KÖPENHAMN: Firar # 1000 med långlopp

cph25km2015

danmark
#18 – 150315

Marathontest 3, Köpenhamn 25 km
2.24.07 (5.46/km)

I dag har det gått exakt 1000 dagar sedan jag gjorde den där 3-kilometersrundan som skulle göra mig till ”löpare” igen efter nästan 16 års vila. Visst gjorde jag några försök under de där åren, men det blev sällan mer än två eller tre i rad. Knappast värt att kalla seriös träning…

Dagens firande skedde i Köpenhamn och ännu ett av Spartas träningslopp inför byens Marathon i maj – denna gång med en helt ny sträcka: 25 km. Banprofilen har formen av något slags krumelurdjur, där stor del av loppet går på grusstigar runt Faelledsparken i så många knökar och krökar att det är omöjligt att försöka memorera sträckingen i förväg. Varven är 9+8+8 km och även om det emellanåt var rätt trångt på de där stigarna så var det skönt att slippa kuta på asfalt hela vägen.

Sagt och gjort, jag tog rygg på ett gäng orangea västar med gula ballonger, fast besluten att hålla mig till min uppgjorda 5:30-taktik och inte försöka driva upp tempot ytterligare (de senaste träningspassen har legat runt 5:15-5:20). Efter 10 km hade jag en sekund i banken, sedan gick det aningen fortare under ett par kilometer innan vi passerade 16, återigen med en sekund i banken. Perfekt!

Men sedan hände något, det började göra ont i ryggen och jag fick svårt att ta ut stegen så vid andra varvningen (17 km) stannade jag för att stretcha innan jag lufsade vidare i något makligare tempo. Fick upprepa detta ytterligare någon gång innan jag nådde halvmarapasseringen på 1.59.19 – det vill säga 4.19 efter tidtabellen. Men på något sätt lyckades jag få benen att fortsätta röra sig framåt och gick i mål precis före nästa gäng med ballonger, 5:45-gruppen. Helt okej, trots allt även om det inte blev det där MVG-loppet som jag kände att jag hade på gång.

Gladast var jag för att knäet inte protesterade en enda gång – förrän i Öresundstunneln på väg hem när det nästan låste sig.

Tristast var inte ryggontet utan att jag, efter att ha legat en stund i badkaret, var tvungen att kräkas. Insåg då att jag ätit frukost väldigt tidigt (formel 1-loppet i Australien började redan klockan 6…) och att jag från klockan 9 och framåt bara fått i mig vätska.

Klokast blev jag under den sista delen av loppet, när jag kände att det började ta mot. Där avgjordes saken, det blir inget Köpenhamn Marathon för mig i maj utan det får räcka med att kuta ett gäng lopp på halva distansen.

Här är 5-kilometerspasseringarna:

5 km: 27.22
10 km: 54.56 (27.34)
15 km: 1.22.19 (27.25)
20 km: 1.53.35 (30.06)
21.1 km: 1.59.19
25 km: 2.24.07 (31.43)

Betyg på insatsen: 3  (första 17 km: 4+)

 

KÖPENHAMN: Trist slut på löpåret

CPHNYTTÅR14
Inte nöjd men bubblet hör ju till ändå!

danmark
#17 – 141231
Nytårslöb, Köpenhamn 21.1 km
Klev av efter 15 km.
1.18.44 (5.15/km)

Så blev det återigen en nyårslöpning i mildväder, detta efter några skånska vinterdagar där temperaturen faktiskt sjönk ner mot minus 10. Men på gatorna runt ”lejonparken” i Köpenhamn – FC Köpenhamns hemmaarena – var det allt annat än rimfrost när jag gav mig ut på min traditionsenliga nyårshalvmara. All snö hade regnat bort under natten förutom en liten sträng på löparbana 4 inne på Österport stadion där jag värmde upp.

Som vanligt har jag varit något av en hypokondriker innan loppet. Känt mig stel och sliten, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att jag under december hann få ihop 12 träningspass – trots att kroppen känts ovanligt seg de senaste två veckorna. Och de sista passen, den 25:e och 27:e , var jag dessutom tvungen att ta det extra försiktigt för att inte riskera att halka omkull.

Med andra ord: uppladdningen hade kanske kunnat varit bättre, men å andra sidan kan väl ingen begära att man ska lyckas toppa formen till ett lopp på årets sista dag? 2012 kom jag hit och lyckades hjälpligt ta mig runt men var väldigt nöjd efteråt, när jag gick in i värmen och skålade i bubbel för att ha klarat av 2013 års tävlingsmål redan innan året börjat… Förra nyåret gick det bättre: första milen kändes perfekt men sedan gick det lite tyngre och jag noterade passertider runt 29 min/varv. Väl i mål hade jag dock slagit tiden från mitt första nytårslöb med 13 minuter och 11 sekunder. Inte illa!

Att slå personligt rekord – eller ens förra årets tid – kändes dock högst otänkbart när jag värmde upp på den blåa löparbanan. 1200 meter och lite stretching men kroppen värkte och kändes inte alls som den ville ut och springa. Men har jag väl kört över bron och värmt upp så måste jag ju pröva att springa, tänkte jag, och bestämde mig snabbt för att inte titta på klockan före varvningen vid 5 km utan försöka låta kroppen hitta sitt eget tempo. Och det gick rätt bra, i en mil ungefär.

Kroppen hade hittat ett rätt behagligt tempo, som visade sig ligga runt 5 blankt vilket innebar att jag inte var många sekunder bakom fjolårets passertider. Men sedan blev det bara tyngre och tyngre och framåt 12 km kände jag att det här kommer inte att gå, jag kommer inte att orka en halv mara. Så jag fattade raskt beslutet att ta mig tillbaka till målområdet och kliva av vid nästa varvning, 15 km. Hade det varit en marathon och bara 6 kilometer kvar så hade jag gett mig fan på att ta mig runt, men nu kändes det helt enkelt inte värt det.

När jag klev av så var jag bara 19 sekunder efter fjolårets passertid – men skillnaden då var att jag hade ork att fortsätta. Och det hade jag inte nu… Det känns märkligt, för jag har känt mig sliten och orkeslös de senaste två veckorna, men absolut inte sjuk. Så jag har ju kunnat träna… Men bevisligen är jag inte i toppform.

Men det kommer ju nya år… Gott nytt, förresten!

nytårslöb121314

5 km-tiderna blev således 24.50, 25.19 och 28.35.

Betyg på insatsen: 2.

 

 

ÖSTERLEN: Hälften hade varit nog…

10557217_479261508881036_5369242557490853197_n

sverige
#16 – 141101:
Österlenmaran 21 km
2.00.49

…och så fick det bli! Det var dimmigt värre ute på Österlen och redan efter 6-7 km började benen kännas som gummi och när jag passerade 15 km så bestämde jag mig för att inte försöka ta mig runt hela maran utan gå i mål halvvägs i Borrby tillsammans med halvmarafolket. Ett beslut som kändes helt rätt när jag väl var där och som känns helt rätt även i dag. Tiden i mål var 50 sekunder över min planerade passertid vid 21.1 så det var helt ok.

Österlenmaran var mitt första lopp i mörker – så hur var det? Tja, först och främst så var det ju egentligen inte så mörkt utan mer som att springa i filmjölk. Sikten var sällan mer än 10 meter och dimman låg som en våt film framför pannlampan och det innebar bland annat att det var svårt att se banmarkeringarna – trots att arrangörerna utlovat tydligare skyltar eftersom flera löpare sprang fel i mörkret förra året. Som tur var hade jag, på de mest kritiska ställena, löpare framför mig som visade vägen när det plötsligt satt en skylt i diket mitt ute i ingenstans.

Men även bland bebyggelsen var det si och så med markeringarna. På väg ut från borgen på Glimmingehus fick vi gissa oss till vilken väg som var den rätta. Och i Hammenhög, efter cirka 9 km, var det fullt av folk i byn som stod och hejade men när jag kom till det kritiska korset så var det marschaller i hinkar både framåt och till höger och många hade klätt sig i reflexvästar, så det gick inte att se vem som var funktionär. Fick fråga mig fram och en man sa ”där är ju vätskekontrollen” – men den syntes ju inte förrän man kommit runt kurvan… Dåligt!

Det fanns heller inga avståndsmarkeringar längs med banan, så det var tur att jag hade min runkeeper i örat – speciellt med tanke på dimman och att det i tidigt i loppet var en cirka 3 km lång raksträcka i motvind. Dimma och motvind är ju faktorer som gör det snudd på omöjligt att försöka känna av vilket tempo man håller och hur långt man sprungit, men nu fick jag den information jag behövde.

Innan loppet räknade jag med att startfältet skulle bli ganska utspritt och att jag skulle få tillbringa huvuddelen av sträckan ensam med min lampa, men så blev det inte. Det var hela tiden löpare runt omkring mig och eftersom stafett- och halvmarafolket startade strax efter helmaran så blev jag hela tiden omsprungen av piggare löpare och det gjorde att jag hade svårt att hitta min egen rytm. Normalt sett tycker jag att det är lättare att hitta det där flowet i mörker, men här blev jag hela tiden störd och i några fall kände jag mig tvungen att haka på i ett högre tempo för att inte riskera att springa fel.

Det var kanske inte så där ”magiskt” som jag hade hoppats, men definitivt en annorlunda och kul upplevelse att springa med i pärlbandet av lampförsedda löpare och det hade säkert varit fantastiskt att nå målet i Simrishamn där det, av bilder att döma, var party-stämning när löparna gick i mål. Snabbaste fötterna klarade förresten banan på nytt rekord, precis under 3 timmar.

Kommer jag att göra om det och kuta nästa år också? Tja, vi får väl se…

5 km: 26.12 *
10 km: 53.36 *
15 km: 1.23.32 *
20 km: 1.54.28 *
21.1 km: 2.00.49
(* tider från runkeeper eftersom Österlenmaran bara tar officiell tid vid 21 och 42 km)

MALMÖ: Undrar om de andra njuter av utsikten?

10644913_467464213394099_5370080553112062280_n

sverige
#15 – 141004:
Malmö halvmarathon

1.48.22

Man hinner tänka ganska mycket under 21 kilometer. Ibland alldeles för mycket och när det börjar övergå i tvångstankar gäller det att tänka på något annat.

Malmö halvmarathon (och Malmö höstmil) avgjordes igår i vackert höstväder, om än lite blåsigt ute på Hylliestäppen, men det kunde varit värre. Insåg vid första kilometerskylten att jag i vanlig ordning gått ut lite för fort, sänkte farten något och kom snabbt in i mitt tänkta flow runt 5:00/km och när jag varvade inne på Malmö stadion efter en mil så var det ganska exakt enligt tidtabellen: 49.15.

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kände att det här inte var min dag, att jag nog inte skulle kunna matcha tiden från Trondheim (1.47.02) och absolut inte hålla 5 blankt hela vägen (1.45.30) vilket var mitt drömresultat innan loppet. Jag ska inte skylla på något, som att det blåste eller att det var en massa artificiella backar på andra varvet, det vill säga gångbroar över några av Malmös matarleder utan det är kanske så enkelt att jag efter sommarens hårda träning redan haft min formtopp. I mål klockades jag på 1.48.22 och det är helt okej även om det förstås var lite synd att jag inte orkade fullfölja mitt upplägg.

5 km: 23.42
10 km: 49.15
15 km: 1.15.27
20 km: 1.42.20
21.1 km: 1.48.22

Och det är när man börjar tappa farten som tankarna börjar komma. Som vid 13 km. Var det inte en antydan till håll? 16 km: lite ont i ryggslutet. 18 km: höger knä. 20 km: ryggslutet igen. Det är då det gäller att bita till och fokusera på något annat, tänka på hur skönt det ska bli att komma i mål. Eller se sig omkring på alla färgglada linnen och tröjor och tajta löparbyxor – många lägger verkligen ner en förmögenhet på att ha de rätta prylarna och att se bra ut när de kutar, förr i tiden ”räckte det” med ett par skor, ett par shorts och en gammal urtvättad t-shirt.

I dag, därmot, har löpning blivit hippt och därmed är det också många som tagit med sig utseendefixeringen från aerobicspasset ut på asfalten eller skogen och betalar gärna 500 kronor för ett litet linne, bara det är rätt färg och rätt logga på det. Skulle vara intressant att veta vad dagens 2000 löpare lagt ut på kläder och prylar enbart för det de har på sig just nu?

I vanliga fall springer jag ensam, det är lättast och skönast så, men när jag nu ser mig omkring bland mina medlöpare, de flesta i åtsittande tajts så är det ju en rätt trevlig syn med alla vältränade ben och rumpor (både killar och tjejer!) fast jag har svårt att tro att den som ligger bakom mig njuter av utsikten – även om rumpan är lite mindre idag än den var för två år sedan…

Nej, benen räckte inte riktigt till men känslan i mål var ändå densamma: jag gjorde det och nu väntar fyra veckors uppladdning inför höstens stora utmaning: Österlenmaran i mörker.

RunTobyRun!

SKANÖR: Perfekt väder på Löparfesten

skanor

sverige
#14 – 140920:
Skanörsmilen  10 km
47:34  (4:45/km)

Löparfesten i Skanör-Falsterbo bjöd på bästa tänkbara löpväder och en delvis ny bansträckning jämfört med 2012, när jag gjorde min första mil på 16 år. Den nya delen går delvis på en smal grusväg i skogen och där det stundtals var svårt att hålla ”rätt” tempo i trängseln. Å andra sidan blir banan ännu mindre känslig för vind så jag antar att det är en bra lösning.

Kom snabbt in i ett jämnt tempo med km-tider mellan 4:43 och 4:52, passerade 5 km på 23:25 och hade egentligen ingen riktig svacka.

I mål var jag 7:18 snabbare än 2012 men då hade jag ju bara tränat i tre månader så den jämförelsen är inte särskilt relevant. Då är det intressantare att titta på årets tre millopp: 48.46 – 48.17 – 47.34 – en bra kurva 🙂

Skanör 2014

TRONDHEIM: På tur i Norge

TRO14b

norge
#13 – 140906:

Trondheim halvmaraton  21.1 km
1.47.02  (5:06/km)

Med en förkyld dotter i huset var det väl bara en tidsfråga innan jag skulle bli smittad. Kanske hade jag redan någon bassilusk i kroppen och i så fall var det kanske inte så konstigt att jag höll på att ta slut på Trelleborgsloppet. Med bara en vecka mellan Trelleborg och Trondheim fanns det helt enkelt inte tid att bli sjuk och när jag började känna hur det kliade i halsen så kändes det dystert. Skulle det bli en repris av VM i våras och att jag skulle tvingas kasta in handduken?

Torsdagen kändes inte kroppen 100 men när jag på fredagen satte mig på flyget till Trondheim kändes läget under kontroll, även om det definitivt skulle vara för tidigt att ropa hej.

Trondheim, förresten, varför det? Jo, efter Barcelona kändes det som att om jag skulle springa fler maror, så borde jag ha bättre förutsättningar att klara en höstmara efter en sommar full av härlig löpning än att försöka prestera på topp i mitten av mars. Trondheim är vackert och har fördelen att hel- och halvmaraton avgörs samtidigt, loppet är heller inte så stort så att det går att bestämma sig väldigt sent för vilket alternativ man ska springa. I mitt fall valde jag, efter moget övervägande, att satsa på 21 km och försöka göra det bra, hellre än att plåga mig runt en hel mara.

Stämningen var på topp bland de låga trähusen i Trondheims centrum när starten gick med 1500 löpare, nytt rekord. Jag kände att jag efter sommarens träning nog borde klara av att springa ganska långt i 5-minuterstempo, kanske rent av hela vägen, och tog rygg på den ensamme farthållaren. Det dröjde dock inte länge förrän jag hamnade en liten bit framför hans lilla klunga och där låg jag kvar den första milen, som jag klarade av med 45 sekunder i banken, trots flera rejäla uppförsbackar och gav mig sedan ut på andra varvet.

Efter 13 km var jag tvungen att släppa ballongen, som för övrigt byttes ut i halvtid, men vid 18 km låg jag fortfarande klart under målet, vid 19 km på exakt 5 min/km men nu kändes benen allt tyngre. Kanske var det backarna på andra varvet som sög orken ur benen, kanske var det så enkelt att jag inte hade mer kraft kvar i batterierna. Oavsett vilket så tappade jag tid in mot mål men noterade ändå nytt PB med nästan två minuter: 1.47:02 och det kändes förstås jättebra. Samtidigt var det lite nesligt att tappa tempo på slutet, det kändes som att jag hade en sluttid på runt 1.45:30 (5:00/km) inom räckhåll.

5 km:  24:27
10 km: 49:15  (24.48)
15 km: 1.14:20  (25.05)
20 km: 1.40:40  (26.20)
21.1 km:  1.47:02  (6.22/20-21.1)

15-kilometerspasseringen var den överlägset bästa jag haft, 3:25 bättre än den tid jag satte i Köpenhamn förra våren, 20-passeringen likaså. Så jag hade all anledning att vara nöjd – trots att jag tappade på slutet.

Och förkylningen? Jo, den bröt ut två dagar efter loppet…

Betyg på insatsen: 4

TRO250 löpare startade i Trondheims maraton, 1500 sprang halva distansen.

TRELLEBORG: Borde lärt mig läxan…

14 tbg

 

 

sverige
#12 – 140830:

Trelleborgsloppet (#2) 10 km
48:17  (4:49/km)

Trots den svenska högsommarvärmen lyckades jag under juli-augusti notera min hittills bästa träningsmånad med 15 pass och drygt 17 mil. Det kändes allt bättre i kroppen och jag siktade nu mot nästa stora utmaning: Trondheims halvmaraton och, innan dess, ytterligare ett stopp i Trelleborg för att genrepa med milen.

Trelleborgsmilen är ett rätt trevligt lopp och jag brukar alltid springa på någon jag känner. Lustigt nog missade jag den enda, som jag i förväg hade bestämt träff med, innan loppet men hittade honomi stället ute på banan i höjd med 6 km-skylten.

Då hade jag, i vanlig ordning, gått ut alldeles för hårt. Jag visste ju om att det var väldigt trångt i början och lätt att dras med i ett för högt tempo, ändå gick jag i fällan – igen. Och det höll på att sluta illa… Passerade 5 km på 23:04, fyra sekunder långsammare än i fjol, och var då så trött att jag var nära att kliva av. Men det kan man ju inte göra, istället gick jag ner i tempo rejält och bestämde mig för att strunta i allt var tider heter och bara ta mig i mål, skit samma om det var i långsam jogg.

Blev lite stärkt av att träffa på Tomaz i vimlet och kunde öka på tempot igen. Strax innan mål gick han om, jag svarade och fick en liten lucka men började nog spurta alldeles för tidigt och alldeles för fort och plötsligt kände jag den där kräkreflexen igen, var tvungen att stanna till snabbt i sista kurvan för att hämta andan och sedan ta mig i mål, 50 sekunder långsammare än förra året. Men skit samma, jag skulle ju inte bry mig om tiden…

5 km: 23:04
10 km: 48:17 (25:13)

Jämfört med loppet 2013 var passertiderna: +0:04 och +0:46.

Betyg på insatsen: 2

MALMÖ: Lång och seg väg tillbaka

IMG_1843

sverige
#11 – 1
40614:
Malmömilen  10 km
48:46 (4:53/km)

Det var inte bara VM-debuten som rök all världens väg, under träningsmånaden mars-april kom jag bara ut på ett enda träningspass om 6.7 km och det gick inget vidare. Men inte nog med det, det skulle visa sig ta ytterligare nästan två månader för mig att komma tillbaka i full ork och full speed.

Sedan jag började löpträna igen har jag bara haft ett fåtal förkylningar och då alltid snabbt kommit tillbaka, men den här gången var det tufft. Jag kämpade och bet ihop och siktade mot Malmömilen den 14 juni men visste verkligen inte var jag stod formmässigt. När jag anmälde mig var målet att gå under 48 minuter, det höjde jag sedan till 50 minuter och efter sista träningspasset kände jag att jag nog skulle vara glad om jag kunde gå under 53.

Det var varmt, ungefär som i Barcelona, men nu var det ju sommar i Sverige så värmen kom inte som någon chock. Jag kände mig hyfsat laddad, men höll på att tappa sugen redan efter 500 meter när ena skosnöret gick upp. Vilket jäkla rookiemisstag!!!

Det får bära eller brista, tänkte jag, och hängde på 5 minutersballongerna i trängseln. I 3-4 kilometer var det extremt trångt och lätt att fastna i flocken och tappa kontakten med sina farthållare. Och det var precis vad som hände – fast det var farthållarna som tappade mig och när jag passerade 5 km på strax under 25 minuter så kändes det fortfarande bra. Jag sprang på och tänkte att de får väl hinna ikapp mig, men istället ökade jag luckan, fick en extra energikick inne på gågatan där dottern stod med kobjällra och tuta och hejade fram mig. Tre kilometer kvar till mål, men jag såg ingen 8-skylt, ingen 9-skylt heller och var lite osäker på bansträckningen ner mot mål så jag vågade inte öka allt för mycket ifall det skulle komma någon oväntad omväg innan mål.

När jag väl insåg att det bara var en högerböj och 300 meters raksträcka kvar, så gav jag järnet men tvingades sakta av strax innan mållinjen för att inte kräkas… Tiden var betydligt bättre än jag hade hoppats på innan loppet så jag lade nöjt ytterligare en medalj till samlingen.

5 km:  24.48
10 km: 48.46  (23.58)

Betyg på insatsen: 4

BARCELONA: Ska inte bara skylla på solen…

BCN MEDALJ

spanien
#10 – 140316:

Barcelona marató  42.2 km
4.53:22 (6:58/km)

Nej, uppladdningen kändes inte helt perfekt. Jag hade inte lyckats få till något riktigt långpass och genrepet i Köpenhamn gick heller inte riktigt lika bra som jag hade hoppats, kanske var det den där förkylningens fel eller var det bara så enkelt att jag inte var i form? Och i så fall, skulle jag verkligen klara av att pina mig runt fyra mil?

Jag intalade mig själv att det inte skulle vara någon skam om jag tvingades bryta, att ingen annan än jag själv skulle ha rätt att ha någon synpunkt på min insats och att det i så fall var smartast att bryta vid 13 km-passeringen på Gran Via, alldeles intill mitt hotell, och se det hela som ett träningspass. Att däremot fortsätta kämpa och bryta efter säg 25 km skulle inte vara så smart utan innebära att jag på något sätt skulle få ta mig tillbaka genom hela stan och i det läget är det ju lika bra att springa…

I Köpenhamn hade jag bestämt mig för att gå ut i ett 5:30-tempo och sedan försöka hålla det så länge som möjligt och det kändes som en rätt bra taktik även om det inte höll riktigt så långt som jag hade hoppades. Även om det nog inte var tempot som ställde till det, så bestämde jag mig för att gå ner en fartgrupp till 5:44/km. Det skulle motsvara en tid i mål under 4 timmar, men att klara det tempot hela vägen skulle vara minst sagt osannolikt, så det var det inte ens lönt att drömma om. Men visst hade det varit en fantastisk känsla att springa snabbare än jag gjorde 1987…

Jag var tvungen att kissa tre gånger innan start, den sista gången på baksidan av ett tält precis innan startlinjen,något som jag inte var helt ensam om. Men hellre det än att springa kissnödig i tre mil som jag gjorde i Köpenhamn…

I Barcelona släpps de olika startgrupperna iväg med en rejäl lucka, så när jag och ballongerna gav mig ut på Placa Espanya låg gatorna tomma framför oss och det kändes luftigt och fritt, inte alls så trångt som det var i början av Copenhagen Marathon. Det var precis lagom varmt och kändes som en riktigt bra dag, det här skulle nog gå vägen trots allt!

BCN 14
Bara 29 km kvar…

Jag kände mig fräsch i uppförsbacken vid FC Barcelonas stadion Nou Camp, vinkade till fanklubben på Gran Via och fortsatte förbi Gaudís berömda byggnader på Passeig de Gracia, den ofärdiga kyrkan La Sagrada Familia och upp mot 21 km dit man kommer efter ett av två riktigt tråkiga partier på banan, en ”tarm” där man springer lätt uppför i flera kilometer med mötande löpare på andra sidan som kommit längre på sin mara. De där båda ”tarmarna” kändes mentalt tunga och inte blev det bättre av att solen började titta fram ordentligt.

5 km:  28:24
10 km:  56:37 (28:13)
15 km: 1.24:56  (28:19)
20 km: 1.52:53 (27:57)
21.1 km:  1.59:11  (6.18/20-21.1)

Men jag var ändå nöjd, hade inga problem att följa mina harar och höll tidtabellen halvvägs. Gjorde ett snabbt stopp i en bajamaja och fortsatte glad i hågen mot 25 km-passeringen.

Nu började det bli varmt, riktigt varmt, dryga 20 grader i skuggan men på den här delen av banan fanns knappt någon skugga alls att gömma sig i. Träningspassen hemma i en temperatur runt nollan kändes plötsligt väldigt avlägsna, den här värmen var jag inte riktigt beredd på och när jag efteråt tittar på några videoklipp från loppet så ser jag rätt sliten ut redan vid 25 km.

Bara 17 kvar…

I ärlighetens namn ska man kanske inte skylla på den där tända lampan, men jag tror ändå att värmen i högsta grad bidrog till att jag tog slut. Jag minns den andra dubbelriktade ”tarmen” längs Diagonal som riktigt jobbig, ändå passerade jag 30 km på drygt tre timmar vilket är helt OK. Men sedan rasslade tiden iväg snabbare än mina trötta ben och mellan 30 och 35 km noterade jag kilometertider på över 10 minuter, inte särskilt imponerande ens med den sträckan i benen. Jag gick 100 meter, sprang 200, gick, sprang, förbannade livet i största allmänhet, fick en energi-snack av en medlidande medlöpare och bet ihop… In förbi Placa Catalunya och genom gamla stan, mycket publik, var tvungen att kämpa på och se ut som att jag verkligen skulle greja det här!

25 km: 2.23:32 (30:39)
30 km: 3.03:18 (39:46)
35 km: 3.54:24 (51:06)
40 km: 4.37:18 (42:54)
42.2 km: 4.53:22 (16:04/40-42.2)

Efter att ha vinkat till Christoffer Columbus-statyn vid mynningen av Las Ramblas kunde jag äntligen se 40-skylten, men också den obehagligt långa, spikraka Paral-lel som bjuder på två kilometers fri sikt upp mot mål. Och det är elakt nog lätt uppför. Jag gick, jag sprang, jag gick, jag bet ihop, tog sista vänsterböjen och kunde äntligen pusta ut. Jag hade klarat det, visserligen nästan en halvtimme långsammare än i Köpenhamn. Men vafan, jag klarade det!

Bragden firades, förstås, med bubbel och sedan fotboll på kvällen, där Barca krossade Osasuna. En bra kväll!

Betyg på insatsen: 3

 

Fler bilder (min vän Rosa fångade mig på Gran Via men missade mig vid mål):

x bcn5 x bcn4 x bcn3 x bcn2 x bcn1

KÖPENHAMN: Ett genrep segt som sirap

danmark
#9 – 140309:

Marathontest 2, Köpenhamn (#2)   15 km
1.18:32  (5:14/km)

Väder och annat ställde till det, så jag hade inte hunnit med något längre pass under januari och februari än 22.5 och det var förstås i minsta laget för att springa maraton. Å andra sidan hade jag fjolårets mara i färskt minne och tänkte att med den erfarenheten i bagaget borde jag kunna löpa smartare och därmed kanske kompensera att jag inte fått till något pass på upp mot tre mil.

Som genrep inför Barcelona åkte jag återigen över till Köpenhamn för att ställa upp i ett av Spartas testlopp och lyckades förstås pricka in en liten förkylning precis innan. Den isande motvinden från 2013 var tack och lov borta, men benen var tunga och efter att ha följt ballongerna på exakt samma 5-kilometerstid som förra året, började det ta mot och jag var tvungen att släppa farthållarna en bit framför mig innan jag fick upp farten igen sista biten in mot mål.

5 km:  25:46
10 km:  51:47 (26:01)
15 km: 1.18:32 (26:46)

Jämfört med 2013 års lopp var passertiderna: +0.00, +0.50 och -0.05.

Betyg på insatsen: 3