Etikettarkiv: långdistans

Sommarens största bristvara

Sex-sju kilometer in på kvällens runda börjar det gå tungt och jag inser snabbt orsaken: sommarens långa och intensiva hetta. En värme som gjort långpassen synnerligen lätträknade och inneburit att jag fått springa kortare sträckor och ta fler pauser längs vägen än normalt.

Ändå är jag glad att jag tog de där pauserna, de var liksom en av förutsättningarna för att över huvud taget  kunna träna i värmen tillsammans med att dricka mycket – och undvika långpass.

Det kändes bra då med pauserna men med mindre än två veckor kvar till Helsingborg halvmaraton börjar bristen på långpass bli ett problem. Dagens 16 km – uppdelat i fyra stintar med vila emellan – var det första riktigt långa passet sedan BUS den 7 juli. Sen dess har det blivit många halvmilar men de kommer jag nog inte att ha så mycket nytta av i Helsingborg. Vilken tur att det går nerför på slutet!

En liten tröst – om än en klen sådan – är att det borde vara fler än jag som känner att träningen blivit lidande i sommar. Men det spelar inte så stor roll, den enda jag egentligen tävlar emot är jag själv och  den 1 september kommer det vara nog så utmanande att få den här kroppen att  orka springa hela varvet utan att tvingas börja gå någonstans i höjd med Pålsjö skog.

Fortsättning följer…

RunTobyRun!

Följde havet – fick svaret

Tog en vandring igår längs delar av Sydkusten Marathon-banan från Falsterbo och österut och slogs av naturens alla skiftningar: dyner, lövskog, barrskog, ängsmark och sandstrand. Så fint!
Turen gav också svar på den fråga jag ställde till mig själv inför halvmaran i Liverpool den 20 maj.

Osäker på dagsformen – eller rättare sagt på om knät skulle hålla 21 kilometer på asfalt – undrade jag ju över plan B; om det inte gick att kuta skulle det kanske vara möjligt att gå hela varvet och få med mig en medalj hem i alla fall. Maxtiden i Liverpool var generösa 3:30, vilket motsvarar ett snitt på 10 blankt per kilometer eller 6 kilometer i timmen. Men tack och lov höll ju knät så jag behövde aldrig gå – men frågan om det hade varit möjligt har hängt kvar någonstans i bakhuvudet och väntat på svar.

Under gårdagens vandring hade jag nästan nio minuter tillgodo på klockan när jag passerade 21.1 km – detta trots att underlaget varit allt annat än jämnt och platt utan skiftat från grus och asfalt till barrig stig och några kilometer på blöt sand i vattenbrynet. Med ett undantag,  kilometer 17 då jag gick samtidigt som jag åt två varmkorvar, höll jag mig klart under tio blankt fram till kilometer 28. Och går det på Sydkusten hade det garanterat gått i Liverpool också – såvida inte knät protesterat längs vägen förstås… Det var ju liksom där skon klämde från början.

Gårdagens utflykt var väl värd mödan och jag rekommenderar varmt alla att beta av denna inofficiella maraton i valfritt tempo, i sin helhet eller i etapper som jag gjorde förra sommaren. Ju mer du försöker följa vattnet, desto härligare blir det!

Idag var det mulet och behagligt svalt första 15 med en lätt fläktande vind. Lagom till att jag kom ut på stranden vid Kämpinge tändes lampan och när jag väl närmade mig dagsmålet i Trelleborg började det bli riktigt varmt. Självfallet hade det varit kul att fortsätta hela maratonsträckan till Smygehuk men 31 km kändes rätt lagom, ena foten började bli trött och den andra ville hem till VM-finalen i fotboll. Så det får kanske bli en annan gång!

RunTobyRun!
(eller WalkTobyWalk!)

PS. Apropå maxtider vill jag minnas att Athens Authentic Marathon hade en maxtid på åtta timmar för gångare/speedwalkers som hellre gick än sprang den klassiska sträckan från Marathonas in till Panathiaikosstadion. Borde också vara fullt möjligt, men jag tänker inte åka ner och pröva. DS.

Falsterbo fyr

10 km – fortfarande svalt och skönt promenadväder

Kämpinge – solen tittar fram men jag har stranden nästan helt för mig själv.

Två halvkokta korvar – drygt halvvägs till Trelleborg.

Halvmaran – klart under 3:30

Måste bli bättre på att springa långsamt!

Det jag tyckte var svårast med att springa BUS (Backyard Ultra Sydkusten) var att sänka tempot, nästan överdrivet mycket, för att hushålla på krafterna.

Att springa smart gäller förstås alla långlopp, men de handlar oftast om att springa från A till B i ett svep, inte om att vila och ladda om mellan varven – vilket kan vara nog så svårt för många. Å andra sidan är risken minimal på BUS att luras med i ett för högt tempo vid start eftersom varvet börjar med en rejäl uppförsbacke, som jag inte såg en enda löpare springa uppför.

Jag känner ändå, att är det någonting jag behöver träna extra på inför nästa års BUS så är det just att springa långsamt och att hitta rätt rytm och steglängd. Gjorde två träningspass i Trelleborg (totalt 4 1/2 varv) och ytterligare ett par i Bokskogen och Bulltofta inför BUS där jag medvetet sänkte mitt löptempot men känner att det inte var tillräckligt.

Normalt sett ligger mitt träningstempo någonstans mellan 5:20 och 5:45/km, beroende på dagsform och distans, medan mitt snitt på BUS var 6:53.  Samtidigt spretade varvtiderna rätt ordentligt på de tre varv jag sprang hela vägen: 43:49, 46:33 och 44:53, så där finns det uppenbarligen en ”förbättringspotential” som det så vackert heter och springa på jämnare varvtider.

Lördagens fyra varv och 26.8 km innebar att jag tog  29 107 steg, brände 3 013 kalorier och hade en genomsnittspuls på 164. Jämfört med ett 6.7-kilometerspass, som jag gjorde för en månad sedan, var pulsen faktiskt densamma även om jag då sprang avsevärt snabbare: 5:22/km. Steglängden var 113 cm, jämfört med 97 på BUS.

Statistik i all ära – och steglängder hit och dit –  viktigaste ”framgångsfaktorn” är trots allt att hålla sig frisk och skadefri så att det finns en bra grund att stå på. Då finns det säkert också lite extra kraft i batteriet att plocka fram på sista varvet!

RunTobyRun!

 

 

 

Debriefing efter BUS

Benen var sällsynt tunga i söndags morse och det kändes som att jag hade sprungit betydligt längre än 26.8 km.  Samtidigt gick hjärnan igång och spekulerade i om jag gjorde rätt i att kliva av efter fyra varv eller om jag skulle prövat ett till…

Kände mig trots allt rätt nöjd med dagen när jag tog mot min BUS-medalj och kramade om arrangörerna Petra och Marcus. Satte mig i bilen och körde hem för att bosätta mig framför tv:n – först F1-kval på Silverstone och sedan Sveriges kvartsfinal i fotbolls-VM.

Höll ett fortsatt öga på hur det gick nere i Trelleborg via Facebook och kunde konstatera att det var imponerande många löpare kvar i tävlingen när pannlamporna kom fram vid 22-tiden. Och att det skulle krävas hela 29 varv/timmar innan årets segrare kunde koras.

Jämfört med denna fantastiska prestation kan det förstås te sig fjuttigt att kliva av efter fyra eller fem varv men för mig har löpning aldrig handlat om att jämföra mig med någon annan. Hur många som klarar 12, 20 eller 29 varv är egentligen fullständigt oväsentligt för det är ingen värdemätare på min egen prestation och i detta fall nådde jag trots allt mitt mål för dagen så jag har all anledning att vara nöjd.

Varv efter varv stod arrangerörs-Marcus och gjorde high five med löparna för att peppa oss att ta ett varv till. Bra jobbat!

Att kliva av var säkert klokt eftersom jag började känna en oroande stumhet i ena vaden och därför valde att börja gå mellan 4.0 och 5.4 km på fjärde varvet och egentligen var det väl där som tävlingen tog slut för min del. Har man väl slutat springa och börjat fundera över krämpor så är det oerhört svårt att ladda om mentalt och fortsätta kuta. I alla fall utan en aktiv pådrivare vid sin sida…

Samtidigt var det ju precis det jag lyckades med, att börja springa igen, från ängen och de sista 1300 till mål där jag sedan hade nästan 10 minuter på mig för att ladda om inför ytterligare ett varv.  Och hade jag bara tagit mig upp och förbi ”gåbacken” är det ju väldigt skön löpning tills man kommer ner till havet, så det hade kanske funkat att få igång kroppen igen?

Men det hade också kunnat sluta med  ont i vaden ”på riktigt” och att jag sedan tvingas till ännu ett träningsuppehåll och det vill jag förstås inte efter allt strul jag haft det senaste året. Så det är klart att jag gjorde rätt, som klev av.

Det där femte varvet får jag greja nästa år i stället – det blir en bra morot! Och sedan tar vi ett sjätte av bara farten…

RunTobyRun!

 

 

BUS 2018: fantastisk stämning

#50 – 180707
BUS (BACKYARD ULTRA SYDKUSTEN) 26.8 km
3.05:03 (6:53/km)

Detta loppet kan jag verkligen rekommendera – inte bara för att det är en rolig och spännande tävlingsform som gör det möjligt för många att springa längre än de någonsin trott utan även för den fantastiska stämningen. Jag har nog aldrig pratat med så många andra löpare under ett pågående lopp som på BUS.

Visst, det fanns säkert någon som ville springa i sin egen ”bubbla” men de var lätträknade. BUS präglas av trevlig stämning och även om det är knöktrångt i början uppför ”gåbacken” och in genom de första smala skogsstigarna så är det inga armbågar, ingen som försöker tränga sig för att försöka tjäna några placeringar.

Nej, för på BUS spelar det ingen roll hur snabbt man springer utan det  är den sammanlagda sträckan som räknas. I skrivande stund har sju snubbar varit ute ett helt dygn och uppnått den magiska, mytiska och respektingivande sträckan av 100 miles.  Uppdatering: segraren Andreas Pettersson gjorde 29 varv. Respekt!

MER OM BANAN – FRÅN GENREPET I ONSDAGS

Själv klev jag av efter fyra varv (26.8 km) vilket var lika med dagens mål i värmen. Det fanns nog ork i benen för ett eller kanske två varv till men jag började känna mig stel i högra vaden och ville inte riskera att få kramp så jag började gå vid 4-kilometersmarkeringen och gick till slutet på den beryktade ängen (5.4) varifrån jag kunde fortsätta springa den sista dryga kilometern. Funderade sedan ett tag på att ge mig ut på ett femte varv men insåg sedan att det bara skulle vara dumt och med vinterns rehabträning i färskt minne kändes det rätt givet att kliva av istället för att riskera något i onödan.

Visst, det kändes lite snopet att kliva av när det var så kul, samtidigt hade jag ju faktiskt uppnått mitt mål, vilket är lika med det längsta jag sprungit i år så jag är nöjd ändå.

Om jag ska summera min Backyard-debut så gav den verkligen mersmak. Bra stämning, bra arrangemang (inte minst energistationen), en omväxlande men inte allt för krävande bana och ett kul upplägg.

Det var dessutom oväntat många löpare kvar efter 10 varv – trots VM. Som en gammal kollega sa: ”jag är tränad för tio varv men nöjer mig nog med fem så hinner jag se matchen.” Andra valde att stanna kvar men sprang för säkerhets skull varv sju och åtta klädda i gult och blått.

RunTobyRun!

Mina varvtider var: 43:49, 46:33, 44:53 och 50:08.  Nästa år ska jag försöka sikta på att ligga på lite jämnare varvtider, runt 45 minuter.
Omräknat i ackumulerade 5-kilometersstinter gick respektive femma på 33:26, 34:21, 33:21, 32:09 och 36:16.

Läs även Debriefing efter BUS

08:30 – en och en halv timme till start och tältlägret börjar växa till sig på Albäcksvallen.

Lotta är inte bara gammal kursare på journalistlinjen, hon är även svensk mästare i triatlon. Respekt!

För ovanlighetens skull: inga tokrusningar vid starten utan alla tog det sällsynt lugnt uppför ”gåbacken”.

Bästa energistationen ever?

Samling till start nummer två

Den beryktade gungbron

Banan bjuder på skiftande underlag och natur, vilket förstås är ett plus!

25 grader men en lätt fläkt från havet – snett bakifrån – lättade upp den dryga kilometern längs vattnet. Algdoften var också hanterbar.

High five vid tredje varvningen med glad funktionär.

 

BUS-träning i Trelleborg

Träningsårets sista långkörare blev ett annorlunda och väldigt roligt träningspass i Trelleborg: repetition inför BUS.

BUS, eller Backyard Ultra Sydkusten, arrangerades för första gången i fjol och blev snabbt en succé. De 200 startplatserna till årets lopp, den 7 juli, gick åt som smör i solsken och själv var jag inte riktigt på hugget när de släpptes eftersom jag var mitt uppe i min rehab och inte visste hur mycket jag skulle kunna kuta i sommar. Typiskt! Men jag får väl hoppas på att det finns någon löpare som måste ställa in i sista minuten och behöver bli av med sin plats…

Reglerna i BUS är enkla och roliga: löparna har en timme på sig att ta sig runt ett varv (6 706 meter) och därmed kvalificera sig för ytterligare ett varv medan de som av olika anledningar inte hinner runt blir utslagna. Och så håller man på med ny start varje timme tills det bara är en löpare kvar. Vilket brukar ta mer än ett dygn, tror att det svenska rekordet är 34 varv. Respekt!

Dagens ”repetition inför BUS” hade initierats av Fredrik på Sydkusten Marathon som ett kul sätt att träffas, träna tillsammans och känna på banan som delvis går över en gammal sopdeponi, som täckts över och förvandlats till ett rekreationsområde. Banan börjar med en rejäl uppförsbacke och går sedan genom skog, djungel, längs hagar, genom en anlagd park, längs havet och villakvarter. Lite av varje, med andra ord. Sammanlagt blev vi ungefär 25 löpare i olika åldrar och former, de flesta vana lång- eller ultralöpare. Det var en avslappnad och skön stämning i gänget, så tack för det initiativet, Fredrik!

För egen del blev det tre varv i dag – hade gärna stannat kvar och sprungit ett par till men det hanns tyvärr inte med idag. Får bli en annan gång (helst den 7 juli…)

RunTobyRun!

Dax för årets stora mål: Montreal (plus statistikhörnan 21K)


När man kommer till den här hårnålskurvan är det ganska exakt 14 kilometer kvar till målet i Parc Fontaine (bild från formel 1, juni 2016).

Det har varit en lång väntan men nu har det äntligen blivit dags att sätta mig på flyget tillbaka till Kanada och mitt stora löpmål för 2017: Rock ‘n’ roll Montreal Half Marathon. Och det ska bli så kul – även om det nog kommer att gå lite långsammare än jag hade hoppats kunna prestera.

Det var en gång en löpare som var ung, smal och hyfsat snabb och gjorde halvmaran på 1:27 – en tid som i dag känns minst sagt overklig. Efter ”omstarten” 2012 har det gått betydligt långsammare och den stora frågan inför söndagens halvmara är om det går att ta mig in under 2 blankt. Så mycket snabbare  lär det väl inte gå – fast visst hade det varit kul…

Det är nämligen inte bara 1:27 som är ett minne blott. Fjolårets dryga 1:50 känns också tämligen avlägset, det närmaste jag kommit hittills i år är de 2:09 jag gjorde för några veckor sedan på träning men så är jag ju varken ung, smal eller hyfsat snabb längre utan bara gammal och trött och med en tung säsong i bagaget. Det är först under augusti jag börjat få upp farten igen i några snabba femmor, som i sin tur ledde till en bra insats på Midnattsloppsmilen.

Frågan är nu om jag kan packa ner den där härliga känslan av att ”det går ju!” och hålla ett jämnt och bra tempo även på 21 km, ett tempo som även gör det möjligt att njuta av utsikten för det är ju – faktiskt – också en stor del av grejen med att åka utomlands för att kuta.

Så. jag tänker mig ändå att 2 timmar är ett realistiskt tidsmål – speciellt om det blir så att jag även ställer upp i 5-kilometersloppet på lördag. Springer man två dagar i rad får man nämligen en tredje bonusmedalj, coolt formad som en gitarr, men jag har inte bestämt mig om dubbla starter än utan det blir dagsformen som får avgöra när jag väl är på plats i Kanada. Har ju varit lite öm i ena hälen, så i och för sig kan det vara klokt att spara krutet till det lopp som jag egentligen är där för att springa. Å andra sidan har femman en helt annan bansträckning  – vilket kan vara kul – och dessutom är det bara en halvmil och det kan man ju i värsta fall gå som sightseeing. Maxtiden är generöst satt till 1:30 så det är inga problem att hinna runt innan de stänger.

Så vi får väl satsa på 2 blankt på söndag och skulle jag dessutom greja att gå in under 1:56 (5:30/km), ja då lovar jag att fira lite extra efteråt för då har jag all anledning att vara supernöjd.


Racerbana = extra snabba fötter?

Banan är inte särskilt kuperad och har start och mål på olika ställen av denna coola stad. Starten går uppe på Jacques Cartierbron och banan går bland annat ett varv runt Montreals formel 1-bana – som ligger på en ö i Saint Lawrencefloden – innan man når mållinjen i  Parc la Fontaine där banan också delar sig så att de som springer en hel mara fortsätter upp genom området Plateau. Loppets fullständiga namn är Rock ‘n’ Roll Montreal Half Marathon och för att leva upp till detta har arrangörerna anlitat ett 20-tal band som spelar längs banan. Väl i mål bjuds det på en lokalproducerad öl och konsert med ett bra kanadensiskt band (Moist) så det lär bli kul. Ja, förutsatt att det inte spöregnar förstås…

Förra året lockade halvmaran hela 13 718 löpare (6 938 kvinnor och 6 778 män), som sprang sträckan på i snitt 2.10:50. Som jämförelse kan nämnas att helmaran, som startar samtidigt, i fjol lockade 3 778 löpare (1 100 kvinnor, 2 676 män) och som nådde mållinjen på i snitt 4.20:07 – alltså nästan exakt dubbla snittet på halvmaran. Så med 16 000-17 000 löpare på startlinjen är det förstås risk för trängsel, i alla fall i början innan fältet börjar spridas ut. Men det ska bli så kul!


…men här är det bara typ 400 meter kvar!


Statistikhörnan: 21K
Hur har det då sett ut på mina egna halvmaror? Jo, sedan nyårsafton 2012 har det blivit 10 stycken, varav jag gått i mål i nio och brutit en efter 15 km för att jag inte mådde bra (klokt beslut). Tidsmässigt skiljer det hela 20 minuter mellan den snabbaste och den långsammaste:

1.47:02 Trondheim 2014, 1.48:22 Malmö 2014, 1.48:55 Köpenhamn 2013, 1.50:39 Veberöd 2016, 1.53:40 Köpenhamn 2013, 1.55:12 Trelleborg 2016, 1.56:18 Veberöd 2015, 2.00:49 Österlen (mörker) 2014, 2.06:51 Köpenhamn 2012

Som jämförelse kan vi också kasta ett snabbt öga på passertiderna vid 21.1 km på följande långdistanslopp:

1.52:41 Monaco 2016 (23.8 km), 1.54:56 Köpenhamn 2013 (maraton). 1.59:11 Barcelona 2014 (maraton), 1.59:19 Köpenhamn 2015 (25 km), 2.05:24 Athen 2016 (maraton), 2.11:22 Helsingborg 2016 (maraton),2.22:31 Christinehof 2016 (trail, 21.9 km).

RunTobyRun!

PS. Följ uppdateringar från Montrealresan via www.facebook.com/runtobyrun  Rapport kommer på denna sida så småningom… DS.

Heja Olle!

Han började i Timrå den 1 augusti och har snart hunnit halvvägs på sin 177-milalöpning genom Sverige – bra jobbat, Olle!

50 kilometer blev det i söndags och därmed totalt 824 – ett imponerande kraftprov som innebär att Olle Svalander sprungit längre på fyra veckor än jag gjort på hela året (vilket på sätt och vis är lite knäckande för en som hade hoppats vara uppe på i alla fall 1000-1100 km så här års).

Jag sprang med Olle ett par gånger i början av sommaren och följer nu nyfiket hans dagliga rapporter via Facebook och bloggen ”Hitta hem” och slås inte minst av alla hjälpsamma människor han träffat på längs vägen. Självfallet har jag också satt in en slant till hans insamling för Västsahara, 421,95 kronor för att vara exakt. Gör det du också!

RunOlleRun!

Olle i hårdträning inför sitt stora löpäventyr. Gissar att det blivit en hel stretching sedan jag tog denna bilden i juni utanför Smygehuk.

Sydkusten ”ultra”: 61.9-78.1 km


Kommungränsen mellan Skurup och Ystad på väg 9.

Så var det äntligen dags för den femte etappen av min sommarutmaning att springa längs Sydkusten. 16.2 kilometer blev det idag, från Abbekås till Ystad, mestadels på asfalt.

Jag tog vid i Abbekås hamn, där Olle och jag avslutade fjärde etappen i juli med en glass i den lilla kiosken, och följde kusten österut längs en liten grusgång. Men sedan blev det inte så mycket mer ”mjukt” underlag utan mestadels asfalt på den gång- och cykelväg  som går bredvid väg 9, 50-100 meter upp från havet, eftersom det är rätt svårt att springa nere vid vattenbrynet.

Det är nämligen inte så många sandstränder längs denna sträckan utan vegetation som går ända ner eller är där bara stora stenar  – vilket kanske kan vara upphetsande om man tränar för Kullamannen extreme, men inte om man som jag vill komma fram hyfsat enkelt och utan att vricka fötterna.

På de ställen där det fanns sandstrand var det dessutom svårt att springa långt ut, på ”fast” sand, utan att bli träffad av vågorna och är det något jag tycker illa om så är det att bli blöt om fötterna. Vilket förstås hände efter 3-3.5 km… Så jag bestämde mig snabbt för att hålla mig till cykelvägen – som är bra och erbjuder havsutsikt under större delen av sträckan – plus att det faktiskt är värt att vrida huvudet åt andra hållet lite då och då för där är det också väldigt fint emellanåt.

Att springa just den här etappen kändes faktiskt lite speciellt. För ungefär 20 år sedan jobbade jag nämligen ett par år som lokalredaktör på Ystads Allehanda varav den mesta tiden i metropolen Skurup, den kommun som Abbekås hör till. Så jag hittar fortfarande ganska bra i bygden och minns allehanda roliga, märkliga och spännande händelser. Ja, tråkiga också, förstås. Och mötet med ett och annat bygdeoriginal.

En av mina favoritartiklar handlade om en jordgubbsodlare, vars fält låg granne med Abbekås golfklubb och där det en sommar seglade upp en underbar liten konflikt, nästan som en scen ur Lasse Åbergs golf-sällskapsresa. Grejen var den, att det fanns ett ”dogleg vänster”, par fem-hål, vllket för oss som inte är golfare låter som rena grekiskan men på svenska skulle kunna förklaras med att banan ser ut som ett L och att mitt i 90-gradersböjen stod det ett träd, som man helst bör runda. Två slag dit, två slag upp på green och så en välriktad putt så har man klarat av banan/hålet på fem slag, vilket är godkänt. Men självfallet var det ett gäng golfare som kom på att man kanske kunde tjäna ett slag – eller rent av två – genom att gena över jordgubbsodlingen och så damp det förstås ner ett antal bollar bland gubbarna. Och så blev det ett jäkla liv med golfare som letade bollar och bonden som bad dem flyga och fara och golfare som undrade varför han måste odla just där…

När jag intervjuade jordgubbsodlaren parkerade vi min gamla Volvo intill nyss nämnda träd, i böjen, och så dröjde det inte länge förrän det sade klonk och så trillade det ner en boll vid mitt ena bakhjul. Vad gör man inte för att få en bra bild…

En annan höjdare var badkiosken i Mossby, som ligger en kilometer längre österut längs min löptur, dit redaktionen envisades med att ringa varje dag för att kolla hur varmt det var i vattnet och det är klart man undrar sånt – om det är sommar. Men inte när det regnat och varit kallt i flera veckor (tror detta måste varit 1998). Ägaren skrattade trött åt oss och konstaterade att ”vad spelar det för roll om ni skriver att det är 12 eller 14 grader, det är ändå ingen som kommer och badar”. Jag föreslog raskt att vi skulle dra till med 20 grader, minst, och skylla på tryckfelsnisse för att se om det kunde locka folk till stranden, men det hade kanske sett märkligt ut så det fick bli 14.


Strandhugg i Abbekås hamn med Ystads Allehanda 1997 och 1998…
Du hittar mig överst på vänstra bilden och i mitten på den högre.

Minns också våra sommarpatruller till hamnen i Abbekås, som handlade lika mycket om att visa upp oss för läsarna som att ha örat mot marken och försöka fånga upp vad det snackades om på byn. Två år var vi där och båda åren kom en tjej cyklande på en enhjuling. Hon hade börjat på cirkusskola och ville visa oss några trick och blev sedan cirkusartist på riktigt – vilket jag läste i samma Allehanda långt senare. Kul!

Det är såna minnen jag hade i huvudet medan jag sakta men säkert betade av asfalten österut. 16.2 kilometer blev det till slut och det gjorde inte så mycket att det inte blev strandstigar och sand under fötterna för jag känner att jag behöver mer asfaltsträning inför kommande utmaningar.

Eftersom jag hade ganska bra flow började jag raskt fundera på att kuta 5-6 kilometer till, mot Nybrostrand, men kände att det hade krävt lite koll på logistiken – typ när bussarna går tillbaka mot Ystad, där jag hade bilen. Men framför allt ville jag spana in hur stigarna går genom sandskogen för när/om jag fortsätter på etapp sex så vill jag inte bara kuta asfalt utan verkligen komma ut i terränglådan!

Enligt Eniro är det typ 26.4 km till Sandhammarens fyr, med lite extra terränglöpning blir det kanske 28-29 km vilket är möjligt att klämma på en etapp eller i alla fall två. Men vi får väl se om det går att klämma in under hösten, går ju lite tid på transporter plus att det kanske inte är så jättemysigt där ute i oktober…

RunTobyRun!

HÄR HITTAR DU BILDER OCH LÄNKAR TILL TIDIGARE ETAPPER

(Klicka på bilderna för att se dem i större format och upplösning)

Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)