Etikettarkiv: Lopp

Istället för Ernst

”Sjukt spänstiga killar, måste vara på första varvet”, konstaterade min gamle kollega Olof i ljusblått – fast i själva verket är den tagen på tredje varvet.

När Sommar med Ernst dyker upp på teven igen känns livet så mycket lättare  – tack vare Sweden Runners som precis lagt ut hundratals bilder från BUS i Trelleborg på sin facebooksida. Snacka om tajming!

Det är alltid kul att scrolla runt bland den här typen av bilder. Där är ju Lotta! Och där är kill han med långa håret, som jag låg bakom ett tag. Och där är killen som sprang runt med en stor högtalare på ryggen. Och där är jag själv – men usch vad jag ser fet ut!

Att bilden ovan är från tredje varvet är enkelt att se – eftersom jag då hade svidat om från vit till limegrön outfit  Planen var att byta keps varje varv (och lufta den andra), byta tröja varannat varv, strumpor vart tredje och skor vid behov, vilket tillsammans innebar ett stort antal färgkombos. Fast de är ju å andra sidan rätt lätta att hålla koll på om man bara springer fyra varv istället för 12 eller 29…

RunTobyRun!

PS! Fotografen heter Catherine Thiesen. Bra jobbat! DS.

I klungan på toppen av ”gåbacken” (varv 1). Värst vad jag ser fet ut!

Längs havet med glad medlöpare (varv 1)

Dags för första varvningen och den obligatoriska high-fiven med arrangörs-Marcus.

Varv 4

Måste bli bättre på att springa långsamt!

Det jag tyckte var svårast med att springa BUS (Backyard Ultra Sydkusten) var att sänka tempot, nästan överdrivet mycket, för att hushålla på krafterna.

Att springa smart gäller förstås alla långlopp, men de handlar oftast om att springa från A till B i ett svep, inte om att vila och ladda om mellan varven – vilket kan vara nog så svårt för många. Å andra sidan är risken minimal på BUS att luras med i ett för högt tempo vid start eftersom varvet börjar med en rejäl uppförsbacke, som jag inte såg en enda löpare springa uppför.

Jag känner ändå, att är det någonting jag behöver träna extra på inför nästa års BUS så är det just att springa långsamt och att hitta rätt rytm och steglängd. Gjorde två träningspass i Trelleborg (totalt 4 1/2 varv) och ytterligare ett par i Bokskogen och Bulltofta inför BUS där jag medvetet sänkte mitt löptempot men känner att det inte var tillräckligt.

Normalt sett ligger mitt träningstempo någonstans mellan 5:20 och 5:45/km, beroende på dagsform och distans, medan mitt snitt på BUS var 6:53.  Samtidigt spretade varvtiderna rätt ordentligt på de tre varv jag sprang hela vägen: 43:49, 46:33 och 44:53, så där finns det uppenbarligen en ”förbättringspotential” som det så vackert heter och springa på jämnare varvtider.

Lördagens fyra varv och 26.8 km innebar att jag tog  29 107 steg, brände 3 013 kalorier och hade en genomsnittspuls på 164. Jämfört med ett 6.7-kilometerspass, som jag gjorde för en månad sedan, var pulsen faktiskt densamma även om jag då sprang avsevärt snabbare: 5:22/km. Steglängden var 113 cm, jämfört med 97 på BUS.

Statistik i all ära – och steglängder hit och dit –  viktigaste ”framgångsfaktorn” är trots allt att hålla sig frisk och skadefri så att det finns en bra grund att stå på. Då finns det säkert också lite extra kraft i batteriet att plocka fram på sista varvet!

RunTobyRun!

 

 

 

Debriefing efter BUS

Benen var sällsynt tunga i söndags morse och det kändes som att jag hade sprungit betydligt längre än 26.8 km.  Samtidigt gick hjärnan igång och spekulerade i om jag gjorde rätt i att kliva av efter fyra varv eller om jag skulle prövat ett till…

Kände mig trots allt rätt nöjd med dagen när jag tog mot min BUS-medalj och kramade om arrangörerna Petra och Marcus. Satte mig i bilen och körde hem för att bosätta mig framför tv:n – först F1-kval på Silverstone och sedan Sveriges kvartsfinal i fotbolls-VM.

Höll ett fortsatt öga på hur det gick nere i Trelleborg via Facebook och kunde konstatera att det var imponerande många löpare kvar i tävlingen när pannlamporna kom fram vid 22-tiden. Och att det skulle krävas hela 29 varv/timmar innan årets segrare kunde koras.

Jämfört med denna fantastiska prestation kan det förstås te sig fjuttigt att kliva av efter fyra eller fem varv men för mig har löpning aldrig handlat om att jämföra mig med någon annan. Hur många som klarar 12, 20 eller 29 varv är egentligen fullständigt oväsentligt för det är ingen värdemätare på min egen prestation och i detta fall nådde jag trots allt mitt mål för dagen så jag har all anledning att vara nöjd.

Varv efter varv stod arrangerörs-Marcus och gjorde high five med löparna för att peppa oss att ta ett varv till. Bra jobbat!

Att kliva av var säkert klokt eftersom jag började känna en oroande stumhet i ena vaden och därför valde att börja gå mellan 4.0 och 5.4 km på fjärde varvet och egentligen var det väl där som tävlingen tog slut för min del. Har man väl slutat springa och börjat fundera över krämpor så är det oerhört svårt att ladda om mentalt och fortsätta kuta. I alla fall utan en aktiv pådrivare vid sin sida…

Samtidigt var det ju precis det jag lyckades med, att börja springa igen, från ängen och de sista 1300 till mål där jag sedan hade nästan 10 minuter på mig för att ladda om inför ytterligare ett varv.  Och hade jag bara tagit mig upp och förbi ”gåbacken” är det ju väldigt skön löpning tills man kommer ner till havet, så det hade kanske funkat att få igång kroppen igen?

Men det hade också kunnat sluta med  ont i vaden ”på riktigt” och att jag sedan tvingas till ännu ett träningsuppehåll och det vill jag förstås inte efter allt strul jag haft det senaste året. Så det är klart att jag gjorde rätt, som klev av.

Det där femte varvet får jag greja nästa år i stället – det blir en bra morot! Och sedan tar vi ett sjätte av bara farten…

RunTobyRun!

 

 

BUS 2018: fantastisk stämning

#50 – 180707
BUS (BACKYARD ULTRA SYDKUSTEN) 26.8 km
3.05:03 (6:53/km)

Detta loppet kan jag verkligen rekommendera – inte bara för att det är en rolig och spännande tävlingsform som gör det möjligt för många att springa längre än de någonsin trott utan även för den fantastiska stämningen. Jag har nog aldrig pratat med så många andra löpare under ett pågående lopp som på BUS.

Visst, det fanns säkert någon som ville springa i sin egen ”bubbla” men de var lätträknade. BUS präglas av trevlig stämning och även om det är knöktrångt i början uppför ”gåbacken” och in genom de första smala skogsstigarna så är det inga armbågar, ingen som försöker tränga sig för att försöka tjäna några placeringar.

Nej, för på BUS spelar det ingen roll hur snabbt man springer utan det  är den sammanlagda sträckan som räknas. I skrivande stund har sju snubbar varit ute ett helt dygn och uppnått den magiska, mytiska och respektingivande sträckan av 100 miles.  Uppdatering: segraren Andreas Pettersson gjorde 29 varv. Respekt!

MER OM BANAN – FRÅN GENREPET I ONSDAGS

Själv klev jag av efter fyra varv (26.8 km) vilket var lika med dagens mål i värmen. Det fanns nog ork i benen för ett eller kanske två varv till men jag började känna mig stel i högra vaden och ville inte riskera att få kramp så jag började gå vid 4-kilometersmarkeringen och gick till slutet på den beryktade ängen (5.4) varifrån jag kunde fortsätta springa den sista dryga kilometern. Funderade sedan ett tag på att ge mig ut på ett femte varv men insåg sedan att det bara skulle vara dumt och med vinterns rehabträning i färskt minne kändes det rätt givet att kliva av istället för att riskera något i onödan.

Visst, det kändes lite snopet att kliva av när det var så kul, samtidigt hade jag ju faktiskt uppnått mitt mål, vilket är lika med det längsta jag sprungit i år så jag är nöjd ändå.

Om jag ska summera min Backyard-debut så gav den verkligen mersmak. Bra stämning, bra arrangemang (inte minst energistationen), en omväxlande men inte allt för krävande bana och ett kul upplägg.

Det var dessutom oväntat många löpare kvar efter 10 varv – trots VM. Som en gammal kollega sa: ”jag är tränad för tio varv men nöjer mig nog med fem så hinner jag se matchen.” Andra valde att stanna kvar men sprang för säkerhets skull varv sju och åtta klädda i gult och blått.

RunTobyRun!

Mina varvtider var: 43:49, 46:33, 44:53 och 50:08.  Nästa år ska jag försöka sikta på att ligga på lite jämnare varvtider, runt 45 minuter.
Omräknat i ackumulerade 5-kilometersstinter gick respektive femma på 33:26, 34:21, 33:21, 32:09 och 36:16.

Läs även Debriefing efter BUS

08:30 – en och en halv timme till start och tältlägret börjar växa till sig på Albäcksvallen.

Lotta är inte bara gammal kursare på journalistlinjen, hon är även svensk mästare i triatlon. Respekt!

För ovanlighetens skull: inga tokrusningar vid starten utan alla tog det sällsynt lugnt uppför ”gåbacken”.

Bästa energistationen ever?

Samling till start nummer två

Den beryktade gungbron

Banan bjuder på skiftande underlag och natur, vilket förstås är ett plus!

25 grader men en lätt fläkt från havet – snett bakifrån – lättade upp den dryga kilometern längs vattnet. Algdoften var också hanterbar.

High five vid tredje varvningen med glad funktionär.

 

BLENTARPSMILEN: seg kropp segade sig runt

# 49 – 180624
BLENTARPSMILEN (10 km)
54:45 (5:28/km)

Återvänder till det trevliga byaloppet i Blentarp och det mesta är sig likt – förutom dagsformen. Men den sega kroppen lyckades ändå sega sig runt till slut, klart långsammare än 2016 men ändå inom dagsmålet.

Nej, det var inte midsommarfesten som spökade utan jag har känt mig seg i kroppen och ovanligt trött i flera dagar och det kändes direkt på uppvärmningen att det här skulle bli tufft i värmen – även om det inne i skogen bjöds på ett behagligt klimat.

Förra gången jag ställde upp på Blentarpsmilen var 2016 och jag slogs då av att det trevliga arrangemanget och den vackra banan. Ja, möjligen förutom sista tre som går på asfalt genom villakvarteren. Där hade jag hellre sett en extra slinga upp genom skogen, speciellt en sån här dag där det var varmt.


Tydligt skyltat längs banan, inklusive där korta och långa banan delar på sig. För att citera tävlingsledningen: ”Man får anstränga sig för att springa fel”.

Visserligen är det fortfarande lite trångt i starten, speciellt med tanke på alla ungdomar som vill sticka iväg som skott, men redan efter ett par hundra meter hade startfältet börjat spridas ut.

Hade läst på mina anteckningar från 2016 innan, men trodde att den värsta backen skulle vara den upp till ”Bergspriset”efter3 km, men den visade sig komma redan vid 2 km-skylten. Och jag var slut… Seg från början och så – förmodligen – ett för högt öppningstempo fick mig att inse att det här går inte. Det var bara att börja knalla, säkert 200 meter, innan jag kunde börja springa igen vilket fick kilometertiden att sticka iväg från 5:37 till 6:32. Ingen bra början, men sedan gick det lättare.

Passerade halvvägs på 27:22 (enligt min klocka) och därifrån var det bara att bita ihop och försöka ta sig i mål. Ett par sträckor på gräs, när man rundar Storkskolan efter drygt 8.5 och sedan spurtvarvet inne på Blentarps IP, sög musten ur mina redan trötta ben och jag passerade mållinjen på 54:45 (enligt min klocka, förmodligen några 5-10 sekunder långsammare enligt den officiella tideräkningen som utgick från start-tutet.

Det innebar inte bara att jag klarade mitt mål för dagen, som var att gå under 55 blankt, utan även årets snabbaste tävlingsmil. Men en bra bit under årsbästa och – vilket kanske är intressantast – över tre minuter långsammare än jag sprang samma bana för två år sedan.

Men en dag som denna spelade det inte så stor roll – det var en trevlig utflykt oavsett och hellre seg i dag än om två veckor när det är BUS!

RunTobyRun!

 

På spaning i England

Knowsley, Nidd Valley, Harrington, Kirby Milers och Darlington Harriers – vad är nu detta?

Jo, i Liverpool ställde var och varannan löpare upp i tröjor eller linnen som visade vilken löparklubb de kom ifrån. En påtaglig skillnad mot här hemma, där de flesta springer i olika funktionströjor, inte sällan från något tidigare lopp man varit med i. Visst, det brukar ofta dyka upp någon i linne från Heleneholm eller Björnstorp men de brukar vara lätt räknade, inte som i England.

Ett annat fenomen, som är vanligt i England, är att springa för charity – det vill säga förbinda sig för att dra in lite pengar till exempelvis forskning om Alzheimer. Men jag såg oxå någon löpare som sprang för sitt lokala dagis, i alla fall enligt tröjan, så det finns stort utrymme för vad man kan engagera sig i!

Ett lopp, som dragit in mycket pengar och som jag gärna skulle springa, är Royal Parks Half Marathon i London. Sedan 2008 har löparna samlat in 35 miljoner pund (!) till mer än 750 olika välgörande ändamål. Stort! (Läs mer och se video på Royalparkhalf.com)

RunTobyRun!

R’n’R LIVERPOOL: You never run alone


#47 – 180519
Rock’n’roll Liverpool 5k
25:50  (5:10/km)


#48 – 180520
Rock’n’roll Liverpool Half Marathon (21.1 km)
1.59:37 (5:43/km)

Årsbästa på 5 km och en halvmara under 2 timmar – ja, utflykten till Liverpool gick nästan osannolikt bra efter det senaste strulet med vänster knä. Är så nöjd!

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Inser nu, när jag kommit hem igen, att jag faktiskt sprang längre under den gångna helgen än jag gjort på en hel månad! Jag trodde verkligen inte att jag skulle orka 21 km och var ju dessutom ytterst skeptisk till om mitt knä skulle hålla (se föregående inlägg med mina tankar inför resan till England).

Men knät höll – mot alla odds – och min målgång på halvmaran blev inte bara belöningen för månader av rehab utan även kulmen på en solig helg där Ola och jag även hann med en snudd på obligatorisk Beatles-rundtur med buss, premiärkvällen på en utställning om John Lennon & Yoko Ono (vi missade dock Yoko med några timmar) samt en rockfestival på klassiska the Cavern Club med en massa oväntat bra band. Och så lite öl, förstås…

Men vi börjar med uppvärmningen, lördagens 5 km som gick i bröllopsyrans tecken. Det var ju prinsbröllop i England och få saker får engelsmännen att gå bananas lika mycket som när en kunglighet ställer sig framför altaret. Runt omkring oss vimlade det av vitklädda löpare med brudflor varav några gick ”all in” och sprang sin halvmil i brudklänning, flor, tiara och brudbukett. Däremot såg jag inte en enda löpare som låtit sig inspireras av eftermiddagens FA-cupfinal i fotboll mellan Chelsea och Man United…

I startfållan var det rätt trångt och det kändes som att det tog en himla tid utan att vi rörde på oss ett dugg. Men, det visade sig att arrangörerna hade vett att släppa iväg en startgrupp i taget med en bra lucka emellan – även om det för oss långt bak i kön var lite knäckande att se de snabbaste löparna gå i mål innan vi ens kommit iväg…

Öppnade den första kilometern runt 5:45 och visst ömmade det lite i knät, men det var inget som hindrade mig så jag bestämde mig för att öka tempot och noterade sedan under 5 blankt på tre av de fyra kilometer som återstod med 4:49 som snabbaste stint. Gick till slut i mål på mitt fjortonde (!) årsbästa på distansen men det är ju inte så konstigt med tanke på att den första noteringen inte var snabbare än 37 minuter…

Morgonen därpå vaknade jag lite småstel, men det gjorde inte ont i knät så jag bestämde mig för att chansa och starta. Innan vi gick ner till starten hann jag med en halvmil på cykel på hotellets gym och så här i efterhand utesluter jag inte att trampandet bidrog till att jag klarade mig igenom dagen utan att det ömmade eller gjorde ont.

Öppnade återigen rätt försiktigt (5:53) medan vi gav oss ut på tomma gator i ett snudd på tomt city. Låg alla och sov fortfarande eller??? Vi sprang förbi the Cavern där en skock japanska turister såg allmänt förvirrade ut och ner mot en korsning där det stod några åskådare med en svensk flagga.
-Heja Sverige, ropade Ola.
-Ni är svenska fans allihopa, vrålade jag men möttes inte av något jubel, klacken såg mest överraskad ut.

Efter fyra kilometer började det dra ihop sig till den första riktiga backen och ungefär där tappade jag Ola, som behövde uppsöka en buske. Jag bet ihop och kämpade mig uppför, men det var inte lika tufft som jag hade befarat, det var bara hälften av den backen vi knallade uppför dagen innan till Liverpool Cathedral och som var betydligt jobbigare.

Efter ett par kilometer genom bostadskvarter vek banan in i en stor park och genast blev löpningen så mycket mysigare – är det inte en massa publik längs gatorna så finns det ju egentligen ingen poäng att springa i stadsmiljö utan  bra mycket skönare att springa i en grön oas. Och denna var verkligen skön.

Efter parken gick det sakta uppför igen mot vändpunkten vid Penny Lane – ett sådant där segt motlut som man knappt kan ta på men som känns både i benen och i flåset. Vid det laget hade jag passerat milen under 57 minuter och insåg att jag – trots allt – låg väldigt bra till för att klara mitt ursprungliga tidsmål på 2 timmar (det jag satte upp innan knät började spöka igen i mitten av april) givetvis förutsatt att jag skulle orka fortsätta i samma tempo och att jag inte skulle få ont i knät igen. Men so far, so good…


Vändpunkten vid Penny Lane ligger drygt halvvägs efter 11 kilometer.

Efter ytterligare en skön park och 15 kilometer kom vi ner till floden Mersey och 6 kilometers löpning längs strandpromenaden. Men nu var det inte så skönt längre. Luften stod stilla och det var verkligen bängvarmt… Framåt 17, 18, 19 km så trodde jag att det var kört, att jag skulle klappa ihop. Sänkte tempot en aning och noterade mina enda två kilometerstinter över 6 min/km. Jag tryckte i mig mina sista Dextrosol och tänkte skit samma om jag går i mål på 2 timmar eller 2.05. Men i mål ska jag! Så jag bet ihop och bet ihop och på något konstigt sätt fortsatte benen att röra sig framåt.

När jag rundade det lilla huset i sista kurvan, med 400 meter kvar, insåg jag att jag faktiskt hade ork kvar i benen och ökade tempot och kunde passera mållinjen med 23 sekunder till godo och den känslan, den känslan, den var jäkligt skön. Som jag kämpat för detta, ända sedan knät började spöka i slutet av september, ja den här medaljen den har jag verkligen gjort mig förtjänt av. Att jag dessutom fick en till cool gitarrformad bonusmedalj gjorde ju inte saken sämre!

Så här dagen efter är jag fortfarande jättenöjd. Har stapplat fram med en härlig träningsvärk, men det får det vara värt!

You never run alone, förresten, ja så stod det på en snygg tröja inne på löparexpon, givetvis med anspelning på fotbollsklubbens klassiska motto You Never Walk Alone. Men tyvärr fanns den bara kvar i XXL…

BILDER FRÅN HELGENS LOPP I LIVERPOOL

Passertider:
5 km: 28:34
10 km: 56:51 (28:17)
15 km: 1.24:37 (27:46)
20 km: 1.54:37 (30:00)

RunTobyRun!

 

 

 

LUNDALOPPET: fem ängsliga kilometer


# 46  – 180505:
5 km Lundaloppet
29:11 (5:50/km)

Det är kanske svårt att mäta – men magkänslan säger att jag nog aldrig stått i en startfålla och varit så osäker på dagsform och prestationsförmåga som i eftermiddags. Skulle knäet hålla? Skulle näsan börja rinna? Och drack jag inte lite för mycket vin igår kväll…?

Lundaloppet var ju tänkt som den första belöningen efter allt rehab-slit och ett delmål på vägen till Liverpool om två veckor. Och allt verkade ju så bra – tills det smärtade till i knäet den 18 april och fick det att kännas som att jag var tillbaka på ruta ett igen. Gjorde ett försök att jogga i onsdags men fick avbryta och sedan dess har det faktiskt varit lite deppigt och svårt att försöka tänka positivt, svårt att samla kraft för att börja om igen. Istället har många tankar handlat om vad jag ska göra istället, om jag inte kan fortsätta springa?

Hursomhelst, värmde upp i solskenet i Lund och det kändes trots allt rätt hyfsat. Planen var att ta det väldigt lugnt och ta rygg på någon av 6:00-ballongerna men några sådana hittade jag inte i startfållan så det blev till att agera bromskloss åt sig själv för att inte riskera att springa iväg för fort . Men det visade sig vara rätt svårt att springa fort i början för runt Högevallsbadet och genom vårvackra Stadsparken är det rätt trångt; alldeles för mycket folk på liten yta och gott om långsamma som inte hade vett att ställa sig långt bak i fållan så det blev hela tiden till att titta var man satte fötterna.

En normal tävling hade jag säkert blivit lite sur på ”hindren” men en dag som denna kändes det trots allt rätt OK eftersom det innebar att jag inte kunde gå ut för hårt. Så det blev några ängsliga kilometer, där jag sprang med ett kortare löpsteg än normalt och omedvetet spände mig, beredd på att det kanske kunde hugga till igen, när som helst.

Efter ungefär 2 kilometer lättade trängseln och ungefär samtidigt började det komma små signaler från knäet. Jaha, var det kört trots allt? Skulle jag behöva gå hem till mål? Tog det lite lugnare en stund och började sedan försöka sträcka ut mina steg och springa så ”normalt” som möjligt.  Låg då ungefär 25 sekunder efter tidsplanen.

Sista 2 gick det riktigt bra (5:22 och 5:07) och jag gick i mål på 29:11, långt över årsbästa och nästan sex minuter långsammare än jag gjorde på mitt senaste 5 km-lopp, i höstas. Men en dag som denna spelar sånt ingen roll, det viktigaste var att knäet höll och att jag trots allt kanske kan greja Liverpool…

RunTobyRun!

Kuriosa: min tid från Montreal (23:20) skulle räckt till 123:e plats av de 1748 som tog sig i mål. Dagens 29:11 innebar 626:e plats.


Dags för start!

Det gick ju!