I helgen har det – redan – gått ett halvår sedan indiansommaren i Kanada där jag sprang mitt senaste lopp, halvmaran i Montreal. Ett lopp jag sett fram mot så mycket, så mycket, men som slutade med ett anticlimax och ett ömmande knä, en skada som jag fortfarande känner av ibland.
Det var värsta indiansommaren i Kanada med eftermiddagstemperaturer upp mot 35 grader, så varmt att maratonloppet fick ställas in av säkerhetsskäl.
För egen del började helgen bra med en sänkning av årsbästa på 5 km med hela 50 sekunder till 23:25, överlägset bättre än jag lyckades prestera året innan. Halvmaran, däremot, gick inte lika bra och ett par kilometer från mål insåg jag att jag skulle få svårt att gå under två timmar. Men skit samma, tänkte jag, i denna värmen är det gott nog att bara ta sig i mål.
2.01:59 är ju ingen katastrofal tid, men ändå fyra-fem minuter sämre än jag hade hoppats på. Öppnade första milen på 53:41 och tyckte jag hade bra koll på läget när jag gav mig ut på bron in mot centrum, men började tappa orken redan efter 14 km. Det är väl det jag är mest missnöjd med och det var nog inte ens värmens fel (just då visade tempen nog bara 23-24 grader i skuggan).
Hursomhelst, hade rejält ont i vänster knä när jag satte mig på flyget hem men det var först två veckor senare som jag på allvar fattade att knät inte mådde bra. Skulle ut och jogga med K på hennes födelsedag när det högg till redan efter ett par hundra meter. Fast egentligen var det nog inte där och då det hände. Har lusläst mina gamla noteringar och visst hade jag lite ont i knäet redan i början av juni – men kanske inte på samma sätt? Hugget innebar i alla fall vila och rehab, ny vila och ny rehab och sedan sakta-men-säkert komma igång igen.
Detta innebär i sin tur att den sammanlagda träningsmängden under det senaste halvåret (oktober-mars) är rätt ynklig jämfört med 2016/2017:
Tittar vi istället på statistiken månad för månad, jämfört med 2016/2017, så ser det i alla fall lite ljusare ut. Notera att den bruna stapeln visar till och med den 31 mars medan årets blåa stapel bara innehåller träning till och med den 18:e. Med andra ord finns det bra förutsättningar för att överträffa fjolårets träning för andra månaden i rad.
Mycket handlar dock om att inte förivra sig utan hålla sig till en plan, som bland annat innebär att jag inte kommer att springa något lopp förrän tidigast den 5 maj, hur frestande det än är.
Hade jag varit hel och frisk under vintern hade jag säkert hunnit med fem eller sex mindre träningslopp, framför allt Sparta-löb i Köpenhamn, men det är som det är och inget att tjura över. Det kommer förhoppningsvis fler chanser!
RunTobyRun!
