KÖPENHAMN: Tappade orken men klarade målet ändå


#60 – 190317
Marathontest 2, Köpenhamn (15 km)
1.23:28 (5:34/km)

Bättre än förväntat, men sämre än jag hade hoppats. Ja, det känns onekligen lite kluvet efter årets andra marathontest i Köpenhamn. Visst, jag klarade mitt tidsmål men jag är ändå inte nöjd med prestationen eller hur loppet utvecklade sig.

Dagen började inget vidare alls. Regnet vräkte ner medan jag körde över Öresundsbron för att ta mig till Österbro och dagens 15 kilometer, det andra av tre i Spartas serie med träningslopp inför Copenhagen Marathon. Lagom till start övergick regnet till duggregn och det är ju kanske inte heller optimalt, i alla fall inte i kombination med lblåst, men ändå att föredra jämfört med spöregn.

Skrev förra veckan på bloggen att jag tänkt sikta in mig på 5:45-ballongerna (1.26:15). Detta mål satte jag upp redan vid nyår, när jag planerade vårsäsongen inför kommande utmaningar, och ibland är det bra att hålla sig till sin plan, ibland är det bättre att släppa sargen och improvisera lite. Vilket var precis vad jag gjorde idag, eftersom formen känts rätt bra de senaste veckorna, inte minst i söndags när jag sprang på bana i Malmö. Alltså bestämde jag mig i veckan för att ta rygg på 5:30-gänget i stället för 5:45.

Men när det väl kommer till kritan är det inte intressant vilken form man hade förra veckan utan hur det känns innan start… Och där hade jag kanske kunnat lyssna bättre på mina stela och trött ben, men bestämde mig till slut för att gå ut i 5:30-tempo i alla fall och köra på så länge jag orkade. Det ”värsta” som skulle kunna hända var ju trots allt inte ”värre” än att jag kunde bli tvungen att släppa farthållarna.

Första 5 gick bra, men efter 7-8 kilometer började det gå tungt. Först benen, sedan magen, sedan ryggen, kändes allt svårare att räta på ryggen och sträcka ut på stegen. Bestämde mig för att försöka bita ihop till 10-kilometerspasseringen och sedan se hur det kändes Ibland kommer man ju in i en oväntad andra andning, men någon sådan kände jag tyvärr inte av idag utan gick över till plan B, att sakta ner på tempot.

Huvudräkningen fick fram att jag i detta läge borde haft ungefär 2:30 tillgodo på 5:45-klungan och så mycket borde jag inte hinna tappa till mål… Men vid 13 kom nästa svacka. Nu kändes det tungt, riktigt tungt, och jag lyckades nätt och jämnt motstå frestelsen att börja gå. Men jag bet ihop och väl i mål kunde jag konstatera att jag trots allt  tappade mindre än 15 sekunder per kilometer på ”mina” ballonger och dessutom måste sprungit jämnt med 5:45-gänget sista fem, eller rent av några sekunder snabbare än deras planerade tid (där fanns säkert i vanlig ordning ett antal som spurtade på slutet, men det kan vi bortse från). Med andra ord lyckades jag ändå hålla ett hyfsat tempo in i mål trots att jag var så himla trött.

Så frågan är: ska jag vara nöjd för att jag sprang bättre än jag egentligen hade planerat eller ska jag vara missnöjd för att loppet utvecklade sig som det gjorde och att jag kände att jag höll på att ta slut? Det är ju dessutom mycket möjligt att jag hade blivit lika trött även om jag gått ut i den långsammare fartgruppen, men om detta kan vi ju bara spekulera så det är lika bra att låta bli. Då är det lättare att säga att nu blir det några lugna pass framöver för att ladda om batterierna!

När det gäller Copenhagen Marathon så planerar jag, i alla fall just nu, för att gå ut i ett tempo om 6 blankt per kilometer. Så får vi se vad dagsformen säger om det!

Passertider:
5 km: 27:23
10 km: 54:49 (27:26)

15 km: 1.23:2 (28:39)

RunTobyRun!

Lyssna på dagsformen!

Det var tungt igår. Blött och blåsigt och till råga på allt var kroppen seg efter en sen men trevlig lördagskväll i goda vänners lag. Det hade verkligen inte varit svårt att dra fram en eller två godbitar ur ursäktskatalogen och stanna hemma men istället trotsade jag rusket och gav mig ut längs åkrarna.

Men visst. Det satt hårt inne. Det var allt annat än lockande att klä på sig för ett långpass i rusket, men ut skulle jag. 20 kilometer, minst. Så stod det ju i min planering men den har jag aldrig följt särskilt slaviskt så varför börja just nu?

Det handlar förstås om att lyssna på sin kropp och låta den bestämma tempo och distans. En bra dag springer jag lite längre eller snabbare, en tung dag som i går kan man inte göra något annat än att sänka ambitionerna så efter första kilometern valde jag att ställa om klockan till intervaller (3.5 minut/1 minut) och köra resten av passet som Run-Walk-Run, vilket funkade jättebra.

17.5 kilometer blev det till slut, årets längsta träningspass hittills. Visst hade jag kunnat pressa mig runt byn ett varv till för att komma upp i 20 km, men benen började kännas ganska stumma så det kändes bara onödigt. Sparar det till en annan gång!

RunTobyRun!

Central Park, here I come…


Central Park 1988

(Fortsättning på föregående inlägg)
Efter några dagars betänketid har jag nu bestämt mig för att förlänga säsongen med ytterligare åtta veckor till den 3 november, då jag förhoppningsvis kan pricka av världens största löparfest på min ”bucket list” genom att springa in i Central Park.

Presentkortet på 5 000 kronor i all ära, men det var den garanterade startplatsen i New York City Marathon som avgjorde saken. Jag kände helt enkelt att det var now or never. Och har jag lyckats beta av bergen på Färöarna, så har jag förhoppningsvis rätt bra förutsättningar för att ta mig runt New York också.

55 000 löpare, 300 korsningar, upp mot 2 miljoner åskådare. Kommer att bli så coolt. Så Central Park… Here I come!

RunTobyRun!

Countdown 4: när målet är nått då?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Texten nedan lade jag ut i går på bloggens parallella universum (löparcommunityn Jogg) tillsammans med race-rapporten från Köpenhamn. Föga anade jag då att jag redan idag skulle behöva skriva till ett helt nytt slut på texten…

Visit Faroe Islands på Instagram – ett konto som frossar i fantastiska bilder!

Så har ytterligare en månad gått, nu är det BARA sju kvar till höstens stora löpäventyr på Färöarna. Men sen då, när målet förhoppningsvis är nått, vad ska man då sikta på för att undvika att den stora tomheten infinner sig?

Ta en ordentlig titt på bilden ovan och tänk dig sedan att du kommer från andra hållet, uppifrån någon av sluttningarna och blickar ner mot den lilla pittoreska byn Tjörnuvik. Du vet att det är nära, men att det är för tidigt att ta ut något i förskott även om det bara är en backe kvar. En enda lång, jättebrant nerförsbacke där mjölksyran kommer att pumpa i dina utarbetade lårmuskler. Men där nere vid stranden, där väntar belöningen. Medalj. Vila. Lite mat. En kall öl. Kanske till och med ett bad om du är på det humöret. Det är den 7 september och du har precis klarat ditt stora mål för året, 21 km trail med många höjdmeter på Färöarna.

Men sen dä? Vad händer sen? Vad blir nästa mål – när målet är nått? Själv har jag ingen aning…

Jag läste någonstans att det tydligen är ganska vanligt att maratonlöpare firar sin målgång med att anmäla sig till ett nytt lopp – redan inom 24 timmar – och om detta kan man förstås bara spekulera varför. I vissa fall är det kanske revanschlusta, i andra fall ett sätt att fylla upp tomrummet som riskerar att uppstå när man äntligen uppnått det där målet man tränat så länge för. Det kan förstås också funka som en belöning – så gjorde jag själv 2016 då jag lovade mig själv, att om jag bara klarade mig i mål på Helsingborg Marathon så skulle jag fira detta genom att anmäla mig till Athen och det mest klassiska av alla lopp. The Authentic.

Två månader senare gick jag överlycklig i mål på den antika gamla stadion i Athen, men där och då var det inte tal om att anmäla mig till någon ny mara – tvärtom lovade jag mig själv att nu fick det vara nog. Inga fler maror för min del, halva sträckan räcker bra. Fast det sa jag å andra sidan 2014 också… Och då som nu tänker jag bryta mitt löfte för den 19 maj ställer jag mig på startlinjen till 40-årsjubilerande Copenhagen Marathon. Men i år kommer loppet ”bara” att vara ett träningspass av många på vägen till Färöarna. Men med lite tur kan den inställningen visa sig bli min framgångsformel till ett bra lopp. Annars är det inte hela världen.

Färöarna, förresten. Ett par månader efter att Ola och jag anmälde oss till strapatserna på Utiliv Festival visade det sig att lotten ordnade så att Sverige ska EM-kvala i fotboll mot Färöarna på bortaplan den 5 september, samma dag som vi kommer till Torshavn. Snacka om bingo!

Två dagar senare väntar 21 km över bergen på fårstigar och andra härliga underlag. Men sen då? Ja, det är förstås frestande att anmäla sig till Växjö Marathon eller Paris eller något annat spännande lopp men jag ska försöka hålla mig så länge som möjligt innan jag anmäler mig till något efter Färöarna. Återstår att se hur bra jag lyckas med det…

Ja, så var det alltså tänkt att texten skulle sluta. Att jag tänker vänta in i det sista med att anmäla mig till något lopp eller sätta upp något nytt drömmål efter Färöarna, att jag helst skulle vilja gå in i ”framtiden” utan något inbokat alls. Men så går jag och vinner ett presentkort hos Springtime på 5 000 kronor med garanterad startplats till New York Marathon den 3 november. Förutsatt att jag köper resan genom dem förstås, vilket skulle kosta typ 17 000 kronor efter vinstrabatten.

Tyvärr gick det inte att byta presentkortet mot något annat lopp, exempelvis Paris Marathon 2020, utan det är NYCM som gäller. Så nu har jag fått något att grunna på. Det hade ju varit superhäftigt att få springa i New York och med tanke på att det bara är ungefär var sjätte svensk som drar någon vinstlott i startplatslotteriet så kommer det kanske inte så många fler chanser…

(fortsättning följer)

RunTobyRun!

TBT #5: Tre länder på två timmar

Min femte och sista TBT (ThrowBack Thursday) – i alla fall för den här gången – handlar om en härlig dag i mars 2016 när jag fick min belöning för sju månaders elände och slit.

Det började med sju veckors förkylning. Sedan var jag så ringrostig att det kändes som att jag fick lära mig att springa igen, från scratch, och fick kämpa mig igenom passen med min tunga kropp. Efter ytterligare några veckor fick jag dessutom lägga mig på operationsbordet och plocka bort gallblåsa. Och sen, ja när det bara var några veckor kvar till resan söderut, så åkte jag förstås på ännu en förkylning. Typiskt!

image
Fastnade på en officiell bild efter målgången 🙂

Men det gick – trots två brutalbackar och trots att förberedelserna gått allt annat än planenligt lyckades jag springa Riviera Classics 23.8 klometer från Ventimiglia (ITA) via Menton (FRA) till Monaco i ett högre tempo än jag räknat med. Utsikten var magnifik längs vägen och känslan när jag ökade på stegen in i Monacos välkända ”F1-tunnel” och sedan rundade hamnbassängen, ja den var enorm.

Nyckeln till att klara loppet bestod i att jag satte upp väldigt tydliga mål, från den 11 oktober när jag kände mig klar med 7-veckorsförkylningen och fram till loppet den 13 mars. Planen gick ut på att springa en viss sträcka i mitt tänkta racetempo (5:30/km), först 6.7 km, därefter byggde jag på sträckan månad för månad tills jag var uppe i 20 km. Och sedan var det äntligen dags för finalen, slutmålet på DLVT, Den Långa (och krokiga) Vägen Tillbaka. En fantastisk dag. Och ett fantastiskt minne!

LÄS MER OM DEN LÅNGA VÄGEN TILLBAKA
(där hittar du även länk till själva race rapporten)

RunTobyRun!

Snygg nummerlapp men inga säkerhetsnålar att fästa den med – gav mig ut på en ”rolig” expedition bland butikerna i centrala Nice för att hitta nålar. Mon dieu! Räddades till slut av en brasiliansk löpare, som hade ett par nålar över och sedan dess tar jag alltid med mig några extra. Vem vet, någon annan kan ju behöva dem!

Ventimiglia: 15 minuter till start.

Menton – i det rosa huset rakt fram (från 1650) har vi bott under tre semesterveckor.

F1-tunneln i Monaco. Nu är det nära!

Hundra meter kvar!


Bubbel och en favoritmedalj i samlingen.

 

Redo för BUS!

Yes, fick en av de 200 åtråvärda startplatserna till sommarens Backyard Ultra Sydkusten i sommar.

I söndags hade medlemmar i Sweden Runners chans att tjinga de första 75 startplatserna till BUS – som tog slut på 7 (!) minuter. Så det gällde att vara laddad framför datorn klockan 21 i kväll, redo med kreditkortet, skön australiensisk progrock som soundtrack, fullt fokus på klockan i nedre högra hörnet och redo att klicka på musen för att lägga beslag på någon av de sista 125 platserna…

Men det gick – så nu är det bara att se fram mot ännu en upplaga av detta fantastiska lopp. Läs om 2018 års lopp HÄR!

RunTobyRun!

Uppdatering: det tog 2,5 minuter innan de 125 platserna tog slut! Otroligt! Missade du en plats? Ge inte upp utan håll utkik efter väntelista och den byteshandel som brukar uppstå veckorna innan loppet när skadade eller semestrande löpare erbjuder andra sina platser. Funkade för mig i fjol, fick till och med rätt storlek på tröjan!

Maratonmannen

Har ägnat kvällen åt en fascinerande föreläsning med Jan Haak om hans tuffa väg från botten till toppen – såväl geografiskt som symboliskt.

Jan Haak är planeringsdirektören som ägnade sommaren 2018 åt att springa från Malmö i söder till Kebnekaijse i norr för att sedan avsluta kraftprovet med att bestiga Sveriges högsta berg tillsammans med sina två barn. Och, som om det inte var nog så jobbigt att springa 45 maraton på 47 dagar, bokade han dessutom in ett antal samtal längs vägen för att diskutera livet och döden, cancer, vård och hälsa på stunder där de flesta av oss skulle stupat i säng av trötthet.

Hans prestation handlar varken om någon förlorad vadslagning eller om att hantera sin 50-årskris utan om att omfamna livet. Jan Haak vet precis vad han pratar om: först miste han sin fru i cancer och sedan drabbades han själv av sjukdomen, men lyckades inte bara överleva och komma tillbaka till livet, jobbet, träningen utan bestämde sig även för att leva sin dröm och anta en utmaning utöver det vanliga, en strapats de flesta av oss inte ens orkar drömma om.

Knäppt? Ja, det kan man kanske tycka, men erkänn att det är fascinerande att läsa eller höra om den här typen av ”knäppa” projekt, speciellt om det är för en god sak.

Hans berättelse bjuder både på mörkaste allvar och befriande skratt, som i anekdoterna om perifera lanthandlar, hur man försvarar sig mot björnar, projektleder sig själv och varför man i första hand ska välja ett par skor som är snygga.

Enda baksidan med att lyssna på ett sådant här föredrag är att det kommer att kännas lite fjuttigt nästa gång jag ger mig ut på en 7-kilometersrunda till grannbyn och tillbaka…

RunTobyRun!

 

 

Countdown 2: trailporr

Nedräkningen fortsätter, om än långsamt… Med nio månader kvar till Olas och mitt stora löpäventyr på Färöarna  känns det som en evighet – speciellt när man tittar på Utiliv Adventure Festivals ”trailporr”. Kan knappt vänta, vill dit nu!

Videon bekräftar att  det kommer att bli magiskt vackert, fullständigt asjobbigt och defintivt något att berätta om för eventuella barnbarn… Klicka på bilden nedan för att se filmen! (2’11)

Bilder från Utiliv Adventure Festival: https://utilivfestival.com. Det finns fortfarande platser kvar 🙂

Och sen då?

En vecka har gått sedan experimentet att köra Run-Walk-Run på 27.7-kilometersvarvet runt Lund. Och frågan är om det kändes någon skillnad efteråt?

Nja, i mitt fall handlar det mesta om dagsform och det är svårt att dra några kvalificerade slutsatser om hur stor nytta  jag hade av R-W-R under loppet. Första 21 gick ju bra, men sedan började jag känna mig trött och det hade jag förmodligen gjort även om jag hade sprungit hela vägen.

Det var segt i kroppen dagarna före start, vilket kan ha spelat in, och det har varit fortsatt segt efteråt så även när det gäller frågan om återhämtningen är det svårt att säga om R-W-R gjorde någon skillnad.

Har försökt att minnas hur det kändes efter BUS i somras (Backyard Ultra Sydkusten), ett lopp som för min del blev ungefär lika långt som varvet runt Lund men som bjöd på annan form av återhämtning i form av 10-15 minuters vila inför varje ny 6.7-kilometersrunda.

Men det är som sagt svårt att dra några slutsatser. I bägge fallen var benen rejält trötta och sega dagen efter. Får väl se till att göra om bägge så att jag får ett bättre empiriskt material att dra slutsatser från…

Men bortsett från det så tror jag på metoden för att orka långt.

RunTobyRun!

LUND RUNT: fick äntligen testa R-W-R i skarpt läge


# 56 – 181117
Lund runt (27.7 km)
2.57:20 (6:24/km Run-Walk-Run)

Det gick över förväntan, i alla fall i 22-23 kilometer. Sedan började jag tappa fart och med ett par kilometer kvar var det kört: krampkänning i vaden. Men trots att jag fick knalla hem sista två så klarade jag mitt tidsmål, att gå under tre timmar.

Det fanns flera skäl till varför jag ville springa Lund runt, trots den gambling det innebär vädermässigt att  springa långt i november. Det ena är att jag äntligen skulle få ett bra tillfälle att testa run-walk-run i skarpt läge, det andra att äntligen få se Lund.

Känner du till att jag arbetar i Lund, sedan maj förra året, så höjer du nu kanske på ögonbrynen och undrar vanudå, har han blivit helt tossig? Nej, inte alls, för när jag rör mig i Lund så gör jag det på ungefär samma friserade del som brukar locka turister: den med Domkyrkan, Stortorget, Universitetet, Kulturen, Stadsparken, centralen och de små pittoreska gatorna med gathus och stockrosor. Ungefär samma ”utsikt” får man för övrigt om man springer korta banan på Lundaloppet i maj.

Lund runt är något helt annat. Den osminkade, ocensurerade delen av Lund. Höghus, baksidan av Tetra Paks fabrik, Råby ungdomshem, en och annan betongromantisk gångtunnel under någon av stans huvudleder. Men banan  bjuder också på ett antal vackra och härliga miljöer som de flesta turister brukar missa: Råby, Nöbbelöv, Värpinge, Rinnebäcksravinen, reningsdammarna. Och så en ganska rejäl klättring uppför en av Sveriges mest kuperade stadskärnor, om inte den mest kuperade av dem alla. Från lägsta punkten upp till Brunnshög är det 77 meter enligt min Garmin. Inga branta backar, som ute på motorvägen, men en hel del små, sega, charmlösa motlut.

Med andra ord: nu har jag sett stan på riktigt!

Extra krydda dök också upp ungefär halvvägs, när en kollega kom ut och hejade, viftandes med en fransk flagga medan hon ursäktade sig för att det var den enda hon hittade. Allez, allez, allez. Härligt med pepp!

Dags för start! 230 löpare trotsade november och tog sig an utmaningen!

Run-walk-run, då? Ja, jag hade ju siktat på att anta utmaningen med intervallerna 4/1 (fyra minuter kuta, en minut gå) men ändrade mig i sista stund till 3,5 minuters löpning – vilket visade sig vara ett slugt sätt att lura mig själv. Varje gång klockan pep till – en halv minut tidigare än den gjort på träningspassen kändes det som en boost. Wow, är det redan dags att gå… Det här går ju riktigt bra…

Det kändes också skönt att börja gå redan efter 640 meter, så att huvuddelen av de andra löparna hann springa förbi istället för att hamna mitt i en stor klunga. Kände innan loppet att det borde vara lättare att springa R-W-R i sin egen ”bubbla” men det dröjde faktiskt över två mil innan det blev helt glest omkring mig så varje gång jag skulle börja en ny springintervall så påverkades jag av andra löpare. Det är mycket möjligt att detta ledde till att jag sprang lite för snabbt och att jag redan från början borde försökt sänka tempot med 15-20 sekunder.

Mina intervaller måste också tett sig lustiga för den klunga som låg i ett tempo runt 5:45-6:00. Hela första milen hoppade vi bock om varandra; antingen var det jag som sprang om dem eller så tog de sig förbi mig medan jag gick.

R-W-R innebar också att jag kunde hålla ett jämnt tempo, i alla fall upp till halvmarapasseringen. So far, so good:

5 km: 29:00
10 km: 59:03 (30:03)
15 km: 1.29:30 (30:30)
20 km: 1.59:55 (30:25)
21.1 km: 2.06:47
25 km: 2.32:20 (32:25)
27.7 km: 2.57:36 (preliminär tid)

Vackraste delen av banan går i det sydvästra hörnet, 23-27 km.

Efter 22-23 km började jag känna mig trött – trots att jag borde fått lite extra pepp av att det gick lite utför och var fin utsikt längs ravinen och genom Värpinge by. Men väl nere vid reningsdammarna (som är betydligt finare än man kanske skulle kunna tro) började det alltså ömma till i högra vaden, vilket det för övrigt gjorde även i somras på BUS efter 23-24 kilometer. Svårt att säga om det finns något samband.

Bestämde mig därför för att knalla sista två, vilket gick utan problem, och gjorde sedan ett försök att börja springa igen när det var typ 400 kvar. Det gjorde ont direkt på första steget så jag lät bli och svarade väl för årets långsammaste finish. Men jag slapp i alla fall bryta med 400 kvar… Det hade ju varit pinsamt.

Med detta sätter jag ”check” på försöken med R-W-R för den här gången. Kommer jag att testa igen? Ja, det tror jag, i alla fall på träning. På lopp, däremot, nja… Knappast något stort lopp, men kanske detta lopp igen om ett år. Vi får se!

RunTobyRun!