30 år sedan…

I dag är det exakt 30 år sedan jag genomförde min första mara!

Enligt Stockholm marathons arkiv var det bara 7 grader ”varmt”, vilket till stor del kan förklara varför 5800 anmälda löpare aldrig kom till start. Själv tog jag mig runt på tiden 4.06:35, vilket räckte till placering 6 440 av de 8 873 som tog sig i mål. Sedan dess har det blivit ytterligare fyra maror: Köpenhamn (2013), Barcelona (2014), Helsingborg (2016) och Athen (2016).

Läs mer om maradebuten HÄR

RunTobyRun!

Dyrt att dra vinstlotten

I dag öppnade lotteriet för att få en startplats till höstens New York City Marathon – en dröm för många långlöpare men också en dröm som kan kosta skjortan.

Sannolikheten, som svensk, att få en plats i tombolan brukar ligga runt 23 procent och drar du en av vinstlotterna den 2 mars dras startavgiften om 358 dollar/3 200 kronor direkt på ditt kreditkort. Jag tycker att det är hemulskt mycket pengar för att springa ett lopp, speciellt med tanke på att amerikaner betalar 100 dollar mindre. Vad är det för sätt?

För 3 200 kronor får du, förutom själva löpupplevelsen, en t-shirt, en medalj och transport ut till starten på bron till Staten Island. Det vill säga ungefär samma ”kit” som jag betalade 40 euro för i Athen. Sedan tillkommer det ju förstås icke oansenliga kostnader för flyg, hotell och uppehälle – som också är betydligt dyrare än exempelvis Grekland. Ja, det kan till och med vara billigare att flyga till New York än att anmäla sig till loppet – och det kan ju te sig lite märkligt…

Exemplet nedan gäller förvisso under april och maj, har inte kollat priserna i november:

RunTobyRun!

PS. Formuleringarna på bilden överst om ”sweepstakes” kommer från morgonens mejl från NYCM och en utlottning jag deltog i om ett antal gratis startplatser. Det ordinarie lotteriet öppnade alltså idag och stänger om en månad – i fall du är sugen… DS.

Statistikhörnan: värdelöst vetande om startnummer?

image
Högsta numret: Athen 2016

Mitt lägsta startnummer någonsin: 1
Mitt högsta startnummer: 11285
Nu antar jag att du redan hunnit börja fundera på om jag sparat alla nummerlappar, sorterade i ordningsföljd, kronologiskt eller efter sträcka? Eller varför inte efter kilometertid?

Nej, jag har inte sparat på alla nummerlappar, men jag kan tänka mig att det säkert finns en hel del löpare som gör det för att ha som minne i samlingen tillsammans med medaljer, pokaler och annat som det fylls på med efterhand. Som alla samlingar tar det förstås plats. Plus att en sådan samling hade inneburit att jag förmodligen inte var välkommen tillbaka till Gyllebo, eftersom deras nummerlappar är i ett nylonmaterial som samlas in efter loppet och återanvänds. Och det hade ju varit typiskt om det var just mitt nummer som fattades efteråt… Klart misstänkt.

Några startnummer kunde jag snabbt bocka av genom att kolla på bilder från loppen men de allra flesta fick jag leta fram på internet. Nu suckar säkert min kära mor och undrar ”hur jag hinner med allt” men det är inte så svårt när man har en ledig vecka från jobbet och två barn som ägnar sig åt sovmorgon. Dessutom tog det nog inte mer än 15 minuter att få koll på de 36 lopp jag sprungit sedan 2012.

Hade jag frågat en psykolog om detta så hade vederbörande säkert hänvisat till Jung eller någon annan tungviktare och sagt att detta plötsliga utfall av nummerologi är ett sätt för mig och mitt undermedvetna att hantera abstinensen och min längtan efter att ryggen ska sluta ömma så att jag kan börja springa ordentligt igen. Fast i själva verket har jag alltid gillat siffror och just när det gäller träning är det ganska lätt att välja och vraka bland vilka siffror man vill hålla koll på.

MARATON8713
Stockholm 1987: näst högst på listan!

Så hur gick det då – med startnumren? Jo, det gick över förväntan även om jag inte lyckades hitta startnumren från Sankt Olofsloppet 2015, Gylleboloppet 2016 (som kan ha varit nummer 12?) och Blentarpsmilen 2016. Fyller istället på med tre ”antika” lopp från Rånäs, Uppsala och Stockholm Marathon som jag har foton från. Dessutom gav höstens utflykt till Knutstorp (Rainbow Run) inte mindre än fem noteringar eftersom det krävdes nummerlappsbyte (och chip…) mellan vart och ett av de fem loppen: 3, 112, 113, 114 och 115.

16 RÖRUM
Oslagbart! Synd bara att det inte var efter loppet…

Så här kommer nummerserien – ifall du som jag gillar siffror:

1, 3, 9, 100, 107, 112, 113, 114, 115, 121, 137, 199, 208, 314, 384, 446, 552, 609, 677, 726, 732, 769, 770, 955, 1039, 1066, 1176, 1269, 1963, 2038, 2688, 2830, 3508, 4014, 4086, 5299, 6330, 7382, 10508 och 11285.

Så vad gör man då med en information som denna? Ja, det vettefan.. Hade hoppats kunna svara på frågan om jag haft samma startnummer mer än en gång men det går förstås inte så länge listan inte är komplett. Men det finns ju så många nummer, så det är väl sannolikast att det inte är några dubbletter?

Närmast ”dubblett” är i stället, Rainbow Run undantaget, nummer 769 och 770. Som jag hade i i Köpenhamn respektive Skanör, i fall någon undrar…

Nästa lopp blir den 12 mars, frågan är vilket nummer jag får då och om årets ”BIB” är lika snygg som fjolårets? (bilden nedan)

RunTobyRun!

RIV1

PS. När det gäller medaljsamlingen så är det väldigt irriterande att jag inte kan hitta min medalj från Stockholm Marathon 1987. Jag står ju med i det officiella resultatarkivet och var bevisligen inne på Stockholms stadion (bilden ovan) men hur jag än letat i förrådet så kan jag inte hitta eländet. Morr! DS.

Vad jag lärde mig av 2016

topp banan

Egentligen gillar jag inte löparårskrönikor eftersom de ofta har en tendens att bli ett resultatrabblande, på gränsen till skryt och mitt mantra är ju ”inget skryt – bara löpning”. Men okej då.. Här kommer ett försök att sammanfatta vad jag faktiskt lärde mig av 2016, ett bra löpår även om det slutade i moll.

2016 var året då jag lovade mig själv att pröva lite annorlunda löpvägar och variera min löpning – bland annat för att undvika risken att tröttna.

Det blev kanske inte lika mycket skog som jag hade hoppats, men jag har ändå lyckats variera min löpning, jämfört med tidigare år. Det har inte bara varit en fråga om att komma bort från asfalten utan lika mycket om att försöka variera rundorna och få nya intryck längs vägen, något jag varit dålig på tidigare (speciellt i mörker där jag hållit mig till ett par väl uppmätta rundor). Det känns som att investeringen i en GPS-klocka faktiskt innebar att jag började springa ”friare” men ändå kunde hålla bra koll på hur långt jag kutat – vilket fortfarande är viktigt för mig… Störst skillnad, jämfört med i fjol, märks på loppen där jag i år haft en helt annan fokus på att springa terräng:

  • Verkeåns ekotrail: härlig men asjobbig upplevelse, speciellt andra milen.
  • Sydkustloppet, likaså (grym motvind i sanden på andra milen) och slutligen
  • Min skånska sommarloppsserie. De fem byaloppen på 8-21 km i Blentarp, Gyllebo, Sankt Olof, Rörum och Veberöd (ej terräng) blev en kul utmaning, som förde mig till kultställen som Dungens dansbana och Kulla nöjesplats och som dessutom innebar att massor av nya läsare hittade till bloggen. Skoj!
topp hallby

2016 var året då jag satsade på uthållighet snarare än på att springa snabbt.

Det innebar att jag inte lyckades springa en enda mil under 50 minuter – men det var heller inte mitt mål och jag har således heller inte gjort något ordentligt försök. Bästa tiden blev något överraskande på Veberödsrundan, där första milen gick på 50:19, ganska exakt tre minuter långsammare än vad jag mäktat med på milen sedan 2012.

2016 var också året då jag – med flit – satsade på att ta det extra lugnt. 

I våras fick höra talas om teorin bakom Run-Walk-Run och började testa denna under några långdistanspass genom att gå 45 sekunder vid varje kilometerpassering. Det kändes bra och jag bestämde mig för att sjösätta RWR i skarpt läge på Helsingborg Marathon men ett par veckor innan loppet bestämde jag mig för att skrota planen. Visserligen kändes vilopauserna bra men jag hade svårt att hitta rätt tempo när jag började springa igen. Det gick helt enkelt för fort och det riskerade att förvandla den till synes smarta planen till en enda lång mastodont-intervall och det ska man kanske passa sig för att testa på ett marathon. Dessutom tror jag, med facit i hand, att RWR funkar bättre på träning när man är i sin egen ”bubbla” än under ett lopp där man hela tiden omges av löpare som springer fortare än en själv…

Ett annat test – som gick desto bättre – var att lägga in en bonuspromenad i högt tempo varje vecka. Jag började i augusti och hoppades komma upp i minst 12 mil innan jul, vilket jag också gjorde. Jag upptäckte också att snabba promenader faktiskt inte behöver vara så tråkiga – med rätt musik i öronen – och träningsmässigt är det inte så stor skillnad på att springa 6-7 kilometer eller gå i raskt tempo, det vill säga under 9 minuter per kilometer.

topp monaco

2016 var jag aldrig i närheten av att slå något av mina personliga rekord på 5, 10, 21 eller 42 km. Däremot ställde jag upp i rekordmånga lopp (14), sprang i rekordmånga länder (8) och satte nytt träningsrekord under ett kalenderår (just nu: 1439.4 km), en avsevärd ökning jämfört med 2015 då förkylningar och gallsten saboterade stora delar av höstens träning. Men det har jag ju redan avhandlat i inlägget om Den Långa Vägen Tillbaka, som snabbt klättrade upp till tredje plats på listan över mina mest lästa blogginlägg. Så det tänker jag inte älta igen även om jag just nu dras med ont i ryggen och får ägna mig åt att gå istället för att springa.

2017 då? Ja, jag vill gärna komma ut ännu mer i skogen – både med löpskor och vandringsskor – och försöka få till fler tempopass, för några sådana har jag egentligen inte haft alls under 2016. Kanske dags att äntligen bita ihop och börja köra intervaller eller backträning eller något annat som bara känts jobbigt? Eller stryketräna?

Jag har också lovat mig själv att inte springa så många lopp och vem vet, det kanske bara blir tre? En ny Classique des Riviera i mars och sedan debut på Göteborgsvarvet i maj, ett lopp som man förstås måste ha på sitt CV. Sedan hade det varit kul med en halvmara till utomlands, varför inte i Montreal i september? Eller en spontanutflykt till Sankt Olof om det är bra väder? Men fler än så lär det inte bli, även om det förmodligen kommer att kännas lite tomt. Jag gillar verkligen att springa lopp, trots att jag inte springer särskilt snabbt och inte fightas om några placeringar. Men loppen fungerar ofta som en bra morot för att lägga upp träningsplaneringen. Samtidigt upptäckte jag i slutet av året hur skönt det är att ”bara” sticka ut och springa utan att ha något speciellt mål, två, tre eller fyra veckor framåt i tiden. Och den känslan vill jag försöka hålla fast vid genom att springa färre lopp under 2017.

16 hbg marathon

Någon mer mara lär det inte bli – fem får räcka och jag njuter fortfarande av att tänka på den sista kilometern, ja sista milen faktiskt, på klassikern mellan Marathonas och Athen där jag hade betydligt piggare ben än i någon av mina fyra tidigare maror. Visst, man ska aldrig säga aldrig – och det är klart att det är frestande att vara med i startnummerlotteriet till New York Marathon – men samtidigt känns det faktiskt som att fem maror får räcka. Däremot skulle jag gärna ställa upp i stafettdelen av Helsingborg Marathon och då helst den sista sträckan, den jag njöt minst av när jag sprang i september och som jag gärna vill ha revansch på. Någon som behöver en extra medlem i laget?

RunTobyRun!

PS. Uppdatering om ryggen: fortfarande värst när jag suttit still eller legat i sängen och det känns som om ryggen ”låst sig”. Men så länge jag är uppe och rör mig så är det ändå rätt okej. Gick just 5.5 km i lugnt tempo och det funkar, lite ömt men ändå. Däremot lär det nog dröja till 2017 innan jag vågar pröva på att springa igen. Tur att det inte är så långt dit!

ATEN: alla marors moder

ath19

FLER BILDER HITTAR DU HÄR!

gerkland
# 36 – 161113
Athens Authentic Marathon, 42.2 km
4.28:53 (6:22/km)

Min sista mara blev inte den snabbaste, men så var den heller inte den lättaste. Inte den vackraste heller – ändå är det nog denna jag kommer att vara mest stolt över. Och det känns minst sagt kultigt att ha sprungit i staden Marathon – platsen där allt började!

Men vi backar bandet. Har ju känt mig risig ett par dagar (se föregående inlägg) och denna gången kändes det inte som någon hypokondri.  Men när jag vaknade vid 5-rycket i morse kliade det inte längre i halsen och ömheten i kroppen var oxå borta. Däremot kom det lite torrhosta i bussen ut till Marathonas. Hade jag tittat lite mer på vägen hade jag kunnat se att det var mycket utför – och eftersom bussen körde löpvägen via den flera mil långa Marathonos-avenyn så hade det varit rätt lätt att inse vad som väntade: 250 meters stigning och en total elevation på närmare 500 meter vilket gör detta till en av de jobbigaste stora marorna (rekordtiden är mer än 7 minuter långsammare än Berlin).

Framme i Marathon blev vi mer eller mindre avtvingade våra ombytespåsar direkt – trots att det återstod mer än två timmar till start, en låååång tid vi fick tillbringa med plastpåsar som värme…

Pratade med nägra svenskar innan start och överlag var det god stämning i fållan. Lite trångt i början, trots att de tio startgrupperna släpptes iväg med lite mellanrum.

I princip är det raka spåret till Aten förutom vid  4-6 km där löparna rundar de atenska soldaternas grav (grekerna vårdar ju sin stolta historia ömt). Det är fint runtomkring men man ser inte så mycket av landskapet för alla slitna hus och affärer längs vägen, som en trist förort men det är i alla fall många ute och hejar så det är bra stämning längs vägen.

route_marathon_full
Karta och banprofil hämtad från athensauthenticmarathon.gr

Öppnade försiktigt och hade nästan 31 minuter på första 5, därefter klart under 30 minuter på de kommande femmorna så att jag låg under 6 min/km både vid 15 och 20 km och bara marginellt över efter 25 km. Oväntat bra, trots förberedelserna och bristen på farthållare.

Vid det laget hade vi passerar flera tunga backar: först 15-16 km, sedan ännu tuffare vid 19-21 och sen igen vid 24, 25, 27, 29 och sedan den värsta av dem alla vid 30-31 km. Puh! Vid det laget hade jag börjat gå uppför och kände mig rätt trött – men döm min förvåning när det började gä utför och jag gjorde jättebra tider mellan 31 och 35 km.

Det gick så bra att jag hann börja tänka: tänk om det händer mig något? Trampar snett? Får kramp? Eller den värsta krämpan av alla: drabbas av övermod. Den berömda väggen kändes i alla fall långt borta.

Nästa halvmil körde jag run-walk-run med en minuts gång vid varje kilometerpassering men från 40 km var det fullt fokus på att gå i mål. Sista kilometern sluttade återigen kraftigt neråt och plötsligt svängde vi in på gamla Panathiakosstadion och in under målportalen. Mer än kvarten snabbare än i Helsingborg – trots alla backarna – och en tid under 4.29. Det är jag förstås helnöjd med efter förutsättningarna och banan.

Hittade snabbt mitt ombyte och lämnade in min medalj för gravering. De sa max en timme men efter två gav jag upp när en snubbe påstod att han väntat tre. Men i stort funkade arrangemanget bra – lättaste förbättringen är att flytta expon in till centrum istället för en timme ut med spårvagnen till Pireus… Det var i segaste laget.

Det känns kult att ha sprungit denna sträckan och det hade förmodligen varit svårt att hitta en bättre slutpunkt på min fem lopp korta marakarriär!

Mellantider:

5 km: 30:51
10 km: 1.00:30 (29:31)
15 km: 1.29.54 (29:24)
20 km: 1.58:42 (28:48)
21.1 km: 2.05:24
25 km: 2.30:27 (31.45)
30 km: 3.06:07 (35:40)
35 km: 3.40:42 (34:35)
40 km: 4.14:58 (34:16)
42.2 km: 4.28:53

Värt att notera ur statistiken:
* Snabbaste kilometertid: 5:20 (17-18 km)
* Långsammaste kilometertid: 9:14 (31-32 km)
* Anmärkningsvärdaste kilometertid: 5:55 (34-35 km)
* Antal kilometertider under 6 blankt: 18 (varav 14 i rad mellan 5 och 19 km)
* Spurttid 40-42.2 km: 13:55 (6:19/km)
* Stinten mellan 25 och 42.2 km tog 1.58:26 vilket är den överlägset snabbaste av mina moderna maror (har inga tider kvar från Stockholm 1987). Det är 9:34 bättre än Köpenhamn 2013 och hela 31:24 bättre än i Barcelona 2014!

RunTobyRun!
följ mig även på www.facebook.com/runtobyrun!

 

Mot Marathon??

image

Är på plats i Grekland men frägan är om jag verkligen kan springa i morgon bitti? Kroppen känns skum och det kliar lite i halsen och det känns förstås jättesurt nu när formen varit så bra.

Kände det redan i går morse och det har tyvärr inte blivit bättre så vi får se.. Till starten i Maratonas ska jag oavsett – det är ju ett kultställe för långlöpare – och kanske blir det till att gå hem. De har faktiskt en klass för speedwalkers och totaltiden är, liksom för de som kutar, 8 timmar och det borde ju inte vara omöjligt. Det motsvarar 5.3 km/h att jämföra med cirka 7 km/h på mina veckogångbonuspass.

Har ett hotell i bra läge nära slutstationen på flygbuss x95 och cirka 1 km från mål och det blir ju skönt att ha nära hem efteråt. Expon, däremot, dit alla löpare måste bege sig för att få sina nummerlappar ligger nästan ute i Pireus. Spårvagnen dit tog nästan en timme (det är gott om trafik i Athen…) och som om det inte var nog tog det rejäl tid att komma ut därifrån och sedan tillbaka med samma spårvagn…

image

Grekerna är inte dumma utan lämnar ut nummerlapparma direkt innanför dörren och tröjor i slutet av slingan, en serpentin utan genvägar i två plan som får vilket Ikea-varuhus som helst att blekna.

I övrigt märks det tydligt i stan att något är på gång. Misstänkta löpare överallt, många italienare, horder av japaner och en och annan svensk.

På flygplatsen i Wien, där jag bytte plan i morse, hamnade jag bredvid ett italienskt par och en amerikan som försökte övertrumfa varandra. Amerikanen var väldigt nöjd med sin insats i Chicago – åtminstonde första halvan men när italienaren kontrade med att räkna upp vilka elva maror han sprungit – i år… – blev det rätt tyst.

Elva maror är respekt, oavsett om det är samma år eller under en livstid. Jag är nöjd med mina fyra och hade väldigt gärna avslutat ”marakarriären” med en femte i morgon på klassisk mark.

Vi får väl se hur det blit med den saken…

RunTobyRun!

Mot Marathon!

I går kväll började det snöa.
I natt vann Trump.
Och för en stund sedan packade jag ner mina löparskor inför söndagens utmaning och starten på klassisk maramark i Marathonnas.
Inte undra på att det känns lite upp och ner just nu…

Prognosen pekar på runt 15 grader vid start och sedan runt 20 grader vid målgång och det kommer onekligen att bli annorlunda på alla sätt och vis än gårdagkvällens runda där mina fotsteg ramades in av ett lätt snöfall. Vad det nu skulle vara bra för, i morse smälte det förstås bort igen.

route_marathon_full
Karta från athensauthenticmarathon.gr

Alla marors moder börjar rätt behagligt, men från 15 till 30 km går det sakta uppför, totalt omkring 250 meters stigning och jag har blivit varnad för att gå ut för hårt – vilket kan vara lite svårt eftersom det inte kommer att finnas några farthållare utan de 18 000 löparna släpps iväg i tio olika startgrupper med några minuters lucka emellan.

Så värmen kan bli en nöt, att hålla ett lagom tempo utan att springa och titta på klockan hela tiden en annan men eftersom startgrupperna är seedade efter det bästa resultatet de senaste tre åren finns det förhoppningsvis några lämpliga kandidater att ta rygg på och hålla ett jämnt tempo. Min startgrupp, nummer 7, sticker iväg 09:19 på söndag (08:19 svensk tid) och sedan får vi se hur lång tid det kan ta..

I Helsingborg grejade jag ju planen i 33 km, vilket var nytt rekord, och hade säkert grejat det några kilometer till om det inte var för att jag tröttnade på att springa omkring och vara kissnödig… Hade hållt mig i typ två mil och tyckte att det fick räcka…

Målgången på antika Panathiakosstadion i Athen lär vara magisk – hoppas jag fortfarande är pigg i ben och huvud när jag kommer dit så jag har tid och ork att njuta!

RunTobyRun!

Bilder från Helsingborg marathon

Med stort tack till arrangörerna och Helsingborgmarathon.se som upplåter sin bildbank till oss löpare! Klicka på bilderna för att se dem i större format med bättre upplösning!

Det finns också en 9-minutersfilm, som en av farthållarna i min grupp (4:30) spelade in medan vi sprang. Bra jobbat! Filmen hittar du här: https://www.youtube.com/watch?v=-wgX_M75vbI&feature=youtu.be

hbgm1

Maria Park (28 km?)

HBGM2

Pålsjö slott, 33 km

image

Pålsjö slott, 33 km

image

Pålsjö sliott, 33 km

HBGM4

Gröningen, 42 194 meter…

hbgm8

…och 42 195,5 meter!

I eftertankens kranka stelhet

Hbgm
Lugnet vid starten i Helsingborg, en dryg timme före start.

Marathon är i längsta laget – men trots det har jag bestämt mig för att springa detta kraftprov en sista (?) gång: marornas mara.

Visserligen lyckades jag inte springa hela vägen i lördags, men första 35 km var ändå helt okej. Benen och fötterna var förstås sega på kvällen men redan dagen därpå kändes de så pass OK att jag hade kunnat sticka ut och jogga om jag hade varit tvungen. Så bra har det inte känts efter någon av mina andra tre maror.

Tar också med mig den positiva känslan av att jag hade mycket bättre ork under halvan av loppet, som jag denna gång gjorde 23 minuter snabbare än i förra försöket (Barcelona 2014), Det visar att taktiken var rätt bra, trots allt.

Och tiden, 4.44:44, var ju också lite speciell… Trodde jag sprang i mål på 4.44:47 så det var inget jag höll koll på när jag ångade in på upploppet.

Så det blir en till – en sista mara (jo, jag vågar nog påstå det): i Aten den 13 november med start i Maratonnas och mål på klassiska Panathiakosstadion. Alla marors ”mamma”… Sen behöver jag inte göra fler, halva sträckan duger utmärkt!

RunTobyRun!
(www.facebook.com/runtobyrun)