Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)

 

 

2:44/km!

Den började med ryggont och slutade med en ofrivilligt löpfri vecka, orsakad av en liten onödig förkylning. Ändå blev januari ändå en helt okej träningsmånad. Kollar i mina anteckningar och noterar…

…att förkylningen innebar att det inte blivit något kubbande sedan i söndags men att jag i dag i alla fall fick till ett hyfsat snabbt gångpass på 6.6 kilometer. Förhoppningsvis är jag igång och springer igen redan i morgon eller på tisdag. Annars kommer jag att känna mig rejält rastlös!

…att det återstår 132 dagar på mitt träningsår (som slutar den 18 juni) men att jag redan nu överträffat fjolårets magra träningsmängd på 1044.6 km och 108 pass.

…att årsmålet på 1200 km borde vara i hamn i mitten av mars, tre månader före tidtabellen, givetvis förutsatt att jag får vara frisk. Det innebär också att jag fortfarande har en bra chans att för första gången klara Sveriges längd på ett år (1572 km). Jag gick om den fiktive farthållaren den 25 september och trots veckans träningstapp har jag fortfarande 45 km tillgodo.

…att satsningen på mer fart-träning redan börjat ge resultat (i alla fall innan jag fick den här lilla irriterande förkylningen). Förra lördagens femma på Hästhagens IP var bara 17 sekunder långsammare än jag noterade på distansen i fjol och det är ju en bra början. Mina intervaller ligger i regel runt 3:10-3:20/km men vid en närmare granskning av mina löpdata visar det sig att jag varit nere på smått fantastiska 2:44/km. Visserligen bara i typ fem meter. Men ändå…

RunTobyRun!

Milens magi (2)

Så är den igång – jakten på minuter och sekunder för att återigen komma ner under 50 minuter på milen (se det populära inlägget milens magi”).

Årets andra pass på sträckan innebar att jag sänkte årsbästat med 53 sekunder och vill du följa hur det går med utmaningen kan du klicka på MÅL i toppmenyn eller HÄR.

Jag har också hunnit köra två intervallpass med korta rusher (8 x 30 sekunder med 90 sekunders jogg emellan) och det var ju ett tag sen sist. Hade förstås hunnit glömma bort hur asjobbigt det kan vara. Första och andra rushen går alltid som en dans men väl framme vid nummer sju och åtta är det inte så kul längre när man kippar efter luft samtidigt som det känns som att man ska kräkas….

Det var förstås också en upplevelse att jogga hem efter förra veckans pass – när det kändes som att lårmusklerna hunnit stelna till likt två tjocka vedklampar. Inte min favoritsyssla, precis, det här med intervaller, men förhoppningsvis ska det ge resultat både på milen och på halvmaran.

RunTobyRun!

Sankt Olof – loppet som förändrade mitt löptänk

stolofMysiga Kvarnvallen i Sankt Olof

Kan man bli kär i ett lopp? Ja, det var i alla fall så jag kände mig förra året när jag segade mig uppför sista sega backen och sedan sträckte ut på upploppet inne på Sankt Olofs välklippta fotbollsplan. För knappt hade jag passerat mållinjen förrän jag kände att ”hit måste jag komma tillbaka”.

Sagt och gjort, efter fjolårets härliga sommarupplevelse i Sankt Olof bestämde jag mig för två saker: att jag skulle försöka komma tillbaka och att dessutom börja variera min träning mer, att helt enkelt bli bättre på att försöka hitta nya löpspår och utmaningar istället för att alltid ge mig ut och gnugga asfalt. På samma sätt har jag i år försökt träna mer på uthållighet än snabbhet, även om det kanske inte blev riktigt så uthålligt som jag hade hoppats eftersom ryggen började krångla efter Sydkustloppet.

Sankt Olof öppnade också mina ögon för att det inte alltid är storleken som räknas. På loppen, alltså. Att ett litet charmigt byalopp kan vara en nog så häftig upplevelse som att ge sig iväg samtidigt som fem eller tio tusen löpare.

Sommarturnén, med fyra skånska terränglopp under fem veckor (Blentarp – Gyllebo – Sankt Olof – Rörum innan jag rundar av med en halvmara på asfalt i Veberöd) är också ett led i planen för att bli starkare och uthålligare, precis som mina Run-Walk-Run-pass, och förhoppningsvis kommer detta att betala sig under höstens båda stora asfaltsprövningar på Helsingborg Marathon (3/9) och Ring Knutstorp Rainbow Run (29/10). Även om jag måste medge att nedräkningen till Helsingborg börjar gå väldigt fort och att jag av olika anledningar inte är där jag hade hoppats formmässigt. Nåväl, den dagen, den sorgen…

Förra året slogs jag av hur kuperad banan run Sankt Olof var, speciellt andra halvan av de 9.2 km som till största delen går på grus- och asfaltsväg, vilket gör att den skiljer sig ganska rejält från profilerna i Blentarp och Gyllebo. Men trots backarna – och det faktum att jag bara hade kunnat träna för fullt i en månad – lyckades jag hålla ett bra tempo och så när nå mitt tidsmål att snitta 5 blankt. Det var sista backen upp mot idrottsplatsen som sabbade allt…

Jag tog mig i mål på 46:12 (5:01) och det är förstås en tid som jag skulle vilja slå den 29:e men jag inser att det kommer att bli tufft med hänsyn till formen.

Vågar jag hoppas på en tid under 50:30 (5:29)?

Sommarturnén:

  1. 29/6 Blentarpsmilen (10 km, 51:38, 5:10/km)
  2. 3/7 Gylleboloppet (8 km, 47:02, 5:41/km*)
  3. 29/7 Sankt Olofsloppet (9.2 km)
  4. 5/8 Kullaloppet (11 km)
  5. 20/8 Veberödsrundan (21.1 km)

*beräknat på distans enligt Garmin.

RunTobyRun!
Numera även på Facebook.com/runtobyrun

MONACO: Vackert lopp som motsvarade alla förväntningar


image
Fastnade på en officiell bild efter målgången 🙂

MONACO

# 24 – 160313.
Classique des Riviera, Ventimiglia-Menton-Monaco 23.8 km

2.07:45 (5:22/km)

Jag klarade det – och långt bättre än jag förväntat mig! Så jag är väldigt nöjd just nu…

Mina bilder från löpturen hittar du HÄR

Väckningen ringde ilsket kvart i sju i morse och jag tryckte i mig lite frukost: juice, yoghurt, croissant, matbullar och packade ner ytterligare några bullar och tre bananer i packningen. Tåget gick 07.26 och tog nästan en timme, väl framme i Ventimiglia var det rätt kyligt (se föregående inlägg från starten).

Hit kom jag första gången på tågluff -89 och tyckte att Italien var en ganska sjaskig teater och den beskrivningen passar rätt bra fortfarande: fina monument men ganska sjaskigt emellanåt, tur Berluscioni är borta. Men maten och kulturen är härlig.

Efter start var det rätt trångt, så småningom tog vi oss över en bro och där började den: backen upp genom gamla stan. Var inställd på att ta det lugnt men halvvägs fick jag energi av att springa ikapp en kille i Hammarbytröja. Forza Bajen, ropade jag och så peppade vi varann.

Efter 2 km började det gå nedåt och där någonstans fick runkeepern spunk och började leverera den ena fantastiska tiden efter den andra – helt klart bad ass runkeeper. Kändes som att jag hade en överoptimistisk coach i örat och rätt snart låg runkeepern 500 meter före de officiella skyltarna. Som inte heller verkade stämma (10 km-skylten satt på annat ställe än på arrangörens kartor).

Passerade gränsen, där välbeväpnade italienare i tyrolerhatt med fågelfjäder stod på ena sidan, hårda franska gränspoliser på den andra och så var vi i Menton. Här har vi bott tre gånger och jag kan vägen utan och innan, vinkade till ”vårt” hus och gjorde sen allt jag kunde för att slappna av och sträcka ut.

image

Om backen i starten var tuff så är det inget mot vad som börjar precis innan 14 km-skylten. Över 100 meters stigning som inte ger sig förrän efter 3 km. Men det går lättare än jag trott och jag får extra energi när jag märker att vi slipper ta oss ända ut på udden, där den sista backen är riktigt tuff.

I stället får jag skönt flow i nerförslöpan och gör en av mina snabbaste kilometer mellan 20 och 21 – där det går rejält utför id tennisklubben i Monte Carlo – och halvmaratiden är till och med min fjärde bästa sedan 2012.

In genom F1-tunneln, runda hamnbassängen och se målportalen hägra – men än är det för tidigt att ropa hej, det är 800 kvar och vi ska – precis som F1-bilarna ner till Rascasse och vända och svänga in i ”depån”.

Känslan i mål att se sin egen tid + en svensk flagga på en digital display på målportalen var obetalbar. Jag hade ju sänkt ”godkänt” till 2:22, behållit 2:11 som ”bra” och så gör jag 2:07;45. Och hade säkert kunnat kubba på till 30 km och fortfarande göra en bra tid!

Ungefärliga stinter:

5 km: 27:45
10 km: 54:21 (26:36)
15 km: 1.21.16 (26:55)
20 km: 1.47:10 (25:54)
21.1 km: 1.52:41 (5:31)
mål: 2.07:45

Betyg på insatsen: 5

Bra med loppet: vackert, utmanande, billigt att flyga till Nice. 23 euro i annälningsavgift inkluderar fin medalj, (ful) funktionströja från Nike (tjejernas var snyggare) och tågbiljett från Monaco till starten i Ventimiglia. överlag bra ordnat!

Obra: fransmännen är pilliga med läkarintyg, inte mycket till publik, si och så med exaktheten på km-skyltarna. Officiella mellantider vid gränsen (cirka 8.7) samt vid 21.1 – inte vid 5, 10, 15 och 20 som brukar vara praxis.

image

Nu är det bara det roligaste kvar…

Classique des riviera
Loppet på söndag bjuder på vacker löpning genom tre länder, från Ventimiglia via Menton till Monaco där det blir målgång inte bara för själva loppet utan även för ett halvårs slit längs Den Långa Vägen Tillbaka.

 

Den Långa Vägen Tillbaka – del 19:

Vägen Tillbaka har varit lång och krokig, men nu är det bara det roligaste kvar: själva utmaningen att springa längs den vackra kuststräckan från Ventimiglia i Italien via Menton och Cap Roquebrun Martin i Frankrike till målet i Monaco.

Känner mig ganska väl förberedd för uppgiften – trots allt – även om det förstås hade varit ännu bättre om inte hösten och vintern kantats av 12 veckor med hosta och förkylningar samt en bortopererad gallblåsa men man ska inte klaga…

Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Den stora frågan är hur mycket ork de båda 100-metersstigningarna kommer att kosta. Den första kommer redan efter cirka 1 kilometer, i den gamla delen av Ventimiglia, och den andra efter 14 kilometer vid 90-gradersböjen under ”a” i Cap Martin på kartan. Sedan är det mer eller mindre nerför i åtta kilometer till målet i hamnen i Monaco och det ska också bli intressant att se om nedförslöpen gör livet lättare eller svårare – det är ju inte precis något jag tränar på till vardags – men till målet ska jag, frågan är bara hur fort eller långsamt det går och hur trött jag är när jag korsar mållinjen…

Förhoppningsvis tittar jag inte för mycket på klockan – eller fötterna framför – utan lägger desto mer tid åt att njuta av utmaningen och utsikten och suger in en uppsjö av nya löparintryck. Jag är ju inte precis där för att slå något slags personligt rekord. Mer än på just den banan 🙂

Väderprognosen talar om en natttemperatur på 7-8 grader som sedan stiger till 16-17 och jag gissar att det innebär drygt 10 grader när starten går klockan 09.45 – vilket känns helt okej!

Mina delmål under Den Långa Vägen Tillbaka

Dags för nya friska tag!

huvudstor4En härlig skylt, som jag hoppas få se vid åtminstone två tillfällen under 2016. En i Köpenhamn och en i Helsingborg…

 

Den Långa Vägen Tillbaka – del 14: 

Så har vi gått in i månaden ”vabbruari” och inledde månaden storstilat med två sjuka barn och lite eget ynk därtill. Jag skriver ”lite” för trots allt har jag klarat mig hyfsat – bara lite halsont, lite snuva och 38.6 grader – att jämföra med barnens febertoppar och vårt nya månadsrekord på 40.9 graders feber.

Med andra ord, vips blev Den Långa Vägen Tillbaka ännu längre, ännu krokigare, och nu gäller det att vänta ut alla smittor innan jag kan dra igång träningen igen.

Det känns förstås trist att åka på den här skiten, nu när jag äntligen fått flyt i träningen och kände att den gav resultat. Samtidigt är det förstås bättre att det kommer nu och inte om fem veckor, när det är dags att packa trunken för vårens första stora mål, Classique des Riviera.

monaco

Tiden dit börjar bli knapp och jag känner att jag håller på att halka efter tidtabellen men är jag bara igång igen med träningen inom en vecka ska det inte finnas någon anledning till panik. Det viktigaste är att jag hinner få till ett par ordentliga långpass under februari samt springa mitt planerade 15 km-lopp den 28:e som genrep för att påminna mig om hur det är att springa omgiven av en massa andra löpare. Varav de flesta har ett högre tempo än jag. I alla fall i början…

Innan jul lovade jag mig själv – och er, kära läsare – att bli bättre på att variera min träning och det första långpasset kommer därför att bjuda på en ny upplevelse: halva passet kommer nämligen att gå som på räls. Eller rättare sagt: det kommer att gå på räls eftersom vi numera har tågstopp i byn. Turen kommer att gå med tåg in till Malmö C och sedan hem till fots, vilket enligt min uppmätning är 17.3 km. Är dagsformen sedan bra så avslutar jag dagen med ett extra varv runt byn så att Runkeepern kommer upp i 20 km.

Egentligen gillar jag inte att springa i stadsmiljö, i alla fall inte om rödljus och föremål i trafiken inverkar negativt på möjligheterna att få upp ett bra tempo och ”flow” i löpningen. Men just den här sträckan består till stor del av cykelväg och är hyfsat befriat från kritiska korsningar med bilar och bussar.

Årets nya friska tag innebär också  att hemsidan har fått sig ett litet ansiktslyft. Slipar fortfarande på några små detaljer men annars gick det väldigt smidigt även om jag säkert bläddrade igen 400 olika WordPress-profiler innan jag bestämde mig för den här varianten.

Jag har också haft tid att fundera över nya mål efter Monaco den 13 mars och har bestämt mig för att sätta ribban lite högre än jag gjorde i fjol. Det gäller att passa på medan jag bara är 48 🙂

Detta kräver förstås att jag håller mig frisk och skadefri – så det blir prio 1.

österlentrail

Sedan handlar det om att fortsätta bygga på kombinationen distans + tempo och att orka långt i jämnt tempo (inte nödvändigtvis snabbt) och detta i framför allt tre långlopp:

  • 16/4 Verkeån Trail 21.9 km (terräng)
  • 22/5 Copenhagen Marathon
  • 3/9 Helsingborg Marathon

Sedan ska vi säkert kunna klämma in något annat smått och gott. Som Veberödsrundan, S:t Olofsloppet eller något annat charmigt ”byhålelopp” (som jag egentligen inte får kalla dem för min mamma) som rent av är så litet att till och med S:t Olof framstår som en storstad.

reykjavikmarathonNågon mer utlandstur för att springa lopp lär det inte bli i år, även om jag börjar bli väldigt sugen på Reykjavik den 20 augusti (10+21+42 km). Kommer att mellanlanda 36 timmar på Island i juni och om vädret är okej tänker jag  testa 10-kilometersslingan, som även utgör del av hel- och halvmarathonbanorna. Känns som ett bra sätt att se Reykjavik på!

Har också hittat ett lopp i Spanien som lockar… Det är Salamancas halvmara, som brukar arrangeras i början av mars varje år. Pluggade där hösten 1993 och har inte varit där sedan dess och det hade förstås varit kul – speciellt som banan passerar precis utanför den gamla trädörren till min skola och förbi de båda lägenheter jag bodde i. Så kanske 2017…?

nycmDet hade säkert också varit kul att fira min 50-årsdag (+ tre eller fyra dagar) nästa höst med att springa New York Marathon, men då rasslar det ju iväg åtminstone 15 000 och kommer att kännas fullständigt meningslöst om man blir sjuk eller skadad eller tvingas bryta redan innan Brooklyn.

Nåväl, vi får väl se vad det blir. Allt som har med utlandet att göra är ju trots allt beroende av 1) pengar, 2) semesterdagar och 3) familjens övriga planering.

Med andra ord: det är på alla sätt billigare och lättare att planera för ett litet mysigt ”brödrostlopp” i närområdet (= Skåne). Har du något bra tips?

RunTobyRun!

 

Varför springa lopp?

IMG_0668
 

Den Långa Vägen Tillbaka – del 11:

En del gör det för att utmana sig själv, sätta personliga rekord eller rent av komma först. Vissa gör det för kicken, att vara en pusselbit i en mäktig urkraft som jobbar samtidigt mot ett gemensamt mål, om än i olika takt. Andra skulle aldrig i livet få för sig att göra något så töntigt som att ta på sig en nummerlapp och springa i flock och det har jag full respekt för men för mig är loppen viktiga.

Jag lär aldrig komma först och bryr mig inte om hur många jag har framför mig i mål för det är inte för priser eller medaljer jag springer (även om medaljen i sig kan vara ett kul minne av en förhoppningsvis bra kämpainsats) utan för mig är loppen ett verktyg, som jag lägger upp träningen efter och jag tror att det annars skulle bli svårt att motivera sig att springa 3-4 rundor i veckan. Speciellt så här års när det är så mycket varmare och skönare att sitta inomhus och därmed lätt att ta till ursäktskatalogen…

Det är mycket möjligt att jag kommer att känna annorlunda om två eller fem år, men här och nu behöver jag mina lopp.

Ibland har man en dålig dag, men det är inte hela världen. Desto roligare är det att glädjas när träningen gett resultat och det håller hela vägen in i mål… Som Copenhagen Half Marathon 2013 – inte min snabbaste halvmara men ändå snudd på det perfekta loppet, taktiskt sett. Eller ta fjolårets båda millopp (Blodomloppet och Nytårslöb) där jag var mer än 3 minuter över mitt personliga men ändå var väldigt nöjd efteråt, eftersom jag överpresterade utifrån den form jag befann mig i.

Det kan vara en mäktig känsla att sticka iväg samtidigt som 10 000 andra löpare men jag kan få en lika stor ”kick” i ett ”byhålelopp” med bara hundra deltagare. Dessa brukar dessutom ha andra fördelar, som möjligheten att kunna anmäla sig på löpdagen, att de inte kostar så mycket, att det kan vara lättare att parkera och att det går att hitta något gott på grillen eller fika efteråt till en billig peng.

Det är också skillnad på träningstempo och racetempo. För, handen på hjärtat, när lade du senast i en extra växel eller hittade den där ”extra” kraften på träning? Den du inte trodde att du hade inom dig? För mig händer detta extremt sällan under mina rundor, däremot rätt ofta under lopp och det ger förstås kroppen en välbehövlig variation i tempo, kraft och ”jävlar anamma” istället för att alltid lunka på i samma tempo.

Således längtar jag verkligen till den 31:a och nästa lopp – även om det ”bara” är ännu ett träningslopp i Köpenhamn där man inte ens får en medalj efteråt, bara ett diplom att skriva ut själv från internet. Men Spartas lopp bjuder alltid på bra stämning och bra service, exempelvis finns det 13 olika farthållargrupper mellan 4:00 och 6:30/km och den servicen finns med på samtliga fyra testlopp inför Copenhagen Marathon i maj.

RunTobyRun!

DLVT – två månader till mål…

Det har nu gått tre månader sedan jag, efter sju veckors envis hosta, drog igång mitt träningsprogram Den Långa Vägen Tillbaka och tänk vad tiden går fort, på onsdag är det bara två månader kvar till målet i Monaco den 13 mars.

Planen var att springa följande sträckor i ett tempo av max 5:30/km, ett mål som kändes rimligt och lagom tufft. Visserligen kom det ytterligare en förkylning emellan och en gallstensoperation (26/11) men överlag har det gått över förväntan och den senaste månaden har jag kunnat träna för fullt även om det numera blivit vinter.

    • Mål 1: 6.7 km innan den 13/11. Klarat 18/10 (5:24)
    • Mål 2: 11 km innan den 13/12. Klarat 13/11 (5:19) och igen (efter operation) 13/12 (5:20)
    • Mål 3: 10 km NYTÅRSLÖB. Klarat 31/12 (5:04)
    • Mål 4: 15 km innan den 13/1.  Klarat 9/1 (5:14)

När det gäller den fortsatta resan till Monaco har jag nu reviderat mina tidsmål. Klarade jag nyårsmilen på 5:04 så finns det förstås ingen anledning att sikta på 5:30 på nästa lopp utan det bör förstås gå lite snabbare, helst under 50 minuter.

MENTONTVÅ MÅNADER KVAR – I Menton går Classique des Riviera rakt under ”vårt” hus i gamla stan, där vi tillbringat tre majveckor under åren 2009-2011. Vid pilens början ligger Italien, efter kurvan väntar ytterligare 14 kilometers löpning till målet i Monaco.

Däremot tror jag att det kan bli svårt att klara loppet på rivieran under 5:30. Har läst några bloggar och studerat banprofilen och den bjuder på en 85-metersbacke direkt efter starten i Ventimiglia och sedan en 110 metersstigning efter cirka 15 km vid Roquebrun Cap-Martin.

Frågan är förstås hur mycket ork de här båda backarna suger och hur snabbt återhämtningen sker – trots allt är ju resten av loppet flackt eller går utför… Men  för säkerhets skull lägger jag på ett antal minuter och siktar på en jämn sluttid i mål: 2.22:22. 🙂

  • Mål 5: 10 km TRÄNINGSLOPP 31/1. (5:00 = 50.00)
  • Mål 6: 20 km innan den 13/2 (5:30)
  • Mål 7: 15 km TRÄNINGSLOPP 28/2 (5:12 = 1.17:30)
  • Mål 8: 23.8 km CLASSIQUE DES RIVIERA 13/3 (5:58 = 2:22:22)

RunTobyRun!

 

Naturliga nyårslöften

image

Den Långa Vägen Tillbaka – del 8: Så här års brukar löparforumen fyllas med allehanda summeringar av det gångna året. Toppar och dalar, framgångar och motgångar och kanske ett och annat personligt rekord på vägen.

Jag tänker inte sammanfatta något löpår eftersom det mest varit besvikelser. Men det har också funnits några guldkorn, som jag vill spinna vidare på till nästa år. Det ena är min utflykt till Öxnehaga, där jag slog ihjäl några timmar i terrängspåren medan sonen och hans kompisar hängde på Dreamhack. För mig, som oftast gnuggar asfalt, var de kuperade skogsstigarna som en våt dröm och förhoppningsvis ”måste” jag ställa upp som chaufför till Dreamhack även nästa sommar…

Det andra guldkornet var S:t Olofsloppet på Österlen som arrangerades en solig och skön sommarkväll. Inget stort lopp alls, även om deltagarrekordet höjdes från 144 till 217 och det kändes som att hela byn var på plats. Jag slogs av hur kuperad banan var – mestadels uppför, kändes det som – och var rejält trött när jag lufsade i mål efter 9.2 km, 12 sekunder över den sluttid jag satt upp som mål. Stora lopp har också sin tjusning, men det här var verkligen back to basic, gemenskap och glädje i ett och jag ska verkligen göra allt jag kan för att komma tillbaka i sommar och sänka den där tiden med i alla fall 12 sekunder…

Det är det här jag tänker ta med mig in i nyåret: att försöka komma av asfalten och hitta roliga, spännande eller rent av knäppa utmaningar. Lämna de invanda löprundorna i alla fall en gång i månaden och ta mig ut på okända vägar eller stigar. Som att springa uppför Stenshuvud, en vända uppe på Romeleåsen och att åka till Christinehof i april och springa Ekotrailen 21+ i Österlens vårgrönska istället för ytterligare ett träningslopp på asfalt i Köpenhamn. Ett annorlunda pass i månaden, det borde inte vara omöjligt. Inte ens i januari…

Känner mig extra inspirerad av att komma ut i naturen efter att ha läst Markus Torgebys bok om hur han hittade sig själv, ensam i vildmarken på fjällsluttningar och myrar. Där kilometertiden gör detsamma…

Om ett år stämmer vi av hur det gick med utflykterna i det gröna, det vilda och det okända. Vem vet, kanske ses vi där?