Etikettarkiv: Halvmara

KÖPENHAMN: Trist slut på löpåret

CPHNYTTÅR14
Inte nöjd men bubblet hör ju till ändå!

danmark
#17 – 141231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
Klev av efter 15 km.
1.18.44 (5.15/km)

Så blev det återigen en nyårslöpning i mildväder, detta efter några skånska vinterdagar där temperaturen faktiskt sjönk ner mot minus 10. Men på gatorna runt ”lejonparken” i Köpenhamn – FC Köpenhamns hemmaarena – var det allt annat än rimfrost när jag gav mig ut på min traditionsenliga nyårshalvmara. All snö hade regnat bort under natten förutom en liten sträng på löparbana 4 inne på Österport stadion där jag värmde upp.

Som vanligt har jag varit något av en hypokondriker innan loppet. Känt mig stel och sliten, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag under december hann få ihop 12 träningspass – trots att kroppen känts ovanligt seg de senaste två veckorna. Och de sista passen, den 25:e och 27:e , var jag dessutom tvungen att ta det extra försiktigt för att inte riskera att halka omkull.

Med andra ord: uppladdningen hade kanske kunnat varit bättre, men å andra sidan kan väl ingen begära att man ska lyckas toppa formen till ett lopp på årets sista dag? 2012 kom jag hit och lyckades hjälpligt ta mig runt men var väldigt nöjd efteråt, när jag gick in i värmen och skålade i bubbel för att ha klarat av 2013 års tävlingsmål redan innan året börjat… Förra nyåret gick det bättre: första milen kändes perfekt men sedan gick det lite tyngre och jag noterade passertider runt 29 min/varv. Väl i mål hade jag dock slagit tiden från mitt första nytårslöb med 13 minuter och 11 sekunder. Inte illa!

Att slå personligt rekord – eller ens förra årets tid – kändes dock högst otänkbart när jag värmde upp på den blåa löparbanan. 1200 meter och lite stretching men kroppen värkte och kändes inte alls som den ville ut och springa. Men har jag väl kört över bron och värmt upp så måste jag ju pröva att springa, tänkte jag, och bestämde mig snabbt för att inte titta på klockan före varvningen vid 5 km utan försöka låta kroppen hitta sitt eget tempo. Och det gick rätt bra, i en mil ungefär.

Kroppen hade hittat ett rätt behagligt tempo, som visade sig ligga runt 5 blankt vilket innebar att jag inte var många sekunder bakom fjolårets passertider. Men sedan blev det bara tyngre och tyngre och framåt 12 km kände jag att det här kommer inte att gå, jag kommer inte att orka en halv mara. Så jag fattade raskt beslutet att ta mig tillbaka till målområdet och kliva av vid nästa varvning, 15 km. Hade det varit en marathon och bara 6 kilometer kvar så hade jag gett mig fan på att ta mig runt, men nu kändes det helt enkelt inte värt det.

När jag klev av så var jag bara 19 sekunder efter fjolårets passertid – men skillnaden då var att jag hade ork att fortsätta. Och det hade jag inte nu… Det känns märkligt, för jag har känt mig sliten och orkeslös de senaste två veckorna, men absolut inte sjuk. Så jag har ju kunnat träna… Men bevisligen är jag inte i toppform.

Men det kommer ju nya år… Gott nytt, förresten!

nytårslöb121314

5 km-tiderna blev således 24.50, 25.19 och 28.35.

Betyg på insatsen: 2.

 

 

ÖSTERLEN: Hälften hade varit nog…

10557217_479261508881036_5369242557490853197_n

sverige
#16 – 141101:
Österlenmaran 21 km
2.00.49

…och så fick det bli! Det var dimmigt värre ute på Österlen och redan efter 6-7 km började benen kännas som gummi och när jag passerade 15 km så bestämde jag mig för att inte försöka ta mig runt hela maran utan gå i mål halvvägs i Borrby tillsammans med halvmarafolket. Ett beslut som kändes helt rätt när jag väl var där och som känns helt rätt även i dag. Tiden i mål var 50 sekunder över min planerade passertid vid 21.1 så det var helt ok.

Österlenmaran var mitt första lopp i mörker – så hur var det? Tja, först och främst så var det ju egentligen inte så mörkt utan mer som att springa i filmjölk. Sikten var sällan mer än 10 meter och dimman låg som en våt film framför pannlampan och det innebar bland annat att det var svårt att se banmarkeringarna – trots att arrangörerna utlovat tydligare skyltar eftersom flera löpare sprang fel i mörkret förra året. Som tur var hade jag, på de mest kritiska ställena, löpare framför mig som visade vägen när det plötsligt satt en skylt i diket mitt ute i ingenstans.

Men även bland bebyggelsen var det si och så med markeringarna. På väg ut från borgen på Glimmingehus fick vi gissa oss till vilken väg som var den rätta. Och i Hammenhög, efter cirka 9 km, var det fullt av folk i byn som stod och hejade men när jag kom till det kritiska korset så var det marschaller i hinkar både framåt och till höger och många hade klätt sig i reflexvästar, så det gick inte att se vem som var funktionär. Fick fråga mig fram och en man sa ”där är ju vätskekontrollen” – men den syntes ju inte förrän man kommit runt kurvan… Dåligt!

Det fanns heller inga avståndsmarkeringar längs med banan, så det var tur att jag hade min runkeeper i örat – speciellt med tanke på dimman och att det i tidigt i loppet var en cirka 3 km lång raksträcka i motvind. Dimma och motvind är ju faktorer som gör det snudd på omöjligt att försöka känna av vilket tempo man håller och hur långt man sprungit, men nu fick jag den information jag behövde.

Innan loppet räknade jag med att startfältet skulle bli ganska utspritt och att jag skulle få tillbringa huvuddelen av sträckan ensam med min lampa, men så blev det inte. Det var hela tiden löpare runt omkring mig och eftersom stafett- och halvmarafolket startade strax efter helmaran så blev jag hela tiden omsprungen av piggare löpare och det gjorde att jag hade svårt att hitta min egen rytm. Normalt sett tycker jag att det är lättare att hitta det där flowet i mörker, men här blev jag hela tiden störd och i några fall kände jag mig tvungen att haka på i ett högre tempo för att inte riskera att springa fel.

Det var kanske inte så där ”magiskt” som jag hade hoppats, men definitivt en annorlunda och kul upplevelse att springa med i pärlbandet av lampförsedda löpare och det hade säkert varit fantastiskt att nå målet i Simrishamn där det, av bilder att döma, var party-stämning när löparna gick i mål. Snabbaste fötterna klarade förresten banan på nytt rekord, precis under 3 timmar.

Kommer jag att göra om det och kuta nästa år också? Tja, vi får väl se…

5 km: 26.12 *
10 km: 53.36 *
15 km: 1.23.32 *
20 km: 1.54.28 *
21.1 km: 2.00.49
(* tider från runkeeper eftersom Österlenmaran bara tar officiell tid vid 21 och 42 km)

Pannlampan laddad – nu kör vi!

Nummerlappen är uthämtad, pannlampan laddad och jag har bestämt mig: jag ska försöka ta mig runt hela varvet i mörkret på Österlen: 42 195 meter. Vädret är milt och det verkar bli en kväll utan regn och allt för hårda vindar men dimmigt och hög luftfuktighet. Så det ser ändå ganska bra ut!

österlenhöjdproifil

Hör du till dem som tror att Skåne är platt? I så fall ska du ta en titt på banprofilen som faktiskt bjuder på ganska intressant läsning. Starten i Gärsnäs ligger cirka 55 meter över havet, efter fyra kilometer kommer en ganska rejäl stigning upp till banans högsta punkt: 77 meter över havet. Sedan går det i huvudsak neråt förbi Hammenhög, Glimmingehus och Borrby ner till 30-kilometerspasseringen vid Skillinge. Sedan en liten puckel igen innan löparna kommer ner mot havet, 2 meter över havsytan för att vara exakt och har jag kommit så långt så kommer jag att vara överlycklig – även om det förstås kommer att bli jättetungt den sista biten in mot målet på torget i Simrishamn.

Österlenmaran blir, om jag kommer i mål, min fjärde mara:

1987: Stockholm (4.05)
2013: Köpenhamn (4.24) LÄS MER
2014: Barcelona (4.53) LÄS MER

Dagens mål blir, självklart, att ta mig runt. Normalt trivs jag ganska bra att springa i mörker. Det är lättare att hitta in i ett ”flow” med en behaglig rytm, bland annat för att man slipper tänka på trista och jobbiga saker som långa raksträckor eller jobbiga backkrön, man kubbar helt enkelt bara på och tar allt som kommer innanför ljuskäglan som det är.

Frågan är förstås hur länge jag ska orka – i de senaste inläggen har jag konstaterat att 30 km nog hade varit perfekt längd, nu gäller det att bita ihop ytterligare 12 km. I Barcelona passerade jag 30 på drygt 3 timmar och gör jag bara det, ja då har jag ju faktiskt lika lång tid på mig för att klara sista 12. Det ska gå, även om det skulle innebära att jag gick hela vägen från Skillinge till Simrishamn.

Så vi ber fanklubben att köra fram limousinen och hämta mig i Simrishamn klockan 23, det vill säga att jag räknar med att gå i mål under fem timmar. Men det hade ju varit roligt att greja det snabbare än Barcelona (4.53), det är ju alltid en morot att slå sin senaste tid.

Så….nu kör vi! Klockan 18 går starten, håll tummarna!

RunTobyRun!

Att det ska vara så svårt…

7 dagar, 1 timme och 13 minnuter förkunnar nedräkningen till mörkermaran – eller halvmaran – på Österlen och nyduschad efter ett 15 kilometerspass har jag ännu inte kunnat bestämma mig för vilken av sträckorna jag ska ställa upp på. Att det ska vara så svårt!

Sunda förnuftet säger förstås 21 km, det jag vet att jag klarar, och hade det varit 30 km så hade det varit perfekt. Men 42… Trots allt är det bättre mentalt att springa 21 km och veta att man utan problem hade grejat en mil till än att bryta maran med en mil kvar att springa.

Samtidigt får man inte glömma bort, att om man aldrig satsar så kommer man heller aldrig att lyckas klara ett så tufft mål som att kuta ett helt Marathon. Alltså antar jag att det inte finns något ”rätt” eller ”fel” och att ingen annan än jag själv kan – eller har rätt – att fatta beslutet. Fast just nu hade det varit skönt om någon pekade med hela handen och sa åt mig vad jag skulle göra…

simrishamnvader

En snabbtitt på SMHI:s tiodygnsprognos visar att det ljumma vädret kommer att hålla i sig, att det kommer att bli ett tvåsiffrigt gradtal och det är ju perfekt. Risk dock för regn även om det inte verkar vara något nytt skånskt ösregn i sikte. Däremot ser det ut som att vindarna kommer att tillta lagom till loppet och det kan ju ställa till det för vi kan väl utgå från att det blir motvind…

*

Några dagar innan ett lopp brukar jag alltid förvandlas till en hypokondriker, som känner efter både här och där och konstaterar den ena krämpan efter den andra. Just den här gången har jag anledning att vara orolig – både fru och dotter snörvlar och har man ingen rymddräkt att krypa in i så är det stört omöjligt att hålla sig undan basiluskerna och vem vet, det kanske inte blir något lopp alls och det vore ju förstås jättesynd för jag har verkligen sett fram mot den här utmaningen!

Har tänkt att jag ska hinna med ett pass till innan loppet, på tisdag, men redan nu kan jag konstatera att jag sprungit längre under oktober än vad jag gjorde i oktober förra året och det är femte månaden i rad som jag lyckats öka träningsdosen. Snitt-tempot hittills i år har varit 5:31/km.

RunTobyRun!

 

 

 

 

 

Beslutsångest

morker

Beslutsångest är bara förnamnet. Med mindre än två veckor kvar till höstens stora höjdpunkt, Österlenmaran i pannlampornas sken, kan jag helt enkelt inte bestämma mig för om jag ska springa hela maran eller bara halva. 21 känns för kort, 42 för långt och det bästa för mig hade förstås varit om loppet varit något mittemellan, typ 30 km.

Gjorde mitt sista långpass i lördags, 25 km, och det var rätt tungt på slutet och rätt skönt att jag inte behövde springa längre. Å ena sidan vet jag, att när jag kommer till Borrby idrottsplats för 21-kilometerspasseringen så kommer det att vara oerhört frestande att springa vidare. Å andra sidan finns ju alltid risken att man känner sig ”halvdöd” efter tre mil och ”ännu-närmare-döden” vid 35. Men väl där så ska väl sista biten gå på ren vilja…

Bäst är kanske att avvakta till den 1 november och låta dagsformen och vädret avgöra. Hittills har vi i Skåne haft en ovanligt mild oktober, fast ganska blöt, men om två veckor kan det mycket väl vara snö på gång – även om det inte känns så. Jag är rätt säker på att vi kommer att ha ett antal plusgrader, frågan är snarare hur det blir med regnet. Men pannlamporna (tar med en extra i reserv) är laddade och jag med – det här loppet ska verkligen bli häftigt!

Fyra träningsmånader är avklarade sedan midsommar och hittills ligger jag 185 km plus jämfört med förra året och har ett snitt på 137 km/månad. Får hålla mig däromkring och inte toköka, för jag känner mig lite öm i höger knä emellanåt. Att trappa upp ännu mer kan få dystra konsekvenser och det vill jag verkligen inte.

Ska nu ta det lugnt i några dagar och räknar med att bara göra ytterligare tre pass innan Österlenmaran: torsdag, lördag och nästa tisdag. Sen gäller det…

rånäs
Ur arkivet: springer Brukslunken i Rånäs (= klassisk löparmark) 1983, det vill säga på våren i nian. Löparmodet var visst lite annorlunda på den tiden, inte minst vad gäller strumporna. Kan dock inte minnas hur långt vi sprang. 6.5? Eller långa varvet, 13 km?

RunTobyRun!

MALMÖ: Undrar om de andra njuter av utsikten?

10644913_467464213394099_5370080553112062280_n

sverige
#15 – 141004:
Malmö halvmarathon

1.48.22

Man hinner tänka ganska mycket under 21 kilometer. Ibland alldeles för mycket och när det börjar övergå i tvångstankar gäller det att tänka på något annat.

Malmö halvmarathon (och Malmö höstmil) avgjordes igår i vackert höstväder, om än lite blåsigt ute på Hylliestäppen, men det kunde varit värre. Insåg vid första kilometerskylten att jag i vanlig ordning gått ut lite för fort, sänkte farten något och kom snabbt in i mitt tänkta flow runt 5:00/km och när jag varvade inne på Malmö stadion efter en mil så var det ganska exakt enligt tidtabellen: 49.15.

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kände att det här inte var min dag, att jag nog inte skulle kunna matcha tiden från Trondheim (1.47.02) och absolut inte hålla 5 blankt hela vägen (1.45.30) vilket var mitt drömresultat innan loppet. Jag ska inte skylla på något, som att det blåste eller att det var en massa artificiella backar på andra varvet, det vill säga gångbroar över några av Malmös matarleder utan det är kanske så enkelt att jag efter sommarens hårda träning redan haft min formtopp. I mål klockades jag på 1.48.22 och det är helt okej även om det förstås var lite synd att jag inte orkade fullfölja mitt upplägg.

5 km: 23.42
10 km: 49.15
15 km: 1.15.27
20 km: 1.42.20
21.1 km: 1.48.22

Och det är när man börjar tappa farten som tankarna börjar komma. Som vid 13 km. Var det inte en antydan till håll? 16 km: lite ont i ryggslutet. 18 km: höger knä. 20 km: ryggslutet igen. Det är då det gäller att bita till och fokusera på något annat, tänka på hur skönt det ska bli att komma i mål. Eller se sig omkring på alla färgglada linnen och tröjor och tajta löparbyxor – många lägger verkligen ner en förmögenhet på att ha de rätta prylarna och att se bra ut när de kutar, förr i tiden ”räckte det” med ett par skor, ett par shorts och en gammal urtvättad t-shirt.

I dag, därmot, har löpning blivit hippt och därmed är det också många som tagit med sig utseendefixeringen från aerobicspasset ut på asfalten eller skogen och betalar gärna 500 kronor för ett litet linne, bara det är rätt färg och rätt logga på det. Skulle vara intressant att veta vad dagens 2000 löpare lagt ut på kläder och prylar enbart för det de har på sig just nu?

I vanliga fall springer jag ensam, det är lättast och skönast så, men när jag nu ser mig omkring bland mina medlöpare, de flesta i åtsittande tajts så är det ju en rätt trevlig syn med alla vältränade ben och rumpor (både killar och tjejer!) fast jag har svårt att tro att den som ligger bakom mig njuter av utsikten – även om rumpan är lite mindre idag än den var för två år sedan…

Nej, benen räckte inte riktigt till men känslan i mål var ändå densamma: jag gjorde det och nu väntar fyra veckors uppladdning inför höstens stora utmaning: Österlenmaran i mörker.

RunTobyRun!

TRONDHEIM: På tur i Norge

TRO14b

norge
#13 – 140906:

Trondheim halvmaraton  21.1 km
1.47.02  (5:06/km)

Med en förkyld dotter i huset var det väl bara en tidsfråga innan jag skulle bli smittad. Kanske hade jag redan någon bassilusk i kroppen och i så fall var det kanske inte så konstigt att jag höll på att ta slut på Trelleborgsloppet. Med bara en vecka mellan Trelleborg och Trondheim fanns det helt enkelt inte tid att bli sjuk och när jag började känna hur det kliade i halsen så kändes det dystert. Skulle det bli en repris av VM i våras och att jag skulle tvingas kasta in handduken?

Torsdagen kändes inte kroppen 100 men när jag på fredagen satte mig på flyget till Trondheim kändes läget under kontroll, även om det definitivt skulle vara för tidigt att ropa hej.

Trondheim, förresten, varför det? Jo, efter Barcelona kändes det som att om jag skulle springa fler maror, så borde jag ha bättre förutsättningar att klara en höstmara efter en sommar full av härlig löpning än att försöka prestera på topp i mitten av mars. Trondheim är vackert och har fördelen att hel- och halvmaraton avgörs samtidigt, loppet är heller inte så stort så att det går att bestämma sig väldigt sent för vilket alternativ man ska springa. I mitt fall valde jag, efter moget övervägande, att satsa på 21 km och försöka göra det bra, hellre än att plåga mig runt en hel mara.

Stämningen var på topp bland de låga trähusen i Trondheims centrum när starten gick med 1500 löpare, nytt rekord. Jag kände att jag efter sommarens träning nog borde klara av att springa ganska långt i 5-minuterstempo, kanske rent av hela vägen, och tog rygg på den ensamme farthållaren. Det dröjde dock inte länge förrän jag hamnade en liten bit framför hans lilla klunga och där låg jag kvar den första milen, som jag klarade av med 45 sekunder i banken, trots flera rejäla uppförsbackar och gav mig sedan ut på andra varvet.

Efter 13 km var jag tvungen att släppa ballongen, som för övrigt byttes ut i halvtid, men vid 18 km låg jag fortfarande klart under målet, vid 19 km på exakt 5 min/km men nu kändes benen allt tyngre. Kanske var det backarna på andra varvet som sög orken ur benen, kanske var det så enkelt att jag inte hade mer kraft kvar i batterierna. Oavsett vilket så tappade jag tid in mot mål men noterade ändå nytt PB med nästan två minuter: 1.47:02 och det kändes förstås jättebra. Samtidigt var det lite nesligt att tappa tempo på slutet, det kändes som att jag hade en sluttid på runt 1.45:30 (5:00/km) inom räckhåll.

5 km:  24:27
10 km: 49:15  (24.48)
15 km: 1.14:20  (25.05)
20 km: 1.40:40  (26.20)
21.1 km:  1.47:02  (6.22/20-21.1)

15-kilometerspasseringen var den överlägset bästa jag haft, 3:25 bättre än den tid jag satte i Köpenhamn förra våren, 20-passeringen likaså. Så jag hade all anledning att vara nöjd – trots att jag tappade på slutet.

Och förkylningen? Jo, den bröt ut två dagar efter loppet…

Betyg på insatsen: 4

TRO250 löpare startade i Trondheims maraton, 1500 sprang halva distansen.

Det stora bakslaget

danmark
140329
VM i halvmarathon, Köpenhamn

En vecka efter Barcelona drabbades jag av ett nytt bakslag: en tung förkylning som vägrade att släppa och som innebar att jag inte kunde träna på nästan en hel månad. Den innebar också att jag missade min förmodligen enda chans att få göra VM-debut och få en VM-medalj, två veckor efter loppet i Barcelona.

För första gången någonsin skulle nämligen VM i halvmaraton avgöras både med världselit och 25 000 motionärer på plats i Köpenhamn. Loppet sålde snabbt slut och jag hade gett upp hoppet innan jag insåg att jag, som svensk, kunde få en plats i loppet som utlänning och såg verkligen fram mot att få ställa mig på startlinjen och ta upp jakten på de vindsnabba afrikanska hararna. Du vet de där killarna som springer maran under 3 minuter/km och knappt ser svettiga ut när de kommer i mål. Alltså, allvarligt talat, hur är det möjligt…?

Trots förkylningen åkte jag över Sundet och hämtade min ”startpakke” och hoppades på ett mirakel – men i stället blev det precis tvärtom. Jag sjuknade in ordentligt och med 39 graders feber två dagar innan loppet var det bara att inse faktum: det här kommer inte att gå. En jättebevikelse, förstås, jag hade sett fram mot VM-loppet mer än Barcelona, men nu var det inget snack om saken. På något sätt var det skönt att kunna konstatera faktum,  det hade varit betydligt  värre att stå i startfållan och känna efter i halsen och fundera på om man är tillräckligt frisk för att kuta två mil. Det är ju lätt att säga att man ska lyssna på sin kropp, men just i sådana där situationer kan det vara väldigt svårt att avgöra. I mitt fall var det inte särskilt svårt, jag insåg att VM var över innan det ens börjat och att den chansen nog aldrig kommer tillbaka.

KÖPENHAMN: Ett nytt gott år i Danmark

CPHNYTTÅR13

danmark
#8 – 131231:

Nytårslöb, Köpenhamn (#2)  21.1 km
1.53:40  (5:23/km)

Mitt första nyårslopp hade gett mersmak och det kändes på alla sätt och vis självklart att ställa upp ytterligare en gång, inte minst som en del av uppladdningen inför maran i Barcelona den 16 mars.

Runt omkring mig i startfållan minglade tjejer med kaninöron, en Stålman och en Batman och en Stålman till, en snubbe i leopardkostym och en massa andra utklädda löpare. Det är väldigt trevlig stämning runt Spartahuset och helt klart en bra start på nyårsfirandet.

Den här gången bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och låta den välja tempo och det ledde till att jag snabbt hittade ett flow på strax under 5 minuter/km, kanske i snabbaste laget men det kändes bra och jag höll det tempot i ungefär 12 km innan jag, på nästan exakt samma ställe som året innan, började tröttna. Sista biten in mot mål fick gå i makligare tempo och jag tog mig i mål på 1.53:40, vilket innebar en putsning av fjolårstiden med över 13 minuter och en tid att vara nöjd med utifrån dagsformen.

5 km:  24:46
10 km:  49:45  (24:59)
15 km:  1.18:25  (28:41)
20 km:  1.47:29 (29:05)
21.1 km:  1.53:40  (6:12/20-21.1)

Jämört med 2012 års lopp var passertiderna: -0.41, -3.44, -7.23, -11.54 och -13.11 och placeringen hela 28,6 procentenheter bättre, onekligen ett bevis på att träningen gjort nytta och att jag hade gått framåt trots alla problem med hälarna.

Betyg på insatsen: 3

KÖPENHAMN: Snudd på det perfekta loppet

IMG_1844

danmark
#6 – 130915:

Copenhagen Half Marathon   21.1 km
1.48:55  (5:10/km)

Stärkt av framgången i Trelleborg – och det faktum att fötterna började kännas bättre – anmälde jag mig till en ny halvmara i Köpenhamn. Den här gången skulle jag löpa disciplinerat och inte släppa farthållarna med blicken utan försöka hänga på dem hela vägen till en tid under 1:50. Taktiken visade sig fungera utmärkt , men i samband med en vätskekontroll runt 15 km hamnade jag en bit framför ballongerna och bestämde mig då för att inte vänta utan fortsätta löpa på tills de hann i kapp, vilket de aldrig gjorde. Och trots att jag ökade tempot något sista halvmilen så var det ändå en rätt imponerande jämnhet över 5 km-stintarna:

5 km:  26:02
10 km:  52:08  (26:06)
15 km: 1.17:54  (25:46)
20 km: 1.43:33  (25:40)
21.1 km:  1.48:55  (5:22/20-21.1 km)

Sammantaget ett lopp att vara jättenöjd med, jag höll mig till ett tempo och höll fast vid taktiken och trots den lilla tempoökningen på slutet var det aldrig någon fara att jag skulle gå in i väggen. Och tiden, den var nästan 18 minuter bättre än Nytårslöpet knappt åtta månader tidigare.

Betyg på insatsen: 5