Etikettarkiv: långdistans

En timme till start…

RIV3
Ventimiglia – början till slutet på Den Långa Vägen Tillbaka!

…och start-torget i Ventimiglia börjar sakta fyllas med löpare. 1500 ska det bli innan starten går. Folk köar för att få varm dryck eller inviga bajamajjorna. En asiatisk tjej är redan i full gång med uppvärmningen.

Det är fortfarande kyligt men solen tittar nog fram snart.

Kroppen är seg och fötterna lite ömma efter gårdagens promenader – blev över en mil – men det släpper nog. Fick heller inte den nattsömn jag hoppats på för att några grannar pratade högt till halv tre-tiden. Dessutom går värmesystemet igång med jämna mellanrum och ger då ifrån sig ett högljutt brummande när temperaturen i rummet sjunker (blev bättre än första natten eftersom jag sänkte värmen och bad om en extra filt).

image

Säkerhetsnålarna löste sig, träffade en brasiliansk snubbe på stationen i Nice (som skulle springa 10 km-loppet i Monaco) och han hade lyckats hitta en ask nålar i en ”bazaar” typ 50 meter från mitt hotell, mittemot stationen.

Start 09:45 – målgång strax efter 12:00 hoppas jag!

RIV4

10 minuter kvar.. I bakgrunden första backen, drygt 100 meters stigning mellan 1 och 2 km – med andra ord är det ingen ide att gå ut för hårt!

Countdown i Monaco

Den Långa Vägen Tillbaka – del 20:

RIV1

image

Solen skiner och det känns underbart att sitta i solen på en uteservering och klämma en dagen-före-margherita.

Nummerlappsutdelningen på den rätt ynkliga running-expon på Stade Luis II gick oväntat smidigt. Fransmännen (dit jag i organisatoriska sammanhang räknar monegasker) är ju petiga med läkarintyg men i den sista bekräftelsen som skickades ut stod det tydligt att mitt intyg var okejjat – så var inte fallet för britten bredvid mig som under stort muttrande fick gräva fram det intyg han skickat in for God’s sake.

Årets lopp blir speciellt för att gränskontrollerna skärpts även vid Menton och därför stängdes anmälan redan förra helgen så att gränspolisen kan fä listor på alla deltagare. På baksidan av nummerlappen sitter en plastficka för ID eller kopia på pass.

Plastfickan ingick i startavgiften på 23 euro men tydligen inga säkerhetsnålar.  Däremot en (rätt ful) funktionströja från Nike och tågbiljett från Monaco till starten i Ventimiglia. Klart överkomligt, men jag hoppas det går att få nålar i morgon eftersom polisen kräver att nummerlappen ska vara synlig och det är ju inte så kul att springa och hålla den i handen…

Värmde upp med två långa promenader i Monaco, bland annat ett varv runt F1-banan. Kan bli varmt i morgon för frusna svenskar (vi lär vara åtta totalt som ska springa 23.8 plus ytterligare några i det millopp som går samtidigt på Monacos gator).

RunTobyRun!

RIV2

 

Nu är det bara det roligaste kvar…

Classique des riviera
Loppet på söndag bjuder på vacker löpning genom tre länder, från Ventimiglia via Menton till Monaco där det blir målgång inte bara för själva loppet utan även för ett halvårs slit längs Den Långa Vägen Tillbaka.

 

Den Långa Vägen Tillbaka – del 19:

Vägen Tillbaka har varit lång och krokig, men nu är det bara det roligaste kvar: själva utmaningen att springa längs den vackra kuststräckan från Ventimiglia i Italien via Menton och Cap Roquebrun Martin i Frankrike till målet i Monaco.

Känner mig ganska väl förberedd för uppgiften – trots allt – även om det förstås hade varit ännu bättre om inte hösten och vintern kantats av 12 veckor med hosta och förkylningar samt en bortopererad gallblåsa men man ska inte klaga…

Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Den stora frågan är hur mycket ork de båda 100-metersstigningarna kommer att kosta. Den första kommer redan efter cirka 1 kilometer, i den gamla delen av Ventimiglia, och den andra efter 14 kilometer vid 90-gradersböjen under ”a” i Cap Martin på kartan. Sedan är det mer eller mindre nerför i åtta kilometer till målet i hamnen i Monaco och det ska också bli intressant att se om nedförslöpen gör livet lättare eller svårare – det är ju inte precis något jag tränar på till vardags – men till målet ska jag, frågan är bara hur fort eller långsamt det går och hur trött jag är när jag korsar mållinjen…

Förhoppningsvis tittar jag inte för mycket på klockan – eller fötterna framför – utan lägger desto mer tid åt att njuta av utmaningen och utsikten och suger in en uppsjö av nya löparintryck. Jag är ju inte precis där för att slå något slags personligt rekord. Mer än på just den banan 🙂

Väderprognosen talar om en natttemperatur på 7-8 grader som sedan stiger till 16-17 och jag gissar att det innebär drygt 10 grader när starten går klockan 09.45 – vilket känns helt okej!

Mina delmål under Den Långa Vägen Tillbaka

Passerar Trelleborg på vägen till Monaco

Söderslätt 16

Den Långa Vägen Tillbaka – del 18:

Som granne till Trelleborgsbanan brukar vi skämta om att ingen tar tåget till Trelleborg utan att tåget går från Trelleborg – för trots allt är det nog vanligare att folk i byn åker till Malmö än till Trelleborg. Om inte annat för att Malmö har ett bättre fotbollslag…

Trelleborg är helt enkelt lillebror, har alltid varit det och kommer alltid att vara det. Men för 16 år sedan fick Trelleborgarna en gratischans att strö lite salt i såren på storebror, som drabbats av elände i klass med digerdöden, andra världskriget och Kockums-varvets nedläggning (nåja): för första och enda gången någonsin hade MFF spelat så dålig fotboll att de ramlat ur allsvenskan. Smarta Trelleborgare satte upp reklamaffischer med en avbildad vägskylt som förkunnade ”vägen till allsvenskan”: E6 mot Trelleborg.

Föga förvånande revs många av skyltarna ner…

För mig tar det bara en kvart att köra eller ta tåget till Trelleborg, men eftersom jag jobbar i Malmö så händer det väldigt sällan att jag åker söderut. Men i dag blev det av! Stärkt av februariutflykten, när jag tog tåget in till Malmö C för att springa tillbaka, bestämde jag mig för att göra om experimentet, fast åt andra hållet.

Sagt och gjort, 9:05 i morse hoppade jag på Pågatåget till Trelleborg. Väl utanför stationen rättade jag till mössan, tryckte igång runkeepern och gav mig av hemåt, först genom centrum och sedan upp över småvägarna till Västra Tommarp, Skegrie och Mellangrevie. Planen var att springa första milen på runt 52 minuter och sedan sänka tempot något – nu blev det en ofrivillig sänkning efter ungefär en mil eftersom jag sprang fel. I stället för att fortsätta förbi Skegrie råkade jag springa in i byn och fann mig så småningom framför kyrkan och en återvändsskylt.

Alternativet att gina ut över åkern och fortsätta på motorvägen kändes inte som någon bra idé – det vore ju dessutom både farligt och olagligt – så det var bara att vända och ta fram kartan för att försöka hitta rätt igen (karta är jättebra att ha med sig när man springer i okänd terräng eller på okända vägar, förvisso finns det en digital version även i runkeepern men om mobilen lägger av så är man ju rökt).

Vägen tillbaka gick längs en lång raksträcka i motvind och med ett lätt duggregn mitt i trynet, men efter några hundra meter hittade jag rätt väg och konstaterade att jag nog helt enkelt tagit miste på skyltar eftersom det stod skyltat mot en helt annan by än jag räknat med.

Andra milen gick långsammare, inte bara för att jag hade planerat en temposänkning utan även för att jag nu började springa mer eller mindre norrut och då fick större problem med motvind. Är ändå glad att jag tog småvägarna istället för närmaste vägen, 108:an/101:an eftersom den sträckan är mycket tråkigare och dessutom full av trafik som kör väldigt fort. På småvägarna mötte jag knappt en bil, däremot kunde jag följa några gladors jakt och höra lärkan drilla. Härligt! Hade det bara varit lite bättre sikt så hade jag säkert kunnat räkna till 20 kyrktorn längs vägen, nu blev det inte fullt så många.

På några ställen, nära Bodarp, syntes också hälsningar i asfalten till Team Rynkeby: TILL PARIS. Fick lust att stanna och skriva TILL MONACO i stället, men jag ska ju inte springa hela vägen. Rynkeby-hjältarna cyklar ju faktiskt hela sträckan. Strongt!

Nådde 20 km på 1.49:54, vilket innebar att jag äntligen klarat av februari månads träningsmål med sex sekunder tillgodo – visserligen tre veckor försenat men ändå… Tidsplanen fick trots allt lite stryk av förkylningen i förra månadsskiftet då jag tvingades hålla upp i två veckor.

Om en vecka är det allvar – då är det 23.8 km som gäller, kustvägen från Ventimiglia i Italien, via Menton och Cap Roquebrun Martin i Frankrike till målet i Monaco. Håll tummarna!

RunTobyRun!

Bilden: första uppförsbacken, efter cirka 6.5 km.

 

Läskig nära-döden-upplevelse i Veberöd

16 VEBERÖD FEB2
Idalavägen: det var här det hände på andra varvet.

Den Långa Vägen Tillbaka – del 17:

Återvände i dag till Veberöd, där jag 1996  gjorde min i särklass snabbaste halvmara (1:27) och i somras gjorde ”comeback” på en stekhet halvmara och det kunde slutat illa. Riktigt illa.

Planen var att springa samma bana som i somras, 3 x 7 km plus en liten spurtsträcka vid Idalagården och första halvmilen gick riktigt bra. Låg på kilometertider mellan 5.03 och 5:10 och tyckte att jag hade ett bra flow. Solen sken, det var 5-6 plusgrader och så varmt att jag kunde ta av mig vantarna. Härligt!

Jag hade bestämt mig för att försöka mota 7-kilometersdippen i grind genom att äta en energibar, som jag normalt aldrig har med mig på mina rundor. Tog en första liten bit vid 5 km och tuggade noggrant den sega kakan innan jag svalde, samma sak vid 6 och 7 km men inte vid 8 eftersom det börjar gå uppför där. Och just eftersom det är lite uppförsbackar mellan 7 och 9 km så är det svårt att säga om jag hade någon nytta av min energibar.

Däremot kunde den kostat mig livet.

Rundade hörnet i en T-korsning och såg fram mot att äntligen kunna sträcka ut igen i den långa nerförslöpan på Idalavägen som jag tror kallas Dalgången. Och där, vid 9.5 km, hände det som inte fick hända: jag satte i halsen och fick ingen luft. Allt jag fick fram var ett skräckslaget väsande.

En mamma och hennes 4-5-åriga dotter stannade till med sina cyklar och undrade om jag höll på att få infarkt och om hon skulle ringa ambulans. Jag hade fortfarande inte luft nog för att svara men skakade på huvudet och höll sedan fram paketet med energisnackset och pekade på min hals. Mamman sade något till sin dotter som sprang iväg – jag trodde förstås att hon var rädd att jag skulle dö – men i själva verket bodde de i huset intill  och hon kom strax tillbaka med sin pappa som såg stark och vältränad ut och säkert hade kunnat försöka sig på en heimlich, men tack och lov behövdes inte det.

Pappan undrade var jag bodde och jag svarade – så småningom – att jag hade bilen nere vid Idalagården, en kilometer bort. Han erbjöd mig skjuts men jag svarade att jag nog skulle klara av att ta mig dit. Trots allt var det ju nerförsbacke! Hursomhelst: tack för att ni stannade och var mitt mentala stöd i denna nära-döden-upplevelse!

Vilade en stund och gav mig sedan av nerför backen i ett lugnare tempo och kände att det inte var några problem att fortsätta. Fick dock stanna igen efter 14 km för att jag var akut kissnödig (inte undra på att 4H-gårdens get tittade på mig…) men klarade sedan av hela sista varvet utan missöden och noterade en sammanlagd löptid i mål på drygt två timmar, 4:30 långsammare än i somras. Men då är förstås varken kisspausen eller sätta-i-halsen-stoppet inräknade.

Avslutade passet med att säga hej till min getkompis och att konstatera att blå Powerade har ganska exakt samma nyans som spolarvätskan i min bil. Tur att flaskorna ser så olika ut, annars hade det kunnat bli en nära-döden-upplevelse till…

Vad jag lärt mig av dagen? Ja, att ta det lugnt med ätandet under löpning. Och att det är bra att ha folk i närheten – för även om jag hade mobiltelefon med mig så hade jag inte kunnat prata med SOS…

RunTobyRun!

16 VEBERÖD FEB1

Malmö C tur och retur

Den Långa Vägen Tillbaka – del 15:

Sedan ett par månader tillbaka har vår by tågförbindelse med omvärlden och det är onekligen ett lyft för oss på landet. Firade detta idag genom att ta 08.52-tåget in till Malmö C och sedan springa tillbaka och med en extra liten runda runt byn innebar utflykten årets första 2-milapass. Det var på tiden!

Ok, tåget var snabbare och smidigare men jag sparade i alla fall 40 kronor på att springa hem. På köpet fick jag se torghandeln vakna på Möllevångstorget, familjen Hund gå ut och nosa, de första pulkaoptimisterna, ett gäng råkor som smaskade på en nypåkörd hare och några tappra golfare som letade efter bollen i snön.

16 tågträning 116 tågtränng 2
Startpunkten för dagens övning och ”mellantiden” halvvägs. Eller hur man nu ska se på saken…

Snön ja, blev minst sagt förvånad när jag tittade ut i morse och såg att det låg ett tunt vitt täcke på marken. På vissa håll inne i stan var det lite slirigt och det bidrog till att jag höll ett lite lugnare tempo än jag hade hoppats på. Två andra faktorer som spelade in var att jag kände mig lite risig i går och därmed osäker på dagsformen och till råga på allt dog min mobil/runkeeper efter 25 minuter så jag hade ingen koll på tempot och ska jag vara ärlig hade jag väl inte så stor nytta av min billiga app inne i stan heller eftersom signalerna uppenbarligen studsade och jag ömsom fick besked om att jag höll ett tempo på 4 minuter per kilometer, ömsom 6 minuter per kilometer.

För några veckor sedan skrev jag att jag egentligen inte gillar att springa i stadsmiljö, om den innebär risk för farthinder i form av rödljus, bilar eller andra framkomlighetsproblem. Just den här rundan går till 90 procent på skyddade vägar och har väldigt få ”kritiska” korsningar med annan trafik. Enda läskiga biten är en s-formad sänka på 101:an mellan Käglinge och Arrie, där det är dålig sikt, bilarna kör fort och väldigt nära en oskyddad löpare eller cyklist.

Viktigast i dag: att jag orkade springa hela vägen. Det gick inte så fort som jag hade hoppats men det är en månad kvar till Rivieran så förhoppningsvis hinner jag hitta lite mer speed tills dess.

RunTobyRun!

16 tågträning 3
Tog en bild på Augustenborgs kultiga torg – sen dog mobilen.

Mot nya mål!

Den onda ryggen är ett minne blott (ta i trä) och träningen går bra även om jag förstås har en bit kvar innan jag fått tillbaka formen och flåset. Men det går framåt och därför vågar jag också blicka framåt.

Funderar på att springa ett 9.2-lopp på Österlen i slutet av juli men anmäler mig i så fall på plats om 1) formen känns bra, 2) vädret är bra och 3) jag kan smita lite tidigare från jobbet den dagen – tar längre tid än man tror att köra från Malmö till Sankt Olof. Däremot har jag sedan länge anmält mig till tre lopp:

15/8: Veberödsrundan 21.1 km
13/9: Copenhagen Half Marathon 21.1 km
19/9: Kung Björnloppet (Uppsala) 10 km

Veberödsrundan ska bli speciell. Har bott i byn och gjorde min bästa halvmara här 1996, när jag fortfarande var ung, smal och snabb, och kommer väl i år att göra en tid som är 25-30 minuter sämre. Men som sagt: gamla rekord är preskriberade! Kung Björnloppet ska också bil kul – det var runt den gamla gravhögen som jag sprang min första mil, ett skollopp i nian.

Kanske blir det också Trelleborgsloppet den 29/8 – har sprungit där två gånger och brukar alltid träffa på några jag känner.

Menton och Monaco

Vinterns stora mål blir emellertid att träna för Riviera Classic/Classique des Riviera – från Ventimiglia i Italien via Menton i Frankrike till Monaco med mål nere i hamnen, där formel 1-bilarna brukar ha sin depå vid furstendömets årliga Grand Prix.

Loppet är 23.8 km och går den 13 mars nästa år och bjuder på två ordentliga backar och en vacker utsikt. Har tre vårar i rad (2009-2011) hyrt lägenhet i just Menton och har kört sträckan med bil flera gånger så jag har bra koll på vad som väntar. Bild 2 ovan är från Menton, där löparna följer strandpromenaden och hamnen (längst till vänster på bilden).

Passade dessutom på att boka, nu när jag hade möjlighet att casha in en gratis flygresa med det norska flygbolaget och dessutom kunde boka ett billigt och bra hotell (som dessutom går att avboka gratis om det kniper).Så min enda ”risk”, om jag blir sjuk eller skadad i vinter, är anmälningsavgiften på 20 euro. Ser verkligen fram mot detta lopp!

KÖPENHAMN: Firar # 1000 med långlopp

cph25km2015

danmark
#18 – 150315

Marathontest 3, Köpenhamn 25 km
2.24.07 (5.46/km)

I dag har det gått exakt 1000 dagar sedan jag gjorde den där 3-kilometersrundan som skulle göra mig till ”löpare” igen efter nästan 16 års vila. Visst gjorde jag några försök under de där åren, men det blev sällan mer än två eller tre i rad. Knappast värt att kalla seriös träning…

Dagens firande skedde i Köpenhamn och ännu ett av Spartas träningslopp inför byens Marathon i maj – denna gång med en helt ny sträcka: 25 km. Banprofilen har formen av något slags krumelurdjur, där stor del av loppet går på grusstigar runt Faelledsparken i så många knökar och krökar att det är omöjligt att försöka memorera sträckingen i förväg. Varven är 9+8+8 km och även om det emellanåt var rätt trångt på de där stigarna så var det skönt att slippa kuta på asfalt hela vägen.

Sagt och gjort, jag tog rygg på ett gäng orangea västar med gula ballonger, fast besluten att hålla mig till min uppgjorda 5:30-taktik och inte försöka driva upp tempot ytterligare (de senaste träningspassen har legat runt 5:15-5:20). Efter 10 km hade jag en sekund i banken, sedan gick det aningen fortare under ett par kilometer innan vi passerade 16, återigen med en sekund i banken. Perfekt!

Men sedan hände något, det började göra ont i ryggen och jag fick svårt att ta ut stegen så vid andra varvningen (17 km) stannade jag för att stretcha innan jag lufsade vidare i något makligare tempo. Fick upprepa detta ytterligare någon gång innan jag nådde halvmarapasseringen på 1.59.19 – det vill säga 4.19 efter tidtabellen. Men på något sätt lyckades jag få benen att fortsätta röra sig framåt och gick i mål precis före nästa gäng med ballonger, 5:45-gruppen. Helt okej, trots allt även om det inte blev det där MVG-loppet som jag kände att jag hade på gång.

Gladast var jag för att knäet inte protesterade en enda gång – förrän i Öresundstunneln på väg hem när det nästan låste sig.

Tristast var inte ryggontet utan att jag, efter att ha legat en stund i badkaret, var tvungen att kräkas. Insåg då att jag ätit frukost väldigt tidigt (formel 1-loppet i Australien började redan klockan 6…) och att jag från klockan 9 och framåt bara fått i mig vätska.

Klokast blev jag under den sista delen av loppet, när jag kände att det började ta mot. Där avgjordes saken, det blir inget Köpenhamn Marathon för mig i maj utan det får räcka med att kuta ett gäng lopp på halva distansen.

Här är 5-kilometerspasseringarna:

5 km: 27.22
10 km: 54.56 (27.34)
15 km: 1.22.19 (27.25)
20 km: 1.53.35 (30.06)
21.1 km: 1.59.19
25 km: 2.24.07 (31.43)

Betyg på insatsen: 3  (första 17 km: 4+)

 

BARCELONA: Ska inte bara skylla på solen…

BCN MEDALJ

spanien
#10 – 140316:

Barcelona marató  42.2 km
4.53:22 (6:58/km)

Nej, uppladdningen kändes inte helt perfekt. Jag hade inte lyckats få till något riktigt långpass och genrepet i Köpenhamn gick heller inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, kanske var det den där förkylningens fel eller var det bara så enkelt att jag inte var i form? Och i så fall, skulle jag verkligen klara av att pina mig runt fyra mil?

Jag intalade mig själv att det inte skulle vara någon skam om jag tvingades bryta, att ingen annan än jag själv skulle ha rätt att ha någon synpunkt på min insats och att det i så fall var smartast att bryta vid 13 km-passeringen på Gran Via, alldeles intill mitt hotell, och se det hela som ett träningspass. Att däremot fortsätta kämpa och bryta efter säg 25 km skulle inte vara så smart utan innebära att jag på något sätt skulle få ta mig tillbaka genom hela stan och i det läget är det ju lika bra att springa…

I Köpenhamn hade jag bestämt mig för att gå ut i ett 5:30-tempo och sedan försöka hålla det så länge som möjligt och det kändes som en rätt bra taktik även om det inte höll riktigt så långt som jag hade hoppades. Även om det nog inte var tempot som ställde till det, så bestämde jag mig för att gå ner en fartgrupp till 5:44/km. Det skulle motsvara en tid i mål under 4 timmar, men att klara det tempot hela vägen skulle vara minst sagt osannolikt, så det var det inte ens lönt att drömma om. Men visst hade det varit en fantastisk känsla att springa snabbare än jag gjorde 1987…

Jag var tvungen att kissa tre gånger innan start, den sista gången på baksidan av ett tält precis innan startlinjen,något som jag inte var helt ensam om. Men hellre det än att springa kissnödig i tre mil som jag gjorde i Köpenhamn…

I Barcelona släpps de olika startgrupperna iväg med en rejäl lucka, så när jag och ballongerna gav mig ut på Placa Espanya låg gatorna tomma framför oss och det kändes luftigt och fritt, inte alls så trångt som det var i början av Copenhagen Marathon. Det var precis lagom varmt och kändes som en riktigt bra dag, det här skulle nog gå vägen trots allt!

BCN 14
Bara 29 km kvar…

Jag kände mig fräsch i uppförsbacken vid FC Barcelonas stadion Nou Camp, vinkade till fanklubben på Gran Via och fortsatte förbi Gaudís berömda byggnader på Passeig de Gracia, den ofärdiga kyrkan La Sagrada Familia och upp mot 21 km dit man kommer efter ett av två riktigt tråkiga partier på banan, en ”tarm” där man springer lätt uppför i flera kilometer med mötande löpare på andra sidan som kommit längre på sin mara. De där båda ”tarmarna” kändes mentalt tunga och inte blev det bättre av att solen började titta fram ordentligt.

5 km:  28:24
10 km:  56:37 (28:13)
15 km: 1.24:56  (28:19)
20 km: 1.52:53 (27:57)
21.1 km:  1.59:11  (6.18/20-21.1)

Men jag var ändå nöjd, hade inga problem att följa mina harar och höll tidtabellen halvvägs. Gjorde ett snabbt stopp i en bajamaja och fortsatte glad i hågen mot 25 km-passeringen.

Nu började det bli varmt, riktigt varmt, dryga 20 grader i skuggan men på den här delen av banan fanns knappt någon skugga alls att gömma sig i. Träningspassen hemma i en temperatur runt nollan kändes plötsligt väldigt avlägsna, den här värmen var jag inte riktigt beredd på och när jag efteråt tittar på några videoklipp från loppet så ser jag rätt sliten ut redan vid 25 km.

Bara 17 kvar…

I ärlighetens namn ska man kanske inte skylla på den där tända lampan, men jag tror ändå att värmen i högsta grad bidrog till att jag tog slut. Jag minns den andra dubbelriktade ”tarmen” längs Diagonal som riktigt jobbig, ändå passerade jag 30 km på drygt tre timmar vilket är helt OK. Men sedan rasslade tiden iväg snabbare än mina trötta ben och mellan 30 och 35 km noterade jag kilometertider på över 10 minuter, inte särskilt imponerande ens med den sträckan i benen. Jag gick 100 meter, sprang 200, gick, sprang, förbannade livet i största allmänhet, fick en energi-snack av en medlidande medlöpare och bet ihop… In förbi Placa Catalunya och genom gamla stan, mycket publik, var tvungen att kämpa på och se ut som att jag verkligen skulle greja det här!

25 km: 2.23:32 (30:39)
30 km: 3.03:18 (39:46)
35 km: 3.54:24 (51:06)
40 km: 4.37:18 (42:54)
42.2 km: 4.53:22 (16:04/40-42.2)

Efter att ha vinkat till Christoffer Columbus-statyn vid mynningen av Las Ramblas kunde jag äntligen se 40-skylten, men också den obehagligt långa, spikraka Paral-lel som bjuder på två kilometers fri sikt upp mot mål. Och det är elakt nog lätt uppför. Jag gick, jag sprang, jag gick, jag bet ihop, tog sista vänsterböjen och kunde äntligen pusta ut. Jag hade klarat det, visserligen nästan en halvtimme långsammare än i Köpenhamn. Men vafan, jag klarade det!

Bragden firades, förstås, med bubbel och sedan fotboll på kvällen, där Barca krossade Osasuna. En bra kväll!

Betyg på insatsen: 3

 

Fler bilder (min vän Rosa fångade mig på Gran Via men missade mig vid mål):

x bcn5 x bcn4 x bcn3 x bcn2 x bcn1

KÖPENHAMN: Första maran på 26 år

CPH MAR13

danmark
#4 – 130519:
Copenhagen Marathon   42.2 km
4.24:52  (6:17/km)

Efter maratontestet följde en bra träningsmånad, 14 pass om sammanlagt 15.5 mil (varav tre på löpband i Kina. Gillar egentligen inte löpband men blotta tanken på att ge sig ut i trafiken i Peking eller Shanghai avskräckte…) och kom som längst upp i 26.8 km. Lite i minsta laget, kanske, för ett maraton men jag anmälde mig och var fast besluten att klara mitt livs andra mara.

Den första sprang jag redan 1987 i Stockholm, ”ditlurad” av min gamla gympalärare som hade lite svårt att klara av att jag spurtat ifrån honom under ett Vårlopp i Uppsala. På skolavslutningen ”hämnades” han genom att berätta för alla att han skulle ta revansch på mig i Stockholm Marathon året därpå (något som han inte fick, eftersom han blev magsjuk innan start).

Jag hade verkligen noll koll på hur jag skulle springa och lägga upp loppet utan det var bara att kuta på i ett tempo om 5 min/km,  för det var lättast att stämma av mot kilometerskyltarna. Jag var också fast besluten att gå uppför Västerbron på båda varven eftersom jag hade nåtts av ryktet av bron som benknäckarbacke.

Jag började krokna någonstans vid Slussen, det vill säga efter ungefär 30 km, men lyckades ändå ta mig i mål på 4:06, en rätt imponerande tid med tanke på uppladdningen. En kompis, som knappt tränat och dessutom köpte nya skor dagen innan, stod för en ännu större bedrift när han lyckades passera genom Stadiongrinden precis innan de drog för repet och gick i mål på 4:59. Numera har alla löpare ytterligare en timme på sig i Stockholm och alla klockas för sin nettotid medan våra tider måste ha varit brutto. Och med tanke på att det tog 7-8 minuter för oss i kön att passera startlinjen vid Östermalms IP, så gick jag nog under den magiska 4-timmarsgränsen men det får vi aldrig veta.

Enligt Stockholm marathons arkiv var det bara 7 grader ”varmt”, vilket till stor del kan förklara varför 5800 anmälda aldrig kom till start. Min tid räckte till placering 6 440 av de 8 873 som tog sig i mål.

547785_242120859261770_780664421_n
Extra träning i Kina…

Den här gången var jag förvisso 26 år äldre och 20 kilo tyngre men kände mig ändå betydligt bättre förberedd och visst var det en frestande tanke, att slå ett 26 år gammalt personligt rekord? Inför loppet hade jag laddat ner en Runkeeper-app i min telefon och den fick nu börja jobba på träningsrundorna,  där jag målmedvetet jobbade för att sänka min naturliga löprytm på 5-5:10/km till det lite måttligare 5:30, ett tempo jag hoppades kunna hålla i alla fall 30 km. Det gick så bra att ställa om löpsteget, att jag sista träningspasset gjorde 8.5 km utan att titta på klockan förrän i mål och då hade jag bara missat tidsmålet med några få sekunder.

Tog bilen över till Köpenhamn och tackade vädergudarna för att det inte var så varmt. Året innan hade det tydligen varit högsommarvärme och det kostade. 10 % av löparna bröt loppet och den vanligaste orsaken var att det blev för jobbigt i hettan. Nu var det gråmulet i startområdet på Islands brygge och risk för regn, passade mig utmärkt.

Sprang på toaletten tre gånger och trodde jag hade kissat färdigt, men precis innan start blev jag akut kissnödig igen och det var bara att bita ihop… Och det var fler som hade lagt upp taktiken fel, redan efter några kilometer såg jag löpare ta av och ställa sig mot en husvägg. Men trots den fyllda blåsan kändes det rätt OK och jag följde utan problem med 5:30-ballongerna genom Köpenhamns gator.

5 km:  26:56
10 km: 54:04  (27:08)
15 km: 1.21:16 (27:12)
20 km: 1.48:46 (27:30)
21.1 km: 1.54:56 (6:10/20-21.1)

Efter några kilometer kände jag de första regndropparna och sedan kom skyfallet, men det var ändå ingenting som störde, kepsen skyddade ögonen från stänk och hellre regn än tropisk värme. Kvällen innan hade det varit Only Teardrops i Köpenhamn, när Danmark vann Eurovision Song Contest, men nu var det Only Raindrops, tänkte jag. I tre mil.

Efter 21 km stannade jag till som hastigast för att stretcha ena benet och fortsatte sedan i samma tempo som farthållarna, fast ett par hundra meter bakom. Efter Nyhavn följde vi vattnet norrut och förbi en tapper säckpipeblåsare på en bro och nu började det bli riktigt jobbigt. Inte för säckpipans skull, inte regnet heller, utan bara för att det är efter 21 km som den verkliga maran börjar. Jag stannade, gick, sprang, gick om vartannat även om publiken gjorde sitt yttersta i regnet för att peppa. Fortfarande kissnödig såg jag min chans när vi efter 32 km skulle runda Faelledsparken, slank in bakom en buske och såg till att få det gjort… Den närmaste timmen sprang jag och gick om vartannat men jag hade i alla fall hyfsad fart den sista biten från Christiansborg in mot mål och kände att jag tog betydligt fler placeringar än jag tappade. Och jag grejade det – under 4:25, bara 19 minuter sämre än den där maran i Stockholm när jag fortfarande var ung och smal och snabb.

25 km: 2.16:52 (28:06)
30 km: 2.48:53  (32:01)
35 km: 3.30:15 (41:22)
40 km: 4.10:36 (40:21)
42.2 km:  4.24:52 (14:31/40-42.2)

Betyg på insatsen: 4