Etikettarkiv: stil

1967-1976

I vintras sjösatte jag min ambition att variera musiken-i-lurarna under träningspassen genom att plocka en artist eller ett band per bokstav i alfabetet – men när alfabetet tog slut inledde jag en annan arkeologisk utgrävning på Spotify: år för år.

Surfade fram en sajt på internet med engelska topplistan år för år och bestämde mig raskt för att omvandla dessa till spellistor på Spotify. 29 maj var det premiär i lurarna för UK Top 20 1967, det år jag föddes, och hittills har jag hunnit fram till 1976.

Kunde raskt konstatera att just 1967 verkar ha varit ett riktigt bra musikår. Inte bara för att det bjöd på Pink Floyds debutsingel Arnold Layne eller Beatles’ episka Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band utan många andra bra låtar – i min mening långt bättre än exempelvis K:s födelseår, 1971.


Penny Lane – bara 24:a på engelska topplistan 1967.

Noterade också raskt att det finns massor av spännande musik från 1960- och 1970-talen som idag är halvt bortglömda, eller i alla fall inte platsar in när svensk radio kvoterar in en dos nostalgi. Det blir gärna lite Doors och ABBA och Hotel California men det fanns ju så mycket mer.  Noterar också samtidigt att det är många av mina egna favoritlåtar som inte platsar på topp 20, ibland inte ens topp 100 och jag har därför lagt till ett gäng låtar så att de flesta årslistorna rymmer både 25 och 30 låtar och fler lär det väl bli när det blir dags för 80-talet.

Förvånas varje gång som en känd Simon and Garfunkel dyker upp på typ 87:e plats – även om förklaringen ibland är så enkel som att singeln släpptes i december och därmed hade svårt att hävda sig jämfört med låtar som släpptes under våren – fast den i långa loppet blev en betydligt större hit.

Sen är det inte allt som är guld. På topp 20-listorna hittar jag både säckpipor, marschorkestrar och en hel del pajaslåtar som känns hämtade från någon sämre engelsk lördagsunderhållning på TV och utan att ha bott där och då är det snudd på omöjligt att begripa hur dessa lyckats klättra högt upp på listorna.  Å andra sidan antar jag att det är rätt få engelsmän som skulle jubla över att få höra de låtar som låg på Svensktoppen under samma tidsperiod  eller förstå hur man tänkte när Beatles hyrdes in för att värma upp innan våra egna storheter Trio med Bumba

Under sommaren har det blivit en hel del löprundor och gångpass utan annan musik i öronen än naturens egen symfoni, därför tar det lite tid att beta sig igenom listorna. Har nu kommit fram till 1976, där Rod Stewart parkerade på 20:e plats med sin Sailing – en av flera låtar som finns med på dubbla årslistor eftersom den kom redan 1975 och då parkerade på andra plats.

Just Sailing är för mig väldigt mycket nostalgi. Den får mig att ”se” framför mig hur vi avslutade i princip alla klassfester/hippor på mellanstadiet och högstadiet med den lugna B-sidan på Atlantic Crossing, ibland på repeat, för att vi skulle få utlopp för våra förpubertala lustar. Efter stämningshöjare som Tom Robinson Band (2-4-6-8 Motorway) var det kollektiv nedräkning till ”Råddan” och att få dansa tryckare till  Sailing, It’s Not the Spotlight och I Don’t Want to Talk About It. Magiskt!

RunTobyRun!

Årsettor på Englandslistan 1967-1976 (Singlar):

1967: Engelbert Humperdinck ”Release Me”
1968: Louis Armstrong ”What a Wonderful World”
1969: The Archies ”Sugar Sugar”
1970: Elvis Presley ”The Wonder of You”
1971: Dawn ”Knock Three Times”
1972: Harry Nilson ”Without You”
1973: Dawn & Tony Orlando ”Tie a Yellow Ribbon Round the Ole Oak Tree”
1974: David Essex ”Gonna Make You a Star”
1975: Bay City Rollers ”Bye Bye Baby”
1976: Brotherhood of Man ”Save Your Kisses for Me”

Orkar inte läsa

Så har de landat i brevlådan igen, breven från Runner’s World och Spring som förkunnar att det är dags att förnya mina prenumerationer. Och jag kliar mig i huvudet. Är det lönt?

Nej, det är förstås inte så att tidningarna blivit sämre. Eller att jag fått andra intressen. Ändå har tidningarna ibland blivit liggande tre eller fyra veckor på sängbordet innan jag öppnat dem och börjat läsa. De har inte ens fått följa med som färdlektyr under tågpendlingen till Lund.

Det som spökar är förmodligen vinterns och vårens rehab. När man är nere i konen och har det tungt, biter i hop pass efter pass utan att egentligen kunna se när man kommer att vara i mål, då är det – i alla fall för mig – tungt att läsa om löpare som det går bra för. Som slår PB i de mest fantastiska sammanhang, är smala och snygga och vältränade och lyckas följa det där träningsprogrammet för att greja milen under 40 minuter. För att inte tala om det där mördarintervallpasset som jag själv aldrig kommer att mäkta med.

När man själv har ont så är sånt nästan provocerande.

Tro nu inte att jag bara är bitter och avundsjuk, det är inte där skon klämmer (även om jag gärna skulle gå ner ett antal kilon och greja milen under 40 minuter igen fast jag får vara nöjd om jag grejar 50).

Jag gläds med den nya vågen av svenska löpare som gör avtryck på tävlingsarenorna, gillar att läsa reportage om roliga, annorlunda eller fjärran lopp och annat  spännande som har med löpningen att göra. Men förpackat i fyrfärg blir det ibland för mycket.

Med bloggar är det dock annorlunda. När berättelsen kommer i lagom dos, direkt från hjärtat utan att ha sminkats och stylats eller tvättats på alla stavfel. När bloggarens egen upplevelse står i fokus och berättar om sin väg till målet. Om gruset, asfalten, sanden, löparbanan eller skogsstigen. Om det hårda slitet för att greja milen under 40 men lika gärna under 70 eller att klara sitt första långlopp. Om glädjen över att hamna långt ner i resultatlistan men likväl vara ”med i matchen” och komma hem fullproppad med intryck.

Så medan mitt intresse för löpartidningarna sjunkit har jag ägnat mer tid åt att läsa och inspireras av andra bloggar. Förhoppningen är att du som läser RunTobyRun! också ska känna detsamma – även om det förstås var svårt att variera sig och skriva inspirerande när rehaben var som tyngst. Men nu känns knät bra och jag tar sikte mot nya lopp, spaningar och upplevelser. I morse mötte jag en hund, en katt och en åsna på min runda – bara en sån sak!

RunTobyRun!

Istället för Ernst

”Sjukt spänstiga killar, måste vara på första varvet”, konstaterade min gamle kollega Olof i ljusblått – fast i själva verket är den tagen på tredje varvet.

När Sommar med Ernst dyker upp på teven igen känns livet så mycket lättare  – tack vare Sweden Runners som precis lagt ut hundratals bilder från BUS i Trelleborg på sin facebooksida. Snacka om tajming!

Det är alltid kul att scrolla runt bland den här typen av bilder. Där är ju Lotta! Och där är kill han med långa håret, som jag låg bakom ett tag. Och där är killen som sprang runt med en stor högtalare på ryggen. Och där är jag själv – men usch vad jag ser fet ut!

Att bilden ovan är från tredje varvet är enkelt att se – eftersom jag då hade svidat om från vit till limegrön outfit  Planen var att byta keps varje varv (och lufta den andra), byta tröja varannat varv, strumpor vart tredje och skor vid behov, vilket tillsammans innebar ett stort antal färgkombos. Fast de är ju å andra sidan rätt lätta att hålla koll på om man bara springer fyra varv istället för 12 eller 29…

RunTobyRun!

PS! Fotografen heter Catherine Thiesen. Bra jobbat! DS.

I klungan på toppen av ”gåbacken” (varv 1). Värst vad jag ser fet ut!

Längs havet med glad medlöpare (varv 1)

Dags för första varvningen och den obligatoriska high-fiven med arrangörs-Marcus.

Varv 4

Modevisning 2

Så har det blivit dags igen för den årliga sommargenomgången och rensningen i lådan med träningskläder. Passar samtidigt på att göra en andra ”modevisning” och sätta betyg på de funktionströjor jag fått i samband med olika lopp. Håll till godo!

Förra gången jag visade upp innehållet i lådan var i maj 2016, då jag skrev inlägget  Modevisning och satte betyg på sju tröjor.

Av dessa är Österlen Marathons stilrena tröja är fortfarande en favorit i samlingen, som numera även innehåller följande nytillskott där jag tycker att den senaste (BUS/Backyard Ultra Sydkusten) förtjänar ett hedersomnämnande.

Stilrent tryck fram – dessutom med en kvinnlig löpare – i vitt på mörkblå botten. Ryggen är dock i spretigaste laget, vilket inte är så konstigt med tanke på att man lyckats klämma in hela 13 sponsorer. Givetvis hade det varit snyggast om det bara stått Sweden Runners på ryggen, men jag förstår poängen för det där trycket är förmodligen bästa ”valutan” för sponsorpengarna i den här typen av lopp.

Framtill

Helsingborg Marathon har en ovanligt genomtänkt och snygg grafisk profil och den märks förstås även på alla kläder. Löpartröjan är, precis som Österlens, enkelt stilren och helt enkelt skitsnygg med texten ”RUNNER 2016” skrivet på tvären under den blågröna symbolen som – knappast av en slump – har samma form som medaljen. Även baksidan är estetiskt tilltalande – trots att man klämt in två sponsorloggor. Ser med spänning fram mot höstens modell!

Den rödblåa (tvåa från övre raden) fick jag på Athens Authentic Marathon. De tre Adidasränderna stjäl uppmärksamhet från den förhållandevis lilla loggan och jag var ärligt talat lite besviken över att tröjorna inte bjöd på något mer klassiskt motiv, det är ju ändå alla marors moder. Trycket bak är dock enkelt och snyggt.

Den mörka t-shirten är Lundaloppets och hade det inte varit för det stora trycket med domkyrkan nertill så hade den känts väldigt anonym. Det hjärtformade trycket bak är special för oss som är anställda i Lunds kommun.

Tröjorna från de båda Rock’n’roll-loppen i Montreal (blå/21 km och grå/5 km) visar att det går att göra snygga tröjor även med stort tryck. Riktigt samma känsla hade inte arrangörerna av Rock’n’roll Liverpool Half Marathon (den limegröna med Pariserhjulet) som bara känns spretig och nästan lite kladdig. Till råga på allt har man använt ett fult och svårläst typsnitt. Ett plus för alla tre är att man hållit ryggen ren sånär som på en liten Rock’n’roll-series-logga.

Åsså har vi Midnattsloppet – som förra året bjöd på ett slags orange tröja och som jag är lite kluven till. Jämfört med Athens tröja så har Midnattsloppet tryckt en betydligt större logga på bröstet och neutraliserar därmed de kraftiga Adidasränderna. Baktill ser tröjan ren ut med ett enda reklamtryck.

Vad är det då som jag är kluven till? Ja, det är nog snarare det här att alla deltagare måste kuta i likadana tröjor, vilket är maffigt men också lite sektvarning, Plus att tröjan inte är lika snygg som exempelvis Helsingborgs (jag har egentligen inget mot Adidas, tvärtom, men tycker det är snyggare när ränderna sitter i sidan, som på Sveriges tröjor i fotbolls-VM, än den klassiska placeringen på ärmarna).

Baktill

Utöver detta har en tröja åkt i soporna för länge sedan – den rödvita tröjan från Monaco Run förra året, som i och för sig var lite kul med sina röda rutor, men där trycket blödde igenom och missfärgade tröjan tämligen omgående. Dålig kvalitet!

Vilken tröja skulle då vara coolast att ha i samlingen? Ja, något i stil med Polar Beer Challenge på Svalbard eller Grönland. Men det kanske har mer med själva loppet att göra än tröjan…

Vilken är din egen favorit?

RunTobyRun!

 

 

Misstänkt terrorist

Närmar mig nu mitt femtionde lopp sedan jag tog upp löpningen igen 2012, vilket innebär att medaljsamlingen i garderoben börjar ta allt större plats. Några av de senaste tillskotten höll dock på att fastna i Manchester eftersom flygplatsvakterna  trodde att det var en pistol…

I söndags kom jag hem med en andra ”Blentarpare”, som  landade i en genomskinlig påse tillsammans med andra plaketter och lite enklare medaljer. De finaste och tyngsta medaljerna, däremot,  förvarar jag i en vit låda av metall med Nalle Puh på (och i fall du undrar så är det givetvis  original-Puh, tecknad av E.H Shepard, inte någon förenklad Disney-björn).

Har hört om löpare som brukar hänga upp sina medaljer på en pinne eller förvara dem väl synligt i ett vitrinskåp. Men också om andra, som låter barnen leka med dem. En långlöpare, som jag träffade i våras, berättade att hon oftast kastar sina medaljer. Tröjan däremot, som man får på vissa lopp, behåller hon däremot gärna och tränar i.

I mitt fall ligger medaljerna där de ligger och i princip enda gången jag tar fram lådan eller påsen är när det är dags att fylla på med ytterligare en trofé (eller vad man nu ska kalla dessa bevis på att man sprungit några kilometer). Fast hade det varit ett VM-guld eller en ”six-star” (den stöddigt flashiga medaljen som utgör beviset på att dess ägare fullföljt världens sex största maratonlopp) hade jag garanterat gett dem en värdigare placering.

Apropå medaljer… På vägen hem efter halvmaran i Liverpool fastnade jag i securityn på Manchester Airport. Om detta horribla ställe skulle jag kunna skriva hur långt som helst men nöjer mig med att konstatera att smidigt gick det ju inte. Samt att jag betvivlar att den som möblerat och organiserat fanskapet verkligen var rätt person för jobbet…

Efter röntgenkollen styrdes mitt handbagage över på ett band, som bara personalen kunde komma åt, så jag fick vackert stå och vänta i tio minuter, kanske en kvart, bredvid en allt mer stressad kvinna som insåg att hon höll på att missa sitt flyg. När det äntligen blev min tur vinkades jag fram av en övernitisk – men i alla fall vänlig – vakt. Hon visade röntgenbilden och konstaterade att jag hade ett misstänkt metallföremål, som de ville titta närmare på så att det inte var en pistol. Eller något annat läskigt.

– Går det bra att vi tittar i väskan? sa hon och för en halv sekund kände jag mig frestad att säga nej, men insåg sedan att det nog kunde äventyra resan hem – i alla fall om jag ville komma hem med rätt plan.
– Ja, det går väl bra, svarade jag. Det där är ju bara mina medaljer.
– Medaljer?
– Ja, jag har sprungit lopp i Liverpool i helgen.
– Jaha? sa securitykvinnan men såg fortsatt misstänksam ut för i hennes ögon såg det inte ut som medaljer. Snarare som handtaget och kolven på en pistol:

Hon öppnade väskan, inklusive påsen med min genomsvettiga tröja, strumpor och kalsonger och hittade sedan medaljerna.
– Men det är ju medaljer… Varför sa du inte det?
Ja, varför sa jag inte det?  🙂

RunTobyRun!

PS. En medalj, som jag gärna skulle vilja kunna ta fram och titta på ibland – typ de gånger det är dags att fylla på i samlingen – är den från Stockholm Marathon 1987. Min första mara. Och fram till 2013 min enda mara. Jag minns att den var rund, saknade band och tror att den hade Stadshuset på framsidan. Jag är rätt säker på att den följde med när vi flyttade ut på landet 2001, men hur jag än letat i förrådet kan jag inte hitta den. Ser ni någon på Blocket eller Tradera eller så – hör av er! DS.

Money talks

Jag uppskattar verkligen initiativ som får folk att röra på sig mer, typ Ica-klassikern eller Jogg.se:s 10-årslopp, där massor av medlemmar på sajten sprang ”tillsammans” fast var, när och hur de ville. Men alla initiativ är inte lika klockrena…

Fick i går ett mejl från Rock’n’roll series, som arrangerar en rad lopp i Nordamerika med mycket musik och coola medaljer, och som nu lanserar en serie ”virtual races”. Kort och gott: du springer 3×5 km och får en medalj för varje plus en bonusmedalj om du springer alla tre. Hade kunnat vara en bra idé om det inte kostat 30 dollar per lopp/medalj (99,99 dollar för alla fyra). I det här fallet känns det som att pengarna är viktigare för attangörerna än att bidra till en bättre folkhälsa och att man försöker slå mynt av motionärer som vill ha lite extra bling i medaljsamlingen. 

Deltagarna får oxå egna, personliga nummerlappar att printa ut och ha på sig när de springer. Fast ärligt talat: vem gör det? Ser töntigt ut och är dessutom obra för miljön. Nej, ta ett eget varv i skogen istället!

RunTobyRun!

 

Inte samma musik, nu igen…


Tysk-rumänska Powerwolf i Köpenhamn (2016)

Variera min löpning – så har min målsättning sett ut, både för 2016 och 2017 och på en punkt kan jag nöjt konstatera att jag lyckats över förväntan: soundtracket.

Visst känns det ibland som att man kört fast och spelar samma musik om och om igen under löprundorna och att man längtar efter något som känns nytt och fräscht? Det är ju så lätt, att låta en spellista gå på repeat, men lika ofta brukar jag utnyttja träningspass ettill att lyssna in mig på nya plattor eller beta av några gamla album med någon artist jag ska se live.

Förra våren började jag göra noteringar i min träningsdagbok över vilket soundtrack jag hade med mig ut i lurarna – mest som kuriosa. Listan är inte komplett, för ibland har jag lite för bråttom och glömmer att skriva ner vad jag lyssnat på, men med dagboken som dokumentation kan jag nu nöjt konstatera att jag spelat åtminstone 58 olika artister samt några enstaka blandband under rundorna – vilket känns som ett bra resultat.

Självfallet hade det varit intressant att göra en fördjupad studie och se vilka artister man springer fortast till – eller i alla fall uppfattar att det går lättare att springa till – men för det är naturligtvis det statistiska underlaget för litet. Och det är ju inte bara att jämföra tre Bon Jovi med tre Suzanne Vega, det är ju fler faktorer än så som spelar in: väder och vind, hur kuperat det är, underlag och så vidare.

Men om jag får välja fritt blir det inte Bon Jovi eller Suzanne Vega i lurarna utan naturens eget soundtrack med fågelkvitter, gökens koko eller en hackspett. Gärna några traktorer men helst inga bilar… Eller, som senast, regnet som smattrade mot kepsens skärm. Oslagbart…

RunTobyRun

Flest lyssningar med klar koppling till stundande konserter, har varit med band som Dream Theater, Kent,  Ghost, Hammerfall och White Lies.

Här är hela listan: ACT, Asia, Bear’s Den, Bon Jovi, Jackson Browne, Buford Pope, Leonard Cohen, Coldplay, CWF, Deep Purple, Def Leppard, Dido, Dragonforce, Dream Theater, Europe, Mylene Farmer, The Flower Kings, Flying Colors, Ghost, Ellie Goulding, Grand Electric (SE), The Grand Electric (US), Hammerfall, Natalie Imbruglia, Intergalactical Lovers, Colin James, Jonathan Johansson, Kadesch Kadeng, Kent, Magic Pie, Manic Street Preachers, Aimee Mann, Marina and the Diamonds, Katie Melua, Moist (CAN), Alison Moyet, Muse, Nightwish, Alan Parsons Project, Pet Shop Boys, Pitbull, Powerwolf, Rainbow, Robyn, Saga, Secret Service, Simple Minds, Spock’s Beard, Takida, Toto, Ultravox, Midge Ure, Suzanne Vega, Roger Waters, Weeping Willows, White Lies, Kim Wilde, Within Temptation, Xylo.

+ att det säkert är något som jag glömt att skriva upp. U2, till exempel, borde ha fått hänga med mig ut på landsvägen kan man ju tycka…

Vågar testa nytt

De senaste fem åren har jag haft antingen Asics eller Adidas på fötterna, men idag bestämde jag mig för att pröva ett märke jag aldrig testat förut: New Balance.

Tiden får utvisa om valet var bra för mina fötter men de kändes i alla fall väldigt sköna när jag testade dem på löpbandet i butiken. Och så är de snygga, gråa med lite Jamaica-influens. Som Bolt, ungefär, garanterat snabba 🙂

RunTobyRun!

Modevisning

image

Så har det blivit dags för en djupdykning i lådan med träningskläder och en liten modevisning med tröjor från diverse lopp – där vissa är snyggare än andra…

En av de snyggaste i samlingen är den stilrena Österlen Marathon 2014 med ett enkelt tryck fram och ett par estetiskt välplacerade sponsorloggor på ryggen. Vit tröja med svart tryck, varför göra det svårare?

Mellerst i övre raden hittar vi en cool variant: Helsingborg Marathons bonuströja för de första 500 som anmälde sig till årets lopp (som går den 3 september). Bröstet pryds av en karta över bansträckningen – utan någon närmare geografisk förklaring – men det är framför alt ryggen som lyfter tröjan med det eleganta och estetiska trycket My Heart Beats for Helsingborg Marathon.

Copenhagen Marathons vita 2013-tröja var enkel ochstilren fram, men ryggens blåa sponsortryck kändes tråkigt och anonymt. Tröjan hade samma design men bytte färg från år till år under de år som Nike och Nykredit sponsrade loppet.

image

Sydkustloppets svart-röda tröja (nederst till vänster) är förvisso originell med sitt maffiga, på gränsen till blaffiga tryck fram men inte särskilt snygg – snudd på gräslig – bakifrån med mosaiken av sponsorloggor.

Monaco Run/Riviera Classic bjöd på en blå tröja för killar och en limegrön för tjejer och den senare var klart coolare. Grått tryck på blått tyg är inte det smartaste och det ska mycket till för att någon ska upptäcka att det är en karta tryckt på ryggen med Ventimiglia i ena änden och Monaco i den andra.

Barcelona marató 2014 bjöd på en gräsligt grön tröja med små plottriga tryck, inte särskilt snygg alls. Tröjan blir extra stökig av att loppets logga också är plottrig och till råga på allt innehåller det förvillande namnet Zürich (efter försäkringsbolaget som sponsrar, men säkert har en och annan blandat samman loppet i Barcelona med Zürichs marathon).

En annan tröja, som åkt i soporna för länge sedan var den jag fick i Trondheim 2014 (se bilden nedan) Fram pryddes tröjan av den gamla porten på träbron över Nidelva medan ryggen visade Bedriftsidrettens grönröda hjärta och texten ”Trondheimshelg”. Onekligen lite udda och jag kan inte bestämma mig för om jag gillade designen eller inte… Rapsbaggarna gillade den i alla fall..

Skanör 14 Trondheimtröja
Skanörsmilen 2014

 

Svar på tal om smala och snygga

springwebbSpring: vi betalar aldrig för modeller utan har bara löpare på bild (skärmdump)

Efter förra inlägget ”måste alla vara så himla smala och snygga” skickade jag ett mejl till BG Nilensjö, chefredaktör på Spring (Löpning för alla) om min spaning och han svarade lika snabbt som han springer på bana:

”En av våra hörnstenar är att vi ska inte ha några modeller, vi ska ha löpare. Som du ser på våra omslag, aldrig en modell – löpare. Snygga eller mindre snygga spelar ingen roll. Vi har aldrig betalt för en modellbild, ibland blir det en genrebild från ngn bildbank, men vi vill hålla oss till löpare så långt vi kan.”

Låter som en bra målsättning. Springs senaste omslag pryds för övrigt av ”bergsgeten” Emelie Forsberg, denna imponerande löpare som tidningen intervjuat och testsprungit med nere i Alperna.

Runner’s World, däremot har Amelia Boone på senaste omslaget och som jag inte hittat något koppling till i resten av tidningen.