Back on track

Har tagit mina första lugna löpsteg efter Copenhagen Marathon och det kändes ungefär som att jag tog vid där maran slutade… Inte så pigga ben men jag hade i alla fall inte ont…

Passade också på att scouta en kuperad 200-metersrunda, som väl blir det närmaste bergsbestigning jag kommer i mitt härad. Så nästa vecka vet du var du hittar mig…

Har förstås funderat en massa över loppet i söndags. Hade jag kunnat pressa mig lite mer på slutet istället för att tråk-gå 9 kilometer i värmen? Eller gjorde jag rätt som sejfade med vaden för att inte åka på en långrehab till? Trots allt lyckades jag ju springa sista dryga kilometern in mot mål…

Ja det kommer jag nog aldrig att få veta, men jag antar att jag gjorde rätt och egentligen var Köpenhamn ”bara” tänkt som träning på vägen mot viktigare lopp som BUS (Backyard Ultra Sydkusten), Mountain Trail på Färöarna och New York City Marathon. Så jag antar att det var ett klokt beslut. Samtidigt är det ju väldigt svårt att orka tänka om i såna lägen. Har man väl bestämt sig för att börja gå så känns det som att hjärnan stänger av löpsteget och det blir supertufft att komma igång igen. Det är den kampen mellan hjärna och kropp som gör långa distanser så speciella. Har du sprungit riktigt långt vet du vad jag pratar om.

Hursomhelst, det var fantastisk stämning på gatorna i Byen och föredömligt arrangerat. Så söker du en trevlig mara nästa år så rekommenderar jag Köpenhamn varmt!

RunTobyRun!

# 900

Halvtimme kvar till start – fortfarande mulet på himlen.

Gårdagens mara var mitt 900:de pass sedan jag återuppstod som löpare den 19 juni 2012. Den innebar också att jag redan nu nått mitt årsmål på 1200 km trots att det återstår en månad på träningsåret (19/6-18/6).

En snabbtitt på statistiken, jämfört med min första mara i Köpenhamn 2013, visar att jag hade betydligt fler bakom mig denna gång (räknat i procent), trots att jag tog mig runt 28 minuter långsammare. Intressant! Var det möjligen värmen som ställde till det för många?

Sprang fort fanns det förstås andra som gjorde i loppet, som lockat rekordmånga deltagare. Segrande afrikaner satte inte bara banrekord utan noterade även de snabbaste tiderna någonsin på dansk mark – vilket också var ett av arrangörernas stora mål inför loppet, kopplat till deras brons-certifiering av IAAF.

Överlag allt beröm till Sparta & co, ni är verkligen bra på att arrangera lopp!

Kroppen dä? Jo, det känns rätt bra idag, faktiskt. Har inga problem att gå upp- eller nerför trappor – bara en sån sak!

RunTobyRun!

En massa timmar senare – inte ett moln på himlen…

COPENHAGEN MARATHON: antiklimax

Nöjd efter målgång – trots allt…

Det kändes som att jag var på väg att göra mitt bästa maratonlopp – istället blev det typ mitt sämsta. Ett ras, som dock inte berodde på att jag gått ut för hårt i värmen utan om en protesterande vadmuskel.

# 64 – 190519
Copenhagen Marathon
4.52:59 (6:57/km)

Egentligen har jag ju sagt för länge sen (november 2016) att jag inte borde springa fler maraton, men när Copenhagen Marathon fyller 40 var det förstås svårt att låta bli.

Den stora frågan inför loppet var vilket väder det skulle bli. Meterologerna hade från början lovat rätt bra löpväder – typ 15-16 grader och mulet – men säg den prognos som varar för evigt. Plötsligt förkunnade man att det nog skulle bli rätt så varmt redan vid lunchtid – minst 20 grader i skuggan – vilket förstås var till glädje för de tiotusentals, kanske hundratusentals åskådare som tänkt ge sig ut på gatorna. Men inte heller denna prognos höll särskilt länge… Redan vid halv tio-snåret tittade solen fram och sen var det kört. Det blev riktigt, riktigt varmt.

Hade två orosmoment innan loppet, dels en opålitlig vadmuskel och dels att jag nog hade en förkylning på gång, men när jag vaknade i morse hade symptomen gjort halt. Bestämde mig därför för att gå ut i 5:56-tempo som planerat istället för 6:10, som jag börjat funderat på dagarna innan loppet, med en tänkt måltid på 4 timmar och 10 minuter – även om jag hittills aldrig lyckats springa hela vägen utan att börja gå någon gång under loppet. Men någon gång ska väl vara den första, hoppades jag, och helt klart hade ju varit kul att slå min Köpenhamnstid från 2013 (4.24).

Så jag tog rygg på några gula ballonger och noterade fem jämna femmor: 29:21, 29:43, 29:37, 29:30 och 29:53, helt enligt plan. Men så, vid 27 km, började det plötsligt ömma i höger vad så jag blev tvungen att sakta in. Vaden har protesterat vid några tillfällen förut, som BUS i Trelleborg i somras och på Lund runt i höstas, då det högg till och kändes som kramp. Senaste gången det ömmade var för två veckor sedan när jag sprang på Skåneleden, men då hann jag också sakta ner innan det högg till. ”Gubbvad”, säger säkert någon, men jag ska se vad Medicinmannen har att säga om saken.

7 km: passerar förbi Parken

5-kilometerspasseringar:

5 km: 29.21
10 km: 59:04 (29:43)
15 km: 1.28:40 (29:37)
20 km: 1.58:10 (29:30)
21.1 km: 2.04:47
25 km: 2.28:02 (29:53)
30 km: 3.01:12 (33:11)
35 km: 3.49:41 (48:29)
40 km: 4.34:43 (45:03)
42.2 km: 4.52:59

Gick en kilometer till 28-skylten och sprang sedan ytterligare två i lugnt tempo vilket innebar att jag passerade 30 km strax över 3 timmar. Men sen gick det inte längre. Var i valet och kvalet om jag skulle bryta men jag kände att jag vill ju faktiskt ha den där jubileumsmedaljen så det var bara att börja gå.

Det blev hela 9 kilometer gång, vilket förstås var astråkigt men det funkade med vaden så det var bara att knalla på. Fick så lite extra energi på Red Bulls energistation vid 40 km, gick uppför sista bron och kunde sedan springa sista dryga kilometern in i mål. Trots den långa promenaden slog jag min tid från Barcelona 2014 med en knapp halv minut och kände mig därför ändå rätt nöjd när jag passerade mållinjen. Idag vann skallbenet över kroppen och är det någon gång man behöver trolla fram sådana ”superkrafter” så är det väl på ett maraton.

Mitt sällskap i bilen, Fredrik, gjorde en fantastiskt bra insats idag och noterade en supertid så jag lyfter förstås på hatten för honom! Starkt jobbat!

RunTobyRun!

Mina maror:
* Stockholm, juni 1987 (4:06)
(fast det var ju när jag var ung och smal och hyfsat snabb…)
* Köpenhamn, maj 2013 (4.24)
* Aten, november 2016 (4.28)
* Helsingborg, september 2016 (4.44)
* Köpenhamn, maj 2019 (4.52)
* Barcelona, mars 2014 (4.53)

Jubileumsmedaljen
7 km
”Bara” 12.5 km kvar
Passerar Parken en andra gång – inte kul alls (8 km kvar)
Målgång bakom linslus
Race pace – the bitter truth

# 1614

Årets tröja på Copenhagen marathon: grå, diskret och rätt snygg – till skillnad mot den lax/hudfärgade damtröjan. Hu!

Men i grund och botten är det förstås rätt fånigt att ha olika färger efter kön. Otidsenligt. Hur tänkte de där egentligen?

Uppdatering lördag: det här blir tufft, mycket tufft. Verkar som att formtoppen kom två veckor för tidigt, dessutom känns det som att en förkylning är på g. Vädermässigt har det sett rätt lovande ut med sol och 15-16 grader men nu ser det ut som att det kan bli runt 20 grader andra halvan av loppet och det är ju egentligen i varmaste laget. Som sagt, blir tufft i morgon, får se om det går vägen!

RunTobyRun!

Hjälp – bara sju dagar kvar…

Min dotter tycker att jag är tråkig som bara skriver om löpning. Att jag borde skriva om cheerleading istället. Vilket kanske skulle te sig lite märkligt med tanke på att detta är just en löpblogg. Men okej då…

Men först ska det förstås handla om löpning. Efter dagens runda återstod det exakt 168 timmar till starten på Copenhagen Marathon och det känns förstås som att tiden går väldigt fort. Tyvärr har jag inte lyckats behålla den där härliga optimistiska känslan jag hade under halvmaran i Lyngby för två veckor sedan då det nästan kändes som att jag flög fram.

Efter långpasset i måndags på Skåneleden, som började bra men slutade med att jag kroknade fullständigt i motvinden, vilade jag några dagar innan jag sprang en tung, tung kortrunda i fredags. I dag kändes det något bättre men det är klart att huvudet fylls med en massa tvivel: Hur ska det gå? Borde jag inte tränat mer? Kommer kroppen att palla?

Det jag är mest orolig för, just nu, är vaderna. Vid några tillfällen, då jag sprungit längre än 21 km, har jag fått ont i vadmuskeln, nästan som kramp och det är ingen skön känsla. Speciellt om det är långt kvar till mål… Kände ingenting av detta i Lyngby men har känt mig lite spänd i muskeln senaste veckan och bestämde mig därför för att testa kompressionsstrumpor. Har varit skeptisk till att prova sådana tidigare och för tio år sedan hade jag nog fortfarande bilden av att den här typen av strumpor nog bara var för gravida och ”gamla tanter” med dålig cirkulation i benen – men med åren har jag insett att det faktiskt inte är något hokuspokus utan väldigt många löpare som kör med den här typen av strumpor so why not?

Kanske gör de ingen skillnad alls, kanske blir de räddningen som tar mig i mål nästa söndag, vi får väl se. Första rundan, i fredags, kändes det förstås lite skumt att ha så tajta strumpor på men då var å andra sidan hela jag rätt sliten, ingen bra runda alls. Idag kändes det lite. bättre men jag väntar ändå till sista träningspasset på tisdag innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra på maran (med strumporna alltså…)

Cheerleadingen då? Jo, det är en ytterst intensiv helg för dottern och hennes lag. Fyra timmars träning i fredags, tävling i går och våruppvisning med föreningen i dag i Baltiska hallen i Malmö.

För tre år sedan hade jag, som många andra, en rätt dålig bild av vad sporten cheerleading går ut på – vilket är väldigt långt från den schablonbild vi fått via film och TV med cheergirls som står vid sidan av planen eller läktaren på amerikanska fotbollsmatcher och viftar med pompoms. Nej, sporten cheerleading är en fartfylld blandning av gymnastik, akrobatik, dans och som kräver både samarbete, tillit och tajming när 20 tjejer ska sätta sitt program på mattan (finns några enstaka killar också som tävlar, men de är lätt räknade).

Till skillnad från många andra lagsporter, där man tränar åldersvis, är lagen oftast indelade efter nivå vilket innebär att exempelvis 11- och 14-åringar kan träna och tävla tillsammans. Det är dessutom en juste sport där alla hejar på alla – publiken kan vara helt crazy – och det är härligt att se (även om det ibland kräver hörselskydd…)

Om några veckor ska Riksidrottsförbundet återigen ta ställning till om cheerleading ska väljas in som eget förbund, vilket jag tycker är på tiden, istället för att betraktas som gymnastik vilket på sikt kan göra det svårt för svenska lag att tävla internationellt.

Inget ont om casting, hunddragsport eller issegling men dessa förbund har knappast 10 000 aktiva eller svarat för bedriften att bli världsmästare i USA – vilket ett lag från Uppsala nyligen lyckades med. Fantastiskt

Så håll tummarna för cheerleadingförbundet om två veckor och för mina vader nästa helg!

RunTobyRun!

Lördag i New York

Är i USA för att bland annat titta på hockey men det blir ju förstås även till att låta sig inspireras inför höstens marathon i New York.

Började dagen med 6 km på hotellets löpband. Sedan har jag fyllt på med över 10 km till fots och hinner nog med lite till i kväll även om det är tunnelbana som gäller till matchen i Brooklyn mellan NY Islanders och Edmonton.

Har bland annat hunnit med ett besök hos New York Roadrunners på 57:e gatan. Förstärkte garderoben och kollade in hur medaljernas design sett ut och förändrats genom åren.

Förändrats har även löpmodet även om jag måste säga att få moderna tröjor slår den här tröjan ftån 1977. Snacka om klassisk design! 100 % kult!

RunTobyRun!

Tröja årgång 1977 – åttonde upplagan av NYCM.

Wake me up!

Några av de senaste årens medaljer på NYCM tillsammans med vinnartider och bästa amerikanska resultat. Senaste hemmasegrarna noterades 2017 (damer) och 2009 (herrar, den första amerikanska segern sedan 1982).

Central Park, here I come…


Central Park 1988

(Fortsättning på föregående inlägg)
Efter några dagars betänketid har jag nu bestämt mig för att förlänga säsongen med ytterligare åtta veckor till den 3 november, då jag förhoppningsvis kan pricka av världens största löparfest på min ”bucket list” genom att springa in i Central Park.

Presentkortet på 5 000 kronor i all ära, men det var den garanterade startplatsen i New York City Marathon som avgjorde saken. Jag kände helt enkelt att det var now or never. Och har jag lyckats beta av bergen på Färöarna, så har jag förhoppningsvis rätt bra förutsättningar för att ta mig runt New York också.

55 000 löpare, 300 korsningar, upp mot 2 miljoner åskådare. Kommer att bli så coolt. Så Central Park… Here I come!

RunTobyRun!

Countdown 4: när målet är nått då?

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Texten nedan lade jag ut i går på bloggens parallella universum (löparcommunityn Jogg) tillsammans med race-rapporten från Köpenhamn. Föga anade jag då att jag redan idag skulle behöva skriva till ett helt nytt slut på texten…

Visit Faroe Islands på Instagram – ett konto som frossar i fantastiska bilder!

Så har ytterligare en månad gått, nu är det BARA sju kvar till höstens stora löpäventyr på Färöarna. Men sen då, när målet förhoppningsvis är nått, vad ska man då sikta på för att undvika att den stora tomheten infinner sig?

Ta en ordentlig titt på bilden ovan och tänk dig sedan att du kommer från andra hållet, uppifrån någon av sluttningarna och blickar ner mot den lilla pittoreska byn Tjörnuvik. Du vet att det är nära, men att det är för tidigt att ta ut något i förskott även om det bara är en backe kvar. En enda lång, jättebrant nerförsbacke där mjölksyran kommer att pumpa i dina utarbetade lårmuskler. Men där nere vid stranden, där väntar belöningen. Medalj. Vila. Lite mat. En kall öl. Kanske till och med ett bad om du är på det humöret. Det är den 7 september och du har precis klarat ditt stora mål för året, 21 km trail med många höjdmeter på Färöarna.

Men sen dä? Vad händer sen? Vad blir nästa mål – när målet är nått? Själv har jag ingen aning…

Jag läste någonstans att det tydligen är ganska vanligt att maratonlöpare firar sin målgång med att anmäla sig till ett nytt lopp – redan inom 24 timmar – och om detta kan man förstås bara spekulera varför. I vissa fall är det kanske revanschlusta, i andra fall ett sätt att fylla upp tomrummet som riskerar att uppstå när man äntligen uppnått det där målet man tränat så länge för. Det kan förstås också funka som en belöning – så gjorde jag själv 2016 då jag lovade mig själv, att om jag bara klarade mig i mål på Helsingborg Marathon så skulle jag fira detta genom att anmäla mig till Athen och det mest klassiska av alla lopp. The Authentic.

Två månader senare gick jag överlycklig i mål på den antika gamla stadion i Athen, men där och då var det inte tal om att anmäla mig till någon ny mara – tvärtom lovade jag mig själv att nu fick det vara nog. Inga fler maror för min del, halva sträckan räcker bra. Fast det sa jag å andra sidan 2014 också… Och då som nu tänker jag bryta mitt löfte för den 19 maj ställer jag mig på startlinjen till 40-årsjubilerande Copenhagen Marathon. Men i år kommer loppet ”bara” att vara ett träningspass av många på vägen till Färöarna. Men med lite tur kan den inställningen visa sig bli min framgångsformel till ett bra lopp. Annars är det inte hela världen.

Färöarna, förresten. Ett par månader efter att Ola och jag anmälde oss till strapatserna på Utiliv Festival visade det sig att lotten ordnade så att Sverige ska EM-kvala i fotboll mot Färöarna på bortaplan den 5 september, samma dag som vi kommer till Torshavn. Snacka om bingo!

Två dagar senare väntar 21 km över bergen på fårstigar och andra härliga underlag. Men sen då? Ja, det är förstås frestande att anmäla sig till Växjö Marathon eller Paris eller något annat spännande lopp men jag ska försöka hålla mig så länge som möjligt innan jag anmäler mig till något efter Färöarna. Återstår att se hur bra jag lyckas med det…

Ja, så var det alltså tänkt att texten skulle sluta. Att jag tänker vänta in i det sista med att anmäla mig till något lopp eller sätta upp något nytt drömmål efter Färöarna, att jag helst skulle vilja gå in i ”framtiden” utan något inbokat alls. Men så går jag och vinner ett presentkort hos Springtime på 5 000 kronor med garanterad startplats till New York Marathon den 3 november. Förutsatt att jag köper resan genom dem förstås, vilket skulle kosta typ 17 000 kronor efter vinstrabatten.

Tyvärr gick det inte att byta presentkortet mot något annat lopp, exempelvis Paris Marathon 2020, utan det är NYCM som gäller. Så nu har jag fått något att grunna på. Det hade ju varit superhäftigt att få springa i New York och med tanke på att det bara är ungefär var sjätte svensk som drar någon vinstlott i startplatslotteriet så kommer det kanske inte så många fler chanser…

(fortsättning följer)

RunTobyRun!

New York, New York

Fick just besked om att jag inte behöver boka någon flygbiljett till USA i november och det är väl kanske lika bra för egentligen har jag ju inte tänkt springa fler maror. Eller hur det nu var jag sa…

För när startplatslotteriet* öppnade till New York City Marathon kunde jag förstås inte stå mot frestelsen för det hade ju varit häftigt. Å andra sidan finns det ju gott om häftiga löpupplevelser på närmare håll. Som midnatts-sol-trailen på Island eller varför inte ännu ett mysigt lopp på Österlen.

Fast det är klart.. New York är världens största mara och det är en cool stad. Har varit där 1988, 1995 och 2000 (då vi gifte oss i Svenska kyrkan på Manhattan) så det hade varit kul att återse staden ihop med barnen. Den äldste blev förmodligen till där, bara en sån sak.

Samtidigt är 42 km väldigt långt. I går kom jag upp i längsta passet hittills efter skadan: 15 km. Det är typ 36 procent av en maraton. Så det är ju en bra bit kvar att springa… Å andra sidan är det lättare att springa långt om det inte är på löpband…

RunTobyRun!

(* förra gången var oddsen som svensk ungefät 1 på 6 att få en startplats via lotteriet)


Ljuset i mörkret. Långpass! Och sista timmen fick jag ha gymmet för mig själv, bara en sån sak!

30 år sedan…

I dag är det exakt 30 år sedan jag genomförde min första mara!

Enligt Stockholm marathons arkiv var det bara 7 grader ”varmt”, vilket till stor del kan förklara varför 5800 anmälda löpare aldrig kom till start. Själv tog jag mig runt på tiden 4.06:35, vilket räckte till placering 6 440 av de 8 873 som tog sig i mål. Sedan dess har det blivit ytterligare fyra maror: Köpenhamn (2013), Barcelona (2014), Helsingborg (2016) och Athen (2016).

Läs mer om maradebuten HÄR

RunTobyRun!