Dax för årets stora mål: Montreal (plus statistikhörnan 21K)


När man kommer till den här hårnålskurvan är det ganska exakt 14 kilometer kvar till målet i Parc Fontaine (bild från formel 1, juni 2016).

Det har varit en lång väntan men nu har det äntligen blivit dags att sätta mig på flyget tillbaka till Kanada och mitt stora löpmål för 2017: Rock ‘n’ roll Montreal Half Marathon. Och det ska bli så kul – även om det nog kommer att gå lite långsammare än jag hade hoppats kunna prestera.

Det var en gång en löpare som var ung, smal och hyfsat snabb och gjorde halvmaran på 1:27 – en tid som i dag känns minst sagt overklig. Efter ”omstarten” 2012 har det gått betydligt långsammare och den stora frågan inför söndagens halvmara är om det går att ta mig in under 2 blankt. Så mycket snabbare  lär det väl inte gå – fast visst hade det varit kul…

Det är nämligen inte bara 1:27 som är ett minne blott. Fjolårets dryga 1:50 känns också tämligen avlägset, det närmaste jag kommit hittills i år är de 2:09 jag gjorde för några veckor sedan på träning men så är jag ju varken ung, smal eller hyfsat snabb längre utan bara gammal och trött och med en tung säsong i bagaget. Det är först under augusti jag börjat få upp farten igen i några snabba femmor, som i sin tur ledde till en bra insats på Midnattsloppsmilen.

Frågan är nu om jag kan packa ner den där härliga känslan av att ”det går ju!” och hålla ett jämnt och bra tempo även på 21 km, ett tempo som även gör det möjligt att njuta av utsikten för det är ju – faktiskt – också en stor del av grejen med att åka utomlands för att kuta.

Så. jag tänker mig ändå att 2 timmar är ett realistiskt tidsmål – speciellt om det blir så att jag även ställer upp i 5-kilometersloppet på lördag. Springer man två dagar i rad får man nämligen en tredje bonusmedalj, coolt formad som en gitarr, men jag har inte bestämt mig om dubbla starter än utan det blir dagsformen som får avgöra när jag väl är på plats i Kanada. Har ju varit lite öm i ena hälen, så i och för sig kan det vara klokt att spara krutet till det lopp som jag egentligen är där för att springa. Å andra sidan har femman en helt annan bansträckning  – vilket kan vara kul – och dessutom är det bara en halvmil och det kan man ju i värsta fall gå som sightseeing. Maxtiden är generöst satt till 1:30 så det är inga problem att hinna runt innan de stänger.

Så vi får väl satsa på 2 blankt på söndag och skulle jag dessutom greja att gå in under 1:56 (5:30/km), ja då lovar jag att fira lite extra efteråt för då har jag all anledning att vara supernöjd.


Racerbana = extra snabba fötter?

Banan är inte särskilt kuperad och har start och mål på olika ställen av denna coola stad. Starten går uppe på Jacques Cartierbron och banan går bland annat ett varv runt Montreals formel 1-bana – som ligger på en ö i Saint Lawrencefloden – innan man når mållinjen i  Parc la Fontaine där banan också delar sig så att de som springer en hel mara fortsätter upp genom området Plateau. Loppets fullständiga namn är Rock ‘n’ Roll Montreal Half Marathon och för att leva upp till detta har arrangörerna anlitat ett 20-tal band som spelar längs banan. Väl i mål bjuds det på en lokalproducerad öl och konsert med ett bra kanadensiskt band (Moist) så det lär bli kul. Ja, förutsatt att det inte spöregnar förstås…

Förra året lockade halvmaran hela 13 718 löpare (6 938 kvinnor och 6 778 män), som sprang sträckan på i snitt 2.10:50. Som jämförelse kan nämnas att helmaran, som startar samtidigt, i fjol lockade 3 778 löpare (1 100 kvinnor, 2 676 män) och som nådde mållinjen på i snitt 4.20:07 – alltså nästan exakt dubbla snittet på halvmaran. Så med 16 000-17 000 löpare på startlinjen är det förstås risk för trängsel, i alla fall i början innan fältet börjar spridas ut. Men det ska bli så kul!


…men här är det bara typ 400 meter kvar!


Statistikhörnan: 21K
Hur har det då sett ut på mina egna halvmaror? Jo, sedan nyårsafton 2012 har det blivit 10 stycken, varav jag gått i mål i nio och brutit en efter 15 km för att jag inte mådde bra (klokt beslut). Tidsmässigt skiljer det hela 20 minuter mellan den snabbaste och den långsammaste:

1.47:02 Trondheim 2014, 1.48:22 Malmö 2014, 1.48:55 Köpenhamn 2013, 1.50:39 Veberöd 2016, 1.53:40 Köpenhamn 2013, 1.55:12 Trelleborg 2016, 1.56:18 Veberöd 2015, 2.00:49 Österlen (mörker) 2014, 2.06:51 Köpenhamn 2012

Som jämförelse kan vi också kasta ett snabbt öga på passertiderna vid 21.1 km på följande långdistanslopp:

1.52:41 Monaco 2016 (23.8 km), 1.54:56 Köpenhamn 2013 (maraton). 1.59:11 Barcelona 2014 (maraton), 1.59:19 Köpenhamn 2015 (25 km), 2.05:24 Athen 2016 (maraton), 2.11:22 Helsingborg 2016 (maraton),2.22:31 Christinehof 2016 (trail, 21.9 km).

RunTobyRun!

PS. Följ uppdateringar från Montrealresan via www.facebook.com/runtobyrun  Rapport kommer på denna sida så småningom… DS.

Heja Olle!

Han började i Timrå den 1 augusti och har snart hunnit halvvägs på sin 177-milalöpning genom Sverige – bra jobbat, Olle!

50 kilometer blev det i söndags och därmed totalt 824 – ett imponerande kraftprov som innebär att Olle Svalander sprungit längre på fyra veckor än jag gjort på hela året (vilket på sätt och vis är lite knäckande för en som hade hoppats vara uppe på i alla fall 1000-1100 km så här års).

Jag sprang med Olle ett par gånger i början av sommaren och följer nu nyfiket hans dagliga rapporter via Facebook och bloggen ”Hitta hem” och slås inte minst av alla hjälpsamma människor han träffat på längs vägen. Självfallet har jag också satt in en slant till hans insamling för Västsahara, 421,95 kronor för att vara exakt. Gör det du också!

RunOlleRun!

Olle i hårdträning inför sitt stora löpäventyr. Gissar att det blivit en hel stretching sedan jag tog denna bilden i juni utanför Smygehuk.

Sydkusten ”ultra”: 61.9-78.1 km


Kommungränsen mellan Skurup och Ystad på väg 9.

Så var det äntligen dags för den femte etappen av min sommarutmaning att springa längs Sydkusten. 16.2 kilometer blev det idag, från Abbekås till Ystad, mestadels på asfalt.

Jag tog vid i Abbekås hamn, där Olle och jag avslutade fjärde etappen i juli med en glass i den lilla kiosken, och följde kusten österut längs en liten grusgång. Men sedan blev det inte så mycket mer ”mjukt” underlag utan mestadels asfalt på den gång- och cykelväg  som går bredvid väg 9, 50-100 meter upp från havet, eftersom det är rätt svårt att springa nere vid vattenbrynet.

Det är nämligen inte så många sandstränder längs denna sträckan utan vegetation som går ända ner eller är där bara stora stenar  – vilket kanske kan vara upphetsande om man tränar för Kullamannen extreme, men inte om man som jag vill komma fram hyfsat enkelt och utan att vricka fötterna.

På de ställen där det fanns sandstrand var det dessutom svårt att springa långt ut, på ”fast” sand, utan att bli träffad av vågorna och är det något jag tycker illa om så är det att bli blöt om fötterna. Vilket förstås hände efter 3-3.5 km… Så jag bestämde mig snabbt för att hålla mig till cykelvägen – som är bra och erbjuder havsutsikt under större delen av sträckan – plus att det faktiskt är värt att vrida huvudet åt andra hållet lite då och då för där är det också väldigt fint emellanåt.

Att springa just den här etappen kändes faktiskt lite speciellt. För ungefär 20 år sedan jobbade jag nämligen ett par år som lokalredaktör på Ystads Allehanda varav den mesta tiden i metropolen Skurup, den kommun som Abbekås hör till. Så jag hittar fortfarande ganska bra i bygden och minns allehanda roliga, märkliga och spännande händelser. Ja, tråkiga också, förstås. Och mötet med ett och annat bygdeoriginal.

En av mina favoritartiklar handlade om en jordgubbsodlare, vars fält låg granne med Abbekås golfklubb och där det en sommar seglade upp en underbar liten konflikt, nästan som en scen ur Lasse Åbergs golf-sällskapsresa. Grejen var den, att det fanns ett ”dogleg vänster”, par fem-hål, vllket för oss som inte är golfare låter som rena grekiskan men på svenska skulle kunna förklaras med att banan ser ut som ett L och att mitt i 90-gradersböjen stod det ett träd, som man helst bör runda. Två slag dit, två slag upp på green och så en välriktad putt så har man klarat av banan/hålet på fem slag, vilket är godkänt. Men självfallet var det ett gäng golfare som kom på att man kanske kunde tjäna ett slag – eller rent av två – genom att gena över jordgubbsodlingen och så damp det förstås ner ett antal bollar bland gubbarna. Och så blev det ett jäkla liv med golfare som letade bollar och bonden som bad dem flyga och fara och golfare som undrade varför han måste odla just där…

När jag intervjuade jordgubbsodlaren parkerade vi min gamla Volvo intill nyss nämnda träd, i böjen, och så dröjde det inte länge förrän det sade klonk och så trillade det ner en boll vid mitt ena bakhjul. Vad gör man inte för att få en bra bild…

En annan höjdare var badkiosken i Mossby, som ligger en kilometer längre österut längs min löptur, dit redaktionen envisades med att ringa varje dag för att kolla hur varmt det var i vattnet och det är klart man undrar sånt – om det är sommar. Men inte när det regnat och varit kallt i flera veckor (tror detta måste varit 1998). Ägaren skrattade trött åt oss och konstaterade att ”vad spelar det för roll om ni skriver att det är 12 eller 14 grader, det är ändå ingen som kommer och badar”. Jag föreslog raskt att vi skulle dra till med 20 grader, minst, och skylla på tryckfelsnisse för att se om det kunde locka folk till stranden, men det hade kanske sett märkligt ut så det fick bli 14.


Strandhugg i Abbekås hamn med Ystads Allehanda 1997 och 1998…
Du hittar mig överst på vänstra bilden och i mitten på den högre.

Minns också våra sommarpatruller till hamnen i Abbekås, som handlade lika mycket om att visa upp oss för läsarna som att ha örat mot marken och försöka fånga upp vad det snackades om på byn. Två år var vi där och båda åren kom en tjej cyklande på en enhjuling. Hon hade börjat på cirkusskola och ville visa oss några trick och blev sedan cirkusartist på riktigt – vilket jag läste i samma Allehanda långt senare. Kul!

Det är såna minnen jag hade i huvudet medan jag sakta men säkert betade av asfalten österut. 16.2 kilometer blev det till slut och det gjorde inte så mycket att det inte blev strandstigar och sand under fötterna för jag känner att jag behöver mer asfaltsträning inför kommande utmaningar.

Eftersom jag hade ganska bra flow började jag raskt fundera på att kuta 5-6 kilometer till, mot Nybrostrand, men kände att det hade krävt lite koll på logistiken – typ när bussarna går tillbaka mot Ystad, där jag hade bilen. Men framför allt ville jag spana in hur stigarna går genom sandskogen för när/om jag fortsätter på etapp sex så vill jag inte bara kuta asfalt utan verkligen komma ut i terränglådan!

Enligt Eniro är det typ 26.4 km till Sandhammarens fyr, med lite extra terränglöpning blir det kanske 28-29 km vilket är möjligt att klämma på en etapp eller i alla fall två. Men vi får väl se om det går att klämma in under hösten, går ju lite tid på transporter plus att det kanske inte är så jättemysigt där ute i oktober…

RunTobyRun!

HÄR HITTAR DU BILDER OCH LÄNKAR TILL TIDIGARE ETAPPER

(Klicka på bilderna för att se dem i större format och upplösning)

Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)

 

 

Världen är bra liten!

För en månad sedan, när jag lade ut min rapport från första etappen av min träningsmara längs Sydkusten, blev jag kontaktad  av långlöparen Olle Svalander om jag inte ville ha lite sällskap på nästa etapp och det lät ju trevligt – speciellt som han hittar bättre bland strandstigarna än vad jag gör…

Jag kände till Olle sedan tidigare – i alla fall namnledes – efter att ha läst hans bloggar från en pilgrimsvandring i Italien för några år sedan. Och för bara några veckor sedan läste jag en artikel i Trelleborgs Allehanda om hans kommande äventyr, att springa 42 maratonlopp för att dra in pengar till Västsahara.

Sagt och gjort, vi stämde träff i Trelleborg och medan vi följde havet mot Smygehuk kom vi på att vi hade några gemensamma nämnare. Att vi båda jobbat på Sveriges Radio och att vi båda sprang Helsingborg Marathon förra året där vi  tidsmässigt borde hållit samma tempo, i alla fall de första tre milen. Kunde vi rent av ha ”sprungit på” varann utan att veta om det?

Efter gårdagens ”nässeletapp” mellan Smygehuk och Abbekås kom vi åter in på loppet i Helsingborg och att vi borde sprungit med samma roliga farthållargrupp. Så jag gick in på den film, som en av farthållarna i 4:30-gruppen spelade in med sin GoPro under loppet, och mycket riktigt, hittar faktiskt en sekvens på filmen där vi båda är med på samma bild och där jag ligger några steg före Olle.

Vad är oddsen för detta?

Hursomhelst, lycka till i morgon på BUS och sedan den långa strapats som väntar!

RunTobyRun!

Sydkusten ”ultra” 42.2-61.9 km

Det blev som jag hoppades – det fanns både tid och ork i kroppen att förlänga min ”fuskmara” längs Sydkusten till en ”fuskultra” och jag är så glad att jag sjösatte detta sommarprojekt.

Ett av mina träningsmål är ju att försöka komma bort från mina vanliga asfaltsrundor ute på Söderslätt och hitta nya upplevelser och intryck och det är precis vad mina etapper längs Sydkusten gjort. Att dela upp ”gerillaloppet” Sydkusten Marathon i tre lagom långa träningsetapper (11+17+14 km) visade sig vara en lysande idé och i dag sjösatte jag nästa del i projektet; att fortsätta till Abbekås och småningom även vidare till Ystad.

FÖRSTA ETAPPEN: FALSTERBO FYR-FALSTERBOKANALEN
ANDRA ETAPPEN: FALSTERBOKANALEN-TRELLEBORG C
TREDJE ETAPPEN: TRELLEBORG C-SMYGEHUK
BILDER FRÅN ALLA ETAPPERNA

Dagens första kilometer var också den tråkigaste, på asfalt längs en bilväg men när jag äntligen nådde Smygehamn och kunde smita ner längs en strandstig lossnade det med löpningen och det dröjde inte länge förrän segheten i benen försvann. Lustigt nog var det inte Alpernas backar som spökade utan semesterresans sista dagar i Prag, där vi kom upp i en dagsdos promenad på långt över 15 kilometer. Vilket kändes både i ben och fötter, vill jag lova!

Efter cirka en halvmil läste jag kartan fel och kom ut på en smal och stenig strand (se bild) men lyckades lirka mig upp i mer komfortabel terräng via en allmänning som så småningom mynnade ut på en garageuppfart. I Beddingestrand väntade Olle, dagens hare och vägvisare, och tillsammans styrde vi ut på en lång, härlig sandstrand. Tror vi sprang 5.5 kilometer i skön, fast sand, en riktig njutning. En och annan badbyxa och bikini tittade roat på oss och några hundar viftade på svansarna och undrade vad vi var för tokstollar men skit samma – vi hade ju ett annat mål för dagen!

Sedan blev det dags för dagens andra felnavigering – som slutade med att vi fick gina genom ett majsfält. Så här års är ju majsen bara 30 cm hög, men det var ändå en förvaring inför vad som väntade när vi närmade oss Abbekås och bestämde oss för att lämna den asfalterade cykelvägen för att det gick nog – enligt karta och Google – att ta sig ner till vattnet och följa stranden igen…

Det gjorde det inte utan det visade sig vara rena djungeln – kryddad med brännande nässlor så vaderna fick sig en omgång som hette duga. Inte skönt alls… (det visade sig efteråt att vi bara var 20 meter från att hitta rätt, men det var som sagt 20 meter djungel och inte någon angenäm upplevelse så beslutet att vända var helt rätt…)

Rundan, som var årets längsta hittils, innebar att den totala sträckan längs Sydkusten nu är 61.9 km. Till Ystad är det ytterligare cirka 17 – det tar vi om en vecka eller två!

RunTobyRun!

Sydkusten marathon (del 3)

I solsken och fläktande medvind (!) betade jag idag av den tredje och sista etappen av Sydkusten Marathon – 14 195 meter från Trelleborgs central till Smygehuk där en stor och kall mjukglass väntade som belöning!

FÖRSTA ETAPPEN: FALSTERBO FYR-FALSTERBOKANALEN
ANDRA ETAPPEN: FALSTERBOKANALEN-TRELLEBORG C

Denna gången fick jag sällskap längs vägen av vane långlöparen Olle Svalander, som har en tuff utmaning framför sig i sommar: att springa en sträcka på 176 mil eller 42 marathonlopp på i princip lika många dagar. Det kan låta knasigt, men det är för en god sak, nämligen att dra in pengar till välgörenhetsprojekt i Västsahara och jag kommer att hålla alla tummar jag har för att det ska gå vägen (jag vet ju hur fräsch jag brukar känna mig i kroppen dagen efter en mara, så blotta tanken på att springa 41 lopp till får mig att känna mig liten och klen…). Hursomhelst, vill du följa hans väg eller stötta projektet kan du göra det via  Olles blogg Hitta hem – 42 maraton för Västsahara eller via Jogg.se. Lycka till och tack för trevligt sällskap på dagens etapp!

Vi möttes vid Trelleborgs central och gav oss in bland bebyggelse, två gator ”upp” från hamnstråket, med målsättning att följa den rutt som använts under de senaste årens Sydkustlopp. Det innebär bland annat asfalt, grus, gräs, sand, lös sand, båtbrygga, kaninhålor, lite nässlor och så ännu mera sand. Den här gången hade vi – tack och lov – vinden i ryggen (till skillnad mot Sydkustloppet i fjol då det blåste snålt i nyllet hela vägen…) och det fläktade stundtals skönt.

Sista biten, efter att ha sprungit genom mysiga Böste, går på asfalterad cykelväg längs landsvägen mellan Trelleborg och Ystad och där var det förstås extra skönt att slippa den där motvinden. I hamnen väntade sedan en stor, kall mjukglass och den satt fint, det vill jag lova.

Har nu sprungit hela ”maran” från Falsterbo till Smygehuk – check på den – med en sammanlagd tid på 4.20:42 (att jämföra med höstens båda maror på 4.28 och 4.44, fast det var ju i ett sträck. Om än utan kaninhålor och sand…).

RunTobyRun!

Följ mig även på Facebook.com/runtobyrun!

 

Avslutar träningsåret i Småland – igen

På måndag är det fem år sedan jag återuppstod som löpare efter 16 år av dåliga ursäkter. Avslutar detta femte träningsår precis som i fjol och i förrfjol, i terrängen utanför Jönköping.

Varför åka till Småland för att lufsa i skogen, tänker kanske någon, ja den främsta anledningen är förstås att jag för tredje året i rad agerar taxi för att köra sonen till Dreamhack. Och vad kan vara bättre sätt att slå ihjäl tiden på än att ge sig ut i skogen?

Det blev en halvmara i skogen vid Hallbystugan fast i raskt gångtempo eftersom jag varit öm i knäet även denna vecka (efter Malmöloppet) och ville känna efter hur det skulle reagera av lite lindrigare belastning än att springa. Funkar planen, ja då kan jag förhoppningsvis springa klart tredje etappen av Sydkusten Marathon på tisdag innan jag tar ett par veckors vila från löpningen. Ska sedan testa att springa lite lätt, men får jag ont igen efteråt får jag nog gå och kolla vad det är som spökar.

Dags alltså att summera träningsår fem, ett märkligt sådant. Hösten var härlig och problemfri, träningsdosen på 15-17 mil i månaden och jag hade ork att ta mig till mållinjen både i Helsingborg Marathon och Athens Authentic Marathon.

Sen bröt ryggontet ut på självaste julafton. Och sen förkylningarna och jaja, vi ska inte tugga det där en gång till, men alla hostor och skavanker gick förstås ut över träningen och hade jag inte varit envis och kämpat mig ut på alla substitut-gångpass så hade träningsdosen knappt letat sig upp över 100-milastrecket.

Nu blev det till slut 143 mil, klart bättre än mitt förstahandsmål på 120 mil, men inte i närheten av att nå Sveriges längd (157 mil) som var mitt andrahandsmål och som jag hade inom räckhåll, åtminstone till mitten av februari. Det är också bara 22 km från mitt ”rekord” på 1454 km under ett träningsår, vilket jag garanterat hade kommit upp i om jag inte hade fått ont i knäet på slutet.

RunTobyRun!

HALLBY – sprang här även i fjol men kände inte riktigt igen mig i början. Kan vara så att de dragit om slingan något eftersom det var nya banmarkeringar. Milrundan är skönt kuperad och bjuder in till ett sköntflow och bjuder dessutom på olika typer av underlag. Riktigt fint blir det efter 4 km när man kommer in i granskogen även om det var lite klafsigt på några ställen. Och rätt vad det var, på andra varvet, stod det ett brudpar i vägen för att bli fotograferade. Trevligt (även om det blev en suddig bild, tagen halvt i smyg…). Klicka på bilderna för att se dem i större format!

Fusk-mara blir fusk-ultra?

Laddar nu upp för sista etappen, 14 195 meter, till målet i Smygehuk för min tredelade träningsmara. Och jag börjar redan fundera över fortsättningen och att göra min ”fusk-mara” till en fusk-ultra”.

För varför stanna i Smygehuk när man kan fortsätta följa kusten österut? Till Abbekås är det 17 km, till Ystad ytterligare 16, Kåseberga 17 och till Sandhammarens fyr drygt 10. Sammanlagt skulle det innebära runt 103 km från Falsterbo längs vår sydligaste kust till kusinfyren i öster – onekligen en skön utmaning. Som dessutom skulle innebära en bra anledning för mig at använda Skånetrafikens sommarkort.

Sträckorna Smyge-Abbekås och Abbekås-Ystad går nämligen hyfsat lätt att ta sig till och från med allmänna kommunikationsmedel, slutetapperna till Kåseberga och Sandhammaren kräver lite mer planering eller bil. Men det får i så fall bli i slutet av sommaren, så det finns all tid i världen att planera rutten. Men först ska jag ta mig till Smygehuk…

RunTobyRun!

Sydkusten marathon (del 2)

Äntligen dags för andra etappen av min sommarutmaning att springa Sydkusten Marathon, uppdelad som tre sköna träningspass. Hittar bara ett fel på dagens 17 kilometersrunda: motvinden…

FÖRSTA ETAPPEN: FALSTERBO FYR-FALSTERBOKANALEN

Tar vid där jag slutade i söndags, vid Falsterbokanalens östra fäste, och tar sikte på ett lugnt och mysigt promenadstråk in bland tallskogen och Per Albinlinjens gamla stridsvagnshinder från andra världskriget.

Efter en stund kommer jag ner till Kanalbadet, dit familjen ofta åker för att bada. Eller rättare sagt: jag brukar ta igen mig på en filt medan min dotter Vattendjuret härjar runt i vattnet. Svänger vänster och bestämmer mig för att försöka hålla mig borta från själva stranden, som är lös och sandig, och det innebär en stunds irrande upp och ner mellan sanddynerna medan jag letar efter små stigar nedanför badhytterna. Här och var går det bra men så sticker det fram hus eller staket och jag tvingas upp på dynerna igen. Känner att det inte är optimalt utan ”ger upp” och söker mig ner till vattenbrynet, där jag får riktigt bra fäste i den sand som varit blöt under natten.

Fram till kommungränsen, vid ungefär 6.5 km, är det mjuk löpning på allehanda underlag. Ett tag är det riktigt bra grusväg och stig, ett tag gräs genom en stor hage där jag stannar och noga läser igenom bondens defintition av att passera ”på egen risk” men eftersom det inte är några tjurar i sikte klättrar jag över en trappstege och fortsätter österut tills jag gör ett ödesdigert vägval. I min iver att undvika landsvägen läser jag terrängen fel och kommer ner på en smal, stenig strandremsa full av tång och ovanför det meterhöga blommor och gräs och sedan ett stängsel. Bara att bita ihop – eller vända.

Tappar åtminstone en minut på kilometern i djungeln och tycker mig höra något gammalt lumparbefäl mala ”i terräng nedgår ofta marsch-hastigheten”. Hinner också oroa mig för fästingar innan jag kommer upp på landsvägen, där motvinden är extra påtaglig,

En tappad minut på en sån här nöjesrunda betyder ju egentligen ingenting, men i det här fallet hade det kunnat få en avgörande betydelse… Återkommer till det, men först passerar jag genom Skåre, där hamnen bjuder på ett litet mysigt byahus och ett lika litet fiskemuseum. Kommer vidare till startplatsen för Sydkustloppet 2016, men väljer att lyssna på Sydkusten Marathons goda råd att hålla mig på vägen istället för att ge mig ut i grönskan och följa kustlinjen, över golfbanan. En annan dag hade det kanske gått bra, men idag är det fullt med bilar på golfklubbens parkering och jag vill inte bjuda golfarna på möjligheten att öva prickskytte på moving targets.

Kommer upp till E6:an och svänger av längs cykelvägen in mot Trelleborg. Äntligen lite grus under fötterna igen! Börjar tittar lite oroligt på klockan. Med 2 kilometer kvar till mål inser jag att jag fortfarande har en teoretisk chans att hinna med Pågatåget – om jag spurtar… Så jag lägger på en rem… Har legat på runt 6:10/km hela passet – förutom ovan nämnda djungelsträcka – men höjer nu tempot. 15-16 km går på 5:50, 16-17 km på 5:25 och när skjutdörrarna öppnar sig på stationen har jag bara 5 sekunder tillgodo på min klocka. Springer genom vänthallen, ut genom nästa skjutdörr och, jo, det står två tåg inne… Men ska jag hinna… ? Vore väl så j-la typiskt om tåget skulle börja rulla i exakt samma stund som jag trycker på knappen för att öppna dörrarna…

Men jag hinner ombord. Dörrarna stängs och tåget börjar rulla… Jag hann alltså med typ sju sekunders marginal… Så nära var det alltså att den där djungelrutten hade kostat mig en halvtimme i väntan på nästa tåg.

Spurten innebar också en liten revansch på kollektivtrafiken, som snodde en halvtimme av mig i morse när jag åkte först tåg och sedan buss till starten vid Falsterbokanalen. Hade ursprungligen tänkt göra detta en vardag, då tar det 40 minuter att åka till starten – vilket är helt okej – men på helgerna är turerna inte synkade med varandra utan det tog över en timme.

Nästa runda går från Trelleborg C till Smygehuk och då måste jag alltså komma upp i 14 195 meter för att det ska bli full marathondistans. Hittills visar klockan 2.48:37.

Bäst i dag: mer omväxlande än första etappen, många olika underlag, i alla fall första delen av sträckan (se bilderna nedan). Går att springa med utsikt mot vatten nästan hela vägen, speciellt om man väljer att börja rundan med att följa Falsterbokanalen söderut istället för att, som jag gjorde, springa genom tallskogen. Vädret i dag hade varit idealiskt – om det varit vindstilla…

RunTobyRun!

Fler bilder: klicka på ikonerna för att se dem i stort format!