Årets sjätte etapp på Skåneleden blev också den hittills vackraste – en trevlig och lätt utmanande sträcka från Mölle till Kullens fyr och ner mot Johannelust och tillbaka.
Totalt blev det en bra runda på drygt 13 kilometer och 281 höjdmeter; en runda som bjuder både på varierande terräng och underlag, några rejäla branter och så på det lite regn och klägg som gjorde det extra viktigt att ta det lugnt och hålla koll på var man sätter sina fötter. Precis sån träning som jag behöver inför loppet på Färöarna!
Men även om det var lite kläggigt på sina ställen så var nog denna etapp ändå ”snällare” än den jag gjorde på norra sidan av Kullaberg förra månaden när jag utgick från Arild. Men oavsett om jag minns rätt eller fel så var det mycket mer utsikt – och finare utsikt – på dagens etapp.
Gåbackar, stenar, rötter – och lön för mödan i form av fin utsikt och en skön upplevelse av naturen. Så skulle man kunna sammanfatta min ”färöiska” träning på Kullaberg i förmiddags.
Det blev sammanlagt drygt 420 höjdmeter uppför backarna från den idylliska hamnen i Arild till högsta ”toppen” i området, Håkull, som reser sig 188 meter över havsnivån. Upp dit kommer man via någon av två stigar. Den östra är brant som sjutton, stenig och snudd på omöjlig att springa uppför. Den västra, däremot, är inte lika brant och erbjuder bättre möjligheter för löpning så jag valde förstås den tuffa vägen upp och den lite lättare nerför.
Enbart Arild är värt utflykten, med det ena vackra huset efter det andra som klättrar uppför sluttningen och serpentinvägen. Burspråk, stockrosor, ja hela stället andas idyll. I alla fall så här års… Parkerade bilen i hamnen och följde sedan Skåneleden västerut (”Öresundsleden” eller SL5 som den formellt heter) vilket gick bra några kilometer innan jag sprang fel första gången – förmodligen lurad av att jag följde vissa träd som var märkta med en blekare och något ljusare orange färg än Skåneledens.
I det första fallet gjorde det inte så mycket, eftersom det innebar att jag fick se vackra Mölle mosse från sydsidan med sitt ”hav” av gigantiska näckrosor. Vackert som en filmkuliss!
Andra felspringningen skedde efter att jag hittat tillbaka till Skåneleden och i samband med att jag passerade en grind till en stor, kuperad kohage. Skulle förmodligen hållit höger direkt och letat efter nästa grind, i stället följde jag vägen genom hagen, där jag så småningom fick springa slalom mellan kor och kalvar på grönbete. Återigen lurad av ljusare orangea färgmarkeringar på träden…
Insåg misstaget alldeles för sent, när jag redan passerat hagen och efter att ha konsulterat dubbla kartor och kompass, men hade ingen lust att springa upp till kossorna igen utan valde en annan skogsväg ner mot Mölle. Därifrån följde jag landsvägen mot Arild några kilometer, innan jag vek av på en grusväg och sedan in i skogen sista biten ner mot hamnen. Totalt blev det drygt 18 kilometer i lugnt tempo, vilket kändes bra så här en vecka efter min Backyard Ultra i Trelleborg. Det innebar också ett bra träningspass inför äventyret på Färöarna, 422 meter uppför och lika många nerför (halvmaran på Färöarna innebär drygt 1 600 höjdmeter i ännu tuffare terräng). Tänk om det hade varit lite närmare hit till Kullaberg, då hade jag sett till att träna här ofta!
Innan jag satte mig i bilen i morse hade jag en förhoppning om att springa ända upp till Kullens fyr för att njuta av utsikten därifrån. Det hade dock inneburit ytterligare 7-8 kilometers löpning så det sparar jag till nästa gång. 18 räckte bra i dag – vilket belönades med en glass i Arilds lilla hamnkiosk.
RunTobyRun!
PS. Samlingssidan om mina etapper på Skåneleden, som hittills är fem, hittar du HÄR.
Vackra ArildUppförsbacke med stenar och rötter – bra träning!Utsikt från HåkullDet var det fräckaste… Ligga och slöa mitt på löpstigen!Lilla MuUtanför MölleUtanför Mölle
På skylten står det: kossor, kalvar och tjur på grönbete. Jag tänker genast: var är tjuren? Är det möjligen den som står och bevakar stolpen med Skåneledens orangea markering? Nej, den har juver. Den andra då? Nix, den har oxå juver. Så var är tjuren…? VAR är tjuren? VAR ÄR TJUREN???
Nej, någon tjur såg vi inte till, den satt måhända under sin favoritek och luktade på blommorna. Och kossorna var inte heller särskilt nyfikna utan stod mest och glodde på det där sättet som bara kor kan. Lätt tomma i blicken, lätt idisslande och mest intresserade av att ta det kool.
Min fjärde etapp längs Skåneleden blev 13A, den så kallade Skrylleslingan med start och mål vid Skryllegården mellan Dalby och Södra Sandby. En fin anläggning med motionsspår i olika längder, möjlighet att duscha efteråt och mumsa i sig en cheesecake eller något annat ätbart (det blev cheesecake).
Valde att springa medurs, det vill säga mot Torna Hällestad och sedan ner till Knivsåsen och tillbaka till Skrylle. Leden passerar genom inte mindre än fyra naturreservat: först härliga bokskogar, sedan några fält – varav två bebodda med kreatur – sedan ännu mera bokskog och slutligen några kilometer genom barrskog. En skön och vacker runda, lagom kuperad med några riktiga backar uppför åsen (175 meters stigning enligt Garmin):
Summa summarum bästa etappen hittills längs Skåneleden. Kan varmt rekommenderas!
Så var det dags för min tredje etapp på Skåneleden, 16.7 km genom klorofyllstinn bokskog och gyllene rapsfält från Torup till Fru Alstad. Vackert – och en oväntat kuperad runda!
Startade vid friluftsgården i Torup och tog sikte på leden söderut. Efter några rejäla uppförsbackar kom jag in på en skön böljande stig mellan höga bokar. Stigen övergick efter några kilometer i en rätt stenig grusväg, där jag så småningom mötte två harar och tre hjortar. Trevligt!
Alldeles intill leden lär det, strax norr om Svedala, finnas ett bestånd av naverlönnar som lär vara enda platsen i Sverige där dessa växer naturligt, men dessa lyckades jag förstås missa. Antingen såg jag inte lönnarna för alla andra träd eller så tittade jag omedvetet efter någon skylt med krumeluren för sevärdhet eller någon annan vägvisare. Så den enda naverlönn jag fick se var namnet på Naverlönnskolan.
Sträckan genom Svedala är väl inte den roligaste och dessutom är det glest mellan de orangea markeringarna, vilket kan bero på att det byggts lite nya gator söder om järnvägen. Som tur är visste jag vilket håll jag skulle och tog sikte på Aggarps mölla. Vägen sen är oväntat kuperad och mellan 14 och 15 km kändes det som en enda lång uppförsbacke. Dessutom var det motvind snett framifrån så här började det bli lite tungt.
Motvinden blev ännu värre när jag, efter etappmålet, vände västerut längs 101:an för att kuta hemåt. Efter ytterligare en halvmil med vinden rätt i mulen – och vid foten av en lång backe – gav jag upp springandet och började gå och tog sedan tåget sista 3 km. Det fanns helt enkelt inte ork till mer idag och jag missade därmed mitt mål att få ihop de 26-30 km jag hoppats på som sista genrep inför Copenhagen Marathon. Nu blir det inga fler långpass utan det är bara att hålla tummarna att jag orkar kuta 42 km den 19:e. Håll tummarna du oxå för det kan nog behövas…
RunTobyRun!
PS. På bildsidan Skåneleden kommer jag att lägga upp sammanfattningar av etapperna samt ge tips om hur man tar sig dit.
Torup – jättefint i Bokskogen så här års!
Efter regnet kommer solen. Till höger. möllan i Aggarp
Efter förra helgens ”bergsklättring” på Romeleåsen bestämde jag mig för att försöka beta av ett antal sträckor på Skåneleden under året – dock utan något bestämt mål när det gäller antal, i vilken ordning eller hur ofta utan det blir upp till humör och dagsform när jag känner att jag behöver variation eller upptäcka nya saker längs vägarna.
Förra helgen bjöd ju som bekant på över 300 höjdmeter – dagens etapp på Söderslätt bjöd bara på drygt 50 så är man ute efter att samla altitud så är man fel ute. Sträckan går omväxlande på asfalt och grusväg och bjuder väl, i ärlighetens namn, inte på någon större naturupplevelse, speciellt inte så här års när de flesta åkrar ligger bruna och nyharvade. Men här och där sticker det upp vårtecken i dikeskanterna och helt ensam är man ju inte, för det vimlade både av morgonpigga bönder och fasaner (finns det överhuvudtaget någon fågel som ser mer förvirrad ut än när de skrockar iväg över vägen?).
Inledde dagens etapp 700 meter norr om den egentliga växlingspunkten mellan etapp 21 och 22 på den nord-sydliga leden (Skåneleden består av totalt fem olika ledsystem plus några extrasträckor) och förklaringen till detta var rent logistisk. Tog först tåget ett stopp till Östra Grevie och sedan bussen tio minuter österut längs 101:an till korset vid Fru Alstadvägen.
En nackdel med att vara ute på slätten är förstås att det blir jobbigt i motvind, här finns det i princip ingenting som skyddar utan det är bara att bita ihop i snålblåsten. I gengäld, så fort leden svänger åt ena eller andra hållet gäller det att snabbt öppna upp löparjackan för att inte bli kokt på insidan. Till fördelarna hör istället att det är lätt att hitta och se de orangea markeringarna, här finns inga träd eller stenskravel som kan skymma (eller, som utanför Häckeberga i lördags, en bautastapel med timmer som gjorde att jag missade var stigen vek av från stora grusvägen). Det var först inne i Trelleborg som jag fick problem att hitta markeringarna, men väl där är det ju rätt enkelt för alla vägar leder till havet. Typ.
Det var en sån där fantastisk vårmorgon, då det hade varit synd att sitta inne och häcka. VIlken tur att jag hade planerat in ett trailpass på Romeleåsen just denna dag!
Startade dagens pass från Ekevallen i Genarp och följde Skåneleden norrut mot the Lodge och sedan tillbaka igen. Det blev 20 kilometer, 307 höjdmeter och äntligen lite träning uppför jobbiga backar. Jobbigaste backen vid Romeleklinten var inte bara brant och brutal utan även full av stenar och rötter så där hade det varit svårt att springa ens om det funnits ork i benen.
Härligt också att se hur våren står för dörren, exempelvis vitsipporna som kämpar för att komma upp men som kanske väntar in sommartiden. Förhoppningsvis hinner de slå ut i massor till Verkeån trail på Christinehof om två veckor, där brukar vara extra vackert just när vitsipporna brer ut sig.
Hämtade nummerlappen till Christinehof igår och det ska som alltid bli härligt att komma ut till detta härliga lopp. 21+banan bjuder på nästan 500 höjdmeter, alltså långt mer än dagens utflykt, men känns ändå – i alla fall som jag minns det – mer lättlöpt. Vi får väl se hur det är med den saken den 13:e!
Något lättare backe – visst ser den inbjudande ut i vårsolen?
Målet är ingenting – vägen är allt, som Robban Broberg skulle sagt. Eller som Karin Boye skrev: det är vägen som är mödan värd. Gäller även när det är kläggigt!
Dagens sträcka markerad i rött. Klassificering: utmanande.
Med mindre än en vecka kvar till halvmaran i Helsingborg borde jag kanske ut och gnugga asfalt för att försöka banka in så många kilometer som möjligt på banken. Men till vilken nytta? Så jag bestämmer mig raskt för att göra något roligt istället!
Valet denna vackra morgon blir Häckeberga, där jag ger mig ut på Unos stig – uppkallad efter Genarps meste vandrare. Som givetvis hette Uno.
Stigarna och vägarna är förvånansvärt torra efter det senaste dygnets regnande – inget klafs alls – när jag ger mig ut längs stigen i lugnt tempo och med ett leende på läpparna.
Här, med utgångspunkt vid Ekevallens idrottsplats, finns ett myller av stigar och på vissa är det till och med tillåtet att köra mountainbike. Unos stig följer, till att börja med Skåneledens orangea markeringar och då är det lätt att hitta, trots att det ibland är oväntat långt mellan Unoskyltarna. Men med devisen att springa rakt fram, tills något talar om motsatsen, ger jag mig av och konstaterar att det här och var är rätt kuperat. Efter 2 km kommer exempelvis en lång mördarbacke. Puh! Stannar på krönet och pustar ut en stund innan jag fortsätter.
Någonstans efter 5-5.5 inträffar det – jag springer fel. Men fortsätter längs cykelspåren på en annan stig och konstaterar att varvet nog skulle bli i kortaste laget så jag fortsätter ut ett tag åt sydost längs Skåneleden – en fin stig kantad av ett fält och en gammal stengärdsgård som sedan länge är övertäckt med grön, frodig mossa.
När jag kommer tillbaka stannar klockan på 7.2 kilometer. En bra morgontur! Och en bra runda för att testa mina nya trailskor, som jag fyndade på rea.
RunTobyRun!
…och det var förmodligen här jag sprang fel. Men skit samma, det var trevligt ändå!
