Etikettarkiv: långdistans

Sydkusten marathon (del 3)

I solsken och fläktande medvind (!) betade jag idag av den tredje och sista etappen av Sydkusten Marathon – 14 195 meter från Trelleborgs central till Smygehuk där en stor och kall mjukglass väntade som belöning!

FÖRSTA ETAPPEN: FALSTERBO FYR-FALSTERBOKANALEN
ANDRA ETAPPEN: FALSTERBOKANALEN-TRELLEBORG C

Denna gången fick jag sällskap längs vägen av vane långlöparen Olle Svalander, som har en tuff utmaning framför sig i sommar: att springa en sträcka på 176 mil eller 42 marathonlopp på i princip lika många dagar. Det kan låta knasigt, men det är för en god sak, nämligen att dra in pengar till välgörenhetsprojekt i Västsahara och jag kommer att hålla alla tummar jag har för att det ska gå vägen (jag vet ju hur fräsch jag brukar känna mig i kroppen dagen efter en mara, så blotta tanken på att springa 41 lopp till får mig att känna mig liten och klen…). Hursomhelst, vill du följa hans väg eller stötta projektet kan du göra det via  Olles blogg Hitta hem – 42 maraton för Västsahara eller via Jogg.se. Lycka till och tack för trevligt sällskap på dagens etapp!

Vi möttes vid Trelleborgs central och gav oss in bland bebyggelse, två gator ”upp” från hamnstråket, med målsättning att följa den rutt som använts under de senaste årens Sydkustlopp. Det innebär bland annat asfalt, grus, gräs, sand, lös sand, båtbrygga, kaninhålor, lite nässlor och så ännu mera sand. Den här gången hade vi – tack och lov – vinden i ryggen (till skillnad mot Sydkustloppet i fjol då det blåste snålt i nyllet hela vägen…) och det fläktade stundtals skönt.

Sista biten, efter att ha sprungit genom mysiga Böste, går på asfalterad cykelväg längs landsvägen mellan Trelleborg och Ystad och där var det förstås extra skönt att slippa den där motvinden. I hamnen väntade sedan en stor, kall mjukglass och den satt fint, det vill jag lova.

Har nu sprungit hela ”maran” från Falsterbo till Smygehuk – check på den – med en sammanlagd tid på 4.20:42 (att jämföra med höstens båda maror på 4.28 och 4.44, fast det var ju i ett sträck. Om än utan kaninhålor och sand…).

RunTobyRun!

Följ mig även på Facebook.com/runtobyrun!

 

Avslutar träningsåret i Småland – igen

På måndag är det fem år sedan jag återuppstod som löpare efter 16 år av dåliga ursäkter. Avslutar detta femte träningsår precis som i fjol och i förrfjol, i terrängen utanför Jönköping.

Varför åka till Småland för att lufsa i skogen, tänker kanske någon, ja den främsta anledningen är förstås att jag för tredje året i rad agerar taxi för att köra sonen till Dreamhack. Och vad kan vara bättre sätt att slå ihjäl tiden på än att ge sig ut i skogen?

Det blev en halvmara i skogen vid Hallbystugan fast i raskt gångtempo eftersom jag varit öm i knäet även denna vecka (efter Malmöloppet) och ville känna efter hur det skulle reagera av lite lindrigare belastning än att springa. Funkar planen, ja då kan jag förhoppningsvis springa klart tredje etappen av Sydkusten Marathon på tisdag innan jag tar ett par veckors vila från löpningen. Ska sedan testa att springa lite lätt, men får jag ont igen efteråt får jag nog gå och kolla vad det är som spökar.

Dags alltså att summera träningsår fem, ett märkligt sådant. Hösten var härlig och problemfri, träningsdosen på 15-17 mil i månaden och jag hade ork att ta mig till mållinjen både i Helsingborg Marathon och Athens Authentic Marathon.

Sen bröt ryggontet ut på självaste julafton. Och sen förkylningarna och jaja, vi ska inte tugga det där en gång till, men alla hostor och skavanker gick förstås ut över träningen och hade jag inte varit envis och kämpat mig ut på alla substitut-gångpass så hade träningsdosen knappt letat sig upp över 100-milastrecket.

Nu blev det till slut 143 mil, klart bättre än mitt förstahandsmål på 120 mil, men inte i närheten av att nå Sveriges längd (157 mil) som var mitt andrahandsmål och som jag hade inom räckhåll, åtminstone till mitten av februari. Det är också bara 22 km från mitt ”rekord” på 1454 km under ett träningsår, vilket jag garanterat hade kommit upp i om jag inte hade fått ont i knäet på slutet.

RunTobyRun!

HALLBY – sprang här även i fjol men kände inte riktigt igen mig i början. Kan vara så att de dragit om slingan något eftersom det var nya banmarkeringar. Milrundan är skönt kuperad och bjuder in till ett sköntflow och bjuder dessutom på olika typer av underlag. Riktigt fint blir det efter 4 km när man kommer in i granskogen även om det var lite klafsigt på några ställen. Och rätt vad det var, på andra varvet, stod det ett brudpar i vägen för att bli fotograferade. Trevligt (även om det blev en suddig bild, tagen halvt i smyg…). Klicka på bilderna för att se dem i större format!

Fusk-mara blir fusk-ultra?

Laddar nu upp för sista etappen, 14 195 meter, till målet i Smygehuk för min tredelade träningsmara. Och jag börjar redan fundera över fortsättningen och att göra min ”fusk-mara” till en fusk-ultra”.

För varför stanna i Smygehuk när man kan fortsätta följa kusten österut? Till Abbekås är det 17 km, till Ystad ytterligare 16, Kåseberga 17 och till Sandhammarens fyr drygt 10. Sammanlagt skulle det innebära runt 103 km från Falsterbo längs vår sydligaste kust till kusinfyren i öster – onekligen en skön utmaning. Som dessutom skulle innebära en bra anledning för mig at använda Skånetrafikens sommarkort.

Sträckorna Smyge-Abbekås och Abbekås-Ystad går nämligen hyfsat lätt att ta sig till och från med allmänna kommunikationsmedel, slutetapperna till Kåseberga och Sandhammaren kräver lite mer planering eller bil. Men det får i så fall bli i slutet av sommaren, så det finns all tid i världen att planera rutten. Men först ska jag ta mig till Smygehuk…

RunTobyRun!

Sydkusten marathon (del 2)

Äntligen dags för andra etappen av min sommarutmaning att springa Sydkusten Marathon, uppdelad som tre sköna träningspass. Hittar bara ett fel på dagens 17 kilometersrunda: motvinden…

FÖRSTA ETAPPEN: FALSTERBO FYR-FALSTERBOKANALEN

Tar vid där jag slutade i söndags, vid Falsterbokanalens östra fäste, och tar sikte på ett lugnt och mysigt promenadstråk in bland tallskogen och Per Albinlinjens gamla stridsvagnshinder från andra världskriget.

Efter en stund kommer jag ner till Kanalbadet, dit familjen ofta åker för att bada. Eller rättare sagt: jag brukar ta igen mig på en filt medan min dotter Vattendjuret härjar runt i vattnet. Svänger vänster och bestämmer mig för att försöka hålla mig borta från själva stranden, som är lös och sandig, och det innebär en stunds irrande upp och ner mellan sanddynerna medan jag letar efter små stigar nedanför badhytterna. Här och var går det bra men så sticker det fram hus eller staket och jag tvingas upp på dynerna igen. Känner att det inte är optimalt utan ”ger upp” och söker mig ner till vattenbrynet, där jag får riktigt bra fäste i den sand som varit blöt under natten.

Fram till kommungränsen, vid ungefär 6.5 km, är det mjuk löpning på allehanda underlag. Ett tag är det riktigt bra grusväg och stig, ett tag gräs genom en stor hage där jag stannar och noga läser igenom bondens defintition av att passera ”på egen risk” men eftersom det inte är några tjurar i sikte klättrar jag över en trappstege och fortsätter österut tills jag gör ett ödesdigert vägval. I min iver att undvika landsvägen läser jag terrängen fel och kommer ner på en smal, stenig strandremsa full av tång och ovanför det meterhöga blommor och gräs och sedan ett stängsel. Bara att bita ihop – eller vända.

Tappar åtminstone en minut på kilometern i djungeln och tycker mig höra något gammalt lumparbefäl mala ”i terräng nedgår ofta marsch-hastigheten”. Hinner också oroa mig för fästingar innan jag kommer upp på landsvägen, där motvinden är extra påtaglig,

En tappad minut på en sån här nöjesrunda betyder ju egentligen ingenting, men i det här fallet hade det kunnat få en avgörande betydelse… Återkommer till det, men först passerar jag genom Skåre, där hamnen bjuder på ett litet mysigt byahus och ett lika litet fiskemuseum. Kommer vidare till startplatsen för Sydkustloppet 2016, men väljer att lyssna på Sydkusten Marathons goda råd att hålla mig på vägen istället för att ge mig ut i grönskan och följa kustlinjen, över golfbanan. En annan dag hade det kanske gått bra, men idag är det fullt med bilar på golfklubbens parkering och jag vill inte bjuda golfarna på möjligheten att öva prickskytte på moving targets.

Kommer upp till E6:an och svänger av längs cykelvägen in mot Trelleborg. Äntligen lite grus under fötterna igen! Börjar tittar lite oroligt på klockan. Med 2 kilometer kvar till mål inser jag att jag fortfarande har en teoretisk chans att hinna med Pågatåget – om jag spurtar… Så jag lägger på en rem… Har legat på runt 6:10/km hela passet – förutom ovan nämnda djungelsträcka – men höjer nu tempot. 15-16 km går på 5:50, 16-17 km på 5:25 och när skjutdörrarna öppnar sig på stationen har jag bara 5 sekunder tillgodo på min klocka. Springer genom vänthallen, ut genom nästa skjutdörr och, jo, det står två tåg inne… Men ska jag hinna… ? Vore väl så j-la typiskt om tåget skulle börja rulla i exakt samma stund som jag trycker på knappen för att öppna dörrarna…

Men jag hinner ombord. Dörrarna stängs och tåget börjar rulla… Jag hann alltså med typ sju sekunders marginal… Så nära var det alltså att den där djungelrutten hade kostat mig en halvtimme i väntan på nästa tåg.

Spurten innebar också en liten revansch på kollektivtrafiken, som snodde en halvtimme av mig i morse när jag åkte först tåg och sedan buss till starten vid Falsterbokanalen. Hade ursprungligen tänkt göra detta en vardag, då tar det 40 minuter att åka till starten – vilket är helt okej – men på helgerna är turerna inte synkade med varandra utan det tog över en timme.

Nästa runda går från Trelleborg C till Smygehuk och då måste jag alltså komma upp i 14 195 meter för att det ska bli full marathondistans. Hittills visar klockan 2.48:37.

Bäst i dag: mer omväxlande än första etappen, många olika underlag, i alla fall första delen av sträckan (se bilderna nedan). Går att springa med utsikt mot vatten nästan hela vägen, speciellt om man väljer att börja rundan med att följa Falsterbokanalen söderut istället för att, som jag gjorde, springa genom tallskogen. Vädret i dag hade varit idealiskt – om det varit vindstilla…

RunTobyRun!

Fler bilder: klicka på ikonerna för att se dem i stort format!

Sydkusten marathon (del 1)

Hett eftertraktade badhytter på Falsterbonäset, ett bunkerslag bort från golfbanan.

Inspirerad av gerillaloppet Sydkusten Marathon, som går ut på att ta sig till fots från fyren i Falsterbo till dess ”kusin” i Smygehuk, antar jag nu utmaningen fast uppdelad på tre etapper: 11 + 17 + 14 km.

Gillar initiativet men orkar inte springa hela vägen, speciellt inte en dag som denna när termometern visade upp mot 24 grader. I stället ser jag möjligheten att få tre bra träningspass i nya miljöer, nära naturen och havet och dessutom på allehanda roliga underlag.

Dagens runda startade vid Skandinaviens äldsta kända fyrplats, i Falsterbo, ett tillhåll för fågelskådare och golfare – ja för att komma ner till fyren måste man korsa ett par fairways vilket innebär fara för flygande golfbollar.

Turen går norrut längs sanddynerna och Skåneledens orange markering, ömsom gräs, ömsom sand och efter 1.6 km inser jag att jag tappat stolparna ur sikte, springer upp bland badhytterna och ser en välgrusad väg som leder norrut mot Skanörs hamn.

Genom Skanör går rutten på asfalt och någonstans bakom ICA villar jag bort mig lite bland husen där jag tror att det ska dyka upp en stig, parallellt med genomfartsgatan men det gör den inte. Konstaterar nöjt att charmen med den här typen av lopp eller utmaningar är att det inte spelar någon roll om man tappar en minut här eller där, det vore väl konstigt annars med tanke på att det inte finns någon fast bana utan man kan löpa lite på känn. Vill man ha teknisk löpning i dynerna eller på stranden kan man välja det, vill man spara på krutet kan man leta rätt på en stig eller väg lite längre upp på land, det viktiga är att man följer havet österut och gör man bara det så är målet i Smyge svårt att missa.

Efter Skanör följer ännu en lång grusväg, som går på en gammal banvall. Jag passerar ett naturreservat, med ljunghedar som tidvis kan locka till sig en och annan främmande fågel, följd av hundratals fågelskådare beväpnade med kikare och långa kameraobjektiv i hopp om att kunna bocka av sin sibiriska pipsångare. Men i dag är det lugnt på fågelfronten, däremot ser jag en flock får och några lurviga hästar, som står och betar i en hage intill det gamla stationshuset i Ljunghusen.

Kommer upp på bron över Falsterbokanalen och konstaterar att jag är nära mitt mål; 11 km i 5:44-tempo, inte så illa med tanke på formen och den lite jobbiga inledningen bland sanddynerna.

Nästa etapp blir den längsta, från kanalen till Trelleborgs station. En del av utmaningen går ut på att utnyttja kollektiva färdmedel. I dag tog jag bilen till kanalen, buss ner till Falsterbo, promenerade drygt 2 km till fyren och tog sedan bilen hem efter avslutat pass. Nästa gång räknar jag med att enbart använda mig av kollektiva färdmedel som tåg och buss.

När det blir? Ja, det beror lite på hur knäet mår i morgon eller övermorgon men än så länge känns det okej!

RunTobyRun!


Dagens etapp bestod i runda tal av 6.5 km grusväg, 3 km asfalt och 1.5 km sandig strandstig. Nästa etapp blir inte bara längre utan borde även vara tuffare löptekniskt sett. Vi får väl se 🙂


Fler bilder (klicka på ikonerna för att se dem i större format!):

Trist besked från Monaco

Efter några veckors spekulationer är det nu officiellt – det blir ingen ”Riviera Classic” den 12 mars mellan Ventimiglia och Monaco utan jag får nöja mig med att springa ett 10 kilometerslopp inne i Monaco.

För ett par veckor sedan bestämde arrangörerna att inte ta mot fler anmälningar förrän man löst vissa säkerhetsaspekter. Trodde först att det hade med gränspassagen att göra, eftersom säkerheten har skärpts i flera omgångar efter olika terrordåd, inte minst det i Nice på nationaldagen. Loppet startar ju på italienska sidan, i Ventimiglia, och går igenom Frankrike till målet i Monaco efter 23.8 kilometer härlig löpning och två långa, långa backar…

För en stund sedan kom beskedet: det blir inget lopp och det verkar som att det faktiskt inte bara har med gränsen att göra: ”The course goes through the Italian border, French towns Menton and Roquebrune Cap Martin; would require for safety reasons in the actuel context too many police officers than the conscription can provide”.

Detta innebär, i klartext, att de 1 500 anmälda löparna får välja på pengarna tillbaka eller att springa 10 km i Monaco samma dag – och då väljer jag förstås det senare. Förvisso känns det lite fjuttigt att åka utomlands för att ”bara” springa 10 km, samtidigt måste jag erkänna att ur träningssynpunkt är bättre att planera för en mil och sedan trappa upp träningen inför Göteborgsvarvet i maj. Det ska också bli kul att få springa en annan bana – även om den till vissa delar går genom tunnlar och det är ju inte det kuligaste. Oavsett hoppas jag på en skön utflykt till Rivieran i mars, tillsammans med min pappa som får agera hejaklack.

Hoppas också, för alla löpintresserades skull, att det ges en ny chans nästa år. Loppet bjuder på en vacker och trevlig sträckning med fin utsikt och det var också ett bra arrangemang. Hoppas milen blir en lika trevlig upplevelse.

Rapport och bilder från Classique des Riviera 2016 hittar du HÄR

RunTobyRun!

Statistikhörnan: värdelöst vetande om startnummer?

image
Högsta numret: Athen 2016

Mitt lägsta startnummer någonsin: 1
Mitt högsta startnummer: 11285
Nu antar jag att du redan hunnit börja fundera på om jag sparat alla nummerlappar, sorterade i ordningsföljd, kronologiskt eller efter sträcka? Eller varför inte efter kilometertid?

Nej, jag har inte sparat på alla nummerlappar, men jag kan tänka mig att det säkert finns en hel del löpare som gör det för att ha som minne i samlingen tillsammans med medaljer, pokaler och annat som det fylls på med efterhand. Som alla samlingar tar det förstås plats. Plus att en sådan samling hade inneburit att jag förmodligen inte var välkommen tillbaka till Gyllebo, eftersom deras nummerlappar är i ett nylonmaterial som samlas in efter loppet och återanvänds. Och det hade ju varit typiskt om det var just mitt nummer som fattades efteråt… Klart misstänkt.

Några startnummer kunde jag snabbt bocka av genom att kolla på bilder från loppen men de allra flesta fick jag leta fram på internet. Nu suckar säkert min kära mor och undrar ”hur jag hinner med allt” men det är inte så svårt när man har en ledig vecka från jobbet och två barn som ägnar sig åt sovmorgon. Dessutom tog det nog inte mer än 15 minuter att få koll på de 36 lopp jag sprungit sedan 2012.

Hade jag frågat en psykolog om detta så hade vederbörande säkert hänvisat till Jung eller någon annan tungviktare och sagt att detta plötsliga utfall av nummerologi är ett sätt för mig och mitt undermedvetna att hantera abstinensen och min längtan efter att ryggen ska sluta ömma så att jag kan börja springa ordentligt igen. Fast i själva verket har jag alltid gillat siffror och just när det gäller träning är det ganska lätt att välja och vraka bland vilka siffror man vill hålla koll på.

MARATON8713
Stockholm 1987: näst högst på listan!

Så hur gick det då – med startnumren? Jo, det gick över förväntan även om jag inte lyckades hitta startnumren från Sankt Olofsloppet 2015, Gylleboloppet 2016 (som kan ha varit nummer 12?) och Blentarpsmilen 2016. Fyller istället på med tre ”antika” lopp från Rånäs, Uppsala och Stockholm Marathon som jag har foton från. Dessutom gav höstens utflykt till Knutstorp (Rainbow Run) inte mindre än fem noteringar eftersom det krävdes nummerlappsbyte (och chip…) mellan vart och ett av de fem loppen: 3, 112, 113, 114 och 115.

16 RÖRUM
Oslagbart! Synd bara att det inte var efter loppet…

Så här kommer nummerserien – ifall du som jag gillar siffror:

1, 3, 9, 100, 107, 112, 113, 114, 115, 121, 137, 199, 208, 314, 384, 446, 552, 609, 677, 726, 732, 769, 770, 955, 1039, 1066, 1176, 1269, 1963, 2038, 2688, 2830, 3508, 4014, 4086, 5299, 6330, 7382, 10508 och 11285.

Så vad gör man då med en information som denna? Ja, det vettefan.. Hade hoppats kunna svara på frågan om jag haft samma startnummer mer än en gång men det går förstås inte så länge listan inte är komplett. Men det finns ju så många nummer, så det är väl sannolikast att det inte är några dubbletter?

Närmast ”dubblett” är i stället, Rainbow Run undantaget, nummer 769 och 770. Som jag hade i i Köpenhamn respektive Skanör, i fall någon undrar…

Nästa lopp blir den 12 mars, frågan är vilket nummer jag får då och om årets ”BIB” är lika snygg som fjolårets? (bilden nedan)

RunTobyRun!

RIV1

PS. När det gäller medaljsamlingen så är det väldigt irriterande att jag inte kan hitta min medalj från Stockholm Marathon 1987. Jag står ju med i det officiella resultatarkivet och var bevisligen inne på Stockholms stadion (bilden ovan) men hur jag än letat i förrådet så kan jag inte hitta eländet. Morr! DS.

Vad jag lärde mig av 2016

topp banan

Egentligen gillar jag inte löparårskrönikor eftersom de ofta har en tendens att bli ett resultatrabblande, på gränsen till skryt och mitt mantra är ju ”inget skryt – bara löpning”. Men okej då.. Här kommer ett försök att sammanfatta vad jag faktiskt lärde mig av 2016, ett bra löpår även om det slutade i moll.

2016 var året då jag lovade mig själv att pröva lite annorlunda löpvägar och variera min löpning – bland annat för att undvika risken att tröttna.

Det blev kanske inte lika mycket skog som jag hade hoppats, men jag har ändå lyckats variera min löpning, jämfört med tidigare år. Det har inte bara varit en fråga om att komma bort från asfalten utan lika mycket om att försöka variera rundorna och få nya intryck längs vägen, något jag varit dålig på tidigare (speciellt i mörker där jag hållit mig till ett par väl uppmätta rundor). Det känns som att investeringen i en GPS-klocka faktiskt innebar att jag började springa ”friare” men ändå kunde hålla bra koll på hur långt jag kutat – vilket fortfarande är viktigt för mig… Störst skillnad, jämfört med i fjol, märks på loppen där jag i år haft en helt annan fokus på att springa terräng:

  • Verkeåns ekotrail: härlig men asjobbig upplevelse, speciellt andra milen.
  • Sydkustloppet, likaså (grym motvind i sanden på andra milen) och slutligen
  • Min skånska sommarloppsserie. De fem byaloppen på 8-21 km i Blentarp, Gyllebo, Sankt Olof, Rörum och Veberöd (ej terräng) blev en kul utmaning, som förde mig till kultställen som Dungens dansbana och Kulla nöjesplats och som dessutom innebar att massor av nya läsare hittade till bloggen. Skoj!
topp hallby

2016 var året då jag satsade på uthållighet snarare än på att springa snabbt.

Det innebar att jag inte lyckades springa en enda mil under 50 minuter – men det var heller inte mitt mål och jag har således heller inte gjort något ordentligt försök. Bästa tiden blev något överraskande på Veberödsrundan, där första milen gick på 50:19, ganska exakt tre minuter långsammare än vad jag mäktat med på milen sedan 2012.

2016 var också året då jag – med flit – satsade på att ta det extra lugnt. 

I våras fick höra talas om teorin bakom Run-Walk-Run och började testa denna under några långdistanspass genom att gå 45 sekunder vid varje kilometerpassering. Det kändes bra och jag bestämde mig för att sjösätta RWR i skarpt läge på Helsingborg Marathon men ett par veckor innan loppet bestämde jag mig för att skrota planen. Visserligen kändes vilopauserna bra men jag hade svårt att hitta rätt tempo när jag började springa igen. Det gick helt enkelt för fort och det riskerade att förvandla den till synes smarta planen till en enda lång mastodont-intervall och det ska man kanske passa sig för att testa på ett marathon. Dessutom tror jag, med facit i hand, att RWR funkar bättre på träning när man är i sin egen ”bubbla” än under ett lopp där man hela tiden omges av löpare som springer fortare än en själv…

Ett annat test – som gick desto bättre – var att lägga in en bonuspromenad i högt tempo varje vecka. Jag började i augusti och hoppades komma upp i minst 12 mil innan jul, vilket jag också gjorde. Jag upptäckte också att snabba promenader faktiskt inte behöver vara så tråkiga – med rätt musik i öronen – och träningsmässigt är det inte så stor skillnad på att springa 6-7 kilometer eller gå i raskt tempo, det vill säga under 9 minuter per kilometer.

topp monaco

2016 var jag aldrig i närheten av att slå något av mina personliga rekord på 5, 10, 21 eller 42 km. Däremot ställde jag upp i rekordmånga lopp (14), sprang i rekordmånga länder (8) och satte nytt träningsrekord under ett kalenderår (just nu: 1439.4 km), en avsevärd ökning jämfört med 2015 då förkylningar och gallsten saboterade stora delar av höstens träning. Men det har jag ju redan avhandlat i inlägget om Den Långa Vägen Tillbaka, som snabbt klättrade upp till tredje plats på listan över mina mest lästa blogginlägg. Så det tänker jag inte älta igen även om jag just nu dras med ont i ryggen och får ägna mig åt att gå istället för att springa.

2017 då? Ja, jag vill gärna komma ut ännu mer i skogen – både med löpskor och vandringsskor – och försöka få till fler tempopass, för några sådana har jag egentligen inte haft alls under 2016. Kanske dags att äntligen bita ihop och börja köra intervaller eller backträning eller något annat som bara känts jobbigt? Eller stryketräna?

Jag har också lovat mig själv att inte springa så många lopp och vem vet, det kanske bara blir tre? En ny Classique des Riviera i mars och sedan debut på Göteborgsvarvet i maj, ett lopp som man förstås måste ha på sitt CV. Sedan hade det varit kul med en halvmara till utomlands, varför inte i Montreal i september? Eller en spontanutflykt till Sankt Olof om det är bra väder? Men fler än så lär det inte bli, även om det förmodligen kommer att kännas lite tomt. Jag gillar verkligen att springa lopp, trots att jag inte springer särskilt snabbt och inte fightas om några placeringar. Men loppen fungerar ofta som en bra morot för att lägga upp träningsplaneringen. Samtidigt upptäckte jag i slutet av året hur skönt det är att ”bara” sticka ut och springa utan att ha något speciellt mål, två, tre eller fyra veckor framåt i tiden. Och den känslan vill jag försöka hålla fast vid genom att springa färre lopp under 2017.

16 hbg marathon

Någon mer mara lär det inte bli – fem får räcka och jag njuter fortfarande av att tänka på den sista kilometern, ja sista milen faktiskt, på klassikern mellan Marathonas och Athen där jag hade betydligt piggare ben än i någon av mina fyra tidigare maror. Visst, man ska aldrig säga aldrig – och det är klart att det är frestande att vara med i startnummerlotteriet till New York Marathon – men samtidigt känns det faktiskt som att fem maror får räcka. Däremot skulle jag gärna ställa upp i stafettdelen av Helsingborg Marathon och då helst den sista sträckan, den jag njöt minst av när jag sprang i september och som jag gärna vill ha revansch på. Någon som behöver en extra medlem i laget?

RunTobyRun!

PS. Uppdatering om ryggen: fortfarande värst när jag suttit still eller legat i sängen och det känns som om ryggen ”låst sig”. Men så länge jag är uppe och rör mig så är det ändå rätt okej. Gick just 5.5 km i lugnt tempo och det funkar, lite ömt men ändå. Däremot lär det nog dröja till 2017 innan jag vågar pröva på att springa igen. Tur att det inte är så långt dit!

Krutgubbar och krutgummor

x Bcn mål

Läser på nätet om krutgubbar och krutgummor som svarat för fantastiska löparbedrifter trots att de uppnått pensionsåldern med råge. Kanske finns hopp om livet ändå, trots att jag fyller 50 nästa gång…

En av dessa krutgubbar är Björn Suneson, som fyllt 68 och som under 2016 lyckats med bedriften att springa över 1 000 mil, däribland en ”coast to coast” i USA. Själv sneglar han lite avundsjukt på ett inofficiellt årsrekord från mitten av 1980-talet då ultrapionjären Bertil Järlåker lyckades springa hela 1 457 mil vilket är helt sjukt mycket (ganska exakt tio gånger längre än jag kommer att mäkta med i år och då är jag ändå jättenöjd med min insats…).

89-årige Knut Ångström var äldst i årets Stockholm Marathon, som han klarade på 6 timmar och 13 minuter – vilket egentligen är strax över den officiella maxtiden men so what? Snubben tog sig i mål och är snart 90 år. Respekt! I våras satte dessutom Ångström ett världsrekord när han med tiden 2.36 blev den snabbaste 88-åringen någonsin på 21.1 km (se PS om ARRS nedan).

89 år är som sagt respekt men när det gäller ålder har Knut ändå en bra bit kvar till världens äldsta marathonlöpare, som lär ha varit brittiske Fauja Singh och som gjorde sin sista mara vid 101 års ålder. Han började springa sent i livet och gjorde vid 92 års ålder en mara i Toronto på 5 timmar och 40 minuter. Singh lever fortfarande och är i dag 105 år gammal.

Äldsta kvinnan som sprungit en Marathon lär ha varit 92-åriga Harriette Thompson som 2015 fullföljde San Diego Marathon på 7 timmar och 24 minuter och det får mig att börja fundera på hur rörlig jag kommer att vara vid 92 års ålder. OM jag överhuvudtaget blir 92… I så fall kommer mitt fokus knappast att handla om 42 km utan betydligt kortare sträckor – typ ner till affären och tillbaka. Och vem vet, kanske går det att toppa förra veckans rekord?

RunTobyRun!

PS. För den som gillar siffror är ARRS (Association of Road Racing Staticians) en guldgruva. Här kan man exempelvis kolla världsbästalistor i olika ålderkategorier eller läsa sig till vilken 88-åring som noterat den snabbaste tiden någonsin på en viss sträcka. Där kan man bland annat se att ovan nämnde Knut Ångström är den snabbaste 88-åringen någonsin på såväl milen som 21.1 km.

Legenden Kjell-Erik Ståhl har noterats för den snabbaste maran någonsin av en 49-åring medan en annan legend, Evy Palm, har världsrekordet på 10 km för 48-åringar samt på halvmarathon för 44-, 46- och 48-åringar. Bibbi Lind, slutligen, är snabbaste 69-åring på 21.1 km och snabbaste 69- och 70-åring på en full Marathon.

Enligt samma statistik fanns det också en tjej i USA, Jennifer Amyx, som 1976 – vid sex års ålder – gjorde 4 timmar blankt på en mara i Pennsylvania. En tid som många marathonlöpare bara drömmer om att kunna slå. Finns en film om henne på Youtube när hon är ute och springer med sin pappa och sin bror. DS.

PS2. Apropå statistik… Det finns en handfull svenskar som sprungit mer än 500 marathonlopp och rekordet är snart uppe i 900. Men det är ingenting mot 60-årige tyske läkaren Christian Hottas, som den 4 december påstås ha sprungit sitt 2500:e lopp på Hannover Marathon. De senaste 500 har tagit tre år att genomföra så om det stämmer är det ju en grym prestation. DS2.

Barfota

I grunden är löpning bland det enklaste man kan göra efter att gå – ändå finns det de som känner att de måste göra det mer komplicerat än nödvändigt.

Jag har till exempel aldrig förstått mig på poängen att springa barfota. Bredvid mig i startfållan i Marathonas stod en kompakt grekisk kille i löparlinne och coola löparbrillor redo för start – barfota.

Utgår givetvis från att det inte var första gången han sprang barfota – vore ju korkat att göra premiären på över 4 mil asfalt – så det är möjligt att hans fotsulor är hårdare än sulan på ett par Converse. Men ändå. Känns ju som att minsta sten eller glassplitter eller annat skit längs vägen måste kännas. Aj. Oj. Aj…

ath13

Så har vi gängen som alltid klär ut sig, springer i militäruniform med marschkängor och packning eller utklädda till en gul Pokémon. Som om det inte räcker med att kuta 21 eller 42 kilometer, det är förstås ännu coolare att göra det iklädd hjälm, mantel, spjut och en sköld som de spartanska krigarna jag sprang ikapp efter cirka 3 kilometer och som tog sig i mål på drygt 5.15. Visst, maskeradfolket väcker glada miner längs vägen, både hos andra löpare och bland publiken, men ändå… Varför göra det ännu svårare för sig?

Nåväl, krigarna hade i alla fall något på fötterna 🙂

RunTobyRun!

PS: Vill man nu nödvändigtvis klä ut sig så rekommenderas tydligen vinmaran i Medoc, som är ett enda stort maskeradparty. Låter rätt festligt. DS.