Etikettarkiv: Halvmara

Att det ska vara så svårt…

7 dagar, 1 timme och 13 minnuter förkunnar nedräkningen till mörkermaran – eller halvmaran – på Österlen och nyduschad efter ett 15 kilometerspass har jag ännu inte kunnat bestämma mig för vilken av sträckorna jag ska ställa upp på. Att det ska vara så svårt!

Sunda förnuftet säger förstås 21 km, det jag vet att jag klarar, och hade det varit 30 km så hade det varit perfekt. Men 42… Trots allt är det bättre mentalt att springa 21 km och veta att man utan problem hade grejat en mil till än att bryta maran med en mil kvar att springa.

Samtidigt får man inte glömma bort, att om man aldrig satsar så kommer man heller aldrig att lyckas klara ett så tufft mål som att kuta ett helt Marathon. Alltså antar jag att det inte finns något ”rätt” eller ”fel” och att ingen annan än jag själv kan – eller har rätt – att fatta beslutet. Fast just nu hade det varit skönt om någon pekade med hela handen och sa åt mig vad jag skulle göra…

simrishamnvader

En snabbtitt på SMHI:s tiodygnsprognos visar att det ljumma vädret kommer att hålla i sig, att det kommer att bli ett tvåsiffrigt gradtal och det är ju perfekt. Risk dock för regn även om det inte verkar vara något nytt skånskt ösregn i sikte. Däremot ser det ut som att vindarna kommer att tillta lagom till loppet och det kan ju ställa till det för vi kan väl utgå från att det blir motvind…

*

Några dagar innan ett lopp brukar jag alltid förvandlas till en hypokondriker, som känner efter både här och där och konstaterar den ena krämpan efter den andra. Just den här gången har jag anledning att vara orolig – både fru och dotter snörvlar och har man ingen rymddräkt att krypa in i så är det stört omöjligt att hålla sig undan basiluskerna och vem vet, det kanske inte blir något lopp alls och det vore ju förstås jättesynd för jag har verkligen sett fram mot den här utmaningen!

Har tänkt att jag ska hinna med ett pass till innan loppet, på tisdag, men redan nu kan jag konstatera att jag sprungit längre under oktober än vad jag gjorde i oktober förra året och det är femte månaden i rad som jag lyckats öka träningsdosen. Snitt-tempot hittills i år har varit 5:31/km.

RunTobyRun!

 

 

 

 

 

Beslutsångest

morker

Beslutsångest är bara förnamnet. Med mindre än två veckor kvar till höstens stora höjdpunkt, Österlenmaran i pannlampornas sken, kan jag helt enkelt inte bestämma mig för om jag ska springa hela maran eller bara halva. 21 känns för kort, 42 för långt och det bästa för mig hade förstås varit om loppet varit något mittemellan, typ 30 km.

Gjorde mitt sista långpass i lördags, 25 km, och det var rätt tungt på slutet och rätt skönt att jag inte behövde springa längre. Å ena sidan vet jag, att när jag kommer till Borrby idrottsplats för 21-kilometerspasseringen så kommer det att vara oerhört frestande att springa vidare. Å andra sidan finns ju alltid risken att man känner sig ”halvdöd” efter tre mil och ”ännu-närmare-döden” vid 35. Men väl där så ska väl sista biten gå på ren vilja…

Bäst är kanske att avvakta till den 1 november och låta dagsformen och vädret avgöra. Hittills har vi i Skåne haft en ovanligt mild oktober, fast ganska blöt, men om två veckor kan det mycket väl vara snö på gång – även om det inte känns så. Jag är rätt säker på att vi kommer att ha ett antal plusgrader, frågan är snarare hur det blir med regnet. Men pannlamporna (tar med en extra i reserv) är laddade och jag med – det här loppet ska verkligen bli häftigt!

Fyra träningsmånader är avklarade sedan midsommar och hittills ligger jag 185 km plus jämfört med förra året och har ett snitt på 137 km/månad. Får hålla mig däromkring och inte toköka, för jag känner mig lite öm i höger knä emellanåt. Att trappa upp ännu mer kan få dystra konsekvenser och det vill jag verkligen inte.

Ska nu ta det lugnt i några dagar och räknar med att bara göra ytterligare tre pass innan Österlenmaran: torsdag, lördag och nästa tisdag. Sen gäller det…

rånäs
Ur arkivet: springer Brukslunken i Rånäs (= klassisk löparmark) 1983, det vill säga på våren i nian. Löparmodet var visst lite annorlunda på den tiden, inte minst vad gäller strumporna. Kan dock inte minnas hur långt vi sprang. 6.5? Eller långa varvet, 13 km?

RunTobyRun!

MALMÖ: Undrar om de andra njuter av utsikten?

10644913_467464213394099_5370080553112062280_n

sverige
#15 – 141004:
Malmö halvmarathon

1.48.22

Man hinner tänka ganska mycket under 21 kilometer. Ibland alldeles för mycket och när det börjar övergå i tvångstankar gäller det att tänka på något annat.

Malmö halvmarathon (och Malmö höstmil) avgjordes igår i vackert höstväder, om än lite blåsigt ute på Hylliestäppen, men det kunde varit värre. Insåg vid första kilometerskylten att jag i vanlig ordning gått ut lite för fort, sänkte farten något och kom snabbt in i mitt tänkta flow runt 5:00/km och när jag varvade inne på Malmö stadion efter en mil så var det ganska exakt enligt tidtabellen: 49.15.

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kände att det här inte var min dag, att jag nog inte skulle kunna matcha tiden från Trondheim (1.47.02) och absolut inte hålla 5 blankt hela vägen (1.45.30) vilket var mitt drömresultat innan loppet. Jag ska inte skylla på något, som att det blåste eller att det var en massa artificiella backar på andra varvet, det vill säga gångbroar över några av Malmös matarleder utan det är kanske så enkelt att jag efter sommarens hårda träning redan haft min formtopp. I mål klockades jag på 1.48.22 och det är helt okej även om det förstås var lite synd att jag inte orkade fullfölja mitt upplägg.

5 km: 23.42
10 km: 49.15
15 km: 1.15.27
20 km: 1.42.20
21.1 km: 1.48.22

Och det är när man börjar tappa farten som tankarna börjar komma. Som vid 13 km. Var det inte en antydan till håll? 16 km: lite ont i ryggslutet. 18 km: höger knä. 20 km: ryggslutet igen. Det är då det gäller att bita till och fokusera på något annat, tänka på hur skönt det ska bli att komma i mål. Eller se sig omkring på alla färgglada linnen och tröjor och tajta löparbyxor – många lägger verkligen ner en förmögenhet på att ha de rätta prylarna och att se bra ut när de kutar, förr i tiden ”räckte det” med ett par skor, ett par shorts och en gammal urtvättad t-shirt.

I dag, därmot, har löpning blivit hippt och därmed är det också många som tagit med sig utseendefixeringen från aerobicspasset ut på asfalten eller skogen och betalar gärna 500 kronor för ett litet linne, bara det är rätt färg och rätt logga på det. Skulle vara intressant att veta vad dagens 2000 löpare lagt ut på kläder och prylar enbart för det de har på sig just nu?

I vanliga fall springer jag ensam, det är lättast och skönast så, men när jag nu ser mig omkring bland mina medlöpare, de flesta i åtsittande tajts så är det ju en rätt trevlig syn med alla vältränade ben och rumpor (både killar och tjejer!) fast jag har svårt att tro att den som ligger bakom mig njuter av utsikten – även om rumpan är lite mindre idag än den var för två år sedan…

Nej, benen räckte inte riktigt till men känslan i mål var ändå densamma: jag gjorde det och nu väntar fyra veckors uppladdning inför höstens stora utmaning: Österlenmaran i mörker.

RunTobyRun!

TRONDHEIM: På tur i Norge

TRO14b

norge
#13 – 140906:

Trondheim halvmaraton  21.1 km
1.47.02  (5:06/km)

Med en förkyld dotter i huset var det väl bara en tidsfråga innan jag skulle bli smittad. Kanske hade jag redan någon bassilusk i kroppen och i så fall var det kanske inte så konstigt att jag höll på att ta slut på Trelleborgsloppet. Med bara en vecka mellan Trelleborg och Trondheim fanns det helt enkelt inte tid att bli sjuk och när jag började känna hur det kliade i halsen så kändes det dystert. Skulle det bli en repris av VM i våras och att jag skulle tvingas kasta in handduken?

Torsdagen kändes inte kroppen 100 men när jag på fredagen satte mig på flyget till Trondheim kändes läget under kontroll, även om det definitivt skulle vara för tidigt att ropa hej.

Trondheim, förresten, varför det? Jo, efter Barcelona kändes det som att om jag skulle springa fler maror, så borde jag ha bättre förutsättningar att klara en höstmara efter en sommar full av härlig löpning än att försöka prestera på topp i mitten av mars. Trondheim är vackert och har fördelen att hel- och halvmaraton avgörs samtidigt, loppet är heller inte så stort så att det går att bestämma sig väldigt sent för vilket alternativ man ska springa. I mitt fall valde jag, efter moget övervägande, att satsa på 21 km och försöka göra det bra, hellre än att plåga mig runt en hel mara.

Stämningen var på topp bland de låga trähusen i Trondheims centrum när starten gick med 1500 löpare, nytt rekord. Jag kände att jag efter sommarens träning nog borde klara av att springa ganska långt i 5-minuterstempo, kanske rent av hela vägen, och tog rygg på den ensamme farthållaren. Det dröjde dock inte länge förrän jag hamnade en liten bit framför hans lilla klunga och där låg jag kvar den första milen, som jag klarade av med 45 sekunder i banken, trots flera rejäla uppförsbackar och gav mig sedan ut på andra varvet.

Efter 13 km var jag tvungen att släppa ballongen, som för övrigt byttes ut i halvtid, men vid 18 km låg jag fortfarande klart under målet, vid 19 km på exakt 5 min/km men nu kändes benen allt tyngre. Kanske var det backarna på andra varvet som sög orken ur benen, kanske var det så enkelt att jag inte hade mer kraft kvar i batterierna. Oavsett vilket så tappade jag tid in mot mål men noterade ändå nytt PB med nästan två minuter: 1.47:02 och det kändes förstås jättebra. Samtidigt var det lite nesligt att tappa tempo på slutet, det kändes som att jag hade en sluttid på runt 1.45:30 (5:00/km) inom räckhåll.

5 km:  24:27
10 km: 49:15  (24.48)
15 km: 1.14:20  (25.05)
20 km: 1.40:40  (26.20)
21.1 km:  1.47:02  (6.22/20-21.1)

15-kilometerspasseringen var den överlägset bästa jag haft, 3:25 bättre än den tid jag satte i Köpenhamn förra våren, 20-passeringen likaså. Så jag hade all anledning att vara nöjd – trots att jag tappade på slutet.

Och förkylningen? Jo, den bröt ut två dagar efter loppet…

Betyg på insatsen: 4

TRO250 löpare startade i Trondheims maraton, 1500 sprang halva distansen.

Det stora bakslaget

danmark
140329
VM i halvmarathon, Köpenhamn

En vecka efter Barcelona drabbades jag av ett nytt bakslag: en tung förkylning som vägrade att släppa och som innebar att jag inte kunde träna på nästan en hel månad. Den innebar också att jag missade min förmodligen enda chans att få göra VM-debut och få en VM-medalj, två veckor efter loppet i Barcelona.

För första gången någonsin skulle nämligen VM i halvmaraton avgöras både med världselit och 25 000 motionärer på plats i Köpenhamn. Loppet sålde snabbt slut och jag hade gett upp hoppet innan jag insåg att jag, som svensk, kunde få en plats i loppet som utlänning och såg verkligen fram mot att få ställa mig på startlinjen och ta upp jakten på de vindsnabba afrikanska hararna. Du vet de där killarna som springer maran under 3 minuter/km och knappt ser svettiga ut när de kommer i mål. Alltså, allvarligt talat, hur är det möjligt…?

Trots förkylningen åkte jag över Sundet och hämtade min ”startpakke” och hoppades på ett mirakel – men i stället blev det precis tvärtom. Jag sjuknade in ordentligt och med 39 graders feber två dagar innan loppet var det bara att inse faktum: det här kommer inte att gå. En jättebevikelse, förstås, jag hade sett fram mot VM-loppet mer än Barcelona, men nu var det inget snack om saken. På något sätt var det skönt att kunna konstatera faktum,  det hade varit betydligt  värre att stå i startfållan och känna efter i halsen och fundera på om man är tillräckligt frisk för att kuta två mil. Det är ju lätt att säga att man ska lyssna på sin kropp, men just i sådana där situationer kan det vara väldigt svårt att avgöra. I mitt fall var det inte särskilt svårt, jag insåg att VM var över innan det ens börjat och att den chansen nog aldrig kommer tillbaka.

KÖPENHAMN: Ett nytt gott år i Danmark

CPHNYTTÅR13

danmark
#8 – 131231:

Nytårslöb, Köpenhamn (#2)  21.1 km
1.53:40  (5:23/km)

Mitt första nyårslopp hade gett mersmak och det kändes på alla sätt och vis självklart att ställa upp ytterligare en gång, inte minst som en del av uppladdningen inför maran i Barcelona den 16 mars.

Runt omkring mig i startfållan minglade tjejer med kaninöron, en Stålman och en Batman och en Stålman till, en snubbe i leopardkostym och en massa andra utklädda löpare. Det är väldigt trevlig stämning runt Spartahuset och helt klart en bra start på nyårsfirandet.

Den här gången bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och låta den välja tempo och det ledde till att jag snabbt hittade ett flow på strax under 5 minuter/km, kanske i snabbaste laget men det kändes bra och jag höll det tempot i ungefär 12 km innan jag, på nästan exakt samma ställe som året innan, började tröttna. Sista biten in mot mål fick gå i makligare tempo och jag tog mig i mål på 1.53:40, vilket innebar en putsning av fjolårstiden med över 13 minuter och en tid att vara nöjd med utifrån dagsformen.

5 km:  24:46
10 km:  49:45  (24:59)
15 km:  1.18:25  (28:41)
20 km:  1.47:29 (29:05)
21.1 km:  1.53:40  (6:12/20-21.1)

Jämört med 2012 års lopp var passertiderna: -0.41, -3.44, -7.23, -11.54 och -13.11 och placeringen hela 28,6 procentenheter bättre, onekligen ett bevis på att träningen gjort nytta och att jag hade gått framåt trots alla problem med hälarna.

Betyg på insatsen: 3

KÖPENHAMN: Snudd på det perfekta loppet

IMG_1844

danmark
#6 – 130915:

Copenhagen Half Marathon   21.1 km
1.48:55  (5:10/km)

Stärkt av framgången i Trelleborg – och det faktum att fötterna började kännas bättre – anmälde jag mig till en ny halvmara i Köpenhamn. Den här gången skulle jag löpa disciplinerat och inte släppa farthållarna med blicken utan försöka hänga på dem hela vägen till en tid under 1:50. Taktiken visade sig fungera utmärkt , men i samband med en vätskekontroll runt 15 km hamnade jag en bit framför ballongerna och bestämde mig då för att inte vänta utan fortsätta löpa på tills de hann i kapp, vilket de aldrig gjorde. Och trots att jag ökade tempot något sista halvmilen så var det ändå en rätt imponerande jämnhet över 5 km-stintarna:

5 km:  26:02
10 km:  52:08  (26:06)
15 km: 1.17:54  (25:46)
20 km: 1.43:33  (25:40)
21.1 km:  1.48:55  (5:22/20-21.1 km)

Sammantaget ett lopp att vara jättenöjd med, jag höll mig till ett tempo och höll fast vid taktiken och trots den lilla tempoökningen på slutet var det aldrig någon fara att jag skulle gå in i väggen. Och tiden, den var nästan 18 minuter bättre än Nytårslöpet knappt åtta månader tidigare.

Betyg på insatsen: 5 

KÖPENHAMN: Gott nytt år!

CPHNYTTÅR12

danmark
#2 – 121231:

Nytårslöb, Köpenhamn   21.1 km
2.06:51 (6:01/km)

Stärkt av att ha klarat milen satte jag full fart och noterade 14+13+12 pass/månad och försökte variera dem i längd, samtidigt som jag funderade på nya mål. Klarar jag 10 km nu, tänkte jag, så borde jag klara det dubbla nästa år och bestämde mig för att satsa på halvmaraton. ”Problemet” var bara att jag inte kunde vänta till 2013 utan föll för lockelsen att springa i Köpenhamn på nyårsafton, fyra varv gånger fem kilometer och sedan en liten extra runda runt fotbollsarenan Parken.

Återigen ställde jag mig på startlinjen utan någon egentlig plan. Min enda tanke var att springa och springa och bara ta mig runt och – framför allt – inte drömma mig tillbaka till mitt gamla jag, när jag sprang på 1:26.

Vädret var helt okej och, som så många andra av Spartas arrangemang, var det en riktig fest med flera olika lopp: 21, 10 och 5 km för vuxna samt 2 km för barn. Många klär ut sig och efteråt bjuds alla på bubbel att skåla i innan man illrar vidare till andra nyårsfestligheter.

Jag gav mig iväg i vimlet med en tung blandning rock i öronen och kom efter ett par kilometer in i ett skönt flow, som varade till någonstans runt 12-13 km då det började bli tungt, väldigt tungt… Gick en kilometer, kom in en andra andning  som varade i ungefär en halvmil. Sista kilometern, en ödslig slinga runt fotbollsarenan Parken, värkte benen något fruktansvärt och det var verkligen en fråga om att bara bita ihop för att få det överstökat, komma in i värmen och få skåla i det där bubblet… Efteråt var jag ruskigt glad över att inte behöva sticka ut på ytterligare ett varv… Eller fyra… Men jag hade grejat nästa års träningsmål redan innan året börjat – och det kändes bra!

5 km:  25:27
10 km:   53:29 (28:02)
15 km: 1.25:48  (32:19)
20 km: 1.59:23   (33:35)
21.1 km:  2.06:51 (7:28/20-21.1)

Betyg på insatsen: 3.

Mitt gamla jag

THOBBEVINTER

Mitt gamla jag tävlade alltid mot klockan.

Jag sprang min milrunda fem till sex gånger i veckan, fast besluten om att springa snabbare än jag gjorde dagen innan, kollade mellantider efter vägen för att ständigt jaga sekunder och regelbundet fylla min träningsdagbok med miltider på 39-40 minuter. Jag var i bra form och följde mitt schema i ur och skur och någonstans på vägen  tappade jag löpglädjen, det blev för statiskt.

Samtidigt hände det andra saker i mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Skåne, började en ny utbildning och bestämde mig för att börja spela fotboll igen för att hitta glädjen med idrotten igen, vilket jag också gjorde. Det var hösten 1996 och skulle dröja 16 år innan jag skulle springa regelbundet igen.

Det blev ytterligare sex säsonger fotboll innan jag lade skorna på hyllan, 35 år gammal. Sedan några tappra men inte helhjärtade försök att träna på gym, men jag har aldrig trivts särskilt bra med att träna inomhus och istället blev det några år som soffpotatis innan jag insåg att nu är det dags.

Det var den 19 juni 2012, två dagar efter midsommarafton som jag drog igång. Väl medveten om risken att överanstränga fötter och knän bestämde jag mig för att börja med en lätt 3 km-runda och sedan sakta trappa upp träningen efterhand. Oftast lämnade jag klockan hemma och njöt istället av sommaren, det var långt från mitt gamla jag där jag alltid sprang mot klockan och aldrig hade tid att stanna upp för att njuta. Nu försökte jag stryka alla gamla personliga rekord ur minnet (milen på 36:10, halvmaran på 1:26, min enda marathon på 4:06) och se världen med nya ögon. Utan stress och press, utan musik i öronen, det var bara jag och vägen och naturen. Och det var så skönt – i alla fall tills de där små svarta ”strecken” från åkrarna fyllde luften på min väg.