Etikettarkiv: långdistans

Att mara eller inte mara…?

image

Efter förra helgens Ekotrail har det bara blivit tre korta träningsrundor. Kroppen känns fortfarande seg, som om det vore något på gång, men jag har ändå lyckats hålla ett okej tempo och nu håller jag alla tummar jag har för att jag ska komma till start i Sydkustloppet på lördag.

Förra året tvingades jag ställa in Sydkusten. Jag hade haft ont i ryggen under april och kände mig inte tillräckligt tränad för att ställa upp i denna speciella halvmara, som följer kustlinjen från Trelleborgs golfklubb till Sveriges sydligaste udde i Smygehuk via vägar och stigar på alla tänkbara underlag. Vädret var perfekt: soligt och vindstilla, vilket gjorde att det kändes extra snöpligt och efteråt hörde jag också flera löpare beskriva loppet som magiskt.

Med facit i hand gjorde jag förstås rätt som inte tog några onödiga risker genom att starta otränad men loppet finns ju kvar och förhoppningsvis blir det av på lördag (håll utkik efter #199). Är dock lite orolig för klimatet…  I går var det kallt, regnigt och blåsigt (en härlig motvind från sydost, det vill säga det väderstreck som Sydkustloppet går åt…) och väderprognosen har inte lovat någon bättring, snarare tvärtom. Fast det är Valborg och allt…

Efter Sydkusten väntar ytterligare ett långpass på 28-30 km innan jag bestämmer mig för om jag ska ställa upp i Copenhagen Marathon. Jag tvekar lite eftersom jag känt mig i oform efter Rivieran och inte kommit upp i full träningsdos. Räknat från lucia ligger jag ungefär 13 mil back, jämfört med förra gången jag sprang loppet (2013) men har – faktiskt – några fler mil i benen än jag hade när jag sprang Barcelona 2014.

Dock: från lucia och framåt kommer jag att ha sprungit lika många pass över minst 20 km som jag gjorde inför marorna 2013 och 2014 tillsammans och det är förstås något jag kommer att ha nytta av. Tre av passen kommer dessutom att ha varit enligt run-walk-run-metoden för att testa uthålligheten och det innebär kanske att jag kommer att kunna löpa smartare?

Tar beslutet efter långpasset nästa helg. Känns det inte OK så hoppar jag över Köpenhamn och siktar på att greja maran i början av september i Helsingborg istället.

Trots allt är det ju bara ett lopp…

RunTobyRun!

 

 

 

CHRISTINEHOF: vacker och asjobbig traildebut

ekotrail

sverige
#26 – 160416
Verkeån Ektotrail 21+ (21.9)
Christinehof
2.28.31 (6:47/km)

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror.

Men ekotrail-loppen på Christinehof (10+, 21+ och 47+) är inte som andra – här finns en tanke bakom allt: inga plastmuggar vid vätskekontrollerna, närproducerad mat och dricka, medaljer utsnidade i trä av en lokal tillverkare, ja till och med bajamajorna kommer visst från en lokal uthyrare. Desutom blir löpare som ertappas med att kasta skräp i naturen obönhörligen diskvalificerade.

Banan är inte bara vacker, den är dessutom rejält kuperad. 493 höjdmeter upp och lika många ned och till råga på allt har spurtsträckan vid Christinehofs slott lagts så att den inkluderar två branta och jäkligt elaka stentrappor. Precis vad man längtar efter när tröttheten börjar sätta in på allvar…

Har inte sprungit något riktigt terränglopp sedan jag var 15, men efter att ha läst om loppet (inte minst hos min bloggkollega Trailflirt) kände jag att det här var nog någonting för mig. Om inte annat för att få lite omväxling till asfaltsgnuggandet. Jag insåg också snabbt, att det här är inte ett lopp man ställer upp i för att slå PB utan för att ta sig runt i lagom tempo och njuta av den vackra naturen.

Banan är inte officiellt kontrollmätt men mäter enligt arrangörens egen karta 21.9 km och är alltså rejält kuperad. Det motsvarar säkert 25 kilometers ”vanlig” löpning, ännu mer i blött och kladdigt väglag. Kan bara föreställa mig hur ”kul” det skulle vara att ge sig ut i spöregn… Och precis när jag tänkt detta, en halvtimme innan start, började det dugga…. Men tack och lov försvann regnet lika snabbt som det kom – och det tackar vi för…

Klicka på minatyrerna för att se bilden i stort format!

Loppet passerar bland annat Skånes största vattenfall vid Hallamölla kvarn, med anor från 1400-talet. det gamla alunbruket och den vackra dalgången längs Verkeån. Delar av banan delas med Skåneleden, men det är ingenting jag funderar på när jag springer utan jag tvingar mig själv uppför några av de branta backarna.

Efter starten vid Christinehofs slott (108 möh) börjar loppet i en slinga, mestadels på en trång skogsväg och efter 2.3 km passeras banans högsta punkt (126 möh). Sedan går det sakta men säkert nerför mot banans lägsta punkt, andra vätskekontrollen, och sedan går det uppåt igen till målet på slottsplanen. Eller?

ekotrailelevation
Höjdkurva från osterlentrail.se

 

Ja, utifrån den officiella höjdkurvan är det lätt att tro att det är sista milen som är värst. Och det är den, men inte för att terrängen är jobbig utan för att första milens alla backar sugit musten ur mina ben. Vid 12 km är jag ganska ”färdig” men bestämmer mig för att inte skylla på att jag varit i oform och de senaste två veckorna bara kutat korta pass, inte heller skylla på att jag kände mig skum i går (som vanligt inför ett lopp) och bestämde mig först i morse att jag mådde tillräckligt bra.

Gjorde en miss och klädde mig för varmt, fick stanna efter cirka 45 minuter och ta av mig en tröja och sedan gick det bättre. Men det var ändå stor skillnad: första milen njöt jag av naturen: fåglar som kvittrar, vitsippor, doften av ramslök, hästar och hinner till och med göra en undanmanöver för att inte trampa på en liten skalbagge som korsar stigen. Här och var ligger nedfallna kläd att klättra över, färister i trä eller andra hinder och ibland är stigen så smal, smal och det gäller att kolla var man sätter fötterna om man inte vill rulla 20 meter nerför slänten och plurra i ån. Vid ett tillfälle tar stigen slut vid en bäck och vi måste vi hoppa känguruhopp över, alternativt vada över. Jag väljer att hoppa eftersom jag hatar att springa i blöta skor.

Men sista milen är det inte lika kul i naturen. Jag märker att tunnelseendet bara fokuserar på typ två meter framför mig. Men jag upptäcker Trailflirt-Märta, som i år är funktionär och dragit lotten att stå ute på det mest ensliga stället längs banan, där stigen rasat lite och det är bra om löparna inte trillar ner i den där ån.

Sista halvmilen tar jag till run-walk-run-knepet. Jag är trött som sjutton men tvingar mig själv att springa exakt fem minuter, går sedan 45 sekunder och springer sedan fem minuter igen. Och det funkar. Jag klättrar uppför slottstrapporna, rundar den gula byggnaden och konstaterar att sista biten går över kullersten (hurra…) och går i mål på en snitt-tid av 6:47 min/km – ingen vidare tid men så var det heller inget lättsprunget lopp.

Tror ändå, att om jag hade lyckats konservera min form från Rivieran så hade jag nog kunnat ta mig runt 5-10 minuter snabbare. Men det får kanske bli nästa år. Kanske.

RunTobyRun!

Betyg på insatsen: 2

Ungefärliga passertider (utifrån runkeeper)

5 km: 30.43
10 km 1.01.49  (31.06)
15 km 1.36.06  (34.17)
20 km 2.14.57  (38.51)

Satsar på Run-Walk-Run

Under 2016 siktar jag på två marathonlopp, i Köpenhamn (22/5) och Helsingborg (3/9) och planen är att springa det första och sedan pröva run-walk-run i det andra för att se om teorin fungerar i praktiken.

Förvisso kommer jag att vara bättre tränad i september (givetvis förutsatt att jag får vara hel och frisk, ta i trä), å andra sidan är Helsingborg en mer kuperad bana så testet får avgöras på känslan snarare än tid. Hur trött är jag sista milen? Hur mycket ork har jag när jag passerar mållinjen?

Dagens runda innebar att jag grejade en halvmara på ganska exakt 2 timmar – bara fyra minuter långsammare än exempelvis Veberödsrundan i somras. Fast jag gick 45 sekunder per kilometer. Inte illa alls!

Samlar intrycken efter hand på Run-Walk-Run (en undersida som du hittar under MÅL i toppmenyn)

KÖPENHAMN: klev av efter 11 km

danmark
# 25 – 160320
Marathontest 3, Köpenhamn 25 km
bröt efter 11 km
58:43 (5:20/km)

Egentligen kändes det inte som någon superdag för att springa 25 km. Jag var trött, benen var trötta och fötterna likaså – jag var inte särskilt motiverad för uppgiften men bestämde mig för att se Marathontestet som ett utmärkt tillfälle att simulera andra halvan av ett långlopp, det vill säga när det börjar bli slitigt.

Det var mulet och kyligt, 5 grader i luften och jag saknade förstås den där sköna värmen på Rivieran. När starten gick hade jag bara ett enda mål med övningen: att hålla mig precis bakom de fyra röda ballongerna som signalerade ett tempo på 5:20/km. Och det lyckades jag med. Men efter första varvningen vid 9 km började det ömma lite i ena hälen och jag insåg efter en stund att det här håller inte, jag kommer aldrig att klara 25 km och då är det bättre att kliva av och undvika – eller i alla fall försöka undvika – en skada som i värsta fall kan sabba hela våren. Så jag hoppas att jag gjorde rätt.

Förra året startade jag i 5:30-gruppen och passerade då milen på 54:55, dagens passering var cirka 1:40 snabbare och det tempot kändes alldeles lagom.

Ändå var utflykten inte helt bortkastad – det blev ett okej träningspass, varken mer eller mindre, och eftersom detta var mitt sjätte planerade långpass på lika många veckor hade jag redan innan start lovat mig själv att ta det lugnt nästa vecka, att helt enkelt planera in vila. Och det känns ännu mer angeläget just nu.

Passertider:

5 km: 26:31
10 km: 53:16 (26:45)
11 km: 58:43

Betyg på insatsen: 2

PS. Bloggen har nått en ny, oväntad nivå. Mest lästa inlägget i publiceringen på jogg.se har nu haft mer än 1500 läsare. Plus ytterligare ett stort antal här på ”moderskeppet”. Tack alla DS.

MONACO: Vackert lopp som motsvarade alla förväntningar


image
Fastnade på en officiell bild efter målgången 🙂

MONACO

# 24 – 160313.
Classique des Riviera, Ventimiglia-Menton-Monaco 23.8 km

2.07:45 (5:22/km)

Jag klarade det – och långt bättre än jag förväntat mig! Så jag är väldigt nöjd just nu…

Mina bilder från löpturen hittar du HÄR

Väckningen ringde ilsket kvart i sju i morse och jag tryckte i mig lite frukost: juice, yoghurt, croissant, matbullar och packade ner ytterligare några bullar och tre bananer i packningen. Tåget gick 07.26 och tog nästan en timme, väl framme i Ventimiglia var det rätt kyligt (se föregående inlägg från starten).

Hit kom jag första gången på tågluff -89 och tyckte att Italien var en ganska sjaskig teater och den beskrivningen passar rätt bra fortfarande: fina monument men ganska sjaskigt emellanåt, tur Berluscioni är borta. Men maten och kulturen är härlig.

Efter start var det rätt trångt, så småningom tog vi oss över en bro och där började den: backen upp genom gamla stan. Var inställd på att ta det lugnt men halvvägs fick jag energi av att springa ikapp en kille i Hammarbytröja. Forza Bajen, ropade jag och så peppade vi varann.

Efter 2 km började det gå nedåt och där någonstans fick runkeepern spunk och började leverera den ena fantastiska tiden efter den andra – helt klart bad ass runkeeper. Kändes som att jag hade en överoptimistisk coach i örat och rätt snart låg runkeepern 500 meter före de officiella skyltarna. Som inte heller verkade stämma (10 km-skylten satt på annat ställe än på arrangörens kartor).

Passerade gränsen, där välbeväpnade italienare i tyrolerhatt med fågelfjäder stod på ena sidan, hårda franska gränspoliser på den andra och så var vi i Menton. Här har vi bott tre gånger och jag kan vägen utan och innan, vinkade till ”vårt” hus och gjorde sen allt jag kunde för att slappna av och sträcka ut.

image

Om backen i starten var tuff så är det inget mot vad som börjar precis innan 14 km-skylten. Över 100 meters stigning som inte ger sig förrän efter 3 km. Men det går lättare än jag trott och jag får extra energi när jag märker att vi slipper ta oss ända ut på udden, där den sista backen är riktigt tuff.

I stället får jag skönt flow i nerförslöpan och gör en av mina snabbaste kilometer mellan 20 och 21 – där det går rejält utför id tennisklubben i Monte Carlo – och halvmaratiden är till och med min fjärde bästa sedan 2012.

In genom F1-tunneln, runda hamnbassängen och se målportalen hägra – men än är det för tidigt att ropa hej, det är 800 kvar och vi ska – precis som F1-bilarna ner till Rascasse och vända och svänga in i ”depån”.

Känslan i mål att se sin egen tid + en svensk flagga på en digital display på målportalen var obetalbar. Jag hade ju sänkt ”godkänt” till 2:22, behållit 2:11 som ”bra” och så gör jag 2:07;45. Och hade säkert kunnat kubba på till 30 km och fortfarande göra en bra tid!

Ungefärliga stinter:

5 km: 27:45
10 km: 54:21 (26:36)
15 km: 1.21.16 (26:55)
20 km: 1.47:10 (25:54)
21.1 km: 1.52:41 (5:31)
mål: 2.07:45

Betyg på insatsen: 5

Bra med loppet: vackert, utmanande, billigt att flyga till Nice. 23 euro i annälningsavgift inkluderar fin medalj, (ful) funktionströja från Nike (tjejernas var snyggare) och tågbiljett från Monaco till starten i Ventimiglia. överlag bra ordnat!

Obra: fransmännen är pilliga med läkarintyg, inte mycket till publik, si och så med exaktheten på km-skyltarna. Officiella mellantider vid gränsen (cirka 8.7) samt vid 21.1 – inte vid 5, 10, 15 och 20 som brukar vara praxis.

image

En timme till start…

RIV3
Ventimiglia – början till slutet på Den Långa Vägen Tillbaka!

…och start-torget i Ventimiglia börjar sakta fyllas med löpare. 1500 ska det bli innan starten går. Folk köar för att få varm dryck eller inviga bajamajjorna. En asiatisk tjej är redan i full gång med uppvärmningen.

Det är fortfarande kyligt men solen tittar nog fram snart.

Kroppen är seg och fötterna lite ömma efter gårdagens promenader – blev över en mil – men det släpper nog. Fick heller inte den nattsömn jag hoppats på för att några grannar pratade högt till halv tre-tiden. Dessutom går värmesystemet igång med jämna mellanrum och ger då ifrån sig ett högljutt brummande när temperaturen i rummet sjunker (blev bättre än första natten eftersom jag sänkte värmen och bad om en extra filt).

image

Säkerhetsnålarna löste sig, träffade en brasiliansk snubbe på stationen i Nice (som skulle springa 10 km-loppet i Monaco) och han hade lyckats hitta en ask nålar i en ”bazaar” typ 50 meter från mitt hotell, mittemot stationen.

Start 09:45 – målgång strax efter 12:00 hoppas jag!

RIV4

10 minuter kvar.. I bakgrunden första backen, drygt 100 meters stigning mellan 1 och 2 km – med andra ord är det ingen ide att gå ut för hårt!

Countdown i Monaco

Den Långa Vägen Tillbaka – del 20:

RIV1

image

Solen skiner och det känns underbart att sitta i solen på en uteservering och klämma en dagen-före-margherita.

Nummerlappsutdelningen på den rätt ynkliga running-expon på Stade Luis II gick oväntat smidigt. Fransmännen (dit jag i organisatoriska sammanhang räknar monegasker) är ju petiga med läkarintyg men i den sista bekräftelsen som skickades ut stod det tydligt att mitt intyg var okejjat – så var inte fallet för britten bredvid mig som under stort muttrande fick gräva fram det intyg han skickat in for God’s sake.

Årets lopp blir speciellt för att gränskontrollerna skärpts även vid Menton och därför stängdes anmälan redan förra helgen så att gränspolisen kan fä listor på alla deltagare. På baksidan av nummerlappen sitter en plastficka för ID eller kopia på pass.

Plastfickan ingick i startavgiften på 23 euro men tydligen inga säkerhetsnålar.  Däremot en (rätt ful) funktionströja från Nike och tågbiljett från Monaco till starten i Ventimiglia. Klart överkomligt, men jag hoppas det går att få nålar i morgon eftersom polisen kräver att nummerlappen ska vara synlig och det är ju inte så kul att springa och hålla den i handen…

Värmde upp med två långa promenader i Monaco, bland annat ett varv runt F1-banan. Kan bli varmt i morgon för frusna svenskar (vi lär vara åtta totalt som ska springa 23.8 plus ytterligare några i det millopp som går samtidigt på Monacos gator).

RunTobyRun!

RIV2

 

Nu är det bara det roligaste kvar…

Classique des riviera
Loppet på söndag bjuder på vacker löpning genom tre länder, från Ventimiglia via Menton till Monaco där det blir målgång inte bara för själva loppet utan även för ett halvårs slit längs Den Långa Vägen Tillbaka.

 

Den Långa Vägen Tillbaka – del 19:

Vägen Tillbaka har varit lång och krokig, men nu är det bara det roligaste kvar: själva utmaningen att springa längs den vackra kuststräckan från Ventimiglia i Italien via Menton och Cap Roquebrun Martin i Frankrike till målet i Monaco.

Känner mig ganska väl förberedd för uppgiften – trots allt – även om det förstås hade varit ännu bättre om inte hösten och vintern kantats av 12 veckor med hosta och förkylningar samt en bortopererad gallblåsa men man ska inte klaga…

Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Den stora frågan är hur mycket ork de båda 100-metersstigningarna kommer att kosta. Den första kommer redan efter cirka 1 kilometer, i den gamla delen av Ventimiglia, och den andra efter 14 kilometer vid 90-gradersböjen under ”a” i Cap Martin på kartan. Sedan är det mer eller mindre nerför i åtta kilometer till målet i hamnen i Monaco och det ska också bli intressant att se om nedförslöpen gör livet lättare eller svårare – det är ju inte precis något jag tränar på till vardags – men till målet ska jag, frågan är bara hur fort eller långsamt det går och hur trött jag är när jag korsar mållinjen…

Förhoppningsvis tittar jag inte för mycket på klockan – eller fötterna framför – utan lägger desto mer tid åt att njuta av utmaningen och utsikten och suger in en uppsjö av nya löparintryck. Jag är ju inte precis där för att slå något slags personligt rekord. Mer än på just den banan 🙂

Väderprognosen talar om en natttemperatur på 7-8 grader som sedan stiger till 16-17 och jag gissar att det innebär drygt 10 grader när starten går klockan 09.45 – vilket känns helt okej!

Mina delmål under Den Långa Vägen Tillbaka

Passerar Trelleborg på vägen till Monaco

Söderslätt 16

Den Långa Vägen Tillbaka – del 18:

Som granne till Trelleborgsbanan brukar vi skämta om att ingen tar tåget till Trelleborg utan att tåget går från Trelleborg – för trots allt är det nog vanligare att folk i byn åker till Malmö än till Trelleborg. Om inte annat för att Malmö har ett bättre fotbollslag…

Trelleborg är helt enkelt lillebror, har alltid varit det och kommer alltid att vara det. Men för 16 år sedan fick Trelleborgarna en gratischans att strö lite salt i såren på storebror, som drabbats av elände i klass med digerdöden, andra världskriget och Kockums-varvets nedläggning (nåja): för första och enda gången någonsin hade MFF spelat så dålig fotboll att de ramlat ur allsvenskan. Smarta Trelleborgare satte upp reklamaffischer med en avbildad vägskylt som förkunnade ”vägen till allsvenskan”: E6 mot Trelleborg.

Föga förvånande revs många av skyltarna ner…

För mig tar det bara en kvart att köra eller ta tåget till Trelleborg, men eftersom jag jobbar i Malmö så händer det väldigt sällan att jag åker söderut. Men i dag blev det av! Stärkt av februariutflykten, när jag tog tåget in till Malmö C för att springa tillbaka, bestämde jag mig för att göra om experimentet, fast åt andra hållet.

Sagt och gjort, 9:05 i morse hoppade jag på Pågatåget till Trelleborg. Väl utanför stationen rättade jag till mössan, tryckte igång runkeepern och gav mig av hemåt, först genom centrum och sedan upp över småvägarna till Västra Tommarp, Skegrie och Mellangrevie. Planen var att springa första milen på runt 52 minuter och sedan sänka tempot något – nu blev det en ofrivillig sänkning efter ungefär en mil eftersom jag sprang fel. I stället för att fortsätta förbi Skegrie råkade jag springa in i byn och fann mig så småningom framför kyrkan och en återvändsskylt.

Alternativet att gina ut över åkern och fortsätta på motorvägen kändes inte som någon bra idé – det vore ju dessutom både farligt och olagligt – så det var bara att vända och ta fram kartan för att försöka hitta rätt igen (karta är jättebra att ha med sig när man springer i okänd terräng eller på okända vägar, förvisso finns det en digital version även i runkeepern men om mobilen lägger av så är man ju rökt).

Vägen tillbaka gick längs en lång raksträcka i motvind och med ett lätt duggregn mitt i trynet, men efter några hundra meter hittade jag rätt väg och konstaterade att jag nog helt enkelt tagit miste på skyltar eftersom det stod skyltat mot en helt annan by än jag räknat med.

Andra milen gick långsammare, inte bara för att jag hade planerat en temposänkning utan även för att jag nu började springa mer eller mindre norrut och då fick större problem med motvind. Är ändå glad att jag tog småvägarna istället för närmaste vägen, 108:an/101:an eftersom den sträckan är mycket tråkigare och dessutom full av trafik som kör väldigt fort. På småvägarna mötte jag knappt en bil, däremot kunde jag följa några gladors jakt och höra lärkan drilla. Härligt! Hade det bara varit lite bättre sikt så hade jag säkert kunnat räkna till 20 kyrktorn längs vägen, nu blev det inte fullt så många.

På några ställen, nära Bodarp, syntes också hälsningar i asfalten till Team Rynkeby: TILL PARIS. Fick lust att stanna och skriva TILL MONACO i stället, men jag ska ju inte springa hela vägen. Rynkeby-hjältarna cyklar ju faktiskt hela sträckan. Strongt!

Nådde 20 km på 1.49:54, vilket innebar att jag äntligen klarat av februari månads träningsmål med sex sekunder tillgodo – visserligen tre veckor försenat men ändå… Tidsplanen fick trots allt lite stryk av förkylningen i förra månadsskiftet då jag tvingades hålla upp i två veckor.

Om en vecka är det allvar – då är det 23.8 km som gäller, kustvägen från Ventimiglia i Italien, via Menton och Cap Roquebrun Martin i Frankrike till målet i Monaco. Håll tummarna!

RunTobyRun!

Bilden: första uppförsbacken, efter cirka 6.5 km.