Sänkte tempot en aning och noterade mina enda två kilometerstinter över 6 min/km. Jag tryckte i mig mina sista Dextrosol och tänkte skit samma om jag går i mål på 2 timmar eller 2.05. Men i mål ska jag! Så jag bet ihop och bet ihop och på något konstigt sätt fortsatte benen att röra sig framåt.

När jag rundade det lilla huset i sista kurvan, med 400 meter kvar, insåg jag att jag faktiskt hade ork kvar i benen och ökade tempot och kunde passera mållinjen med 23 sekunder till godo och den känslan, den känslan, den var jäkligt skön. Som jag kämpat för detta, ända sedan knät började spöka i slutet av september, ja den här medaljen den har jag verkligen gjort mig förtjänt av. Att jag dessutom fick en till cool gitarrformad bonusmedalj gjorde ju inte saken sämre!

Så här dagen efter är jag fortfarande jättenöjd. Har stapplat fram med en härlig träningsvärk, men det får det vara värt!

You never run alone, förresten, ja så stod det på en snygg tröja inne på löparexpon, givetvis med anspelning på fotbollsklubbens klassiska motto You Never Walk Alone. Men tyvärr fanns den bara kvar i XXL…

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Passertider:
5 km: 28:34
10 km: 56:51 (28:17)
15 km: 1.24:37 (27:46)
20 km: 1.54:37 (30:00)

RunTobyRun!

 

 

 

Dags för Liverpool!

På fredag är det äntligen dags att sätta sig på flyget till Liverpool för att få en liten smakbit av denna klassiska Beatles-stad. Synd bara att vänster knä riskerar att göra denna efterlängtade resa till ett löpmässigt antiklimax…

Men, ni vet hur det är – det sista som överger en löpare brukar vara hoppet… Och visst känns det lite bättre i knät, jämfört med för en vecka sedan? Har just kommit hem från Lund, där jag ”sprang om” Lundaloppet och det gick lättare och betydligt snabbare än det gjorde förra helgen och än så länge känns knät ganska hyfsat.

Hursomhelst, det ska verkligen bli kul att få se hur det ser ut på Penny Lane, the Cavern Club, Strawberry Fields och kvarteren där Fab Four växte upp. Det lär säkert också dyka upp en och annan Beatleskopia längs banan, där band efter band spelar för att peppa löparna och det väl knappast är någon högoddsare att något av dem spelar Help! eller She Loves You.

Hur det var med Beatles och löpning är förmodligen höjt i dunkel. I bandets katalog hittarjag bara en enda låt med ordet ”run” i titeln, Lennon/McCartneys Run for Your Life på  Rubber Soul från 1965 – fast den handlade knappast om löpning. Och förmodligen var den bara med som utfyllnad, John lär i alla fall ha sagt att den knappast hörde till hans favoritlåtar. Inte mina heller.

När Beatles splittrades bildade Paul bandet Wings, som bland annat gav ut skivan och låten Band on the Run – men den syftade nog inte heller på någon halvmara runt Liverpools gator.

Beatlesnostalgi och löpning i all ära – självfallet hade det också varit skoj om Löp-Ola och jag kunnat tajma in lite fotboll nu när vi ”ändå” är i England, antingen med Liverpool FC eller med Everton men tyvärr landar vi en vecka för sent. Och till skillnad mot de löpare som springer helmaran kommer vi inte att få så mycket fotbollskultur längs vägen, 42-löparna rundar nämligen de båda lagens hemmaarenor som ligger på varsin sida om en park. Vi andra får nöja oss med att springa upp och vända på Penny Lane. Alltid något.


Hur det ser ut i Liverpool under löparfesten kan du bland annat se på denna video på YouTube.

Nåväl, rock ’n’ roll-halvmaran i Liverpool var tänkt som en härlig belöning för allt rehabslit i vinter och runt påsk började det gå riktigt bra med löpningen. Så bra att det kändes fullt realistiskt att springa hela vägen och gå i mål under två timmar. Men så började knät spöka igen och de senaste fyra veckorna har det bara blivit två mils löpning – sammanlagt – och det känns förstås ganska tungt, långt ifrån den uppladdning jag hade hoppats på och kanske är det så illa att Liverpool blir min sista löprunda på ett bra tag, vi får väl se.

Hela vintern har jag försökt tänka nyktert och varit inställd på att det kanske inte skulle gå vägen, som jag hoppats. Att jag skulle tvingas ta till plan B – att inte springa någon halvmara utan ”bara” lördagens 5-kilometer runt Liverpool Waterfront, ja jag har till och med funderat över vad som krävs för att gå halvmaran och jodå, det borde faktiskt funka eftersom maxtiden är rätt generös (3:30) vilket innebär att det ”räcker” att hålla ett hyfsat promenadtempo på 10 blankt per kilometer. Men det lär knappast kännas särskilt kul – speciellt inte med tanke på att jag egentligen är där för att springa…


Knän = braåha i löpsammanhang.

Så frågan är… Ska jag skippa 5 km för att komma utvilad till halvmaran och därmed öka mina chanser att ta mig runt denna? Eller ska jag strunta helt i halvmaran, den kommer ju ändå inte att vara särskilt hälsosam, och rikta allt fokus på halvmilen?

Just nu lutar det åt att jag försöker ta mig runt ”femman” i halvlugnt tempo för att  sedan  – om kroppen känns bra när jag vaknar på söndag – försöker springa så långt jag kan på halvmaran. Blir jag trött eller får ont så är det bara att börja knalla… Men om jag grejar att springa första tredjedelen (7 km) innebär det att jag buffrar en massa ”reservtid” och kan promenera resten utan stress (12 min/km istället för 10 min/km).

Jag får helt enkelt gå på dagsformen och sunt förnuft och känna hur mycket kroppen klarar av.

Loppen i Liverpool ingår i Rock’n’roll Series och det brukar vara folkfest med en massa band utplacerade längs banan, precis som i Montreal. Även här får man en gitarrformad bonusmedalj om man springer båda dagarna. Fast, vad är egentligen ytterligare en medalj i samlingen  jämförelse med ett fungerande knä?

Skriver en kort rapport i helgen och sedan lite längre när jag är hemma igen och gjort vid några bilder från resan. Du kan också följa hur det gick på Facebook!

RunTobyRun!

 

 

Ett dystert halvår

I helgen har det – redan – gått ett halvår sedan indiansommaren i Kanada där jag sprang mitt senaste lopp, halvmaran i Montreal. Ett lopp jag sett fram mot så mycket, så mycket, men som slutade med ett anticlimax och ett ömmande knä, en skada som jag fortfarande känner av ibland.

Det var värsta indiansommaren i Kanada med eftermiddagstemperaturer upp mot 35 grader, så varmt att maratonloppet fick ställas in av säkerhetsskäl.

För egen del började helgen bra med en sänkning av årsbästa på 5 km med hela 50 sekunder till 23:25, överlägset bättre än jag lyckades prestera året innan. Halvmaran, däremot, gick inte lika bra och ett par kilometer från mål insåg jag att jag skulle få svårt att gå under två timmar. Men skit samma, tänkte jag, i denna värmen är det gott nog att bara ta sig i mål.


BILDER FRÅN LOPPEN I MONTREAL

2.01:59 är ju ingen katastrofal tid, men ändå fyra-fem minuter sämre än jag hade hoppats på. Öppnade första milen på 53:41 och tyckte jag hade bra koll på läget när jag gav mig ut på bron in mot centrum, men började tappa orken redan efter 14 km. Det är väl det jag är mest missnöjd med och det var nog inte ens värmens fel (just då visade tempen nog bara 23-24 grader i skuggan).

Hursomhelst, hade rejält ont i vänster knä när jag satte mig på flyget hem men det var först två veckor senare som jag på allvar fattade att knät inte mådde bra. Skulle ut och jogga med K på hennes födelsedag när det högg till redan efter ett par hundra meter. Fast egentligen var det nog inte där och då det hände. Har lusläst mina gamla noteringar och visst hade jag lite ont i knäet redan i början av juni – men kanske inte på samma sätt? Hugget innebar i alla fall vila och rehab, ny vila och ny rehab och sedan sakta-men-säkert komma igång igen.

Detta innebär i sin tur att den sammanlagda träningsmängden under det senaste halvåret (oktober-mars) är rätt ynklig jämfört med 2016/2017:

Tittar vi istället på statistiken månad för månad, jämfört med 2016/2017, så ser det i alla fall lite ljusare ut. Notera att den bruna stapeln visar till och med den 31 mars medan årets blåa stapel bara innehåller träning till och med den 18:e. Med andra ord finns det bra förutsättningar för att överträffa fjolårets träning för andra månaden i rad.

Mycket handlar dock om att inte förivra sig utan hålla sig till en plan, som bland annat innebär att jag inte kommer att springa något lopp förrän tidigast den 5 maj, hur frestande det än är.

Hade jag varit hel och frisk under vintern hade jag säkert hunnit med fem eller sex mindre träningslopp, framför allt Sparta-löb i Köpenhamn, men det är som det är och inget att tjura över. Det kommer förhoppningsvis fler chanser!

RunTobyRun!

Re:boot:2018

Är nu uppe i tre veckor utan löpning och det känns förstås som en evighet, speciellt med tanke på att jag förgäves försökt få tag i Medicinmannen för att få en koll på mitt vänstra knä. Sedan börjar, förhoppningsvis, omstarten med mål den 21 maj nästa år i Liverpool.

Det finns förstås roligare bloggar att läsa om än en löpare som känner sig ynklig för att han inte kan ge sig ut och kuta och njuta av höstens alla färgskiftningar. När han hellre vill ut och röra på sig trots motvind och pissregn på tvären, bara för att det är så skönt att ställa sig i duschen efteråt och vrida på varmvattenkranen så att fönstret immar igen. När han vill kunna stanna någonstans ute på slingan, titta upp mot himlen och låta sig träffas av ett lätt vemod när ännu ett gäng flyttfåglar sveper förbi mot varmare breddgrader (och vem skulle inte vilja hänga med?).

När det värsta med hans ynklighet är att han inte har någon prognos. Att allt hade varit så mycket lättare om bara han fått till den där undersökningen och Medicinmannen kunnat konstatera att det räcker med en veckas vila eller att det krävs vila till nyår eller rehabträning eller vad som helst, då är det så mycket lättare att hantera och lägga upp en plan. Som för två år sedan, när han sjösatte DLVT – Den långa vägen tillbaka eller Den långa vägen till Monaco. Ja, det gick ju bra den gången, trots operation och andra hinder som dök upp längs vägen.

Nu är det Re:boot:2018 som gäller – och målet är redan spikat. Den 21 maj ställer sig Löp-Ola och jag på startlinjen för Liverpools halvmarathon – ett lopp i Rock’n’roll series, precis som det senaste äventyret i Montreal. Den här gången lär det väl dyka upp en och annan Beatleskopia längs vägen, som bland annat passerar klassiska Penny Lane.

Men som sagt, det gäller att skynda lagom och prio ett är att få koll på knät.

RunTobyRun!

 

Respekt + dagen efter-debriefing

Gårdagens halvmara här i Montreal gör sig fortfarande påmind, inte minst vänster knä som protesterar så fort det fått stelna till och när jag sedan reser mig upp igen…

Jag hade höga förväntningar men Montreal var kanske inte den roligaste bana jag sprungit, speciellt inte mellan 10 och 15 km där banan går över en lång, lång bro och sedan in genom ett industriområde. Men slutet var fint och det var mycket folk ute och hejade, kul!

BILDER FRÅN LOPPEN

På väg upp till starten på Jacques Cartierbron pratade jag en stund med en kvinna från Nigeria, som är medlem i den speciella maraton-globetrotterklubben för löpare som ”samlar” på länder eller delstater. Hon har sprungit maror i 33 länder plus Sydpolen – respekt! – men blev nu blåst på Kanada som 34:e land eftersom maran ställdes in (halvmaror räknas inte). Bättre lycka i Toronto istället!

Min taktik sprack ju efter 14 km och kanske gick jag ut för snabbt (5 km på 26:29, 10 km på 53:41) men jag ville ju utnyttja den lättlöpta första halvan och sänka tempot när det blev varmare.

Med facit i hand skulle jag kanske tagit sikte på de två 2-timmarshararna istället (försedda med kaninöron) som jag till min förvåning hittade i startfållan för jag trodde inte det skulle vara några farthållare. Men 1:59 eller 2:01 kan kvitta – det var ändå en av mina sämsta halvmaror sett till tid och ork. Men det var kul ändå och jag hade ändå 2/3 av fältet bakom mig.

Run Toby Run!

ps. Läser idag i kanadensisk media att närnare 900 löpare sökte medicinsk hjälp under eller efter loppet, vilkrt är ungefär 50 procent fler än normalt under ett maraton i Montreal.  Så med tanke på detta tänker jag inte gnälla mer över min tid i mål. Ds.

MONTREAL: både flipp och flopp

Det är ovanligt varmt i Kanada – så varmt att arrangörerna tvingades dra i nödbromsen och ställa in dagens planerade mara. Halvmaran, däremot, kunde hållas som planerat men startade redan 07.30 för att alla löpare skulle hinna runt innan det blev jättevarmt. 

# 44 – 170923
Sports Experts 5 km. Montreal
23:25 (4:41/km)

# 45 – 170924
Rock ’n’ Roll demi-marathon de Montreal, 21.1 km
2.01:59 (5:47/km)

BILDER FRÅN LOPPEN

Men vi börjar väl med lördagens korta lopp över 5 kilometer runt Parc la Fontaine och Sherbrookes metrostation. Jag hade väl egentligen tänkt hålla igen och spara lite ork till en hyfsad halvmara men det kändes bra, så jag gick ut i ett ganska snabbt tempo (4:27 på första kilometern) och sedan rullade det bara på. Tittade inte pa klockan igen förrän efter 3 km och sedan efter 4 och insåg då att jag hade en bra chans att notera årsbästa.

Hade en liten dröm innan loppet om att gå under 24 minuter – de tre senaste loppen har ju gått under 25 och dessutom klart snabbare än jag gjorde på femman i fjol, ända var det en stor överraskning att se klockan stanna redan på 23:25 – sa snabbt har jag inte sprungit 5 km på mer än tre år! än kan gubben! Helnöjd med insatsen!

Jag brukar inte lägga vikt vid placeringar – är jag nöjd med insatsen spelar det ingen roll om det är 3 eller 5000 före. Men den här gången var det kul att kolla listan – plats 179 av 2930. Och 18:e i min klass, svårslaget!

Mindre roligt var det under kvällen, när det började ömma i ena knät och inte blev det bättre under natten, så det var med stor oro jag gick upp for att ta mig till starten vid Universitetet Longuil. Inte hade jag sovit mycket heller, rummets ac hade pajat och fläkten stod och brummade och utanför det öppna fönstret var det en massa ljud…

Men vål ute pa Jacques-Cartierbron var det en skön syn att se solen ga upp bakom de markanta stålkonstruktionerna – en typ av broar som vi inte har hemma i Sverige. De maratonlöpare, som sett sin tävling stallas in, kunde välja pa att få pengarna tillbaka eller att springa halvmaran. Dessutom ändrades maxtiden, från 3:45 till 3 timmar jämnt med hänsyn till löparnas hälsa och det var nog ett klokt beslut. Vid starten var det redan 21 grader, vid min målgång 25 och sedan dröjde det inte länge förrän kvicksilvret letade sig upp över 30 grader och det ar ju direkt ohälsosamt att springa marathon i.

Knäet ömmade ännu under uppvärmningen, men gjorde sig sedan inte påmint alls under hela löpturen, förrän efteråt nar jag satt och stelnade till. Hade bestämt mig for att ta det lugnt, med hänsyn bade till knäet och till temperaturen, men börja i ”normalt” tempo för att sedan slå av på farten efter 5, 10 och 15 km. Första milen är nämligen lättlöpt – mestadels platt och med en utförsbacke tidigt i loppet. Som formel 1-fan var det förstas kul att få springa ett varv inne pa Circuit Gilles Villeneuve, där jag såg Kanadas Grand Prix i fjol men som nu kändes lite tom utan alla nedmonterade läktare.

Efter bron in mot centrum började det gå tungt och efter 14 km bestämde jag mig för att gå 500 meter. Sprang sedan vidare till 16, där det kommer en elak uppförsbacke i Gamla stan, som jag rekade i går och snabbt bestämde mig for att gå uppför i värmen. Vet inte om det sparade särskilt mycket pa krafterna för efter 18 borjade jag krokna – även om jag fortfarande låg under mitt tankta tempo för att springa runt på två timmar. I sista uppförsbacken – vid 19 – gick jag igen och då var det snabbt någon i publiken som noterade att det stod Run Toby Run på nummerlappen. Nej, Toby, du kan inte gå, du ska ju springa. Men det var också där som jag insåg att tidplanen skulle spricka – om jag inte ökade pa tempot. Sa jag valde att göra tvärtom och ta det lugnt in till mål. Helt nöjd kan jag förstås inte vara men jag tog mig i alla fall runt.

Värmen var givetvis det stora samtalsämnet efteråt, men de flesta verkade inte tycka att det var överjävligt utan hanterbart – inte minst tack vare de vattenfontäner som fanns att springa igenom langs banan.

Ska man säga något negativt om arrangemanget så är det kanske att de kunde klämt in någon extra vätskekontroll längs vagen utöver de planerade var tredje kilometer. På pluskontot en massa musik ute pa banan och sedan skön festivalstämning inne i Parc la Fontaine efteråt med bra konsert av kanadensiska bandet Moist. Det är minsann inte alla rockband som är pigga och vakna och nyktra för att spela utomhus i solen klockan 11:30 en söndagförmiddag men Moist gjorde det med äran!

Mellantider:
5 km 26:29
10 km 53:41
15 km 1.23:46
20 km 1.55:34

RunTobyRun!

Snyggaste medaljen i samlingen? Remix challenge – bonusbling för att springa lopp två dagar i rad. Notera att ”plektrumet” i mitten kan snurra!