Etikettarkiv: Lopp

MALMÖ: Undrar om de andra njuter av utsikten?

10644913_467464213394099_5370080553112062280_n

sverige
#15 – 141004:
Malmö halvmarathon

1.48.22

Man hinner tänka ganska mycket under 21 kilometer. Ibland alldeles för mycket och när det börjar övergå i tvångstankar gäller det att tänka på något annat.

Malmö halvmarathon (och Malmö höstmil) avgjordes igår i vackert höstväder, om än lite blåsigt ute på Hylliestäppen, men det kunde varit värre. Insåg vid första kilometerskylten att jag i vanlig ordning gått ut lite för fort, sänkte farten något och kom snabbt in i mitt tänkta flow runt 5:00/km och när jag varvade inne på Malmö stadion efter en mil så var det ganska exakt enligt tidtabellen: 49.15.

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kände att det här inte var min dag, att jag nog inte skulle kunna matcha tiden från Trondheim (1.47.02) och absolut inte hålla 5 blankt hela vägen (1.45.30) vilket var mitt drömresultat innan loppet. Jag ska inte skylla på något, som att det blåste eller att det var en massa artificiella backar på andra varvet, det vill säga gångbroar över några av Malmös matarleder utan det är kanske så enkelt att jag efter sommarens hårda träning redan haft min formtopp. I mål klockades jag på 1.48.22 och det är helt okej även om det förstås var lite synd att jag inte orkade fullfölja mitt upplägg.

5 km: 23.42
10 km: 49.15
15 km: 1.15.27
20 km: 1.42.20
21.1 km: 1.48.22

Och det är när man börjar tappa farten som tankarna börjar komma. Som vid 13 km. Var det inte en antydan till håll? 16 km: lite ont i ryggslutet. 18 km: höger knä. 20 km: ryggslutet igen. Det är då det gäller att bita till och fokusera på något annat, tänka på hur skönt det ska bli att komma i mål. Eller se sig omkring på alla färgglada linnen och tröjor och tajta löparbyxor – många lägger verkligen ner en förmögenhet på att ha de rätta prylarna och att se bra ut när de kutar, förr i tiden ”räckte det” med ett par skor, ett par shorts och en gammal urtvättad t-shirt.

I dag, därmot, har löpning blivit hippt och därmed är det också många som tagit med sig utseendefixeringen från aerobicspasset ut på asfalten eller skogen och betalar gärna 500 kronor för ett litet linne, bara det är rätt färg och rätt logga på det. Skulle vara intressant att veta vad dagens 2000 löpare lagt ut på kläder och prylar enbart för det de har på sig just nu?

I vanliga fall springer jag ensam, det är lättast och skönast så, men när jag nu ser mig omkring bland mina medlöpare, de flesta i åtsittande tajts så är det ju en rätt trevlig syn med alla vältränade ben och rumpor (både killar och tjejer!) fast jag har svårt att tro att den som ligger bakom mig njuter av utsikten – även om rumpan är lite mindre idag än den var för två år sedan…

Nej, benen räckte inte riktigt till men känslan i mål var ändå densamma: jag gjorde det och nu väntar fyra veckors uppladdning inför höstens stora utmaning: Österlenmaran i mörker.

RunTobyRun!

SKANÖR: Perfekt väder på Löparfesten

skanor

sverige
#14 – 140920:
Skanörsmilen  10 km
47:34  (4:45/km)

Löparfesten i Skanör-Falsterbo bjöd på bästa tänkbara löpväder och en delvis ny bansträckning jämfört med 2012, när jag gjorde min första mil på 16 år. Den nya delen går delvis på en smal grusväg i skogen och där det stundtals var svårt att hålla ”rätt” tempo i trängseln. Å andra sidan blir banan ännu mindre känslig för vind så jag antar att det är en bra lösning.

Kom snabbt in i ett jämnt tempo med km-tider mellan 4:43 och 4:52, passerade 5 km på 23:25 och hade egentligen ingen riktig svacka.

I mål var jag 7:18 snabbare än 2012 men då hade jag ju bara tränat i tre månader så den jämförelsen är inte särskilt relevant. Då är det intressantare att titta på årets tre millopp: 48.46 – 48.17 – 47.34 – en bra kurva 🙂

Skanör 2014

TRONDHEIM: På tur i Norge

TRO14b

norge
#13 – 140906:

Trondheim halvmaraton  21.1 km
1.47.02  (5:06/km)

Med en förkyld dotter i huset var det väl bara en tidsfråga innan jag skulle bli smittad. Kanske hade jag redan någon bassilusk i kroppen och i så fall var det kanske inte så konstigt att jag höll på att ta slut på Trelleborgsloppet. Med bara en vecka mellan Trelleborg och Trondheim fanns det helt enkelt inte tid att bli sjuk och när jag började känna hur det kliade i halsen så kändes det dystert. Skulle det bli en repris av VM i våras och att jag skulle tvingas kasta in handduken?

Torsdagen kändes inte kroppen 100 men när jag på fredagen satte mig på flyget till Trondheim kändes läget under kontroll, även om det definitivt skulle vara för tidigt att ropa hej.

Trondheim, förresten, varför det? Jo, efter Barcelona kändes det som att om jag skulle springa fler maror, så borde jag ha bättre förutsättningar att klara en höstmara efter en sommar full av härlig löpning än att försöka prestera på topp i mitten av mars. Trondheim är vackert och har fördelen att hel- och halvmaraton avgörs samtidigt, loppet är heller inte så stort så att det går att bestämma sig väldigt sent för vilket alternativ man ska springa. I mitt fall valde jag, efter moget övervägande, att satsa på 21 km och försöka göra det bra, hellre än att plåga mig runt en hel mara.

Stämningen var på topp bland de låga trähusen i Trondheims centrum när starten gick med 1500 löpare, nytt rekord. Jag kände att jag efter sommarens träning nog borde klara av att springa ganska långt i 5-minuterstempo, kanske rent av hela vägen, och tog rygg på den ensamme farthållaren. Det dröjde dock inte länge förrän jag hamnade en liten bit framför hans lilla klunga och där låg jag kvar den första milen, som jag klarade av med 45 sekunder i banken, trots flera rejäla uppförsbackar och gav mig sedan ut på andra varvet.

Efter 13 km var jag tvungen att släppa ballongen, som för övrigt byttes ut i halvtid, men vid 18 km låg jag fortfarande klart under målet, vid 19 km på exakt 5 min/km men nu kändes benen allt tyngre. Kanske var det backarna på andra varvet som sög orken ur benen, kanske var det så enkelt att jag inte hade mer kraft kvar i batterierna. Oavsett vilket så tappade jag tid in mot mål men noterade ändå nytt PB med nästan två minuter: 1.47:02 och det kändes förstås jättebra. Samtidigt var det lite nesligt att tappa tempo på slutet, det kändes som att jag hade en sluttid på runt 1.45:30 (5:00/km) inom räckhåll.

5 km:  24:27
10 km: 49:15  (24.48)
15 km: 1.14:20  (25.05)
20 km: 1.40:40  (26.20)
21.1 km:  1.47:02  (6.22/20-21.1)

15-kilometerspasseringen var den överlägset bästa jag haft, 3:25 bättre än den tid jag satte i Köpenhamn förra våren, 20-passeringen likaså. Så jag hade all anledning att vara nöjd – trots att jag tappade på slutet.

Och förkylningen? Jo, den bröt ut två dagar efter loppet…

Betyg på insatsen: 4

TRO250 löpare startade i Trondheims maraton, 1500 sprang halva distansen.

TRELLEBORG: Borde lärt mig läxan…

14 tbg

 

 

sverige
#12 – 140830:

Trelleborgsloppet (#2) 10 km
48:17  (4:49/km)

Trots den svenska högsommarvärmen lyckades jag under juli-augusti notera min hittills bästa träningsmånad med 15 pass och drygt 17 mil. Det kändes allt bättre i kroppen och jag siktade nu mot nästa stora utmaning: Trondheims halvmaraton och, innan dess, ytterligare ett stopp i Trelleborg för att genrepa med milen.

Trelleborgsmilen är ett rätt trevligt lopp och jag brukar alltid springa på någon jag känner. Lustigt nog missade jag den enda, som jag i förväg hade bestämt träff med, innan loppet men hittade honomi stället ute på banan i höjd med 6 km-skylten.

Då hade jag, i vanlig ordning, gått ut alldeles för hårt. Jag visste ju om att det var väldigt trångt i början och lätt att dras med i ett för högt tempo, ändå gick jag i fällan – igen. Och det höll på att sluta illa… Passerade 5 km på 23:04, fyra sekunder långsammare än i fjol, och var då så trött att jag var nära att kliva av. Men det kan man ju inte göra, istället gick jag ner i tempo rejält och bestämde mig för att strunta i allt var tider heter och bara ta mig i mål, skit samma om det var i långsam jogg.

Blev lite stärkt av att träffa på Tomaz i vimlet och kunde öka på tempot igen. Strax innan mål gick han om, jag svarade och fick en liten lucka men började nog spurta alldeles för tidigt och alldeles för fort och plötsligt kände jag den där kräkreflexen igen, var tvungen att stanna till snabbt i sista kurvan för att hämta andan och sedan ta mig i mål, 50 sekunder långsammare än förra året. Men skit samma, jag skulle ju inte bry mig om tiden…

5 km: 23:04
10 km: 48:17 (25:13)

Jämfört med loppet 2013 var passertiderna: +0:04 och +0:46.

Betyg på insatsen: 2

MALMÖ: Lång och seg väg tillbaka

IMG_1843

sverige
#11 – 1
40614:
Malmömilen  10 km
48:46 (4:53/km)

Det var inte bara VM-debuten som rök all världens väg, under träningsmånaden mars-april kom jag bara ut på ett enda träningspass om 6.7 km och det gick inget vidare. Men inte nog med det, det skulle visa sig ta ytterligare nästan två månader för mig att komma tillbaka i full ork och full speed.

Sedan jag började löpträna igen har jag bara haft ett fåtal förkylningar och då alltid snabbt kommit tillbaka, men den här gången var det tufft. Jag kämpade och bet ihop och siktade mot Malmömilen den 14 juni men visste verkligen inte var jag stod formmässigt. När jag anmälde mig var målet att gå under 48 minuter, det höjde jag sedan till 50 minuter och efter sista träningspasset kände jag att jag nog skulle vara glad om jag kunde gå under 53.

Det var varmt, ungefär som i Barcelona, men nu var det ju sommar i Sverige så värmen kom inte som någon chock. Jag kände mig hyfsat laddad, men höll på att tappa sugen redan efter 500 meter när ena skosnöret gick upp. Vilket jäkla rookiemisstag!!!

Det får bära eller brista, tänkte jag, och hängde på 5 minutersballongerna i trängseln. I 3-4 kilometer var det extremt trångt och lätt att fastna i flocken och tappa kontakten med sina farthållare. Och det var precis vad som hände – fast det var farthållarna som tappade mig och när jag passerade 5 km på strax under 25 minuter så kändes det fortfarande bra. Jag sprang på och tänkte att de får väl hinna ikapp mig, men istället ökade jag luckan, fick en extra energikick inne på gågatan där dottern stod med kobjällra och tuta och hejade fram mig. Tre kilometer kvar till mål, men jag såg ingen 8-skylt, ingen 9-skylt heller och var lite osäker på bansträckningen ner mot mål så jag vågade inte öka allt för mycket ifall det skulle komma någon oväntad omväg innan mål.

När jag väl insåg att det bara var en högerböj och 300 meters raksträcka kvar, så gav jag järnet men tvingades sakta av strax innan mållinjen för att inte kräkas… Tiden var betydligt bättre än jag hade hoppats på innan loppet så jag lade nöjt ytterligare en medalj till samlingen.

5 km:  24.48
10 km: 48.46  (23.58)

Betyg på insatsen: 4

BARCELONA: Ska inte bara skylla på solen…

BCN MEDALJ

spanien
#10 – 140316:

Barcelona marató  42.2 km
4.53:22 (6:58/km)

Nej, uppladdningen kändes inte helt perfekt. Jag hade inte lyckats få till något riktigt långpass och genrepet i Köpenhamn gick heller inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, kanske var det den där förkylningens fel eller var det bara så enkelt att jag inte var i form? Och i så fall, skulle jag verkligen klara av att pina mig runt fyra mil?

Jag intalade mig själv att det inte skulle vara någon skam om jag tvingades bryta, att ingen annan än jag själv skulle ha rätt att ha någon synpunkt på min insats och att det i så fall var smartast att bryta vid 13 km-passeringen på Gran Via, alldeles intill mitt hotell, och se det hela som ett träningspass. Att däremot fortsätta kämpa och bryta efter säg 25 km skulle inte vara så smart utan innebära att jag på något sätt skulle få ta mig tillbaka genom hela stan och i det läget är det ju lika bra att springa…

I Köpenhamn hade jag bestämt mig för att gå ut i ett 5:30-tempo och sedan försöka hålla det så länge som möjligt och det kändes som en rätt bra taktik även om det inte höll riktigt så långt som jag hade hoppades. Även om det nog inte var tempot som ställde till det, så bestämde jag mig för att gå ner en fartgrupp till 5:44/km. Det skulle motsvara en tid i mål under 4 timmar, men att klara det tempot hela vägen skulle vara minst sagt osannolikt, så det var det inte ens lönt att drömma om. Men visst hade det varit en fantastisk känsla att springa snabbare än jag gjorde 1987…

Jag var tvungen att kissa tre gånger innan start, den sista gången på baksidan av ett tält precis innan startlinjen,något som jag inte var helt ensam om. Men hellre det än att springa kissnödig i tre mil som jag gjorde i Köpenhamn…

I Barcelona släpps de olika startgrupperna iväg med en rejäl lucka, så när jag och ballongerna gav mig ut på Placa Espanya låg gatorna tomma framför oss och det kändes luftigt och fritt, inte alls så trångt som det var i början av Copenhagen Marathon. Det var precis lagom varmt och kändes som en riktigt bra dag, det här skulle nog gå vägen trots allt!

BCN 14
Bara 29 km kvar…

Jag kände mig fräsch i uppförsbacken vid FC Barcelonas stadion Nou Camp, vinkade till fanklubben på Gran Via och fortsatte förbi Gaudís berömda byggnader på Passeig de Gracia, den ofärdiga kyrkan La Sagrada Familia och upp mot 21 km dit man kommer efter ett av två riktigt tråkiga partier på banan, en ”tarm” där man springer lätt uppför i flera kilometer med mötande löpare på andra sidan som kommit längre på sin mara. De där båda ”tarmarna” kändes mentalt tunga och inte blev det bättre av att solen började titta fram ordentligt.

5 km:  28:24
10 km:  56:37 (28:13)
15 km: 1.24:56  (28:19)
20 km: 1.52:53 (27:57)
21.1 km:  1.59:11  (6.18/20-21.1)

Men jag var ändå nöjd, hade inga problem att följa mina harar och höll tidtabellen halvvägs. Gjorde ett snabbt stopp i en bajamaja och fortsatte glad i hågen mot 25 km-passeringen.

Nu började det bli varmt, riktigt varmt, dryga 20 grader i skuggan men på den här delen av banan fanns knappt någon skugga alls att gömma sig i. Träningspassen hemma i en temperatur runt nollan kändes plötsligt väldigt avlägsna, den här värmen var jag inte riktigt beredd på och när jag efteråt tittar på några videoklipp från loppet så ser jag rätt sliten ut redan vid 25 km.

Bara 17 kvar…

I ärlighetens namn ska man kanske inte skylla på den där tända lampan, men jag tror ändå att värmen i högsta grad bidrog till att jag tog slut. Jag minns den andra dubbelriktade ”tarmen” längs Diagonal som riktigt jobbig, ändå passerade jag 30 km på drygt tre timmar vilket är helt OK. Men sedan rasslade tiden iväg snabbare än mina trötta ben och mellan 30 och 35 km noterade jag kilometertider på över 10 minuter, inte särskilt imponerande ens med den sträckan i benen. Jag gick 100 meter, sprang 200, gick, sprang, förbannade livet i största allmänhet, fick en energi-snack av en medlidande medlöpare och bet ihop… In förbi Placa Catalunya och genom gamla stan, mycket publik, var tvungen att kämpa på och se ut som att jag verkligen skulle greja det här!

25 km: 2.23:32 (30:39)
30 km: 3.03:18 (39:46)
35 km: 3.54:24 (51:06)
40 km: 4.37:18 (42:54)
42.2 km: 4.53:22 (16:04/40-42.2)

Efter att ha vinkat till Christoffer Columbus-statyn vid mynningen av Las Ramblas kunde jag äntligen se 40-skylten, men också den obehagligt långa, spikraka Paral-lel som bjuder på två kilometers fri sikt upp mot mål. Och det är elakt nog lätt uppför. Jag gick, jag sprang, jag gick, jag bet ihop, tog sista vänsterböjen och kunde äntligen pusta ut. Jag hade klarat det, visserligen nästan en halvtimme långsammare än i Köpenhamn. Men vafan, jag klarade det!

Bragden firades, förstås, med bubbel och sedan fotboll på kvällen, där Barca krossade Osasuna. En bra kväll!

Betyg på insatsen: 3

 

Fler bilder (min vän Rosa fångade mig på Gran Via men missade mig vid mål):

x bcn5 x bcn4 x bcn3 x bcn2 x bcn1

KÖPENHAMN: Ett genrep segt som sirap

danmark
#9 – 140309:

Marathontest 2, Köpenhamn (#2)   15 km
1.18:32  (5:14/km)

Väder och annat ställde till det, så jag hade inte hunnit med något längre pass under januari och februari än 22.5 och det var förstås i minsta laget för att springa maraton. Å andra sidan hade jag fjolårets mara i färskt minne och tänkte att med den erfarenheten i bagaget borde jag kunna löpa smartare och därmed kanske kompensera att jag inte fått till något pass på upp mot tre mil.

Som genrep inför Barcelona åkte jag återigen över till Köpenhamn för att ställa upp i ett av Spartas testlopp och lyckades förstås pricka in en liten förkylning precis innan. Den isande motvinden från 2013 var tack och lov borta, men benen var tunga och efter att ha följt ballongerna på exakt samma 5-kilometerstid som förra året, började det ta mot och jag var tvungen att släppa farthållarna en bit framför mig innan jag fick upp farten igen sista biten in mot mål.

5 km:  25:46
10 km:  51:47 (26:01)
15 km: 1.18:32 (26:46)

Jämfört med 2013 års lopp var passertiderna: +0.00, +0.50 och -0.05.

Betyg på insatsen: 3

KÖPENHAMN: Ett nytt gott år i Danmark

CPHNYTTÅR13

danmark
#8 – 131231:

Nytårslöb, Köpenhamn (#2)  21.1 km
1.53:40  (5:23/km)

Mitt första nyårslopp hade gett mersmak och det kändes på alla sätt och vis självklart att ställa upp ytterligare en gång, inte minst som en del av uppladdningen inför maran i Barcelona den 16 mars.

Runt omkring mig i startfållan minglade tjejer med kaninöron, en Stålman och en Batman och en Stålman till, en snubbe i leopardkostym och en massa andra utklädda löpare. Det är väldigt trevlig stämning runt Spartahuset och helt klart en bra start på nyårsfirandet.

Den här gången bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och låta den välja tempo och det ledde till att jag snabbt hittade ett flow på strax under 5 minuter/km, kanske i snabbaste laget men det kändes bra och jag höll det tempot i ungefär 12 km innan jag, på nästan exakt samma ställe som året innan, började tröttna. Sista biten in mot mål fick gå i makligare tempo och jag tog mig i mål på 1.53:40, vilket innebar en putsning av fjolårstiden med över 13 minuter och en tid att vara nöjd med utifrån dagsformen.

5 km:  24:46
10 km:  49:45  (24:59)
15 km:  1.18:25  (28:41)
20 km:  1.47:29 (29:05)
21.1 km:  1.53:40  (6:12/20-21.1)

Jämört med 2012 års lopp var passertiderna: -0.41, -3.44, -7.23, -11.54 och -13.11 och placeringen hela 28,6 procentenheter bättre, onekligen ett bevis på att träningen gjort nytta och att jag hade gått framåt trots alla problem med hälarna.

Betyg på insatsen: 3

KÖPENHAMN: Lyssna på kroppen

danmark
#7 – 131027:

Marathon Start Op, Köpenhamn 10 km (15 km)
52:02  (5:12/km)

Trots att det gick så bra på Köpenhamns halvmarathon var det inte frid och fröjd och anledningen var förstås smärtan i hälarna som inte ville släppa helt. Jag försökte tänka på att lägga större belastning på främre delen av foten istället för att slå i med hälarna, men att ändra på sitt löpsteg är lättare sagt än gjort. Oftast funkade det att träna, däremot kunde jag knappt gå dagen efter, så i stället för att springa varannan dag lade jag in en extra vilodag. Samtidigt började jag bli missnöjd med mina skor, de kändes alldeles för soggiga i hälen, som att de började ta slut efter bara ett halvår. Kunde det vara så enkelt att problemen berodde på ett par dåliga skor? Jag hade ju haft samma märke innan och de kändes jättebra, men det här kanske var ett måndagsexemplar?

Jag provade ut ett par löparskor av ett annat märke, betydligt fastare i hälpartiet och kände snabbt att fötterna mådde bättre. Jag fortsatte lägga in en extra vilodag mellan passen och efter några veckor började fötterna bli bättre – även om det tog ett tag innan det ondasläppte helt. Befrielsen innebar också att jag på allvar kunde börja fokusera på nästa utmaning, att springa maran i min favoritstad Barcelona.

Jag hade läst någonstans att det var lätt att drabbas av en ”löpardepression” om man tränat hårt för att nå ett mål och sedan lyckats – det är lite grann som att klättra uppför Mount Everest och känna ”vad ska jag göra nu?”. Ett sätt att slippa mentala bakslag är att variera träningen, till exempel byta landsväg mot skog eller intervaller, ett annat att sätta upp ett nytt mål och det var precis vad jag gjorde. Jag skulle till Barcelona!

Jag anmälde mig till maratonupptakten i Köpenhamn, ett träningslopp över 5/10/15 kilometer med farthållare med tanken att springa 15. Men det var verkligen inte min dag. Jag kämpade bakom 5:10-ballongerna utan att komma in i något flow och efter ungefär 7 km blev jag akut illamående, nästan lite yr. Tvingades stannade till för en stund, började jogga och bet ihop till andra varvningen där jag klev av, visserligen bara 22 sekunder efter min tänkta passertid men helt slut. Jag är väldigt glad över att jag lyssnade på min kropp och inte tvingade mig runt ett extra varv.

5 km: 25:15
10 km: 52:02  (26:47)

Betyg på insatsen: 1

KÖPENHAMN: Snudd på det perfekta loppet

IMG_1844

danmark
#6 – 130915:

Copenhagen Half Marathon   21.1 km
1.48:55  (5:10/km)

Stärkt av framgången i Trelleborg – och det faktum att fötterna började kännas bättre – anmälde jag mig till en ny halvmara i Köpenhamn. Den här gången skulle jag löpa disciplinerat och inte släppa farthållarna med blicken utan försöka hänga på dem hela vägen till en tid under 1:50. Taktiken visade sig fungera utmärkt , men i samband med en vätskekontroll runt 15 km hamnade jag en bit framför ballongerna och bestämde mig då för att inte vänta utan fortsätta löpa på tills de hann i kapp, vilket de aldrig gjorde. Och trots att jag ökade tempot något sista halvmilen så var det ändå en rätt imponerande jämnhet över 5 km-stintarna:

5 km:  26:02
10 km:  52:08  (26:06)
15 km: 1.17:54  (25:46)
20 km: 1.43:33  (25:40)
21.1 km:  1.48:55  (5:22/20-21.1 km)

Sammantaget ett lopp att vara jättenöjd med, jag höll mig till ett tempo och höll fast vid taktiken och trots den lilla tempoökningen på slutet var det aldrig någon fara att jag skulle gå in i väggen. Och tiden, den var nästan 18 minuter bättre än Nytårslöpet knappt åtta månader tidigare.

Betyg på insatsen: 5