Skåneleden 2: styr kosan mot sydligaste slättlandskapet

Efter förra helgens ”bergsklättring” på Romeleåsen bestämde jag mig för att försöka beta av ett antal sträckor på Skåneleden under året – dock utan något bestämt mål när det gäller antal, i vilken ordning eller hur ofta utan det blir upp till humör och dagsform när jag känner att jag behöver variation eller upptäcka nya saker längs vägarna.

Förra helgen bjöd ju som bekant på över 300 höjdmeter – dagens etapp på Söderslätt bjöd bara på drygt 50 så är man ute efter att samla altitud så är man fel ute. Sträckan går omväxlande på asfalt och grusväg och bjuder väl, i ärlighetens namn, inte på någon större naturupplevelse, speciellt inte så här års när de flesta åkrar ligger bruna och nyharvade. Men här och där sticker det upp vårtecken i dikeskanterna och helt ensam är man ju inte, för det vimlade både av morgonpigga bönder och fasaner (finns det överhuvudtaget någon fågel som ser mer förvirrad ut än när de skrockar iväg över vägen?).

Inledde dagens etapp 700 meter norr om den egentliga växlingspunkten mellan etapp 21 och 22 på den nord-sydliga leden (Skåneleden består av totalt fem olika ledsystem plus några extrasträckor) och förklaringen till detta var rent logistisk. Tog först tåget ett stopp till Östra Grevie och sedan bussen tio minuter österut längs 101:an till korset vid Fru Alstadvägen.

En nackdel med att vara ute på slätten är förstås att det blir jobbigt i motvind, här finns det i princip ingenting som skyddar utan det är bara att bita ihop i snålblåsten. I gengäld, så fort leden svänger åt ena eller andra hållet gäller det att snabbt öppna upp löparjackan för att inte bli kokt på insidan. Till fördelarna hör istället att det är lätt att hitta och se de orangea markeringarna, här finns inga träd eller stenskravel som kan skymma (eller, som utanför Häckeberga i lördags, en bautastapel med timmer som gjorde att jag missade var stigen vek av från stora grusvägen). Det var först inne i Trelleborg som jag fick problem att hitta markeringarna, men väl där är det ju rätt enkelt för alla vägar leder till havet. Typ.

Totalt idag: 13.8 km.

RunTobyRun!

Dagens etapp (2), markerad i rött. Första etappen, på Romeleåsen, var desto mer kuperad och om den kan du läsa här.

Startade dagens etapp norr om Fru Alstad, i korsningen med väg 101, som är närmaste busshållplats.

Titta, en uppförsbacke!

Nyharvat längs vägen.

Slutstation för NS-leden: Trelleborg C.

En perfekt dag för trail!

Det var en sån där fantastisk vårmorgon, då det hade varit synd att sitta inne och häcka. VIlken tur att jag hade planerat in ett trailpass på Romeleåsen just denna dag!

Startade dagens pass från Ekevallen i Genarp och följde Skåneleden norrut mot the Lodge och sedan tillbaka igen. Det blev 20 kilometer, 307 höjdmeter och äntligen lite träning uppför jobbiga backar. Jobbigaste backen vid Romeleklinten var inte bara brant och brutal utan även full av stenar och rötter så där hade det varit svårt att springa ens om det funnits ork i benen.

Härligt också att se hur våren står för dörren, exempelvis vitsipporna som kämpar för att komma upp men som kanske väntar in sommartiden. Förhoppningsvis hinner de slå ut i massor till Verkeån trail på Christinehof om två veckor, där brukar vara extra vackert just när vitsipporna brer ut sig.

Hämtade nummerlappen till Christinehof igår och det ska som alltid bli härligt att komma ut till detta härliga lopp. 21+banan bjuder på nästan 500 höjdmeter, alltså långt mer än dagens utflykt, men känns ändå – i alla fall som jag minns det – mer lättlöpt. Vi får väl se hur det är med den saken den 13:e!

RunTobyRun!


Brant och brutalt på sina ställen

Något lättare backe – visst ser den inbjudande ut i vårsolen?

Målet är ingenting – vägen är allt, som Robban Broberg skulle sagt. Eller som Karin Boye skrev: det är vägen som är mödan värd. Gäller även när det är kläggigt!

Dagens sträcka markerad i rött. Klassificering: utmanande.

Häckeberga 09:27

Med mindre än en vecka kvar till halvmaran i Helsingborg borde jag kanske ut och gnugga asfalt för att försöka banka in så många kilometer som möjligt på banken. Men till vilken nytta? Så jag bestämmer mig raskt för att göra något roligt istället!

Valet denna vackra morgon blir Häckeberga, där jag ger mig ut på Unos stig – uppkallad efter Genarps meste vandrare. Som givetvis hette Uno.

Stigarna och vägarna är förvånansvärt torra efter det senaste dygnets regnande – inget klafs alls – när jag ger mig ut längs stigen i lugnt tempo och med ett leende på läpparna.

Här, med utgångspunkt vid Ekevallens idrottsplats, finns ett myller av stigar och på vissa är det till och med tillåtet att köra mountainbike. Unos stig följer, till att börja med Skåneledens orangea markeringar och då är det lätt att hitta, trots att det ibland är oväntat långt mellan Unoskyltarna. Men med devisen att springa rakt fram, tills något talar om motsatsen, ger jag mig av och konstaterar att det här och var är rätt kuperat. Efter 2 km kommer exempelvis en lång mördarbacke. Puh! Stannar på krönet och pustar ut en stund innan jag fortsätter.

Någonstans efter 5-5.5 inträffar det – jag springer fel. Men fortsätter längs cykelspåren på en annan stig och konstaterar att varvet nog skulle bli i kortaste laget så jag fortsätter ut ett tag åt sydost längs Skåneleden – en fin stig kantad av ett fält och en gammal stengärdsgård som sedan länge är övertäckt med grön, frodig mossa.

När jag kommer tillbaka stannar klockan på 7.2 kilometer. En bra morgontur! Och en bra runda för att testa mina nya trailskor, som jag fyndade på rea.

RunTobyRun!


…och det var förmodligen här jag sprang fel. Men skit samma, det var trevligt ändå!