Så har de landat i brevlådan igen, breven från Runner’s World och Spring som förkunnar att det är dags att förnya mina prenumerationer. Och jag kliar mig i huvudet. Är det lönt?

Nej, det är förstås inte så att tidningarna blivit sämre. Eller att jag fått andra intressen. Ändå har tidningarna ibland blivit liggande tre eller fyra veckor på sängbordet innan jag öppnat dem och börjat läsa. De har inte ens fått följa med som färdlektyr under tågpendlingen till Lund.

Det som spökar är förmodligen vinterns och vårens rehab. När man är nere i konen och har det tungt, biter i hop pass efter pass utan att egentligen kunna se när man kommer att vara i mål, då är det – i alla fall för mig – tungt att läsa om löpare som det går bra för. Som slår PB i de mest fantastiska sammanhang, är smala och snygga och vältränade och lyckas följa det där träningsprogrammet för att greja milen under 40 minuter. För att inte tala om det där mördarintervallpasset som jag själv aldrig kommer att mäkta med.

När man själv har ont så är sånt nästan provocerande.

Tro nu inte att jag bara är bitter och avundsjuk, det är inte där skon klämmer (även om jag gärna skulle gå ner ett antal kilon och greja milen under 40 minuter igen fast jag får vara nöjd om jag grejar 50).

Jag gläds med den nya vågen av svenska löpare som gör avtryck på tävlingsarenorna, gillar att läsa reportage om roliga, annorlunda eller fjärran lopp och annat  spännande som har med löpningen att göra. Men förpackat i fyrfärg blir det ibland för mycket.

Med bloggar är det dock annorlunda. När berättelsen kommer i lagom dos, direkt från hjärtat utan att ha sminkats och stylats eller tvättats på alla stavfel. När bloggarens egen upplevelse står i fokus och berättar om sin väg till målet. Om gruset, asfalten, sanden, löparbanan eller skogsstigen. Om det hårda slitet för att greja milen under 40 men lika gärna under 70 eller att klara sitt första långlopp. Om glädjen över att hamna långt ner i resultatlistan men likväl vara ”med i matchen” och komma hem fullproppad med intryck.

Så medan mitt intresse för löpartidningarna sjunkit har jag ägnat mer tid åt att läsa och inspireras av andra bloggar. Förhoppningen är att du som läser RunTobyRun! också ska känna detsamma – även om det förstås var svårt att variera sig och skriva inspirerande när rehaben var som tyngst. Men nu känns knät bra och jag tar sikte mot nya lopp, spaningar och upplevelser. I morse mötte jag en hund, en katt och en åsna på min runda – bara en sån sak!

RunTobyRun!

Så har det blivit dags igen för den årliga sommargenomgången och rensningen i lådan med träningskläder. Passar samtidigt på att göra en andra ”modevisning” och sätta betyg på de funktionströjor jag fått i samband med olika lopp. Håll till godo!

Förra gången jag visade upp innehållet i lådan var i maj 2016, då jag skrev inlägget  Modevisning och satte betyg på sju tröjor.

Av dessa är Österlen Marathons stilrena tröja är fortfarande en favorit i samlingen, som numera även innehåller följande nytillskott där jag tycker att den senaste (BUS/Backyard Ultra Sydkusten) förtjänar ett hedersomnämnande.

Stilrent tryck fram – dessutom med en kvinnlig löpare – i vitt på mörkblå botten. Ryggen är dock i spretigaste laget, vilket inte är så konstigt med tanke på att man lyckats klämma in hela 13 sponsorer. Givetvis hade det varit snyggast om det bara stått Sweden Runners på ryggen, men jag förstår poängen för det där trycket är förmodligen bästa ”valutan” för sponsorpengarna i den här typen av lopp.

Framtill

Helsingborg Marathon har en ovanligt genomtänkt och snygg grafisk profil och den märks förstås även på alla kläder. Löpartröjan är, precis som Österlens, enkelt stilren och helt enkelt skitsnygg med texten ”RUNNER 2016” skrivet på tvären under den blågröna symbolen som – knappast av en slump – har samma form som medaljen. Även baksidan är estetiskt tilltalande – trots att man klämt in två sponsorloggor. Ser med spänning fram mot höstens modell!

Den rödblåa (tvåa från övre raden) fick jag på Athens Authentic Marathon. De tre Adidasränderna stjäl uppmärksamhet från den förhållandevis lilla loggan och jag var ärligt talat lite besviken över att tröjorna inte bjöd på något mer klassiskt motiv, det är ju ändå alla marors moder. Trycket bak är dock enkelt och snyggt.

Den mörka t-shirten är Lundaloppets och hade det inte varit för det stora trycket med domkyrkan nertill så hade den känts väldigt anonym. Det hjärtformade trycket bak är special för oss som är anställda i Lunds kommun.

Tröjorna från de båda Rock’n’roll-loppen i Montreal (blå/21 km och grå/5 km) visar att det går att göra snygga tröjor även med stort tryck. Riktigt samma känsla hade inte arrangörerna av Rock’n’roll Liverpool Half Marathon (den limegröna med Pariserhjulet) som bara känns spretig och nästan lite kladdig. Till råga på allt har man använt ett fult och svårläst typsnitt. Ett plus för alla tre är att man hållit ryggen ren sånär som på en liten Rock’n’roll-series-logga.

Åsså har vi Midnattsloppet – som förra året bjöd på ett slags orange tröja och som jag är lite kluven till. Jämfört med Athens tröja så har Midnattsloppet tryckt en betydligt större logga på bröstet och neutraliserar därmed de kraftiga Adidasränderna. Baktill ser tröjan ren ut med ett enda reklamtryck.

Vad är det då som jag är kluven till? Ja, det är nog snarare det här att alla deltagare måste kuta i likadana tröjor, vilket är maffigt men också lite sektvarning, Plus att tröjan inte är lika snygg som exempelvis Helsingborgs (jag har egentligen inget mot Adidas, tvärtom, men tycker det är snyggare när ränderna sitter i sidan, som på Sveriges tröjor i fotbolls-VM, än den klassiska placeringen på ärmarna).

Baktill

Utöver detta har en tröja åkt i soporna för länge sedan – den rödvita tröjan från Monaco Run förra året, som i och för sig var lite kul med sina röda rutor, men där trycket blödde igenom och missfärgade tröjan tämligen omgående. Dålig kvalitet!

Vilken tröja skulle då vara coolast att ha i samlingen? Ja, något i stil med Polar Beer Challenge på Svalbard eller Grönland. Men det kanske har mer med själva loppet att göra än tröjan…

Vilken är din egen favorit?

RunTobyRun!

De senaste fem åren har jag haft antingen Asics eller Adidas på fötterna, men idag bestämde jag mig för att pröva ett märke jag aldrig testat förut: New Balance.

Tiden får utvisa om valet var bra för mina fötter men de kändes i alla fall väldigt sköna när jag testade dem på löpbandet i butiken. Och så är de snygga, gråa med lite Jamaica-influens. Som Bolt, ungefär, garanterat snabba 🙂

RunTobyRun!

Så har det blivit dags för en djupdykning i lådan med träningskläder och en liten modevisning med tröjor från diverse lopp – där vissa är snyggare än andra…

En av de snyggaste i samlingen är den stilrena Österlen Marathon 2014 med ett enkelt tryck fram och ett par estetiskt välplacerade sponsorloggor på ryggen. Vit tröja med svart tryck, varför göra det svårare?

Mellerst i övre raden hittar vi en cool variant: Helsingborg Marathons bonuströja för de första 500 som anmälde sig till årets lopp (som går den 3 september). Bröstet pryds av en karta över bansträckningen – utan någon närmare geografisk förklaring – men det är framför alt ryggen som lyfter tröjan med det eleganta och estetiska trycket My Heart Beats for Helsingborg Marathon.

Copenhagen Marathons vita 2013-tröja var enkel ochstilren fram, men ryggens blåa sponsortryck kändes tråkigt och anonymt. Tröjan hade samma design men bytte färg från år till år under de år som Nike och Nykredit sponsrade loppet.

Sydkustloppets svart-röda tröja (nederst till vänster) är förvisso originell med sitt maffiga, på gränsen till blaffiga tryck fram men inte särskilt snygg – snudd på gräslig – bakifrån med mosaiken av sponsorloggor.

Monaco Run/Riviera Classic bjöd på en blå tröja för killar och en limegrön för tjejer och den senare var klart coolare. Grått tryck på blått tyg är inte det smartaste och det ska mycket till för att någon ska upptäcka att det är en karta tryckt på ryggen med Ventimiglia i ena änden och Monaco i den andra.

Barcelona marató 2014 bjöd på en gräsligt grön tröja med små plottriga tryck, inte särskilt snygg alls. Tröjan blir extra stökig av att loppets logga också är plottrig och till råga på allt innehåller det förvillande namnet Zürich (efter försäkringsbolaget som sponsrar, men säkert har en och annan blandat samman loppet i Barcelona med Zürichs marathon).

En annan tröja, som åkt i soporna för länge sedan var den jag fick i Trondheim 2014 (se bilden nedan) Fram pryddes tröjan av den gamla porten på träbron över Nidelva medan ryggen visade Bedriftsidrettens grönröda hjärta och texten ”Trondheimshelg”. Onekligen lite udda och jag kan inte bestämma mig för om jag gillade designen eller inte… Rapsbaggarna gillade den i alla fall..

Skanörsmilen 2014

Spring: vi betalar aldrig för modeller utan har bara löpare på bild (skärmdump)

Efter förra inlägget ”måste alla vara så himla smala och snygga” skickade jag ett mejl till BG Nilensjö, chefredaktör på Spring (Löpning för alla) om min spaning och han svarade lika snabbt som han springer på bana:

”En av våra hörnstenar är att vi ska inte ha några modeller, vi ska ha löpare. Som du ser på våra omslag, aldrig en modell – löpare. Snygga eller mindre snygga spelar ingen roll. Vi har aldrig betalt för en modellbild, ibland blir det en genrebild från ngn bildbank, men vi vill hålla oss till löpare så långt vi kan.”

Låter som en bra målsättning. Springs senaste omslag pryds för övrigt av ”bergsgeten” Emelie Forsberg, denna imponerande löpare som tidningen intervjuat och testsprungit med nere i Alperna.

Runner’s World, däremot har Amelia Boone på senaste omslaget och som jag inte hittat något koppling till i resten av tidningen.

Ligger hemma med feber och känner mig alldeles matt. Inte över hostan eller över att det värker i hela kroppen utan för att jag ägnat en stund åt att bläddra i några nummer av två ledande tidningar om löpning: Spring (Löpning för alla) och Runner’s World där min gamla lumparkompis Mårten Klingberg skriver krönikor lite då och då.

Har ägnat 15 år av mitt liv som journalist (började jobba ungefär samtidigt som jag lade av med långdistansandet typ 1996, en paus som skulle vara närmare 16 år) och tycker givetvis att det är bra att vi har flera tidningar som kan ge tips och inspiration, varvat med ett och annat intressant reportage och personporträtt. Och det finns det förstås i båda.

Men måste alla modeller se så himla modelligt stajlade ut? Finns ju knappt en kotte på bild som inte är smal och snygg utan nästan bara vältränade atleter som ser ut som om de hämtats ur en reklamfilm och utan problem grejar milen under 40 minuter, knappt en enda motionslufsare som drömmer om att någon gång i livet gå under 50. Och de måste väl också vara en målgrupp?

Spring har förvisso mer variation på bilderna och i senaste numret ett uppslag där ett par högst normala modeller visar ett antal övningar men några sidor längre fram hittar ni tjejen överst till höger i kollaget. Runner’s World å sin sida illustrerar hur man blir snabbare uppför med en tjej som bevisligen inte behöver släpa på 90 kilo.

Bilder från Runner’s World och Spring LFA. Bilden nederst till vänster är en annons, bilden nederst till höger är redaktionell men skulle också kunnat vara reklam – eller tvärtom.

Klart att mycket kan förklaras – men kanske inte försvaras – av att det blivit trendigt att kuta. Att träningsmodet flyttat från aerobicsen ut i skogen eller längs vägarna och att väldigt många lägger väldigt mycket pengar på att se bra ut. Kanske sminkar sig också, som tidningarnas modeller, vad det nu ska vara bra för.

Det är lite som när dottern ska prova jeans och ställer den högst berättigade frågan: varför gör de alla brallor så himla tajta så att det knappt går att komma i dem?

Själv springer jag för att må bra. För att det är skönt och för att sätta lite press på mig själv. Det kan vara att anmäla mig till ett lopp för att få en morot med träningen eller bara att komma ut tre gånger på en vecka när det är mörkt och vinter och det är skånskt pissregn på tvären. Stunder, som bara är mina, och allt annat än glamorösa. Men det kanske är för att jag inte är smal och snygg? Utan bara en gammal gnällspik…

RunTobyRun!

PS: Apropå litteratur så hade jag mycket skoj när jag läste Runner’s World-redaktören Kenneth Gysings kåserisamling Ett år av magiskt löpande. Åsså förstås klassikern Born to Run med den nästan skrönaktiga historien om den långlöpande indianstammen. Två böcker om att prestera – men där det inte är intressant hur man ser ut under tiden.