Etikettarkiv: Halvmara

Statistikhörnan: värdelöst vetande om startnummer?

image
Högsta numret: Athen 2016

Mitt lägsta startnummer någonsin: 1
Mitt högsta startnummer: 11285
Nu antar jag att du redan hunnit börja fundera på om jag sparat alla nummerlappar, sorterade i ordningsföljd, kronologiskt eller efter sträcka? Eller varför inte efter kilometertid?

Nej, jag har inte sparat på alla nummerlappar, men jag kan tänka mig att det säkert finns en hel del löpare som gör det för att ha som minne i samlingen tillsammans med medaljer, pokaler och annat som det fylls på med efterhand. Som alla samlingar tar det förstås plats. Plus att en sådan samling hade inneburit att jag förmodligen inte var välkommen tillbaka till Gyllebo, eftersom deras nummerlappar är i ett nylonmaterial som samlas in efter loppet och återanvänds. Och det hade ju varit typiskt om det var just mitt nummer som fattades efteråt… Klart misstänkt.

Några startnummer kunde jag snabbt bocka av genom att kolla på bilder från loppen men de allra flesta fick jag leta fram på internet. Nu suckar säkert min kära mor och undrar ”hur jag hinner med allt” men det är inte så svårt när man har en ledig vecka från jobbet och två barn som ägnar sig åt sovmorgon. Dessutom tog det nog inte mer än 15 minuter att få koll på de 36 lopp jag sprungit sedan 2012.

Hade jag frågat en psykolog om detta så hade vederbörande säkert hänvisat till Jung eller någon annan tungviktare och sagt att detta plötsliga utfall av nummerologi är ett sätt för mig och mitt undermedvetna att hantera abstinensen och min längtan efter att ryggen ska sluta ömma så att jag kan börja springa ordentligt igen. Fast i själva verket har jag alltid gillat siffror och just när det gäller träning är det ganska lätt att välja och vraka bland vilka siffror man vill hålla koll på.

MARATON8713
Stockholm 1987: näst högst på listan!

Så hur gick det då – med startnumren? Jo, det gick över förväntan även om jag inte lyckades hitta startnumren från Sankt Olofsloppet 2015, Gylleboloppet 2016 (som kan ha varit nummer 12?) och Blentarpsmilen 2016. Fyller istället på med tre ”antika” lopp från Rånäs, Uppsala och Stockholm Marathon som jag har foton från. Dessutom gav höstens utflykt till Knutstorp (Rainbow Run) inte mindre än fem noteringar eftersom det krävdes nummerlappsbyte (och chip…) mellan vart och ett av de fem loppen: 3, 112, 113, 114 och 115.

16 RÖRUM
Oslagbart! Synd bara att det inte var efter loppet…

Så här kommer nummerserien – ifall du som jag gillar siffror:

1, 3, 9, 100, 107, 112, 113, 114, 115, 121, 137, 199, 208, 314, 384, 446, 552, 609, 677, 726, 732, 769, 770, 955, 1039, 1066, 1176, 1269, 1963, 2038, 2688, 2830, 3508, 4014, 4086, 5299, 6330, 7382, 10508 och 11285.

Så vad gör man då med en information som denna? Ja, det vettefan.. Hade hoppats kunna svara på frågan om jag haft samma startnummer mer än en gång men det går förstås inte så länge listan inte är komplett. Men det finns ju så många nummer, så det är väl sannolikast att det inte är några dubbletter?

Närmast ”dubblett” är i stället, Rainbow Run undantaget, nummer 769 och 770. Som jag hade i i Köpenhamn respektive Skanör, i fall någon undrar…

Nästa lopp blir den 12 mars, frågan är vilket nummer jag får då och om årets ”BIB” är lika snygg som fjolårets? (bilden nedan)

RunTobyRun!

RIV1

PS. När det gäller medaljsamlingen så är det väldigt irriterande att jag inte kan hitta min medalj från Stockholm Marathon 1987. Jag står ju med i det officiella resultatarkivet och var bevisligen inne på Stockholms stadion (bilden ovan) men hur jag än letat i förrådet så kan jag inte hitta eländet. Morr! DS.

Höstens resa bokad!

dsc_1001

I september är det dags för en ny tripp till Kanada och Rock ‘n’ roll series halvmarathon i Montreal och jag ser verkligen fram mot att få komma tillbaka till denna sköna stad. Förutom halvmaran kommer löphelgen även att bjuda på ett bonuslopp som uppvärmning!

canada

Lördagen den 23:e bjuder nämligen på ett ”uppvärmningslopp” om 5 km med start vid Olympiastadion från 1976 (förmodligen det kostsammaste äventyret någonsin i kanadensisk idrottshistoria) innan söndagens lopp över 10, 21 och 42 km.

Starten för hel- och halvmarorna går vid det västra fästet på Jacques-Cartier-bron och banan innebär bland annat ett varv runt formel 1-banan på ön Ile Notre Dame innan löparna kommer in mot centrum via Pont de la Concorde. Efter knappt 21 km delar sig banan, så att jag och de andra halvmaralöparna svänger in mot målet i Parc la Fontaine medan marafolket fortsätter ett varv upp genom stadsdelen Plateau och Petit-Italie innan de kommer tillbaka och går i mål på samma plats.

Höjdskillnaden är inte mer än 30-35 meter så det är bara några mindre pucklar som ska besegras – desto tuffare hade det kunnat bli om banläggarna valt att dra rutten uppför Mont-Royal där bilden ovan är tagen och som förvisso är ett alldeles utmärkt trevligt område för promenader och löpturer. Men som hade blivit riktigt tufft att ta sig över i slutet av ett lopp!

Den som grejar både uppvärmningsloppet och något av söndagens lopp får inte bara två medaljer utan tre för sin insats – däribland en speciell ”stafettmedalj”.

RunTobyRun!

Nedan: bilder från sommarens löprunda i Montreal. Läs mer i inlägget Jogg i Cohenland.

img_2251
Sista långrakan (Avenue du Parc le Fontaine) innan banan gör en 90-gradersböj in i parken mot målet, som ligger strax bakom huset på bilden.

img_2255
Fusklapp för att komma upp i sex kilometer.

16 montreal
Rue Saint-André 

VEBERÖDSRUNDAN: bra avslutning på byaloppsturnén

16 veberöd

sverige
32 – 160820
Veberödsrundan 21.1 km
1.50:42 (5:14/km)

Avslutar min skånska byaloppsturné med en ”utrotningshotad” halvmara på asfalt i Veberöd, rejält trött på slutet men ändå avsevärt snabbare än i fjol.

Ja, Veberödsrundans framtid är osäker och arrangerande Björnstorps IF har haft en arbetsgrupp igång för att undersöka alternativ och det är inte helt otänkbart att loppet kommer att återuppstå i någon annan form, exempelvis som trail uppe på Romeleåsen och det tycker jag skulle vara ett spännande förslag.

Dagens bana är nämligen inte särskilt skoj. Den ursprungliga banan, som gick utåt Blentarp och storkhängnen var trevligare men också mer vindkänslig och utsatt för trafik. Sedan några år tillbaka avgörs loppet på en 7-kilometersslinga, som springs tre varv och första biten är väl okej men den andra halvan på varje varv har varit i tristaste laget. I år gjordes några små förändringar, bland annat för att få bort en illa omtyckt 180-gradersböj, men banan blev knappast skojigare för det – tvärtom.

Det är ändå en speciell känsla att komma tillbaka till Veberöd – där jag bott och med en liten hejaklack bekvämt parkerad på en parkbänk vid 4-kilometerspasseringen – och jag har all anledning att vara nöjd med årets insats:

  • Gick inte i fällan att gå ut för fort första kilometern
  • Putsade mitt årsbästa på milen med en minut
  • Sprang hela vägen (förra året var jag tvungen att stanna och gå vid 17 och 19 km)
  • Slog förra årets tid med 5 minuter och 40 sekunder.
  • Orkade dessutom jogga vidare 4.5 kilometer efteråt.

Förra året var det stekhett i Veberöd – typ 25 grader – i år var det bara runt 18 grader vid starten, mulet och några hotande regnstänk innan start, i princip utmärkt löpväder.

Öppnade på 4:57 och höll sedan ett tempo runt 5 min/km första milen och det kändes väldigt bra, speciellt med tanke på att jag i vanlig ordning känt mig lite skum dagarna innan loppet. Men nu kändes det bra – fram till 13 km när tröttheten kom över mig som en kall hink vatten och med ens sjönk kilometertiderna med 20-25 sekunder. Hade jag gått ut för hårt, trots allt?

Vid 20-kilometerspasseringen insåg jag, att jag med en snabb avslutning faktiskt hade chans att gå in under 1:50 men jag var för trött för att orka klämma fram någon vidare spurt utan missade den möjligheten med 39 sekunder. Är ändå jättenöjd för även om jag var trött så var jag inte lika trött som i fjol när jag sprang i mål på drygt 1:56.

Passertider:
5 km: 24.50
10 km: 50:19 (25:29)
15 km: 1.16:24 (26:05)
20 km: 1.44:36 (28:13)

Rundan innebar också att jag klarade att springa samtliga fem lopp på min skånska byaloppsturné och att jag – bortsett från Gylleboloppet – är nöjd med mina insatser och de tider jag presterade:

29/6 Blentarpsmilen (10 km tg, 51:38, 5:10/km)
3/7 Gylleboloppet (8 km tg, 47:02, 5:41/km)
29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km kuperat, 46:22, 5.02/km)
5/8 Kullaloppet (11 km tg, 53:51 kuperat, 5:08/km)
20/8 Veberödsrundan (21.1 km, 1.50:39, 5:14/km)

RunTobyRun!

Läs mer:
VEBERÖDSRUNDAN 2015 – race report
Nära-döden-upplevelse i Veberöd (februari 2016)

SYDKUSTLOPPET: ack, denna sand…

sydkust3

sverige
27. 160430
Sydkustloppet, Trelleborg 21.1 km
1.55:12 (5:28/km)

Vilken tur jag haft i vår, som hållit mig frisk och kunnat genomföra tre spännande och annorlunda lopp: Riviera Classic, med mål i Monaco, Verkeån Ekotrail runt Christienehof och nu Sydkustloppet med start på Stavstensudde och mål på Sveriges sydligaste udde i Smygehuk.

Den här halvmaran är inte som andra. Den börjar med knappt 2 km löpning på golfbanans fairway och fortsätter sedan på de mest skilda underlag: grus, asfalt, kullersten, en båtbrygga, strandstig och sanddyner med ringa eller obefintligt grepp. Och så lite motvind. Hela vägen.

Innan start träffade jag några kända ansikten i startområde: Ola, som precis som jag är rookie, Annika, som är veteran på sträckan och så ”Magistern” som förra året grejade sträckan på den imponerande tiden 1:36 och nu gav mig ett coachande ord på vägen: se till att du inte är för trött efter en mil, för där börjar sanden och det är jobbigt. Och se upp var du sätter fötterna så du inte trampar i någon kaninhåla…”

Sagt och gjort, vi pinnade i väg i motvinden längs golfbanan med ivrigt hejande golfare vid vår sida (de såg inte ett dugg putta ut) och när vi kom in i Trelleborgs centrum steg ”real feel-tempen” några grader eftersom det fanns hus som gav lä. Sen följde vi kustlinjen större delen av vägen förbi Gislöv och Böste till Smygehuk och det var precis som ”Magistern” sa: efter 10 börjar eländet. Efter tre kilometer med sand hade jag tröttnat – ge mig en riktig väg för tusan – men det dröjer tills efter sista vätskekontrollen vid 18 km innan vi kan sträcka ut på en lång, rak cykelväg. I motvinden…

Egentligen är Sydkustloppet fantastiskt; en unik möjlighet att följa kustlinjen från en udde till en annan, som dessutom är Sveriges sydligaste. Och målgången vid fyren i Smyge är jättefin –  men dessförinnan är det alltså en himla massa sand där det är svårt att springa om och där det tyvärr är svårt att njuta av havsutsikten eftersom det krävs full koncentration neråt.

Ett sånt här lopp är det förstås svårt att sätta ett tidsmål på innan, men jag siktade på 2 timmar och klarade det med råge: 1.55:12, en tid jag är jättenöjd med utifrån hur banan och vädret var!

Stinter:

5 km: 25:49
10 km: 51:35 (25:46)
15 km: 1.20:25 (28:50 – lite osäker på tiden men den verkar rimlig)
20 km: 1.50:27 (30:02)
21.1 km: 1.55:12

Betyg på insatsen: 4

sydkust2

sydkust1

image

Att mara eller inte mara…?

image

Efter förra helgens Ekotrail har det bara blivit tre korta träningsrundor. Kroppen känns fortfarande seg, som om det vore något på gång, men jag har ändå lyckats hålla ett okej tempo och nu håller jag alla tummar jag har för att jag ska komma till start i Sydkustloppet på lördag.

Förra året tvingades jag ställa in Sydkusten. Jag hade haft ont i ryggen under april och kände mig inte tillräckligt tränad för att ställa upp i denna speciella halvmara, som följer kustlinjen från Trelleborgs golfklubb till Sveriges sydligaste udde i Smygehuk via vägar och stigar på alla tänkbara underlag. Vädret var perfekt: soligt och vindstilla, vilket gjorde att det kändes extra snöpligt och efteråt hörde jag också flera löpare beskriva loppet som magiskt.

Med facit i hand gjorde jag förstås rätt som inte tog några onödiga risker genom att starta otränad men loppet finns ju kvar och förhoppningsvis blir det av på lördag (håll utkik efter #199). Är dock lite orolig för klimatet…  I går var det kallt, regnigt och blåsigt (en härlig motvind från sydost, det vill säga det väderstreck som Sydkustloppet går åt…) och väderprognosen har inte lovat någon bättring, snarare tvärtom. Fast det är Valborg och allt…

Efter Sydkusten väntar ytterligare ett långpass på 28-30 km innan jag bestämmer mig för om jag ska ställa upp i Copenhagen Marathon. Jag tvekar lite eftersom jag känt mig i oform efter Rivieran och inte kommit upp i full träningsdos. Räknat från lucia ligger jag ungefär 13 mil back, jämfört med förra gången jag sprang loppet (2013) men har – faktiskt – några fler mil i benen än jag hade när jag sprang Barcelona 2014.

Dock: från lucia och framåt kommer jag att ha sprungit lika många pass över minst 20 km som jag gjorde inför marorna 2013 och 2014 tillsammans och det är förstås något jag kommer att ha nytta av. Tre av passen kommer dessutom att ha varit enligt run-walk-run-metoden för att testa uthålligheten och det innebär kanske att jag kommer att kunna löpa smartare?

Tar beslutet efter långpasset nästa helg. Känns det inte OK så hoppar jag över Köpenhamn och siktar på att greja maran i början av september i Helsingborg istället.

Trots allt är det ju bara ett lopp…

RunTobyRun!

 

 

 

Eldsjälar

Har drabbats av en ordentlig förkylning med skrällhosta varannan minut och det innebär förstås problem att sova. Att jag dessutom ägnat de senaste dagarna åt att åka till Belgien tur och retur med två nätter på buss – där sömnen brukar vara tvivelaktig – har kanske inte bidragit till att stoppa bassiluskerna [och mycket riktigt, efter hemkomsten fick jag även feber].

Kände mig skum redan i tisdags men var okej i onsdags och joggade lätt och det borde jag med facit i hand kanske inte gjort för redan i torsdags började jag rossla och sedan har det bara blivit värre. Så det är väl frågan om det blir något löpa alls denna vecka, hade ju planerat att försöka springa milen i Trelleborg på lördag men det är nog bara att glömma. Och tyvärr påverkar det uppladdningen inför halvmaran i Köpenhamn den 13:e, det var ju då jag skulle ha börjat få upp flåset…

Apropå halvmaror… Efter Veberödsrundan mejlade jag en av alla dessa härliga idrottsledare som lägger sin själ i den svenska idrottsrörelsen. Om man struntar i att springa de stora loppen – som Copenhagen Half – och istället söker sig ut på landet till mindre arrangemang så brukar det krylla av dem, alla glada entusiaster som sällan eller aldrig tar ut ens en hundring för all tid de lägger ned ideellt som tävlingsledare, flaggvakter, medaljutdelare eller vad det nu må vara.

Hatten av för er, ni är fantastiska!

Ännu mer fantastiskt var att min kontakt i Veberöd på kort tid lyckades gräva fram en pärm med tävlingsresultaten från 1996 års runda. Så nu har jag svart på vitt att den gamla landsvägsrundan var mycket snabbare än dagens varvbana bland villagator och cykelvägar. Närmare bestämt 29 minuter.

För trots att jag fick stanna med håll sprang jag i mål som femma i motionsklassen med tiden 1:27:28. Det var tider det!

 

VEBERÖD: stekhet halvmara

15 veberödsrundan

sverige
#21 – 150815
Veberödsrundan 21.1 km
1:56:18 (5:31/km)

Det är förstås en speciell känsla att återvända till en plats där man bott som liten för att springa ett lopp. Återkomsten hade kanske kunnat gå bättre men det var svårt att få orken att räcka i den 25-gradiga värmen.

Vädergubbarna hade till en början varnat för ett mycket blött lopp men ett par dagar innan loppet ändrades prognosen till sol och 25-27 grader och det var rejält varmt redan när starten gick klockan 11. Inte precis det mest idealiska klimatet för att springa ett långlopp – jag hade hellre haft mulet och 15-17 grader och med tanke på hur sommaren varit så var det väl typiskt att det skulle bli högsommar just nu…

Eftersom Veberödsrundan också har status som veteran-DM på distansen vimlade startfållan dessutom av snabbfotade löpare i varierande ålder. Som den vindsnabbe ekonomen lite längre bort i min korridor på jobbet, som vid 51 fyllda har en skamgräns på 1:30 och vars huvud stack upp över den löpande massan tills vi nådde andra raksträckan. Sedan var han borta.

Det är 19 år sedan jag sprang det här loppet, det vill säga medan jag fortfarande var ung och smal och snabb. Då hade loppet en helt annan sträckning och gick ut på landsvägen mot Blentarp, ner mot storkhägnen och såväl trafik som vind kunde ställa till det. Själv fick jag håll tidigt i loppet och fick dra ner på tempot men gick ändå i mål på en tid som slog dagens med hästlängder. Tänk, att jag på den tiden gjorde en halv mara på 1:27, det känns verkligen helt overkligt.

Jämfört med rundan 1996 så är den nya banan, tre varv runt en 7-kilometersslinga, betydligt långsammare. En halvtimme ungefär. Dumt att ändra 🙂

Genrepade i onsdags med att springa en mil i ett tänkt öppningstempo på 5:30 men det gick något snabbare utan att jag blev särskilt trött så jag bestämde mig för att öppna runt 5:15 och sedan känna mig fram i värmen.

Första fem gick enligt plan, första varvet likaså och första milen (51:34 = helt okej!). Vid andra varvningen stannade jag ganska länge vid vätskedepån och gav mig sedan ut på sista varvet. Första 1.5 sluttar det lite uppåt mot Idala och där någonstans (15.5-16 km) började orken tryta. Fick stanna en kort stund och gå en liten but både vid 17 och 19 och det hade jag förstås hoppats slippa innan jag kravlade i mål på 1.56:18.

Jag är ju egentligen inte tränad för en halvmara – än – utan såg Veberöd som ett bra träningspass inför Copenhagen Half om fyra veckor. Ändå trodde jag att jag hade chans att göra under 1.55 men den kalkylen sprack alltså i värmen. Antar att det hade gått bättre om det hade varit lite svalare för efter två varv hade jag en tid runt 1.52 inom räckhåll men jag tar gärna den i Köpenhamn i stället!

Stinter:

5 km: 25.31
10 km: 51.34 (26.03)
15 km: 1.19.32 (27.58)
20 km: 1.50.01 (30.29)
21.1 km: 1.56.18    
(officiell bruttotid 1.56.22, plats 48 av 72 i motionsklassen)

betyg på insatsen: 2


Jämförelse med tidigare halvmaror:
Sedan 2012 har jag startat i totalt 11 lopp om minst 21.1 km. Vid ett av dem, Nytårslöbet i Köpenhamn 2014, valde jag att bryta efter 15 km. Här är de övriga tio i ett rätt så brett tidsspektrum – nästan 20 minuter skiljer den snabbaste från den långsammaste:

1.47.02 (Trondheim 2014)
1.48.22 (Malmö 2014)
1.48.55 (Köpenhamn 2013)

1.53.40 (Köpenhamn 2013)
1.54.56 (Köpenhamns Marathon 2013)
1.56.18 (Veberöd 2015)
1.59.11 (Barcelona Marathon 2014)
1.59.19 (Köpenhamn 25 km 2015)

2.00.49 (Österlen mörker 2014)
2.06.51 (Köpenhamn 2012)

KÖPENHAMN: Trist slut på löpåret

CPHNYTTÅR14
Inte nöjd men bubblet hör ju till ändå!

danmark
#17 – 141231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
Klev av efter 15 km.
1.18.44 (5.15/km)

Så blev det återigen en nyårslöpning i mildväder, detta efter några skånska vinterdagar där temperaturen faktiskt sjönk ner mot minus 10. Men på gatorna runt ”lejonparken” i Köpenhamn – FC Köpenhamns hemmaarena – var det allt annat än rimfrost när jag gav mig ut på min traditionsenliga nyårshalvmara. All snö hade regnat bort under natten förutom en liten sträng på löparbana 4 inne på Österport stadion där jag värmde upp.

Som vanligt har jag varit något av en hypokondriker innan loppet. Känt mig stel och sliten, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag under december hann få ihop 12 träningspass – trots att kroppen känts ovanligt seg de senaste två veckorna. Och de sista passen, den 25:e och 27:e , var jag dessutom tvungen att ta det extra försiktigt för att inte riskera att halka omkull.

Med andra ord: uppladdningen hade kanske kunnat varit bättre, men å andra sidan kan väl ingen begära att man ska lyckas toppa formen till ett lopp på årets sista dag? 2012 kom jag hit och lyckades hjälpligt ta mig runt men var väldigt nöjd efteråt, när jag gick in i värmen och skålade i bubbel för att ha klarat av 2013 års tävlingsmål redan innan året börjat… Förra nyåret gick det bättre: första milen kändes perfekt men sedan gick det lite tyngre och jag noterade passertider runt 29 min/varv. Väl i mål hade jag dock slagit tiden från mitt första nytårslöb med 13 minuter och 11 sekunder. Inte illa!

Att slå personligt rekord – eller ens förra årets tid – kändes dock högst otänkbart när jag värmde upp på den blåa löparbanan. 1200 meter och lite stretching men kroppen värkte och kändes inte alls som den ville ut och springa. Men har jag väl kört över bron och värmt upp så måste jag ju pröva att springa, tänkte jag, och bestämde mig snabbt för att inte titta på klockan före varvningen vid 5 km utan försöka låta kroppen hitta sitt eget tempo. Och det gick rätt bra, i en mil ungefär.

Kroppen hade hittat ett rätt behagligt tempo, som visade sig ligga runt 5 blankt vilket innebar att jag inte var många sekunder bakom fjolårets passertider. Men sedan blev det bara tyngre och tyngre och framåt 12 km kände jag att det här kommer inte att gå, jag kommer inte att orka en halv mara. Så jag fattade raskt beslutet att ta mig tillbaka till målområdet och kliva av vid nästa varvning, 15 km. Hade det varit en marathon och bara 6 kilometer kvar så hade jag gett mig fan på att ta mig runt, men nu kändes det helt enkelt inte värt det.

När jag klev av så var jag bara 19 sekunder efter fjolårets passertid – men skillnaden då var att jag hade ork att fortsätta. Och det hade jag inte nu… Det känns märkligt, för jag har känt mig sliten och orkeslös de senaste två veckorna, men absolut inte sjuk. Så jag har ju kunnat träna… Men bevisligen är jag inte i toppform.

Men det kommer ju nya år… Gott nytt, förresten!

nytårslöb121314

5 km-tiderna blev således 24.50, 25.19 och 28.35.

Betyg på insatsen: 2.

 

 

ÖSTERLEN: Hälften hade varit nog…

10557217_479261508881036_5369242557490853197_n

sverige
#16 – 141101:
Österlenmaran 21 km
2.00.49

…och så fick det bli! Det var dimmigt värre ute på Österlen och redan efter 6-7 km började benen kännas som gummi och när jag passerade 15 km så bestämde jag mig för att inte försöka ta mig runt hela maran utan gå i mål halvvägs i Borrby tillsammans med halvmarafolket. Ett beslut som kändes helt rätt när jag väl var där och som känns helt rätt även i dag. Tiden i mål var 50 sekunder över min planerade passertid vid 21.1 så det var helt ok.

Österlenmaran var mitt första lopp i mörker – så hur var det? Tja, först och främst så var det ju egentligen inte så mörkt utan mer som att springa i filmjölk. Sikten var sällan mer än 10 meter och dimman låg som en våt film framför pannlampan och det innebar bland annat att det var svårt att se banmarkeringarna – trots att arrangörerna utlovat tydligare skyltar eftersom flera löpare sprang fel i mörkret förra året. Som tur var hade jag, på de mest kritiska ställena, löpare framför mig som visade vägen när det plötsligt satt en skylt i diket mitt ute i ingenstans.

Men även bland bebyggelsen var det si och så med markeringarna. På väg ut från borgen på Glimmingehus fick vi gissa oss till vilken väg som var den rätta. Och i Hammenhög, efter cirka 9 km, var det fullt av folk i byn som stod och hejade men när jag kom till det kritiska korset så var det marschaller i hinkar både framåt och till höger och många hade klätt sig i reflexvästar, så det gick inte att se vem som var funktionär. Fick fråga mig fram och en man sa ”där är ju vätskekontrollen” – men den syntes ju inte förrän man kommit runt kurvan… Dåligt!

Det fanns heller inga avståndsmarkeringar längs med banan, så det var tur att jag hade min runkeeper i örat – speciellt med tanke på dimman och att det i tidigt i loppet var en cirka 3 km lång raksträcka i motvind. Dimma och motvind är ju faktorer som gör det snudd på omöjligt att försöka känna av vilket tempo man håller och hur långt man sprungit, men nu fick jag den information jag behövde.

Innan loppet räknade jag med att startfältet skulle bli ganska utspritt och att jag skulle få tillbringa huvuddelen av sträckan ensam med min lampa, men så blev det inte. Det var hela tiden löpare runt omkring mig och eftersom stafett- och halvmarafolket startade strax efter helmaran så blev jag hela tiden omsprungen av piggare löpare och det gjorde att jag hade svårt att hitta min egen rytm. Normalt sett tycker jag att det är lättare att hitta det där flowet i mörker, men här blev jag hela tiden störd och i några fall kände jag mig tvungen att haka på i ett högre tempo för att inte riskera att springa fel.

Det var kanske inte så där ”magiskt” som jag hade hoppats, men definitivt en annorlunda och kul upplevelse att springa med i pärlbandet av lampförsedda löpare och det hade säkert varit fantastiskt att nå målet i Simrishamn där det, av bilder att döma, var party-stämning när löparna gick i mål. Snabbaste fötterna klarade förresten banan på nytt rekord, precis under 3 timmar.

Kommer jag att göra om det och kuta nästa år också? Tja, vi får väl se…

5 km: 26.12 *
10 km: 53.36 *
15 km: 1.23.32 *
20 km: 1.54.28 *
21.1 km: 2.00.49
(* tider från runkeeper eftersom Österlenmaran bara tar officiell tid vid 21 och 42 km)

Pannlampan laddad – nu kör vi!

Nummerlappen är uthämtad, pannlampan laddad och jag har bestämt mig: jag ska försöka ta mig runt hela varvet i mörkret på Österlen: 42 195 meter. Vädret är milt och det verkar bli en kväll utan regn och allt för hårda vindar men dimmigt och hög luftfuktighet. Så det ser ändå ganska bra ut!

österlenhöjdproifil

Hör du till dem som tror att Skåne är platt? I så fall ska du ta en titt på banprofilen som faktiskt bjuder på ganska intressant läsning. Starten i Gärsnäs ligger cirka 55 meter över havet, efter fyra kilometer kommer en ganska rejäl stigning upp till banans högsta punkt: 77 meter över havet. Sedan går det i huvudsak neråt förbi Hammenhög, Glimmingehus och Borrby ner till 30-kilometerspasseringen vid Skillinge. Sedan en liten puckel igen innan löparna kommer ner mot havet, 2 meter över havsytan för att vara exakt och har jag kommit så långt så kommer jag att vara överlycklig – även om det förstås kommer att bli jättetungt den sista biten in mot målet på torget i Simrishamn.

Österlenmaran blir, om jag kommer i mål, min fjärde mara:

1987: Stockholm (4.05)
2013: Köpenhamn (4.24) LÄS MER
2014: Barcelona (4.53) LÄS MER

Dagens mål blir, självklart, att ta mig runt. Normalt trivs jag ganska bra att springa i mörker. Det är lättare att hitta in i ett ”flow” med en behaglig rytm, bland annat för att man slipper tänka på trista och jobbiga saker som långa raksträckor eller jobbiga backkrön, man kubbar helt enkelt bara på och tar allt som kommer innanför ljuskäglan som det är.

Frågan är förstås hur länge jag ska orka – i de senaste inläggen har jag konstaterat att 30 km nog hade varit perfekt längd, nu gäller det att bita ihop ytterligare 12 km. I Barcelona passerade jag 30 på drygt 3 timmar och gör jag bara det, ja då har jag ju faktiskt lika lång tid på mig för att klara sista 12. Det ska gå, även om det skulle innebära att jag gick hela vägen från Skillinge till Simrishamn.

Så vi ber fanklubben att köra fram limousinen och hämta mig i Simrishamn klockan 23, det vill säga att jag räknar med att gå i mål under fem timmar. Men det hade ju varit roligt att greja det snabbare än Barcelona (4.53), det är ju alltid en morot att slå sin senaste tid.

Så….nu kör vi! Klockan 18 går starten, håll tummarna!

RunTobyRun!