Reportage på gång!

Höstnumret av Magasin Spring är på väg till tryckeriet med bland annat mitt stora reportage från Färöarna och Atjan Wild Islands Festival. Skoj!

Spring är numera medlemstidning för ”Springklubben” och säljs därför tyvärr inte längre i butik. Lösnummer kan dock beställas via https://springlfa.se/losnummer/ (senast den 19:e). Du kan också testa två nummer för samma pris, 79 kr, via http://spring.prenservice.se/KodLandning/Index/…

Blått eller gult? Eller inget?

Dags för den – snudd på – viktigaste frågan inför New York: ska jag springa i blått eller gult? OM jag kan springa, det vill säga… Eller gå… Vilket idag känts fullständigt uteslutet. Så jäkla trist. Men det är som det är.

Viktigast nu är förstås att få ordning på ryggen, så att jag kan funktionera normalt. En maraton mer eller mindre på cv:t är det väl knappast någon mer än jag själv som bryr mig om. Men det kommer förstås kännas lite märkligt att vara på festen, men ändå inte. Som att stå bredvid på skoldansen och glo medan alla andra har kul: de hippa, de coola, de snygga.

Hotellet kommer att vara fullt av svenska löpare. Mässan kommer att vara full av löpare – kanske inte alla 55 000 samtidigt, men ändå – och det kommer att vara svårt att röra sig i stan nästa söndag utan att märka att det är maraton på gång i stan. Och efteråt kommer alla svenskar att sitta på bussen till flygplatsen med sina medaljer om sin hals och prata om vad som hände var på banan och hur fantastiskt det var med 2 miljoner åskådare.

Nej, jag är inte bitter. Jo, lite… Men det är som det är, inte så mycket jag kan göra något åt utan jag får försöka se till att ha några bra semesterdagar ändå med hockey, musik och – givetvis – kolla hur det går på maran. Åker förmodligen med ut till Staten Island på morgonen, kollar stämningen i ”runner´s village”, kollar starten och tar sedan färjan och tunnelbanan tillbaka till Manhattan och hittar någon lämplig plats att glo.

Samtidigt är jag som grodan – jag lever på hoppet. Och i den bästa av världar så står jag på startlinjen och lyckas sedan ta mig runt. Det blir kanske inga stilpoäng men vafan… Skit samma om det tar fem eller sju timmar, men det skulle betyda väldigt mycket ifall jag lyckades ta mig runt efter allt elände under september och oktober. En mara är förvisso en världslig sak, det kommer fler chanser – även om detta nog är min första och sista chans just i New York.

Men som det känns idag blir det ingen start. Det gör helt enkelt för ont. Enda trösten är väl att det är ”bättre” att veta om i förväg, att det inte blir något lopp, än att vakna upp på morgonen med ont i halsen och feber.

RunTobyRun! (Förr eller senare springer jag igen!)

Ytterligare ett fall framåt…

Veckan har bjudit på ytterligare ett fall framåt, med bland annat två pass över milen. Men tiden är knapp och det kommer att bli tufft i New York, jäkligt tufft…

Ja, formkurvan fortsätter att peka uppåt och kan jag bara träna på som planerat så kommer det nog att gå bra i New York. I alla fall första halvan, sen kommer det nog att bli jäkligt tufft. Men det är som det är, bara att gilla läget och fortsätta kämpa på enligt plan B: övningar hemma morgon och kväll, cykel och gång på löpband samt ut och springa i ungefär samma omfattning som jag skulle gjort de sista två veckorna fram till loppet.

Plan B kommer att rädda lite av, men långt från all den kondis jag tappade under fyra veckors förkylning och ryggont. Men de missade långpassen finns det förstås ingen möjlighet att ”rädda” tillbaka så här sent inpå loppet. Som sagt: bara att gilla läget…

Inviger nya cykelvägen över kommungränsen

Men det finns glädjeämnen… I onsdags lyckades jag springa min första hela mil på 1.5 månad och det var onekligen en stor boost. Inte bara för att jag grejade det; det var dessutom usla förhållanden i Pildammsparken: spöregn, lerigt och gigantiska vattenpölar att försöka hålla sig borta från (i alla fall på första varvet, sedan är det bara att inse att fakkit, det är inte lönt…). Det var oerhört skönt efteråt!

Dagens 12.5 km var mitt första träningspass på asfalt sedan jag fick ont i ryggen, och det kändes också riktigt bra efteråt. Gjorde milen på ganska exakt 60 minuter, vilket är det tempo jag egentligen hade planerat att försöka springa New York i. Men det kommer förstås inte att funka i fyra mil, frågan är om det ens skulle funka halva vägen. Så jag tänker mig att gå ut i ett tempo runt 6:30 – i alla fall efter den inledande 60-metersbacken uppför Verrazzanobron. Går det, så flyttar jag ner en startfålla till nästa farthållargrupp, men i värsta fall får jag köra solo ungefär som jag gjorde i Grekland 2016.

Målet, oavsett, blir förstås att komma i mål. Och försöka njuta så mycket det bara går längs vägen!

RunTobyRun!

FÄRÖARNA 21 KM TRAIL – magiskt vackert, magiskt jobbigt

# 67 – 190907
The Faroe Islands Mountain Half Marathon
(Atjan Wild Islands Festival) 21.1 km/1625 höjdmeter
4.58:56 (14:13/km)

FLER BILDER FRÅN LOPPET HITTAR DU HÄR

9:15 i morse var det äntligen klara färdiga gå för bussen ut i Saksun och loppet vi längtat efter sedan slutet av oktober förra året. De senaste veckorna har dock både Ola och jag fyllts av tvivel, om vi tagit oss vatten över huvudet och överskattat våra förmågor… Kommer det inte att bli i läskigaste laget? Och är inte alla andra bättre tränade för uppgiften?

Efter att ha kört ner genom den vackra dalgången till Saksun tog vi rygg på tävlingsledningen och gick ner på den mörka, nästan svarta stranden. Antar att det är rätt få lopp som kan matcha en start som se denna – så vackert!

Första biten bestod av stenig grusväg och en kort sträcka asfalt, sedan gick vi på skrå längs sluttningen och redan efter ett par kilometer gav jag upp hoppet om att hålla mina fötter torra.

Efter cirka 4.6 korsade vi en liten bäck/fors och sedan gick det rätt uppför i tvä kilometer. Här hann jag ikapp en engelsk tjej, som jobbar för festivalen och registrerade mig i torsdags och skojade om att hon lovat att det skulle bli en ”walk in the park”. Det skulle det inte bli. Tvärtom…. Stavarna fick jobba för fullt och jag är så glad att jag tog dem med, hade nog inte gått annars.

Bakom toppen på Sandfelli väntade dagens enda checkpoint – och enda chans att dra sig ur… Men vi fortsatte vidare mot den läskigaste kilometer jag någonsin sprungit/gått/krupit.Det var nämligen inte meningen att vi skulle ta oss runt Langfjall utan rätt upp på de smala bergsryggarna med djupa stup på vardera sida. Till råga på allt blåste det rejält – kammarna ligger på cirka 700 meters höjd – och jag måste erkänna: jag var rädd som f-n när jag kröp upp på den första. Snacka om att få igen för sin fåfänga…

Det var läskigt men vi grejade det och fortsatte över ett månlandskap av stora stenar. Efter en brant och blöt nerförsbacke och sedan en ny klättring uppför kom vi ner på ett stort gräsbevuxet området ovanför Saksun – här fick vi chansen att se vattenfallen uppifrån vilket var mäktigt. Tog en drickapaus ur den lilla forsen och fortsatte sedan den sista tredjedelen som består av en gammal vandringsled mellan Saksun och Tjörnuvik. Här var också brant emellanåt men i alla fall en stig…. Stannade vid en annan bäck och fyllde min ena vattenflaska. Gott!

Sista fyra går utför. Efter ett tag dyker målet i Tjörnuvik upp nedanför oss, en liten by med typ 70 invånare som bokstavligt talat ligger vid vägs ände. Men än var det långt ner – och dessutom kladdigt.

När jag äntligen kom ner till målet på stranden, fick min medalj och min öl, ja då var lyckan total. Magiskt vackert, fruktansvärt brant och jobbigt på sina ställen och så den där riktigt läskiga kilometern… Jag är så glad att det inte regnade eller var dimma, då hade jag nog inte vågat mig upp utan vänt tillbaka till checkpointen och gett upp.

RunTobyRun!

Här är några bilder från mobilen. Fler bilder från strapatsen hittar du under BILDER

På väg ner till starten i Saksun
Fem minuter till start – vackraste startplatsen någonsin?
Två kanadensiska löpare med hejaklack på den korta asfaltsträckan i början av loppet
Vi passerade två bergskammar – riktigt läskigt i vinden med stup på båda sidorna
Hade hellre sprungit runt än längs kanmen…
Jesusljus ovanför Saksun
Äntligen! Vi ser målet men det är flera kilometer kvar…
Vägen net mot mål
Målgång i Tjörnuvik – nästan lika vackert som starten i Saksun
Ola och jag jublar efter målgång
Medaljen

Kuta till Salzburg

Du är bjuden på kändisbröllop i Salzburg men väljer – till skillnad mot de flesta normalt funtade människor – bort alla former av bekvämt resande för att istället ta dig ner till Österrike med löparskor på fötterna och med en minimal packning på ryggen...

Två år efter Springa med vingar har Lundaförfattaren Dekius Lack (alias Krister Gerhardsson) släppt en ny bok om sin karaktär ”Kristoffer”.

Förra gången bestämde sig Kristoffer för att springa från Lund till Aten på 80 dagar i sällskap med två gamla kompisar – läkaren Martin och sökaren/före detta missbrukaren Tommy – för att sedan, som grädde på moset. avrunda utflykten genom att springa den klassiska maran från Marathonas till Aten. Genom slumpens försorg fick de oväntat sällskap på stolleprovet av en känd amerikansk skådespelerska, Mary, som visade sig vara en fena på att springa långt.

Den nya boken utspelar sig två år senare och börjar med att Kristoffer och Martin blir bjudna till Marys bröllop i Salzburg. Martin, som har fullt upp i läkarkarriären, bestämmer sig för att ta flyget ner, medan den nyskilde författaren Kristoffer bestämmer sig för att springa ner, det är ju trots allt bara 120 mil eller så. Och precis som i första boken dröjer det inte länge förrän slumpen träder in i handlingen.

Den första boken var spännande och fascinerande, förutom att jag tyckte att det var för många märkliga tillbakablickar från killarnas förflutna. Det gällde framför allt beskrivningen av Tommys osannolika liv, där det kändes som att Lack tog i lite för mycket för att skapa karaktären. Själva storyn däremot, löpningen till Grekland, kändes som att den skulle kunnat vara äkta utifrån hur Lack skildrar hur kroppen reagerar genom trötthet, skador och utmattningssymptom längs vägen. Samtidigt var det, för mig som aldrig sprungit längre än ett maraton, svårt att komma ifrån att det är jäkligt långt till Aten och att det ska väldigt mycket till för att en person ska orka springa dit på 80 dagar. Men det kan ju bli en bra story ändå.

När natten kommer är vägarna mina är, precis som föregångaren, väldigt svår att lägga ifrån sig. Man vill ju veta hur det går, ska Kristoffer orka springa hela vägen? Och kommer han fram i tid?

Eftersom den nya boken är en direkt fortsättning på Springa med vingar är det nog en förutsättning att du läser ettan först, annars är det nog stor risk att du uppfattar den nya boken som en snurrig och osannolik samling skrönor om de människor Kristoffer möter längs vägen. Att han dessutom springer dagsetapper på både sex och åtta mil, 17 dagar i sträck, utan att äta och sova ordentligt, gör kanske heller inte berättelsen särskilt trovärdig. Men spännande.

Det kan också vara en fördel att läsa Springa med vingar först för att få ett slags facit till vem Kristoffer är och vad som driver honom till de här, rätt så knasiga strapatserna. Den förra boken förklarar också hans relation till den ständigt närvarande – och frånvarande – sökaren Tommy. Som i boken fått formulera följande: ”löpningen är det närmaste vi kan komma för att förstå världen. Små korta stunder under ett långpass då vi får glimtvis kunskap om vad allting handlar om. Man upplever det kanske inte förnuftsmässigt. Nej, det är på ett djupare plan än så. Allting hamnar på rätt plats inom en och man lyfter blicken mot himlen och det vibrerar hela vägen in till själens innersta pumpande eld. Man kan inte formulera det i ord”.

Dekius Lack gör i alla fall ett försök att formulera löpningen i ord – att han själv är långlöpare råder det ingen tvivel om.

RunTobyRun!

Ny chans att få göra VM-debut!

Bild: Gdynia Polmaraton

Äntligen får jag en ny chans att göra VM-debut och komma hem med en ”VM-medalj”! Den 29 mars nästa år avgörs nämligen VM i halvmaraton i Polen, där jag tillsammans med 12 000 andra ”vanliga” löpare kommer att försöka ta rygg på de vindsnabba afrikanerna…

VM-halvmaran avgörs vartannat år och sedan Köpenhamn 2014 är loppet öppet även för oss som inte slåss om ädla medaljer. I Köpenhamn fick jag kasta in handduken på grund av sjukdom och det kändes jäkligt surt (var dock så risig att det inte fanns på kartan att ens försöka springa och det var i alla fall bättre än att stå i startfållan och tveka om man har lite ont i halsen eller inte).

Hoppas på bättre lycka nästa år och en förhoppningsvis häftig upplevelse och VM-debut! Det blir dessutom första gången som jag besöker vårt södra grannland Polen – trots att det ligger så nära har det hittills varit en vit fläck på kartan för mig.

När det gäller tätlöparna så kommer jag låta de snubbarna sticka iväg i sitt eget tempo – så jag får hålla mitt. Vore bara korkat att försöka hänga på någon som springer nästan dubbelt så snabbt..

RunTobyRun!

Blir nog tuffare än jag trott…

En vy som liknar utsikten ner mot målet i Tjörnuvik.

Arrangörerna på Färöarna har äntligen släppt lite mer info om loppen den 7 september och förstärkt bilden av att det kommer att bli tufft. Väldigt tufft…

Utifrån banbeskrivningen ser halvmaran ut att bjuda på hyfsat ”normal” löpning i ungefär 3 kilometer. Alltid något! Resten av sträckan består av ojämn, brant eller allmänt läskig terräng från 0 meter över havet upp till 537 meter och ner igen så det blir till att inte kolla för mycket på utsikten medan vi är i rörelse utan fokusera på var vi sätter fötterna och se till att använda stavarna så mycket som möjligt som stöd för att inte riskera att drutta omkull på något obra ställe.

Ska också bli intressant att se hur logistiken runt loppet kommer att fungera. Exempelvis ingår det en obligatorisk buss ut till det perifera startområdet i Saksun, vilket ju är jättebra, däremot kommer arrangörerna att ta extra betalt för transporten hem från det ännu mera perifera målområdet i Tjörnuvik. Hur mycket hemtransporten kostar och hur det är tänkt funka ska väl förhoppningsvis framgå av den slutliga deltagarinfon som kommer om några veckor.

Vill ju inte gärna missa den där hemtransporten – från Tjörnuvik finns det nämligen inga allmänna kommunikationer och att gå fem mil för att komma ”hem” till Torshavn är ingenting som lockar… Speciellt inte efter en brutalt tuff strapats över de färöiska bergen.

I fortsättningen kommer jag nog att njuta över att få springa ett lopp som är lättlöpt och hyfsat platt – även om det garanterat inte kan erbjuda riktigt lika magiskt vacker utsikt som på Färöarna…

RunTobyRun!

Sveriges vackraste mara har fyllt fem – grattis!

I helgen fyllde Sveriges kanske vackraste mara fem år – ”gerillaloppet” Sydkusten marathon mellan fyren i Falsterbo och dess kusin i Smygehuk. Grattis!

Ja, det har alltså hunnit gå fem år sedan pionjärerna Fredrik och Per gav sig ut för att springa sträckan – som av en slump visat sig vara ganska exakt 42 kilometer. Reglerna är enkla: du startar vid fyren i Falsterbo, svänger av genom Skanör till Falsterbokanalen och sedan ner mot Kämpingestranden och väl där, ja då är det bara att se till att ha havet på höger sida. Vill man springa i strandbrynet gör man det, vill man söka sig längre upp för att hitta fastare underlag så gör man det. Och det är definitivt tillåtet att stanna och ta en glass eller en fika längs vägen, vilket inte bara gör Sydkusten marathon till ett av landets vackraste, utan även ett av de ostressigaste loppen du kan springa. Loppets ”hall of fame” vittnar om strapatser i allt från svinheta 27 grader till nollgradigt, snöglopp och hård motvind. Som sagt, det här loppet har något för alla!

Jubileumet firades genom att ett gäng glada löpare gav sig av för att trotsa värmen och motvinden. Ytterligare några hoppade på längs vägen och själv hade jag planerat att hänga med gänget till Trelleborg (cirka 28 km) men fick förhinder. Valde därför att försöka greja sträckan idag istället, själv, när temperaturen var lite bättre lämpad för löpning. Vinden hade däremot inte mojnat så det var stundtals rätt tufft, speciellt när jag kom ner på Kämpingestranden.

Där och då bestämde jag mig för att lyssna på väder och dagsform och helt enkelt kliva av. Och i samma stund som jag klev på bussen i Höllviken, då kom det en liten regnskur vilket förstärkte känslan av att jag fattat rätt beslut. En dag som denna räckte det bra med 17.2 km.

Strandväder…

Kuriosa: i lördags var det flera löpare som fick ett ofrivilligt stopp vid Falsterbokanalen för att de råkade tajma en broöppning. Jag spurtade sista 700-800 och hann precis över innan lamporna började blinka, men tyvärr visade det sig snabbt att den där ruschen gick ut över orken. Skulle kanske stannat vid kiosken innan bron och tagit en glass istället…

RunTobyRun!

Ps. Har tidigare sprungit Sydkusten marathon uppdelad på tre etapper samt fortsatt österut till Ystad i en ”fuskultra”. Se bilder och läs mer HÄR

Busigt på BUS?

Starten på andra varvet (foto: Hans Wachner)

Där är ju han! Och där är ju jag! Och där är ju snubbarna som försökte bräcka varandra med sina bästa och värsta ultraminnen. Och kolla, vilken rolig bild på Ola!

Sitter och bläddrar bland alla hundratals bilder som fotograferna Hans Wachner och Catherine Thiesen tog under förra helgens BUS/Backyard Ultra Sydkusten och som ligger ute för allmän påsyn på Sweden Runners facebooksida. Antar att jag inte är ensam om att sitta och gotta mig åt bilderna och ”gå igenom” loppet en gång till. Bra service i ett, återigen, bra arrangemang!

Där är förstås brudparet, som gifte sig under startportalen inför det femte varvet. Men där är också alla vi andra, alla vi som inte gifte oss på BUS. För övrigt var nog bröllopet det busigaste jag såg under loppet, såvida det inte var huliganer som var framme och ryckte av min tältduk och inte vinden, som jag trott… Nej, det var snarare som en enda stor familjeträff med löpare i alla åldrar och format och med helt olika målsättningar inför dagen eller dagarna i Trelleborg.

På bilderna hittar jag snubbarna, som jag sprang intill under något av varven, som verkade känna varandra rätt bra men nog inte setts på länge. Som ägnade varvet åt att berätta för varandra om sina olika ultraäventyr och distanser som jag själv aldrig ens skulle kunna drömma om. Eller tjejerna, där den ena suckade över att hon nog bara skulle orka 15 varv eller så. Varpå hennes kompis kontrade med att hon siktade på minst 18. Snacka om klockren psykning!

Norpar lite roliga fakta om loppet från arrangörerna Sweden Runners:

  • Antal som startade: 227 (detta gör BUS 2019 till världens hittills största Backyard Ultra).
  • Vinnare på 35 varv: Niclas Gällentoft.
  • Antal löpare som fortsatte in på dygn 2/varv 25: 12.
  • Antal varv som sprangs av alla tillsammans: 2 347.
  • Totala antalet mil som avverkades: 1574 mil.

Den sammanlagda längden motsvarar, ganska exakt, fågelvägen mellan Trelleborg och Treriksröset. Fem gånger, tur och retur… Imponerande!

RunTobyRun!

Nerför ”gåbacken” (foto denna och nedan: Catherine Thiesen
Och så dags för obligatorisk high-five med arrangör-Marcus…
…innan spurt mot mål. Eller nåja… De flesta tar det rätt lugnt på upploppet för att inte bränna kraft och energi i onödan inför nästa varv. Marcus kom, enligt egen utsago, upp i cirka 3 000 high-five.

TRELLEBORG: busväder på BUS

Världens sötaste hejaklack, ett bröllop i löparskor och kastvindar som vällde in på Albäcksvallen – där har du tre oväntade fenomen som satte färg på årets Backyard Ultra Sydkusten. För egen del gick det som jag hoppats; att jag orkade ett varv längre än i fjol. Som säkert hade blivit ytterligare ett om inte vinden spelat mitt tält ett spratt.

# 65 – 190706
Backyard Ultra Sydkusten (BUS) 33.5 km
3.46:33 (effektiv löptid, 6:46/km)

Dags för första rundan – det vackraste och bästa varvet om man får tro arrangörerna. Fast det brukar de i och för sig säga om alla varv…

Frågan för dagen var förstås vilket humör vädergudarna skulle vara på, men av fredagens solsken syntes inte ett spår när jag kom till Albäcksvallen i morse för att sätta upp mitt tält i regnet – vilket kändes väldigt mycket ”lumpen”.

Fredrik och Kenneth, som varit ute och provat banan på morgonkulan, intygade att spåret var i bra skick men att det var gott om blöta buskar och annat som stack ut – så räkna med att bli blöt.

Har tränat ett antal varv längs BUS-banan för att försöka tajma in en varvtid runt 45 minuter, det vill säga ett tempo på 6:30-6:40, Första rundan gick betydligt långsammare än så (47:20) vilket till stor del berodde på att vi fastnade i trafik uppför och uppe på ”gåbacken” i början av varvet. Andra varvet ställde jag mig längre fram i fållan och sprang sedan varvet i ett mer normalt träningstempo, 43:35 och därefter noterade jag varvtider mellan 44:50 och 47:10.

Tredje varvet avtog regnet, men sedan började det igen. ”Djungelstigen” mellan 1.3 och 1.8 kilometer – bästa biten på banan – började bli lite slirig och jag kan tänka mig att den kommer att bli rätt tuff i natt när det är pannlampa på. Samtidigt började vinden tillta och vände dessutom riktning något, från medvind längs den 1,5 kilometer långa kuststigen till rakt från sidan och genast blev det bra mycket jobbigare.

Världens sötaste hejaklack – tre lurviga fölungar

Målsättningen för dagen var att klara minst fem varv, det vill säga minst ett mer än jag gjorde i fjol. Klarade femman utan några större problem och tog sikte på ett sjätte (40,2 kilometer), som jag kände att jag borde klara av, joggande eller gående, inom den tillåtna timmen.

Men så slog vinden till. Precis när jag närmade mig mål välte plötsligt både startportalen och målportalen. Medan jag bunkrade energi i den (som vanligt) alldeles utmärkta energistationen såg jag i ögonvrån något grönt som fladdrade till borta i basecamp. Shit! Det visade sig att jag inte fått fast metallkrokarna ordentligt i marken utan vinden hade lyft hela ovandelen på tältet så den bara satt fast i en av krokarna.

Försökte förgäves stresssa fast tältduken i den hårda blåsten, samtidigt som jag hörde nedräkningen till starten på varv sex och insåg att det var kört; att jag skulle få stanna på fem. Vilket i och för sig var målet för dagen men inte vad jag hade tänkt mig femton minuter tidigare. Så surt! Men jag får väl kanske ta den där rundan nästa år i stället.

Återigen ett trevligt arrangemang i Trelleborg och det är väl fullt tänkbart att BUS även detta år blir framröstat som Sveriges bästa lopp. Jag siktar i alla fall redan på 2020!

RunTobyRun!

Ps. Så här dagen efter inser jag ju att jag bara skulle slängt in överdraget i innertältet och gett mig ut på varv 6, som dessutom nog blev ett rätt torrt varv. Var ju korkat att stå där och stressa till ingen nytta… Ds.

Ps2. Det är nu söndag kväll och jag ser på Facebook att det korats en vinnare, Niklas Gällentoft, som grejade hela 35 varv. Imponerande! Grattis!

Bröllop i löpardojjor – en ovanlig syn
(hölls i startfållan inför varv fem)
Tält är bra att ha när det regnar
– speciellt om det sitter som det ska…
Ännu en BUS-medalj i samlingen. Trevligt!