Ytterligare ett fall framåt…

Veckan har bjudit på ytterligare ett fall framåt, med bland annat två pass över milen. Men tiden är knapp och det kommer att bli tufft i New York, jäkligt tufft…

Ja, formkurvan fortsätter att peka uppåt och kan jag bara träna på som planerat så kommer det nog att gå bra i New York. I alla fall första halvan, sen kommer det nog att bli jäkligt tufft. Men det är som det är, bara att gilla läget och fortsätta kämpa på enligt plan B: övningar hemma morgon och kväll, cykel och gång på löpband samt ut och springa i ungefär samma omfattning som jag skulle gjort de sista två veckorna fram till loppet.

Plan B kommer att rädda lite av, men långt från all den kondis jag tappade under fyra veckors förkylning och ryggont. Men de missade långpassen finns det förstås ingen möjlighet att ”rädda” tillbaka så här sent inpå loppet. Som sagt: bara att gilla läget…

Inviger nya cykelvägen över kommungränsen

Men det finns glädjeämnen… I onsdags lyckades jag springa min första hela mil på 1.5 månad och det var onekligen en stor boost. Inte bara för att jag grejade det; det var dessutom usla förhållanden i Pildammsparken: spöregn, lerigt och gigantiska vattenpölar att försöka hålla sig borta från (i alla fall på första varvet, sedan är det bara att inse att fakkit, det är inte lönt…). Det var oerhört skönt efteråt!

Dagens 12.5 km var mitt första träningspass på asfalt sedan jag fick ont i ryggen, och det kändes också riktigt bra efteråt. Gjorde milen på ganska exakt 60 minuter, vilket är det tempo jag egentligen hade planerat att försöka springa New York i. Men det kommer förstås inte att funka i fyra mil, frågan är om det ens skulle funka halva vägen. Så jag tänker mig att gå ut i ett tempo runt 6:30 – i alla fall efter den inledande 60-metersbacken uppför Verrazzanobron. Går det, så flyttar jag ner en startfålla till nästa farthållargrupp, men i värsta fall får jag köra solo ungefär som jag gjorde i Grekland 2016.

Målet, oavsett, blir förstås att komma i mål. Och försöka njuta så mycket det bara går längs vägen!

RunTobyRun!

Ett fall framåt!

Ryggen gör sig fortfarande påmind emellanåt, men den här veckan har jag i alla fall kunnat börja springa igen… Alltid något! Och vips känns det inte lika dystert inför avresan till New York den 31 oktober utan att det ska bli riktigt kul. Sen får vi förstås se vad ryggen – och andra kroppsdelar – säger efteråt…

I början av veckan var jag på mitt tredje (och förhoppningsvis sista) besök hos naprapaten. Han önskade mig lycka till och hoppades att slippa träffa mig igen – något jag inte skulle ta allt för personligt – men framför allt uppmanade han mig att ”släppa sargen” och pröva att springa så fort jag kände att det inte tog emot i ryggslutet.

Så från förra veckans nolla i träningsdagboken har jag denna vecka kunnat bygga på med mera cykel, mera gång och – bäst av allt – 12.7 kilometer löpning:

  • I tisdags: 500 meter
  • I onsdags: 2 000 meter
  • I fredags: 4 200 meter
  • I dag: 6 500 meter (+ 1 000 upp/nedvarvning)

Helst hade jag förstås velat ha ett par tremilare i benen inför New York men med tanke på hur det sett ut i september och hittills i oktober får man vara glad över att det över huvud taget går att springa igen. Nu gäller det bara att inte falla för frestelsen att springa för mycket utan att verkligen bygga på stegvis så att jag inte åker på någon korkad överbelastningsgrej.

Fredag kväll: en tiondels mara inomhus! Ett fall framåt!

Min plan är att greja milen senast nästa helg och sedan 15 kilometer veckan därpå i Köpenhamn. Hade inte tänkt ställa upp i Spartas ”Start op” i år eftersom det ligger bara åtta dagar innan New York. Men nu kändes det plötsligt helt rätt för att få ett bra pass med draghjälp i lagom tempo.

”Start op” är ett av Spartas fyra träningslopp inför Copenhagen Marathon, som alla erbjuder ett 15-tal olika farthållargrupper. ”Start op” är dessutom riggat så att man kan låta dagsformen bestämma om man vill springa 5, 10 eller 15 km. Är man trött kliver man av, annars håller man sig bara kvar i varvningsfållan och går ut på ytterligare ett varv.

Dags att lufta den röda kepsen igen – se ovan!

Förra året (bilden ovan) var det kallt som f-n på ”Start op” och jag kände mig tämligen oinspirerad. Det var en sån där dag då man bara slår på autopiloten och låter ballongerna framför göra jobbet. Men det kändes skönt efteråt!

Kan jag nu greja ”Start Op” i lagom tempo, säg 6:30/km, så ska jag nog kunna ta mig till starten på Staten Island söndagen därpå. Sedan får det bära eller brista men jag hoppas verkligen att ryggar och annat håller så att jag inte fastnar någonstans i the Bronx utan tar mig hela varvet runt till mållinjen i Central Park.

För bara en vecka sedan kändes den tanken jäkligt skrämmande, nu känner jag att wow, vad det här ska bli kul!

RunTobyRun!

Idag: mitt längsta pass sedan Färöarna. Dags att släppa livbojen!

Fotnot: mina 15-kilometerslopp i Köpenhamn. En gång (2013) har jag utnyttjat möjligheten att kliva av i förtid och gå i mål efter 10 km.

  • 1.16:48 (Köpenhamn 2016)
  • 1.17:48 (Köpenhamn 2013)
  • 1.18:32 (Köpenhamn 2014)
  • 1.23:28 (Köpenhamn 2019)
  • 1.25:29 (Köpenhamn 2018)

Höstens viktigaste vecka

Ojojoj! Nedräkningen går hysteriskt fort, nu är det BARA fyra veckor kvar till New York och med tanke på att min rygg fortfarande inte är okej är det förstås väldigt ont om tid. Tack och lov har ryggen svarat bra på behandlingarna och rehab-övningarna – så just nu känns det faktiskt inte helt otänkbart att faktiskt kunna komma till start den 3 november.

Vecka 40… Halvvägs mellan Färöarna och New York var den här veckan tänkt som höstens viktigaste vecka som avstamp och värdemätare på formen inför min sjunde mara. Planen var att jag skulle springa 15 km i måndags, 5-6 i lugnt tempo i onsdags samt 33.5 igår på Gråmanstorps Backyard Ultra, men av detta blev det förstås inget. I stället blev det en vecka bestående:

  • Två vändor till naprapaten
  • Stretch + foamroller-övningar morgon och kväll
  • Fem vändor till gymmet (77 km cykel, 3.6 km gång på löpband)
  • 3 km promenad i skogen – utan tvekan veckans höjdpunkt.
Första träningspasset ”till fots”: 1.6 kilometer gång.

Det är förstås trist att häcka inne på gymmet istället för att vässa formen utomhus. Men det blev en viktig vecka i alla fall. Och det ger en liten boost att ryggen trots allt blivit lite bättre, fortsätter det så här kan jag kanske jogga lite i slutet av nästa vecka. I så fall är det tre veckor kvar till New York, vilket förstås är knappt om tid men ändå kommer att räcka för att i alla fall komma till start – även om det blir i rätt otränat tillstånd. Blir förstås också intressant att se vad ryggen och sätesmuskeln – säger om fyra mils löpning men den dagen, den sorgen. Då är jag i alla fall på plats!

Hur illa är det då? Ja, det är svårt att beskriva. Jag går inte längre som en bajsnödig pingvin utan kan promenera rätt obehindrat och i hyfsat tempo. Då och då ömmar det till – värst är det när jag ska upp och ner från sittande, kliva ur bilen eller plocka upp saker på golvet. Ta på byxor, strumpor och kalsonger är inte heller särskilt kul utan görs lättast i liggande ställning i sängen. Och det är bra med långa skohorn…

Så sent som i måndags och onsdag förmiddag kändes det för jävligt, nu är jag i alla fall optimistisk och gör som grodan: lever på hoppet.

RunTobyRun!

3 km i Torup – veckans bästa. Nästa helg kanske jag grejar varvet joggandes?

Dyster läsning

Var hos naprapaten idag och kollade mitt ryggont – som i själva verket nog inte sitter i ryggen utan i stora sätesmuskeln. Han konstaterade att än finns det visst hopp om att jag ska kunna springa i New York den 3 november. Frågan är bara hur mycket jag hinner träna fram till dess?

En sak är säker: man blir inte yngre (jag är ju snart 52). Ändå är det lätt att glömma bort detta obönhörliga faktum när träningen flyter på och går enligt plan. Och så rätt vad det är, så sitter man där igen med en ömmande vad eller rygg.

Har bläddrat baklänges i bloggen och konstaterar att det varit en hel del som stört träningen sedan jag ”återuppstod” som löpare i juni 2012:

  • 2013: hälarna (fettsäckarna)
  • 2015: ont i höger knä, ena vaden och ryggen. Året slutade med att jag tvingades operera bort gallblåsan (ingen idrottsskada, men ändå…)
  • 2016: ryggen
  • 2017: lårmuskel, vänster knä (flera gånger, sista gången ledde till sju månaders rehab).
  • 2018-19: vadmusklerna (liknande kramp, fyra gånger vid löpning över 20 kilometer)
  • 2019: sätesmuskeln
Rehab, januari 2018.

Trots alla skador har jag, enligt bloggen, faktiskt bara missat två planerade lopp på grund av skador (Blodomloppet 2016 och Copenhagen Marathon 2016). Har missat desto fler på grund av sjukdom, varav det senaste var Göteborgsvarvet 2017.

Sedan dess har jag kommit upp i hela 30 starter utan DNS (ej startat) eller DNF (brutet). Men, för att citera en gammal fotbollskommentator, statistik är till för att brytas och i mitt fall lär det ske på lördag i Kvidinge. Men hellre det än att missa New York!

Sen kanske det är läge att krypa in på gymmet och köra mer styrka för att försöka undvika att åka på fler skador…

RunTobyRun!

Ovälkommen påminnelse om att man inte är odödlig

Nej, det känns inget vidare just nu. Först två veckors förkylning och sedan groteskt ont i ryggen – samtidigt som klockan obönhörligt tickar ner till årets sista stora utmaning, New York Marathon.

Sprang en lätt runda i torsdags, 6 kilometer i lugnt tempo. Att det skulle gå tungt var knappast någon överraskning, med tanke på all hosta. Däremot hade jag inte räknat med att ryggen skulle börja protestera, först lite grann och sedan i går kväll (fredag) med full kraft och då är man ju inte särskilt kaxig.

Egentligen började det ömma i ryggen redan förrförra helgen, när hostan var som allra värst. Sen lugnade det ner sig några dagar innan det kom tillbaka, men inte värre än att jag kunde röra mig normalt. Och så gick det över igen… Men nu… Så fort jag ska resa mig från en stol, soffan eller – värst av allt – bilen så är det jäkligt tufft.

Torsdagens pass: lugnt och tungt men kändes ändå som ”back on track”

Vid tidigare ryggont har det oftast funnits en naturlig förklaring till problemen. Att jag lyft fel, fastnat med gräsklipparen i för tjockt gräs eller något annat dumt. Minns speciellt en gång, 2010, när jag drabbades av akut ryggskott lagom till att jag skulle åka upp till Gävle för att hälsa på min 97-åriga mormor som brutit benet. Flyget och tåget upp var ingen hit, men värst av allt var när jag skulle försöka kravla mig ur min mosters lilla bil. Fy för den fuktige! Väl uppe hos mormor var det ingen tvekan om vem av oss som hade bäst dagsform (det var inte jag). Hemresan hem, i en av SJ:s liggvagnar, var heller ingen behaglig upplevelse…

Men det gick över, den gången, och det lär det göra även denna gång, frågan är bara hur snabbt för det är ju bara fem veckor kvar till New York Marathon. Varje missat träningspass ”kostar”, inte bara ett antal kilometer utan även att jag inte får någon riktig chans att försöka hämta tillbaka det flås jag tappade under förkylningen.

Träningsmässigt handlar det inte minst om att flera viktiga långpass; ett som jag hade planerat förra helgen, 15 planerade kilometer på måndag och så 4-6 varv på Gråmanstorp Backyard Ultra nästa lördag, som var tänkt som det stora genrepet och en bra fingervisning om hur det står till med formen.

GBU är också ett lopp som jag hade sett fram mot av flera anledningar. Fick tipset av en gammal jobbarkompis att det finns en nystartad löparklubb i Kvidinge (som ligger ungefär mittemellan Helsingborg och Hässleholm) och att de skulle köra en inofficiell backyard ultra, klubbens första egna arrangemang någonsin. Först tänkte jag att den låg ”fel”, fyra veckor efter Färöarna och fyra veckor före New York, men kom sedan fram till att den ju faktiskt låg helt rätt för att få till ett bra långpass i lugnt tempo under trevliga former. Plus att det känns kul att stötta en liten entusiastisk klubb ute på landet – idrottens själ, liksom.

Nåväl, vi får väl se vilken dom jag får av naprapaten i morgon. Worst case är ju att inte kunna springa New York alls, second worst är att komma dit fullständigt otränad och plåga sig runt medan alla andra springer lätt och ledigt, persar och njuter till fullo av atmosfären.

Best case? Ja, det är förstås att naprapaten knäcker till ryggen på något magiskt sätt, beordrar några dagars vila och att det sedan bara är att köra igen för fullt, i alla fall ett eller två varv på GBU. Då är jag i alla fall med i ”loopen” igen…

RunTobyRun!

Bra att vara lite negativ!

Ibland är det bra att  intala sig själv att försöka tänka positivt, även när det känns som allra tyngst och jobbigast. Och ibland är det bra att göra tvärtom: tänk negativt!

I torsdags var jag hos Medicinmannen för att få ännu en behandling för mina skavanker. Han såg lite yrvaken ut, när jag steg in genom dörren, men det var kanske inte konstigt med tanke på att det var 29 grader utanför fönstret.

-Hur är det med en sån här herre idag då? undrade han och jag bestämde mig snabbt för att försöka tänka positivt.
– Det positiva är att jag knappt känner någonting när jag springer. Däremot blir jag öm efteråt, inte nödvändigtvis direkt utan det kan gå flera timmar.

En stund senare hade han knakat mig i ryggen, tryckt på bäckenet och korsbenet och dragit fram en stor maskin för att ge ledbandet en stötvågsbehandling. Inte skönt alls, men säkert bra.

-Värst vad du ser sammanbiten ut! Kom igen, le lite, vi har ju jättekul tillsammans, konstaterade Medicinmannen. Och så skrattar man i alla fall, fast stötvågen är som allra intensivast och börjar gränsa till tortyr (även om Medicinmannen med bestämdhet hävdade  att han gav mig en light-behandling eftersom det var första gången…)

*

Efter besöket hos Jonas har jag sprungit två pass á 6.7 kilometer och det känns klart bättre i knät efteråt. Har fått några till övningar, också, som jag ska göra för att stärka sätesmuskulaturen, som i sin tur ska dra lårmuskel och ledband rätt så att jag inte får ont i fortsättningen och är det något som kräver positivt tänkande så är det väl rehab?

Men ibland är det bättre att tänka negativt. Jag behöver fortfarande värma upp ordentligt, alternativt gå ut lugnt och försiktigt, för att knät ska komma igång ordentligt. Detta innebär att de flesta av årets löppass haft så kallad negativ split – det vill säga att jag springer andra halvan snabbare än den första. Det handlar inte om att öka tempot och spurta sista 500 utan om att, helt enkelt, höja tempot efterhand.

I fredags, till exempel, sprang jag första 3.35 på lugna 19:45 och sprang sedan tillbaka på 17:50.

Att orka med en negativ split på tävling, speciellt långa distanser, är ett bra kvitto på att uthållighetsträningen gett resultat men också att man tänkt till taktiskt inför sin utmaning.

På milen har jag ofta sprungit andra ”femman” snabbare än den första, men då har det i regel varit på längre sträckor som 15, 21 och 42 km. På just 10 km har det hänt fyra gånger: Österlen Trailrun 2017  (2:18 snabbare), Monaco Run 2017 (0:59), Malmömilen 2014 (0:50) och Kung Björnloppet 2016 (0:01!!!).

På halvmaran har jag ont om exakta tider halvvägs (10 548 m) men desto bättre koll på stinten 10-20 km i förhållande till första milen. Där gick det snabbare på såväl Athens Authentic Marathon 2016 som Classique des Riviera 2016 (23.8 km), Barcelona marato 2014 och Helsingborg Maraton 2016 – men bara på en enda halvmara, nämligen Copenhagen Half 2013 där den andra milen gick 43 sekunder snabbare än den första. Ett lopp, där jag gick i mål på 1.48:55 och var väldigt nöjd både med tiden och hur jag disponerade mina krafter under loppet.

Maran då? Inte i närheten… Det närmaste var i Aten där andra halvan tog 18 minuter längre än den första (vilket inte är så konstigt med tanke på banprofilen).

Så jag tänker gärna negativt fler gånger!

RunTobyRun!

 

 

 

Time-out

Så var det uppförsbacke igen. Vänster knä hae börjat ömma igen och allt känns bara så himla surt. Två bortkastade månader blir kanske tre eller fyra, vad vet jag, innan jag kan komma igång med träningen igen. Det känns inte kul alls, känner bara för att rulla ihop mig som en katt och sova bort vintern.

Det krävdes en hel del vilja och pep-talk för att lura ut mig på gårdagens runda och med facit hade det förstås varit bäst att låta bli för efter knappt 2 km började det ömma i knät igen och det var bara att fortsätta varvet gåendes.

Nej, jag har inte varit för ivrig upp ur startblocken utan tagit det nästan överdrivet försiktigt. 2 rundor i veckan om 4.5 kilometer, inte mycket alls och långt ifrån den träningsdos jag skulle vilja ha så här års (30-40 km/vecka).

Förutom det ömmande knäet känner jag mig väldigt trött och som att jag har en förkylning i kroppen, något skit som bara tickar och tickar och väntar på att få bryta ut. Och det är väl lika bra det, så jag blir av med den. Lägg dessutom till två månader utan att ha kunnat springa ordentligt, det sätter sig på humöret och jag känner att jag just nu inte är någon bra bloggare, att det inte gynnar någon att jag sitter här och beklagar mig gång på gång om knäet.

Så jag tar time-out och återkommer när jag har något roligare att berätta. Typ efter nyår. För nu ska jag försöka får tag på Medicinmannen och få honom att ta en ny titt på den där obstruerande kroppsdelen.

RunTobyRun!

Rapport från ett knä (som vill till Grekland)

Det är upp och ner just nu. I lördags kunde jag springa obehindrat 4.5 km utan att behöva hålla igen; utan att det ömmade lite i knäet efter första kilometern; utan att det gjorde ont efteråt. I dag gick det desto trögare…

Knäet var segt och stelt, ömmade lite, ja resten av kroppen likaså. Kanske fick den lite för omild behandling i söndags, när jag vikarierade som flyttgubbe, kanske är det något slags förkylning på gång. Hade hoppats kunna spinna vidare på den fina känslan från i lördags men icke sa nicke, men å andra sidan vore det väl konstigt om jag inte drabbades av några bakslag och så länge de är så här små är det väl okej.

Det blev till slut 4.5 km i ett betydligt lugnare tempo än det jag orkade hålla i lördags. Men so what, jag gjorde det, mycket tack vare att jag såg den här bilden framför mig: Marathonas.

Snackade nämligen med en kollega igår, som precis kommit hem från Grekland där hon sprungit sin första mara; klassikern mellan Marathonas och Athen. Debuten och den tuffa banan till trots lyckades hon ta sig i mål på en imponerande bra tid, vilket förstås gav mersmak och nu tar hon sikte på nästa.

Den entusiasmen smittade tydligen av sig, för även om dagens träningsrunda bevisligen gick runt en skånsk by, omgiven av mörka åkrar, var jag mentalt långt söderut och spurtade med lätta steg den sista kilometern av banan i Athen; den långa nerförsbacken, uppför det lilla guppet och in på den klassiska kultiga marmorstadion. Mållinjen, klockan klart under fyra timmar… Och så känslan att få den tunga medaljen om sin hals… Ja, det hade varit härligt att få uppleva igen, men nu har jag ju sagt att jag – förmodligen – inte ska springa några fler maror och så här, mitt i rehabiliteringsfasen, känns det som ett väldigt klokt beslut. Halvmaran i Liverpool i maj är inget dumt mål, det heller. Men sedan behövs det ju nya mål…

RunTobyRun!

 

Tung väg till mål

Lätt går det inte. Och kul är det inte heller. Men det måste gå, trots att knäet fortfarande inte känns helt hundra.

Hade en härlig utflykt till Skrylle i söndags, strövområdet i utkanten av Lunds kommun. Solen sken och det var en riktigt fin höstdag och det märktes, för det kändes som att alla var där. Knappt en enda ledig plats på hela parkeringen men – nog så viktigt – Ola och jag lyckades få plats på serveringen för fika efter våra 7 kilometer i skogen. Cheesecake och varm choklad. Inte dumt alls.

Tog det väldigt lugnt ute i skogen men orkade tyvärr inte hela varvet utan fick gå lite i uppförsbackarna vid 5-6 kilometer. Men jag hade inga känningar i knäet, förutom den där lilla som brukar infinna sig vid ganska exakt 1 kilometer, och det var min längsta runda hittills efter min ofrivilliga månadsvila så det var ändå ett fall framåt.

Fyllde på banken med 4.5 tunga kilometer igår. Det var riktigt segt. Inte kul heller och det hade förstås varit frestande att stanna inne och ta det lugnt i soffan men jag hade haft en fullmatad dag på jobbet och kände att jag var tvungen att komma ut för att rensa skallen och kroppen och så fick det bli.

Om några dagar är det ett halvår kvar tills Ola och jag ska springa halvmaran i Liverpool och det är förstås frestande att sätta upp mål och boka in några tävlingar på vägen. Men jag vågar inte det än, vill absolut inte riskera att köra för hårt och råka ut för en backlash med mitt knä för det vill jag förstås undvika till varje pris.

Därför bygger tidtabellen på ganska snälla delmål, som jag bör klara av bara jag får vara hel och frisk och kan träna så mycket jag vill utan att det ömmar efteråt. Första målet är att greja milen på träning:

  • 31/12: 10 km (6:00/min)
  • 31/1: 10 km (5:30/km)
  • 28/2: 15 km (5:45/km)
  • 31/3: 15 km (5:30/km)
  • 30/4: 21 km (5:45/km)
  • 20/5: 21 km Liverpool (5:30/km)

Noterbart är också, att så här års 2016 hade jag fortfarande siktet inställt på att komma upp i en träningsdos på 150 mil under ett år. I år får jag vara glad om jag kommer upp i 100. Så det är verkligen skilda världar. Allt jag vill nu, det är att få vara hel och kunna träna och springa obehindrat under hela 2018 – men det kanske är för mycket begärt?

RunTobyRun!

Blöt katt

Så dyker han upp igen i köksfönstret och trycker sin rosa nos mot fönsterrutan. Två stora ögon, ett ynkligt mjau. Jag öppnar dörren och han kommer fram mot mig och buffar mot handen med sitt huvud. Jag stryker honom över pälsen och känner att han är blöt. Tusan också, jag som precis skulle snöra på mig skorna och ge mig ut på en runda…

Sebbe Katt går ett varv och nosar kring matskålen och sätter sig sedan vid köksdörren igen och tittar vädjande mot mig för att bli utsläppt. Ah, tänker jag, då kan det väl inte vara allt för jävligt ute för i så fall hade han nog gått och lagt sig på soffan i stället. Men jag antar att han vill ut och försvara sitt revir för där var två dumma katter i morse som försökte göra sig märkvärdiga – ingen tvekan om vad som är på gång när man hör det där speciella skriket. Slagge på gång.

Snör på mig skorna, tar på mig reflexvästen och letar rätt på en mössa. Inte för att jag är särskilt sugen på att springa, egentligen, för kroppen känns trött och seg. Men jag har jobbat två kvällspass i veckan och inte kunnat springa sedan i lördags, så jag måste komma ut för att börja få upp flåset igen. Hoppas bara att knäet håller.

Kliver ut genom ytterdörren och inser att det inte bara regnat. Det blåser också, men vad f-n. Ger mig ut längs cykelvägen i ett lugnt tempo, viktigt att inte ta i för mycket och sabba rehabiliteringen av knäet. Efter en kilometer ungefär brukar det ömma till lite, men bara tillfälligt, och det gör det nu också. Några hundra meter senare börjar det regna igen, en rätt kraftig skur. Gissar att Sebbe Katt har hoppat upp på fönsterblecket igen för att bli insläppt, själv måste jag bita ihop några kilometer till.

Det är en sån där runda som inte går till historieböckerna som den snabbaste, den skönaste, den häftigaste eller den intressantaste i mannaminne, inte på långa vägar. Den var bara blåsig och blöt och jäkligt jobbig – en sån där runda som man bara vill klara av så fort som möjligt för att få komma in och ställa sig i duschen. Fast särskilt fort går det inte, 5 kilometer i 5:50-tempo, så det tar ett tag innan jag får min belöning.

Katten? Han har gått ut igen…

RunTobyRun!