Tågspring 3

I vintras ”firade” jag att vår by fått tågförbindelse med omvärlden genom att först ta tåget in till Malmö C och springa hem och sedan åka åt andra hållet, till Trelleborg och springa hem via småbyarna på Söderslätt. I dag blev det ett tredje ”tågspring” om 20 km i solen och blåsten.

Egentligen är det en alldeles utmärkt idé: ta tåget eller bussen eller fixa skjuts till en plats och spring hem. Den stora fördelen med att springa en sträcka istället för rundor är att det är svårare att kliva av i förtid om det börjar kännas tungt. För hem måste man ju, på något sätt, och orkar man inte springa är det bara att gå.

Nej, att ringa efter skjuts är fusk 🙂

I dag var det just en sån dag, då det hade varit skönt att kliva av i förtid men desto skönare att ha kämpat på ”ända in i kaklet”. Den stora boven var förstås motvinden, som jag hade i trynet i cirka 7 kilometer och som definitivt bidrog till att jag kände mig rätt trött. Men jag gjorde det, cirka 3 1/2 minut snabbare än när jag gjorde det första experimentet i februari.

16 tågtränng 2
Bild från i februari i år – första tågspringet

Dagens tvåmilarunda innebar också att jag nådde 100 mil under 2016 och det känns ju alltid lite speciellt. Det var inte rekordsnabbt men avsevärt snabbare än under fjolårets pisshöst då jag nådde 100 mil först den 20 december. Då blev det bara 106 mil totalt, klart under målet om 120 men så hade jag också 7+2 veckors förkylningar och en bortopererad gallblåsa att ”skylla på”.

RunTobyRun!

PS. Kanske kan verka självklart, men tål ändå att påpekas: jag rekommenderar inte någon som helst form av spring på trafikerade tågspår… Det är typ korkat… DS.

I eftertankens kranka stelhet

Hbgm
Lugnet vid starten i Helsingborg, en dryg timme före start.

Marathon är i längsta laget – men trots det har jag bestämt mig för att springa detta kraftprov en sista (?) gång: marornas mara.

Visserligen lyckades jag inte springa hela vägen i lördags, men första 35 km var ändå helt okej. Benen och fötterna var förstås sega på kvällen men redan dagen därpå kändes de så pass OK att jag hade kunnat sticka ut och jogga om jag hade varit tvungen. Så bra har det inte känts efter någon av mina andra tre maror.

Tar också med mig den positiva känslan av att jag hade mycket bättre ork under halvan av loppet, som jag denna gång gjorde 23 minuter snabbare än i förra försöket (Barcelona 2014), Det visar att taktiken var rätt bra, trots allt.

Och tiden, 4.44:44, var ju också lite speciell… Trodde jag sprang i mål på 4.44:47 så det var inget jag höll koll på när jag ångade in på upploppet.

Så det blir en till – en sista mara (jo, jag vågar nog påstå det): i Aten den 13 november med start i Maratonnas och mål på klassiska Panathiakosstadion. Alla marors ”mamma”… Sen behöver jag inte göra fler, halva sträckan duger utmärkt!

RunTobyRun!
(www.facebook.com/runtobyrun)

HELSINGBORG MARATHON: helnöjd i 33 km

16 hbg marathon

sverige
# 33 – 160903
Helsingborg Marathon 42.2 km
4.44:44 (6:45/km)

FLER BILDER FRÅN LOPPET HITTAR DU HÄR!

Jag höll mig till planen och det fungerade perfekt i 33 km. Sedan fick jag uppsöka ett träd för att åtgärda den där kissnödigheten som ”plågat” mig i över två mil och efter ytterligare ett par kilometer började fötterna kännas tunga som bly.

Men vad f-n, jag gjorde det! Jag tog mig runt, trots att jag i vanlig ordning kände mig skum dagarna innan start. Den här gången var det inte bara inbillning; båda barnen snörvlade och hostade och jag var säker på att de skulle hinna smitta ner mig lagom till start. Och visst kliade det lite i halsen? Visst kändes armar och ben lite ömma?

Men det kändes OK när jag vaknade och satte mig i bilen till Helsingborg och det kändes OK under uppvärmningen där jag höll ett stadigt öga på pulsklockan men den visade aldrig över 145-155 så jag bestämde mig för att starta och gå ut tillsammans med 4:30-ballongerna och höll alltså min plan i 33 km innan jag fick stanna och pinka. Mellan 37 och 41 var det så jobbigt i fötterna att jag gick (tur att jag börjat lägga in extra promenadpass i högt tempo som ”bonusträning”) och kubbade sedan på sista biten in i mål.

Jag gillade verkligen detta lopp. Föredömligt arrangerat, gott om vätskekontroller, funktionärer ch många sköna hejaklackar längs vägen. Som i Råå, där den första kören hälsade oss välkomna med ”Heja på, kämpa på, välkomna till Råå” följt att rena folkfesten nere i hamnen med storband och allt. Härligt!

IMG_3115

En annan fördel med loppet är att det är så varierat. Det är inte bara långa asfaltspartier som brukligt på stadsmaror, utan även långa sköna sträckor på grus genom Ramlösa brunnspark, Jordbodalen, Fredriksdal, Pålsjö skog och Sofiero, vilket inte bara gav omväxling för fötterna utan även en skön dos naturupplevelse. Den beryktade serpentinbacken – 40 meter upp och ner vid Sofiero – hade strukits vilket jag tyckte kändes fantastiskt skönt. Likaså att de sista 4 km går utför.

Jag vill också ge extra beröm till min farthållargrupp. Fyra sköna snubbar, som peppade både oss löpare och publiken. De flesta farthållare brukar gå ut lite fortare under första halvan för att ha lite extra tid tillgodo under vägen hem men dessa fyra hade gått ett steg längre och anpassat tidtabellen efter terrängen; i backarna efter Råå tog vi det lugnt, efter 12 kilometer kunde vi sträcka ut och så vidare. Tack, killar, ni gjorde ett jättebra jobb men tyvärr var jag ju tvungen att släppa er efter 33…

Halvvägs passerade vi på 2:11 och på god väg mot en tänkt sluttid på 4:27-4:28 och det hade ju varit fantastiskt. Jag lyckades ändå – trots 4 kilometers promenad – ta mig i mål under 4.45, vilket är nio minuter snabbare än jag mäktade med i Barcelona 2014. Andra halvan gick 23 minuter snabbare, så jag har all anledning att vara nöjd ändå – trots allt.

RunTobyRun!

PS. Som kommunikatör vill jag också ge en guldstjärna till den grafiska profilen hos HBGM, enkelt och elegant i typsnitt, färger och annan utformning med en grönblå tråd som genomsyrar loppet oavsett om det är trycksaker, tröjor eller skyltar längs vägen. Var också kul att ligga bakom tröjor med texten ”We run this city”. DS.

PS2. Tidigare maror: Stockholm 1987 (4.05), Köpenhamn 2013 (4.24) och Barcelona 2014 (4.53). DS2.

Springa, gå eller sitta stilla?

Med bara 10 dagar kvar till Helsingborg Marathon är det många tankar som snurrar i mitt huvud: Ska jag ställa upp? Ska jag hålla mig till min plan att testa Run-Walk-Run? Eller är det bara dumt? Bättre att sitta hemma och ta det lugnt?

Det som spökar är förstås ryggskadan i maj, som kostade mig tre veckors träning och sedan minst lika mycket för att försöka komma ikapp. Det där tappet har förföljt mig hela sommaren och även om träningen gått jättebra i juli och augusti så är det fortfarande ett stort steg att gå från ett 27 km-pass till att springa 42.

På halvmaran  i lördags kände jag efter 13 km att ”nu skiter jag i Helsingborg”, det kommer ändå aldrig att gå. Men redan en dryg timme senare, när jag hade gått i mål och sedan fortsatt jogga 4.5 km började det kännas bättre. Helsingborg, varför inte? Det värsta som kan hända är förmodligen att jag tvingas bryta…

Alltså: har jag inte åkt på någon skada eller förkylning innan den 3:e så tar jag tåget upp till Helsingborg och gör ett försök. Men som det ser ut just nu kommer jag inte att försöka följa min planerade taktik (Run-Walk-Run) utan försöka springa i ett måttligt tempo.

Problemet är, att även om jag testat RWR vid sex tillfällen så känner jag mig inte säker på vilket tempo jag ska hålla när jag springer. Det är helt enkelt för stor risk att jag går ut för hårt efter varje ”walk” (45 sekunder vid varje kilometerpassering) och att det blir något slags intervallpass av alltihopa och att jag bränner mer energi och ork än jag lyckas återhämta genom att gå.

Som sagt: vi får se hur det känns om en vecka…

RunTobyRun!

VEBERÖDSRUNDAN: bra avslutning på byaloppsturnén

16 veberöd

sverige
32 – 160820
Veberödsrundan 21.1 km
1.50:42 (5:14/km)

Avslutar min skånska byaloppsturné med en ”utrotningshotad” halvmara på asfalt i Veberöd, rejält trött på slutet men ändå avsevärt snabbare än i fjol.

Ja, Veberödsrundans framtid är osäker och arrangerande Björnstorps IF har haft en arbetsgrupp igång för att undersöka alternativ och det är inte helt otänkbart att loppet kommer att återuppstå i någon annan form, exempelvis som trail uppe på Romeleåsen och det tycker jag skulle vara ett spännande förslag.

Dagens bana är nämligen inte särskilt skoj. Den ursprungliga banan, som gick utåt Blentarp och storkhängnen var trevligare men också mer vindkänslig och utsatt för trafik. Sedan några år tillbaka avgörs loppet på en 7-kilometersslinga, som springs tre varv och första biten är väl okej men den andra halvan på varje varv har varit i tristaste laget. I år gjordes några små förändringar, bland annat för att få bort en illa omtyckt 180-gradersböj, men banan blev knappast skojigare för det – tvärtom.

Det är ändå en speciell känsla att komma tillbaka till Veberöd – där jag bott och med en liten hejaklack bekvämt parkerad på en parkbänk vid 4-kilometerspasseringen – och jag har all anledning att vara nöjd med årets insats:

  • Gick inte i fällan att gå ut för fort första kilometern
  • Putsade mitt årsbästa på milen med en minut
  • Sprang hela vägen (förra året var jag tvungen att stanna och gå vid 17 och 19 km)
  • Slog förra årets tid med 5 minuter och 40 sekunder.
  • Orkade dessutom jogga vidare 4.5 kilometer efteråt.

Förra året var det stekhett i Veberöd – typ 25 grader – i år var det bara runt 18 grader vid starten, mulet och några hotande regnstänk innan start, i princip utmärkt löpväder.

Öppnade på 4:57 och höll sedan ett tempo runt 5 min/km första milen och det kändes väldigt bra, speciellt med tanke på att jag i vanlig ordning känt mig lite skum dagarna innan loppet. Men nu kändes det bra – fram till 13 km när tröttheten kom över mig som en kall hink vatten och med ens sjönk kilometertiderna med 20-25 sekunder. Hade jag gått ut för hårt, trots allt?

Vid 20-kilometerspasseringen insåg jag, att jag med en snabb avslutning faktiskt hade chans att gå in under 1:50 men jag var för trött för att orka klämma fram någon vidare spurt utan missade den möjligheten med 39 sekunder. Är ändå jättenöjd för även om jag var trött så var jag inte lika trött som i fjol när jag sprang i mål på drygt 1:56.

Passertider:
5 km: 24.50
10 km: 50:19 (25:29)
15 km: 1.16:24 (26:05)
20 km: 1.44:36 (28:13)

Rundan innebar också att jag klarade att springa samtliga fem lopp på min skånska byaloppsturné och att jag – bortsett från Gylleboloppet – är nöjd med mina insatser och de tider jag presterade:

29/6 Blentarpsmilen (10 km tg, 51:38, 5:10/km)
3/7 Gylleboloppet (8 km tg, 47:02, 5:41/km)
29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km kuperat, 46:22, 5.02/km)
5/8 Kullaloppet (11 km tg, 53:51 kuperat, 5:08/km)
20/8 Veberödsrundan (21.1 km, 1.50:39, 5:14/km)

RunTobyRun!

Läs mer:
VEBERÖDSRUNDAN 2015 – race report
Nära-döden-upplevelse i Veberöd (februari 2016)

Imponerande kraftprov

bryggan

Klockan 8 i morse gick starten på Långa bryggan i Bjärred för årets upplaga av Trans Scania; en nätt liten utflykt på 246 kilometer längs Skåneleden till Simrishamn och tillbaka västerut till målet i Lund.

Fjolårets vinnarduo grejade sträckan på 37 timmar och var då hela 9 timmar före trean. Hur går det i år, ja alla som tar sig i mål är onekligen vinnare. Lycka till, tappra kämpar som alltså löper lika mycket denna helg som jag gör på två månader 🙂

Uppdatering: det blev delad seger även i år genom Martin Scharp och Mikael Hedman, som sprang i mål på 33 timmar och 33 minuter, en imponerande putsning av det gamla banrekordet. Starkt jobbat!

RWR – hur går det egentligen?

Med mindre än fyra veckor kvar till Helsingborg Marathon börjar nedräkningen gå väldigt fort och frågan är om jag kommer att få till något riktigt långpass för att på allvar testa Run-Walk-Run.

Hittills har det blivit sex testpass: 28 mars (13 km), 3 april (21.3 km), 29 maj (11.2 km), 5 juni (17.6 km), 15 juli (21.1 km) och i går, 8 augusti (15 km, terräng) – däremot har det tyvärr inte blivit något riktigt långpass på 28-30 km, som jag hade hoppats kunna genomföra redan i maj men så blev det inte och förmodligen blir det svårt att hinna med det innan Helsingborg. Trots allt är det ju mindre än fyra veckor kvar och ”mitt i” denna period ligger dessutom halvmaran i Veberöd. Plus att kroppen inte bara behöver träning utan även hinna med lite vila..

Men hur har det då gått med mina försök? Funkar RWR? Vilka erfarenheter har jag dragit hittills av metoden? Läs mer om Run-Walk-Run HÄR!

SYDKUSTLOPPET: ack, denna sand…

sydkust3

sverige
27. 160430
Sydkustloppet, Trelleborg 21.1 km
1.55:12 (5:28/km)

Vilken tur jag haft i vår, som hållit mig frisk och kunnat genomföra tre spännande och annorlunda lopp: Riviera Classic, med mål i Monaco, Verkeån Ekotrail runt Christienehof och nu Sydkustloppet med start på Stavstensudde och mål på Sveriges sydligaste udde i Smygehuk.

Den här halvmaran är inte som andra. Den börjar med knappt 2 km löpning på golfbanans fairway och fortsätter sedan på de mest skilda underlag: grus, asfalt, kullersten, en båtbrygga, strandstig och sanddyner med ringa eller obefintligt grepp. Och så lite motvind. Hela vägen.

Innan start träffade jag några kända ansikten i startområde: Ola, som precis som jag är rookie, Annika, som är veteran på sträckan och så ”Magistern” som förra året grejade sträckan på den imponerande tiden 1:36 och nu gav mig ett coachande ord på vägen: se till att du inte är för trött efter en mil, för där börjar sanden och det är jobbigt. Och se upp var du sätter fötterna så du inte trampar i någon kaninhåla…”

Sagt och gjort, vi pinnade i väg i motvinden längs golfbanan med ivrigt hejande golfare vid vår sida (de såg inte ett dugg putta ut) och när vi kom in i Trelleborgs centrum steg ”real feel-tempen” några grader eftersom det fanns hus som gav lä. Sen följde vi kustlinjen större delen av vägen förbi Gislöv och Böste till Smygehuk och det var precis som ”Magistern” sa: efter 10 börjar eländet. Efter tre kilometer med sand hade jag tröttnat – ge mig en riktig väg för tusan – men det dröjer tills efter sista vätskekontrollen vid 18 km innan vi kan sträcka ut på en lång, rak cykelväg. I motvinden…

Egentligen är Sydkustloppet fantastiskt; en unik möjlighet att följa kustlinjen från en udde till en annan, som dessutom är Sveriges sydligaste. Och målgången vid fyren i Smyge är jättefin –  men dessförinnan är det alltså en himla massa sand där det är svårt att springa om och där det tyvärr är svårt att njuta av havsutsikten eftersom det krävs full koncentration neråt.

Ett sånt här lopp är det förstås svårt att sätta ett tidsmål på innan, men jag siktade på 2 timmar och klarade det med råge: 1.55:12, en tid jag är jättenöjd med utifrån hur banan och vädret var!

Stinter:

5 km: 25:49
10 km: 51:35 (25:46)
15 km: 1.20:25 (28:50 – lite osäker på tiden men den verkar rimlig)
20 km: 1.50:27 (30:02)
21.1 km: 1.55:12

Betyg på insatsen: 4

sydkust2

sydkust1

image

Att mara eller inte mara…?

image

Efter förra helgens Ekotrail har det bara blivit tre korta träningsrundor. Kroppen känns fortfarande seg, som om det vore något på gång, men jag har ändå lyckats hålla ett okej tempo och nu håller jag alla tummar jag har för att jag ska komma till start i Sydkustloppet på lördag.

Förra året tvingades jag ställa in Sydkusten. Jag hade haft ont i ryggen under april och kände mig inte tillräckligt tränad för att ställa upp i denna speciella halvmara, som följer kustlinjen från Trelleborgs golfklubb till Sveriges sydligaste udde i Smygehuk via vägar och stigar på alla tänkbara underlag. Vädret var perfekt: soligt och vindstilla, vilket gjorde att det kändes extra snöpligt och efteråt hörde jag också flera löpare beskriva loppet som magiskt.

Med facit i hand gjorde jag förstås rätt som inte tog några onödiga risker genom att starta otränad men loppet finns ju kvar och förhoppningsvis blir det av på lördag (håll utkik efter #199). Är dock lite orolig för klimatet…  I går var det kallt, regnigt och blåsigt (en härlig motvind från sydost, det vill säga det väderstreck som Sydkustloppet går åt…) och väderprognosen har inte lovat någon bättring, snarare tvärtom. Fast det är Valborg och allt…

Efter Sydkusten väntar ytterligare ett långpass på 28-30 km innan jag bestämmer mig för om jag ska ställa upp i Copenhagen Marathon. Jag tvekar lite eftersom jag känt mig i oform efter Rivieran och inte kommit upp i full träningsdos. Räknat från lucia ligger jag ungefär 13 mil back, jämfört med förra gången jag sprang loppet (2013) men har – faktiskt – några fler mil i benen än jag hade när jag sprang Barcelona 2014.

Dock: från lucia och framåt kommer jag att ha sprungit lika många pass över minst 20 km som jag gjorde inför marorna 2013 och 2014 tillsammans och det är förstås något jag kommer att ha nytta av. Tre av passen kommer dessutom att ha varit enligt run-walk-run-metoden för att testa uthålligheten och det innebär kanske att jag kommer att kunna löpa smartare?

Tar beslutet efter långpasset nästa helg. Känns det inte OK så hoppar jag över Köpenhamn och siktar på att greja maran i början av september i Helsingborg istället.

Trots allt är det ju bara ett lopp…

RunTobyRun!

 

 

 

CHRISTINEHOF: vacker och asjobbig traildebut

ekotrail

sverige
#26 – 160416
Verkeån Ektotrail 21+ (21.9)
Christinehof
2.28.31 (6:47/km)

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror.

Men ekotrail-loppen på Christinehof (10+, 21+ och 47+) är inte som andra – här finns en tanke bakom allt: inga plastmuggar vid vätskekontrollerna, närproducerad mat och dricka, medaljer utsnidade i trä av en lokal tillverkare, ja till och med bajamajorna kommer visst från en lokal uthyrare. Desutom blir löpare som ertappas med att kasta skräp i naturen obönhörligen diskvalificerade.

Banan är inte bara vacker, den är dessutom rejält kuperad. 493 höjdmeter upp och lika många ned och till råga på allt har spurtsträckan vid Christinehofs slott lagts så att den inkluderar två branta och jäkligt elaka stentrappor. Precis vad man längtar efter när tröttheten börjar sätta in på allvar…

Har inte sprungit något riktigt terränglopp sedan jag var 15, men efter att ha läst om loppet (inte minst hos min bloggkollega Trailflirt) kände jag att det här var nog någonting för mig. Om inte annat för att få lite omväxling till asfaltsgnuggandet. Jag insåg också snabbt, att det här är inte ett lopp man ställer upp i för att slå PB utan för att ta sig runt i lagom tempo och njuta av den vackra naturen.

Banan är inte officiellt kontrollmätt men mäter enligt arrangörens egen karta 21.9 km och är alltså rejält kuperad. Det motsvarar säkert 25 kilometers ”vanlig” löpning, ännu mer i blött och kladdigt väglag. Kan bara föreställa mig hur ”kul” det skulle vara att ge sig ut i spöregn… Och precis när jag tänkt detta, en halvtimme innan start, började det dugga…. Men tack och lov försvann regnet lika snabbt som det kom – och det tackar vi för…

Klicka på minatyrerna för att se bilden i stort format!

Loppet passerar bland annat Skånes största vattenfall vid Hallamölla kvarn, med anor från 1400-talet. det gamla alunbruket och den vackra dalgången längs Verkeån. Delar av banan delas med Skåneleden, men det är ingenting jag funderar på när jag springer utan jag tvingar mig själv uppför några av de branta backarna.

Efter starten vid Christinehofs slott (108 möh) börjar loppet i en slinga, mestadels på en trång skogsväg och efter 2.3 km passeras banans högsta punkt (126 möh). Sedan går det sakta men säkert nerför mot banans lägsta punkt, andra vätskekontrollen, och sedan går det uppåt igen till målet på slottsplanen. Eller?

ekotrailelevation
Höjdkurva från osterlentrail.se

 

Ja, utifrån den officiella höjdkurvan är det lätt att tro att det är sista milen som är värst. Och det är den, men inte för att terrängen är jobbig utan för att första milens alla backar sugit musten ur mina ben. Vid 12 km är jag ganska ”färdig” men bestämmer mig för att inte skylla på att jag varit i oform och de senaste två veckorna bara kutat korta pass, inte heller skylla på att jag kände mig skum i går (som vanligt inför ett lopp) och bestämde mig först i morse att jag mådde tillräckligt bra.

Gjorde en miss och klädde mig för varmt, fick stanna efter cirka 45 minuter och ta av mig en tröja och sedan gick det bättre. Men det var ändå stor skillnad: första milen njöt jag av naturen: fåglar som kvittrar, vitsippor, doften av ramslök, hästar och hinner till och med göra en undanmanöver för att inte trampa på en liten skalbagge som korsar stigen. Här och var ligger nedfallna kläd att klättra över, färister i trä eller andra hinder och ibland är stigen så smal, smal och det gäller att kolla var man sätter fötterna om man inte vill rulla 20 meter nerför slänten och plurra i ån. Vid ett tillfälle tar stigen slut vid en bäck och vi måste vi hoppa känguruhopp över, alternativt vada över. Jag väljer att hoppa eftersom jag hatar att springa i blöta skor.

Men sista milen är det inte lika kul i naturen. Jag märker att tunnelseendet bara fokuserar på typ två meter framför mig. Men jag upptäcker Trailflirt-Märta, som i år är funktionär och dragit lotten att stå ute på det mest ensliga stället längs banan, där stigen rasat lite och det är bra om löparna inte trillar ner i den där ån.

Sista halvmilen tar jag till run-walk-run-knepet. Jag är trött som sjutton men tvingar mig själv att springa exakt fem minuter, går sedan 45 sekunder och springer sedan fem minuter igen. Och det funkar. Jag klättrar uppför slottstrapporna, rundar den gula byggnaden och konstaterar att sista biten går över kullersten (hurra…) och går i mål på en snitt-tid av 6:47 min/km – ingen vidare tid men så var det heller inget lättsprunget lopp.

Tror ändå, att om jag hade lyckats konservera min form från Rivieran så hade jag nog kunnat ta mig runt 5-10 minuter snabbare. Men det får kanske bli nästa år. Kanske.

RunTobyRun!

Betyg på insatsen: 2

Ungefärliga passertider (utifrån runkeeper)

5 km: 30.43
10 km 1.01.49  (31.06)
15 km 1.36.06  (34.17)
20 km 2.14.57  (38.51)