Money talks

Jag uppskattar verkligen initiativ som får folk att röra på sig mer, typ Ica-klassikern eller Jogg.se:s 10-årslopp, där massor av medlemmar på sajten sprang ”tillsammans” fast var, när och hur de ville. Men alla initiativ är inte lika klockrena…

Fick i går ett mejl från Rock’n’roll series, som arrangerar en rad lopp i Nordamerika med mycket musik och coola medaljer, och som nu lanserar en serie ”virtual races”. Kort och gott: du springer 3×5 km och får en medalj för varje plus en bonusmedalj om du springer alla tre. Hade kunnat vara en bra idé om det inte kostat 30 dollar per lopp/medalj (99,99 dollar för alla fyra). I det här fallet känns det som att pengarna är viktigare för attangörerna än att bidra till en bättre folkhälsa och att man försöker slå mynt av motionärer som vill ha lite extra bling i medaljsamlingen. 

Deltagarna får oxå egna, personliga nummerlappar att printa ut och ha på sig när de springer. Fast ärligt talat: vem gör det? Ser töntigt ut och är dessutom obra för miljön. Nej, ta ett eget varv i skogen istället!

RunTobyRun!

 

Inte samma musik, nu igen…


Tysk-rumänska Powerwolf i Köpenhamn (2016)

Variera min löpning – så har min målsättning sett ut, både för 2016 och 2017 och på en punkt kan jag nöjt konstatera att jag lyckats över förväntan: soundtracket.

Visst känns det ibland som att man kört fast och spelar samma musik om och om igen under löprundorna och att man längtar efter något som känns nytt och fräscht? Det är ju så lätt, att låta en spellista gå på repeat, men lika ofta brukar jag utnyttja träningspass ettill att lyssna in mig på nya plattor eller beta av några gamla album med någon artist jag ska se live.

Förra våren började jag göra noteringar i min träningsdagbok över vilket soundtrack jag hade med mig ut i lurarna – mest som kuriosa. Listan är inte komplett, för ibland har jag lite för bråttom och glömmer att skriva ner vad jag lyssnat på, men med dagboken som dokumentation kan jag nu nöjt konstatera att jag spelat åtminstone 58 olika artister samt några enstaka blandband under rundorna – vilket känns som ett bra resultat.

Självfallet hade det varit intressant att göra en fördjupad studie och se vilka artister man springer fortast till – eller i alla fall uppfattar att det går lättare att springa till – men för det är naturligtvis det statistiska underlaget för litet. Och det är ju inte bara att jämföra tre Bon Jovi med tre Suzanne Vega, det är ju fler faktorer än så som spelar in: väder och vind, hur kuperat det är, underlag och så vidare.

Men om jag får välja fritt blir det inte Bon Jovi eller Suzanne Vega i lurarna utan naturens eget soundtrack med fågelkvitter, gökens koko eller en hackspett. Gärna några traktorer men helst inga bilar… Eller, som senast, regnet som smattrade mot kepsens skärm. Oslagbart…

RunTobyRun

Flest lyssningar med klar koppling till stundande konserter, har varit med band som Dream Theater, Kent,  Ghost, Hammerfall och White Lies.

Här är hela listan: ACT, Asia, Bear’s Den, Bon Jovi, Jackson Browne, Buford Pope, Leonard Cohen, Coldplay, CWF, Deep Purple, Def Leppard, Dido, Dragonforce, Dream Theater, Europe, Mylene Farmer, The Flower Kings, Flying Colors, Ghost, Ellie Goulding, Grand Electric (SE), The Grand Electric (US), Hammerfall, Natalie Imbruglia, Intergalactical Lovers, Colin James, Jonathan Johansson, Kadesch Kadeng, Kent, Magic Pie, Manic Street Preachers, Aimee Mann, Marina and the Diamonds, Katie Melua, Moist (CAN), Alison Moyet, Muse, Nightwish, Alan Parsons Project, Pet Shop Boys, Pitbull, Powerwolf, Rainbow, Robyn, Saga, Secret Service, Simple Minds, Spock’s Beard, Takida, Toto, Ultravox, Midge Ure, Suzanne Vega, Roger Waters, Weeping Willows, White Lies, Kim Wilde, Within Temptation, Xylo.

+ att det säkert är något som jag glömt att skriva upp. U2, till exempel, borde ha fått hänga med mig ut på landsvägen kan man ju tycka…

Vågar testa nytt

De senaste fem åren har jag haft antingen Asics eller Adidas på fötterna, men idag bestämde jag mig för att pröva ett märke jag aldrig testat förut: New Balance.

Tiden får utvisa om valet var bra för mina fötter men de kändes i alla fall väldigt sköna när jag testade dem på löpbandet i butiken. Och så är de snygga, gråa med lite Jamaica-influens. Som Bolt, ungefär, garanterat snabba 🙂

RunTobyRun!

Modevisning

image

Så har det blivit dags för en djupdykning i lådan med träningskläder och en liten modevisning med tröjor från diverse lopp – där vissa är snyggare än andra…

En av de snyggaste i samlingen är den stilrena Österlen Marathon 2014 med ett enkelt tryck fram och ett par estetiskt välplacerade sponsorloggor på ryggen. Vit tröja med svart tryck, varför göra det svårare?

Mellerst i övre raden hittar vi en cool variant: Helsingborg Marathons bonuströja för de första 500 som anmälde sig till årets lopp (som går den 3 september). Bröstet pryds av en karta över bansträckningen – utan någon närmare geografisk förklaring – men det är framför alt ryggen som lyfter tröjan med det eleganta och estetiska trycket My Heart Beats for Helsingborg Marathon.

Copenhagen Marathons vita 2013-tröja var enkel ochstilren fram, men ryggens blåa sponsortryck kändes tråkigt och anonymt. Tröjan hade samma design men bytte färg från år till år under de år som Nike och Nykredit sponsrade loppet.

image

Sydkustloppets svart-röda tröja (nederst till vänster) är förvisso originell med sitt maffiga, på gränsen till blaffiga tryck fram men inte särskilt snygg – snudd på gräslig – bakifrån med mosaiken av sponsorloggor.

Monaco Run/Riviera Classic bjöd på en blå tröja för killar och en limegrön för tjejer och den senare var klart coolare. Grått tryck på blått tyg är inte det smartaste och det ska mycket till för att någon ska upptäcka att det är en karta tryckt på ryggen med Ventimiglia i ena änden och Monaco i den andra.

Barcelona marató 2014 bjöd på en gräsligt grön tröja med små plottriga tryck, inte särskilt snygg alls. Tröjan blir extra stökig av att loppets logga också är plottrig och till råga på allt innehåller det förvillande namnet Zürich (efter försäkringsbolaget som sponsrar, men säkert har en och annan blandat samman loppet i Barcelona med Zürichs marathon).

En annan tröja, som åkt i soporna för länge sedan var den jag fick i Trondheim 2014 (se bilden nedan) Fram pryddes tröjan av den gamla porten på träbron över Nidelva medan ryggen visade Bedriftsidrettens grönröda hjärta och texten ”Trondheimshelg”. Onekligen lite udda och jag kan inte bestämma mig för om jag gillade designen eller inte… Rapsbaggarna gillade den i alla fall..

Skanör 14 Trondheimtröja
Skanörsmilen 2014

 

Svar på tal om smala och snygga

springwebbSpring: vi betalar aldrig för modeller utan har bara löpare på bild (skärmdump)

Efter förra inlägget ”måste alla vara så himla smala och snygga” skickade jag ett mejl till BG Nilensjö, chefredaktör på Spring (Löpning för alla) om min spaning och han svarade lika snabbt som han springer på bana:

”En av våra hörnstenar är att vi ska inte ha några modeller, vi ska ha löpare. Som du ser på våra omslag, aldrig en modell – löpare. Snygga eller mindre snygga spelar ingen roll. Vi har aldrig betalt för en modellbild, ibland blir det en genrebild från ngn bildbank, men vi vill hålla oss till löpare så långt vi kan.”

Låter som en bra målsättning. Springs senaste omslag pryds för övrigt av ”bergsgeten” Emelie Forsberg, denna imponerande löpare som tidningen intervjuat och testsprungit med nere i Alperna.

Runner’s World, däremot har Amelia Boone på senaste omslaget och som jag inte hittat något koppling till i resten av tidningen.

Måste alla vara så himla smala och snygga?

Ligger hemma med feber och känner mig alldeles matt. Inte över hostan eller över att det värker i hela kroppen utan för att jag ägnat en stund åt att bläddra i några nummer av två ledande tidningar om löpning: Spring (Löpning för alla) och Runner’s World där min gamla lumparkompis Mårten Klingberg skriver krönikor lite då och då.

Har ägnat 15 år av mitt liv som journalist (började jobba ungefär samtidigt som jag lade av med långdistansandet typ 1996, en paus som skulle vara närmare 16 år) och tycker givetvis att det är bra att vi har flera tidningar som kan ge tips och inspiration, varvat med ett och annat intressant reportage och personporträtt. Och det finns det förstås i båda.

Men måste alla modeller se så himla modelligt stajlade ut? Finns ju knappt en kotte på bild som inte är smal och snygg utan nästan bara vältränade atleter som ser ut som om de hämtats ur en reklamfilm och utan problem grejar milen under 40 minuter, knappt en enda motionslufsare som drömmer om att någon gång i livet gå under 50. Och de måste väl också vara en målgrupp?

Spring har förvisso mer variation på bilderna och i senaste numret ett uppslag där ett par högst normala modeller visar ett antal övningar men några sidor längre fram hittar ni tjejen överst till höger i kollaget. Runner’s World å sin sida illustrerar hur man blir snabbare uppför med en tjej som bevisligen inte behöver släpa på 90 kilo.

löptidningarna
Bilder från Runner’s World och Spring LFA. Bilden nederst till vänster är en annons, bilden nederst till höger är redaktionell men skulle också kunnat vara reklam – eller tvärtom.

Klart att mycket kan förklaras – men kanske inte försvaras – av att det blivit trendigt att kuta. Att träningsmodet flyttat från aerobicsen ut i skogen eller längs vägarna och att väldigt många lägger väldigt mycket pengar på att se bra ut. Kanske sminkar sig också, som tidningarnas modeller, vad det nu ska vara bra för.

Det är lite som när dottern ska prova jeans och ställer den högst berättigade frågan: varför gör de alla brallor så himla tajta så att det knappt går att komma i dem?

Själv springer jag för att må bra. För att det är skönt och för att sätta lite press på mig själv. Det kan vara att anmäla mig till ett lopp för att få en morot med träningen eller bara att komma ut tre gånger på en vecka när det är mörkt och vinter och det är skånskt pissregn på tvären. Stunder, som bara är mina, och allt annat än glamorösa. Men det kanske är för att jag inte är smal och snygg? Utan bara en gammal gnällspik…

RunTobyRun!

PS: Apropå litteratur så hade jag mycket skoj när jag läste Runner’s World-redaktören Kenneth Gysings kåserisamling Ett år av magiskt löpande. Åsså förstås klassikern Born to Run med den nästan skrönaktiga historien om den långlöpande indianstammen. Två böcker om att prestera – men där det inte är intressant hur man ser ut under tiden.

MALMÖ: Undrar om de andra njuter av utsikten?

10644913_467464213394099_5370080553112062280_n

sverige
#15 – 141004:
Malmö halvmarathon

1.48.22

Man hinner tänka ganska mycket under 21 kilometer. Ibland alldeles för mycket och när det börjar övergå i tvångstankar gäller det att tänka på något annat.

Malmö halvmarathon (och Malmö höstmil) avgjordes igår i vackert höstväder, om än lite blåsigt ute på Hylliestäppen, men det kunde varit värre. Insåg vid första kilometerskylten att jag i vanlig ordning gått ut lite för fort, sänkte farten något och kom snabbt in i mitt tänkta flow runt 5:00/km och när jag varvade inne på Malmö stadion efter en mil så var det ganska exakt enligt tidtabellen: 49.15.

Sedan dröjde det inte länge förrän jag kände att det här inte var min dag, att jag nog inte skulle kunna matcha tiden från Trondheim (1.47.02) och absolut inte hålla 5 blankt hela vägen (1.45.30) vilket var mitt drömresultat innan loppet. Jag ska inte skylla på något, som att det blåste eller att det var en massa artificiella backar på andra varvet, det vill säga gångbroar över några av Malmös matarleder utan det är kanske så enkelt att jag efter sommarens hårda träning redan haft min formtopp. I mål klockades jag på 1.48.22 och det är helt okej även om det förstås var lite synd att jag inte orkade fullfölja mitt upplägg.

5 km: 23.42
10 km: 49.15
15 km: 1.15.27
20 km: 1.42.20
21.1 km: 1.48.22

Och det är när man börjar tappa farten som tankarna börjar komma. Som vid 13 km. Var det inte en antydan till håll? 16 km: lite ont i ryggslutet. 18 km: höger knä. 20 km: ryggslutet igen. Det är då det gäller att bita till och fokusera på något annat, tänka på hur skönt det ska bli att komma i mål. Eller se sig omkring på alla färgglada linnen och tröjor och tajta löparbyxor – många lägger verkligen ner en förmögenhet på att ha de rätta prylarna och att se bra ut när de kutar, förr i tiden ”räckte det” med ett par skor, ett par shorts och en gammal urtvättad t-shirt.

I dag, därmot, har löpning blivit hippt och därmed är det också många som tagit med sig utseendefixeringen från aerobicspasset ut på asfalten eller skogen och betalar gärna 500 kronor för ett litet linne, bara det är rätt färg och rätt logga på det. Skulle vara intressant att veta vad dagens 2000 löpare lagt ut på kläder och prylar enbart för det de har på sig just nu?

I vanliga fall springer jag ensam, det är lättast och skönast så, men när jag nu ser mig omkring bland mina medlöpare, de flesta i åtsittande tajts så är det ju en rätt trevlig syn med alla vältränade ben och rumpor (både killar och tjejer!) fast jag har svårt att tro att den som ligger bakom mig njuter av utsikten – även om rumpan är lite mindre idag än den var för två år sedan…

Nej, benen räckte inte riktigt till men känslan i mål var ändå densamma: jag gjorde det och nu väntar fyra veckors uppladdning inför höstens stora utmaning: Österlenmaran i mörker.

RunTobyRun!