Springa, gå eller sitta stilla?

Med bara 10 dagar kvar till Helsingborg Marathon är det många tankar som snurrar i mitt huvud: Ska jag ställa upp? Ska jag hålla mig till min plan att testa Run-Walk-Run? Eller är det bara dumt? Bättre att sitta hemma och ta det lugnt?

Det som spökar är förstås ryggskadan i maj, som kostade mig tre veckors träning och sedan minst lika mycket för att försöka komma ikapp. Det där tappet har förföljt mig hela sommaren och även om träningen gått jättebra i juli och augusti så är det fortfarande ett stort steg att gå från ett 27 km-pass till att springa 42.

På halvmaran  i lördags kände jag efter 13 km att ”nu skiter jag i Helsingborg”, det kommer ändå aldrig att gå. Men redan en dryg timme senare, när jag hade gått i mål och sedan fortsatt jogga 4.5 km började det kännas bättre. Helsingborg, varför inte? Det värsta som kan hända är förmodligen att jag tvingas bryta…

Alltså: har jag inte åkt på någon skada eller förkylning innan den 3:e så tar jag tåget upp till Helsingborg och gör ett försök. Men som det ser ut just nu kommer jag inte att försöka följa min planerade taktik (Run-Walk-Run) utan försöka springa i ett måttligt tempo.

Problemet är, att även om jag testat RWR vid sex tillfällen så känner jag mig inte säker på vilket tempo jag ska hålla när jag springer. Det är helt enkelt för stor risk att jag går ut för hårt efter varje ”walk” (45 sekunder vid varje kilometerpassering) och att det blir något slags intervallpass av alltihopa och att jag bränner mer energi och ork än jag lyckas återhämta genom att gå.

Som sagt: vi får se hur det känns om en vecka…

RunTobyRun!

RWR – hur går det egentligen?

Med mindre än fyra veckor kvar till Helsingborg Marathon börjar nedräkningen gå väldigt fort och frågan är om jag kommer att få till något riktigt långpass för att på allvar testa Run-Walk-Run.

Hittills har det blivit sex testpass: 28 mars (13 km), 3 april (21.3 km), 29 maj (11.2 km), 5 juni (17.6 km), 15 juli (21.1 km) och i går, 8 augusti (15 km, terräng) – däremot har det tyvärr inte blivit något riktigt långpass på 28-30 km, som jag hade hoppats kunna genomföra redan i maj men så blev det inte och förmodligen blir det svårt att hinna med det innan Helsingborg. Trots allt är det ju mindre än fyra veckor kvar och ”mitt i” denna period ligger dessutom halvmaran i Veberöd. Plus att kroppen inte bara behöver träning utan även hinna med lite vila..

Men hur har det då gått med mina försök? Funkar RWR? Vilka erfarenheter har jag dragit hittills av metoden? Läs mer om Run-Walk-Run HÄR!

Äntligen en bra träningsvecka

Det var ett tag sen sist, men den här veckan har jag äntligen fått till en träningsvecka som jag är nöjd med!

Hälsenan gör sig fortfarande lite påmind och ömmar lite, men bara i typ 300-400 meter innan jag blivit varm. Samma sak om jag sitter still för länge och reser mig upp så kan den ibland behöva lite uppvärmning.

Turen till Uppsala bjöd på två löprundor, dels nostalgirundan i Norby och på Barkbanan – högstadiets skräck – dels en dryg mil i Hågadalen och Nåsten för att scouta Kung Björnloppets bana i september. Sprang dock lite fel och kom in på en stig full av rötter, stubbar, stenhällar och utlagda spångar och fick därmed lite ofrivillig bonustrail. Härligt! Håller nu tummarna för att jag ska komma till start i år – förra året fick jag ju ställa in på grund av min sjuveckorshosta, dessutom drabbades jag på kvällen av ett av mina gallstensanfall så dagsformen var väl inte den bästa.

I dag körde jag Run-Walk-Run runt mina grannbyar och kom upp i en halvmara. Höll okej tempo första milen (55:54) och sänkte sedan tempot i takt med att jag blev tröttare och tröttare. Andra milen gick på drygt 1:04 och jag stapplade i mål på 2:06. Ingen vidare tid att jubla över men viktigast var att viljan besegrade tröttheten och att jag fick ett ordentligt långpass på banken – det behövs för nu är det bara sju veckor kvar till den där maran…

Dagens runda innebar också att jag passerade 500 milamarkeringen sedan jag började springa igen 2012 – det tog ganska exakt 49 månader.

RunTobyRun!
(Nu även på Facebook.com/runtobyrun)

Run-Walk-Run – bra för vätskebalansen

vallmo

Har börjat testa run-walk-run igen inför höstens marathon i Helsingborg och med dagens värme kändes det underbart att kunna fylla på vätska regelbundet utan att stressa eller riskera att sätta i halsen.

Innan Sydkustloppet hann jag med två träningspass som RWR, där jag vid varje kilometerpassering stannade upp för att gå i 45 sekunder och sedan på det igen och det gick verkligen över förväntan med en halvmaratid precis under 2 timmar. Sedan hade planerat in ett pass runt den 8 maj på 28-30 kilometer, som genrep för Copenhagen Marathon men du som följt bloggen vet ju hur det gick med den saken – inget alls eftersom jag hade så ont i ryggen att jag fick ställa in all träning i nästan tre veckor.

Men nu är jag på det igen. Första passet var på drygt 11 kilometer, vilket jag klockade till 5:29/km – bara några sekunder långsammare än jag gjorde under de tre föregående passen. Och i dag blev det 17.6 km, vilket var lite kortare än jag hade räknat med men värmen är inte att leka med och dessutom hade jag ont i en stortå – inget löprelaterat denna gången utan ett klantigt misstag att ta ett par gamla sneakers till jobbet i fredags och antingen hade dessa krympt eller hade foten svällt. Skit samma, stortån ömmade och gjorde sig påmind under andra delen av rundan så jag ombestämde mig och nöjde mig med ”bara” 17.6 (5:43/km)

Den stora fördelen med RWR, en sån här varm dag, är inte den regelbundna återhämtningen utan att varje kilometerpassering blir ett naturligt tillfälle att fylla på vätska i lugn och ro utan stress eller risk för att sätta i halsen.

Om några veckor prövar jag RWR igen, då blir det förhoppningsvis över 20 km. Du kan följa experimentet från start till – förhoppningsvis – marathonmålet i Helsingborg på undersidan till fliken MÅL)

RunTobyRun!

Satsar på Run-Walk-Run

Under 2016 siktar jag på två marathonlopp, i Köpenhamn (22/5) och Helsingborg (3/9) och planen är att springa det första och sedan pröva run-walk-run i det andra för att se om teorin fungerar i praktiken.

Förvisso kommer jag att vara bättre tränad i september (givetvis förutsatt att jag får vara hel och frisk, ta i trä), å andra sidan är Helsingborg en mer kuperad bana så testet får avgöras på känslan snarare än tid. Hur trött är jag sista milen? Hur mycket ork har jag när jag passerar mållinjen?

Dagens runda innebar att jag grejade en halvmara på ganska exakt 2 timmar – bara fyra minuter långsammare än exempelvis Veberödsrundan i somras. Fast jag gick 45 sekunder per kilometer. Inte illa alls!

Samlar intrycken efter hand på Run-Walk-Run (en undersida som du hittar under MÅL i toppmenyn)

Ömma fötter testar run-walk-run

Den inplanerade viloveckan kändes vältajmad – och välbehövlig – även om jag inte hade självdisciplin nog för att hoppa över träningen en hel vecka utan ”bara” sex dagar innan jag gav mig ut på en lättare runda runt byn, mest för att se hur hälarna skulle reagera.

Klev ju av marathontestet i Köpenhamn förra helgen för att det började ömma i hälarna, på ungefär samma sätt som det gjorde för tre år sedan. Det märkliga är att det känns bra (eller i alla fall okej) att springa, men ömmar när jag inte gör det, så om det inte går över får jag konsultera medicinmannen igen. Förra gången blev domen att vila några veckor och gå med hårt tejpade fötter och det hade ju varit skönt att slippa nu när det börjar bli vår och kryllar av härlig löpning!


16 vår

I dag gjorde jag ett nytt försök och fick ihop ett okej pass om 13 km och passade samtidigt på att testa run-walk-run, en taktik för att springa långdistans som jag inte hade hört talas om tills för några veckor sedan när min kollega Ola och jag lunchade för att gå igenom vårens löputmaningar.

Taktiken med run-walk-run är enkel: att varva löpning med att gå och på så sätt orka längre och att det inplanerade tidstappet helt enkelt betalar sig i långa loppet. För den som är riktigt bra tränad och klarar att springa sin mara enligt plan, exempelvis på 3:20, finns det förmodligen ingenting att hämta i denna taktiken. Men för oss andra, som stapplat oss fram fjärde milen genom att gå 100, jogga 300, gå 200, springa 300 – been there, did that – är detta kanske en smart metod.

Har intensivgooglat i ämnet men inte lyckats hitta någon patenterad fördelning mellan löpning och gång utan det verkar fritt fram att hitta en egen mix som känns bra. Flera skribenter påpekade dock att hela taktiken faller om man skjuter upp gången till exempelvis 10 km – det gäller att få in rytmen redan från början.

Jag bestämde mig för att testa att gå 45 sekunder och sedan springa till 1 km, därefter gå 45 sekunder och sedan springa till 2 km och så vidare… Första gången kändes det förstås jättekonstigt att sakta ner och börja gå, jag hade ju precis fått upp tempot. Men sedan kändes det riktigt bra. De 45 sekunderna gick väldigt fort – jag hade gärna gått lite till – och det var aldrig särskilt trögt att komma igång och springa igen.

Dagens runda var förstås för kort för att ge svar på frågan om det funkar – dessutom har jag mina fötter, trötta ben och en mage som kändes tung efter en massa påskmat och vin och till råga på allt möttes jag längs 101:an av en magnifik, nästan ogenomträngbar motvind i 2.5 kilometer, som förstås gick ut över löptempot:

Första 5 km gick höll jag 5:32/km, andra femman (i motvinden) bara 5:51, vilket innebar en sluttid på drygt 1:15 och 5:42/km. Klart godkänt!

Mycket möjligt att jag testar run-walk-run igen nästa helg – även om jag redan är skeptisk till att satsa på den här taktiken i skarpt läge på Copenhagen Marathon. Den första halvmilen är det ganska trångt och det känns som att jag kommer att vara i vägen om jag försöker mig på att gå var femte minut…


I min rapport från loppet på Rivieran konstaterade jag att min billiga runkeeper-app fick spunk på den italienska sidan och ofta låg 500 meter före de officiella kilometermarkeringarna, vilket förstås innebär att tiderna inte går att lita på. Efter franska gränsen höll sig avståndet, jämfört med verkligheten, alltjämt runt 500 meter tills jag kom in i Monaco och här är förklaringen:

image

Istället för att springa genom F1-tunneln under hotel Fairmont har jag tydligen tagit något slags simtur ut i havet. Vad det nu skulle vara bra för (simning är ju, som bekant, inte min starka sida). Och jag kan verkligen inte komma ihåg att jag blev blöt om fötterna…