Etikettarkiv: Re:boot:2018

Dags för Liverpool!

På fredag är det äntligen dags att sätta sig på flyget till Liverpool för att få en liten smakbit av denna klassiska Beatles-stad. Synd bara att vänster knä riskerar att göra denna efterlängtade resa till ett löpmässigt antiklimax…

Men, ni vet hur det är – det sista som överger en löpare brukar vara hoppet… Och visst känns det lite bättre i knät, jämfört med för en vecka sedan? Har just kommit hem från Lund, där jag ”sprang om” Lundaloppet och det gick lättare och betydligt snabbare än det gjorde förra helgen och än så länge känns knät ganska hyfsat.

Hursomhelst, det ska verkligen bli kul att få se hur det ser ut på Penny Lane, the Cavern Club, Strawberry Fields och kvarteren där Fab Four växte upp. Det lär säkert också dyka upp en och annan Beatleskopia längs banan, där band efter band spelar för att peppa löparna och det väl knappast är någon högoddsare att något av dem spelar Help! eller She Loves You.

Hur det var med Beatles och löpning är förmodligen höjt i dunkel. I bandets katalog hittarjag bara en enda låt med ordet ”run” i titeln, Lennon/McCartneys Run for Your Life på  Rubber Soul från 1965 – fast den handlade knappast om löpning. Och förmodligen var den bara med som utfyllnad, John lär i alla fall ha sagt att den knappast hörde till hans favoritlåtar. Inte mina heller.

När Beatles splittrades bildade Paul bandet Wings, som bland annat gav ut skivan och låten Band on the Run – men den syftade nog inte heller på någon halvmara runt Liverpools gator.

Beatlesnostalgi och löpning i all ära – självfallet hade det också varit skoj om Löp-Ola och jag kunnat tajma in lite fotboll nu när vi ”ändå” är i England, antingen med Liverpool FC eller med Everton men tyvärr landar vi en vecka för sent. Och till skillnad mot de löpare som springer helmaran kommer vi inte att få så mycket fotbollskultur längs vägen, 42-löparna rundar nämligen de båda lagens hemmaarenor som ligger på varsin sida om en park. Vi andra får nöja oss med att springa upp och vända på Penny Lane. Alltid något.


Hur det ser ut i Liverpool under löparfesten kan du bland annat se på denna video på YouTube.

Nåväl, rock ‘n’ roll-halvmaran i Liverpool var tänkt som en härlig belöning för allt rehabslit i vinter och runt påsk började det gå riktigt bra med löpningen. Så bra att det kändes fullt realistiskt att springa hela vägen och gå i mål under två timmar. Men så började knät spöka igen och de senaste fyra veckorna har det bara blivit två mils löpning – sammanlagt – och det känns förstås ganska tungt, långt ifrån den uppladdning jag hade hoppats på och kanske är det så illa att Liverpool blir min sista löprunda på ett bra tag, vi får väl se.

Hela vintern har jag försökt tänka nyktert och varit inställd på att det kanske inte skulle gå vägen, som jag hoppats. Att jag skulle tvingas ta till plan B – att inte springa någon halvmara utan ”bara” lördagens 5-kilometer runt Liverpool Waterfront, ja jag har till och med funderat över vad som krävs för att gå halvmaran och jodå, det borde faktiskt funka eftersom maxtiden är rätt generös (3:30) vilket innebär att det ”räcker” att hålla ett hyfsat promenadtempo på 10 blankt per kilometer. Men det lär knappast kännas särskilt kul – speciellt inte med tanke på att jag egentligen är där för att springa…


Knän = braåha i löpsammanhang.

Så frågan är… Ska jag skippa 5 km för att komma utvilad till halvmaran och därmed öka mina chanser att ta mig runt denna? Eller ska jag strunta helt i halvmaran, den kommer ju ändå inte att vara särskilt hälsosam, och rikta allt fokus på halvmilen?

Just nu lutar det åt att jag försöker ta mig runt ”femman” i halvlugnt tempo för att  sedan  – om kroppen känns bra när jag vaknar på söndag – försöker springa så långt jag kan på halvmaran. Blir jag trött eller får ont så är det bara att börja knalla… Men om jag grejar att springa första tredjedelen (7 km) innebär det att jag buffrar en massa ”reservtid” och kan promenera resten utan stress (12 min/km istället för 10 min/km).

Jag får helt enkelt gå på dagsformen och sunt förnuft och känna hur mycket kroppen klarar av.

Loppen i Liverpool ingår i Rock’n’roll Series och det brukar vara folkfest med en massa band utplacerade längs banan, precis som i Montreal. Även här får man en gitarrformad bonusmedalj om man springer båda dagarna. Fast, vad är egentligen ytterligare en medalj i samlingen  jämförelse med ett fungerande knä?

Skriver en kort rapport i helgen och sedan lite längre när jag är hemma igen och gjort vid några bilder från resan. Du kan också följa hur det gick på Facebook!

RunTobyRun!

 

 

Nej, nej, nej

Så var det dags igen – ont i knäet – men inte på samma ställe som förut och har jag tur räcker det kanske med en veckas vila innan jag kan köra igång igen.

Det var i onsdags kväll och jag närmade mig slutet på ett lugnt pass på löpbandet, när det plötsligt gjorde lite ont i knät, åt menisken och utsidan till men inte värre än att jag kunde springa klart passet.

Tänkte inte så mycket mer på detta förrän nästa kväll, när jag pustade ut i soffan efter  ännu en kundvagns-slalom på Ica Maxi då det började ömma igen. Gårdagens bowling gjorde väl knappast saken bättre men kanske inte så mycket sämre heller.

Efter sju månaders vila, rehab och återuppbyggnadsträning är detta förstås det sista jag ville råka ut för. Förvisso har jag hela tiden varit medveten om risken för en andra backlash, samtidigt har jag byggt på träningen steg-för-steg, just för att undvika att hamna där igen. Nu på slutet har träningen känts riktigt bra och jag trodde nog  att vid det här laget borde risken för en backlash varit över.

Nu ska vi inte kasta in några handdukar utan vi får se hur det känns om jag vilar lite. Ontet sitter trots allt inte på samma ställe som förut (insidan, ledbandet) och kanske är det så enkelt att det är kroppens sätt att be mig ta det lite lugnt ett tag. Att jag belastat annorlunda nu när jag börjat springa utomhus igen, mestadels på asfalt. Dessutom har jag en gryende förkylning, så  jag hade förmodligen fått ställa in några pass i alla fall, så det är inte hela världen.

Återstår att se hur detta påverkar mina planer för den närmaste tiden. Hade tänkt försöka springa en hel del nästa helg, då jag har långledigt, sedan springa Lundaloppet den 5:e och slutligen vårens stora mål, Rock’n’roll Half Marathon i Liverpool den 20 maj.

Du får gärna hjälpa till att hålla tummarna!

RunTobyRun!

 

Sen i utvecklingen…

Dagens runda: Limhamn-Kalkbrottet-Lernacken-Sibbarp-Limhamn

Det är inte bara vitsippor och raps som är sena ur startblocken i år, detsamma gäller min form och alla har vi något att skylla på. För vårtecknen handlar det förstås om den sena förvirrade vinter, som drabbade Skåne när ingen hade någon nytta av den,  i mitt eget fall om rehaben för mitt vänstra knä.

Låt oss kasta en snabb titt i backspegeln. För fem månader sedan, den 16 november, trodde jag att jag kommit över mitt knäont och började sätta upp mål för ett halvårs träning fram till halvmaran i Liverpool den 20 maj. Ett par veckor senare högg det till i knät och resten, ja det är ju en lång och seg historia men nu känns det som att jag verkligen är på gång igen och det känns så bra!

Det jag skrev den 16 november var: tidtabellen bygger på ganska snälla delmål, som jag bör klara av bara jag får vara hel och frisk och kan träna så mycket jag vill utan att det ömmar efteråt. Första målet är att greja milen på träning:

  • Mål 1: 10 km (6:00/min) senast den 31/12.
    (klarade målet först den 13/2: 5:59/km)
  • Mål 2: 10 km (5:30/km) senast den 31/1.
    (klarade målet först den 24/3: 5:24/km)
  • Mål 3: 15 km (5:45/km) senast den 28/2.
    (klarade målet först den 2/4: 5:36/km)
  • Mål 4: 15 km (5:30/km) senast den 31/3.
    ( ej uppnått målet ännu )
  • Mål 5: 21 km (5:45/km) senast den 30/4.
    ( ej uppnått målet )
  • Mål 6: 21 km Liverpool (5:30/km) den 20/5.
    Ändrat målsättningen till (5:44/km)

Som sagt, i stället för att göra Liverpool på 1:56 har jag reviderat mitt mål till mer realistiska 2 timmar blankt. Men det viktigaste är förstås att hinna se stan och ha kul!

RunTobyRun!

Om man bara kunnat läsa giraffernas tankar…

Det var åtta månader sedan sist, men i dag lyckades jag äntligen pricka in en ”första lördagen i månaden-löpning” med Mikkeller Running Club i Köpenhamn. Och vilken härlig vårdag det blev med två giraffer som toppen över i:et!

Det blev rätt bra uppslutning även denna gång, trots att ett 70-tal MRC-löpare tillbringar helgen i Berlin för att springa halvmaraton. Skulle gissa att vi totalt blev ett hundratal löpare i olika åldrar och former som slöt upp vid klubbhuset Warpigs i coola Köttbyn för faelleslöpning #43.

Under veckorna har MRC flera löpargrupper i gång där det är fritt fram att hänga på, men den första lördagen i månaden är alltid extra speciell. Då bjuds det på 8-9 olika grupper med olika tempo och sträcka. Och efteråt bjuds det alltid på öl.

Förra gången hängde jag på gruppen I Wish (cirka 8 km/5:45) men tänkte att jag skulle variera mig lite så istället tog jag rygg på Mille och de andra i gruppen Blå spögelse, som skulle springa cirka 10 km i 5:30-tempo, även om det är svårt att hålla det tempot med tanke på rödljus och andra försinkelser.

I Danmark är det ju, som bekant, förbjudet att mot röd gubbe och förmodligen är det förbjudet även att springa mot rött så vi tappade cirka tre minuter längs vägen (enligt min Garmin) och det var egentligen bara första kilometern och sista två som vi kunde hålla ett obehindrat tempo under 5:30.

Men en sån här dag spelar det egentligen inte så stor roll vad det står på klockan. Fåglarna kvittrade, Fredriksbergsparken var full av blommor, barnvagnar, glada hundar. Utanför Zoo mullrade ett mc-gäng förbi och längs Sönder Boulevards uteserveringar var det fullt av folk som lapade sol över en förmiddagskaffe eller öl. Inget konstigt alls, det är ju ändå Danmark.

Samtidigt var vädret lite lurigt. Stora delar av sträckan var det i varmaste laget att ha jackan på, men de gånger vi svängde runt mot ett visst vädersträck bet det ganska kyligt i vinden så det fick bli jacka på.

Återigen slogs jag av att det är ganska kuperat i parken. Branta backen bakom Haerens gamle officersskole har jag ju kämpat mig uppför förut. Nu hittade vi en annan rolig backe, precis bakom södra delen av Zoo där man kan sitta på en bänk och ta en gratistitt in över savannen.

Två giraffer mötte oss däruppe på krönet och tittade nyfiket på flocken av 25 löpare med tung andhämtning. Om man ändå hade kunnat läsa deras tankar!

RunTobyRun!

PS. Rapport från förra vändan med MRC, som var under Köpenhamns löparfestival, hittar du HÄR. DS.


Hög stämning redan innan start.


Paus halvvägs medan vissa i gruppen uträttade ärenden

Benknäckarbacken bakom Haerens gamle officersskole (Frederiksbergs slot)

Uppfriskande runda på landet

I morse var det 50 dygn kvar till starten på Rock’n’roll Liverpool Half Marathon – vårens stora mål och samtidigt min stora morot för all rehab och monotona återuppbyggnadspass på löpbandet. Firade detta med min första runda utomhus sedan det högg till (på nytt) i knäet i slutet av november.

Givetvis valde jag fel dag. I dag var det kallt och kändes som minus fem, helt annat än i går då det snön till trots kändes som vår när jag gick ett varv runt byn med K och blev överflugna av hundratals tranor. De verkade lite förvirrade, kanske hade de också räknat med att det skulle vara plus 10 och ganska behagligt väder i Skåne så här års, inte snö och annat elände.

Efter några veckors vila drog jag igång rehabträningen den 16 december, på självaste Beethovens födelsedag, och har sedan dess hållit mig till en plan där det allra viktigaste varit att inte förivra sig, att inte köra på för hårt eller låta sig luras av någon impuls, typ att åka ner till Trelleborg i morgon och hänga på Sydkusten Marathongänget de sista 14 km till Smygehuk. Visst hade det varit lockande, men det hade också funnits en uppenbar risk att de gropiga strandstigarna orsakat en backlash som bokstavligen kastat all den hårda träning jag lagt ner, rätt ner i det kalla havet.

Nej, i planen ingick istället att såhär till påsk komma ut och springa en första runda utomhus för att sakta börja vänja fötter och knän vid hårdare asfalt. Självfallet hade jag beställt vårvärme också, men man kan inte få allt…  Det blev hursomhelst ett varv runt byn med K (4.1 km) i lugnt tempo och det kändes bra.

Fortsätter nu att följa min plan, vilket innebär att jag de närmaste veckorna kommer att varva utomhuslöpning på asfalt med längre pass inomhus på löpbandet. Sedan är det inte långt kvar till årets första lopp, Lundaloppet den 5 maj, och sedan halvmaran i Liverpool förstås den 20 maj.

RunTobyRun!

Ett dystert halvår

I helgen har det – redan – gått ett halvår sedan indiansommaren i Kanada där jag sprang mitt senaste lopp, halvmaran i Montreal. Ett lopp jag sett fram mot så mycket, så mycket, men som slutade med ett anticlimax och ett ömmande knä, en skada som jag fortfarande känner av ibland.

Det var värsta indiansommaren i Kanada med eftermiddagstemperaturer upp mot 35 grader, så varmt att maratonloppet fick ställas in av säkerhetsskäl.

För egen del började helgen bra med en sänkning av årsbästa på 5 km med hela 50 sekunder till 23:25, överlägset bättre än jag lyckades prestera året innan. Halvmaran, däremot, gick inte lika bra och ett par kilometer från mål insåg jag att jag skulle få svårt att gå under två timmar. Men skit samma, tänkte jag, i denna värmen är det gott nog att bara ta sig i mål.


BILDER FRÅN LOPPEN I MONTREAL

2.01:59 är ju ingen katastrofal tid, men ändå fyra-fem minuter sämre än jag hade hoppats på. Öppnade första milen på 53:41 och tyckte jag hade bra koll på läget när jag gav mig ut på bron in mot centrum, men började tappa orken redan efter 14 km. Det är väl det jag är mest missnöjd med och det var nog inte ens värmens fel (just då visade tempen nog bara 23-24 grader i skuggan).

Hursomhelst, hade rejält ont i vänster knä när jag satte mig på flyget hem men det var först två veckor senare som jag på allvar fattade att knät inte mådde bra. Skulle ut och jogga med K på hennes födelsedag när det högg till redan efter ett par hundra meter. Fast egentligen var det nog inte där och då det hände. Har lusläst mina gamla noteringar och visst hade jag lite ont i knäet redan i början av juni – men kanske inte på samma sätt? Hugget innebar i alla fall vila och rehab, ny vila och ny rehab och sedan sakta-men-säkert komma igång igen.

Detta innebär i sin tur att den sammanlagda träningsmängden under det senaste halvåret (oktober-mars) är rätt ynklig jämfört med 2016/2017:

Tittar vi istället på statistiken månad för månad, jämfört med 2016/2017, så ser det i alla fall lite ljusare ut. Notera att den bruna stapeln visar till och med den 31 mars medan årets blåa stapel bara innehåller träning till och med den 18:e. Med andra ord finns det bra förutsättningar för att överträffa fjolårets träning för andra månaden i rad.

Mycket handlar dock om att inte förivra sig utan hålla sig till en plan, som bland annat innebär att jag inte kommer att springa något lopp förrän tidigast den 5 maj, hur frestande det än är.

Hade jag varit hel och frisk under vintern hade jag säkert hunnit med fem eller sex mindre träningslopp, framför allt Sparta-löb i Köpenhamn, men det är som det är och inget att tjura över. Det kommer förhoppningsvis fler chanser!

RunTobyRun!

Vårtecken och musikens ABC

Krokusarna utanför fönstret gör sitt bästa för att sticka upp ur snön. De är överlevarna som ropar att jodå, det är vår – faktiskt – har ni inte fattat det? Om en vecka är det sommartid och sedan är det påsk och allsvensk premiär i fotboll. Vad är det om inte vårtecken?

Har haft ett par tunga veckor efter det att jag grejade 15 km i hyfsat tempo och jag  intalar mig att det är bra att det tar emot. Det får inte gå för lätt, då är det risk att man glömmer varningsklockorna och belastar ledbandet för mycket. Får verkligen inte hända. Inte nu när jag känner att jag snart kan träna helt normalt igen efter skadan.

I går blev det i alla 12.5 km på löpbandet i bra tempo, som jag hade tänkt följa upp i morse med ett kort lätt pass för att springa in mina nya skor (också det ett vårtecken!) men då var det strömavbrott på gymmet så det gick ju sådär lagom bra att få igång löpbandet. Ja, det var förstås strömavbrott hemma också – jag bor ju bara 300 meter från gymmet – men tänkte inte på det eftersom det var så ljust och även det är ju ett vårtecken. Kaffebryggaren rörde jag inte, för att jag skulle träna, däremot tyckte jag att mobilen laddade väldigt långsamt och det var ju inte så konstigt för den laddade inte alls…

En timme senare hade strömmen kommit tillbaka så då knallade jag upp till gymmet igen och minsann, visst var det lite varmare om mulen i dag! I går var det så förtvivlat kallt i motvinden så att det kändes som att huden höll på att spricka. Fy för den fuktige!

Har, sedan åtta träningspass tillbaka börjat variera musiken i lurarna genom att välja ut en artist per bokstav, helst någon som jag inte lyssnat på så mycket på senare tid (just denna målsättning sprack redan dag sex..). I vissa fall finns det färdiga ”This is”-listor på Spotify, bara att välja och köra.

Hittills har det blivit A som i a-HA, B som i Marit Bergman, C som i The Christians, D som i Daft Punk, E som i Erasure, F som i Flying Colors och the Flower Kings, G som i Macy Gray och H som i Hammerfall. Nästa gång dammar jag av australiensiska Icehouse och en platta jag tyckte var jättebra på 80-talet. Tror faktiskt att den låter lika bra nu också, även om det hunnit gå mer än 30 år sedan den kom!

RunTobyRun!

Plan A


Km per träningspass (januari-februari 2018)

Gillar verkligen den här grafen! I början av januari joggade jag mina första 200 meter sedan början av november. Försiktigt,försiktigt, för att testa knät. Sedan byggde jag på med 200 till och sedan 200 till och sedan mer och mer tills i onsdags då jag lyckades springa 15 km på strax under 1 1/2 timme (5:59/km).

Men trots allt den glädjande utvecklingen måste jag fortsätta se upp och köra mina rehabövningar – som jag tyvärr slarvat med den senaste veckan – för jag känner fortfarande ibland hur det ömmar till om jag vrider eller belastar knät i sidled. Att gå och springa, däremot, går hur bra som helst.

I morgon är det 75 dagar kvar till halvmaran i Liverpool. Bestämde mig tidigt för att det här dumma ledbandet inte skulle få stoppa mig från att ställa upp – om så i form av plan B eller plan C, det vill säga att springa eller gå den korta distansen (5km). Men nu är det bara plan A som gäller!

RunTobyRun!

 

 

Varmt och skönt

Det är kallt om mulen. Rysskyla, säger de. Åsså lite blåst på det och vips är RealFeel nere i minus 20. 

32 vändor på gymmet har det blivit sedan den 16 december och vid det här laget har jag vant mig vid att träna inomhus. Så här års är det riktigt skönt att komma in i värmen, speciellt de lördagmorgnar då jag varit först på plats, låst upp gymmet och hunnit komma igång ordentligt innan någon annan hunnit dit och svettats.

Det gör faktiskt skillnad, inte minst mentalt, eftersom jag är van med att ränna ensam och så här års brukar det inte krylla av andra löpare att säga hej till längs hundraettan.

Visst, efter ett utomhuspass är det förstås ännu skönare att ställa sig i duschen men i denna rysskylan räcker det med den korta promenaden hem för att känna att jodå, jag har faktiskt varit ute. 11.5 km har det blivit som längst, hittills så det går onekligen framåt!

Men snart blir det mars… Och sen blir det påsk… Och sen, ja då är väl äntligen våren här på riktigt?

RunTobyRun!

Gasa och bromsa samtidigt

Det går bra nu – och då gäller det att inte tokrusa iväg så att jag åker på någon ny skada. Nej, nu gäller det att träna smart och försöka hålla igen samtidigt som jag ökar.

Det är en härlig känsla när man känner att det börjar lossna. På sex veckor har jag gått från att jogga 200 meter till att kuna springa 10 km, tre gånger dessutom och i allt högre tempo.

Då är det förstås frestande att lyssna på den inre rösten som säger wow, nu ger vi oss ut på långpass igen, det var ju så länge sen! Men då gäller det att ha is i magen och lyssna på den andra rösten, den som säger: håll igen! Jag är så rädd att överbelasta knät igen eller det andra knät eller en fot eller ryggen… Vill verkligen inte börja om igen på ruta noll, inte nu när jag slitit så hårt för att kunna komma tillbaka.

Dagens träningspass blev inte riktigt som jag hade hoppats, men är glad ändå eftersom jag lyssnade på kroppen och klev av redan efter 4.5 km.. Jag kände mig helt enkelt för seg och stel när jag klev upp på löpbandet, så jag bestämde mig för att ta det lugnt.

Har bestämt mig för att hålla mig inomhus ett tag till, kanske rent av till påsk. Visserligen är det astradigt att kuta på löpband men trots allt är det mjukare och skonsammare än att ge sig ut och nöta asfalt. Har också tänkt unna mig lite mer tid till återhämtning. De senaste veckorna har jag kört fyra pass i veckan på gymmet (tisdag, torsdag, lördag, söndag) – utöver mina rehabövningar – men i och med att jag nu kan och orkar springa allt längre sträckor är det nog läge att, i alla fall ett tag, gå ner på tre pass och se till att få en dags extra vila efter veckans längsta pass.

Trots att jag är där jag är efter skadan kan jag nu summera en oväntat bra träningsmånad (19/1-18/2):

  • Har för första gången på fem månader nått mitt träningsmål att springa minst 100 km under en månad. Hade hoppats nå detta måll i mars men det blev alltså 1,5 månader före tidtabellen!
  • Jag sprang dessutom längre under januari-februari än jag gjorde under motsvarande månad i fjol, något jag inte lyckats med sedan i somras.
  • 111 km på en månad är faktiskt den bästa träningsmängden sedan mars/april och den näst bästa noteringen de senaste 12 månaderna! Det har verkligen inte varit något vidare träningsår – men förhoppningsvis kan jag väga upp det trista 2017 med ett mer lyckat 2018. Men då gäller det att träna smart och långsiktigt.

RunTobyRun!