Time-out

Så var det uppförsbacke igen. Vänster knä hae börjat ömma igen och allt känns bara så himla surt. Två bortkastade månader blir kanske tre eller fyra, vad vet jag, innan jag kan komma igång med träningen igen. Det känns inte kul alls, känner bara för att rulla ihop mig som en katt och sova bort vintern.

Det krävdes en hel del vilja och pep-talk för att lura ut mig på gårdagens runda och med facit hade det förstås varit bäst att låta bli för efter knappt 2 km började det ömma i knät igen och det var bara att fortsätta varvet gåendes.

Nej, jag har inte varit för ivrig upp ur startblocken utan tagit det nästan överdrivet försiktigt. 2 rundor i veckan om 4.5 kilometer, inte mycket alls och långt ifrån den träningsdos jag skulle vilja ha så här års (30-40 km/vecka).

Förutom det ömmande knäet känner jag mig väldigt trött och som att jag har en förkylning i kroppen, något skit som bara tickar och tickar och väntar på att få bryta ut. Och det är väl lika bra det, så jag blir av med den. Lägg dessutom till två månader utan att ha kunnat springa ordentligt, det sätter sig på humöret och jag känner att jag just nu inte är någon bra bloggare, att det inte gynnar någon att jag sitter här och beklagar mig gång på gång om knäet.

Så jag tar time-out och återkommer när jag har något roligare att berätta. Typ efter nyår. För nu ska jag försöka får tag på Medicinmannen och få honom att ta en ny titt på den där obstruerande kroppsdelen.

RunTobyRun!

Rapport från ett knä (som vill till Grekland)

Det är upp och ner just nu. I lördags kunde jag springa obehindrat 4.5 km utan att behöva hålla igen; utan att det ömmade lite i knäet efter första kilometern; utan att det gjorde ont efteråt. I dag gick det desto trögare…

Knäet var segt och stelt, ömmade lite, ja resten av kroppen likaså. Kanske fick den lite för omild behandling i söndags, när jag vikarierade som flyttgubbe, kanske är det något slags förkylning på gång. Hade hoppats kunna spinna vidare på den fina känslan från i lördags men icke sa nicke, men å andra sidan vore det väl konstigt om jag inte drabbades av några bakslag och så länge de är så här små är det väl okej.

Det blev till slut 4.5 km i ett betydligt lugnare tempo än det jag orkade hålla i lördags. Men so what, jag gjorde det, mycket tack vare att jag såg den här bilden framför mig: Marathonas.

Snackade nämligen med en kollega igår, som precis kommit hem från Grekland där hon sprungit sin första mara; klassikern mellan Marathonas och Athen. Debuten och den tuffa banan till trots lyckades hon ta sig i mål på en imponerande bra tid, vilket förstås gav mersmak och nu tar hon sikte på nästa.

Den entusiasmen smittade tydligen av sig, för även om dagens träningsrunda bevisligen gick runt en skånsk by, omgiven av mörka åkrar, var jag mentalt långt söderut och spurtade med lätta steg den sista kilometern av banan i Athen; den långa nerförsbacken, uppför det lilla guppet och in på den klassiska kultiga marmorstadion. Mållinjen, klockan klart under fyra timmar… Och så känslan att få den tunga medaljen om sin hals… Ja, det hade varit härligt att få uppleva igen, men nu har jag ju sagt att jag – förmodligen – inte ska springa några fler maror och så här, mitt i rehabiliteringsfasen, känns det som ett väldigt klokt beslut. Halvmaran i Liverpool i maj är inget dumt mål, det heller. Men sedan behövs det ju nya mål…

RunTobyRun!

 

Tung väg till mål

Lätt går det inte. Och kul är det inte heller. Men det måste gå, trots att knäet fortfarande inte känns helt hundra.

Hade en härlig utflykt till Skrylle i söndags, strövområdet i utkanten av Lunds kommun. Solen sken och det var en riktigt fin höstdag och det märktes, för det kändes som att alla var där. Knappt en enda ledig plats på hela parkeringen men – nog så viktigt – Ola och jag lyckades få plats på serveringen för fika efter våra 7 kilometer i skogen. Cheesecake och varm choklad. Inte dumt alls.

Tog det väldigt lugnt ute i skogen men orkade tyvärr inte hela varvet utan fick gå lite i uppförsbackarna vid 5-6 kilometer. Men jag hade inga känningar i knäet, förutom den där lilla som brukar infinna sig vid ganska exakt 1 kilometer, och det var min längsta runda hittills efter min ofrivilliga månadsvila så det var ändå ett fall framåt.

Fyllde på banken med 4.5 tunga kilometer igår. Det var riktigt segt. Inte kul heller och det hade förstås varit frestande att stanna inne och ta det lugnt i soffan men jag hade haft en fullmatad dag på jobbet och kände att jag var tvungen att komma ut för att rensa skallen och kroppen och så fick det bli.

Om några dagar är det ett halvår kvar tills Ola och jag ska springa halvmaran i Liverpool och det är förstås frestande att sätta upp mål och boka in några tävlingar på vägen. Men jag vågar inte det än, vill absolut inte riskera att köra för hårt och råka ut för en backlash med mitt knä för det vill jag förstås undvika till varje pris.

Därför bygger tidtabellen på ganska snälla delmål, som jag bör klara av bara jag får vara hel och frisk och kan träna så mycket jag vill utan att det ömmar efteråt. Första målet är att greja milen på träning:

  • 31/12: 10 km (6:00/min)
  • 31/1: 10 km (5:30/km)
  • 28/2: 15 km (5:45/km)
  • 31/3: 15 km (5:30/km)
  • 30/4: 21 km (5:45/km)
  • 20/5: 21 km Liverpool (5:30/km)

Noterbart är också, att så här års 2016 hade jag fortfarande siktet inställt på att komma upp i en träningsdos på 150 mil under ett år. I år får jag vara glad om jag kommer upp i 100. Så det är verkligen skilda världar. Allt jag vill nu, det är att få vara hel och kunna träna och springa obehindrat under hela 2018 – men det kanske är för mycket begärt?

RunTobyRun!

Blöt katt

Så dyker han upp igen i köksfönstret och trycker sin rosa nos mot fönsterrutan. Två stora ögon, ett ynkligt mjau. Jag öppnar dörren och han kommer fram mot mig och buffar mot handen med sitt huvud. Jag stryker honom över pälsen och känner att han är blöt. Tusan också, jag som precis skulle snöra på mig skorna och ge mig ut på en runda…

Sebbe Katt går ett varv och nosar kring matskålen och sätter sig sedan vid köksdörren igen och tittar vädjande mot mig för att bli utsläppt. Ah, tänker jag, då kan det väl inte vara allt för jävligt ute för i så fall hade han nog gått och lagt sig på soffan i stället. Men jag antar att han vill ut och försvara sitt revir för där var två dumma katter i morse som försökte göra sig märkvärdiga – ingen tvekan om vad som är på gång när man hör det där speciella skriket. Slagge på gång.

Snör på mig skorna, tar på mig reflexvästen och letar rätt på en mössa. Inte för att jag är särskilt sugen på att springa, egentligen, för kroppen känns trött och seg. Men jag har jobbat två kvällspass i veckan och inte kunnat springa sedan i lördags, så jag måste komma ut för att börja få upp flåset igen. Hoppas bara att knäet håller.

Kliver ut genom ytterdörren och inser att det inte bara regnat. Det blåser också, men vad f-n. Ger mig ut längs cykelvägen i ett lugnt tempo, viktigt att inte ta i för mycket och sabba rehabiliteringen av knäet. Efter en kilometer ungefär brukar det ömma till lite, men bara tillfälligt, och det gör det nu också. Några hundra meter senare börjar det regna igen, en rätt kraftig skur. Gissar att Sebbe Katt har hoppat upp på fönsterblecket igen för att bli insläppt, själv måste jag bita ihop några kilometer till.

Det är en sån där runda som inte går till historieböckerna som den snabbaste, den skönaste, den häftigaste eller den intressantaste i mannaminne, inte på långa vägar. Den var bara blåsig och blöt och jäkligt jobbig – en sån där runda som man bara vill klara av så fort som möjligt för att få komma in och ställa sig i duschen. Fast särskilt fort går det inte, 5 kilometer i 5:50-tempo, så det tar ett tag innan jag får min belöning.

Katten? Han har gått ut igen…

RunTobyRun!

Up and running

Man ska aldrig ropa hej förrän man kommit över bäcken, men idag lyckades jag springa mina första 3 kilometer sedan halvmaran i Montreal den 24 september. Och än så länge känns det bra i mitt vänstra knä. Ja, mitt högra också för den delen om det är någon som undrar.

Behandlingen hos Medicinmannen och fyra massagepass skulle göra susen, sade han och konstaterade hoppfullt att jag i dag borde kunna springa 4-5 kilometer utan att få ont i knäet.  Det blev 3 prick, ville inte ta risken att överanstränga mig, speciellt som det halvvägs började kännas lite konstigt i knäet och då blir det ju som det blir, att man lätt springer och spänner sig för att det kan komma smärta. Men det gjorde det alltså inte och nu, fem timmar senare, känns det fortfarande bra i ledbandet.

Tänker tillbaka på sommaren 2012, när jag tog upp löpningen igen efter 16 år och bestämde mig för att inte gå i fällan och springa för långt, springa för snabbt, utan börja måttligt med 3,0 km och sedan 3.4, 3.7, 7.5, 3.0, 3.0, 7.0, 5.0, 4.0… Det hade aldrig mitt gamla jag klarat av utan hade garanterat stuckit ut direkt på en milrunda i alldeles för högt tempo.

Nu är jag där igen – behöver börja om, ta det lugnt och sakta men säkert öka tempo och distans och går det som jag vill så gör jag min första riktiga avstämning på nyårsafton.

Re:boot:2018 – RunTobyRun!

PS. Under min ofrivilliga vila har Trafikverket varit bussiga och satt upp de röda pinnarna längs vägarna. Och på söndag går vi över till vintertid. Tycker egentligen inte om det; hade hellre bosatt mig i något varmt land fyra månader framöver men nu är det som det är. Och trots allt brukar december vara min bästa träningsmånad… DS.

Domen


Re:boot:2018 – del 2

I dag fick jag äntligen tid hos Medicinmannen, som undersökte mitt ömmande knä och konstaterade att jag har en lättare utnötningsskada på ledbandet. Men det kunde varit betydligt värre och med lite tur kan jag vara up and running redan inom fjorton dagar.

Han är fantastisk, Medicinmannen, det har flera vänner redan konstaterat och jag kan inte göra annat än att hålla med. Han är inte bara duktig, han är rolig också och vissa grejor känns som rena trolleriet.

Som när jag fick ligga på rygg med benet stäckt uppåt i 45-graders vinkel och skulle hålla mot när han pressade neråt, vilket jag fick kämpa för att klara – men det gick. Sen tryckte han lite på bäckenet och sa åt mig att göra om samma sak en gång till – och då var benet som en mjuk spaghetti, plötsligt fanns det inte den minsta kraft kvar. Så tryckte han någonstans igen innan vi prövade en tredje och sista gång och då kunde jag, lika plötsligt, hålla mot igen. Visst, det handlar om att lura hjärnan men ändå…

Så ledbandet är överansträngt, men det är ingen allvarlig skada utan en nötning som förmodligen beror på att den långa muskeln upp genom låret är lite för svag, vilket i sin tur förmodligen beror på att korsbenet i ryggslutet är lite snett – vilket i sin tur kan bero på att mitt ena par löpardojjor är lite för mjuka och de bör jag nu undvika att springa i. Däremot kan jag fortsätta springa i det färskaste paret, de Jamaica-färgade och Bolt-snabba med fastare sula som jag köpte i somras och det känns bra för de trivs jag mycket bättre i.

Håll nu alla tummar och fötter för att nästa rapport blir desto gladare!

RunTobyRun!

 

 

Re:boot:2018

Är nu uppe i tre veckor utan löpning och det känns förstås som en evighet, speciellt med tanke på att jag förgäves försökt få tag i Medicinmannen för att få en koll på mitt vänstra knä. Sedan börjar, förhoppningsvis, omstarten med mål den 21 maj nästa år i Liverpool.

Det finns förstås roligare bloggar att läsa om än en löpare som känner sig ynklig för att han inte kan ge sig ut och kuta och njuta av höstens alla färgskiftningar. När han hellre vill ut och röra på sig trots motvind och pissregn på tvären, bara för att det är så skönt att ställa sig i duschen efteråt och vrida på varmvattenkranen så att fönstret immar igen. När han vill kunna stanna någonstans ute på slingan, titta upp mot himlen och låta sig träffas av ett lätt vemod när ännu ett gäng flyttfåglar sveper förbi mot varmare breddgrader (och vem skulle inte vilja hänga med?).

När det värsta med hans ynklighet är att han inte har någon prognos. Att allt hade varit så mycket lättare om bara han fått till den där undersökningen och Medicinmannen kunnat konstatera att det räcker med en veckas vila eller att det krävs vila till nyår eller rehabträning eller vad som helst, då är det så mycket lättare att hantera och lägga upp en plan. Som för två år sedan, när han sjösatte DLVT – Den långa vägen tillbaka eller Den långa vägen till Monaco. Ja, det gick ju bra den gången, trots operation och andra hinder som dök upp längs vägen.

Nu är det Re:boot:2018 som gäller – och målet är redan spikat. Den 21 maj ställer sig Löp-Ola och jag på startlinjen för Liverpools halvmarathon – ett lopp i Rock’n’roll series, precis som det senaste äventyret i Montreal. Den här gången lär det väl dyka upp en och annan Beatleskopia längs vägen, som bland annat passerar klassiska Penny Lane.

Men som sagt, det gäller att skynda lagom och prio ett är att få koll på knät.

RunTobyRun!