Busigt på BUS?

Starten på andra varvet (foto: Hans Wachner)

Där är ju han! Och där är ju jag! Och där är ju snubbarna som försökte bräcka varandra med sina bästa och värsta ultraminnen. Och kolla, vilken rolig bild på Ola!

Sitter och bläddrar bland alla hundratals bilder som fotograferna Hans Wachner och Catherine Thiesen tog under förra helgens BUS/Backyard Ultra Sydkusten och som ligger ute för allmän påsyn på Sweden Runners facebooksida. Antar att jag inte är ensam om att sitta och gotta mig åt bilderna och ”gå igenom” loppet en gång till. Bra service i ett, återigen, bra arrangemang!

Där är förstås brudparet, som gifte sig under startportalen inför det femte varvet. Men där är också alla vi andra, alla vi som inte gifte oss på BUS. För övrigt var nog bröllopet det busigaste jag såg under loppet, såvida det inte var huliganer som var framme och ryckte av min tältduk och inte vinden, som jag trott… Nej, det var snarare som en enda stor familjeträff med löpare i alla åldrar och format och med helt olika målsättningar inför dagen eller dagarna i Trelleborg.

På bilderna hittar jag snubbarna, som jag sprang intill under något av varven, som verkade känna varandra rätt bra men nog inte setts på länge. Som ägnade varvet åt att berätta för varandra om sina olika ultraäventyr och distanser som jag själv aldrig ens skulle kunna drömma om. Eller tjejerna, där den ena suckade över att hon nog bara skulle orka 15 varv eller så. Varpå hennes kompis kontrade med att hon siktade på minst 18. Snacka om klockren psykning!

Norpar lite roliga fakta om loppet från arrangörerna Sweden Runners:

  • Antal som startade: 227 (detta gör BUS 2019 till världens hittills största Backyard Ultra).
  • Vinnare på 35 varv: Niclas Gällentoft.
  • Antal löpare som fortsatte in på dygn 2/varv 25: 12.
  • Antal varv som sprangs av alla tillsammans: 2 347.
  • Totala antalet mil som avverkades: 1574 mil.

Den sammanlagda längden motsvarar, ganska exakt, fågelvägen mellan Trelleborg och Treriksröset. Fem gånger, tur och retur… Imponerande!

RunTobyRun!

Nerför ”gåbacken” (foto denna och nedan: Catherine Thiesen
Och så dags för obligatorisk high-five med arrangör-Marcus…
…innan spurt mot mål. Eller nåja… De flesta tar det rätt lugnt på upploppet för att inte bränna kraft och energi i onödan inför nästa varv. Marcus kom, enligt egen utsago, upp i cirka 3 000 high-five.

TRELLEBORG: busväder på BUS

Världens sötaste hejaklack, ett bröllop i löparskor och kastvindar som vällde in på Albäcksvallen – där har du tre oväntade fenomen som satte färg på årets Backyard Ultra Sydkusten. För egen del gick det som jag hoppats; att jag orkade ett varv längre än i fjol. Som säkert hade blivit ytterligare ett om inte vinden spelat mitt tält ett spratt.

# 65 – 190706
Backyard Ultra Sydkusten (BUS) 33.5 km
3.46:33 (effektiv löptid, 6:46/km)

Dags för första rundan – det vackraste och bästa varvet om man får tro arrangörerna. Fast det brukar de i och för sig säga om alla varv…

Frågan för dagen var förstås vilket humör vädergudarna skulle vara på, men av fredagens solsken syntes inte ett spår när jag kom till Albäcksvallen i morse för att sätta upp mitt tält i regnet – vilket kändes väldigt mycket ”lumpen”.

Fredrik och Kenneth, som varit ute och provat banan på morgonkulan, intygade att spåret var i bra skick men att det var gott om blöta buskar och annat som stack ut – så räkna med att bli blöt.

Har tränat ett antal varv längs BUS-banan för att försöka tajma in en varvtid runt 45 minuter, det vill säga ett tempo på 6:30-6:40, Första rundan gick betydligt långsammare än så (47:20) vilket till stor del berodde på att vi fastnade i trafik uppför och uppe på ”gåbacken” i början av varvet. Andra varvet ställde jag mig längre fram i fållan och sprang sedan varvet i ett mer normalt träningstempo, 43:35 och därefter noterade jag varvtider mellan 44:50 och 47:10.

Tredje varvet avtog regnet, men sedan började det igen. ”Djungelstigen” mellan 1.3 och 1.8 kilometer – bästa biten på banan – började bli lite slirig och jag kan tänka mig att den kommer att bli rätt tuff i natt när det är pannlampa på. Samtidigt började vinden tillta och vände dessutom riktning något, från medvind längs den 1,5 kilometer långa kuststigen till rakt från sidan och genast blev det bra mycket jobbigare.

Världens sötaste hejaklack – tre lurviga fölungar

Målsättningen för dagen var att klara minst fem varv, det vill säga minst ett mer än jag gjorde i fjol. Klarade femman utan några större problem och tog sikte på ett sjätte (40,2 kilometer), som jag kände att jag borde klara av, joggande eller gående, inom den tillåtna timmen.

Men så slog vinden till. Precis när jag närmade mig mål välte plötsligt både startportalen och målportalen. Medan jag bunkrade energi i den (som vanligt) alldeles utmärkta energistationen såg jag i ögonvrån något grönt som fladdrade till borta i basecamp. Shit! Det visade sig att jag inte fått fast metallkrokarna ordentligt i marken utan vinden hade lyft hela ovandelen på tältet så den bara satt fast i en av krokarna.

Försökte förgäves stresssa fast tältduken i den hårda blåsten, samtidigt som jag hörde nedräkningen till starten på varv sex och insåg att det var kört; att jag skulle få stanna på fem. Vilket i och för sig var målet för dagen men inte vad jag hade tänkt mig femton minuter tidigare. Så surt! Men jag får väl kanske ta den där rundan nästa år i stället.

Återigen ett trevligt arrangemang i Trelleborg och det är väl fullt tänkbart att BUS även detta år blir framröstat som Sveriges bästa lopp. Jag siktar i alla fall redan på 2020!

RunTobyRun!

Ps. Så här dagen efter inser jag ju att jag bara skulle slängt in överdraget i innertältet och gett mig ut på varv 6, som dessutom nog blev ett rätt torrt varv. Var ju korkat att stå där och stressa till ingen nytta… Ds.

Ps2. Det är nu söndag kväll och jag ser på Facebook att det korats en vinnare, Niklas Gällentoft, som grejade hela 35 varv. Imponerande! Grattis!

Bröllop i löpardojjor – en ovanlig syn
(hölls i startfållan inför varv fem)
Tält är bra att ha när det regnar
– speciellt om det sitter som det ska…
Ännu en BUS-medalj i samlingen. Trevligt!

Countdown 9: dags för ytterligare ett elddop!

Så har det gått ytterligare en månad och nu är det:
BARA två dagar kvar till Backyard Ultra Sydkusten
BARA två månader kvar till årets stora löpäventyr på Färöarna.
Och sen BARA ytterligare två till New York Marathon.
Det känns som att tiden går väldigt fort – samtidigt är det kul för det är ju just de här tre loppen som är målen med (nästan) allt mitt slit under året!

Juni innebar ytterligare en bra träningsmånad med stor variation i löpningen – även om det inte blev särskilt mycket ”bergsklättring” eller annan specialträning som jag egentligen skulle behöva för att klara loppet på Färöarna bättre. Men jag är nöjd ändå!

Att springa några rundor på Öland gav extra krydda både till träningen och semestern, därtill fick jag till flera pass i ”rätt” tempo på BUS-banan i Trelleborg, det vill säga runt minuten långsammare än jag normalt springer på träning. I och med dessa känns det som att jag är ganska väl förberedd inför BUS/Backyard Ultra Sydkusten på lördag, då det är upp till bevis för att se om jag orkar springa längre än jag gjorde i fjol.

Väderprognosen för lördag ser lite lurig ut och det finns risk för att det blir både regn och småkyligt i Trelleborg. Men kanske hellre det än 30 grader i skuggan – i alla fall för de löpare som tänkt sig hålla på betydligt längre än jag kommer att göra…

Utsikt längs vägen: Västra Sörby, Öland.

Sammanfattning juni:
Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Samt att försöka variera längd på passen, tempo och underlag så mycket som möjligt – vilket jag tycker att jag lyckades väldigt bra med både under maj och juni. Så här ser det ut i träningsdagboken efter sex månader (inom parantes planerad träning i juni respektive hittills i år):

√ Antal pass: 14 (10). Totalt i år: 69 (62)
√ Antal kilometer: 129.6 (100.1). Totalt i år: 694.4 (604.7) 
Antal pass ”på bortaplan”: 9 (7). Totalt i år: 46 = 65.2 %. 
Månadens tidsmål: JA (10 km under 51:40). Klarat 5 av 6.
Antal lopp: 2 (0). Totalt i år: 9 (7). Båda loppen denna månad var dock Parkrun, som jag räknar som inofficiella lopp (se tidigare inlägg).

Räknat i kilometer ligger jag alltså nästan en månad före tidtabellen, vilket jag förstås är nöjd med, Samtidigt känner jag att jag behöver lägga på ytterligare några mil per månad fram till New York Marathon. Och så har vi Färöarna… Och jakten på höjdmeter… För det blev förstås inte så mycket bergsklättring eller annan tuff träning på Öland – heller – som jag skulle behöva. Ser nog inte bättre ut än att jag får väl öronmärka några kvällar till att springa upp och nerför trapporna på jobbet. Det är typ 145 trappsteg från källaren upp till sjuan så i brist på annat kan det kanske funka – även om det kommer att bli astrist. Men för säkerhets skull är det nog bäst att vänta tills de flesta hunnit gå hem… Samt försöka få till en utflykt till något oskånskt terrängparti, typ Kullaberg eller Stenshuvud. Det är trots allt två månader kvar till loppet…

Kul däremot att Ola och jag nu äntligen säkrat ett par biljetter till EM-kvalet i fotboll den 5 september; Färöarna-Sverige i Torshamn. Extra kul att den matchen spelas just när vi kommer att vara där!

RunTobyRun!

Ps. HIttills i år ser det alltså rätt bra ut i träningsdagboken, där jag nu sammanfattar ytterligare ett kvartals träning i form av ett löparbidrag. Det är femte året i rad som jag omsätter min träning i bidrag till organisationer som gör viktiga insatser i Sverige eller i världen. Årets första träningsbidrag gick till Läkare utan gränser, denna gång är det Barncancerfonden som får ett tillskott som motsvarar 1 krona per tränad kilometer under kvartalet. Totalt blev det 379 kilometer och därmed lika många kronor till fonden.

PARKRUN #2: Välförtjänt mjukglass efteråt


XX. 190601
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN
(#2)
”Nationaldag edition”
24:37 (4:56/km)

24 grader redan vid start i ett startfält som dagen i ära bestod av många gula och blå tröjor men också ett 20-tal skottar som kommit till Malmö för att pröva på Parkrun på bortaplan.

Har egentligen inte så mycket att säga om dagens runda – mer än att det var varmt, att det var kul att K oxå följde med (fast hon egentligen inte gillar att springa lopp) och att det blev mjukglass efteråt. Den hade vi verkligen gjort oss förtjänta av!

Sprang 38 sekunder långsammare än i lördags, vilket väl var rimligt både utifrån dagsform och värme. Siktade på att ta mig in under 25, så jag är nöjd.

Förra gången slutade jag tvåa i min åldersklass, denna gång blev jag trea. Hade jag bara vetat om att britten framför mig sprang i samma klass hade jag förstås spurtat om honom. Eller inte. Parkrun är trots allt ett socialt event snarare än en tävling, så jag bjuder honom gärna på den andraplatsen!

RunTobyRun!

Parkrun – träning eller tävling?

XX – 190601
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN 5 km
23:59 (4:48/km)

Är det en tävling? Eller är det träning? Eller bara en värdemätare på hur bra formen är? Ja, i det avslappnade och (positivt) nördiga Parkrun-konceptet är det upp till dig själv att bestämma!

Vid sidan av de stora loppen som Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon och de genuina små byaloppen – exempelvis S:t Olofsloppet – har det på senare år poppat upp en rad nya typer av löptävlingar. Backyard Ultra har blivit högsta mode och jag läste någonstans att i år kommer det att ordnas minst 30 sådana lopp – bara i Sverige. Det lika färska Parkrunkonceptet växer också och är snart uppe i 10 lopp.

Gemensamt för bägge koncepten är att de bjuder in alla typer av löpare och i grunden tävlar du bara mot dig själv. Visst, på ett backyard ultra är det en klar fördel om du orkar springa långt, men du ligger faktiskt i delad ledning så länge som du är kvar i tävlingen och sporren, i mitt fall, på nästa BUS i Trelleborg blir att springa minst ett varv längre än jag gjorde i fjol. Alltså minst fem.

Parkrun bygger på den enklaste av arrangemang, att man ses i en park vid ett bestämt klockslag och springer ett varv i valfritt tempo – i detta fall varje lördag klockan 09.30 och en femkilometersrunda på grusvägar i grönskan runt Ribersborgsstranden i Malmö.

Här behövs ingen föranmälan (såvida det inte är första gången), ingen anmälningsavgift, ingen nummerlapp och ingen prestige. En stund innan start höll den australiensiska funktionären en kort briefing på engelska och hjälplig svenska – påfallande många i startfältet kom från engelsktalande länder – följ de gula skyltarna och se till att ni har er personliga streckkod redo när ni går i mål så att ni blir avprickade. Och kom ihåg att visa hänsyn om ni möter andra längs vägen!

Det senare är nog så viktigt, eftersom loppet inte går på avlysta stigar utan delar utrymme med andra löpare, damen med hunden eller Malmöbor på väg till kallbadhuset för ett dopp. Dagen i ära ska det bli hästtävlingar på fältet så det finns dessutom risk för att det dyker upp ett hästsläp eller två.

Med ett enkelt ”tre, två, ett” går starten och vi är i väg. Ingen tjurrusning, ingen trängsel, bara glada miner. Inga hästsläp eller andra hinder i vägen, heller, bara skön löpning. Springer i mål på 23:59 och blir avprickad med hjälp av den streckkod man förväntas bära med sig på ett löst papper.

Och det är nu det nördiga börjar – fast i detta fall är ”nördig” allt annat än töntigt, snarare en hederstitel. I Parkrun jämförs nämligen tiderna utifrån ålder, ett handikappsystem som påminner lite om golfens även om man inte utgår efter tidigare prestationer utan efter världsrekordet i respektive ålderskategori, i mitt fall M50-54. Detta leder i sin tur till en procentsats som man sedan kan jämföra med andras om man vill.

Exempel: Mina 23:59 – som för övrigt var nytt årsbästa på 5 kilometer – innebar en procentsats på 61.99. Medan löp-Ola, som i år noterat en tid på drygt 24:30 ändå kommer upp i drygt 63 procent eftersom han hamnar i en annan klass (M55-59) och att den sammanlagda, åldersjusterade statistiken toppas av en 79-årig Malmöbo som förra året noterade den imponerande tiden 23:42 – eller 84.9 procent.

Sånt här gillar jag. Det är på samma gång både kul och rättvist. Samtidigt känns det lite som en ”guy thing”, att några snubbar suttit över en öl och funderat på hur man bäst skulle kunna jämföra tider. Och sen gått hem och knackat ihop någon form av formel för att räkna ut procentsatserna.

Nördigt? Ja, absolut. Men helt klart en kul grej!

RunTobyRun!

PS. Så till den inledande frågan: hur tänker jag räkna Parkrun – som tävling eller träning? Tja, den är lite lurig. Mentalt ser jag det som träning, det är ju trots allt ett inofficiellt lopp. Samtidigt är det start och mål och tidtagning och jag kommer definitivt att lägga in dagens tid på min 10-i-topplista över snabbaste femmor. Så det får nog räknas som en hybrid: tränvling.

PS2. Statistiken visar för övrigt att jag var P18 av 61 startande, P16 i herrklassen och tvåa i min åldersklass. Visserligen var vi bara fyra som ställde upp. Men ändå… Tiden – utan åldersindex – räckte till 246:e plats av alla som sprungit de cirka 60 loppen i Malmö (oklart hur många löpare det är totalt, topplistan visar bara de bästa 500).

# 900

Halvtimme kvar till start – fortfarande mulet på himlen.

Gårdagens mara var mitt 900:de pass sedan jag återuppstod som löpare den 19 juni 2012. Den innebar också att jag redan nu nått mitt årsmål på 1200 km trots att det återstår en månad på träningsåret (19/6-18/6).

En snabbtitt på statistiken, jämfört med min första mara i Köpenhamn 2013, visar att jag hade betydligt fler bakom mig denna gång (räknat i procent), trots att jag tog mig runt 28 minuter långsammare. Intressant! Var det möjligen värmen som ställde till det för många?

Sprang fort fanns det förstås andra som gjorde i loppet, som lockat rekordmånga deltagare. Segrande afrikaner satte inte bara banrekord utan noterade även de snabbaste tiderna någonsin på dansk mark – vilket också var ett av arrangörernas stora mål inför loppet, kopplat till deras brons-certifiering av IAAF.

Överlag allt beröm till Sparta & co, ni är verkligen bra på att arrangera lopp!

Kroppen dä? Jo, det känns rätt bra idag, faktiskt. Har inga problem att gå upp- eller nerför trappor – bara en sån sak!

RunTobyRun!

En massa timmar senare – inte ett moln på himlen…

COPENHAGEN MARATHON: antiklimax

Nöjd efter målgång – trots allt…

Det kändes som att jag var på väg att göra mitt bästa maratonlopp – istället blev det typ mitt sämsta. Ett ras, som dock inte berodde på att jag gått ut för hårt i värmen utan om en protesterande vadmuskel.

# 64 – 190519
Copenhagen Marathon
4.52:59 (6:57/km)

Egentligen har jag ju sagt för länge sen (november 2016) att jag inte borde springa fler maraton, men när Copenhagen Marathon fyller 40 var det förstås svårt att låta bli.

Den stora frågan inför loppet var vilket väder det skulle bli. Meterologerna hade från början lovat rätt bra löpväder – typ 15-16 grader och mulet – men säg den prognos som varar för evigt. Plötsligt förkunnade man att det nog skulle bli rätt så varmt redan vid lunchtid – minst 20 grader i skuggan – vilket förstås var till glädje för de tiotusentals, kanske hundratusentals åskådare som tänkt ge sig ut på gatorna. Men inte heller denna prognos höll särskilt länge… Redan vid halv tio-snåret tittade solen fram och sen var det kört. Det blev riktigt, riktigt varmt.

Hade två orosmoment innan loppet, dels en opålitlig vadmuskel och dels att jag nog hade en förkylning på gång, men när jag vaknade i morse hade symptomen gjort halt. Bestämde mig därför för att gå ut i 5:56-tempo som planerat istället för 6:10, som jag börjat funderat på dagarna innan loppet, med en tänkt måltid på 4 timmar och 10 minuter – även om jag hittills aldrig lyckats springa hela vägen utan att börja gå någon gång under loppet. Men någon gång ska väl vara den första, hoppades jag, och helt klart hade ju varit kul att slå min Köpenhamnstid från 2013 (4.24).

Så jag tog rygg på några gula ballonger och noterade fem jämna femmor: 29:21, 29:43, 29:37, 29:30 och 29:53, helt enligt plan. Men så, vid 27 km, började det plötsligt ömma i höger vad så jag blev tvungen att sakta in. Vaden har protesterat vid några tillfällen förut, som BUS i Trelleborg i somras och på Lund runt i höstas, då det högg till och kändes som kramp. Senaste gången det ömmade var för två veckor sedan när jag sprang på Skåneleden, men då hann jag också sakta ner innan det högg till. ”Gubbvad”, säger säkert någon, men jag ska se vad Medicinmannen har att säga om saken.

7 km: passerar förbi Parken

5-kilometerspasseringar:

5 km: 29.21
10 km: 59:04 (29:43)
15 km: 1.28:40 (29:37)
20 km: 1.58:10 (29:30)
21.1 km: 2.04:47
25 km: 2.28:02 (29:53)
30 km: 3.01:12 (33:11)
35 km: 3.49:41 (48:29)
40 km: 4.34:43 (45:03)
42.2 km: 4.52:59

Gick en kilometer till 28-skylten och sprang sedan ytterligare två i lugnt tempo vilket innebar att jag passerade 30 km strax över 3 timmar. Men sen gick det inte längre. Var i valet och kvalet om jag skulle bryta men jag kände att jag vill ju faktiskt ha den där jubileumsmedaljen så det var bara att börja gå.

Det blev hela 9 kilometer gång, vilket förstås var astråkigt men det funkade med vaden så det var bara att knalla på. Fick så lite extra energi på Red Bulls energistation vid 40 km, gick uppför sista bron och kunde sedan springa sista dryga kilometern in i mål. Trots den långa promenaden slog jag min tid från Barcelona 2014 med en knapp halv minut och kände mig därför ändå rätt nöjd när jag passerade mållinjen. Idag vann skallbenet över kroppen och är det någon gång man behöver trolla fram sådana ”superkrafter” så är det väl på ett maraton.

Mitt sällskap i bilen, Fredrik, gjorde en fantastiskt bra insats idag och noterade en supertid så jag lyfter förstås på hatten för honom! Starkt jobbat!

RunTobyRun!

Mina maror:
* Stockholm, juni 1987 (4:06)
(fast det var ju när jag var ung och smal och hyfsat snabb…)
* Köpenhamn, maj 2013 (4.24)
* Aten, november 2016 (4.28)
* Helsingborg, september 2016 (4.44)
* Köpenhamn, maj 2019 (4.52)
* Barcelona, mars 2014 (4.53)

Jubileumsmedaljen
7 km
”Bara” 12.5 km kvar
Passerar Parken en andra gång – inte kul alls (8 km kvar)
Målgång bakom linslus
Race pace – the bitter truth

LUNDALOPPET: årsbästa i klurigt väder

MAI:s Johan Larsson vann 10-kilometersloppet överlägset på 31:24. Blev gratulerad av speakern efteråt och fick frågan om det var personbästa, varpå Johan skruvade lite grann på sig innan han berättade att han ju faktiskt sprungit två minuter snabbare på bana. Är ju en erkänt snabb kille (i höstas sprang han maran på 2.16, bara 14 sekunder över VM-kvalgränsen…)


#63 – 190504
Lundaloppet (5 km)
24:19 (4:52/km)

Årsbästa och klart under dagsmålet, ja då är det förstås svårt att inte vara nöjd med utflykten till Lund där årets upplaga av Lundaloppet lockade rekordmånga anmälda: 7 500.

Den stora frågan för dagen var egentligen inte dagsformen utan hur mycket kläder man skulle bylta på sig för dagens lopp. När solen tittade fram kändes det långt varmare än de 7-8 grader som termometern visade, men så fort den gick i moln blev det genast kallt och oskönt i vinden. Lagom till uppvärmningen började det dessutom dugga och som lök på laxen kom det även en kort hagelskur längre bort på banan. Valde till slut att gardera mig för det svalare alternativet, vilket kändes helt rätt under första halvan av loppet men ju närmare målet jag kom, desto varmare blev det och då ångrade jag mig bittert. Himla tur att det inte var ett långlopp…

I detta 18:e lopp på 365 dagar – rekord – valde jag att starta betydligt längre fram än jag gjorde i fjol och det var klokt, eftersom det innebar att jag slapp en hel del av den trängsel som jag då upplevde i inledningen av loppet förbi Högevallsbadet och in på de trånga grusvägarna genom Stadsparken där det ibland dök upp fyra jättelångsamma löpare i bredd och blockerade för oss andra.

Kylslagen uppvärmning på idrottsplatsen. Förra året var det typ 20+ grader och najs… 

Öppnade första kilometern på 4:27 och var ett tag rädd att det varit i snabbaste laget, så jag slog av något på tempot och låg sedan runt fem blankt fram till sista kilometern där jag ökade på stegen lite och gickj i mål nästan fem minuter snabbare än jag gjorde i fjol (men då hade jag ju varit långtidsskadad och tog det med flit väldigt lugnt).

I ett tidigare inlägg lovade jag mig själv att jag skulle  gå in under 25 blankt, vilket jag gjorde med råge: 24:19. Tiden innebar inte bara årsbästa med 11 sekunder, det var även mitt näst snabbaste 5-kilometerslopp (av sju) sedan jag började träna igen 2012 och den sjunde snabbaste ”femman” totalt på 63 starter. Så visst, jag har all anledning att vara nöjd med min insats för andra helgen i rad!

Visserligen fick jag stryk av en kollega med 1 (!) sekund, men det är ju som det är: om någon annan springer längre, snabbare eller elegantare så finns det förmodligen en anledning till det. Därför lyfter jag på kepsen och säger grattis Tomas!

RunTobyRun!
www.facebook.com/runtobyrun  

Ett lopp var tredje vecka

Helsingborg halvmaraton 2018. Foto från HBGM.

Att du hittar mig rätt långt bak i fältet spelar ingen roll, jag tycker att det är kul ändå att springa lopp. Det ger helt andra möjligheter att testa ork, tempo och pannben än på träning och det sporrar mig dessutom i hur jag ska lägga upp och variera mitt träningsprogram.

Men visst, loppen har varit i mesta laget det senaste året efter mitt ofrivilliga uppehåll som orsakades av ena ledbandet efter halvmaran i Montreal september 2017. Det skulle dröja hela sju månader till min ”lopp-comeback” på Lundaloppet den 5 maj förra året – 5 kilometer i maklig takt för att inte riskera något.

Sedan dess har det blivit ytterligare 15 starter. Nästa helg blir det förhoppningsvis en 16:e i Kongens Lyngby och sedan även – tekniskt sett – ett 17:e lopp i Lund den 4 maj, som ju blir sista dagen på denna 365-dagarsperiod. Det motsvarar ett lopp var tredje vecka.

Under sommaren har jag sedan ett par inplanerade avstamp inför höstens stora utmaningar på Färöarna och New York City Marathon. Men sen… Sen ska det bli ett antal månader helt fria från lopp. Det behöver inte betyda att träningsmängden blir mindre, men att jag blir friare och inte behöver planera mitt upplägg utifrån någon tävlingskalender och det ska bli skönt. Fast väl där kommer jag säkert att sakna loppen men i så fall får jag odla upp lite längtan till det börjar bli vårvarmt ute.

Loppen är ju, trots allt, ett bra hjälpmedel för  min träning och ett slags kvitto. I mitt tempo är ju tämligen ointressant vad jag får för placering i mål. Däremot tittar jag gärna på snitt-tider och hur jag orkade genomföra loppen; lyckades jag hålla mig till min plan eller kom det något oväntat i vägen? Eller gick det rent av snabbare och lättare än jag hade trott innan loppet?

Trots allt är det ju betydligt lättare att lägga i en extra växel under ett lopp än på träning, alternativt att bita ihop och ta i lite extra när det börjar bli tungt. Den glöden kan jag aldrig uppbringa på träning utan känns det tungt stannar jag och tar en liten paus. Så här års kan man ju alltid låtsas stanna för att plåta något vårtecken längs vägen…

RunTobyRun!

CHRISTINEHOF: kyligt, vackert och jobbigt


#61 – 190413
Verkeån ekotrail, Christinehof (21.9 km)
2.23:11 (6:33/km)

Det hade kunnat bli en fantastisk vårutflykt, men efter förra helgens värme gjorde våren tyvärr halvhalt med följd att vitsippor, ramslökar och allehanda knoppar kurade ihop sig för att skydda sig i kylan.

Kyla och kyla, ja det blev väl 4-5 plusgrader till slut och dessutom är ekotrailbanan runt naturreservatet – tack och lov – mestadels skyddad från vinden så det blev inte så kallt för oss cirka 470 löpare som kom till start. Stigarna var dessutom torra och fina, det var enbart på ett par ställen man fick se sig för så att man inte satte skorna i något klafs.

Ekotrailen på Christinehof är, som jag tidigare skrivit, ett av mina favoritlopp. Det är inte bara vacker natur, det är dessutom utmanande och en tuff strapats att ta sig runt 21.9 kilometer och knappt 500 höjdmeter (vilket är precis vad jag behöver inför stundande äventyr på Färöarna).

Förra gången (2016) kändes inledningsrundan, väster om slottet, som en transport-sträcka. Den här gången njöt jag desto mer, där vi sprang i 2-3 kolonner längs grusvägen. Starten längs vattendraget i ekoparken är fantastisk fin – även om det inte blivit grönt än – och sedan kommer det lite barrskog som omväxling. Eftersom den första riktiga backen inte kommer förrän efter 5 kilometer valde jag att gå ut i ett normalt landsvägs-träningstempo (runt 5:45) fram tills det var dags att klättra – och då menar jag klättra – uppför en av de gamla slagghögarna vid alunbruket.

Som hjälp hade jag passertiderna från 2016 (Runkeeper-app) men de visade sig allt annat än pålitliga. Kunde jag verkligen sprungit första fem 3 minuter snabbare än jag gjorde 2016? Och var det verkligen möjligt att jag tappade motsvarande tid fram till 10-kilometerspasseringen? Tror inte det, det är nog snarare så att 14-kronorsappen inte hade så bra kontakt med satelliten och att den bestämde sig för att 5 kilometers-passeringen låg efter slagghögen, inte precis före backen som Garmin påstod idag. Arrangörens egen karta visar att passeringen är mitt uppe på slagghögen, men hur som helst bestämde jag mig för att sluta snegla på mina gamla tider och istället koncentrera mig på var jag satte fötterna.

RACE RAPPORT FRÅN 2016

Banan är som sagt fantastiskt vacker, men tekniskt med knepiga passager över träd och rötter och en och annan trappa in över en hage (hade inte kossorna på slutet väldigt, väldigt stora böjda horn…?).  Hade bestämt mig innan loppet för att gå uppför alla svåra backar för att spara på orken, men de suger kraft även i gångfart.

Fick lite extra energi efter 16 kilometer, när jag oväntat sprang förbi en gammal kollega som gjorde high five. Kul också fyra kilometer senare, när jag tog det lugnt uppför en backe samtidigt som jag kände efter i höger vad, där det började ömma. Var väl inte kramp på gång? Där och då blev jag omsprungen av en kvinna, som glatt ropade något i stil med ”det får vi väl läsa på bloggen sen”. Händer inte särskilt ofta att jag blir igenkänd på lopp och hur hon kunde känna igen mig på ryggtavlan är något av ett mysterium. Hursomhelst, kvinnan hette Hillevi och berättade efter loppet att hon persade med över 15 minuter, jämfört med förra gången hon sprang (bara det är väl värt ett eget blogginlägg!!!). Bra jobbat!

Tog mig i mål via de traditionella – och jobbiga – stentrapporna på en tid som var 5:20 snabbare än 2016. Det är bra. Fast jag hade hoppats springa in under 2.20 så helt nöjd kan jag ju inte vara.

Viktigast nu är att ta det lugnt och känna efter i vaden, så det inte är något knas. Nästa test är en halvmara på asfalt i Danmark om två veckor. Håll tummarna!

Passertider (enligt Garmin)

5 km: 28:07
10 km: 1.01:45 (33:38)
15 km: 1.34:22 (32:37)
20 km: 2.08:13 (33:51)

RunTobyRun!