Dåliga vibbar inför S:t Olof

I morgon är det dags igen för ett av mina favoritlopp, S:t Olofsloppet, men formen är allt annat än på topp – vilket innebär att det kommer att bli en synnerligen tuff uppgift att ta sig runt och beta av alla backarna på 9.2-rundan.

Det har varit några sega veckor efter Österlen TrailRun den 10:e och därmed ganska dyster läsning i träningsdagboken; typ 25 km gång och 6 km jogg i korta etapper. Inte mycket att hurra över alls…

Jag har varit trött och seg och det har ömmat här och var i kroppen, bland annat i vänster knä (fast annorlunda än det gjorde under maj) och flera gånger har det känts som att jag haft en förkylning på gång. Med andra ord är det inte så konstigt att jag fått ställa in mina planerade distans- och tempopass för att istället gå ut och känna mig gammal och trött och till och med fundera på att lägga av med springandet för att det bara strular hela tiden. Men så tog jag mig i kragen och gick och köpte ett par nya skor, klart att jag inte ska ge upp – än…

Frågan för dagen är förstås hur det kommer att kännas i morgon. Kommer jag att kunna kuta? Ja, det är förstås svårt att svara på just nu men det lutar åt att vi sätter oss i bilen – har för första gången lyckats övertala K att anmäla sig till ett lopp – och sedan prövar att värma upp och känns det för tungt får jag helt enkelt sadla om från löpare till hejaklack. Eller kanske kolla om det går att byta klass och göra K sällskap på den kortare rundan, 4.7 kilometer, i stället för att till varje pris plåga mig runt den långa. Det kommer ju ändå att gå betydligt långsammare än i fjol och förrfjol.

Hursomhelst, väderprognosen talar inte längre om regn så det kan bli riktigt bra löpväder. Eller publikväder…

RunTobyRun!

Läs mer om tidigare utflykter till S:t Olof:
S:T OLOFSLOPPET 2016 (46:22)
S:T OLOFSLOPPET 2015 (46:12)
S:T OLOF – LOPPET SOM FÖRÄNDRADE MITT LÖPTÄNK

Aj!

Efter förra veckans positiva sammanfattning av träningsläget var det förstås bara en tidsfråga innan det skulle komma ett bakslag. Och mycket riktigt..

Det var under intervallpasset i torsdags som det plötsligt högg till i baksidan av låret, i slutet av den femte ruschen. Jag kände direkt ”aj” och ”vafan” och saktade ner – typiskt nog hände detta förstås längst bort på banan, så jag fick knalla ungefär 2 kilometer för att komma hem.

Egentligen skulle jag inte tränat alls den kvällen. Hade känt mig skum hela dagen, nästan lite bakis: huvudvärk, illamående och känt mig varm. Men framåt kvällskvisten hade allt utom huvudvärken släppt, så jag bestämde mig för att – trots allt – ge mig ut och känna mig för och eftersom det kändes bra under uppjoggen släppte jag loss… Och med facit i hand hade det förstås varit bäst att låta bli.

Lyckades promenera hem från ”aj-platsen” utan problem och kände redan samma kväll att det nog inte var så farligt, bara en ”sträckning light”. Det ömmade lite, både ovanför och nedanför knävecket men jag kunde gå utan problem och i helgen fyllde jag sedan på promenadkontot med ytterligare 10 + 5 km i bra tempo utan att känna någon smärta.

Och idag kunde jag ge mig ut och jogga igen, 5 kilometer i lugnt tempo. Flåset var väl inte det bästa och det ömmade lite grann i lårmuskeln sista biten men annars var det en härlig runda i solskenet. Knappt någon vind och därmed inte särskilt kallt om mulen.

RunTobyRun!

PS. Du vet väl att du även kan följa mig via Facebook? Sök ”RunTobyRun” eller klicka på länken HÄR. DS.

Torup – back on track!

torup

Vackert men kallt i förmiddags (8.5 minus). Men efter 7.5 kilometers promenad i rask takt vågade jag mig till och med på att jogga 1 kilometer!

Den korta joggen innebar min första kilometer i löpform sedan den 21 december. Det gick inte fort, och det var förstås inte heller meningen utan det viktigaste var att ryggen kändes okej efteråt. I morgon dubblar jag sträckan!

RunTobyRun!

 

Fruset i spåret

hast

Det var bara snön som fattades, annars såg det ut som min barndoms vinterdagar när jag tog på mig skidorna alldeles utanför dörren för ännu en tur ut i Hågadalen. Men dagens runda blev inte lika angenäm – knappt hade jag rundat första hörnet förrän jag ångrade mig.

Förvisso lyste solen upp landskapet och den kalla klara luften, men i den isande motvinden insåg jag snabbt hur bortskämda vi i södra Skåne varit med plusgrader i vinter. 7 minus på mätaren är väl inte så farligt, men med upp till 10 meter per sekund i byarna, ja då biter det till i kinderna.

Värst var det ändå om fingrarna eftersom jag av gammal vana tagit på mig mina tunna löparvantar och de gjorde inte mycket nytta så jag fick vika av efter en dryg kilometer och ”gå i depå” för att förstärka klädseln. Men annars gick det bra, trots att jag fortfarande måste ägna mig åt hyfsat snabb gång istället för att springa och då blir man ju inte lika varm om kroppen.

Ryggen håller inte för att börja springa än så jag får fortsätta med promenaderna ett tag till. Hittills har det blivit 10 pass på 12 dagar och totalt drygt 61 km. Men även om gång faktiskt kan ha sin charm – det upptäckte jag ju i höstas under det ”bonuspass” jag lade in varje vecka som komplement till löpningen – så känns det just nu bara som ett trist substitut. Vill ju bara komma igång igen!

Dagens runda var snudd på tom på människor och djur. Fick dock sällskap av en vinterlurvig häst medan jag rundade en hage (den  hoppades väl att jag skulle bjuda på något gott…). I övrigt stod de andra hästarna med tomma blickar långt bort mot horisonten eller med mulen nedtryckt i en kall grästuva.

Vägen hem gick via ”djungelstigen”, som hästar och löpare brukar ta för att gena förbi ”bjeret”. Den var frusen och knagglig, ungefär som jag kände mig själv inombords efter rundan…

RunTobyRun!

Gott nytt vemod!

Årets sista runda är avklarad – 6.6 kilometers gråmulen promenad – och i morgon väller det stora vemodet in när träningsdagboken nollställs och börjar om på noll igen. Vilken tur att jag har ett ”räkneverk” till som mäter juni-juni och som har lite fler mil på banken!

Ser nu fram mot tio dagars ledigt, där jag kan röra mig lite normalare än på jobbet  och förhoppningsvis fortsätta förbättra statusen på min rygg (kontorsjobb är de facto onormalt, i alla fall ergonomiskt sett). Morgnarna och förmiddagarna är fortfarande värst, då är ryggen stel och öm men efter lunchpromenaderna har det lossnat och det innebär att jag den senaste veckan fått ihop inte mindre än sex promenadpass, runt 6 kilometer i snitt och i ett stegvis snabbare tempo. Men även om det går åt rätt håll räknar jag med att det kommer att dröja åtminstone en vecka till innan jag vågar pröva på att jogga.

1463.8 km blev det totalt under 2016, varav knappt 430 km under det fjärde och sista kvartalet och det betyder lika mycket i kronor i löparbidrag som detta kvartal går till Plan Sverige. **

Överlag var det en fantastisk löphöst, där jag klarade av årsmålet på 1200 km redan den 29 oktober i samband med de fem loppen på Ring Knutstorp. Extra kul är det att titta på den nedre bilden, som visar antal tränade kilometer i jämförelse med en fiktiv farthållare, inställd på just 1200 km, där det blev ett rejält lyft under hösten.

kuta

På grafen syns två tydliga dippar, en förkylning i månadsskiftet januari-februari och sedan en rejäl utförsbacke i maj, förra gången jag hade ont i ryggen. Höstens båda marathonlopp (3 september och 13 november) är också lätta att se. Men nu är det historia. I morgon börjar allt om på noll igen…

Till sist: det blev inget nytårslöb i Köpenhamn i år, som traditionen brukar bjuda. Fyra år i rad har jag ju avslutat året med att springa detta trevliga lopp (10 eller 21 km) men i år var det bestämt sedan länge att jag inte skulle ställa upp – för att bättre utnyttja årets sista veckor till återhämtning och återuppbyggnad. Med facit i hand, ryggen alltså, kändes det beslutet än mer rätt. Men samtidigt synd att missa, gillar verkligen stämningen där.

RunTobyRun!

** Årets löparbidrag gick till Unicef, Skandinaviska barnmissionen, Läkare utan gränser och Plan. Började med detta 2015 och kommer att fortsätta även under 2017, fast med delvis nya mottagare.

Ingen god jul

juldagen2016Grått..

Nej, det blev ingen god jul utan en ond jul. Inte Darth Vader-ond, förstås, utan ond som i ryggont. Igen. Någon julaftonsjogg med K blev det inte tal om och knappast någon skogsutflykt i morgon heller till Häckeberga. Skit också!

Det känns som i våras, dagen efter Sydkustloppet när jag vaknade med ett elakt ryggskott som förmodligen triggats av den tuffa andra milen i motvinden på lösa strandstigar. Smärtan gjorde att jag stapplade fram som en bajsnödig pingvin och prövade mig fram hos såväl massör som sjukgymnast och chiropraktor och först efter tre veckor kunde jag börja träna igen, försiktigt på mjuk löparbana och sedan, sakta men säkert, trappa upp träningen.

Har inte haft några problem sen dess – förrän i går morse. Eller rättare sagt: det var okej när jag vaknade, okej när vi åt frukost och tittade på första julklappsöppningen och sedan skulle vi bara städa lite grann innan det skulle bli dags för årets julaftonsjogg. Och då gjorde det plötsligt bara ont igen. Utan förvarning. Utan knak. Så resten av julaftonen blev förstås en plåga…

Ändå är det okej så länge jag är uppe och går. Att sitta still i soffan är inte bra och att resa sig upp ur sängen – eller vända sig – är fruktansvärt jobbigt. Men det är bara att bita ihop… Har dammat av några övningar, som jag fick i våras, och kör med dubbla doser smärtstillande (= Alvedon + Ipren) och följer rådet att röra mig så mycket som möjligt. Har precis varit ute en vända och gått, 2.6 km i lugnt tempo, och det funkar även om det ömmar till emellanåt i ryggslutet. Så det blir ett pass till i eftermiddag, först ett gäng stretchövningar och sedan en promenad till runt byn. Sen får myset ta över med lite godis och nya Ghostbustersfilmen och sen, ja sen får vi se hur kul det blir att ta sig upp ur soffan igen..

Ny rapport i morgon – då sammanfattar jag också årets löpning, inte utifrån en massa resultat utan vad jag faktiskt lärt mig under året som gått. Och sprungits.

RunTobyRun!

Eländet som gjorde mig starkare

100518 monaco 13
Målet för Den Långa Vägen Tillbaka.

I dag, den 11 oktober, är det ett år sedan jag bestämde mig för att det fick vara slutförkylt och gav mig ut på Den Långa Vägen Tillbaka (DLVT). Fyra maror i all ära men de fem månaderna från oktober till mars är nog ändå det mest målmedvetna och långsiktiga träningsprogram jag lyckats genomföra, speciellt med tanke på att dök upp flera nya problem längs vägen.

Att jag uppmärksammar årsdagen av DLVT handlar framför allt om att jag tror och hoppas att min historia ska kunna inspirera åtminstone någon annan löpare, som kört fast i skador eller förkylningar eller annat elände.

Efter halvmaran i Veberöd i augusti förra året tvingades jag till ett träningsuppehåll på sju veckor på grund av en envis hosta som aldrig verkade ta slut och som gjorde det totalt omöjligt att träna. Jag hade redan anmält mig till Classique des Riviera (23.8 km genom Italien, Frankrike och Monaco) och när hostan äntligen tog slut var det ganska exakt fem månader kvar till loppet. Jag insåg hur mycket kondis jag hade tappat, att jag behövde börja om från scratch och ta det väldigt lugnt i början. Det var helt enkelt början på DLVT – Den Långa Vägen Tillbaka.

11 oktober: Första löprundan sedan den 18 augusti och en lustig känsla infann sig när jag nollställde klockan på armbandet. Hur gör man egentligen när man springer? Det var ett pirr som påminde om i våras när jag spände på mig ett par slalomskidor för första gången på 21 år. Det har varit en lång och otroligt seg hosta och jag har varit så innerligt trött på den, ibland har jag bara haft lust att ställa mig och sparka in en vägg eller en skåpsdörr men jag har intalat mig att även om det är bittert så finns det inte så mycket annat att göra än att vänta ut eländet. Och nu var det dags…

Jag hade längtat så mycket efter att börja springa igen men glädjen blev förstås kortvarig, det dröjde inte många dagar förrän jag drabbades av ytterligare en förkylning och ytterligare några veckor senare (26/11) fick jag lägga mig på operationsbordet för att plocka bort gallblåsan. Jag hade fått det första anfallet i slutet av juli och trodde då att det var matförgiftning, men när anfallen fortsatte och blev värre så insåg vi att det var dags för en större felsökning och efter två dagars undersökning på SUS i Malmö ringade läkarna in vad som var problemet men konstaterade också att det inte var så akut att de behövde öppna mig akut – tvärtom var det lättare att genomföra operationen när blåsan inte var svullen och irriterad.

Men detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Operationskön var elva månader men en av mina läkare slog ner näven i bordet och sa att ”det går inte, så länge kan han inte vänta” och en vecka senare damp det – högst oväntat – ner en kallelse till operation i Landskrona och ytterligare två veckor senare somnade jag gott på operationsbordet. Ingreppet gick bra, blev bara sjukskriven en vecka och redan dag 6 var jag uppe och joggade ett lugnt varv runt byn utan att de fyra små operationshålen protesterade.

15decefterop
2 december: första snigeljoggen utan gallblåsa.

I slutet av januari var det dags för ytterligare en tvåveckorsförkylning som innebar att jag missade ett lopp och några mils träning och som innebar att jag fick se över planeringen – igen.

2 februari: Vips blev Den Långa Vägen Tillbaka ännu längre, ännu krokigare, och nu gäller det att vänta ut alla smittor innan jag kan dra igång träningen igen. Det känns förstås trist att åka på den här skiten, nu när jag äntligen fått flyt i träningen och kände att den gav resultat. Samtidigt är det förstås bättre att det kommer nu och inte om fem veckor, när det är dags att packa trunken för vårens första stora mål, Classique des Riviera. Tiden dit börjar bli knapp och jag känner att jag håller på att halka efter tidtabellen men är jag bara igång igen med träningen inom en vecka ska det inte finnas någon anledning till panik. Det viktigaste är att jag hinner få till ett par ordentliga långpass under februari…

Efter varje bakslag var det förstås frestande att lägga i högsta växeln och komma igång snabbt med träningen och springa både långt och fort, men jag lyckades att undvika den fällan och följde disciplinerat den tidtabell jag lagt upp med tydliga delmål: att bygga upp orken och kondisen långsiktigt och varje månad bocka av utvecklingen genom att klara en viss sträcka i mitt tänkta racetempo på Rivieran: 5:30/km.

  • Senast den 13/11 skulle jag klara 6.7 km (klarades den 18/10)
  • 13/12 skulle jag klara 11 km (klarades redan den 13/11 och sedan igen – efter operationen – den 13/12)
  • 13/1 skulle jag ha grejat 15 km (klarades den 9/1)
  • 13/2 skulle jag sprungit 20 km (klarade sträckan före den 13/2 men inte tidsmålet på 5:30/km, vilket dröjde till den 5/3)
  • 13/3 var det så dags för slutprovet, Classique des Riviera, 23.8 km (som jag grejade på 5:22/km, dvs klart snabbare än mitt uppsatta tidsmål).

Träningsmässigt innebar detta en upptrappning från 0 km i september till 46.6 km i oktober, 50.1 km i november, 118.8 km i december, 91.6 km i januari och 114.9 km i februari.

Jag klämde också in tre träningslopp i Köpenhamn. Först ett Nytårslöb på 10 km som gick oväntat snabbt (50:43), sedan ytterligare ett millopp som jag missade på grund av januariförkylningen och slutligen ett genrep på 15 km, två veckor innan loppet på Rivieran, och som även det gick över förväntan (5:07/km). Nu kände jag att jag hade målet i Monaco inom räckhåll…

RIV4
Femton minuter till start – upp till bevis!

9 mars: Självfallet ska man aldrig ropa hej förrän man är i mål men den senaste månaden har jag kunnat köra för fullt och fått till fyra bra långpass om 20, 21.1, 16.5 och 21.6 km och efter omständigheterna känns det ganska bra inför helgens utmaning. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att komma bättre förberedd – nu hänger det mest på en god natts sömn och en bra frukost innan jag lämnar hotellet i Nice för att ta tåget till starten i Ventimiglia

Självförtroendet var med andra ord ganska bra när jag satte mig på flyget till Nice, men det är ju som det är med delmål. De är bra kontrollstationer längs vägen men betyder i slutändan ingenting för hur det kommer att gå på slutprovet då det är dagsformen som avgör. Men visst, grejar man inte delmålen så blir det förstås mycket svårare att klara det slutliga målet.

Nej, det var inte dagsformen som var den stora frågan utan hur mycket ork skulle de båda 100-metersstigningarna kosta? Den första kom redan efter typ 500 meter, på väg upp genom gamla stan i Ventimiglia och den andra efter cirka 14 km. Ja, hur det gick längs den vackra kustvägen, det kan du läsa i race rapporten. Där har jag också lagt ut en massa bilder från banan.

image
Början på första brutalbacken.

Nöjer mig här med att konstatera att jag hade väldigt höga förväntningar på loppet och att de infriades på alla sätt och vis: från arrangemanget till den vackra bansträckningen och – jodå – även tidsmässigt. Efteråt blev det förstås till att skåla i bubbel och betrakta den fina medaljen. Den 12 mars tänker jag skåla en gång till – och förhoppningsvis har vägen dit varit lite rakare och enklare den här gången!

Du kan följa alla inlägg under Den Långa Resan Tillbaka genom att klicka på DLVT i taggmolnet till höger på sidan!

RunTobyRun!

PS. Egentligen slutade inte historien om DLVT nere vid hamnen i Monaco – för efter halvmaran på Valborg fick jag genomlida tre veckor med ryggsmärtor , då jag knappt kom ur sängen eller bilen och tvingades gå som en bajsnödig pingvin. Men efter ett antal besök hos sjukgymnast, chiropraktor och massör släppte eländet och jag kunde ta upp träningen igen. Jag är glad att jag insåg att jag var tvungen att göra en ny ”reboot av systemet” och sakta men säkert trappa upp träningen och lyckades hålla mig till planen, även de dagar jag insåg att nedräkningen till Helsingborg marathon började ticka alldeles för fort och det var minst sagt frestande att träna hårdare än planerat. DS.

 RIV5
12 mars 2017 hoppas jag få ”bubbla” på nytt!

Rastlös noll-vecka

Har semester och all tid i världen att springa, ändå kommer det att bli en nolla i träningsdagboken denna veckan och det är så frustrerande.

Det är den ömmande hälsenan, som ännu inte vilat upp sig och det är självklart att den ska få göra det, dumt vore det väl annars. Samtidigt börjar jag känna mig rastlös eftersom min kropp påminner mig gång på gång om att den vill ut och röra på sig. Avskyr såna här veckor…

Det retligaste med hälsenan är att den inte gör ont, hela tiden, utan bara ömmar lite när jag går. Det är alltså ingen ”riktig” skada… Och den sade inte ifrån en enda gång i onsdags, när jag tillbringade hela kvällen stående på Coldplays konsert i Köpenhamn, inklusive två förband.

Den innebär att jag kommer att tappa åtminstone tre pass, varav ett långdistanspass och det är det senare som bekymrar mig mest. Jag behöver klara av detta viktiga pass senast nästa lördag för att inte hamna för mycket på efterkälken – trots allt är det bara åtta veckor kvar till Helsingborg Marathon och nedräkningen dit börjar ticka väldigt fort. Ungefär som matchklockan gjorde sista halvtimmen när England förgäves försökte kvittera mot Island i fotbolls-EM – och vi vet ju hur det gick… (heja Island!)

kopp

Nåväl, under tiden får jag glädja mig åt att hantverkarna är nästan klara med vårt nya kök och att de hållit tidtabellen så här långt. Samtidigt, så länge köket bara är nästan klart så kan vi inte flytta in våra prylar, inte laga mat eller korka upp renoveringsbubblet som ligger på kylning. Vilket vi ju så gärna hade velat göra i går kväll istället för att rastlöst gå runt på det nylagda klinkergolvet, känna på luckorna och konstatera att det här blir nog bra, nästa vecka eller så – ungefär som med min hälsena…

RunTobyRun!
www.facebook.com/runtobyrun

GYLLEBO: andra stoppet på sommarturnén

gyllebo1

sverige

#29 – 160703
Gylleboloppet 8 km (8.28?)
47:02 (5:45/km)
17.8 grader

Mer ”landet” än så här blir det knappast: start och mål vid en gammal dansrotunda och ett vackert varv genom Gylleboskogen utan att överhuvudtaget vara nära någon form av asfalt. Härligt!

Problemet var bara att hitta hit. Idrottsföreningens hemsida nöjde sig nämligen med att konstatera att det var start klockan 11 vid Dungen – inte en rad om hur man skulle anmäla sig,vad det kostade eller vilken dunge som de syftade på.

Har man inte varit ute på Österlen och svingat sina lurviga är det kanske inte så lätt att känna till att Dungen är en legendarisk dansbana och festplats bland tallar och björkar med olika stånd för chokladhjul och pilkastning. Toaletterna har varit med ett tag, inredda i vad som ser ut att vara ett gammalt förråd och förstärker intrycket av att man är mitt ute i spenaten på tillfälligt besök i en kultur som överlevt urbanisering och digitalisering, 100 % genuint helt enkelt. Men bevisligen var det många som visste vilken dunge som avsågs, eftersom årets upplaga av Gylleboloppet lockade rekordmånga löpare (140), nästan dubbelt så många som i fjol.

Bansträckningen är utmärkt på marken med sågspån (!) och jag tar fram den stora kultstämpeln efter loppet, när resultaten kommer upp på en anslagstavla i form av handskrivna pappersremsor – ja det funkar förstås i det här formatet men hade kanske blivit jobbigt vid 400 eller 500 löpare…

Loppet då? Var lite orolig innan start för min vad/hälsena som morrade lite på rundan i torsdags och den ömmade lite under loppets gång, inte så pass att jag funderade på att bryta. Däremot gjorde den lite ont i bilen hem så vi får väl se de närmaste dagarna, hur smart det egentligen var att löpa.

Kom i väg som fjärde eller femte löpare, men raskt började snabbare löpare att springa om och i de första långa backarna kände jag att det nog var läge att sakta ner lite på tempot och försöka komma in ett eget flow. Banan går genom barrskog, bokskog och över ett halvt igenvuxet kalhygge, det är omväxlande grusväg, stig, grus, gräs och löv om vartannat och stundtals var det en del rötter på marken att håla ögonen på

Ner mot vätskekontrollen vid 4 km är det en lång, härlig nerförsbacke och jag hann njuta en stund innan tanken slog mig att vi ska säkert upp igen. Och mycket riktigt, efter drickan reste sig värsta monsterbacken, 40 meters stigning mellan 4 och 4.6 km och jag fick bita ihop, frustande och med en allt högre andhämtning (här visade min nya pulsmätare 192 slag i minuten).

Sista två höll jag ett jämnt tempo och kände att jag hade lite kvar att ge; tog mig förbi några löpare som sprungit om mig en stund tidigare och gick i mål på 47:02, drygt tre minuter långsammare än det tidsmål jag hade satt upp innan loppet. Fast då visste jag å andra sidan inte hur kuperad banan var.

Kändes som att förra helgens utflykt till Blentarp gick mycket bättre, där gick det fortare än jag hade räknat med, här fick jag kämpa, kämpa, kämpa och det gick ändå inget vidare. Och det hade definitivt inte bara med hälen att göra.

Nåväl, bara att bita ihop, vila några dagar och sedan ladda om batterierna. Gyllebo var det andra stoppet på min skånska sommarturné. Blentarpsmilen var det första och härnäst väntar – förmodligen – 29/7 Sankt Olof (9.2 km), 5/8 Kullaloppet i Rörum (11) och 20/8 Veberödsrundan (21.1). Håll tummarna!

5 km: 28.12
Mål 8 km: 47:02 (8.2 km enligt egen klocka…)

RunTobyRun!
Nu även på Facebook: www.facebook.com/runtobyrun

FLER BILDER – klicka på miniatyrerna för att se dem i fullformat!

Ser ljuset efter trista veckor

Har stapplat fram som en bajsnödig pingvin, grinat av smärta i bilen, suckat över min orörlighet och till råga på allt gått upp några kilo. I torsdags kunde jag äntligen börja träna igen – försiktigt – men någon mara på söndag blir det förstås inte.

Körde lugna pass på mjuk löparbana, både i går och i torsdags (4+5 km) och det kändes bra även om jag givetvis inte gick för fullt utan sprang en kilometer i stöten med vila emellan i ett slags lugna intervaller. Kändes bra i ryggen efteråt även om jag var lite stel igen i morse när jag klev ur bilen på stormarknaden, så helt 100 är jag inte än utan får fortsätta trappa upp träningen succesivt. Går allt bra hoppas jag kunna springa en mil nästa vecka och ett tvåmilapass innan skolavslutningen men jag får väl kanske ta ett extra snack med sjukgymnasten om detta. Problemet är bara att det kliar i fötterna, jag vill verkligen ut bland rapsfälten och känna dofterna, känna värmen

16 rehab
Efterlängtat första pass efter ryggontet

Något Copenhagen Marathon i morgon blir det förstås inte tal om – det loppet skrev jag av mentalt redan för två veckor sedan och är ingenting jag deppar särskilt mycket över även om det förstås hade varit kul. Jag sprang loppet 2013, det var min första mara på 26 år och var blött, blött, blött. Och jobbigt. Länk till racerapport

CPH MAR13
Maj 2013

I går fick jag en rolig inbjudan på mejlen till ”trappelöpet” i Trondheim, med start i källaren på Scandic Hotel och sedan full fart upp till 23 våningen. Antar att brevbärare och tidningsbud har viss fördel i den här typen av – minst sagt – annorlunda lopp:

Trondheim trapp

En ny utflykt till Trondheim hade ju varit trevligt, men hellre för att springa halvmaran i september än att springa 427 trappetrinn för det tycker jag låter både jobbigt och knasigt. Lär visst finnas något liknande uppför Empire State Building i New York och det är ju ännu högre = ännu jobbigare = ännu knasigare och definitivt inget för mig.Vad är det knasigaste du sprungit?

I kväll håller jag tummarna för min bloggande kollega Märta som tar sig an tjejultramaran i Stockholm. Jag är grymt impad. Kör hårt!

RunTobyRun!
(finns nu även på Facebook)