# 1614

Årets tröja på Copenhagen marathon: grå, diskret och rätt snygg – till skillnad mot den lax/hudfärgade damtröjan. Hu!

Men i grund och botten är det förstås rätt fånigt att ha olika färger efter kön. Otidsenligt. Hur tänkte de där egentligen?

Uppdatering lördag: det här blir tufft, mycket tufft. Verkar som att formtoppen kom två veckor för tidigt, dessutom känns det som att en förkylning är på g. Vädermässigt har det sett rätt lovande ut med sol och 15-16 grader men nu ser det ut som att det kan bli runt 20 grader andra halvan av loppet och det är ju egentligen i varmaste laget. Som sagt, blir tufft i morgon, får se om det går vägen!

RunTobyRun!

Brukar vara sist…

Jag brukar vara typ sist i Skåne med att gå över till shorts på våren, i alla fall känns det så. Men idag, när Lundatermometern nosade runt 20-gradersstrecket och vinden började mojna, ja då var det förstås omöjligt att bylta på sig utan det blev premiär både för kortbyxor och kortärmat. Och det var sååå nice!

Jag är ju lite frusen av mig och tar gärna på mig en tröja eller ett par långkalsonger för mycket vintertid eller när det blåser. Jag avundas inte andra löpare, som kan kasta av sig långbyxorna redan i januari eller februari – i alla fall på lopp – och sedan står i startfållan och försöker se så oberörda ut som möjligt medan vinden isar genom märg och ben, till och med på oss som är fullt påbyltade. Hu!

Men idag kunde inte ens jag klaga på klimatet när jag gav mig ut på ett varv för att känna på Lundaloppets bana inför nästa lördag. Lyckades följa banan så när som på två ställen där jag fick improvisera: dels sista 300, eftersom Idrottsplatsen även denna gång vara låst från det hållet, och dels genom Stadsparken där det pågår ett kommunalt grävlingsjobb i hörnan närmast Mejeriet. Det borde dock inte vara några problem att få väck byggstaketen så att vi löpare kan komma förbi – just den sträckan är en rätt trevlig entré in i parken som vore synd att missa.

Löpmässigt gick det bra, i alla fall till 40-50 meter från mål då det började ömma till i ena ljumsken. Har svårt att avgöra om det är något allvarligt eller om det räcker med några dagars vila, hoppas förstås på det senare.

RunTobyRun!

Sjukt snygga!

Kände mig som värsta fashionistan när jag såg att Nike skulle släppa en sjukt snygg doja till Copenhagen Marathons 40-årsjubileum, en specialdesignad Air Zoom Pegasus i blått, vitt och guld. Must have, tänkte jag och kastade mig in på webbshopen för att komma först i kön…

Har aldrig sprungit i Nike tidigare, bara Adidas, Asics och New Balance – som jag kör nu både på väg och trail och trivs alldeles utmärkt i – men någon gång måste ju vara den första. Tänkte på Jan Haak, mannen som förra sommaren sprang från Malmö till Kebnekaijse i en hyllning till livet efter att ha besegrat sin cancer. När jag lyssnade till honom i vintras ställde han en retorisk fråga till oss i publiken: om vi ska springa jätte-långt, som han gjorde, vad ska vi då ha för skor på fötterna? Jo, ett par snygga… Och visst är de sjukt snygga?

Hann testa dem en kort vända i kväll efter 8.3 km i mina gamla NB – som också är väldigt snygga – och klockade första kilometern på 4:53 så det finns kanske hopp om att de är sjukt snabba också. Fast det viktigaste är ju att de är sköna och där är det ju trots allt lite gambling att beställa ett par skräddarsydda dojjor på nätet av ett märke man inte är van vid – speciellt som Nikes storlekar inte riktigt följer europeisk standard utan 45.5 på NB och Adidas blev hela 47 på Nike så plötsligt fick jag sjukt stora fötter!

Tricket, som jag googlade mig till, är att inte lita på någon av de förtryckta storlekarna (US/UK/EUR) utan att helt enkelt gå på centimeter. I detta fallet gick det dessutom att beställa skon för extra smal eller extra bred fot.

Prova i butik innan man beställer – om det går – är ett annat bra knep 🙂

RunTobyRun!

PS. Dagens träningspass blev en varierad kompott. Först 4 km på bana i relativt högt tempo (4:56), sedan 4.3 lugnare löpning runt Pildammsparken och slutligen, när jag kom hem, 1.1 km i mina nya ”Nike by Thobias”. Håller nu tummarna för att jag inte blir förkyld inför helgen då det är 50-årskalas och halvmarathon. Dock inte exakt samtidigt 🙂

PS2. Nej, jag är inte sponsrad av Nike. Men jag kan tänka mig ett samarbete om de hör av sig… 🙂

Medaljregn – men vilken väger tyngst?


Låter mig inspireras av Olas ”bling-genomgång” över de sju medaljer som tillkom i hans samling under 2018 utifrån design, utförande och affektionsvärde.

Mitt nedslag i medaljlådan resulterade i följande sammanställning över vilka som ser bäst ut under halsen. Och vilken av dem som väger mest… Är det möjligen den jag tror?

Läs mer: Bling, bling!

1967-1976

I vintras sjösatte jag min ambition att variera musiken-i-lurarna under träningspassen genom att plocka en artist eller ett band per bokstav i alfabetet – men när alfabetet tog slut inledde jag en annan arkeologisk utgrävning på Spotify: år för år.

Surfade fram en sajt på internet med engelska topplistan år för år och bestämde mig raskt för att omvandla dessa till spellistor på Spotify. 29 maj var det premiär i lurarna för UK Top 20 1967, det år jag föddes, och hittills har jag hunnit fram till 1976.

Kunde raskt konstatera att just 1967 verkar ha varit ett riktigt bra musikår. Inte bara för att det bjöd på Pink Floyds debutsingel Arnold Layne eller Beatles’ episka Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band utan många andra bra låtar – i min mening långt bättre än exempelvis K:s födelseår, 1971.


Penny Lane – bara 24:a på engelska topplistan 1967.

Noterade också raskt att det finns massor av spännande musik från 1960- och 1970-talen som idag är halvt bortglömda, eller i alla fall inte platsar in när svensk radio kvoterar in en dos nostalgi. Det blir gärna lite Doors och ABBA och Hotel California men det fanns ju så mycket mer.  Noterar också samtidigt att det är många av mina egna favoritlåtar som inte platsar på topp 20, ibland inte ens topp 100 och jag har därför lagt till ett gäng låtar så att de flesta årslistorna rymmer både 25 och 30 låtar och fler lär det väl bli när det blir dags för 80-talet.

Förvånas varje gång som en känd Simon and Garfunkel dyker upp på typ 87:e plats – även om förklaringen ibland är så enkel som att singeln släpptes i december och därmed hade svårt att hävda sig jämfört med låtar som släpptes under våren – fast den i långa loppet blev en betydligt större hit.

Sen är det inte allt som är guld. På topp 20-listorna hittar jag både säckpipor, marschorkestrar och en hel del pajaslåtar som känns hämtade från någon sämre engelsk lördagsunderhållning på TV och utan att ha bott där och då är det snudd på omöjligt att begripa hur dessa lyckats klättra högt upp på listorna.  Å andra sidan antar jag att det är rätt få engelsmän som skulle jubla över att få höra de låtar som låg på Svensktoppen under samma tidsperiod  eller förstå hur man tänkte när Beatles hyrdes in för att värma upp innan våra egna storheter Trio med Bumba

Under sommaren har det blivit en hel del löprundor och gångpass utan annan musik i öronen än naturens egen symfoni, därför tar det lite tid att beta sig igenom listorna. Har nu kommit fram till 1976, där Rod Stewart parkerade på 20:e plats med sin Sailing – en av flera låtar som finns med på dubbla årslistor eftersom den kom redan 1975 och då parkerade på andra plats.

Just Sailing är för mig väldigt mycket nostalgi. Den får mig att ”se” framför mig hur vi avslutade i princip alla klassfester/hippor på mellanstadiet och högstadiet med den lugna B-sidan på Atlantic Crossing, ibland på repeat, för att vi skulle få utlopp för våra förpubertala lustar. Efter stämningshöjare som Tom Robinson Band (2-4-6-8 Motorway) var det kollektiv nedräkning till ”Råddan” och att få dansa tryckare till  Sailing, It’s Not the Spotlight och I Don’t Want to Talk About It. Magiskt!

RunTobyRun!

Årsettor på Englandslistan 1967-1976 (Singlar):

1967: Engelbert Humperdinck ”Release Me”
1968: Louis Armstrong ”What a Wonderful World”
1969: The Archies ”Sugar Sugar”
1970: Elvis Presley ”The Wonder of You”
1971: Dawn ”Knock Three Times”
1972: Harry Nilson ”Without You”
1973: Dawn & Tony Orlando ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree”
1974: David Essex ”Gonna Make You a Star”
1975: Bay City Rollers ”Bye Bye Baby”
1976: Brotherhood of Man ”Save Your Kisses for Me”

Orkar inte läsa

Så har de landat i brevlådan igen, breven från Runner’s World och Spring som förkunnar att det är dags att förnya mina prenumerationer. Och jag kliar mig i huvudet. Är det lönt?

Nej, det är förstås inte så att tidningarna blivit sämre. Eller att jag fått andra intressen. Ändå har tidningarna ibland blivit liggande tre eller fyra veckor på sängbordet innan jag öppnat dem och börjat läsa. De har inte ens fått följa med som färdlektyr under tågpendlingen till Lund.

Det som spökar är förmodligen vinterns och vårens rehab. När man är nere i konen och har det tungt, biter i hop pass efter pass utan att egentligen kunna se när man kommer att vara i mål, då är det – i alla fall för mig – tungt att läsa om löpare som det går bra för. Som slår PB i de mest fantastiska sammanhang, är smala och snygga och vältränade och lyckas följa det där träningsprogrammet för att greja milen under 40 minuter. För att inte tala om det där mördarintervallpasset som jag själv aldrig kommer att mäkta med.

När man själv har ont så är sånt nästan provocerande.

Tro nu inte att jag bara är bitter och avundsjuk, det är inte där skon klämmer (även om jag gärna skulle gå ner ett antal kilon och greja milen under 40 minuter igen fast jag får vara nöjd om jag grejar 50).

Jag gläds med den nya vågen av svenska löpare som gör avtryck på tävlingsarenorna, gillar att läsa reportage om roliga, annorlunda eller fjärran lopp och annat  spännande som har med löpningen att göra. Men förpackat i fyrfärg blir det ibland för mycket.

Med bloggar är det dock annorlunda. När berättelsen kommer i lagom dos, direkt från hjärtat utan att ha sminkats och stylats eller tvättats på alla stavfel. När bloggarens egen upplevelse står i fokus och berättar om sin väg till målet. Om gruset, asfalten, sanden, löparbanan eller skogsstigen. Om det hårda slitet för att greja milen under 40 men lika gärna under 70 eller att klara sitt första långlopp. Om glädjen över att hamna långt ner i resultatlistan men likväl vara ”med i matchen” och komma hem fullproppad med intryck.

Så medan mitt intresse för löpartidningarna sjunkit har jag ägnat mer tid åt att läsa och inspireras av andra bloggar. Förhoppningen är att du som läser RunTobyRun! också ska känna detsamma – även om det förstås var svårt att variera sig och skriva inspirerande när rehaben var som tyngst. Men nu känns knät bra och jag tar sikte mot nya lopp, spaningar och upplevelser. I morse mötte jag en hund, en katt och en åsna på min runda – bara en sån sak!

RunTobyRun!

Istället för Ernst

”Sjukt spänstiga killar, måste vara på första varvet”, konstaterade min gamle kollega Olof i ljusblått – fast i själva verket är den tagen på tredje varvet.

När Sommar med Ernst dyker upp på teven igen känns livet så mycket lättare  – tack vare Sweden Runners som precis lagt ut hundratals bilder från BUS i Trelleborg på sin facebooksida. Snacka om tajming!

Det är alltid kul att scrolla runt bland den här typen av bilder. Där är ju Lotta! Och där är kill han med långa håret, som jag låg bakom ett tag. Och där är killen som sprang runt med en stor högtalare på ryggen. Och där är jag själv – men usch vad jag ser fet ut!

Att bilden ovan är från tredje varvet är enkelt att se – eftersom jag då hade svidat om från vit till limegrön outfit  Planen var att byta keps varje varv (och lufta den andra), byta tröja varannat varv, strumpor vart tredje och skor vid behov, vilket tillsammans innebar ett stort antal färgkombos. Fast de är ju å andra sidan rätt lätta att hålla koll på om man bara springer fyra varv istället för 12 eller 29…

RunTobyRun!

PS! Fotografen heter Catherine Thiesen. Bra jobbat! DS.

I klungan på toppen av ”gåbacken” (varv 1). Värst vad jag ser fet ut!

Längs havet med glad medlöpare (varv 1)

Dags för första varvningen och den obligatoriska high-fiven med arrangörs-Marcus.

Varv 4

Modevisning 2

Så har det blivit dags igen för den årliga sommargenomgången och rensningen i lådan med träningskläder. Passar samtidigt på att göra en andra ”modevisning” och sätta betyg på de funktionströjor jag fått i samband med olika lopp. Håll till godo!

Förra gången jag visade upp innehållet i lådan var i maj 2016, då jag skrev inlägget  Modevisning och satte betyg på sju tröjor.

Av dessa är Österlen Marathons stilrena tröja är fortfarande en favorit i samlingen, som numera även innehåller följande nytillskott där jag tycker att den senaste (BUS/Backyard Ultra Sydkusten) förtjänar ett hedersomnämnande.

Stilrent tryck fram – dessutom med en kvinnlig löpare – i vitt på mörkblå botten. Ryggen är dock i spretigaste laget, vilket inte är så konstigt med tanke på att man lyckats klämma in hela 13 sponsorer. Givetvis hade det varit snyggast om det bara stått Sweden Runners på ryggen, men jag förstår poängen för det där trycket är förmodligen bästa ”valutan” för sponsorpengarna i den här typen av lopp.

Framtill

Helsingborg Marathon har en ovanligt genomtänkt och snygg grafisk profil och den märks förstås även på alla kläder. Löpartröjan är, precis som Österlens, enkelt stilren och helt enkelt skitsnygg med texten ”RUNNER 2016” skrivet på tvären under den blågröna symbolen som – knappast av en slump – har samma form som medaljen. Även baksidan är estetiskt tilltalande – trots att man klämt in två sponsorloggor. Ser med spänning fram mot höstens modell!

Den rödblåa (tvåa från övre raden) fick jag på Athens Authentic Marathon. De tre Adidasränderna stjäl uppmärksamhet från den förhållandevis lilla loggan och jag var ärligt talat lite besviken över att tröjorna inte bjöd på något mer klassiskt motiv, det är ju ändå alla marors moder. Trycket bak är dock enkelt och snyggt.

Den mörka t-shirten är Lundaloppets och hade det inte varit för det stora trycket med domkyrkan nertill så hade den känts väldigt anonym. Det hjärtformade trycket bak är special för oss som är anställda i Lunds kommun.

Tröjorna från de båda Rock’n’roll-loppen i Montreal (blå/21 km och grå/5 km) visar att det går att göra snygga tröjor även med stort tryck. Riktigt samma känsla hade inte arrangörerna av Rock’n’roll Liverpool Half Marathon (den limegröna med Pariserhjulet) som bara känns spretig och nästan lite kladdig. Till råga på allt har man använt ett fult och svårläst typsnitt. Ett plus för alla tre är att man hållit ryggen ren sånär som på en liten Rock’n’roll-series-logga.

Åsså har vi Midnattsloppet – som förra året bjöd på ett slags orange tröja och som jag är lite kluven till. Jämfört med Athens tröja så har Midnattsloppet tryckt en betydligt större logga på bröstet och neutraliserar därmed de kraftiga Adidasränderna. Baktill ser tröjan ren ut med ett enda reklamtryck.

Vad är det då som jag är kluven till? Ja, det är nog snarare det här att alla deltagare måste kuta i likadana tröjor, vilket är maffigt men också lite sektvarning, Plus att tröjan inte är lika snygg som exempelvis Helsingborgs (jag har egentligen inget mot Adidas, tvärtom, men tycker det är snyggare när ränderna sitter i sidan, som på Sveriges tröjor i fotbolls-VM, än den klassiska placeringen på ärmarna).

Baktill

Utöver detta har en tröja åkt i soporna för länge sedan – den rödvita tröjan från Monaco Run förra året, som i och för sig var lite kul med sina röda rutor, men där trycket blödde igenom och missfärgade tröjan tämligen omgående. Dålig kvalitet!

Vilken tröja skulle då vara coolast att ha i samlingen? Ja, något i stil med Polar Beer Challenge på Svalbard eller Grönland. Men det kanske har mer med själva loppet att göra än tröjan…

Vilken är din egen favorit?

RunTobyRun!

 

 

Misstänkt terrorist

Närmar mig nu mitt femtionde lopp sedan jag tog upp löpningen igen 2012, vilket innebär att medaljsamlingen i garderoben börjar ta allt större plats. Några av de senaste tillskotten höll dock på att fastna i Manchester eftersom flygplatsvakterna  trodde att det var en pistol…

I söndags kom jag hem med en andra ”Blentarpare”, som  landade i en genomskinlig påse tillsammans med andra plaketter och lite enklare medaljer. De finaste och tyngsta medaljerna, däremot,  förvarar jag i en vit låda av metall med Nalle Puh på (och i fall du undrar så är det givetvis  original-Puh, tecknad av E.H Shepard, inte någon förenklad Disney-björn).

Har hört om löpare som brukar hänga upp sina medaljer på en pinne eller förvara dem väl synligt i ett vitrinskåp. Men också om andra, som låter barnen leka med dem. En långlöpare, som jag träffade i våras, berättade att hon oftast kastar sina medaljer. Tröjan däremot, som man får på vissa lopp, behåller hon däremot gärna och tränar i.

I mitt fall ligger medaljerna där de ligger och i princip enda gången jag tar fram lådan eller påsen är när det är dags att fylla på med ytterligare en trofé (eller vad man nu ska kalla dessa bevis på att man sprungit några kilometer). Fast hade det varit ett VM-guld eller en ”six-star” (den stöddigt flashiga medaljen som utgör beviset på att dess ägare fullföljt världens sex största maratonlopp) hade jag garanterat gett dem en värdigare placering.

Apropå medaljer… På vägen hem efter halvmaran i Liverpool fastnade jag i securityn på Manchester Airport. Om detta horribla ställe skulle jag kunna skriva hur långt som helst men nöjer mig med att konstatera att smidigt gick det ju inte. Samt att jag betvivlar att den som möblerat och organiserat fanskapet verkligen var rätt person för jobbet…

Efter röntgenkollen styrdes mitt handbagage över på ett band, som bara personalen kunde komma åt, så jag fick vackert stå och vänta i tio minuter, kanske en kvart, bredvid en allt mer stressad kvinna som insåg att hon höll på att missa sitt flyg. När det äntligen blev min tur vinkades jag fram av en övernitisk – men i alla fall vänlig – vakt. Hon visade röntgenbilden och konstaterade att jag hade ett misstänkt metallföremål, som de ville titta närmare på så att det inte var en pistol. Eller något annat läskigt.

– Går det bra att vi tittar i väskan? sa hon och för en halv sekund kände jag mig frestad att säga nej, men insåg sedan att det nog kunde äventyra resan hem – i alla fall om jag ville komma hem med rätt plan.
– Ja, det går väl bra, svarade jag. Det där är ju bara mina medaljer.
– Medaljer?
– Ja, jag har sprungit lopp i Liverpool i helgen.
– Jaha? sa securitykvinnan men såg fortsatt misstänksam ut för i hennes ögon såg det inte ut som medaljer. Snarare som handtaget och kolven på en pistol:

Hon öppnade väskan, inklusive påsen med min genomsvettiga tröja, strumpor och kalsonger och hittade sedan medaljerna.
– Men det är ju medaljer… Varför sa du inte det?
Ja, varför sa jag inte det?  🙂

RunTobyRun!

PS. En medalj, som jag gärna skulle vilja kunna ta fram och titta på ibland – typ de gånger det är dags att fylla på i samlingen – är den från Stockholm Marathon 1987. Min första mara. Och fram till 2013 min enda mara. Jag minns att den var rund, saknade band och tror att den hade Stadshuset på framsidan. Jag är rätt säker på att den följde med när vi flyttade ut på landet 2001, men hur jag än letat i förrådet kan jag inte hitta den. Ser ni någon på Blocket eller Tradera eller så – hör av er! DS.

Money talks

Jag uppskattar verkligen initiativ som får folk att röra på sig mer, typ Ica-klassikern eller Jogg.se:s 10-årslopp, där massor av medlemmar på sajten sprang ”tillsammans” fast var, när och hur de ville. Men alla initiativ är inte lika klockrena…

Fick i går ett mejl från Rock’n’roll series, som arrangerar en rad lopp i Nordamerika med mycket musik och coola medaljer, och som nu lanserar en serie ”virtual races”. Kort och gott: du springer 3×5 km och får en medalj för varje plus en bonusmedalj om du springer alla tre. Hade kunnat vara en bra idé om det inte kostat 30 dollar per lopp/medalj (99,99 dollar för alla fyra). I det här fallet känns det som att pengarna är viktigare för attangörerna än att bidra till en bättre folkhälsa och att man försöker slå mynt av motionärer som vill ha lite extra bling i medaljsamlingen. 

Deltagarna får oxå egna, personliga nummerlappar att printa ut och ha på sig när de springer. Fast ärligt talat: vem gör det? Ser töntigt ut och är dessutom obra för miljön. Nej, ta ett eget varv i skogen istället!

RunTobyRun!