Re:boot:2018

Är nu uppe i tre veckor utan löpning och det känns förstås som en evighet, speciellt med tanke på att jag förgäves försökt få tag i Medicinmannen för att få en koll på mitt vänstra knä. Sedan börjar, förhoppningsvis, omstarten med mål den 21 maj nästa år i Liverpool.

Det finns förstås roligare bloggar att läsa om än en löpare som känner sig ynklig för att han inte kan ge sig ut och kuta och njuta av höstens alla färgskiftningar. När han hellre vill ut och röra på sig trots motvind och pissregn på tvären, bara för att det är så skönt att ställa sig i duschen efteråt och vrida på varmvattenkranen så att fönstret immar igen. När han vill kunna stanna någonstans ute på slingan, titta upp mot himlen och låta sig träffas av ett lätt vemod när ännu ett gäng flyttfåglar sveper förbi mot varmare breddgrader (och vem skulle inte vilja hänga med?).

När det värsta med hans ynklighet är att han inte har någon prognos. Att allt hade varit så mycket lättare om bara han fått till den där undersökningen och Medicinmannen kunnat konstatera att det räcker med en veckas vila eller att det krävs vila till nyår eller rehabträning eller vad som helst, då är det så mycket lättare att hantera och lägga upp en plan. Som för två år sedan, när han sjösatte DLVT – Den långa vägen tillbaka eller Den långa vägen till Monaco. Ja, det gick ju bra den gången, trots operation och andra hinder som dök upp längs vägen.

Nu är det Re:boot:2018 som gäller – och målet är redan spikat. Den 21 maj ställer sig Löp-Ola och jag på startlinjen för Liverpools halvmarathon – ett lopp i Rock’n’roll series, precis som det senaste äventyret i Montreal. Den här gången lär det väl dyka upp en och annan Beatleskopia längs vägen, som bland annat passerar klassiska Penny Lane.

Men som sagt, det gäller att skynda lagom och prio ett är att få koll på knät.

RunTobyRun!

 

Montreal – bilderna!

Hemma igen och här kommer de utlovade bilderna från loppen i Montreal. Klicka på ikonerna för att se dem i större format!

RunTobyRun!

 

Respekt + dagen efter-debriefing

Gårdagens halvmara här i Montreal gör sig fortfarande påmind, inte minst vänster knä som protesterar så fort det fått stelna till och när jag sedan reser mig upp igen…

Jag hade höga förväntningar men Montreal var kanske inte den roligaste bana jag sprungit, speciellt inte mellan 10 och 15 km där banan går över en lång, lång bro och sedan in genom ett industriområde. Men slutet var fint och det var mycket folk ute och hejade, kul!

På väg upp till starten på Jacques Cartierbron pratade jag en stund med en kvinna från Nigeria, som är medlem i den speciella maraton-globetrotterklubben för löpare som ”samlar” på länder eller delstater. Hon har sprungit maror i 33 länder plus Sydpolen – respekt! – men blev nu blåst på Kanada som 34:e land eftersom maran ställdes in (halvmaror räknas inte). Bättre lycka i Toronto istället!

Min taktik sprack ju efter 14 km och kanske gick jag ut för snabbt (5 km på 26:29, 10 km på 53:41) men jag ville ju utnyttja den lättlöpta första halvan och sänka tempot när det blev varmare.

Med facit i hand skulle jag kanske tagit sikte på de två 2-timmarshararna istället (försedda med kaninöron) som jag till min förvåning hittade i startfållan för jag trodde inte det skulle vara några farthållare. Men 1:59 eller 2:01 kan kvitta – det var ändå en av mina sämsta halvmaror sett till tid och ork. Men det var kul ändå och jag hade ändå 2/3 av fältet bakom mig.

Run Toby Run!

ps. Läser idag i kanadensisk media att närnare 900 löpare sökte medicinsk hjälp under eller efter loppet, vilkrt är ungefär 50 procent fler än normalt under ett maraton i Montreal.  Så med tanke på detta tänker jag inte gnälla mer över min tid i mål. Ds.

MONTREAL: både flipp och flopp

Det är ovanligt varmt i Kanada – så varmt att arrangörerna tvingades dra i nödbromsen och ställa in dagens planerade mara. Halvmaran, däremot, kunde hållas som planerat men startade redan 07.30 för att alla löpare skulle hinna runt innan det blev jättevarmt. 

# 44 – 170923
Sports Experts 5 km. Montreal
23:25 (4:41/km)

# 45 – 170924
Rock ‘n’ Roll demi-marathon de Montreal, 21.1 km
2.01:59 (5:47/km)

Obs! För fler bilder: se Montreal – bilderna!

Men vi börjar väl med lördagens korta lopp över 5 kilometer runt Parc la Fontaine och Sherbrookes metrostation. Jag hade väl egentligen tänkt hålla igen och spara lite ork till en hyfsad halvmara men det kändes bra, så jag gick ut i ett ganska snabbt tempo (4:27 på första kilometern) och sedan rullade det bara på. Tittade inte pa klockan igen förrän efter 3 km och sedan efter 4 och insåg då att jag hade en bra chans att notera årsbästa.

Hade en liten dröm innan loppet om att gå under 24 minuter – de tre senaste loppen har ju gått under 25 och dessutom klart snabbare än jag gjorde på femman i fjol, ända var det en stor överraskning att se klockan stanna redan på 23:25 – sa snabbt har jag inte sprungit 5 km på mer än tre år! än kan gubben! Helnöjd med insatsen!

Jag brukar inte lägga vikt vid placeringar – är jag nöjd med insatsen spelar det ingen roll om det är 3 eller 5000 före. Men den här gången var det kul att kolla listan – plats 179 av 2930. Och 18:e i min klass, svårslaget!

Mindre roligt var det under kvällen, när det började ömma i ena knät och inte blev det bättre under natten, så det var med stor oro jag gick upp for att ta mig till starten vid Universitetet Longuil. Inte hade jag sovit mycket heller, rummets ac hade pajat och fläkten stod och brummade och utanför det öppna fönstret var det en massa ljud…

Men vål ute pa Jacques-Cartierbron var det en skön syn att se solen ga upp bakom de markanta stålkonstruktionerna – en typ av broar som vi inte har hemma i Sverige. De maratonlöpare, som sett sin tävling stallas in, kunde välja pa att få pengarna tillbaka eller att springa halvmaran. Dessutom ändrades maxtiden, från 3:45 till 3 timmar jämnt med hänsyn till löparnas hälsa och det var nog ett klokt beslut. Vid starten var det redan 21 grader, vid min målgång 25 och sedan dröjde det inte länge förrän kvicksilvret letade sig upp över 30 grader och det ar ju direkt ohälsosamt att springa marathon i.

Knäet ömmade ännu under uppvärmningen, men gjorde sig sedan inte påmint alls under hela löpturen, förrän efteråt nar jag satt och stelnade till. Hade bestämt mig for att ta det lugnt, med hänsyn bade till knäet och till temperaturen, men börja i ”normalt” tempo för att sedan slå av på farten efter 5, 10 och 15 km. Första milen är nämligen lättlöpt – mestadels platt och med en utförsbacke tidigt i loppet. Som formel 1-fan var det förstas kul att få springa ett varv inne pa Circuit Gilles Villeneuve, där jag såg Kanadas Grand Prix i fjol men som nu kändes lite tom utan alla nedmonterade läktare.

Efter bron in mot centrum började det gå tungt och efter 14 km bestämde jag mig för att gå 500 meter. Sprang sedan vidare till 16, där det kommer en elak uppförsbacke i Gamla stan, som jag rekade i går och snabbt bestämde mig for att gå uppför i värmen. Vet inte om det sparade särskilt mycket pa krafterna för efter 18 borjade jag krokna – även om jag fortfarande låg under mitt tankta tempo för att springa runt på två timmar. I sista uppförsbacken – vid 19 – gick jag igen och då var det snabbt någon i publiken som noterade att det stod Run Toby Run på nummerlappen. Nej, Toby, du kan inte gå, du ska ju springa. Men det var också där som jag insåg att tidplanen skulle spricka – om jag inte ökade pa tempot. Sa jag valde att göra tvärtom och ta det lugnt in till mål. Helt nöjd kan jag förstås inte vara men jag tog mig i alla fall runt.

Värmen var givetvis det stora samtalsämnet efteråt, men de flesta verkade inte tycka att det var överjävligt utan hanterbart – inte minst tack vare de vattenfontäner som fanns att springa igenom langs banan.

Ska man säga något negativt om arrangemanget så är det kanske att de kunde klämt in någon extra vätskekontroll längs vagen utöver de planerade var tredje kilometer. På pluskontot en massa musik ute pa banan och sedan skön festivalstämning inne i Parc la Fontaine efteråt med bra konsert av kanadensiska bandet Moist. Det är minsann inte alla rockband som är pigga och vakna och nyktra för att spela utomhus i solen klockan 11:30 en söndagförmiddag men Moist gjorde det med äran!

Mellantider:
5 km 26:29
10 km 53:41
15 km 1.23:46
20 km 1.55:34

RunTobyRun!

Snyggaste medaljen i samlingen? Remix challenge – bonusbling för att springa lopp två dagar i rad. Notera att ”plektrumet” i mitten kan snurra!

Dax för årets stora mål: Montreal (plus statistikhörnan 21K)


När man kommer till den här hårnålskurvan är det ganska exakt 14 kilometer kvar till målet i Parc Fontaine (bild från formel 1, juni 2016).

Det har varit en lång väntan men nu har det äntligen blivit dags att sätta mig på flyget tillbaka till Kanada och mitt stora löpmål för 2017: Rock ‘n’ roll Montreal Half Marathon. Och det ska bli så kul – även om det nog kommer att gå lite långsammare än jag hade hoppats kunna prestera.

Det var en gång en löpare som var ung, smal och hyfsat snabb och gjorde halvmaran på 1:27 – en tid som i dag känns minst sagt overklig. Efter ”omstarten” 2012 har det gått betydligt långsammare och den stora frågan inför söndagens halvmara är om det går att ta mig in under 2 blankt. Så mycket snabbare  lär det väl inte gå – fast visst hade det varit kul…

Det är nämligen inte bara 1:27 som är ett minne blott. Fjolårets dryga 1:50 känns också tämligen avlägset, det närmaste jag kommit hittills i år är de 2:09 jag gjorde för några veckor sedan på träning men så är jag ju varken ung, smal eller hyfsat snabb längre utan bara gammal och trött och med en tung säsong i bagaget. Det är först under augusti jag börjat få upp farten igen i några snabba femmor, som i sin tur ledde till en bra insats på Midnattsloppsmilen.

Frågan är nu om jag kan packa ner den där härliga känslan av att ”det går ju!” och hålla ett jämnt och bra tempo även på 21 km, ett tempo som även gör det möjligt att njuta av utsikten för det är ju – faktiskt – också en stor del av grejen med att åka utomlands för att kuta.

Så. jag tänker mig ändå att 2 timmar är ett realistiskt tidsmål – speciellt om det blir så att jag även ställer upp i 5-kilometersloppet på lördag. Springer man två dagar i rad får man nämligen en tredje bonusmedalj, coolt formad som en gitarr, men jag har inte bestämt mig om dubbla starter än utan det blir dagsformen som får avgöra när jag väl är på plats i Kanada. Har ju varit lite öm i ena hälen, så i och för sig kan det vara klokt att spara krutet till det lopp som jag egentligen är där för att springa. Å andra sidan har femman en helt annan bansträckning  – vilket kan vara kul – och dessutom är det bara en halvmil och det kan man ju i värsta fall gå som sightseeing. Maxtiden är generöst satt till 1:30 så det är inga problem att hinna runt innan de stänger.

Så vi får väl satsa på 2 blankt på söndag och skulle jag dessutom greja att gå in under 1:56 (5:30/km), ja då lovar jag att fira lite extra efteråt för då har jag all anledning att vara supernöjd.


Racerbana = extra snabba fötter?

Banan är inte särskilt kuperad och har start och mål på olika ställen av denna coola stad. Starten går uppe på Jacques Cartierbron och banan går bland annat ett varv runt Montreals formel 1-bana – som ligger på en ö i Saint Lawrencefloden – innan man når mållinjen i  Parc la Fontaine där banan också delar sig så att de som springer en hel mara fortsätter upp genom området Plateau. Loppets fullständiga namn är Rock ‘n’ Roll Montreal Half Marathon och för att leva upp till detta har arrangörerna anlitat ett 20-tal band som spelar längs banan. Väl i mål bjuds det på en lokalproducerad öl och konsert med ett bra kanadensiskt band (Moist) så det lär bli kul. Ja, förutsatt att det inte spöregnar förstås…

Förra året lockade halvmaran hela 13 718 löpare (6 938 kvinnor och 6 778 män), som sprang sträckan på i snitt 2.10:50. Som jämförelse kan nämnas att helmaran, som startar samtidigt, i fjol lockade 3 778 löpare (1 100 kvinnor, 2 676 män) och som nådde mållinjen på i snitt 4.20:07 – alltså nästan exakt dubbla snittet på halvmaran. Så med 16 000-17 000 löpare på startlinjen är det förstås risk för trängsel, i alla fall i början innan fältet börjar spridas ut. Men det ska bli så kul!


…men här är det bara typ 400 meter kvar!


Statistikhörnan: 21K
Hur har det då sett ut på mina egna halvmaror? Jo, sedan nyårsafton 2012 har det blivit 10 stycken, varav jag gått i mål i nio och brutit en efter 15 km för att jag inte mådde bra (klokt beslut). Tidsmässigt skiljer det hela 20 minuter mellan den snabbaste och den långsammaste:

1.47:02 Trondheim 2014, 1.48:22 Malmö 2014, 1.48:55 Köpenhamn 2013, 1.50:39 Veberöd 2016, 1.53:40 Köpenhamn 2013, 1.55:12 Trelleborg 2016, 1.56:18 Veberöd 2015, 2.00:49 Österlen (mörker) 2014, 2.06:51 Köpenhamn 2012

Som jämförelse kan vi också kasta ett snabbt öga på passertiderna vid 21.1 km på följande långdistanslopp:

1.52:41 Monaco 2016 (23.8 km), 1.54:56 Köpenhamn 2013 (maraton). 1.59:11 Barcelona 2014 (maraton), 1.59:19 Köpenhamn 2015 (25 km), 2.05:24 Athen 2016 (maraton), 2.11:22 Helsingborg 2016 (maraton),2.22:31 Christinehof 2016 (trail, 21.9 km).

RunTobyRun!

PS. Följ uppdateringar från Montrealresan via www.facebook.com/runtobyrun  Rapport kommer på denna sida så småningom… DS.

Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)

 

 

Förkyld gerillaspaning

Jaha, så var det förkylt igen. Tur i oturen, för egen del, att trailloppet i lördags blev inställt men snart lär det behövas ett mirakel om det ska bli någon premiär på Göteborgsvarvet om 18 dagar.

Jag ska väl inte kasta in handduken än, men det känns som att jag fått en seg, snuvig och hostig variant och att den inte tänker försvinna av sig själv på några dagar. Och eftersom jag redan ligger på jätteminus, formmässigt, efter tre månader fyllda av allehanda strul känns det ärligt talat inte särskilt lockande att plåga sig själv med 21 kilometer asfalt – som det dessutom är högst osäkert om min hälsena klarar av.

Fast ska man se något positivt i att vara sjuk, så är det ju att hälen får vila…

Hursomhelst, verkar förkylningen inte ge med sig tills på måndag så kommer jag att donera min startplats och, vem vet, satsa på att göra det där varvet nästa år i stället. Bara dumt att gå och hoppas på att det ska infinna sig någon uppenbarelseliknande toppform och ta mig runt Göteborg på en tid jag inte behöver skämmas för.

Apropå halvmaror sprang jag förra Valborg från Trelleborgs golfklubb till Sveriges sydligaste udde i Smygehuk. Det hann bli åtta upplagor av Sydkustloppet, alla arrangerade av ett entusiastiskt kompisgäng. Men efter förra årets lopp, som lockade runt 700 löpare i blåsten, kände arrangörerna att det behövdes en paus vilket jag har full förståelse för. Det lopp jag sprang var föredömligt arrangerat, med det extra krux det innebär att ha start och mål på olika ställen. Att det sen var motvind hela vägen kan ju knappast arrangörerna lastas för…

I år blev det alltså inget officiellt Sydkustlopp  – men väl ett gerillalopp. 42 tappra löpare gav sig ut i busvädret och besegrade golfbanan, sanddynerna och de andra underlagen längs vägen. Bra jobbat!

Gillar man att kuta längs sydkusten finns det dessutom en annan spännande gerilla-utmaning, nämligen att springa ”maran” från Falsterbo fyr till Smygehuk, vilket är ganska exakt 42 km. Anvisningar och kartor finns på sydkustenmarathon.se, där den som fullföljer loppet inom sex timmar också kan få sin tid registrerad i gerillans ”hall of fame”. Mer som en kul grej, antar jag, eftersom hela gerillaidén bygger på att ha kul tllsammans, inte nödvändigtvis springa snabbast.

Tycker sydkustmaran låter som en spännande sommarutmaning – även om jag i så fall kommer att dela upp sträckan lagom doser, typ i två, tre eller fyra etapper. För tills dess måste jag väl ha blivit hel och frisk igen…

RunTobyRun!

Statistikhörnan: värdelöst vetande om startnummer?

image
Högsta numret: Athen 2016

Mitt lägsta startnummer någonsin: 1
Mitt högsta startnummer: 11285
Nu antar jag att du redan hunnit börja fundera på om jag sparat alla nummerlappar, sorterade i ordningsföljd, kronologiskt eller efter sträcka? Eller varför inte efter kilometertid?

Nej, jag har inte sparat på alla nummerlappar, men jag kan tänka mig att det säkert finns en hel del löpare som gör det för att ha som minne i samlingen tillsammans med medaljer, pokaler och annat som det fylls på med efterhand. Som alla samlingar tar det förstås plats. Plus att en sådan samling hade inneburit att jag förmodligen inte var välkommen tillbaka till Gyllebo, eftersom deras nummerlappar är i ett nylonmaterial som samlas in efter loppet och återanvänds. Och det hade ju varit typiskt om det var just mitt nummer som fattades efteråt… Klart misstänkt.

Några startnummer kunde jag snabbt bocka av genom att kolla på bilder från loppen men de allra flesta fick jag leta fram på internet. Nu suckar säkert min kära mor och undrar ”hur jag hinner med allt” men det är inte så svårt när man har en ledig vecka från jobbet och två barn som ägnar sig åt sovmorgon. Dessutom tog det nog inte mer än 15 minuter att få koll på de 36 lopp jag sprungit sedan 2012.

Hade jag frågat en psykolog om detta så hade vederbörande säkert hänvisat till Jung eller någon annan tungviktare och sagt att detta plötsliga utfall av nummerologi är ett sätt för mig och mitt undermedvetna att hantera abstinensen och min längtan efter att ryggen ska sluta ömma så att jag kan börja springa ordentligt igen. Fast i själva verket har jag alltid gillat siffror och just när det gäller träning är det ganska lätt att välja och vraka bland vilka siffror man vill hålla koll på.

MARATON8713
Stockholm 1987: näst högst på listan!

Så hur gick det då – med startnumren? Jo, det gick över förväntan även om jag inte lyckades hitta startnumren från Sankt Olofsloppet 2015, Gylleboloppet 2016 (som kan ha varit nummer 12?) och Blentarpsmilen 2016. Fyller istället på med tre ”antika” lopp från Rånäs, Uppsala och Stockholm Marathon som jag har foton från. Dessutom gav höstens utflykt till Knutstorp (Rainbow Run) inte mindre än fem noteringar eftersom det krävdes nummerlappsbyte (och chip…) mellan vart och ett av de fem loppen: 3, 112, 113, 114 och 115.

16 RÖRUM
Oslagbart! Synd bara att det inte var efter loppet…

Så här kommer nummerserien – ifall du som jag gillar siffror:

1, 3, 9, 100, 107, 112, 113, 114, 115, 121, 137, 199, 208, 314, 384, 446, 552, 609, 677, 726, 732, 769, 770, 955, 1039, 1066, 1176, 1269, 1963, 2038, 2688, 2830, 3508, 4014, 4086, 5299, 6330, 7382, 10508 och 11285.

Så vad gör man då med en information som denna? Ja, det vettefan.. Hade hoppats kunna svara på frågan om jag haft samma startnummer mer än en gång men det går förstås inte så länge listan inte är komplett. Men det finns ju så många nummer, så det är väl sannolikast att det inte är några dubbletter?

Närmast ”dubblett” är i stället, Rainbow Run undantaget, nummer 769 och 770. Som jag hade i i Köpenhamn respektive Skanör, i fall någon undrar…

Nästa lopp blir den 12 mars, frågan är vilket nummer jag får då och om årets ”BIB” är lika snygg som fjolårets? (bilden nedan)

RunTobyRun!

RIV1

PS. När det gäller medaljsamlingen så är det väldigt irriterande att jag inte kan hitta min medalj från Stockholm Marathon 1987. Jag står ju med i det officiella resultatarkivet och var bevisligen inne på Stockholms stadion (bilden ovan) men hur jag än letat i förrådet så kan jag inte hitta eländet. Morr! DS.

Höstens resa bokad!

dsc_1001

I september är det dags för en ny tripp till Kanada och Rock ‘n’ roll series halvmarathon i Montreal och jag ser verkligen fram mot att få komma tillbaka till denna sköna stad. Förutom halvmaran kommer löphelgen även att bjuda på ett bonuslopp som uppvärmning!

canada

Lördagen den 23:e bjuder nämligen på ett ”uppvärmningslopp” om 5 km med start vid Olympiastadion från 1976 (förmodligen det kostsammaste äventyret någonsin i kanadensisk idrottshistoria) innan söndagens lopp över 10, 21 och 42 km.

Starten för hel- och halvmarorna går vid det västra fästet på Jacques-Cartier-bron och banan innebär bland annat ett varv runt formel 1-banan på ön Ile Notre Dame innan löparna kommer in mot centrum via Pont de la Concorde. Efter knappt 21 km delar sig banan, så att jag och de andra halvmaralöparna svänger in mot målet i Parc la Fontaine medan marafolket fortsätter ett varv upp genom stadsdelen Plateau och Petit-Italie innan de kommer tillbaka och går i mål på samma plats.

Höjdskillnaden är inte mer än 30-35 meter så det är bara några mindre pucklar som ska besegras – desto tuffare hade det kunnat bli om banläggarna valt att dra rutten uppför Mont-Royal där bilden ovan är tagen och som förvisso är ett alldeles utmärkt trevligt område för promenader och löpturer. Men som hade blivit riktigt tufft att ta sig över i slutet av ett lopp!

Den som grejar både uppvärmningsloppet och något av söndagens lopp får inte bara två medaljer utan tre för sin insats – däribland en speciell ”stafettmedalj”.

RunTobyRun!

Nedan: bilder från sommarens löprunda i Montreal. Läs mer i inlägget Jogg i Cohenland.

img_2251
Sista långrakan (Avenue du Parc le Fontaine) innan banan gör en 90-gradersböj in i parken mot målet, som ligger strax bakom huset på bilden.

img_2255
Fusklapp för att komma upp i sex kilometer.

16 montreal
Rue Saint-André 

VEBERÖDSRUNDAN: bra avslutning på byaloppsturnén

16 veberöd

sverige
32 – 160820
Veberödsrundan 21.1 km
1.50:42 (5:14/km)

Avslutar min skånska byaloppsturné med en ”utrotningshotad” halvmara på asfalt i Veberöd, rejält trött på slutet men ändå avsevärt snabbare än i fjol.

Ja, Veberödsrundans framtid är osäker och arrangerande Björnstorps IF har haft en arbetsgrupp igång för att undersöka alternativ och det är inte helt otänkbart att loppet kommer att återuppstå i någon annan form, exempelvis som trail uppe på Romeleåsen och det tycker jag skulle vara ett spännande förslag.

Dagens bana är nämligen inte särskilt skoj. Den ursprungliga banan, som gick utåt Blentarp och storkhängnen var trevligare men också mer vindkänslig och utsatt för trafik. Sedan några år tillbaka avgörs loppet på en 7-kilometersslinga, som springs tre varv och första biten är väl okej men den andra halvan på varje varv har varit i tristaste laget. I år gjordes några små förändringar, bland annat för att få bort en illa omtyckt 180-gradersböj, men banan blev knappast skojigare för det – tvärtom.

Det är ändå en speciell känsla att komma tillbaka till Veberöd – där jag bott och med en liten hejaklack bekvämt parkerad på en parkbänk vid 4-kilometerspasseringen – och jag har all anledning att vara nöjd med årets insats:

  • Gick inte i fällan att gå ut för fort första kilometern
  • Putsade mitt årsbästa på milen med en minut
  • Sprang hela vägen (förra året var jag tvungen att stanna och gå vid 17 och 19 km)
  • Slog förra årets tid med 5 minuter och 40 sekunder.
  • Orkade dessutom jogga vidare 4.5 kilometer efteråt.

Förra året var det stekhett i Veberöd – typ 25 grader – i år var det bara runt 18 grader vid starten, mulet och några hotande regnstänk innan start, i princip utmärkt löpväder.

Öppnade på 4:57 och höll sedan ett tempo runt 5 min/km första milen och det kändes väldigt bra, speciellt med tanke på att jag i vanlig ordning känt mig lite skum dagarna innan loppet. Men nu kändes det bra – fram till 13 km när tröttheten kom över mig som en kall hink vatten och med ens sjönk kilometertiderna med 20-25 sekunder. Hade jag gått ut för hårt, trots allt?

Vid 20-kilometerspasseringen insåg jag, att jag med en snabb avslutning faktiskt hade chans att gå in under 1:50 men jag var för trött för att orka klämma fram någon vidare spurt utan missade den möjligheten med 39 sekunder. Är ändå jättenöjd för även om jag var trött så var jag inte lika trött som i fjol när jag sprang i mål på drygt 1:56.

Passertider:
5 km: 24.50
10 km: 50:19 (25:29)
15 km: 1.16:24 (26:05)
20 km: 1.44:36 (28:13)

Rundan innebar också att jag klarade att springa samtliga fem lopp på min skånska byaloppsturné och att jag – bortsett från Gylleboloppet – är nöjd med mina insatser och de tider jag presterade:

29/6 Blentarpsmilen (10 km tg, 51:38, 5:10/km)
3/7 Gylleboloppet (8 km tg, 47:02, 5:41/km)
29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km kuperat, 46:22, 5.02/km)
5/8 Kullaloppet (11 km tg, 53:51 kuperat, 5:08/km)
20/8 Veberödsrundan (21.1 km, 1.50:39, 5:14/km)

RunTobyRun!

Läs mer:
VEBERÖDSRUNDAN 2015 – race report
Nära-döden-upplevelse i Veberöd (februari 2016)