Blått eller gult? Eller inget?

Dags för den – snudd på – viktigaste frågan inför New York: ska jag springa i blått eller gult? OM jag kan springa, det vill säga… Eller gå… Vilket idag känts fullständigt uteslutet. Så jäkla trist. Men det är som det är.

Viktigast nu är förstås att få ordning på ryggen, så att jag kan funktionera normalt. En maraton mer eller mindre på cv:t är det väl knappast någon mer än jag själv som bryr mig om. Men det kommer förstås kännas lite märkligt att vara på festen, men ändå inte. Som att stå bredvid på skoldansen och glo medan alla andra har kul: de hippa, de coola, de snygga.

Hotellet kommer att vara fullt av svenska löpare. Mässan kommer att vara full av löpare – kanske inte alla 55 000 samtidigt, men ändå – och det kommer att vara svårt att röra sig i stan nästa söndag utan att märka att det är maraton på gång i stan. Och efteråt kommer alla svenskar att sitta på bussen till flygplatsen med sina medaljer om sin hals och prata om vad som hände var på banan och hur fantastiskt det var med 2 miljoner åskådare.

Nej, jag är inte bitter. Jo, lite… Men det är som det är, inte så mycket jag kan göra något åt utan jag får försöka se till att ha några bra semesterdagar ändå med hockey, musik och – givetvis – kolla hur det går på maran. Åker förmodligen med ut till Staten Island på morgonen, kollar stämningen i ”runner´s village”, kollar starten och tar sedan färjan och tunnelbanan tillbaka till Manhattan och hittar någon lämplig plats att glo.

Samtidigt är jag som grodan – jag lever på hoppet. Och i den bästa av världar så står jag på startlinjen och lyckas sedan ta mig runt. Det blir kanske inga stilpoäng men vafan… Skit samma om det tar fem eller sju timmar, men det skulle betyda väldigt mycket ifall jag lyckades ta mig runt efter allt elände under september och oktober. En mara är förvisso en världslig sak, det kommer fler chanser – även om detta nog är min första och sista chans just i New York.

Men som det känns idag blir det ingen start. Det gör helt enkelt för ont. Enda trösten är väl att det är ”bättre” att veta om i förväg, att det inte blir något lopp, än att vakna upp på morgonen med ont i halsen och feber.

RunTobyRun! (Förr eller senare springer jag igen!)

Två veckor kvar!

Den senaste veckan har jag på facebook lagt ut en personlig förhands-sightseeing till New York City Marathon, utifrån de delar av staden som jag tidigare besökt. Här kommer alla inläggen i ett svep – fler bilder hittar du på facebooksidan!

Nu är det bara två veckor kvar till startskottet för New York City Marathon som innebär att fältet släpps upp på Staten Island Verrazzano Bridge. Backen bjuder på cirka 60 meters stigning som skön uppvärmning innan man kan njuta av utsikten och känna hur 55 000 par fötter får bron att börja gunga. Jo, det lär faktiskt vara så. Verrazzano är nämligen den längsta hängbron i USA, vilket märks inte minst om somrarna när värmen får kablarna att utvidga sig så att bron ”sjunker” nästan fyra meter. Coolt eller scary? Välj själv…

Tågstopp i Stapleton på Staten Island. Verrazzanobron i bakgrunden.

Har besökt Staten Island ett par gånger och till och med övernattat där. Var där som hastigast i vintras och tyckte det mesta såg rätt sjaskigt och sunkigt ut. Så kanske gör de flesta turister rätt, som vänder runt i färjeterminalen och styr tillbaka mot Manhattan. Staten Island Ferry är ett av stadens bästa gratisnöjen och utsikten mot Manhattans skyline är magnifik. Dessutom passerar båten hyfsat nära Statue of Liberty.

Stadens bästa gratisnöje?

EFTER VERRAZZANO BRIDGE fortsätter New York City Marathon upp genom Brooklyn. De tre startfållorna går tydligen ihop först efter en halvmil. Brooklyn är – som det mesta utanför Manhattan – väldigt olikt Manhattan och värt ett besök som sträcker sig längre än till östra fästet på Brooklyn bridge (maran passerar inte över detta klassiska landmärke).
En mysig grön oas var Brooklyns botaniska trädgård – skriver ”var” eftersom det är 19 år sedan jag var där sist. Maran passerar några gator väster om BBG innan den rundar Barclays center (NBA, NHL) och vidare upp mot Queens. Brooklyn har för övrigt en populär halvmara som går i slutet av maj.

Brooklyn bridge

EFTER BROOKLYN fortsätter New York Marathon upp genom Queens, över ikoniska Queensboro Bridge till Manhattans östra sida, där man följer First Avenue norrut i nästan 70 kvarter innan det bär av en kort vända till the Bronx – och sedan tillbaka till Manhattan igen.

Det här är områden jag har rätt taskig koll på. 1988, när jag första gången var i New York varnade man fortfarande turister för att åka till the Bronx eller till Harlem (det senare kunde vi förstås inte motstå ändå…) ja helst skulle man inte åka tunnelbanan alls eftersom det innebar rätt stor risk för att bli rånad. Så the Bronx har jag nog inte ens åkt igenom – Queens däremot har jag åkt till ett par gånger för att titta på baseboll med NY Mets – fast baseboll knappast är min grej, egentligen.

New York Mets på dåvarande Shea Stadium.

Men oavsett om du gillar sport så rekommenderar jag dig verkligen att gå på någon form av sportevenemang om du åker till USA; skulle matchen kännas lång och seg finns det garanterat underhållning på läktaren; kolla bara in publiken. Alla äter och dricker, hela tiden, det är inte klokt vad folk sätter i sig under en match!

Första gången jag skulle se NY Mets köpte jag en biljett för 6,50 USD som hade alldeles utmärkt utsikt. Några år senare övertalade jag K att följa med och vi skulle precis till att köpa en liknande biljett när det plötsligt dök upp en snubbe från vänster och nasalt tjoade ”this is your lucky day” som om han hade varit en karaktär ur något slags Woody Allenfilm. Det visade sig nämligen att snubben boxplatser för 30 dollar stycket som han inte behövde, eftersom han själv hade fått ännu finare platser, och de ville han ge till oss. Vilket vi först tyckte kändes lite skumt, tänk om de var falska. Men vi tackade jag och satt sedan bra, precis ovanför third base och bakom en jättestor pappa med sina barn. Ett antal kycklingvingar, burgare och drickor senare tröttnade barnen – typ halvvägs in i matchen – varpå pappan fick samla ihop flocken och lomma iväg.

Därefter utbröt den stora underhållningen, när två snubbar började ordfajtas på vår läktare. Den ene häcklade Mets oavbrutet, för de var ju så kopiöst dåliga jämfört med stadens andra lag, Yankees (som spelar uppe i Bronx). Snubben på vår sida om staketet lyckades dock få sista ordet med en dräpande replik: If you love the Yankees so much, why do you come here? Are you too afraid to park in the Bronx?

Mika Zibanejad och Henke Lundqvist är två svenska profiler i NY Rangers.

Legendariska Madison Square Garden är förstås ett mecka för sportintresserade turister. Men det är svårt att hitta biljetter under 1000 kronor (gäller både basket och hockey). Vill man ha mer prisvärda hockeybiljetter är det lättare om man istället väljer att kolla in NY Islanders eller New Jersey Devils. TIll det senare tar man tåget från Penn station, tar bara 20 minuter + cirka 10 minuters promenad. Till Islanders kan det ta betydligt längre, beroende på om hemmamatchen spelas i Brooklyn eller ute på Long Island. Kolla noga var matchen spelas!

Fast det är klart, varken Islanders eller Devils har ju inte någon Henke Lundqvist i mål…

Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir

EFTER EN VÄNDA I THE BRONX vänder maratonlöparna ner mot Manhattan igen och med ungefär en halvmil kvar når man Central Park – den gigantiska grönytan mitt på Manhattan. Här passerar man de välkända museerna längs femte avenyn, som MOMA och Guggenheim innan man tar av vid Jacqueline Kennedy Onassis Reservoir och sedan följer insidan ner genom parkens södra del innan det vänder norrut igen. Men då är det bra nära…

Ja, detta var min förhands-sightseeing av New York City Marathon utifrån de delar av the Big Apple som jag besökt. Avslutar med en länk till arrangörernas egen turistguide:
https://www.nyrr.org/…/2019/a-tourists-guide-to-the-marathon

RunTobyRun!

Februari 2019: testar målgången.

Back on track

Har tagit mina första lugna löpsteg efter Copenhagen Marathon och det kändes ungefär som att jag tog vid där maran slutade… Inte så pigga ben men jag hade i alla fall inte ont…

Passade också på att scouta en kuperad 200-metersrunda, som väl blir det närmaste bergsbestigning jag kommer i mitt härad. Så nästa vecka vet du var du hittar mig…

Har förstås funderat en massa över loppet i söndags. Hade jag kunnat pressa mig lite mer på slutet istället för att tråk-gå 9 kilometer i värmen? Eller gjorde jag rätt som sejfade med vaden för att inte åka på en långrehab till? Trots allt lyckades jag ju springa sista dryga kilometern in mot mål…

Ja det kommer jag nog aldrig att få veta, men jag antar att jag gjorde rätt och egentligen var Köpenhamn ”bara” tänkt som träning på vägen mot viktigare lopp som BUS (Backyard Ultra Sydkusten), Mountain Trail på Färöarna och New York City Marathon. Så jag antar att det var ett klokt beslut. Samtidigt är det ju väldigt svårt att orka tänka om i såna lägen. Har man väl bestämt sig för att börja gå så känns det som att hjärnan stänger av löpsteget och det blir supertufft att komma igång igen. Det är den kampen mellan hjärna och kropp som gör långa distanser så speciella. Har du sprungit riktigt långt vet du vad jag pratar om.

Hursomhelst, det var fantastisk stämning på gatorna i Byen och föredömligt arrangerat. Så söker du en trevlig mara nästa år så rekommenderar jag Köpenhamn varmt!

RunTobyRun!

# 900

Halvtimme kvar till start – fortfarande mulet på himlen.

Gårdagens mara var mitt 900:de pass sedan jag återuppstod som löpare den 19 juni 2012. Den innebar också att jag redan nu nått mitt årsmål på 1200 km trots att det återstår en månad på träningsåret (19/6-18/6).

En snabbtitt på statistiken, jämfört med min första mara i Köpenhamn 2013, visar att jag hade betydligt fler bakom mig denna gång (räknat i procent), trots att jag tog mig runt 28 minuter långsammare. Intressant! Var det möjligen värmen som ställde till det för många?

Sprang fort fanns det förstås andra som gjorde i loppet, som lockat rekordmånga deltagare. Segrande afrikaner satte inte bara banrekord utan noterade även de snabbaste tiderna någonsin på dansk mark – vilket också var ett av arrangörernas stora mål inför loppet, kopplat till deras brons-certifiering av IAAF.

Överlag allt beröm till Sparta & co, ni är verkligen bra på att arrangera lopp!

Kroppen dä? Jo, det känns rätt bra idag, faktiskt. Har inga problem att gå upp- eller nerför trappor – bara en sån sak!

RunTobyRun!

En massa timmar senare – inte ett moln på himlen…

COPENHAGEN MARATHON: antiklimax

Nöjd efter målgång – trots allt…

Det kändes som att jag var på väg att göra mitt bästa maratonlopp – istället blev det typ mitt sämsta. Ett ras, som dock inte berodde på att jag gått ut för hårt i värmen utan om en protesterande vadmuskel.

# 64 – 190519
Copenhagen Marathon
4.52:59 (6:57/km)

Egentligen har jag ju sagt för länge sen (november 2016) att jag inte borde springa fler maraton, men när Copenhagen Marathon fyller 40 var det förstås svårt att låta bli.

Den stora frågan inför loppet var vilket väder det skulle bli. Meterologerna hade från början lovat rätt bra löpväder – typ 15-16 grader och mulet – men säg den prognos som varar för evigt. Plötsligt förkunnade man att det nog skulle bli rätt så varmt redan vid lunchtid – minst 20 grader i skuggan – vilket förstås var till glädje för de tiotusentals, kanske hundratusentals åskådare som tänkt ge sig ut på gatorna. Men inte heller denna prognos höll särskilt länge… Redan vid halv tio-snåret tittade solen fram och sen var det kört. Det blev riktigt, riktigt varmt.

Hade två orosmoment innan loppet, dels en opålitlig vadmuskel och dels att jag nog hade en förkylning på gång, men när jag vaknade i morse hade symptomen gjort halt. Bestämde mig därför för att gå ut i 5:56-tempo som planerat istället för 6:10, som jag börjat funderat på dagarna innan loppet, med en tänkt måltid på 4 timmar och 10 minuter – även om jag hittills aldrig lyckats springa hela vägen utan att börja gå någon gång under loppet. Men någon gång ska väl vara den första, hoppades jag, och helt klart hade ju varit kul att slå min Köpenhamnstid från 2013 (4.24).

Så jag tog rygg på några gula ballonger och noterade fem jämna femmor: 29:21, 29:43, 29:37, 29:30 och 29:53, helt enligt plan. Men så, vid 27 km, började det plötsligt ömma i höger vad så jag blev tvungen att sakta in. Vaden har protesterat vid några tillfällen förut, som BUS i Trelleborg i somras och på Lund runt i höstas, då det högg till och kändes som kramp. Senaste gången det ömmade var för två veckor sedan när jag sprang på Skåneleden, men då hann jag också sakta ner innan det högg till. ”Gubbvad”, säger säkert någon, men jag ska se vad Medicinmannen har att säga om saken.

7 km: passerar förbi Parken

5-kilometerspasseringar:

5 km: 29.21
10 km: 59:04 (29:43)
15 km: 1.28:40 (29:37)
20 km: 1.58:10 (29:30)
21.1 km: 2.04:47
25 km: 2.28:02 (29:53)
30 km: 3.01:12 (33:11)
35 km: 3.49:41 (48:29)
40 km: 4.34:43 (45:03)
42.2 km: 4.52:59

Gick en kilometer till 28-skylten och sprang sedan ytterligare två i lugnt tempo vilket innebar att jag passerade 30 km strax över 3 timmar. Men sen gick det inte längre. Var i valet och kvalet om jag skulle bryta men jag kände att jag vill ju faktiskt ha den där jubileumsmedaljen så det var bara att börja gå.

Det blev hela 9 kilometer gång, vilket förstås var astråkigt men det funkade med vaden så det var bara att knalla på. Fick så lite extra energi på Red Bulls energistation vid 40 km, gick uppför sista bron och kunde sedan springa sista dryga kilometern in i mål. Trots den långa promenaden slog jag min tid från Barcelona 2014 med en knapp halv minut och kände mig därför ändå rätt nöjd när jag passerade mållinjen. Idag vann skallbenet över kroppen och är det någon gång man behöver trolla fram sådana ”superkrafter” så är det väl på ett maraton.

Mitt sällskap i bilen, Fredrik, gjorde en fantastiskt bra insats idag och noterade en supertid så jag lyfter förstås på hatten för honom! Starkt jobbat!

RunTobyRun!

Mina maror:
* Stockholm, juni 1987 (4:06)
(fast det var ju när jag var ung och smal och hyfsat snabb…)
* Köpenhamn, maj 2013 (4.24)
* Aten, november 2016 (4.28)
* Helsingborg, september 2016 (4.44)
* Köpenhamn, maj 2019 (4.52)
* Barcelona, mars 2014 (4.53)

Jubileumsmedaljen
7 km
”Bara” 12.5 km kvar
Passerar Parken en andra gång – inte kul alls (8 km kvar)
Målgång bakom linslus
Race pace – the bitter truth

# 1614

Årets tröja på Copenhagen marathon: grå, diskret och rätt snygg – till skillnad mot den lax/hudfärgade damtröjan. Hu!

Men i grund och botten är det förstås rätt fånigt att ha olika färger efter kön. Otidsenligt. Hur tänkte de där egentligen?

Uppdatering lördag: det här blir tufft, mycket tufft. Verkar som att formtoppen kom två veckor för tidigt, dessutom känns det som att en förkylning är på g. Vädermässigt har det sett rätt lovande ut med sol och 15-16 grader men nu ser det ut som att det kan bli runt 20 grader andra halvan av loppet och det är ju egentligen i varmaste laget. Som sagt, blir tufft i morgon, får se om det går vägen!

RunTobyRun!

Hjälp – bara sju dagar kvar…

Min dotter tycker att jag är tråkig som bara skriver om löpning. Att jag borde skriva om cheerleading istället. Vilket kanske skulle te sig lite märkligt med tanke på att detta är just en löpblogg. Men okej då…

Men först ska det förstås handla om löpning. Efter dagens runda återstod det exakt 168 timmar till starten på Copenhagen Marathon och det känns förstås som att tiden går väldigt fort. Tyvärr har jag inte lyckats behålla den där härliga optimistiska känslan jag hade under halvmaran i Lyngby för två veckor sedan då det nästan kändes som att jag flög fram.

Efter långpasset i måndags på Skåneleden, som började bra men slutade med att jag kroknade fullständigt i motvinden, vilade jag några dagar innan jag sprang en tung, tung kortrunda i fredags. I dag kändes det något bättre men det är klart att huvudet fylls med en massa tvivel: Hur ska det gå? Borde jag inte tränat mer? Kommer kroppen att palla?

Det jag är mest orolig för, just nu, är vaderna. Vid några tillfällen, då jag sprungit längre än 21 km, har jag fått ont i vadmuskeln, nästan som kramp och det är ingen skön känsla. Speciellt om det är långt kvar till mål… Kände ingenting av detta i Lyngby men har känt mig lite spänd i muskeln senaste veckan och bestämde mig därför för att testa kompressionsstrumpor. Har varit skeptisk till att prova sådana tidigare och för tio år sedan hade jag nog fortfarande bilden av att den här typen av strumpor nog bara var för gravida och ”gamla tanter” med dålig cirkulation i benen – men med åren har jag insett att det faktiskt inte är något hokuspokus utan väldigt många löpare som kör med den här typen av strumpor so why not?

Kanske gör de ingen skillnad alls, kanske blir de räddningen som tar mig i mål nästa söndag, vi får väl se. Första rundan, i fredags, kändes det förstås lite skumt att ha så tajta strumpor på men då var å andra sidan hela jag rätt sliten, ingen bra runda alls. Idag kändes det lite. bättre men jag väntar ändå till sista träningspasset på tisdag innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra på maran (med strumporna alltså…)

Cheerleadingen då? Jo, det är en ytterst intensiv helg för dottern och hennes lag. Fyra timmars träning i fredags, tävling i går och våruppvisning med föreningen i dag i Baltiska hallen i Malmö.

För tre år sedan hade jag, som många andra, en rätt dålig bild av vad sporten cheerleading går ut på – vilket är väldigt långt från den schablonbild vi fått via film och TV med cheergirls som står vid sidan av planen eller läktaren på amerikanska fotbollsmatcher och viftar med pompoms. Nej, sporten cheerleading är en fartfylld blandning av gymnastik, akrobatik, dans och som kräver både samarbete, tillit och tajming när 20 tjejer ska sätta sitt program på mattan (finns några enstaka killar också som tävlar, men de är lätt räknade).

Till skillnad från många andra lagsporter, där man tränar åldersvis, är lagen oftast indelade efter nivå vilket innebär att exempelvis 11- och 14-åringar kan träna och tävla tillsammans. Det är dessutom en juste sport där alla hejar på alla – publiken kan vara helt crazy – och det är härligt att se (även om det ibland kräver hörselskydd…)

Om några veckor ska Riksidrottsförbundet återigen ta ställning till om cheerleading ska väljas in som eget förbund, vilket jag tycker är på tiden, istället för att betraktas som gymnastik vilket på sikt kan göra det svårt för svenska lag att tävla internationellt.

Inget ont om casting, hunddragsport eller issegling men dessa förbund har knappast 10 000 aktiva eller svarat för bedriften att bli världsmästare i USA – vilket ett lag från Uppsala nyligen lyckades med. Fantastiskt

Så håll tummarna för cheerleadingförbundet om två veckor och för mina vader nästa helg!

RunTobyRun!

Lördag i New York

Är i USA för att bland annat titta på hockey men det blir ju förstås även till att låta sig inspireras inför höstens marathon i New York.

Började dagen med 6 km på hotellets löpband. Sedan har jag fyllt på med över 10 km till fots och hinner nog med lite till i kväll även om det är tunnelbana som gäller till matchen i Brooklyn mellan NY Islanders och Edmonton.

Har bland annat hunnit med ett besök hos New York Roadrunners på 57:e gatan. Förstärkte garderoben och kollade in hur medaljernas design sett ut och förändrats genom åren.

Förändrats har även löpmodet även om jag måste säga att få moderna tröjor slår den här tröjan ftån 1977. Snacka om klassisk design! 100 % kult!

RunTobyRun!

Tröja årgång 1977 – åttonde upplagan av NYCM.

Wake me up!

Några av de senaste årens medaljer på NYCM tillsammans med vinnartider och bästa amerikanska resultat. Senaste hemmasegrarna noterades 2017 (damer) och 2009 (herrar, den första amerikanska segern sedan 1982).

Central Park, here I come…


Central Park 1988

(Fortsättning på föregående inlägg)
Efter några dagars betänketid har jag nu bestämt mig för att förlänga säsongen med ytterligare åtta veckor till den 3 november, då jag förhoppningsvis kan pricka av världens största löparfest på min ”bucket list” genom att springa in i Central Park.

Presentkortet på 5 000 kronor i all ära, men det var den garanterade startplatsen i New York City Marathon som avgjorde saken. Jag kände helt enkelt att det var now or never. Och har jag lyckats beta av bergen på Färöarna, så har jag förhoppningsvis rätt bra förutsättningar för att ta mig runt New York också.

55 000 löpare, 300 korsningar, upp mot 2 miljoner åskådare. Kommer att bli så coolt. Så Central Park… Here I come!

RunTobyRun!