Etikettarkiv: Re:boot:2018

Gasa och bromsa samtidigt

Det går bra nu – och då gäller det att inte tokrusa iväg så att jag åker på någon ny skada. Nej, nu gäller det att träna smart och försöka hålla igen samtidigt som jag ökar.

Det är en härlig känsla när man känner att det börjar lossna. På sex veckor har jag gått från att jogga 200 meter till att kuna springa 10 km, tre gånger dessutom och i allt högre tempo.

Då är det förstås frestande att lyssna på den inre rösten som säger wow, nu ger vi oss ut på långpass igen, det var ju så länge sen! Men då gäller det att ha is i magen och lyssna på den andra rösten, den som säger: håll igen! Jag är så rädd att överbelasta knät igen eller det andra knät eller en fot eller ryggen… Vill verkligen inte börja om igen på ruta noll, inte nu när jag slitit så hårt för att kunna komma tillbaka.

Dagens träningspass blev inte riktigt som jag hade hoppats, men är glad ändå eftersom jag lyssnade på kroppen och klev av redan efter 4.5 km.. Jag kände mig helt enkelt för seg och stel när jag klev upp på löpbandet, så jag bestämde mig för att ta det lugnt.

Har bestämt mig för att hålla mig inomhus ett tag till, kanske rent av till påsk. Visserligen är det astradigt att kuta på löpband men trots allt är det mjukare och skonsammare än att ge sig ut och nöta asfalt. Har också tänkt unna mig lite mer tid till återhämtning. De senaste veckorna har jag kört fyra pass i veckan på gymmet (tisdag, torsdag, lördag, söndag) – utöver mina rehabövningar – men i och med att jag nu kan och orkar springa allt längre sträckor är det nog läge att, i alla fall ett tag, gå ner på tre pass och se till att få en dags extra vila efter veckans längsta pass.

Trots att jag är där jag är efter skadan kan jag nu summera en oväntat bra träningsmånad (19/1-18/2):

  • Har för första gången på fem månader nått mitt träningsmål att springa minst 100 km under en månad. Hade hoppats nå detta måll i mars men det blev alltså 1,5 månader före tidtabellen!
  • Jag sprang dessutom längre under januari-februari än jag gjorde under motsvarande månad i fjol, något jag inte lyckats med sedan i somras.
  • 111 km på en månad är faktiskt den bästa träningsmängden sedan mars/april och den näst bästa noteringen de senaste 12 månaderna! Det har verkligen inte varit något vidare träningsår – men förhoppningsvis kan jag väga upp det trista 2017 med ett mer lyckat 2018. Men då gäller det att träna smart och långsiktigt.

RunTobyRun!

We Are all Made of Stars

No one can stop us now, sjunger Moby, ackompanjerad av en distad gitarrslinga medan jag sträcker ut på upploppet och ser mig själv korsa mållinjen, nästan som i en film…

Jag tar sats in i sista kurvan, ökar på stegen och sträcker ut som en gasell. Bara upploppsrakan kvar innan jag kan knyta näven och säga yes, där satt den, min första mil sedan september.

Det är verkligen inte ofta som jag får en emotionell kick på löpbandet men det här upploppet är verkligen något speciellt. Jag närmar mig mållinjen och njuter av att se nedräkningen på löpbandet: 60 meter, 40 meter, 20 meter medan jag bärs fram av gitarrslingan i Mobys We Are all Made of Stars.

I filmen om mig själv ser jag målportalen resa sig framför mig och kan höra publikens jubel när jag korsar mållinjen, men i själva verket är jag förstås ensam på löpbandet och väl den ende i världen som, just där och då, bryr mig om jag kommer upp i en mil eller inte. Men det känns stort att komma upp i tvåsiffrigt igen efter allt elände och alla tunga rehabpass. Visserligen blev det som Run-Walk-Run med 700 meters löpning i lugnt tempo (6:18), därefter 100 meter gång och så vidare… Men jag gjorde det!

Dagens soundtrack är alltså Moby, som gjort en hel del låtar som funkar bra att springa till (Lift Me Up, New York New York, Slipping Away…) men ingen av dem slår We Are all Made of Stars som ”gå-i-mål-låt”. Snacka om det perfekta soundtracket! Dessutom är det något i hans text som tilltalar mig. Vi kommer ju alla från stjärnorna, via haven och har sedan tagit form som människor medan andra blir uttrar eller kaniner eller fiskar eller tvättbjörnar. Några av oss har dessutom blivit riktiga stjärnor i sina gebit. Som Charlotte Kalla eller U2 eller Stephen Hawking, men alla vi andra har också lite stjärnglans i oss. We Are all Made of Stars. Håll med om att det är en fin liten februariboost!

RunTobyRun!

Moby: We Are all Made of Stars på Youtube

Tre glädjeämnen!

Februari – redan? Så brukade en gammal kollega alltid skriva på facebook, den första dagen i varje månad. Och visst känns det som att det är februari – redan – det var ju typ förra veckan det var nyår. Eller?

Inleder denna februarimånad med tre glädjeämnen:

  • Såg jag inte lite smalare ut i morse?
  • Träningsdisciplinen
  • Årsbästa på löpande band (observera ordvitsen!)

Såg jag inte lite smalare ut i morse?
Jo, vågen visade två kilo mindre än den gjorde för en vecka sedan men den har å andra sidan varit opålitlig och visat allt mellan 83 och 103 kilo sedan jag började springa igen 2012. Jag väger väl egentligen några kilo mer än jag skulle vilja, men eftersom jag inte ser detta som ett problem så tänker jag heller inte försöka göra något åt det. Mer än att träna, förstås, och se till få annan bonusmotion i form av exempelvis 1000 trappsteg om dagen på jobbet.

Träningsdisciplinen
Har kört tre styrkepass och tre konditionspass i veckan sedan mitten av december och det känns otroligt skönt att ha fått in en bra rutin, speciellt på de där monotona och trista styrkepassen ute i carporten…
Det är förstås också en extra boost att jag stegvis kunnat komma igång och jogga, från det första försiktiga testet om 200 meter på löpbandet till 6,5 km run-walk-run. Under januari blev det till slut 66 kilometer i träningsdagboken, vilket är lika långt som jag förflyttade mig sammanlagt under oktober, november och december.
I det korta perspektivet handlar det nu om att orka 5 km non-stop i ett hyfsat tempo och därefter, om det fortsätter gå åt rätt håll med knäet, försöka komma upp i minst 100 km under mars, det vill säga mitt normala ”träningsmål”. Men det får gärna bli mer!

Årsbästa på löpande band!
Har nu slagit årsbästa på 5 km inte mindre än fyra gånger – redan – och det är förstås skönt att rehabträningen börjar ge resultat. Hur snabbt det går på löpbandet är egentligen oväsentligt, det viktigaste är att knäet inte protesterar varken medan jag tränar eller efteråt. Och att jag orkar längre. Men visst, det är ju kul och bra för självförtroendet att slå årsbästa on och om igen…
Sen är det självklart så, att om den första femman går så pass långsamt som 35:51 är det förstås en tid som är enklare att slå än om jag hade börjat med att springa på typ 25 blankt. I morse blev det 32:19 – så nu återstår det ”bara” 8:55 om jag vill slå min bästa tid från 2017, men det lär väl knappast ske under 2018. För även om jag blir helt hel igen kommer jag nog att ha andra mål med min löpning än att försöka tokrusa på 5 km.

RunTobyRun!

5 km!

Jag har lyckats springa 5 km!

Ja, man ska glädjas åt det lilla och i mitt fall kan jag nu fira att jag tre gånger denna vecka lyckats springa 5 km run-walk-run (eller rättare sagt jogg-walk-jogg).

Första gången joggade jag 500 meter, gick 100, joggade 500 och så vidare. Nästa gång ökade jag löpintervallen till 750 meter och i morse till 800 – vilket i sin tur innebär att jag redan sänkt ”årsbästa” med nästan två minuter.

I det läge jag befinner mig i – rehab – spelar det förstås ingen roll om jag gör halvmilen på 33 eller 36 minuter utan om att faktiskt kunna springa lite längre sträcka utan att det gör ont. Samtidigt är det ju som jag nyss konstaterade: man ska glädjas åt det lilla och ta chansen att casha in varenda liten boost som bjuds!

Jag känner i regel ingenting i knät, vare sig när jag joggar eller cyklar. Däremot kan det börja ömma utan förvarning när jag ligger ner, sitter eller är ute och går. Så än är det förstås för tidigt att ropa hej utan det gäller att fortsätta bita ihop och köra mina övningar, tre gånger i veckan. Plus konditionspassen på gymmet.

RunTobyRun!

Ett foto som kunde stått mig dyrt…

I 6.54-tempo mot bättre tider…

Jag vet att det är korkat, men gjorde det ändå. Släppte koncentrationen på löpbandet i ett par sekunder och vips höll jag på att flyga av och tappa mobilen i golvet…

Kämpar vidare med min rehab i carporten och på gymmet och det känns som att det sakta, sakta går åt rätt håll även om det förstås kanske bara är önsketänkande.

Jag har kunnat jogga allt längre sträckor, 500 meter åt gången varvat med 500 meter lugn gång: 3 x 500, 4 x 500, 5 x 500, 6 x 500 och idag 7 x 500. Än så länge känns det bra i knäet,  i alla fall de gånger jag värmt upp ordentligt på cykeln innan. Så var inte fallet i onsdags kväll, då det var rätt mycket folk på gymmet och jag fick lite för bråttom upp på löpbandet och hoppade över den inledande cykelturen.

I dag höll det dock på att gå riktigt illa. Bad min kompis Åsa att ta bilden ovan som ”bevis” på att jag faktiskt tränar och när hon gav tillbaka mobilen gjorde jag det där jag vet att man ska låta bli… Jag tittade ner, kanske bara en eller ett par sekunder, och det var tillräckligt för att tappa koncentrationen på löpbandet och så höll jag på att flyga av. Jag spjärnade omedvetet mot med mitt trassliga knä – vilket förstås kunde slutat illa – och höll på att tappa mobilen i golvet. Vet inte riktigt var den smällde i – räcket? – men den fick sig en törn vid hålet där man pluggar i hörlurarna med följd att jag inte kunde lyssna vidare på First Aid Kits nya platta. Hemma kunde jag dock konstatera att det inte var mobilen som fått stryk utan bara själva ”pluggen”. Tur det, hade kunnat bli en dyr bild både vad gäller knä och mobil.

Utsikt från löpbandet. Roligare än så här blir det inte (om det inte går förbi någon katt).

Det här med koncentrationen är ju inte så lätt alla gånger. Har man stått/gått/joggat på samma ställe en halvtimme med exakt samma utsikt (ovan) är det förstås lätt att tappa fokus och drömma sig bort till någon härlig skog, att springa längs stranden på Sydkusten, som jag gjorde i fjol, eller till något spännande lopp. Här är några av loppen på önskelistan just nu:

  • Ecotrail Reykjavik i midnattssol (juli, 21+ km)
  • Alpinmaran i Liechtenstein (juni, 21 km)
  • Halvmaraton i Toronto (maj eller oktober)
  • Helsingborg halvmaraton (september)
  • Torshavn halvmaraton (juni)

Men av dessa är det väl bara Helsingborg som är realistiskt att kunna genomföra under 2018. Plus vårens stora mål, halvmaran i Liverpool och som jag fortfarande hoppas att jag ska hinna i form till. Men först gäller det att få ordning på knäet och att inte ha för bråttom. Har insett att jag nog får fortsätta hålla till i carporten och på gymmet, inte bara januari ut – som det var tänkt – utan även i februari. Sedan är det 2 1/2 månad kvar tills Ola och jag ska ge oss ut på Liverpools gator och bland annat ta en kort sväng in på Penny Lane… Och tänk, kanske står där en nypolerad brandbil eller någon frisör som gillar att visa bilder för alla människor som kommer förbi och säger ”hello”…? Ska bli spännande att se!

Alpinmaran, nära målet i Malbun

RunTobyRun!

Ett ljus i mörkret?

Jag är nu fyra veckor in i mitt rehabprogram och det jobbigaste är inte att ta mig i kragen, bita ihop och beta av ännu ett monotont pass. Nej, det jobbigaste är att jag inte vet om träningen gör någon skillnad. Om jag blir bättre. Om jag någonsin kommer att kunna springa som jag vill igen.

I brist på andra intryck längs vägen hinner man ju tänka en hel del, när man står i carporten och gör sina övningar. Eller sitter på cykeln inne på gymmet. Eller går på löpbandet. Det är förstås både positiva och negativa tankar som poppar upp i skallen. Som hur jag ska hantera situationen om ledbandet inte blir bra igen, om jag inte kan ge mig ut och springa en mil eller två när jag känner för det eller boka in något spännande lopp att ha som morot, speciellt så här års när vädret inte är det bästa.

Cykla? Nej, för tråkigt.
Skidor? Ja varför inte men där jag bor är snöflingorna lätt räknade och rullskidor, där går gränsen.
Simma? För blött och för klyddigt att behöva ta sig till och från badhuset.
Träna gym? Nja, för mig är det för mycket ”rehab”, det kan aldrig bli kul (även om jag säkert skulle må bra av att träna rygg och överkropp lite),
Gå då? Ja, det är väl där det kommer att landa i så fall. Även om det kan vara rätt enformigt och ibland känns som att stå still. I alla fall jämfört med att kuta.

Det gäller förstås att bromsa de där tankarna och försöka fokusera på det som känns bra, det som är positivt. Som att jag SKA bli bra igen. Eller att jag varit duktig och verkligen tagit mig i kragen och kört 16 pass på fyra veckor, det är ju kanon, gäller bara att fortsätta bita ihop även när det börjar kännas som att inget händer, att det är lika bra att ge upp.

En positiv känsla är att jag nu prövat att jogga några hundra meter åt gången i lugnt tempo på löpbandet. I dag blev det 3 x 500 meter, varvat med tramp på cykeln och ett lugnt gångpass och än så länge känns det bra i knäet, både medan jag joggade och efteråt. Kommer att fortsätta jogga så här ett tag framöver och förhoppningsvis kommer det att funka mycket bättre än de gångpass jag gjort på bandet i hyfsat tempo (cirka 9:00/km) där min gångart blivit ganska styltig och marschartad, vilket också känts i knäet emellanåt. Joggen, däremot, känns som ett betydligt mjukare, naturligare och skonsammare sätt att ta sig fram och är förstås en bättre förberedelse inför att – så småningom – kunna ge sig ut och jogga eller springa på riktigt.

En annan positiv känsla är årstiden. Att det – trots allt – är ganska skönt att krypa in på gymmet när det är gråblask ute, det hade inte varit särskilt skoj att göra det mitt i sommaren. Så biter jag ihop nu ska jag förhoppningsvis vara fit for fight när det börjar bli lite trevligare väder ute.

Men det gäller att inte ropa hej förrän man kommit över bäcken, för allt är verkligen inte frid och fröjd. Knät ömmar ibland när jag går upp ur sängen eller när jag går, vilket jag de facto måste göra emellanåt. Till och från tåget, på jobbet och så vidare. Och det är väl det som oroar mig mest, att så länge den ömheten dyker upp – utan någon nämnvärd belastning – så är det ju bevisligen inte bra. Får se vad Medicinmannen säger om några veckor när vi ska sammanfatta denna omgång rehab.

RunTobyRun!

Gott nytt löpår!


Gummisnodden får slita hårt.

Där satt den! Årsbästa på 3.5 km gång/löpband – redan nu! Ja, man får glädja sig åt det lilla när man inte kan träna som man vill utan får hålla tillgodo med några rehabövningar, cykel och gång på löpband. Ja, fem lugna minuter på crosstrainer brukar det också bli, mest för att träna motoriken (hehe).

Men det är förstås monoton träning och när det gäller löpband har jag fortfarande svårt att fatta att det finns folk som tävlar i att springa så långt som möjligt på ett löpband i 48 timmar (svenska Kristina Paltén har för övrigt världsrekordet!). Själv tycker jag det börjar bli segt efter 10 minuter, speciellt som nu när jag inte kan springa utan måste gå.

För att fördriva tiden lyssnar jag mig igenom alla plattor med ett gammalt favoritband, kanadensiska Rush, från debuten 1974 till sista plattan Clockwork Angels 2012 (se min ”ranking” i kommentarsfältet). Då och då brukar jag också slå om skärmen framför mig så att den visar film från något terrängparti i USA, Tyskland eller Gardasjön, men samtidigt gäller det att se upp för när det blir för knixigt och stenigt på skärmen är det lätt att vingla till och tappa balansen och det vill man ju inte.

Är ledig idag men har lämnat en hälsning till kollegorna på vårt intranät – speciellt riktad till alla som stod vid tolvslaget med ett glas bubbel i handen och lovade att börja träna. Eller träna lite mer. Eller kanske springa Lundaloppet i maj (till vilket min chef brukar samla ihop ett gäng varje år som en kul aktivitet). Mina tips hittar du nedan!

RunTobyRun!


Nyårslöftet: Lundaloppet

Nytt år och dags för nya mål, nya löften. Kanske hörde du till dem som stod vid tolvslaget och lovade dig själv att börja träna? Eller att börja träna lite mer? Eller varför inte springa Lundaloppet den 5 maj? Här är några tips på vägen!

Bland det härligaste med löpning är att det är så enkelt, det är oftast bara att snöra på sig ett par skor och ge sig ut när man har en stund över. Ingen transportsträcka, inget gymkort, inget klydd. Och ändå kan det vara så svårt att komma igång…

Här har jag samlat några personliga tips för dig som vill ha hjälp att börja löpträna och rent av springa Lundaloppets 5 eller 10 kilometer i maj!

  • Börja lagom!  Ett klassiskt misstag är att gå ut för hårt, vilket bland annat kan leda till överansträngningsskador eller att man helt enkelt tappar lusten för att det blir för jobbigt eller tråkigt. När jag själv började löpträna igen, efter 16 års uppehåll, började jag med ett varv på 3 km. Sedan blev det 3,4, därefter 3,6 och efter tre månader var jag uppe i en mil. Enklaste sättet att öka på träningsdosen är att förlänga rundan med en eller ett par lyktstolpar och sedan vända tillbaka. Springer du istället på tid, exempelvis att du tänkt dig att jogga eller springa i 20 minuter, kan du istället öka på med en eller ett par minuter i taget.
  • Träna regelbundet! För att träningen ska ge effekt bör du komma ut två eller tre gånger i veckan, helst med en vilodag emellan (i alla fall i början). Underskatta aldrig vila, speciellt inte om du varit förkyld.
  • Lyssna på kroppen – inte på något löparmagasin!  I tidningar och på nätet finns det massvis av gratis träningsprogram typ ”så fixar du milen under 50 minuter”. Kolla gärna och låt dig inspireras av dessa, men tänk på att det krävs mycket självdisciplin för att följa ett sådant program. Bättre då att försöka varva korta, lite snabbare pass med längre rundor i ett jämnt, lite lugnare tempo. Känns dagsformen bra springer du ett extra varv eller höjer tempot, känns kroppen seg kortar du istället ner den tänkta rundan eller sänker tempot men spring absolut inte någon långrunda bara för att det står så i något träningsprogram utan spara den till en dag när det känns bättre.
  • Spring inte för fort! En bra tumregel är att inte springa fortare än att du faktiskt klarar av att prata med någon bredvid dig. Med andra ord: vänta med intervallträning och snabba ruscher tills du byggt upp en grundkondition!
  • Försök variera dig! Undvik att springa samma runda varje gång. Monoton träning kan lätt leda till löpardepression (talar av egen erfarenhet, det var förmodligen detta som fick mig att lägga av med löpningen 1996 fast jag då fortfarande var ung, smal och snabb). Så blanda gärna asfalt och grus, platt löpning med Sankt Hans backar eller Skrylle. Eller varför inte ta tåget till Åkarp och jogga tillbaka? Om du har en träningskompis kan ni planera varannat pass och överraska varandra.
  • Sätt realistiska mål!  Har du inte tränat på länge är 10 kilometer förmodligen i längsta laget, då är det bättre att sikta på halva sträckan så att du inte riskerar att knäcka din nyfunna träningsgjädje med en massa ”måste”-rundor.
    Undvik också att sätta något tidsmål redan nu utan vänta i så fall tills veckan innan loppet då du har koll på formen, men tänk på att det är roligare att nå sina mål och få en boost av detta än att missa målet (oavsett orsak!) så sätt ett tidsmål som du har en realistisk chans att klara av. Eller kanske är det mål nog att bara ta sig runt 5 eller 10 kilometer utan att titta på klockan?
  • Försök hitta ditt eget ”flow”. När du börjar komma igång med träningen kommer du förhoppningsvis snart att känna att kroppen hittar sitt eget tempo, ett ”flow”, där det känns som att du skulle kunna springa i princip hur långt som helst. Försök bevara den där fantastiska känslan på näthinnan och plocka fram den ur minnet de dagar som benen känns sega, det regnar på tvären och det är frestande att sitta kvar i soffan framför någon tv-serie.
    Ju längre du ska springa, desto viktigare är det att inte tokrusa iväg utan att snabbt försöka hitta sitt flow. Brukar detta flow infinna sig vid ett visst tempo – exempelvis 5:30/km – är det kanske ett rimligt mål på Lundaloppet (27:30 på 5 km eller 55:00 på 10 km) även om det förmodligen kommer det att gå snabbare än så. Min erfarenhet är att det ofta är lättare att överprestera på tävling än på träning. Samtidigt gäller det att se upp, speciellt i början av loppet, så att man inte dras med i ett för högt tempo av andra, snabbare löpare. Eller att man börjar monsterspurta för tidigt…
  • Ha kul!  Sista tipset är nog det viktigaste, tillsammans med vetskapen om att din löpning är just din löpning. Du får springa hur snabbt eller långsamt du vill, med höga knäuppdragningar eller släpa fötterna efter dig, vara klädd i de senaste papegojfärgade tajtsen och värsta löparsolbrillorna eller klä dig i gröna strumpor och en gammal t-shirt, det kan ingen annan ha synpunkter på (förutom att du bör ha bra skor på fötterna och kanske en reflex om det är mörkt ute). Det är faktiskt du som bestämmer!Lycka till!PS. Vill du inte springa så går det lika bra att promenera! Håller du ett någorlunda högt tempo, så att du börjar bli svettig, förbränner du dessutom nästan lika många kalorier som om du hade joggat. DS.

:

 

 

2017 – säsongen som slutade i en återvändsgränd


Vart tog stigen vägen? (Abbekås, 6 juli)

Ett havererat knä, en havererad säsong och därigenom även en halvt halvererad löpblogg – i alla fall tillfälligt – så skulle man kunna sammanfatta mitt löpår 2017.

Jag har sagt det förr, egentligen är jag lite kluven till att sammanfatta året eftersom jag genom åren sett allt för många årskrönikor fastna i ett trist resultatrabblande och som vissa säkert kan uppfatta som skryt. Och där vill inte jag riskera att hamna – speciellt inte med tanke på att bloggens motto är Inget skryt. Bara löpning,

Förra året valde jag dock att försöka sammanfatta löpåret utifrån vad jag lärde mig av 2016 och nu ställer jag samma fråga igen: vad lärde jag mig egentligen av året som snart är till ända? Jo, att jag inte blivit yngre – tvärtom.

Domedagsprofeten

Började året med ont i ryggen, sedan fick jag en lätt sträckning, sedan var det hälen och det var egentligen inte förrän i juli som jag kände att jag började komma igång med träningen på allvar. Och sedan dröjde det inte länge förrän jag mötte en äldre kvinna med hund under en av mina löprundor i byn:

– Hej, sade jag när jag lufsade förbi (i vår by hälsar man på varandra, även om man inte träffats innan. Punkt.)
– Hej, svarade damen med hunden för att i nästa andetag konstatera:
– Du borde inte hålla på och springa så där.
– Nähä? svarade jag. Varför inte det då?
– För du är ju ingen ungdom längre.

Snacka om klockren käftsmäll, mitt i 50-årskrisen. Och veckan därpå, i Montreal, började mitt ena knä krångla och här sitter jag nu, tre månader senare med ett ledband som fortfarande är överansträngt. Som verkade vara på bättringsvägen, tills jag drabbades av ett bakslag och nu är det rehabträning som gäller fem-sex veckor framåt tills jag eventuellt kan börja kuta på allvar igen. Det är tråkigt, enerverande och tålamodsprövande på alla sätt och vis och ju mer jag tänker tillbaka på mötet med ”tantan”; desto mer framstår hon som en domedagsprofet. Hade jag bara valt en annan runda så hade detta aldrig hänt!


Rehabmin (Västra Ingelstad, 17 december)

Det är förstås rastlöst och tungt att räkna veckor och månader som är ”bortkastade” och komma fram till att jag kanske kommer gå miste om 40-50-60 mils löpning men det är bara att bita ihop och försöka se ljuset i tunneln. Får jag bara till lite disciplin och kontinuitet i rehab-träningen så borde jag kunna komma tillbaka som en starkare löpare och minska risken för nya skavanker.

Att deppa ihop gör saken knappast bättre.


Spring LFA (10 mars)

Snabbt skulle det gå

Under 2016 fokuserade jag i mångt och mycket på distans och därför ville jag i år satsa lite mer på snabbhet, bland annat genom att träna intervaller (som jag brukar undvika eftersom det är jobbigt och därmed tråkigt…). Den höga ambitionen rann dock ut i sanden redan på tredje försöket, när det sträckte till i en muskel, och sedan blev det – mellan skavankerna – mestadels lufsande i ett lugnt och behagligt tempo.

Målet var att springa snabbare än 2016 på 5 km och 10 km, ja gärna halvmaran också men det var ingenting jag lade särskilt mycket krut på och jag lyckades heller inget vidare utan min enda halvmara var mer än 11 minuter långsammare än vad jag lyckades prestera under 2016.

På milen gick det desto bättre – så småningom. Jag satte ett tidigt årsbästa på 52:21 som jag sedan inte lyckades putsa förrän under Midnattsloppet i början av september då jag plockade nästan tre minuter och sprang i mål på 49:30 – en förbättring med 49 sekunder jämfört med 2016.


BMW Havnelöb, M50-54 (3 augusti)

Att jag lyckades med detta berodde förmodligen – till stor del i alla fall – på att jag tog mig i kragen och anmälde mig till några 5-kilometerslopp. Har varit lite skeptisk till denna distans tidigare, det har känts i kortaste laget och inte tillräckligt som utmaning. Men nu visade det sig vara precis vad jag behövde – trots att två av loppen gick i spöregn – och innan knäskadan inträffade hade jag hunnit putsa fjolårets 24:49 fyra gånger och sprungit min snabbaste femma på över tre år: 23:25.

Jag är ju rätt van att scrolla rätt långt ner i resultatlistorna – och har inga problem med det – därför var det lika oväntat som skoj att springa in som åtta i min klass i BMW Havnelöb i Köpenhamn och på 18:e plats i Montreal där jag slutade 179:a totalt av närmare 3000 löpare.


Sports experts, Montreal (23 september)

Men nog om siffror, för vi skulle ju inte rabbla resultat, utan knyta ihop säcken med vad som var bäst respektive sämst med löpåret 2017

Sämst var – utan tvekan – alla skadorna. Men det är bara att bita ihop och hoppas på ett skadefritt 2018, ett enda år, det är allt jag begär…

Bäst var – lika självklart – min sommarlöpning där jag betade av Skånes sydkust från Falsterbo fyr till Ystad i fem etapper. Inspirerad av gerillaloppet Sydkusten Marathon försökte jag följa strandlinjen så långt det var möjligt, vilket innebar löpning bland annat på sand, dyner, gräs, grus, asfalt och en båtbrygga, i lugn och ro utan tidspress. Det blev en 100 % nära-naturen-upplevelse som varmt rekommenderas. På två av sträckorna fick jag också sällskap av Olle Svalander, som uppvärmning inför hans långlöpning från Timrå till Trelleborg. Respekt!

Egentligen hade jag hoppats förlänga min ”fusk-ultra” med ytterligare två etapper, från Ystad till Sandhammaren, men det var mer än kroppen pallade med så det får bli ett annat år. Och när knät blir bättre kommer även bloggen att gå igång igen på allvar. För som det är nu finns det ju inte så mycket skoj att rapportera om.


Mossby (6 juli)

RunTobyRun!

Time-out

Så var det uppförsbacke igen. Vänster knä hae börjat ömma igen och allt känns bara så himla surt. Två bortkastade månader blir kanske tre eller fyra, vad vet jag, innan jag kan komma igång med träningen igen. Det känns inte kul alls, känner bara för att rulla ihop mig som en katt och sova bort vintern.

Det krävdes en hel del vilja och pep-talk för att lura ut mig på gårdagens runda och med facit hade det förstås varit bäst att låta bli för efter knappt 2 km började det ömma i knät igen och det var bara att fortsätta varvet gåendes.

Nej, jag har inte varit för ivrig upp ur startblocken utan tagit det nästan överdrivet försiktigt. 2 rundor i veckan om 4.5 kilometer, inte mycket alls och långt ifrån den träningsdos jag skulle vilja ha så här års (30-40 km/vecka).

Förutom det ömmande knäet känner jag mig väldigt trött och som att jag har en förkylning i kroppen, något skit som bara tickar och tickar och väntar på att få bryta ut. Och det är väl lika bra det, så jag blir av med den. Lägg dessutom till två månader utan att ha kunnat springa ordentligt, det sätter sig på humöret och jag känner att jag just nu inte är någon bra bloggare, att det inte gynnar någon att jag sitter här och beklagar mig gång på gång om knäet.

Så jag tar time-out och återkommer när jag har något roligare att berätta. Typ efter nyår. För nu ska jag försöka får tag på Medicinmannen och få honom att ta en ny titt på den där obstruerande kroppsdelen.

RunTobyRun!