Lätt på foten

Den Långa Vägen Tillbaka – del 7: det blåste som sjutton i lördags när jag gav mig ut på min första riktiga löprunda efter operationen. Och det gick över förväntan – betade av 6 kilometer i ett tempo som jag i den hårda vinden skulle ha varit nöjd med även i o-opererat skick!

I dag tog jag det något lugnare, njöt av solen och passade också på att stanna två gånger för att hämta andan innan jag spurtade hemåt efter totalt 7.6 km. Det var en jätteskön känsla, det kändes verkligen som att jag är på väg tillbaka – och dessutom allt lättare på foten. Eller på fötterna, kanske man får säga…

Förra hösten sedan skrev jag ett inlägg om det här med att titta på vågen, kallat Självplågarvecka, där det stora självplågeriet inte var mitt eget utan att se min chef genomlida ännu en lunch bestående av två finncrisp och en bytta kvarg.

Från att ha tittat på vågen en gång om året – och då suckat över att jag närmade mig tresiffrigt – har jag blivit en allt flitigare vågtittare. Kanske för att det hösten 2012 började bli allt roligare, för i takt med att jag började komma upp i träningsrundor om 8 kilometer i snitt så började också kilona att rasa. På sju månader försvann 16 kilo med en lägsta notering på 85,4 kilo, ett par veckor efter Copenhagen Marathon, min lägsta matchvikt sedan slutet av 1900-talet.

VIKTIG KURVA
Oktober 2012-December 2015

Men sedan började det klättra uppåt igen, sakta men säkert, och i augusti visade vågen stadigt runt 92 kilo för att i dag, efter löprundan, stanna på 84,2 och där får den gärna stanna, jag har ingen ambition att försöka komma ner på 80 kilo.

Hur blev det då så här och så snabbt? Samtidigt som jag tappat omkring 11 veckors träning? Ja, givetvis måste min numera bortopererade gallblåsa haft ett finger med i spelet och påverkat ämnesomsättningen. Men det kan också bero på att jag ”tack vare” problemen med gallan tänkt till lite mer över fenomenet mat och framför allt undvikit att äta mycket av fet mat, vilket också bidragit till att gå ner i vikt.

Ska bli spännande att se vad vågen stannar på om ett halvår, när jag förhoppningsvis kunnat träna ordentligt och även kunnat genomföra några planerade långlopp.

RunTobyRun!

Första snigeljoggen efter operationen

15decefterop

Den långa vägen tillbaka – del 6: De första dagarna efter galloperationen tog jag det väldigt lugnt. Läste lite, gosade med katten som var ovanligt gosig (som om han förstod att det var precis det jag behövde), tittade på några avsnitt av gamla TV-serien ”En förlorad värld”, slösurfade vid datorn och planerade nästa löpår – för en efter en började små påminnelser dyka upp i min mailbox med erbjudanden om att anmäla sig till Sydkustloppet, Copenhagen Half Marathon och andra trevligheter.

Är det något jag lärt mig av den här hösten så är det att inte planera för mycket, men visst började tankarna springa iväg och rätt vad det var så hade jag halva säsongen klar – givetvis med utryme för såväl improvisationer som små bakslag…

Innan jag lämnade sjukhuset sade doktor Ulf att det var bra om jag kunde komma igång ganska snabbt med att gå, så i går tog jag min första promenad (2.4 km). Det var ett härligt solsken men fortfarande ganska hårda vindar och det såg lite svajigt ut i den jättelika byggkranen som reste väggarna till en ny villa mellan vårt hus och skolan.

I dag var det desto gråare när jag gav mig ut på ett nytt varv runt byn, men det hade i alla fall hunnit sluta regna under den timme jag satt i kö vid datorn och försökte få loss biljetter till Adeles konsert i vår.

Byggkranen var borta från nybygget där byggjobbarna redan börjat lägga tak. Ett ensamt äpple satt kvar på grenarna vid det gamla fina huset i hörnan och nere vid järnvägsspåren pågick det också febril aktivitet. Nästa helg ska tågen börja stanna här på linjen mellan Malmö och Trelleborg men det är mycket kvar att fixa.

Funderade en stund över om de verkligen kommer att hinna färdigt  i tid – och hur härligt det kommer att bli för oss att kunna ta tåget in till stan. Kanske ska jag ta en trösttur över till Köpenhamn redan i morgon kväll för att lyssna på lite hårdrock (Hammerfall + Pretty Maids) som kompensation för att jag gick bet på Adele (Gillar du också musik? Kolla i så fall ”övriga bloggar” i toppmenyn). Men mest funderade jag på om jag skulle våga röra mig lite snabbare. Trots allt är det ju bara sex dagar sedan jag opererade bort gallblåsan men det har ju känts bra när jag varit ute och rört på mig så jag tog chansen och ökade tempo från hyfsat snabb promenad till snigeljogg  (7:38/km) och det gick över förväntan!

Visserligen fick jag hålla mig om magen en bit, inte för att det gjorde ont utan för att det kändes som att magen studsade för mycket och behövde hållas på plats.

Och loppen då? Jo, jag har anmält mig till Nytårslöbet i Köpenhamn igen. Det blir fjärde året i rad men första gången som jag ställer upp på milen för jag kommer definitivt inte att vara redo för en halvmara.

Det gäller som sagt att skynda långsamt 🙂

RunTobyRun!

Galla och blogg till 1000

Den långa vägen tillbaka – del 5: Så var det gjort! i torsdags opererade doktor Ulf bort min gallblåsa och diverse skräp som inte borde varit där, bland annat en gallsten som var stor som en normal hasselnötskärna. Inte undra på att jag haft ont!

Nu väntar ytterligare några dagars vila, kanske en eller annan promenad runt byn om det inte stramar för mycket i något av de fyra igensydda hålen. För att sedan, sakta men säkert trappa upp träningen igen. Grundregeln är enkelt: gör det inte ont så är det ok och gör det ont, ja då ska jag förstås ta det lugnt.

Första rundan blir förstås speciell, inte bara för att det blir den första någonsin utan gallblåsa utan även för att det blir årets 100:e, vilken normalt brukar inträffa i början av oktober men den här hösten har ju inte riktigt blivit som jag hade tänkt.

På grund av operationen och nio veckors förkylning i höst har jag hittills i år bara kommit upp i 945 km – att jämföra med i fjol när jag passerade 1000 km den 13 oktober. Det blir ett halvår, där jag knappt kommer upp i hälften av den den sträcka jag betade av förra hösten men det är skit samma, bara jag kommer igång igen och kan börja träna långsiktigt!

*

Apropå siffror så passar jag på att titta till statistiken på jogg.se (där denna blogg också publiceras) och noterar att det mest lästa inlägget nu passerat 1000-strecket och ytterligare två är på god väg till samma milstolpe. Fantastiskt – inte minst med tanke på att de här inläggen om triathlon och beslutsångest har över ett år på nacken och att de fortfarande lockar till läsning. Den 8 september, inför bloggens ettårsdag, hade den mest lästa precis passerat 750…

Som jämförelse kan jag nämna att detta träningsårs mest lästa inlägg (dvs från den 19 juni och framåt) visats 480 gånger. Bra siffra det med!

blogg1000

Första milen på tre månader

Den långa vägen tillbaka – del 4: Ett glädjande besked från Region Skåne och ett lika glädjande träningspass – ja, så kan den gångna veckan sammanfattas!

En fördel med att bestämma sig för att skynda långsamt med sin träning är att träningsmålen inte blir för orimliga – och därmed lättare att nå. Att jag dessutom klarat av nästa månads träningsmål redan nu ger förstås en extra boost!

Tanken var att jag innan den 13 november skulle sprungit 6.7 km i 5:30-tempo och 11 km i samma tempo innan lucia – det målet klarade jag av i går utan några större problem och det kändes förstås jätteskönt efter den här pisshösten. Nästa mål är att springa 15 km i samma tempo innan den 13/1 men jag boostar gärna mig själv genom att fixa även det målet i förtid.

Dock: jag har haft en tuff höst och jag kommer att gå fortsatt försiktigt fram och sakta men säkert öka träningsmängden. Mina förkylningar (7+2 veckor) var ju inte särskilt kul men det har ändå betydligt lättare att tackla än mina problem med gallblåsan och ett antal anfall som inneburit besök på akuten. Att avlägsna denna är ett enkelt kirurgiskt ingrepp men väntetiderna på operation kan vara så mycket som 10-11 månader och jag har därför inte haft några större förhoppningar om att det skulle bli av innan nyår. Men min läkare har bedömt mig som akut och om allt går enligt planerna så blir det av redan den 26:e. Det blir min första operation någonsin och på köpet har jag fått mitt första högkostnadskort inom vården – en historisk händelse!

Återhämtningen efter den här typen av operationer går i regel snabbt och det är fullt möjligt att börja träna igen bara några dagar senare – vilket jag förstås hoppas på!

RunTobyRun!

 

Ser fram mot DLVT (Den Långa Vägen Tillbaka)

Fem veckors hosta – och så en inflammerad gallblåsa på det och väntan på operation. Nej, 2015 blev verkligen inte det löpår jag hade hoppats på. Och om uppförsbacken kändes tung redan efter all denna hosta – som fortfarande inte gett sig – så blev den riktigt brant igår när jag fick min ”dom” efter två dagars undersökningar på sjukhus: min gallblåsa ska bort.

Första anfallet trodde jag var matförgiftning, andra kändes inte bra och även om det nu blir några veckors väntan på mitt livs första operation – och då är jag ändå snart 48 – så känns det bra att ha fått svar på varför jag mått dåligt. Och jag fick verkligen fantastiskt bra hjälp på SUS i Malmö och behövde bara vänta 6 minuter (!) på akuten innan de satte igång. Stort tack!

ddsfa

Våra danska vänner säger inte höst utan ”efterår” (precis som våren är ”förår”), vilket indikerar att det är sommaren som är året, det vi lever för och lever av. Men är det något jag uppskattar med det svenska klimatet så är det just att vi har tydliga årstider och ju tydligare desto bättre. Jag gillar inte när det är fyra månader i olika nyanser av grått och med äckligt skånskt pissregn på tvären. Jag gillar när det är sommar, förstås, och våren när allt knoppas och slår ut. Jag gillar klara, fina höstdagar och när det är riktig vinter. Som den härliga dagen i vintras (se bilden) då det trots snö och kyla var snudd på magiskt att snöra på sig skorna och ge sig ut.

Visste jag dessutom att snön skulle ligga kvar ett par månader så skulle jag förstås gräva fram mina gamla skidor, eller köpa ett par nya. Vi hade en sån vinter för 5-6 år sedan men statistiskt lär den dröja så löpingen duger bra för mig och när den här sabla hostan väl ger sig ska jag försöka ge mig ut på en lätt morgonrunda, ett varv runt byn eller så (2.4 km). Det kommer nog att bli som Bambi på hal is och egentligen gillar jag inte att löpa på tom mage, men som det är nu så är jag mindre öm i magen när jag vaknar än på kvällen så det är värt ett försök.

Ser fram mot Den Långa Vägen Tillbaka. Snart kommer jag!

RunTobyRun!