TRELLEBORG: oväntat lätt efter period med sega ben

Överlägsne segraren på 10 km, David Hartman (i rött) tog snabbt kommandot i värmen.

# 66 – 190831
Trelleborgsloppet, 5 km
24:33 (4:55/km)

Så var det dags för min tredje start på Trelleborgsloppet och den första på fem kilometer. Ett val, som kändes helt rätt efter ett par veckor med oförklarligt sega ben och den tryckande värmen därtill.

Egentligen är det inte så mycket att säga om dagens insats. När jag anmälde mig siktade jag på att kuta i mål runt 24:30, men efter de senaste veckornas seghet kändes 27:30 (5:30/km) som ett betydligt rimligare mål…

Kände mig för under det inledande varvet på löparbanorna och bestämde mig sedan för att inte hålla på och snegla på klockan utan låta kroppen göra jobbet och försöka hitta rätt tempo. En fördel med 5-kilometersrundan är att det egentligen bara är en uppförsbacke, ett lätt motlut mellan 400 och 900 meter. Sedan är det platt eller sluttar lätt nerför, vilket förstås var extra skönt en dag som denna när värmen sållade agnarna från vetet – vilket framgick med all tydlighet när millöparna varvade vid stadion, precis innan 5-kilometersgänget släpptes iväg. Där var många som såg rejält slitna ut redan halvvägs.

När vi sprang in i Stadsparken, med dryga kilometern kvar, började det kännas lite tufft men jag bet ihop och tog mig i mål på en överraskande bra tid: 24:33 – trots att jag varken spurtade eller kollade på klockan en enda gång under hela loppet. Det trodde jag faktiskt inte, när jag ställde mig på startlinjen.

Nästa lördag är det tuffare tag som väntar – då är det äntligen dags för årets stora utmaning, The Faroe Islands Mountain Half Marathon. Allt fram till nu har bara varit uppvärmning…

RunTobyRun!

Uppvärmning: någon måste vara först…

Parkrun och Barkrun

190803
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #71

25:36 (5:07/km)

Inledde lördagen med mitt tredje Parkrun denna sommar på vackra Ribersborg i Malmö. Till skillnad mot förra gången – då det var över 25 grader i skuggan – var det alldeles utmärkt väder: runt 20 grader och en skön fläktande vind från havet, som gjorde det skönt att springa även i solen.

För egen del går dagens Parkrun inte till historien som någon särskilt bra prestation – även om jag även denna gång lyckades knipa en pallplats i min åldersklass. Kände mig stel i benen redan på uppvärmningen och insåg att det inte var läge att gå ut för att försöka ”persa”.

Öppnade första två strax under 5 blankt men fick sedan slå av lite på tempot och sprang i mål 1:37 långsammare än min snabbaste Parkruntid. Inte så mycket att säga om det – desto roligare att K var med och dessutom sänkte sin tid från förra gången med drygt 2:30. Bra jobbat!

Parkrun-organisationen, som föddes i England, har en rolig ”alternativ” sida på facebook kallad Barkrun, där de berättar om fyrbenta vänner som hänger med på Parkrun, antingen för att springa eller för att jobba som funktionärer. Av förklarliga skäl är det mest engelska och skotska hundar men i juni, när Parkrun i Malmö gästades av en massa skottar, fick även Ribersborgs egen Kaira vara med. Kul grepp!

Apropå Barkrun så påminde Löp-Ola mig idag (eller rättare sagt Klassiker-Ola eftersom han numera kan stoltsera med att ha grejat den Svenska klassikern!!!) om ett Barkrun i Alabama för några år sedan. En blodhund, som släpptes ut i trädgården för att kissa, blev nyfiken på vad det var för människor som samlats i närheten – närmare bestämt i startfållan för en halvmara. Hunden tyckte att det här verkar ju skoj och bestämde sig för att springa med och lyckades inte bara greja loppet utan sluta på sjunde plats med den imponerande tiden 1:32. Hunden fick förstås medalj för sin insats även om den sprang oanmäld och egentligen borde diskats. Se mer om loppet i Alabama i detta klipp på Youtube!

RunTobyRun!

Busigt på BUS?

Starten på andra varvet (foto: Hans Wachner)

Där är ju han! Och där är ju jag! Och där är ju snubbarna som försökte bräcka varandra med sina bästa och värsta ultraminnen. Och kolla, vilken rolig bild på Ola!

Sitter och bläddrar bland alla hundratals bilder som fotograferna Hans Wachner och Catherine Thiesen tog under förra helgens BUS/Backyard Ultra Sydkusten och som ligger ute för allmän påsyn på Sweden Runners facebooksida. Antar att jag inte är ensam om att sitta och gotta mig åt bilderna och ”gå igenom” loppet en gång till. Bra service i ett, återigen, bra arrangemang!

Där är förstås brudparet, som gifte sig under startportalen inför det femte varvet. Men där är också alla vi andra, alla vi som inte gifte oss på BUS. För övrigt var nog bröllopet det busigaste jag såg under loppet, såvida det inte var huliganer som var framme och ryckte av min tältduk och inte vinden, som jag trott… Nej, det var snarare som en enda stor familjeträff med löpare i alla åldrar och format och med helt olika målsättningar inför dagen eller dagarna i Trelleborg.

På bilderna hittar jag snubbarna, som jag sprang intill under något av varven, som verkade känna varandra rätt bra men nog inte setts på länge. Som ägnade varvet åt att berätta för varandra om sina olika ultraäventyr och distanser som jag själv aldrig ens skulle kunna drömma om. Eller tjejerna, där den ena suckade över att hon nog bara skulle orka 15 varv eller så. Varpå hennes kompis kontrade med att hon siktade på minst 18. Snacka om klockren psykning!

Norpar lite roliga fakta om loppet från arrangörerna Sweden Runners:

  • Antal som startade: 227 (detta gör BUS 2019 till världens hittills största Backyard Ultra).
  • Vinnare på 35 varv: Niclas Gällentoft.
  • Antal löpare som fortsatte in på dygn 2/varv 25: 12.
  • Antal varv som sprangs av alla tillsammans: 2 347.
  • Totala antalet mil som avverkades: 1574 mil.

Den sammanlagda längden motsvarar, ganska exakt, fågelvägen mellan Trelleborg och Treriksröset. Fem gånger, tur och retur… Imponerande!

RunTobyRun!

Nerför ”gåbacken” (foto denna och nedan: Catherine Thiesen
Och så dags för obligatorisk high-five med arrangör-Marcus…
…innan spurt mot mål. Eller nåja… De flesta tar det rätt lugnt på upploppet för att inte bränna kraft och energi i onödan inför nästa varv. Marcus kom, enligt egen utsago, upp i cirka 3 000 high-five.

TRELLEBORG: busväder på BUS

Världens sötaste hejaklack, ett bröllop i löparskor och kastvindar som vällde in på Albäcksvallen – där har du tre oväntade fenomen som satte färg på årets Backyard Ultra Sydkusten. För egen del gick det som jag hoppats; att jag orkade ett varv längre än i fjol. Som säkert hade blivit ytterligare ett om inte vinden spelat mitt tält ett spratt.

# 65 – 190706
Backyard Ultra Sydkusten (BUS) 33.5 km
3.46:33 (effektiv löptid, 6:46/km)

Dags för första rundan – det vackraste och bästa varvet om man får tro arrangörerna. Fast det brukar de i och för sig säga om alla varv…

Frågan för dagen var förstås vilket humör vädergudarna skulle vara på, men av fredagens solsken syntes inte ett spår när jag kom till Albäcksvallen i morse för att sätta upp mitt tält i regnet – vilket kändes väldigt mycket ”lumpen”.

Fredrik och Kenneth, som varit ute och provat banan på morgonkulan, intygade att spåret var i bra skick men att det var gott om blöta buskar och annat som stack ut – så räkna med att bli blöt.

Har tränat ett antal varv längs BUS-banan för att försöka tajma in en varvtid runt 45 minuter, det vill säga ett tempo på 6:30-6:40, Första rundan gick betydligt långsammare än så (47:20) vilket till stor del berodde på att vi fastnade i trafik uppför och uppe på ”gåbacken” i början av varvet. Andra varvet ställde jag mig längre fram i fållan och sprang sedan varvet i ett mer normalt träningstempo, 43:35 och därefter noterade jag varvtider mellan 44:50 och 47:10.

Tredje varvet avtog regnet, men sedan började det igen. ”Djungelstigen” mellan 1.3 och 1.8 kilometer – bästa biten på banan – började bli lite slirig och jag kan tänka mig att den kommer att bli rätt tuff i natt när det är pannlampa på. Samtidigt började vinden tillta och vände dessutom riktning något, från medvind längs den 1,5 kilometer långa kuststigen till rakt från sidan och genast blev det bra mycket jobbigare.

Världens sötaste hejaklack – tre lurviga fölungar

Målsättningen för dagen var att klara minst fem varv, det vill säga minst ett mer än jag gjorde i fjol. Klarade femman utan några större problem och tog sikte på ett sjätte (40,2 kilometer), som jag kände att jag borde klara av, joggande eller gående, inom den tillåtna timmen.

Men så slog vinden till. Precis när jag närmade mig mål välte plötsligt både startportalen och målportalen. Medan jag bunkrade energi i den (som vanligt) alldeles utmärkta energistationen såg jag i ögonvrån något grönt som fladdrade till borta i basecamp. Shit! Det visade sig att jag inte fått fast metallkrokarna ordentligt i marken utan vinden hade lyft hela ovandelen på tältet så den bara satt fast i en av krokarna.

Försökte förgäves stresssa fast tältduken i den hårda blåsten, samtidigt som jag hörde nedräkningen till starten på varv sex och insåg att det var kört; att jag skulle få stanna på fem. Vilket i och för sig var målet för dagen men inte vad jag hade tänkt mig femton minuter tidigare. Så surt! Men jag får väl kanske ta den där rundan nästa år i stället.

Återigen ett trevligt arrangemang i Trelleborg och det är väl fullt tänkbart att BUS även detta år blir framröstat som Sveriges bästa lopp. Jag siktar i alla fall redan på 2020!

RunTobyRun!

Ps. Så här dagen efter inser jag ju att jag bara skulle slängt in överdraget i innertältet och gett mig ut på varv 6, som dessutom nog blev ett rätt torrt varv. Var ju korkat att stå där och stressa till ingen nytta… Ds.

Ps2. Det är nu söndag kväll och jag ser på Facebook att det korats en vinnare, Niklas Gällentoft, som grejade hela 35 varv. Imponerande! Grattis!

Bröllop i löpardojjor – en ovanlig syn
(hölls i startfållan inför varv fem)
Tält är bra att ha när det regnar
– speciellt om det sitter som det ska…
Ännu en BUS-medalj i samlingen. Trevligt!

Countdown 9: dags för ytterligare ett elddop!

Så har det gått ytterligare en månad och nu är det:
BARA två dagar kvar till Backyard Ultra Sydkusten
BARA två månader kvar till årets stora löpäventyr på Färöarna.
Och sen BARA ytterligare två till New York Marathon.
Det känns som att tiden går väldigt fort – samtidigt är det kul för det är ju just de här tre loppen som är målen med (nästan) allt mitt slit under året!

Juni innebar ytterligare en bra träningsmånad med stor variation i löpningen – även om det inte blev särskilt mycket ”bergsklättring” eller annan specialträning som jag egentligen skulle behöva för att klara loppet på Färöarna bättre. Men jag är nöjd ändå!

Att springa några rundor på Öland gav extra krydda både till träningen och semestern, därtill fick jag till flera pass i ”rätt” tempo på BUS-banan i Trelleborg, det vill säga runt minuten långsammare än jag normalt springer på träning. I och med dessa känns det som att jag är ganska väl förberedd inför BUS/Backyard Ultra Sydkusten på lördag, då det är upp till bevis för att se om jag orkar springa längre än jag gjorde i fjol.

Väderprognosen för lördag ser lite lurig ut och det finns risk för att det blir både regn och småkyligt i Trelleborg. Men kanske hellre det än 30 grader i skuggan – i alla fall för de löpare som tänkt sig hålla på betydligt längre än jag kommer att göra…

Utsikt längs vägen: Västra Sörby, Öland.

Sammanfattning juni:
Min målsättning är, som tidigare, att springa i snitt minst 10 pass och 100 kilometer per månad varav hälften ”på bortaplan”, det vill säga bortanför byn och riksväg 101. Samt att försöka variera längd på passen, tempo och underlag så mycket som möjligt – vilket jag tycker att jag lyckades väldigt bra med både under maj och juni. Så här ser det ut i träningsdagboken efter sex månader (inom parantes planerad träning i juni respektive hittills i år):

* Antal pass: 14 (10). Totalt i år: 69 (62)
* Antal kilometer: 129.6 (100.1). Totalt i år: 694.4 (604.7) 
* Antal pass ”på bortaplan”: 9 (7). Totalt i år: 46 = 65.2 %. 
* Månadens tidsmål: JA (10 km under 51:40). Klarat 5 av 6.
* Antal lopp: 2 (0). Totalt i år: 9 (7). Båda loppen denna månad var dock Parkrun, som jag räknar som inofficiella lopp (se tidigare inlägg).

Räknat i kilometer ligger jag alltså nästan en månad före tidtabellen, vilket jag förstås är nöjd med, Samtidigt känner jag att jag behöver lägga på ytterligare några mil per månad fram till New York Marathon. Och så har vi Färöarna… Och jakten på höjdmeter… För det blev förstås inte så mycket bergsklättring eller annan tuff träning på Öland – heller – som jag skulle behöva. Ser nog inte bättre ut än att jag får väl öronmärka några kvällar till att springa upp och nerför trapporna på jobbet. Det är typ 145 trappsteg från källaren upp till sjuan så i brist på annat kan det kanske funka – även om det kommer att bli astrist. Men för säkerhets skull är det nog bäst att vänta tills de flesta hunnit gå hem… Samt försöka få till en utflykt till något oskånskt terrängparti, typ Kullaberg eller Stenshuvud. Det är trots allt två månader kvar till loppet…

Kul däremot att Ola och jag nu äntligen säkrat ett par biljetter till EM-kvalet i fotboll den 5 september; Färöarna-Sverige i Torshamn. Extra kul att den matchen spelas just när vi kommer att vara där!

RunTobyRun!

Ps. HIttills i år ser det alltså rätt bra ut i träningsdagboken, där jag nu sammanfattar ytterligare ett kvartals träning i form av ett löparbidrag. Det är femte året i rad som jag omsätter min träning i bidrag till organisationer som gör viktiga insatser i Sverige eller i världen. Årets första träningsbidrag gick till Läkare utan gränser, denna gång är det Barncancerfonden som får ett tillskott som motsvarar 1 krona per tränad kilometer under kvartalet. Totalt blev det 379 kilometer och därmed lika många kronor till fonden.

PARKRUN #2: Välförtjänt mjukglass efteråt


190601
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN #62

”Nationaldag edition”
24:37 (4:56/km)

24 grader redan vid start i ett startfält som dagen i ära bestod av många gula och blå tröjor men också ett 20-tal skottar som kommit till Malmö för att pröva på Parkrun på bortaplan.

Har egentligen inte så mycket att säga om dagens runda – mer än att det var varmt, att det var kul att K oxå följde med (fast hon egentligen inte gillar att springa lopp) och att det blev mjukglass efteråt. Den hade vi verkligen gjort oss förtjänta av!

Sprang 38 sekunder långsammare än i lördags, vilket väl var rimligt både utifrån dagsform och värme. Siktade på att ta mig in under 25, så jag är nöjd.

Förra gången slutade jag tvåa i min åldersklass, denna gång blev jag trea. Hade jag bara vetat om att britten framför mig sprang i samma klass hade jag förstås spurtat om honom. Eller inte. Parkrun är trots allt ett socialt event snarare än en tävling, så jag bjuder honom gärna på den andraplatsen!

RunTobyRun!

PARKRUN – träning eller tävling?

190601
MALMÖ RIBERSBORG PARKRUN 5 km
23:59 (4:48/km)

Är det en tävling? Eller är det träning? Eller bara en värdemätare på hur bra formen är? Ja, i det avslappnade och (positivt) nördiga Parkrun-konceptet är det upp till dig själv att bestämma!

Vid sidan av de stora loppen som Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon och de genuina små byaloppen – exempelvis S:t Olofsloppet – har det på senare år poppat upp en rad nya typer av löptävlingar. Backyard Ultra har blivit högsta mode och jag läste någonstans att i år kommer det att ordnas minst 30 sådana lopp – bara i Sverige. Det lika färska Parkrunkonceptet växer också och är snart uppe i 10 lopp.

Gemensamt för bägge koncepten är att de bjuder in alla typer av löpare och i grunden tävlar du bara mot dig själv. Visst, på ett backyard ultra är det en klar fördel om du orkar springa långt, men du ligger faktiskt i delad ledning så länge som du är kvar i tävlingen och sporren, i mitt fall, på nästa BUS i Trelleborg blir att springa minst ett varv längre än jag gjorde i fjol. Alltså minst fem.

Parkrun bygger på den enklaste av arrangemang, att man ses i en park vid ett bestämt klockslag och springer ett varv i valfritt tempo – i detta fall varje lördag klockan 09.30 och en femkilometersrunda på grusvägar i grönskan runt Ribersborgsstranden i Malmö.

Här behövs ingen föranmälan (såvida det inte är första gången), ingen anmälningsavgift, ingen nummerlapp och ingen prestige. En stund innan start höll den australiensiska funktionären en kort briefing på engelska och hjälplig svenska – påfallande många i startfältet kom från engelsktalande länder – följ de gula skyltarna och se till att ni har er personliga streckkod redo när ni går i mål så att ni blir avprickade. Och kom ihåg att visa hänsyn om ni möter andra längs vägen!

Det senare är nog så viktigt, eftersom loppet inte går på avlysta stigar utan delar utrymme med andra löpare, damen med hunden eller Malmöbor på väg till kallbadhuset för ett dopp. Dagen i ära ska det bli hästtävlingar på fältet så det finns dessutom risk för att det dyker upp ett hästsläp eller två.

Med ett enkelt ”tre, två, ett” går starten och vi är i väg. Ingen tjurrusning, ingen trängsel, bara glada miner. Inga hästsläp eller andra hinder i vägen, heller, bara skön löpning. Springer i mål på 23:59 och blir avprickad med hjälp av den streckkod man förväntas bära med sig på ett löst papper.

Och det är nu det nördiga börjar – fast i detta fall är ”nördig” allt annat än töntigt, snarare en hederstitel. I Parkrun jämförs nämligen tiderna utifrån ålder, ett handikappsystem som påminner lite om golfens även om man inte utgår efter tidigare prestationer utan efter världsrekordet i respektive ålderskategori, i mitt fall M50-54. Detta leder i sin tur till en procentsats som man sedan kan jämföra med andras om man vill.

Exempel: Mina 23:59 – som för övrigt var nytt årsbästa på 5 kilometer – innebar en procentsats på 61.99. Medan löp-Ola, som i år noterat en tid på drygt 24:30 ändå kommer upp i drygt 63 procent eftersom han hamnar i en annan klass (M55-59) och att den sammanlagda, åldersjusterade statistiken toppas av en 79-årig Malmöbo som förra året noterade den imponerande tiden 23:42 – eller 84.9 procent.

Sånt här gillar jag. Det är på samma gång både kul och rättvist. Samtidigt känns det lite som en ”guy thing”, att några snubbar suttit över en öl och funderat på hur man bäst skulle kunna jämföra tider. Och sen gått hem och knackat ihop någon form av formel för att räkna ut procentsatserna.

Nördigt? Ja, absolut. Men helt klart en kul grej!

RunTobyRun!

PS. Så till den inledande frågan: hur tänker jag räkna Parkrun – som tävling eller träning? Tja, den är lite lurig. Mentalt ser jag det som träning, det är ju trots allt ett inofficiellt lopp. Samtidigt är det start och mål och tidtagning och jag kommer definitivt att lägga in dagens tid på min 10-i-topplista över snabbaste femmor. Så det får nog räknas som en hybrid: tränvling.

PS2. Statistiken visar för övrigt att jag var P18 av 61 startande, P16 i herrklassen och tvåa i min åldersklass. Visserligen var vi bara fyra som ställde upp. Men ändå… Tiden – utan åldersindex – räckte till 246:e plats av alla som sprungit de cirka 60 loppen i Malmö (oklart hur många löpare det är totalt, topplistan visar bara de bästa 500).

LUNDALOPPET: årsbästa i klurigt väder

MAI:s Johan Larsson vann 10-kilometersloppet överlägset på 31:24. Blev gratulerad av speakern efteråt och fick frågan om det var personbästa, varpå Johan skruvade lite grann på sig innan han berättade att han ju faktiskt sprungit två minuter snabbare på bana. Är ju en erkänt snabb kille (i höstas sprang han maran på 2.16, bara 14 sekunder över VM-kvalgränsen…)


#63 – 190504
Lundaloppet (5 km)
24:19 (4:52/km)

Årsbästa och klart under dagsmålet, ja då är det förstås svårt att inte vara nöjd med utflykten till Lund där årets upplaga av Lundaloppet lockade rekordmånga anmälda: 7 500.

Den stora frågan för dagen var egentligen inte dagsformen utan hur mycket kläder man skulle bylta på sig för dagens lopp. När solen tittade fram kändes det långt varmare än de 7-8 grader som termometern visade, men så fort den gick i moln blev det genast kallt och oskönt i vinden. Lagom till uppvärmningen började det dessutom dugga och som lök på laxen kom det även en kort hagelskur längre bort på banan. Valde till slut att gardera mig för det svalare alternativet, vilket kändes helt rätt under första halvan av loppet men ju närmare målet jag kom, desto varmare blev det och då ångrade jag mig bittert. Himla tur att det inte var ett långlopp…

I detta 18:e lopp på 365 dagar – rekord – valde jag att starta betydligt längre fram än jag gjorde i fjol och det var klokt, eftersom det innebar att jag slapp en hel del av den trängsel som jag då upplevde i inledningen av loppet förbi Högevallsbadet och in på de trånga grusvägarna genom Stadsparken där det ibland dök upp fyra jättelångsamma löpare i bredd och blockerade för oss andra.

Kylslagen uppvärmning på idrottsplatsen. Förra året var det typ 20+ grader och najs… 

Öppnade första kilometern på 4:27 och var ett tag rädd att det varit i snabbaste laget, så jag slog av något på tempot och låg sedan runt fem blankt fram till sista kilometern där jag ökade på stegen lite och gickj i mål nästan fem minuter snabbare än jag gjorde i fjol (men då hade jag ju varit långtidsskadad och tog det med flit väldigt lugnt).

I ett tidigare inlägg lovade jag mig själv att jag skulle  gå in under 25 blankt, vilket jag gjorde med råge: 24:19. Tiden innebar inte bara årsbästa med 11 sekunder, det var även mitt näst snabbaste 5-kilometerslopp (av sju) sedan jag började träna igen 2012 och den sjunde snabbaste ”femman” totalt på 63 starter. Så visst, jag har all anledning att vara nöjd med min insats för andra helgen i rad!

Visserligen fick jag stryk av en kollega med 1 (!) sekund, men det är ju som det är: om någon annan springer längre, snabbare eller elegantare så finns det förmodligen en anledning till det. Därför lyfter jag på kepsen och säger grattis Tomas!

RunTobyRun!
www.facebook.com/runtobyrun  

STÄVIE TRAIL: när skogen blev extra vacker


# 59 – 190303
Stävie Trail, 13 km
1.18:51 (6:04/km)

Så var det äntligen dags för årets första trail, som gick över förväntan efter den snuviga uppladdningen. Kul också att äntligen få pröva på ”Piggelinas” eget lopp, Stävie Trail, ett arrangemang som lyckats behålla det småskaliga gemytet trots att det växt sig ganska stort.

Nej, det kändes verkligen inget vidare i morse. Jag kände mig seg i kroppen, delvis självförvållat efter några timmars ståplats på konsert i går (fantastiskt gig med White Lies och förbandet Boniface) och så den där snuvan, som jag drog på mig förra veckan och som bara nästan gett upp. Och så lite regn på det utanför frukostfönstret och med det högst sannolikt att dagens skogsmulle skulle bli av det klafsigare och kläggigare slaget.

Men när jag körde förbi Lund på 108:an hände det plötsligt någonting. Den stålgrå himlen slog över i ett gulaktigt ljus, kunde det möjligen vara så att vi – trots allt – skulle få se solen? Men nej, när jag klev ur bilen för att hämta min nummerlapp kom det några stänkt och det var grått både när barnloppet stack iväg och 6.5-kilometersgänget. Men sen… Lagom till min start tändes lampan och jag insåg snabbt att jag just gått från ”lagom” klädd till ”för varmt klädd”. Bara att bita ihop – trots allt blir ju skogen så mycket vackrare när solen skiner och det blir säkert fantastiskt fint här om ett par månader när det blivit lite grönare.

Start på 6.5-kilometersrundan.

Stävie Trail startades för några år sedan av (bland annat) bloggaren Anna ”Piggelina” Nystedt och har sedan dess växt sig förhållandevis stort med två vuxenklasser (6.5 och 13 kilometer) samt barnlopp. Men trots detta faktum har man lyckats behålla den småskaliga byaloppsstämningen i start- och målområdet, som visserligen ligger mitt i ett villaområde men granne med skogen och en apokalyptisk stor asfaltsyta, med björkar och andra snår som växt upp ur asfalten och som sväljer hur många bilar som helst.

Banan springs ett eller två varv á 6.5 kilometer och bjuder på en trevlig runda. Det enda negativa är väl att banan inleds med några hundra meter på asfalt innan vi svänger av in i skogen för att få vår utlovade trail. Och det får vi! På den smala stigen kryssar jag fram mellan några träd och duckar för någon gren och det är inte riktigt läge att försöka ta sig förbi löparen framför, så istället tar jag rygg på tjejen framför tills efter cirka 2 kilometer då vi kommer fram till banans ”höjdpunkt”, Getabacken, som vi först ska nerför och sedan upp igen.


Getabacken!

Halvvägs in på rundan lämnar vi den smala stigen och kommer ut på en mindre väg på gräs och sandig, rätt mjuk jord. Efter ett tag viker vi in i skogen igen och följer mjuka, sköna stigar, härlig löpning helt enkelt. Här tar jag rygg på tre killar som håller ett lagom tempo och det känns riktigt skönt att få draghjälp hela varvet runt.

Vid varvningen inser jag att min klocka nog tappat kontakten med satelliten, men strunt samma. Tidsmålet sprack väl ändå i samma stund som jag blev förkyld. I höjd med Getabacken på andra varvet börjar det kännas tungt, så jag slår av lite på tempot och tänker att en mil klarar jag nog, sedan får jag väl i värsta fall köra run-walk-run resten av varvet. Men i slutändan är det ändå pannbenet som vinner över benen – och en veckas förkylning – och jag lyckas springa i mål två och en halv minut snabbare än jag hade räknat med, dessutom en negativ split där andra varvet gick snabbare än det första.

Extra plus för den coola medaljen i trä!

RunTobyRun!