# 900

Halvtimme kvar till start – fortfarande mulet på himlen.

Gårdagens mara var mitt 900:de pass sedan jag återuppstod som löpare den 19 juni 2012. Den innebar också att jag redan nu nått mitt årsmål på 1200 km trots att det återstår en månad på träningsåret (19/6-18/6).

En snabbtitt på statistiken, jämfört med min första mara i Köpenhamn 2013, visar att jag hade betydligt fler bakom mig denna gång (räknat i procent), trots att jag tog mig runt 28 minuter långsammare. Intressant! Var det möjligen värmen som ställde till det för många?

Sprang fort fanns det förstås andra som gjorde i loppet, som lockat rekordmånga deltagare. Segrande afrikaner satte inte bara banrekord utan noterade även de snabbaste tiderna någonsin på dansk mark – vilket också var ett av arrangörernas stora mål inför loppet, kopplat till deras brons-certifiering av IAAF.

Överlag allt beröm till Sparta & co, ni är verkligen bra på att arrangera lopp!

Kroppen dä? Jo, det känns rätt bra idag, faktiskt. Har inga problem att gå upp- eller nerför trappor – bara en sån sak!

RunTobyRun!

En massa timmar senare – inte ett moln på himlen…

COPENHAGEN MARATHON: antiklimax

Nöjd efter målgång – trots allt…

Det kändes som att jag var på väg att göra mitt bästa maratonlopp – istället blev det typ mitt sämsta. Ett ras, som dock inte berodde på att jag gått ut för hårt i värmen utan om en protesterande vadmuskel.

# 64 – 190519
Copenhagen Marathon
4.52:59 (6:57/km)

Egentligen har jag ju sagt för länge sen (november 2016) att jag inte borde springa fler maraton, men när Copenhagen Marathon fyller 40 var det förstås svårt att låta bli.

Den stora frågan inför loppet var vilket väder det skulle bli. Meterologerna hade från början lovat rätt bra löpväder – typ 15-16 grader och mulet – men säg den prognos som varar för evigt. Plötsligt förkunnade man att det nog skulle bli rätt så varmt redan vid lunchtid – minst 20 grader i skuggan – vilket förstås var till glädje för de tiotusentals, kanske hundratusentals åskådare som tänkt ge sig ut på gatorna. Men inte heller denna prognos höll särskilt länge… Redan vid halv tio-snåret tittade solen fram och sen var det kört. Det blev riktigt, riktigt varmt.

Hade två orosmoment innan loppet, dels en opålitlig vadmuskel och dels att jag nog hade en förkylning på gång, men när jag vaknade i morse hade symptomen gjort halt. Bestämde mig därför för att gå ut i 5:56-tempo som planerat istället för 6:10, som jag börjat funderat på dagarna innan loppet, med en tänkt måltid på 4 timmar och 10 minuter – även om jag hittills aldrig lyckats springa hela vägen utan att börja gå någon gång under loppet. Men någon gång ska väl vara den första, hoppades jag, och helt klart hade ju varit kul att slå min Köpenhamnstid från 2013 (4.24).

Så jag tog rygg på några gula ballonger och noterade fem jämna femmor: 29:21, 29:43, 29:37, 29:30 och 29:53, helt enligt plan. Men så, vid 27 km, började det plötsligt ömma i höger vad så jag blev tvungen att sakta in. Vaden har protesterat vid några tillfällen förut, som BUS i Trelleborg i somras och på Lund runt i höstas, då det högg till och kändes som kramp. Senaste gången det ömmade var för två veckor sedan när jag sprang på Skåneleden, men då hann jag också sakta ner innan det högg till. ”Gubbvad”, säger säkert någon, men jag ska se vad Medicinmannen har att säga om saken.

7 km: passerar förbi Parken

5-kilometerspasseringar:

5 km: 29.21
10 km: 59:04 (29:43)
15 km: 1.28:40 (29:37)
20 km: 1.58:10 (29:30)
21.1 km: 2.04:47
25 km: 2.28:02 (29:53)
30 km: 3.01:12 (33:11)
35 km: 3.49:41 (48:29)
40 km: 4.34:43 (45:03)
42.2 km: 4.52:59

Gick en kilometer till 28-skylten och sprang sedan ytterligare två i lugnt tempo vilket innebar att jag passerade 30 km strax över 3 timmar. Men sen gick det inte längre. Var i valet och kvalet om jag skulle bryta men jag kände att jag vill ju faktiskt ha den där jubileumsmedaljen så det var bara att börja gå.

Det blev hela 9 kilometer gång, vilket förstås var astråkigt men det funkade med vaden så det var bara att knalla på. Fick så lite extra energi på Red Bulls energistation vid 40 km, gick uppför sista bron och kunde sedan springa sista dryga kilometern in i mål. Trots den långa promenaden slog jag min tid från Barcelona 2014 med en knapp halv minut och kände mig därför ändå rätt nöjd när jag passerade mållinjen. Idag vann skallbenet över kroppen och är det någon gång man behöver trolla fram sådana ”superkrafter” så är det väl på ett maraton.

Mitt sällskap i bilen, Fredrik, gjorde en fantastiskt bra insats idag och noterade en supertid så jag lyfter förstås på hatten för honom! Starkt jobbat!

RunTobyRun!

Mina maror:
* Stockholm, juni 1987 (4:06)
(fast det var ju när jag var ung och smal och hyfsat snabb…)
* Köpenhamn, maj 2013 (4.24)
* Aten, november 2016 (4.28)
* Helsingborg, september 2016 (4.44)
* Köpenhamn, maj 2019 (4.52)
* Barcelona, mars 2014 (4.53)

Jubileumsmedaljen
7 km
”Bara” 12.5 km kvar
Passerar Parken en andra gång – inte kul alls (8 km kvar)
Målgång bakom linslus
Race pace – the bitter truth

LUNDALOPPET: årsbästa i klurigt väder

MAI:s Johan Larsson vann 10-kilometersloppet överlägset på 31:24. Blev gratulerad av speakern efteråt och fick frågan om det var personbästa, varpå Johan skruvade lite grann på sig innan han berättade att han ju faktiskt sprungit två minuter snabbare på bana. Är ju en erkänt snabb kille (i höstas sprang han maran på 2.16, bara 14 sekunder över VM-kvalgränsen…)


#63 – 190504
Lundaloppet (5 km)
24:19 (4:52/km)

Årsbästa och klart under dagsmålet, ja då är det förstås svårt att inte vara nöjd med utflykten till Lund där årets upplaga av Lundaloppet lockade rekordmånga anmälda: 7 500.

Den stora frågan för dagen var egentligen inte dagsformen utan hur mycket kläder man skulle bylta på sig för dagens lopp. När solen tittade fram kändes det långt varmare än de 7-8 grader som termometern visade, men så fort den gick i moln blev det genast kallt och oskönt i vinden. Lagom till uppvärmningen började det dessutom dugga och som lök på laxen kom det även en kort hagelskur längre bort på banan. Valde till slut att gardera mig för det svalare alternativet, vilket kändes helt rätt under första halvan av loppet men ju närmare målet jag kom, desto varmare blev det och då ångrade jag mig bittert. Himla tur att det inte var ett långlopp…

I detta 18:e lopp på 365 dagar – rekord – valde jag att starta betydligt längre fram än jag gjorde i fjol och det var klokt, eftersom det innebar att jag slapp en hel del av den trängsel som jag då upplevde i inledningen av loppet förbi Högevallsbadet och in på de trånga grusvägarna genom Stadsparken där det ibland dök upp fyra jättelångsamma löpare i bredd och blockerade för oss andra.

Kylslagen uppvärmning på idrottsplatsen. Förra året var det typ 20+ grader och najs… 

Öppnade första kilometern på 4:27 och var ett tag rädd att det varit i snabbaste laget, så jag slog av något på tempot och låg sedan runt fem blankt fram till sista kilometern där jag ökade på stegen lite och gickj i mål nästan fem minuter snabbare än jag gjorde i fjol (men då hade jag ju varit långtidsskadad och tog det med flit väldigt lugnt).

I ett tidigare inlägg lovade jag mig själv att jag skulle  gå in under 25 blankt, vilket jag gjorde med råge: 24:19. Tiden innebar inte bara årsbästa med 11 sekunder, det var även mitt näst snabbaste 5-kilometerslopp (av sju) sedan jag började träna igen 2012 och den sjunde snabbaste ”femman” totalt på 63 starter. Så visst, jag har all anledning att vara nöjd med min insats för andra helgen i rad!

Visserligen fick jag stryk av en kollega med 1 (!) sekund, men det är ju som det är: om någon annan springer längre, snabbare eller elegantare så finns det förmodligen en anledning till det. Därför lyfter jag på kepsen och säger grattis Tomas!

RunTobyRun!
www.facebook.com/runtobyrun  

Ett lopp var tredje vecka

Helsingborg halvmaraton 2018. Foto från HBGM.

Att du hittar mig rätt långt bak i fältet spelar ingen roll, jag tycker att det är kul ändå att springa lopp. Det ger helt andra möjligheter att testa ork, tempo och pannben än på träning och det sporrar mig dessutom i hur jag ska lägga upp och variera mitt träningsprogram.

Men visst, loppen har varit i mesta laget det senaste året efter mitt ofrivilliga uppehåll som orsakades av ena ledbandet efter halvmaran i Montreal september 2017. Det skulle dröja hela sju månader till min ”lopp-comeback” på Lundaloppet den 5 maj förra året – 5 kilometer i maklig takt för att inte riskera något.

Sedan dess har det blivit ytterligare 15 starter. Nästa helg blir det förhoppningsvis en 16:e i Kongens Lyngby och sedan även – tekniskt sett – ett 17:e lopp i Lund den 4 maj, som ju blir sista dagen på denna 365-dagarsperiod. Det motsvarar ett lopp var tredje vecka.

Under sommaren har jag sedan ett par inplanerade avstamp inför höstens stora utmaningar på Färöarna och New York City Marathon. Men sen… Sen ska det bli ett antal månader helt fria från lopp. Det behöver inte betyda att träningsmängden blir mindre, men att jag blir friare och inte behöver planera mitt upplägg utifrån någon tävlingskalender och det ska bli skönt. Fast väl där kommer jag säkert att sakna loppen men i så fall får jag odla upp lite längtan till det börjar bli vårvarmt ute.

Loppen är ju, trots allt, ett bra hjälpmedel för  min träning och ett slags kvitto. I mitt tempo är ju tämligen ointressant vad jag får för placering i mål. Däremot tittar jag gärna på snitt-tider och hur jag orkade genomföra loppen; lyckades jag hålla mig till min plan eller kom det något oväntat i vägen? Eller gick det rent av snabbare och lättare än jag hade trott innan loppet?

Trots allt är det ju betydligt lättare att lägga i en extra växel under ett lopp än på träning, alternativt att bita ihop och ta i lite extra när det börjar bli tungt. Den glöden kan jag aldrig uppbringa på träning utan känns det tungt stannar jag och tar en liten paus. Så här års kan man ju alltid låtsas stanna för att plåta något vårtecken längs vägen…

RunTobyRun!

CHRISTINEHOF: kyligt, vackert och jobbigt


#61 – 190413
Verkeån ekotrail, Christinehof (21.9 km)
2.23:11 (6:33/km)

Det hade kunnat bli en fantastisk vårutflykt, men efter förra helgens värme gjorde våren tyvärr halvhalt med följd att vitsippor, ramslökar och allehanda knoppar kurade ihop sig för att skydda sig i kylan.

Kyla och kyla, ja det blev väl 4-5 plusgrader till slut och dessutom är ekotrailbanan runt naturreservatet – tack och lov – mestadels skyddad från vinden så det blev inte så kallt för oss cirka 470 löpare som kom till start. Stigarna var dessutom torra och fina, det var enbart på ett par ställen man fick se sig för så att man inte satte skorna i något klafs.

Ekotrailen på Christinehof är, som jag tidigare skrivit, ett av mina favoritlopp. Det är inte bara vacker natur, det är dessutom utmanande och en tuff strapats att ta sig runt 21.9 kilometer och knappt 500 höjdmeter (vilket är precis vad jag behöver inför stundande äventyr på Färöarna).

Förra gången (2016) kändes inledningsrundan, väster om slottet, som en transport-sträcka. Den här gången njöt jag desto mer, där vi sprang i 2-3 kolonner längs grusvägen. Starten längs vattendraget i ekoparken är fantastisk fin – även om det inte blivit grönt än – och sedan kommer det lite barrskog som omväxling. Eftersom den första riktiga backen inte kommer förrän efter 5 kilometer valde jag att gå ut i ett normalt landsvägs-träningstempo (runt 5:45) fram tills det var dags att klättra – och då menar jag klättra – uppför en av de gamla slagghögarna vid alunbruket.

Som hjälp hade jag passertiderna från 2016 (Runkeeper-app) men de visade sig allt annat än pålitliga. Kunde jag verkligen sprungit första fem 3 minuter snabbare än jag gjorde 2016? Och var det verkligen möjligt att jag tappade motsvarande tid fram till 10-kilometerspasseringen? Tror inte det, det är nog snarare så att 14-kronorsappen inte hade så bra kontakt med satelliten och att den bestämde sig för att 5 kilometers-passeringen låg efter slagghögen, inte precis före backen som Garmin påstod idag. Arrangörens egen karta visar att passeringen är mitt uppe på slagghögen, men hur som helst bestämde jag mig för att sluta snegla på mina gamla tider och istället koncentrera mig på var jag satte fötterna.

RACE RAPPORT FRÅN 2016

Banan är som sagt fantastiskt vacker, men tekniskt med knepiga passager över träd och rötter och en och annan trappa in över en hage (hade inte kossorna på slutet väldigt, väldigt stora böjda horn…?).  Hade bestämt mig innan loppet för att gå uppför alla svåra backar för att spara på orken, men de suger kraft även i gångfart.

Fick lite extra energi efter 16 kilometer, när jag oväntat sprang förbi en gammal kollega som gjorde high five. Kul också fyra kilometer senare, när jag tog det lugnt uppför en backe samtidigt som jag kände efter i höger vad, där det började ömma. Var väl inte kramp på gång? Där och då blev jag omsprungen av en kvinna, som glatt ropade något i stil med ”det får vi väl läsa på bloggen sen”. Händer inte särskilt ofta att jag blir igenkänd på lopp och hur hon kunde känna igen mig på ryggtavlan är något av ett mysterium. Hursomhelst, kvinnan hette Hillevi och berättade efter loppet att hon persade med över 15 minuter, jämfört med förra gången hon sprang (bara det är väl värt ett eget blogginlägg!!!). Bra jobbat!

Tog mig i mål via de traditionella – och jobbiga – stentrapporna på en tid som var 5:20 snabbare än 2016. Det är bra. Fast jag hade hoppats springa in under 2.20 så helt nöjd kan jag ju inte vara.

Viktigast nu är att ta det lugnt och känna efter i vaden, så det inte är något knas. Nästa test är en halvmara på asfalt i Danmark om två veckor. Håll tummarna!

Passertider (enligt Garmin)

5 km: 28:07
10 km: 1.01:45 (33:38)
15 km: 1.34:22 (32:37)
20 km: 2.08:13 (33:51)

RunTobyRun!

 

KÖPENHAMN: Tappade orken men klarade målet ändå


#60 – 190317
Marathontest 2, Köpenhamn (15 km)
1.23:28 (5:34/km)

Bättre än förväntat, men sämre än jag hade hoppats. Ja, det känns onekligen lite kluvet efter årets andra marathontest i Köpenhamn. Visst, jag klarade mitt tidsmål men jag är ändå inte nöjd med prestationen eller hur loppet utvecklade sig.

Dagen började inget vidare alls. Regnet vräkte ner medan jag körde över Öresundsbron för att ta mig till Österbro och dagens 15 kilometer, det andra av tre i Spartas serie med träningslopp inför Copenhagen Marathon. Lagom till start övergick regnet till duggregn och det är ju kanske inte heller optimalt, i alla fall inte i kombination med lblåst, men ändå att föredra jämfört med spöregn.

Skrev förra veckan på bloggen att jag tänkt sikta in mig på 5:45-ballongerna (1.26:15). Detta mål satte jag upp redan vid nyår, när jag planerade vårsäsongen inför kommande utmaningar, och ibland är det bra att hålla sig till sin plan, ibland är det bättre att släppa sargen och improvisera lite. Vilket var precis vad jag gjorde idag, eftersom formen känts rätt bra de senaste veckorna, inte minst i söndags när jag sprang på bana i Malmö. Alltså bestämde jag mig i veckan för att ta rygg på 5:30-gänget i stället för 5:45.

Men när det väl kommer till kritan är det inte intressant vilken form man hade förra veckan utan hur det känns innan start… Och där hade jag kanske kunnat lyssna bättre på mina stela och trött ben, men bestämde mig till slut för att gå ut i 5:30-tempo i alla fall och köra på så länge jag orkade. Det ”värsta” som skulle kunna hända var ju trots allt inte ”värre” än att jag kunde bli tvungen att släppa farthållarna.

Första 5 gick bra, men efter 7-8 kilometer började det gå tungt. Först benen, sedan magen, sedan ryggen, kändes allt svårare att räta på ryggen och sträcka ut på stegen. Bestämde mig för att försöka bita ihop till 10-kilometerspasseringen och sedan se hur det kändes Ibland kommer man ju in i en oväntad andra andning, men någon sådan kände jag tyvärr inte av idag utan gick över till plan B, att sakta ner på tempot.

Huvudräkningen fick fram att jag i detta läge borde haft ungefär 2:30 tillgodo på 5:45-klungan och så mycket borde jag inte hinna tappa till mål… Men vid 13 kom nästa svacka. Nu kändes det tungt, riktigt tungt, och jag lyckades nätt och jämnt motstå frestelsen att börja gå. Men jag bet ihop och väl i mål kunde jag konstatera att jag trots allt  tappade mindre än 15 sekunder per kilometer på ”mina” ballonger och dessutom måste sprungit jämnt med 5:45-gänget sista fem, eller rent av några sekunder snabbare än deras planerade tid (där fanns säkert i vanlig ordning ett antal som spurtade på slutet, men det kan vi bortse från). Med andra ord lyckades jag ändå hålla ett hyfsat tempo in i mål trots att jag var så himla trött.

Så frågan är: ska jag vara nöjd för att jag sprang bättre än jag egentligen hade planerat eller ska jag vara missnöjd för att loppet utvecklade sig som det gjorde och att jag kände att jag höll på att ta slut? Det är ju dessutom mycket möjligt att jag hade blivit lika trött även om jag gått ut i den långsammare fartgruppen, men om detta kan vi ju bara spekulera så det är lika bra att låta bli. Då är det lättare att säga att nu blir det några lugna pass framöver för att ladda om batterierna!

När det gäller Copenhagen Marathon så planerar jag, i alla fall just nu, för att gå ut i ett tempo om 6 blankt per kilometer. Så får vi se vad dagsformen säger om det!

Passertider:
5 km: 27:23
10 km: 54:49 (27:26)

15 km: 1.23:2 (28:39)

RunTobyRun!

STÄVIE TRAIL: när skogen blev extra vacker


# 59 – 190303
Stävie Trail, 13 km
1.18:51 (6:04/km)

Så var det äntligen dags för årets första trail, som gick över förväntan efter den snuviga uppladdningen. Kul också att äntligen få pröva på ”Piggelinas” eget lopp, Stävie Trail, ett arrangemang som lyckats behålla det småskaliga gemytet trots att det växt sig ganska stort.

Nej, det kändes verkligen inget vidare i morse. Jag kände mig seg i kroppen, delvis självförvållat efter några timmars ståplats på konsert i går (fantastiskt gig med White Lies och förbandet Boniface) och så den där snuvan, som jag drog på mig förra veckan och som bara nästan gett upp. Och så lite regn på det utanför frukostfönstret och med det högst sannolikt att dagens skogsmulle skulle bli av det klafsigare och kläggigare slaget.

Men när jag körde förbi Lund på 108:an hände det plötsligt någonting. Den stålgrå himlen slog över i ett gulaktigt ljus, kunde det möjligen vara så att vi – trots allt – skulle få se solen? Men nej, när jag klev ur bilen för att hämta min nummerlapp kom det några stänkt och det var grått både när barnloppet stack iväg och 6.5-kilometersgänget. Men sen… Lagom till min start tändes lampan och jag insåg snabbt att jag just gått från ”lagom” klädd till ”för varmt klädd”. Bara att bita ihop – trots allt blir ju skogen så mycket vackrare när solen skiner och det blir säkert fantastiskt fint här om ett par månader när det blivit lite grönare.

Start på 6.5-kilometersrundan.

Stävie Trail startades för några år sedan av (bland annat) bloggaren Anna ”Piggelina” Nystedt och har sedan dess växt sig förhållandevis stort med två vuxenklasser (6.5 och 13 kilometer) samt barnlopp. Men trots detta faktum har man lyckats behålla den småskaliga byaloppsstämningen i start- och målområdet, som visserligen ligger mitt i ett villaområde men granne med skogen och en apokalyptisk stor asfaltsyta, med björkar och andra snår som växt upp ur asfalten och som sväljer hur många bilar som helst.

Banan springs ett eller två varv á 6.5 kilometer och bjuder på en trevlig runda. Det enda negativa är väl att banan inleds med några hundra meter på asfalt innan vi svänger av in i skogen för att få vår utlovade trail. Och det får vi! På den smala stigen kryssar jag fram mellan några träd och duckar för någon gren och det är inte riktigt läge att försöka ta sig förbi löparen framför, så istället tar jag rygg på tjejen framför tills efter cirka 2 kilometer då vi kommer fram till banans ”höjdpunkt”, Getabacken, som vi först ska nerför och sedan upp igen.


Getabacken!

Halvvägs in på rundan lämnar vi den smala stigen och kommer ut på en mindre väg på gräs och sandig, rätt mjuk jord. Efter ett tag viker vi in i skogen igen och följer mjuka, sköna stigar, härlig löpning helt enkelt. Här tar jag rygg på tre killar som håller ett lagom tempo och det känns riktigt skönt att få draghjälp hela varvet runt.

Vid varvningen inser jag att min klocka nog tappat kontakten med satelliten, men strunt samma. Tidsmålet sprack väl ändå i samma stund som jag blev förkyld. I höjd med Getabacken på andra varvet börjar det kännas tungt, så jag slår av lite på tempot och tänker att en mil klarar jag nog, sedan får jag väl i värsta fall köra run-walk-run resten av varvet. Men i slutändan är det ändå pannbenet som vinner över benen – och en veckas förkylning – och jag lyckas springa i mål två och en halv minut snabbare än jag hade räknat med, dessutom en negativ split där andra varvet gick snabbare än det första.

Extra plus för den coola medaljen i trä!

RunTobyRun!

KÖPENHAMN 10K: första delmålet nått


# 58 – 190203
Marathontest 1, Köpenhamn 10 km
54:14 (5:25/km)

Årets första delmål är avklarade – både träningsmässigt och på dagens utflykt till Köpenhamn och årets första träningslopp tillsammans med 1300* andra löpsugna. En bra start på året!

Är väl egentligen inte så mycket att säga om loppet – efter gårdagens lätta snöfall och morgonens regn blev det uppehåll och några plusgrader, med andra ord rätt bra förutsättningar för årstiden.

Eftersom jag i år siktar på längre distanser fanns det ingen anledning att ta ut sig och försöka springa fort. Istället tog jag rygg på ett gäng farthållare med röda ballonger i 5:30-gruppen för att sikta på en sluttid strax under 55 minuter och det flöt på bra första nio, då vi stadigt hade 6-10 sekunder tillgodo vid varje kilometerpassering.

Sista kilometern ökade jag på stegen och passerade mållinjen på 54:14, klart under dagens målsättning. Jag hade utan problem kunnat springa ett par minuter snabbare men det var inte min avsikt, istället gläds jag åt att kunna sätta ”check” på årets första delmål.

5 km: 27:20
10 km: 54:14 (26:54)

Uppdatering (*): av 1717 anmälda var det cirka 1 300 som kom till start och fullföljde loppet. 

Sammanfattning Januari:
Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt 10 pass och 100 kilometer per månad, varav hälften ”på bortaplan” det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Dessutom har jag varje månad ett tidsmål. Denna månad gick detta ut på att springa milen under 57:30 (5:45/km).

Inom parantes den träningsmängd eller det mål jag planerade för januari:

√ Antal pass: 11 (10)
√ Antal kilometer: 102.3 (89.0)
√ Antal pass ”på bortaplan”: 8 (5)
√ Månadens tidsmål: JA (klarades första gången den 13/1)
√ Lopp: 0 (0)

TBT #2: Österlens bästa runda?

Årets andra #TBT ägnas åt ett av mina absoluta favoritlopp, Ekotrailen i Verkeåns naturreservat på Österlen med start och mål vid Christinehofs slott. Hit har jag åkt tre år i rad och den 13 april är det dags igen:

  • 2016 sprang jag mitt första riktiga terränglopp på 30 år (21.9 km).
  • 2017 var jag tillbaka, dagen innan det egentliga loppet, för att i lugn och ro ta mig runt i solskenet. Hade betydligt bättre flyt med vädret än de stackare som sedan fick kämpa sig igenom loppet i snöglopp och isande kyla. Hu!
  • 2018 gjorde jag funktionärsdebut och vaktade en vägövergång under 13-kilometersloppet.
  • 13 april 2019 är det dags att åka ut till Christinehof igen och ”kvittera ut” lönen för uppdraget som funktionär, i form av en friplats till valfritt lopp 2019. Så det blir en ny vända längs den vackra och kuperade 21.9-kilometersbanan med förhoppningsvis bättre ork denna gång! Här är mitt inlägg från april 2016:

Vacker och asjobbig traildebut

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror…

LÄS INLÄGGET

KÖPENHAMN: femte nytårslöbet


Undrar om det är flytande kryptonit i gasflaskan? Doping!


# 57 – 181231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
1.58:12 (5:36/km)

Batman och Robin var där, tillsammans med Stålmannen, Spindelmannen, Pikatchu, snögubbar, julhundar samt en och annan försenad tomte när 6500 löpare firade av 2018 med stil i Köpenhamn.

För egen del var det alltså femte gången jag kom till start i Spartas Nytårslöb, men även om jag var nöjd med dagens insats så blev det ändå rejält med smolk i glädjebägaren när jag kom hem och först blev illamående, sedan fick lite feber och svettningar. Så särskilt roligt nyårsfirande blev det ju inte utan sängläge med katten som förste tröstare och frågan är om det blir något Nytårslöb nästa år…  K har redan lagt in sitt veto eftersom hon inte vill att jag ska missa fler festligheter, speciellt inte om det är som i år, att vi delvis skulle hålla till på hemmaplan.

Men åter till själva loppet…  Insåg att det skulle bli tufft motstånd när jag såg Batman och Stålmannen byta om (utan telefonkiosk!). Sedan dök även Robin upp och strax innan start hörde jag hur speakern uppmanade alla löpare att fästa nummerlapparna på bröstet – så att tidtagningschipet skulle fungera optimalt – det gäller även om man heter Batman eller Stålmannen, som båda hade fäst sina nummerlappar på capen (var annars?). Tror dock att snubbarna var engelsmän så det är oklart om de förstod vad mannen i högtalaren egentligen menade.

Laddat för start – men vart tog den gemensamma nedräkningen vägen?

Hade tänkt öppna i ett tempo runt 5:45, vilket är lite svårt i ett lopp som detta där halvmarafolket startar samtidigt som löparna på 5 och 10 km, som brukar ha lite mer bråttom iväg. Men landade trots detta på cirka 5:30 första kilometern – gott så –  och låg sedan och pendlade runt 5:22-5:30 första milen som jag passerade klart före tidtabellen:

5 km: 27:35
10 km: 54:39 (27:05)
15 km: 1.22:19 (27:41)
20 km: 1.51:44 (29:25)
21,1 km: 1.58:12 (6:28 sista biten)

Hade en liten trötthetsdipp mellan 12 och 13 kilometer, sedan dröjde det till ungefär 17 km innan det började gå tungt. Riktigt tungt. Tröttheten sammanföll med att det började regna, att det ömmade lite i ryggslutet och att sista 5-kilometersgänget (som startade klockan 11, det vill säga 1:25 efter oss) kom ångande i full fart och skulle förbi. Alltid lika knäckande.

Det är tillåtet att springa utan att vara utklädd – men bästa kostym vinner förstås ett pris!

Fortsatte kämpa på i det lilla uppförslutet till 19 km och tog sedan sikte på målområdet för en sista ”varvning” innan den sista lilla extraslingan. Insåg att jag hade rätt gott om tid på mig för att greja 2-timmarsgränsen, vilket kändes rätt omöjligt för bara några dagar sedan med tanke på att jag inte gjort något riktigt långpass sedan Lund runt den 17/11 (som desstom var run-walk-run).

Extrakilometern runt FCK:s och danska landslagets hemmaarena Parken var varken upphetsande eller särskilt skön, det var bara att bita ihop och kämpa sig in mot mål, dricka ordentligt med vatten och sedan glida in till det väntande bubblet och kransekagen inne på Spartahuset.

Årets sista löparinsats var med mersmak (även om det blev surt efteråt).

RunTobyRun!


Kolla vem som kollar in mig – Spindelmannen!