TBT #2: Österlens bästa runda?

Årets andra #TBT ägnas åt ett av mina absoluta favoritlopp, Ekotrailen i Verkeåns naturreservat på Österlen med start och mål vid Christinehofs slott. Hit har jag åkt tre år i rad och den 13 april är det dags igen:

  • 2016 sprang jag mitt första riktiga terränglopp på 30 år (21.9 km).
  • 2017 var jag tillbaka, dagen innan det egentliga loppet, för att i lugn och ro ta mig runt i solskenet. Hade betydligt bättre flyt med vädret än de stackare som sedan fick kämpa sig igenom loppet i snöglopp och isande kyla. Hu!
  • 2018 gjorde jag funktionärsdebut och vaktade en vägövergång under 13-kilometersloppet.
  • 13 april 2019 är det dags att åka ut till Christinehof igen och ”kvittera ut” lönen för uppdraget som funktionär, i form av en friplats till valfritt lopp 2019. Så det blir en ny vända längs den vackra och kuperade 21.9-kilometersbanan med förhoppningsvis bättre ork denna gång! Här är mitt inlägg från april 2016:

Vacker och asjobbig traildebut

Knäppt eller genialt – eller både och? Ja, det är säkert många som skulle dra sig för att släppa ut 1200 löpare i ett vårkänsligt naturreservat, på stigar som ibland är obetydligt större än om de trampats upp av myror…

LÄS INLÄGGET

KÖPENHAMN: femte nytårslöbet


Undrar om det är flytande kryptonit i gasflaskan? Doping!


# 57 – 181231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
1.58:12 (5:36/km)

Batman och Robin var där, tillsammans med Stålmannen, Spindelmannen, Pikatchu, snögubbar, julhundar samt en och annan försenad tomte när 6500 löpare firade av 2018 med stil i Köpenhamn.

För egen del var det alltså femte gången jag kom till start i Spartas Nytårslöb, men även om jag var nöjd med dagens insats så blev det ändå rejält med smolk i glädjebägaren när jag kom hem och först blev illamående, sedan fick lite feber och svettningar. Så särskilt roligt nyårsfirande blev det ju inte utan sängläge med katten som förste tröstare och frågan är om det blir något Nytårslöb nästa år…  K har redan lagt in sitt veto eftersom hon inte vill att jag ska missa fler festligheter, speciellt inte om det är som i år, att vi delvis skulle hålla till på hemmaplan.

Men åter till själva loppet…  Insåg att det skulle bli tufft motstånd när jag såg Batman och Stålmannen byta om (utan telefonkiosk!). Sedan dök även Robin upp och strax innan start hörde jag hur speakern uppmanade alla löpare att fästa nummerlapparna på bröstet – så att tidtagningschipet skulle fungera optimalt – det gäller även om man heter Batman eller Stålmannen, som båda hade fäst sina nummerlappar på capen (var annars?). Tror dock att snubbarna var engelsmän så det är oklart om de förstod vad mannen i högtalaren egentligen menade.

Laddat för start – men vart tog den gemensamma nedräkningen vägen?

Hade tänkt öppna i ett tempo runt 5:45, vilket är lite svårt i ett lopp som detta där halvmarafolket startar samtidigt som löparna på 5 och 10 km, som brukar ha lite mer bråttom iväg. Men landade trots detta på cirka 5:30 första kilometern – gott så –  och låg sedan och pendlade runt 5:22-5:30 första milen som jag passerade klart före tidtabellen:

5 km: 27:35
10 km: 54:39 (27:05)
15 km: 1.22:19 (27:41)
20 km: 1.51:44 (29:25)
21,1 km: 1.58:12 (6:28 sista biten)

Hade en liten trötthetsdipp mellan 12 och 13 kilometer, sedan dröjde det till ungefär 17 km innan det började gå tungt. Riktigt tungt. Tröttheten sammanföll med att det började regna, att det ömmade lite i ryggslutet och att sista 5-kilometersgänget (som startade klockan 11, det vill säga 1:25 efter oss) kom ångande i full fart och skulle förbi. Alltid lika knäckande.

Det är tillåtet att springa utan att vara utklädd – men bästa kostym vinner förstås ett pris!

Fortsatte kämpa på i det lilla uppförslutet till 19 km och tog sedan sikte på målområdet för en sista ”varvning” innan den sista lilla extraslingan. Insåg att jag hade rätt gott om tid på mig för att greja 2-timmarsgränsen, vilket kändes rätt omöjligt för bara några dagar sedan med tanke på att jag inte gjort något riktigt långpass sedan Lund runt den 17/11 (som desstom var run-walk-run).

Extrakilometern runt FCK:s och danska landslagets hemmaarena Parken var varken upphetsande eller särskilt skön, det var bara att bita ihop och kämpa sig in mot mål, dricka ordentligt med vatten och sedan glida in till det väntande bubblet och kransekagen inne på Spartahuset.

Årets sista löparinsats var med mersmak (även om det blev surt efteråt).

RunTobyRun!


Kolla vem som kollar in mig – Spindelmannen!

 

1200.4 – nu blir resten av året bara bonus!

Det var i slutet av dagens runda, någonstans på cykelvägen i höjd med byns järnvägsstation, som jag nådde årsmålet att träna 1200 km – så nu blir resten av året ren bonus!

Årets skörd innebär inte bara ett rejält lyft i statistiken jämfört med 2017, som ju slutade i moll, utan även rekord i flest träningspass under ett kalenderår:

2012: 552.6 km (69 pass x 8.0 km/6.5 mån)
2013: 
1 372.8 km (127 pass x 10.8 km)
2014: 1 353.2 km (120 pass x 11.3 km)
2015: 1 064.0 km (113 pass x 9.4 km)
2016: 1 463.8 km (144 pass x 10.1 km)
2017: 954.3 km (125 pass x 7.6 km)
2018: 1 200.4 km (147 pass x 8.2 km)

Får jag bara vara hel och frisk under 2019 är det inte omöjligt att jag kan komma upp i samma mängd som jag gjorde 2016  men det viktigaste är förstås inte mängden utan variationen. Nyårslöftet blir därför att anstränga mig ännu mera för att komma bort från de trista rutinpassen längs landsväg 101 eller runt byn.

Oavsett är det alltid trevligt när det ser välfyllt ut på träningskontot men det gäller att passa på och njuta nu – för på tisdag börjar räkneverket om på noll igen. Lika grymt varje gång…

Träningsmålet i all ära, men vad som känns ännu roligare är att det även kan bli ett fösta år utan DNS eller DNF, det vill säga att jag ställt upp och fullföljt samtliga 12 lopp jag anmält mig till under 2018. Fast det hänger förstås på hur det går på nyårsafton, då jag avslutar året med ännu ett Nytårslöb i Köpenhamn.

2013 klev jag av ett lopp i förtid och därefter har jag missat minst ett lopp per år på grund av skador eller sjukdomar och det är ju som det är, det är egentligen ingenting man kan göra något åt – i alla fall inte utan att riskera hälsan. Det är shit happens, men lika surt varje gång och extra surt var det att missa VM i halvmaraton 2014 och Göteborgsvarvet i fjol.

I år har det – ta i trä – gått som smort trots att det såg rätt knivigt ut i våras inför Lundaloppet och löparresan till Liverpool. Men knät höll tack och lov. Ja, det andra också, förresten. Det trodde jag inte i mitten av april när jag drabbades av ett bakslag efter all rehab.

På måndag väntar årets sista utmaning. Det är femte gången som jag ställer mig på startlinjen i Köpenhamn på nyår och facit hittills är tre halvmaror, varav jag klev av den senaste efter 15 km för att jag inte mådde hundra. 2015 var jag  hyfsat nyopererad (gallblåsan) och nöjde mig därför med att bara springa milen, räckte bra så.

Efter två nyår med krämpor har det nu äntligen blivit dags att återvända till detta trevliga lopp där stämningen alltid är upprymd och många springer utklädda innan man firar sin insats genom att skåla i bubbel inne i Spartahuset.

Med hänsyn till dagsformen kommer jag inte att sätta något tidsmål utan nöja mig med att ta mig runt. Inser att det kommer att bli väldigt svårt att toppa de tider jag gjorde i Helsingborg (1’56) och i Liverpool (1’59). Men jag får väl ändå ta sikte på den Run-Walk-Run-tid jag gjorde på Lund runt, då jag passerade 21.1 km på 2.06:47 – det vill säga runt 6 blankt per kilometer.

Hursomhelst, ser fram mot ett skönt nytårslöb på måndag och hoppas sedan få hålla mig hel och frisk hela 2019!

Bubbelhistorik i bilder:

2015: 10 km (50:43)

2014: klev av efter 15 km (1.18:44)

2013: halvmaraton (1.53:40)

2012: halvmaraton (2.06:51)

RunTobyRun!

Medaljregn – men vilken väger tyngst?


Låter mig inspireras av Olas ”bling-genomgång” över de sju medaljer som tillkom i hans samling under 2018 utifrån design, utförande och affektionsvärde.

Mitt nedslag i medaljlådan resulterade i följande sammanställning över vilka som ser bäst ut under halsen. Och vilken av dem som väger mest… Är det möjligen den jag tror?

Läs mer: Bling, bling!

LUND RUNT: fick äntligen testa R-W-R i skarpt läge


# 56 – 181117
Lund runt (27.7 km)
2.57:20 (6:24/km Run-Walk-Run)

Det gick över förväntan, i alla fall i 22-23 kilometer. Sedan började jag tappa fart och med ett par kilometer kvar var det kört: krampkänning i vaden. Men trots att jag fick knalla hem sista två så klarade jag mitt tidsmål, att gå under tre timmar.

Det fanns flera skäl till varför jag ville springa Lund runt, trots den gambling det innebär vädermässigt att  springa långt i november. Det ena är att jag äntligen skulle få ett bra tillfälle att testa run-walk-run i skarpt läge, det andra att äntligen få se Lund.

Känner du till att jag arbetar i Lund, sedan maj förra året, så höjer du nu kanske på ögonbrynen och undrar vanudå, har han blivit helt tossig? Nej, inte alls, för när jag rör mig i Lund så gör jag det på ungefär samma friserade del som brukar locka turister: den med Domkyrkan, Stortorget, Universitetet, Kulturen, Stadsparken, centralen och de små pittoreska gatorna med gathus och stockrosor. Ungefär samma ”utsikt” får man för övrigt om man springer korta banan på Lundaloppet i maj.

Lund runt är något helt annat. Den osminkade, ocensurerade delen av Lund. Höghus, baksidan av Tetra Paks fabrik, Råby ungdomshem, en och annan betongromantisk gångtunnel under någon av stans huvudleder. Men banan  bjuder också på ett antal vackra och härliga miljöer som de flesta turister brukar missa: Råby, Nöbbelöv, Värpinge, Rinnebäcksravinen, reningsdammarna. Och så en ganska rejäl klättring uppför en av Sveriges mest kuperade stadskärnor, om inte den mest kuperade av dem alla. Från lägsta punkten upp till Brunnshög är det 77 meter enligt min Garmin. Inga branta backar, som ute på motorvägen, men en hel del små, sega, charmlösa motlut.

Med andra ord: nu har jag sett stan på riktigt!

Extra krydda dök också upp ungefär halvvägs, när en kollega kom ut och hejade, viftandes med en fransk flagga medan hon ursäktade sig för att det var den enda hon hittade. Allez, allez, allez. Härligt med pepp!

Dags för start! 230 löpare trotsade november och tog sig an utmaningen!

Run-walk-run, då? Ja, jag hade ju siktat på att anta utmaningen med intervallerna 4/1 (fyra minuter kuta, en minut gå) men ändrade mig i sista stund till 3,5 minuters löpning – vilket visade sig vara ett slugt sätt att lura mig själv. Varje gång klockan pep till – en halv minut tidigare än den gjort på träningspassen kändes det som en boost. Wow, är det redan dags att gå… Det här går ju riktigt bra…

Det kändes också skönt att börja gå redan efter 640 meter, så att huvuddelen av de andra löparna hann springa förbi istället för att hamna mitt i en stor klunga. Kände innan loppet att det borde vara lättare att springa R-W-R i sin egen ”bubbla” men det dröjde faktiskt över två mil innan det blev helt glest omkring mig så varje gång jag skulle börja en ny springintervall så påverkades jag av andra löpare. Det är mycket möjligt att detta ledde till att jag sprang lite för snabbt och att jag redan från början borde försökt sänka tempot med 15-20 sekunder.

Mina intervaller måste också tett sig lustiga för den klunga som låg i ett tempo runt 5:45-6:00. Hela första milen hoppade vi bock om varandra; antingen var det jag som sprang om dem eller så tog de sig förbi mig medan jag gick.

R-W-R innebar också att jag kunde hålla ett jämnt tempo, i alla fall upp till halvmarapasseringen. So far, so good:

5 km: 29:00
10 km: 59:03 (30:03)
15 km: 1.29:30 (30:30)
20 km: 1.59:55 (30:25)
21.1 km: 2.06:47
25 km: 2.32:20 (32:25)
27.7 km: 2.57:36 (preliminär tid)

Vackraste delen av banan går i det sydvästra hörnet, 23-27 km.

Efter 22-23 km började jag känna mig trött – trots att jag borde fått lite extra pepp av att det gick lite utför och var fin utsikt längs ravinen och genom Värpinge by. Men väl nere vid reningsdammarna (som är betydligt finare än man kanske skulle kunna tro) började det alltså ömma till i högra vaden, vilket det för övrigt gjorde även i somras på BUS efter 23-24 kilometer. Svårt att säga om det finns något samband.

Bestämde mig därför för att knalla sista två, vilket gick utan problem, och gjorde sedan ett försök att börja springa igen när det var typ 400 kvar. Det gjorde ont direkt på första steget så jag lät bli och svarade väl för årets långsammaste finish. Men jag slapp i alla fall bryta med 400 kvar… Det hade ju varit pinsamt.

Med detta sätter jag ”check” på försöken med R-W-R för den här gången. Kommer jag att testa igen? Ja, det tror jag, i alla fall på träning. På lopp, däremot, nja… Knappast något stort lopp, men kanske detta lopp igen om ett år. Vi får se!

RunTobyRun!

Tuff utmaning på lördag

På lördag är det  dags för mitt elfte lopp i år – och det längsta. Det handlar om Nya Lund runt, 27.7 kilometer, i en amorf cirkel runt en av Sveriges mest kuperade städer. Men den största utmaningen blir nog inte 90-meterstigningen från Råbylund utan…

…vädret – för hur man än vrider och vänder på det så är det lite gambling att arrangera ett långlopp i mitten av november. Det kan bli allt från en fantastiskt fin och solig höstdag till en gråmulen blåsdag med regn på tvären, som  i söndags morse.

Om du aldrig varit i Lund är det kanske lätt att tro att staden ligger mitt ute på den plattaste pannkakan. Men i själva verket är det kuperat, riktigt kuperat, framför allt mellan 8 och 15 km i den högra/östra delen av kartan.

Arrangemanget är tämligen basic. Tre vätskekontroller längs banan men inga flaggvakter utan orangea markeringar lite här och var där man ska svänga höger eller vänster. Ser man inget orange är det bara att fortsätta rakt fram och hoppas att ingen piltjuv varit framme och norpat skylten.

160 anmälda var vi häromdagen, hur många som kommer till start beror förstås på vädret, men en kvalificerad gissning är att fältet i huvudsak rymmer vana långlöpare. och det brukar ju vara ett tåligt släkte.

Själv ska jag nu, för första gången, testa Run-Walk-Run i skarpt läge. Tre och en halv minut löpning, en minut gång. Och så på det igen. Har elva försök RWR i benen men ännu inte hittat det där automatläget med ett lagom tempo utan tiderna har pendlat en hel del. Hur som helst ska det ska bli väldigt spännande att testa detta i tävlingssammanhang.

Målsättningen är att jag ska lyckas hitta ett tempo runt 6:15 per kilometer och gå i mål på runt 3 timmar. Blir det blåst och regn kommer förmodligen den målsättningen att spricka. Eller går det snabbt som sjutton, bara för att få komma in i värmen igen och byta om…

SAMMANFATTNING AV FÖRSÖKEN HÖSTEN 2018 (11 PASS)

11/9: 12 km  45 sek/km (5:48/km)
2/10: 13 km  60 sek/km (6:22/km)
6/10: 10.2 km 60 sek/km (5:38/km)
9/10: 10 km 60 sek/km (6:11/km)
14/10: 14 km 3/1 (6:37/km)

20/10: 15 km 4/1 (5:42/km)
1/11; 7.4 km 4/1 (5:58/km)
4/11: 9.9 km 4/1 (6:18/km)
6/11: 7.0 km 4/1 (6:21/km)
9/11: 8.3 km 4/1 (5:56/km)

11/11: 11.6 km 4/1 (5:57/km)

(Exempel: 4/1 betyder springa 4 minuter, gå 1 minut.
60 sek/km betyder gå 60 sekunder vid varje kilometerpassering)

Rapport kommer…

RunTobyRun!

Ni är grymma!

Vill bara lyfta på hatten för alla er som ställer upp som funktionärer eller – som gänget med de gula ballongerna – ställer upp som harar och farthållare i vått och torrt för att hjälpa oss andra att nå våra mål istället för att jaga era egna. Ni är grymma!

Tvåa från vänster är farthållaren som uppmanade mig att rycka sista kilometern: ”go, kick ass!” och det var nog fler av oss som fick samma uppmaning, för när det väl var dags för målgång så hade den till en början så stora klungan krympt till enbart de sex löparna från Sparta.

Bilden nedan är hämtad från Sparta löb på Facebook och är nog tagen på första varvet, någonstans mellan 3,5 och 4 kilometer, medan klungan fortfarande var rätt stor. Du hittar mig under den gråröda kepsen:

RunTobyRun!

 

KÖPENHAMN: Autopilot på


# 55 – 181027
Nike start op, Köpenhamn (15 km)
1.25;29 (5:42/km)

Det kändes som när det är väldigt mycket måndag, när helgen tagit slut alldeles för snabbt och man måste ta sig till jobbet istället för att bara vända sig om i sängen och somna om. Så vad gör man? Jo, man slår på autopiloten.

Det här skulle kunnat bli ännu en sån där fin höstdag som vi blivit bortskämda med på sista tiden. I stället bjöd Köpenhamn på några få plusgrader, en kall sidvind och regn i luften. Trots det envisades ett antal löpare att springa i shorts. Om detta skulle jag gärna vilja skriva ”respekt” men jag kan inte, jag tycker det är korkat. Själv frös jag så till den grad att jag raskt förstärkte klädseln med den löpartröja som ingick i startavgiften.

Jag skulle säkert kunnat vara peppad ändå vid startlinjen och få det där vanliga pirret i magen, men det uteblev. Hade huvudvärk i går och i morse plus illamående – men det senare gick över efter en nöd-Snickers så jag utgick från att det inte var särskilt sjukdomsrelaterat. Åsså det ogästvänliga vädret på det, så jag var inte ett dugg pepp utan kände mest ”vafan gör jag här”. Men jag  får skylla mig själv, det var ju trots allt frivilligt.

Formen har känts bra de senaste veckorna och jag hade planerat att springa dagens 15 km i 5:30-tempo – men omständigheterna gjorde att jag tänkte om och istället hängde på ett gäng gula 5:45-ballonger. Och där låg jag, i lugn och ro, och gjorde ”jobbet” – som innebar att hålla mig inom fem meter från farthållarna.

Detta lyckades jag med i 14 km. Men i samband med att vi rundade några buskage hamnade jag strax framför farthållarna och saktade ner lite. Då ropade en av dem ”go, kick ass!” så jag vinkade adjö och ökade på stegen och plockade raskt 46 sekunder på ballongerna utan att ta ut mig och bli spurt-kräkig. Så det var en skön känsla att passera mållinjen och veta att det fanns lite mer krut i benen, trots allt. Stannade sedan kvar i målfållan för att tacka gänget ordentligt för draghjälpen. Speciellt han som sa ”kick ass!”.

Nästa uppgift, om tre veckor, blir desto tuffare: 27.7 km Lund runt. Vädret lär väl – i bästa fall – bli detsamma som i dag…

Passertider.
5 km: 28:46
10 km: 57:17 (28:31)
15 km: 1.25:29 (28:12)

RunTobyRun!

LIMHAMN: cool miljö matchade höga förväntningar


# 54  – 180922
Kalkbrottsloppet, Malmö (5.4 km)
28:36 (5:22/km)

Jag hade verkligen högt uppskruvade förväntningar på detta lopp, inte på min egen prestation utan upplevelsen att äntligen få chansen att springa nere i Kalkbrottet – Malmös kanske coolaste löprunda.

I september förra året var det premiär för Kalkbrottsloppet och då var det tänkt som ett ”once in a lifetime”-lopp nere i det normalt stängda naturreservatet, men loppet blev sådan succé att arrangörerna lyckats förhandla till sig en vända till.

Laddad för en löpupplevelse utöver det vanliga parkerade jag bilen i Limhamn och började jogga ner till startområdet. Knappt hade jag hunnit fram förrän himlen öppnade sig och jag blev halvt dränkt i ett kallt, hårt spöregn – ingen vidare upplevelse alls, regnet var så blött att jag till och med övervägde att skita i allt och åka hem. För handen på hjärtat, hur kul är det att springa uppför en 65-metersbacke i spöregn och slipprigt underlag?

Men tack och lov gav ösregnet upp redan efter tio-femton minuter och lika plötsligt tittade solen fram igen. Arrangörerna varnade för att det kunde vara halt på sina ställen och vips var vi i väg.

Första 500 gick slätt på asfalt innan vi tog av in på en grusväg och började beta oss ner i gropen och det kändes faktiskt riktigt bra även om jag var fullt medveten om att det förmodligen inte skulle kännas lika kul i slutet av rundan, när det skulle bli dags att klättra upp ur kratern igen. Och väl medveten om denna utmaning hade jag satt dagens mål till ett lagom lugnt tempo, sex blankt per kilometer.

De första två gick dock betydligt snabbare – 4:50 och 4:47 – medan jag kryssade fram mellan vattenpölarna. Men så dök den plötsligt upp, dagens andra obehagliga överraskning (den första var förstås regnet). Det visade sig nämligen att vi inte skulle springa uppför Kalkbrottet en gång – utan två.

Den första stigningen, på asfalt, var tung som 17 men det var ändå oväntat lätta ben som tog mig upp till krönet. När banan vände neråt igen kunde jag sträcka ut stegen och hyfsat snabbt få tillbaka en mer normal andhämtning än de Darth Vader-liknande ljud jag måste haft sista biten innan vändningen.

Efter ännu ett flackt parti – där min gamla klasskamrat Thomas stod som flaggvakt – var det så dags för backe nummer två. På grus. Och lite brantare än den första, som var anpassad för att arbetsfordon skulle kunna ta sig upp och ner. Och det var förstås där arrangörerna hade placerat ut sin fotograf…. Stön!

Bet i hop och kämpade mig uppför nästan hela backen innan jag  fick ge upp och insåg att jag var tvungen att gå 20-30 meter upp till krönet – vilket kanske var tur för sedan såg jag nog ändå hyfsat fräsch ut under spurten in mot mål. Sluttiden blev 3:22 bättre än jag hade hoppats – trots dubbla uppförsbackar – så jag har all anledning att vara nöjd med dagen.

Detta var helt klart den upplevelse jag hade hoppats på, en unik chans att komma ner i en unik miljö med löparskor på fötterna och blir det en fortsättning nästa år så rekommenderar jag varmt att du anmäler dig! Coolare miljö får du leta efter!

RunTobyRun!