Etikettarkiv: Halvmara

Dax för årets stora mål: Montreal (plus statistikhörnan 21K)


När man kommer till den här hårnålskurvan är det ganska exakt 14 kilometer kvar till målet i Parc Fontaine (bild från formel 1, juni 2016).

Det har varit en lång väntan men nu har det äntligen blivit dags att sätta mig på flyget tillbaka till Kanada och mitt stora löpmål för 2017: Rock ’n’ roll Montreal Half Marathon. Och det ska bli så kul – även om det nog kommer att gå lite långsammare än jag hade hoppats kunna prestera.

Det var en gång en löpare som var ung, smal och hyfsat snabb och gjorde halvmaran på 1:27 – en tid som i dag känns minst sagt overklig. Efter ”omstarten” 2012 har det gått betydligt långsammare och den stora frågan inför söndagens halvmara är om det går att ta mig in under 2 blankt. Så mycket snabbare  lär det väl inte gå – fast visst hade det varit kul…

Det är nämligen inte bara 1:27 som är ett minne blott. Fjolårets dryga 1:50 känns också tämligen avlägset, det närmaste jag kommit hittills i år är de 2:09 jag gjorde för några veckor sedan på träning men så är jag ju varken ung, smal eller hyfsat snabb längre utan bara gammal och trött och med en tung säsong i bagaget. Det är först under augusti jag börjat få upp farten igen i några snabba femmor, som i sin tur ledde till en bra insats på Midnattsloppsmilen.

Frågan är nu om jag kan packa ner den där härliga känslan av att ”det går ju!” och hålla ett jämnt och bra tempo även på 21 km, ett tempo som även gör det möjligt att njuta av utsikten för det är ju – faktiskt – också en stor del av grejen med att åka utomlands för att kuta.

Så. jag tänker mig ändå att 2 timmar är ett realistiskt tidsmål – speciellt om det blir så att jag även ställer upp i 5-kilometersloppet på lördag. Springer man två dagar i rad får man nämligen en tredje bonusmedalj, coolt formad som en gitarr, men jag har inte bestämt mig om dubbla starter än utan det blir dagsformen som får avgöra när jag väl är på plats i Kanada. Har ju varit lite öm i ena hälen, så i och för sig kan det vara klokt att spara krutet till det lopp som jag egentligen är där för att springa. Å andra sidan har femman en helt annan bansträckning  – vilket kan vara kul – och dessutom är det bara en halvmil och det kan man ju i värsta fall gå som sightseeing. Maxtiden är generöst satt till 1:30 så det är inga problem att hinna runt innan de stänger.

Så vi får väl satsa på 2 blankt på söndag och skulle jag dessutom greja att gå in under 1:56 (5:30/km), ja då lovar jag att fira lite extra efteråt för då har jag all anledning att vara supernöjd.


Racerbana = extra snabba fötter?

Banan är inte särskilt kuperad och har start och mål på olika ställen av denna coola stad. Starten går uppe på Jacques Cartierbron och banan går bland annat ett varv runt Montreals formel 1-bana – som ligger på en ö i Saint Lawrencefloden – innan man når mållinjen i  Parc la Fontaine där banan också delar sig så att de som springer en hel mara fortsätter upp genom området Plateau. Loppets fullständiga namn är Rock ’n’ Roll Montreal Half Marathon och för att leva upp till detta har arrangörerna anlitat ett 20-tal band som spelar längs banan. Väl i mål bjuds det på en lokalproducerad öl och konsert med ett bra kanadensiskt band (Moist) så det lär bli kul. Ja, förutsatt att det inte spöregnar förstås…

Förra året lockade halvmaran hela 13 718 löpare (6 938 kvinnor och 6 778 män), som sprang sträckan på i snitt 2.10:50. Som jämförelse kan nämnas att helmaran, som startar samtidigt, i fjol lockade 3 778 löpare (1 100 kvinnor, 2 676 män) och som nådde mållinjen på i snitt 4.20:07 – alltså nästan exakt dubbla snittet på halvmaran. Så med 16 000-17 000 löpare på startlinjen är det förstås risk för trängsel, i alla fall i början innan fältet börjar spridas ut. Men det ska bli så kul!


…men här är det bara typ 400 meter kvar!


Statistikhörnan: 21K
Hur har det då sett ut på mina egna halvmaror? Jo, sedan nyårsafton 2012 har det blivit 10 stycken, varav jag gått i mål i nio och brutit en efter 15 km för att jag inte mådde bra (klokt beslut). Tidsmässigt skiljer det hela 20 minuter mellan den snabbaste och den långsammaste:

1.47:02 Trondheim 2014, 1.48:22 Malmö 2014, 1.48:55 Köpenhamn 2013, 1.50:39 Veberöd 2016, 1.53:40 Köpenhamn 2013, 1.55:12 Trelleborg 2016, 1.56:18 Veberöd 2015, 2.00:49 Österlen (mörker) 2014, 2.06:51 Köpenhamn 2012

Som jämförelse kan vi också kasta ett snabbt öga på passertiderna vid 21.1 km på följande långdistanslopp:

1.52:41 Monaco 2016 (23.8 km), 1.54:56 Köpenhamn 2013 (maraton). 1.59:11 Barcelona 2014 (maraton), 1.59:19 Köpenhamn 2015 (25 km), 2.05:24 Athen 2016 (maraton), 2.11:22 Helsingborg 2016 (maraton),2.22:31 Christinehof 2016 (trail, 21.9 km).

RunTobyRun!

PS. Följ uppdateringar från Montrealresan via www.facebook.com/runtobyrun  Rapport kommer på denna sida så småningom… DS.

Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)

 

 

Förkyld gerillaspaning

Jaha, så var det förkylt igen. Tur i oturen, för egen del, att trailloppet i lördags blev inställt men snart lär det behövas ett mirakel om det ska bli någon premiär på Göteborgsvarvet om 18 dagar.

Jag ska väl inte kasta in handduken än, men det känns som att jag fått en seg, snuvig och hostig variant och att den inte tänker försvinna av sig själv på några dagar. Och eftersom jag redan ligger på jätteminus, formmässigt, efter tre månader fyllda av allehanda strul känns det ärligt talat inte särskilt lockande att plåga sig själv med 21 kilometer asfalt – som det dessutom är högst osäkert om min hälsena klarar av.

Fast ska man se något positivt i att vara sjuk, så är det ju att hälen får vila…

Hursomhelst, verkar förkylningen inte ge med sig tills på måndag så kommer jag att donera min startplats och, vem vet, satsa på att göra det där varvet nästa år i stället. Bara dumt att gå och hoppas på att det ska infinna sig någon uppenbarelseliknande toppform och ta mig runt Göteborg på en tid jag inte behöver skämmas för.

Apropå halvmaror sprang jag förra Valborg från Trelleborgs golfklubb till Sveriges sydligaste udde i Smygehuk. Det hann bli åtta upplagor av Sydkustloppet, alla arrangerade av ett entusiastiskt kompisgäng. Men efter förra årets lopp, som lockade runt 700 löpare i blåsten, kände arrangörerna att det behövdes en paus vilket jag har full förståelse för. Det lopp jag sprang var föredömligt arrangerat, med det extra krux det innebär att ha start och mål på olika ställen. Att det sen var motvind hela vägen kan ju knappast arrangörerna lastas för…

I år blev det alltså inget officiellt Sydkustlopp  – men väl ett gerillalopp. 42 tappra löpare gav sig ut i busvädret och besegrade golfbanan, sanddynerna och de andra underlagen längs vägen. Bra jobbat!

Gillar man att kuta längs sydkusten finns det dessutom en annan spännande gerilla-utmaning, nämligen att springa ”maran” från Falsterbo fyr till Smygehuk, vilket är ganska exakt 42 km. Anvisningar och kartor finns på sydkustenmarathon.se, där den som fullföljer loppet inom sex timmar också kan få sin tid registrerad i gerillans ”hall of fame”. Mer som en kul grej, antar jag, eftersom hela gerillaidén bygger på att ha kul tllsammans, inte nödvändigtvis springa snabbast.

Tycker sydkustmaran låter som en spännande sommarutmaning – även om jag i så fall kommer att dela upp sträckan lagom doser, typ i två, tre eller fyra etapper. För tills dess måste jag väl ha blivit hel och frisk igen…

RunTobyRun!

Statistikhörnan: värdelöst vetande om startnummer?

image
Högsta numret: Athen 2016

Mitt lägsta startnummer någonsin: 1
Mitt högsta startnummer: 11285
Nu antar jag att du redan hunnit börja fundera på om jag sparat alla nummerlappar, sorterade i ordningsföljd, kronologiskt eller efter sträcka? Eller varför inte efter kilometertid?

Nej, jag har inte sparat på alla nummerlappar, men jag kan tänka mig att det säkert finns en hel del löpare som gör det för att ha som minne i samlingen tillsammans med medaljer, pokaler och annat som det fylls på med efterhand. Som alla samlingar tar det förstås plats. Plus att en sådan samling hade inneburit att jag förmodligen inte var välkommen tillbaka till Gyllebo, eftersom deras nummerlappar är i ett nylonmaterial som samlas in efter loppet och återanvänds. Och det hade ju varit typiskt om det var just mitt nummer som fattades efteråt… Klart misstänkt.

Några startnummer kunde jag snabbt bocka av genom att kolla på bilder från loppen men de allra flesta fick jag leta fram på internet. Nu suckar säkert min kära mor och undrar ”hur jag hinner med allt” men det är inte så svårt när man har en ledig vecka från jobbet och två barn som ägnar sig åt sovmorgon. Dessutom tog det nog inte mer än 15 minuter att få koll på de 36 lopp jag sprungit sedan 2012.

Hade jag frågat en psykolog om detta så hade vederbörande säkert hänvisat till Jung eller någon annan tungviktare och sagt att detta plötsliga utfall av nummerologi är ett sätt för mig och mitt undermedvetna att hantera abstinensen och min längtan efter att ryggen ska sluta ömma så att jag kan börja springa ordentligt igen. Fast i själva verket har jag alltid gillat siffror och just när det gäller träning är det ganska lätt att välja och vraka bland vilka siffror man vill hålla koll på.

MARATON8713
Stockholm 1987: näst högst på listan!

Så hur gick det då – med startnumren? Jo, det gick över förväntan även om jag inte lyckades hitta startnumren från Sankt Olofsloppet 2015, Gylleboloppet 2016 (som kan ha varit nummer 12?) och Blentarpsmilen 2016. Fyller istället på med tre ”antika” lopp från Rånäs, Uppsala och Stockholm Marathon som jag har foton från. Dessutom gav höstens utflykt till Knutstorp (Rainbow Run) inte mindre än fem noteringar eftersom det krävdes nummerlappsbyte (och chip…) mellan vart och ett av de fem loppen: 3, 112, 113, 114 och 115.

16 RÖRUM
Oslagbart! Synd bara att det inte var efter loppet…

Så här kommer nummerserien – ifall du som jag gillar siffror:

1, 3, 9, 100, 107, 112, 113, 114, 115, 121, 137, 199, 208, 314, 384, 446, 552, 609, 677, 726, 732, 769, 770, 955, 1039, 1066, 1176, 1269, 1963, 2038, 2688, 2830, 3508, 4014, 4086, 5299, 6330, 7382, 10508 och 11285.

Så vad gör man då med en information som denna? Ja, det vettefan.. Hade hoppats kunna svara på frågan om jag haft samma startnummer mer än en gång men det går förstås inte så länge listan inte är komplett. Men det finns ju så många nummer, så det är väl sannolikast att det inte är några dubbletter?

Närmast ”dubblett” är i stället, Rainbow Run undantaget, nummer 769 och 770. Som jag hade i i Köpenhamn respektive Skanör, i fall någon undrar…

Nästa lopp blir den 12 mars, frågan är vilket nummer jag får då och om årets ”BIB” är lika snygg som fjolårets? (bilden nedan)

RunTobyRun!

RIV1

PS. När det gäller medaljsamlingen så är det väldigt irriterande att jag inte kan hitta min medalj från Stockholm Marathon 1987. Jag står ju med i det officiella resultatarkivet och var bevisligen inne på Stockholms stadion (bilden ovan) men hur jag än letat i förrådet så kan jag inte hitta eländet. Morr! DS.

Höstens resa bokad!

dsc_1001

I september är det dags för en ny tripp till Kanada och Rock ’n’ roll series halvmarathon i Montreal och jag ser verkligen fram mot att få komma tillbaka till denna sköna stad. Förutom halvmaran kommer löphelgen även att bjuda på ett bonuslopp som uppvärmning!

canada

Lördagen den 23:e bjuder nämligen på ett ”uppvärmningslopp” om 5 km med start vid Olympiastadion från 1976 (förmodligen det kostsammaste äventyret någonsin i kanadensisk idrottshistoria) innan söndagens lopp över 10, 21 och 42 km.

Starten för hel- och halvmarorna går vid det västra fästet på Jacques-Cartier-bron och banan innebär bland annat ett varv runt formel 1-banan på ön Ile Notre Dame innan löparna kommer in mot centrum via Pont de la Concorde. Efter knappt 21 km delar sig banan, så att jag och de andra halvmaralöparna svänger in mot målet i Parc la Fontaine medan marafolket fortsätter ett varv upp genom stadsdelen Plateau och Petit-Italie innan de kommer tillbaka och går i mål på samma plats.

Höjdskillnaden är inte mer än 30-35 meter så det är bara några mindre pucklar som ska besegras – desto tuffare hade det kunnat bli om banläggarna valt att dra rutten uppför Mont-Royal där bilden ovan är tagen och som förvisso är ett alldeles utmärkt trevligt område för promenader och löpturer. Men som hade blivit riktigt tufft att ta sig över i slutet av ett lopp!

Den som grejar både uppvärmningsloppet och något av söndagens lopp får inte bara två medaljer utan tre för sin insats – däribland en speciell ”stafettmedalj”.

RunTobyRun!

Nedan: bilder från sommarens löprunda i Montreal. Läs mer i inlägget Jogg i Cohenland.

img_2251
Sista långrakan (Avenue du Parc le Fontaine) innan banan gör en 90-gradersböj in i parken mot målet, som ligger strax bakom huset på bilden.

img_2255
Fusklapp för att komma upp i sex kilometer.

16 montreal
Rue Saint-André 

VEBERÖDSRUNDAN: bra avslutning på byaloppsturnén

16 veberöd

sverige
32 – 160820
Veberödsrundan 21.1 km
1.50:42 (5:14/km)

Avslutar min skånska byaloppsturné med en ”utrotningshotad” halvmara på asfalt i Veberöd, rejält trött på slutet men ändå avsevärt snabbare än i fjol.

Ja, Veberödsrundans framtid är osäker och arrangerande Björnstorps IF har haft en arbetsgrupp igång för att undersöka alternativ och det är inte helt otänkbart att loppet kommer att återuppstå i någon annan form, exempelvis som trail uppe på Romeleåsen och det tycker jag skulle vara ett spännande förslag.

Dagens bana är nämligen inte särskilt skoj. Den ursprungliga banan, som gick utåt Blentarp och storkhängnen var trevligare men också mer vindkänslig och utsatt för trafik. Sedan några år tillbaka avgörs loppet på en 7-kilometersslinga, som springs tre varv och första biten är väl okej men den andra halvan på varje varv har varit i tristaste laget. I år gjordes några små förändringar, bland annat för att få bort en illa omtyckt 180-gradersböj, men banan blev knappast skojigare för det – tvärtom.

Det är ändå en speciell känsla att komma tillbaka till Veberöd – där jag bott och med en liten hejaklack bekvämt parkerad på en parkbänk vid 4-kilometerspasseringen – och jag har all anledning att vara nöjd med årets insats:

  • Gick inte i fällan att gå ut för fort första kilometern
  • Putsade mitt årsbästa på milen med en minut
  • Sprang hela vägen (förra året var jag tvungen att stanna och gå vid 17 och 19 km)
  • Slog förra årets tid med 5 minuter och 40 sekunder.
  • Orkade dessutom jogga vidare 4.5 kilometer efteråt.

Förra året var det stekhett i Veberöd – typ 25 grader – i år var det bara runt 18 grader vid starten, mulet och några hotande regnstänk innan start, i princip utmärkt löpväder.

Öppnade på 4:57 och höll sedan ett tempo runt 5 min/km första milen och det kändes väldigt bra, speciellt med tanke på att jag i vanlig ordning känt mig lite skum dagarna innan loppet. Men nu kändes det bra – fram till 13 km när tröttheten kom över mig som en kall hink vatten och med ens sjönk kilometertiderna med 20-25 sekunder. Hade jag gått ut för hårt, trots allt?

Vid 20-kilometerspasseringen insåg jag, att jag med en snabb avslutning faktiskt hade chans att gå in under 1:50 men jag var för trött för att orka klämma fram någon vidare spurt utan missade den möjligheten med 39 sekunder. Är ändå jättenöjd för även om jag var trött så var jag inte lika trött som i fjol när jag sprang i mål på drygt 1:56.

Passertider:
5 km: 24.50
10 km: 50:19 (25:29)
15 km: 1.16:24 (26:05)
20 km: 1.44:36 (28:13)

Rundan innebar också att jag klarade att springa samtliga fem lopp på min skånska byaloppsturné och att jag – bortsett från Gylleboloppet – är nöjd med mina insatser och de tider jag presterade:

29/6 Blentarpsmilen (10 km tg, 51:38, 5:10/km)
3/7 Gylleboloppet (8 km tg, 47:02, 5:41/km)
29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km kuperat, 46:22, 5.02/km)
5/8 Kullaloppet (11 km tg, 53:51 kuperat, 5:08/km)
20/8 Veberödsrundan (21.1 km, 1.50:39, 5:14/km)

RunTobyRun!

Läs mer:
VEBERÖDSRUNDAN 2015 – race report
Nära-döden-upplevelse i Veberöd (februari 2016)

SYDKUSTLOPPET: ack, denna sand…

sydkust3

sverige
27. 160430
Sydkustloppet, Trelleborg 21.1 km
1.55:12 (5:28/km)

Vilken tur jag haft i vår, som hållit mig frisk och kunnat genomföra tre spännande och annorlunda lopp: Riviera Classic, med mål i Monaco, Verkeån Ekotrail runt Christienehof och nu Sydkustloppet med start på Stavstensudde och mål på Sveriges sydligaste udde i Smygehuk.

Den här halvmaran är inte som andra. Den börjar med knappt 2 km löpning på golfbanans fairway och fortsätter sedan på de mest skilda underlag: grus, asfalt, kullersten, en båtbrygga, strandstig och sanddyner med ringa eller obefintligt grepp. Och så lite motvind. Hela vägen.

Innan start träffade jag några kända ansikten i startområde: Ola, som precis som jag är rookie, Annika, som är veteran på sträckan och så ”Magistern” som förra året grejade sträckan på den imponerande tiden 1:36 och nu gav mig ett coachande ord på vägen: se till att du inte är för trött efter en mil, för där börjar sanden och det är jobbigt. Och se upp var du sätter fötterna så du inte trampar i någon kaninhåla…”

Sagt och gjort, vi pinnade i väg i motvinden längs golfbanan med ivrigt hejande golfare vid vår sida (de såg inte ett dugg putta ut) och när vi kom in i Trelleborgs centrum steg ”real feel-tempen” några grader eftersom det fanns hus som gav lä. Sen följde vi kustlinjen större delen av vägen förbi Gislöv och Böste till Smygehuk och det var precis som ”Magistern” sa: efter 10 börjar eländet. Efter tre kilometer med sand hade jag tröttnat – ge mig en riktig väg för tusan – men det dröjer tills efter sista vätskekontrollen vid 18 km innan vi kan sträcka ut på en lång, rak cykelväg. I motvinden…

Egentligen är Sydkustloppet fantastiskt; en unik möjlighet att följa kustlinjen från en udde till en annan, som dessutom är Sveriges sydligaste. Och målgången vid fyren i Smyge är jättefin –  men dessförinnan är det alltså en himla massa sand där det är svårt att springa om och där det tyvärr är svårt att njuta av havsutsikten eftersom det krävs full koncentration neråt.

Ett sånt här lopp är det förstås svårt att sätta ett tidsmål på innan, men jag siktade på 2 timmar och klarade det med råge: 1.55:12, en tid jag är jättenöjd med utifrån hur banan och vädret var!

Stinter:

5 km: 25:49
10 km: 51:35 (25:46)
15 km: 1.20:25 (28:50 – lite osäker på tiden men den verkar rimlig)
20 km: 1.50:27 (30:02)
21.1 km: 1.55:12

Betyg på insatsen: 4

sydkust2

sydkust1

image

Att mara eller inte mara…?

image

Efter förra helgens Ekotrail har det bara blivit tre korta träningsrundor. Kroppen känns fortfarande seg, som om det vore något på gång, men jag har ändå lyckats hålla ett okej tempo och nu håller jag alla tummar jag har för att jag ska komma till start i Sydkustloppet på lördag.

Förra året tvingades jag ställa in Sydkusten. Jag hade haft ont i ryggen under april och kände mig inte tillräckligt tränad för att ställa upp i denna speciella halvmara, som följer kustlinjen från Trelleborgs golfklubb till Sveriges sydligaste udde i Smygehuk via vägar och stigar på alla tänkbara underlag. Vädret var perfekt: soligt och vindstilla, vilket gjorde att det kändes extra snöpligt och efteråt hörde jag också flera löpare beskriva loppet som magiskt.

Med facit i hand gjorde jag förstås rätt som inte tog några onödiga risker genom att starta otränad men loppet finns ju kvar och förhoppningsvis blir det av på lördag (håll utkik efter #199). Är dock lite orolig för klimatet…  I går var det kallt, regnigt och blåsigt (en härlig motvind från sydost, det vill säga det väderstreck som Sydkustloppet går åt…) och väderprognosen har inte lovat någon bättring, snarare tvärtom. Fast det är Valborg och allt…

Efter Sydkusten väntar ytterligare ett långpass på 28-30 km innan jag bestämmer mig för om jag ska ställa upp i Copenhagen Marathon. Jag tvekar lite eftersom jag känt mig i oform efter Rivieran och inte kommit upp i full träningsdos. Räknat från lucia ligger jag ungefär 13 mil back, jämfört med förra gången jag sprang loppet (2013) men har – faktiskt – några fler mil i benen än jag hade när jag sprang Barcelona 2014.

Dock: från lucia och framåt kommer jag att ha sprungit lika många pass över minst 20 km som jag gjorde inför marorna 2013 och 2014 tillsammans och det är förstås något jag kommer att ha nytta av. Tre av passen kommer dessutom att ha varit enligt run-walk-run-metoden för att testa uthålligheten och det innebär kanske att jag kommer att kunna löpa smartare?

Tar beslutet efter långpasset nästa helg. Känns det inte OK så hoppar jag över Köpenhamn och siktar på att greja maran i början av september i Helsingborg istället.

Trots allt är det ju bara ett lopp…

RunTobyRun!

 

 

 

Eldsjälar

Har drabbats av en ordentlig förkylning med skrällhosta varannan minut och det innebär förstås problem att sova. Att jag dessutom ägnat de senaste dagarna åt att åka till Belgien tur och retur med två nätter på buss – där sömnen brukar vara tvivelaktig – har kanske inte bidragit till att stoppa bassiluskerna [och mycket riktigt, efter hemkomsten fick jag även feber].

Kände mig skum redan i tisdags men var okej i onsdags och joggade lätt och det borde jag med facit i hand kanske inte gjort för redan i torsdags började jag rossla och sedan har det bara blivit värre. Så det är väl frågan om det blir något löpa alls denna vecka, hade ju planerat att försöka springa milen i Trelleborg på lördag men det är nog bara att glömma. Och tyvärr påverkar det uppladdningen inför halvmaran i Köpenhamn den 13:e, det var ju då jag skulle ha börjat få upp flåset…

Apropå halvmaror… Efter Veberödsrundan mejlade jag en av alla dessa härliga idrottsledare som lägger sin själ i den svenska idrottsrörelsen. Om man struntar i att springa de stora loppen – som Copenhagen Half – och istället söker sig ut på landet till mindre arrangemang så brukar det krylla av dem, alla glada entusiaster som sällan eller aldrig tar ut ens en hundring för all tid de lägger ned ideellt som tävlingsledare, flaggvakter, medaljutdelare eller vad det nu må vara.

Hatten av för er, ni är fantastiska!

Ännu mer fantastiskt var att min kontakt i Veberöd på kort tid lyckades gräva fram en pärm med tävlingsresultaten från 1996 års runda. Så nu har jag svart på vitt att den gamla landsvägsrundan var mycket snabbare än dagens varvbana bland villagator och cykelvägar. Närmare bestämt 29 minuter.

För trots att jag fick stanna med håll sprang jag i mål som femma i motionsklassen med tiden 1:27:28. Det var tider det!

 

VEBERÖD: stekhet halvmara

15 veberödsrundan

sverige
#21 – 150815
Veberödsrundan 21.1 km
1:56:18 (5:31/km)

Det är förstås en speciell känsla att återvända till en plats där man bott som liten för att springa ett lopp. Återkomsten hade kanske kunnat gå bättre men det var svårt att få orken att räcka i den 25-gradiga värmen.

Vädergubbarna hade till en början varnat för ett mycket blött lopp men ett par dagar innan loppet ändrades prognosen till sol och 25-27 grader och det var rejält varmt redan när starten gick klockan 11. Inte precis det mest idealiska klimatet för att springa ett långlopp – jag hade hellre haft mulet och 15-17 grader och med tanke på hur sommaren varit så var det väl typiskt att det skulle bli högsommar just nu…

Eftersom Veberödsrundan också har status som veteran-DM på distansen vimlade startfållan dessutom av snabbfotade löpare i varierande ålder. Som den vindsnabbe ekonomen lite längre bort i min korridor på jobbet, som vid 51 fyllda har en skamgräns på 1:30 och vars huvud stack upp över den löpande massan tills vi nådde andra raksträckan. Sedan var han borta.

Det är 19 år sedan jag sprang det här loppet, det vill säga medan jag fortfarande var ung och smal och snabb. Då hade loppet en helt annan sträckning och gick ut på landsvägen mot Blentarp, ner mot storkhägnen och såväl trafik som vind kunde ställa till det. Själv fick jag håll tidigt i loppet och fick dra ner på tempot men gick ändå i mål på en tid som slog dagens med hästlängder. Tänk, att jag på den tiden gjorde en halv mara på 1:27, det känns verkligen helt overkligt.

Jämfört med rundan 1996 så är den nya banan, tre varv runt en 7-kilometersslinga, betydligt långsammare. En halvtimme ungefär. Dumt att ändra 🙂

Genrepade i onsdags med att springa en mil i ett tänkt öppningstempo på 5:30 men det gick något snabbare utan att jag blev särskilt trött så jag bestämde mig för att öppna runt 5:15 och sedan känna mig fram i värmen.

Första fem gick enligt plan, första varvet likaså och första milen (51:34 = helt okej!). Vid andra varvningen stannade jag ganska länge vid vätskedepån och gav mig sedan ut på sista varvet. Första 1.5 sluttar det lite uppåt mot Idala och där någonstans (15.5-16 km) började orken tryta. Fick stanna en kort stund och gå en liten but både vid 17 och 19 och det hade jag förstås hoppats slippa innan jag kravlade i mål på 1.56:18.

Jag är ju egentligen inte tränad för en halvmara – än – utan såg Veberöd som ett bra träningspass inför Copenhagen Half om fyra veckor. Ändå trodde jag att jag hade chans att göra under 1.55 men den kalkylen sprack alltså i värmen. Antar att det hade gått bättre om det hade varit lite svalare för efter två varv hade jag en tid runt 1.52 inom räckhåll men jag tar gärna den i Köpenhamn i stället!

Stinter:

5 km: 25.31
10 km: 51.34 (26.03)
15 km: 1.19.32 (27.58)
20 km: 1.50.01 (30.29)
21.1 km: 1.56.18    
(officiell bruttotid 1.56.22, plats 48 av 72 i motionsklassen)

betyg på insatsen: 2


Jämförelse med tidigare halvmaror:
Sedan 2012 har jag startat i totalt 11 lopp om minst 21.1 km. Vid ett av dem, Nytårslöbet i Köpenhamn 2014, valde jag att bryta efter 15 km. Här är de övriga tio i ett rätt så brett tidsspektrum – nästan 20 minuter skiljer den snabbaste från den långsammaste:

1.47.02 (Trondheim 2014)
1.48.22 (Malmö 2014)
1.48.55 (Köpenhamn 2013)

1.53.40 (Köpenhamn 2013)
1.54.56 (Köpenhamns Marathon 2013)
1.56.18 (Veberöd 2015)
1.59.11 (Barcelona Marathon 2014)
1.59.19 (Köpenhamn 25 km 2015)

2.00.49 (Österlen mörker 2014)
2.06.51 (Köpenhamn 2012)