Dax för årets stora mål: Montreal (plus statistikhörnan 21K)


När man kommer till den här hårnålskurvan är det ganska exakt 14 kilometer kvar till målet i Parc Fontaine (bild från formel 1, juni 2016).

Det har varit en lång väntan men nu har det äntligen blivit dags att sätta mig på flyget tillbaka till Kanada och mitt stora löpmål för 2017: Rock ‘n’ roll Montreal Half Marathon. Och det ska bli så kul – även om det nog kommer att gå lite långsammare än jag hade hoppats kunna prestera.

Det var en gång en löpare som var ung, smal och hyfsat snabb och gjorde halvmaran på 1:27 – en tid som i dag känns minst sagt overklig. Efter ”omstarten” 2012 har det gått betydligt långsammare och den stora frågan inför söndagens halvmara är om det går att ta mig in under 2 blankt. Så mycket snabbare  lär det väl inte gå – fast visst hade det varit kul…

Det är nämligen inte bara 1:27 som är ett minne blott. Fjolårets dryga 1:50 känns också tämligen avlägset, det närmaste jag kommit hittills i år är de 2:09 jag gjorde för några veckor sedan på träning men så är jag ju varken ung, smal eller hyfsat snabb längre utan bara gammal och trött och med en tung säsong i bagaget. Det är först under augusti jag börjat få upp farten igen i några snabba femmor, som i sin tur ledde till en bra insats på Midnattsloppsmilen.

Frågan är nu om jag kan packa ner den där härliga känslan av att ”det går ju!” och hålla ett jämnt och bra tempo även på 21 km, ett tempo som även gör det möjligt att njuta av utsikten för det är ju – faktiskt – också en stor del av grejen med att åka utomlands för att kuta.

Så. jag tänker mig ändå att 2 timmar är ett realistiskt tidsmål – speciellt om det blir så att jag även ställer upp i 5-kilometersloppet på lördag. Springer man två dagar i rad får man nämligen en tredje bonusmedalj, coolt formad som en gitarr, men jag har inte bestämt mig om dubbla starter än utan det blir dagsformen som får avgöra när jag väl är på plats i Kanada. Har ju varit lite öm i ena hälen, så i och för sig kan det vara klokt att spara krutet till det lopp som jag egentligen är där för att springa. Å andra sidan har femman en helt annan bansträckning  – vilket kan vara kul – och dessutom är det bara en halvmil och det kan man ju i värsta fall gå som sightseeing. Maxtiden är generöst satt till 1:30 så det är inga problem att hinna runt innan de stänger.

Så vi får väl satsa på 2 blankt på söndag och skulle jag dessutom greja att gå in under 1:56 (5:30/km), ja då lovar jag att fira lite extra efteråt för då har jag all anledning att vara supernöjd.


Racerbana = extra snabba fötter?

Banan är inte särskilt kuperad och har start och mål på olika ställen av denna coola stad. Starten går uppe på Jacques Cartierbron och banan går bland annat ett varv runt Montreals formel 1-bana – som ligger på en ö i Saint Lawrencefloden – innan man når mållinjen i  Parc la Fontaine där banan också delar sig så att de som springer en hel mara fortsätter upp genom området Plateau. Loppets fullständiga namn är Rock ‘n’ Roll Montreal Half Marathon och för att leva upp till detta har arrangörerna anlitat ett 20-tal band som spelar längs banan. Väl i mål bjuds det på en lokalproducerad öl och konsert med ett bra kanadensiskt band (Moist) så det lär bli kul. Ja, förutsatt att det inte spöregnar förstås…

Förra året lockade halvmaran hela 13 718 löpare (6 938 kvinnor och 6 778 män), som sprang sträckan på i snitt 2.10:50. Som jämförelse kan nämnas att helmaran, som startar samtidigt, i fjol lockade 3 778 löpare (1 100 kvinnor, 2 676 män) och som nådde mållinjen på i snitt 4.20:07 – alltså nästan exakt dubbla snittet på halvmaran. Så med 16 000-17 000 löpare på startlinjen är det förstås risk för trängsel, i alla fall i början innan fältet börjar spridas ut. Men det ska bli så kul!


…men här är det bara typ 400 meter kvar!


Statistikhörnan: 21K
Hur har det då sett ut på mina egna halvmaror? Jo, sedan nyårsafton 2012 har det blivit 10 stycken, varav jag gått i mål i nio och brutit en efter 15 km för att jag inte mådde bra (klokt beslut). Tidsmässigt skiljer det hela 20 minuter mellan den snabbaste och den långsammaste:

1.47:02 Trondheim 2014, 1.48:22 Malmö 2014, 1.48:55 Köpenhamn 2013, 1.50:39 Veberöd 2016, 1.53:40 Köpenhamn 2013, 1.55:12 Trelleborg 2016, 1.56:18 Veberöd 2015, 2.00:49 Österlen (mörker) 2014, 2.06:51 Köpenhamn 2012

Som jämförelse kan vi också kasta ett snabbt öga på passertiderna vid 21.1 km på följande långdistanslopp:

1.52:41 Monaco 2016 (23.8 km), 1.54:56 Köpenhamn 2013 (maraton). 1.59:11 Barcelona 2014 (maraton), 1.59:19 Köpenhamn 2015 (25 km), 2.05:24 Athen 2016 (maraton), 2.11:22 Helsingborg 2016 (maraton),2.22:31 Christinehof 2016 (trail, 21.9 km).

RunTobyRun!

PS. Följ uppdateringar från Montrealresan via www.facebook.com/runtobyrun  Rapport kommer på denna sida så småningom… DS.

MIDNATTSLOPPET MALMÖ: äntligen en mil att vara nöjd med!


# 43 – 170902
Midnattsloppet Malmö, 10 km
49:30 (4:57/km)

Särskilt fort har det inte gått i år, men på Midnattsloppet i Malmö fick jag äntligen till en mil att vara nöjd över och ett resultat som innebar att jag sänkte mitt årsbästa på milen med nästan 3 minuter!

Efter fjolårets satsning på distans hade jag hoppats springa lite snabbare i år men det har varit den ena småskavanken efter den andra och när jag väl kunnat träna har jag tagit det ganska lugnt. Men under augusti har jag lyckats toppa fjolårets tid på 5 km (24:49) vid inte mindre än tre tillfällen och nu var den stora frågan om jag kunde ta med mig den där härliga känslan – att jovisst, det går ju – att springa fort även på milen.

Samtidigt kunde förutsättningarna ha varit bättre. Har haft ont i ena hälen under veckan, inte när jag gått eller sprungit utan framför allt när jag legat eller suttit still, och var dessutom träningsvärkig och allmänt stel efter dagens måleripass på altanen så det krävdes en hel del extra stretching innan start.

Men det var skön stämning, när jag kom till Stortorget. Band som spelade, hög uppvärmingsmusik och närmare 5000 förväntansfulla orangea tröjor (är fortfarande lite kluven till om det är coolt eller töntigt att alla ska springa i likadana tröjor). Startgrupperna släpptes iväg med några minuters mellanrum till ett minifyrverkeri efter att ha svurit löpareden (ja, det är förstås också lite töntigt men budskapet handlar om ”fairplay” och att ha trevligt, så okej då…).

Banan gick ut via Klaffbron och Västra Hamnen, ner genom Kungsparken, Triangeln och sedan tillbaka in mot centrum. På många ställen var det gott om högljudd publik, inte minst i gångtunneln vid Stadshuset som bildade en enda stor resonanslåda för att peppa fram de sista krafterna, sista kilometern. Härligt!

På några ställen var det i mörkaste laget och där gällde det att se upp så att man inte trampade på någon refug, trottoarkant eller annat farthinder men för det mesta gick det bra.

Gick ut med startgrupp 3A, som anmält att de brukade springa mellan 50 och 55 minuter men rätt snabbt stod det klart att det var ett rätt stort gäng som siktade på att springa in under 50 och jag hängde på och höll ett jämnt tempo fram till 5 kilometer, en skylt jag passerade på 24:15 – en sänkning av årsbästa med ytterligare 4 sekunder – och ångade sedan på till någonstans runt 7.5-8 kilometer då jag började bli lite trött. Andra halvan gick således exakt en minut långsammare än den första och jag sprang i mål på 49:30, en putsning av årsbästat från mars med nästan 3 minuter och klart under mitt mål att kubba snabbare än jag gjorde i fjol (50:18).

Sammantaget ett lopp jag har all anledning att vara nöjd med. Synd bara att det är så himla dyrt, annars skulle jag förmodligen springa Midnattsloppet även nästa år.

RunTobyRun!

 

 

Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)

 

 

S:T OLOF – inte snabbt, men OK


# 40 – 170729
Sankt Olofsloppet, 9.2 km
47:25 (5:09/km)

Jo, det gick vägen! Trots oformen lyckades jag ta mig runt hela S:t Olofsloppet och det på en tid som bara var en minut långsammare än i fjol – vilket får anses vara helt OK. Och K, som slutade 11:a i debuten, fick mersmak på att springa lopp och siktar redan in sig på att komma tillbaka nästa år.

Solen sken och Österlen visade upp sin allra bästa sida när vi körde via Sjöbo och Skåne-Tranås ut till starten i S:t Olof. Men knappt hade vi hämtat ut våra nummerlappar förrän molnen tornade upp sig och lagom till start började det regna. Först ett lätt, lätt duggregn – som bara kändes skönt att springa i – men sista kvarten tilltog det och var riktigt blött.

Osäker på formen, som jag var (se föregående inlägg) kändes det tryggt att ha sprungit banan två gånger redan och den lokalkännedomen hjälpte mig onekligen att hushålla med krafterna. Tiden blev klart sämre än i fjol och förrfjol men jag är ändå nöjd över att jag tog mig runt hela varvet utan att ”få stopp” på vägen.

Är också nöjd med att jag, för första gången, lyckades hålla igen ordentligt första kilometern istället för att susa i väg runt 4:35-4:40 som jag gjort tidigare år samt att jag inte tappade något tidsmässigt, jämfört med i fjol, under den andra halvan av loppet. Alltid något!

Är också nöjd över att några års träning äntligen gett resultat – i år hade jag nämligen lyckats övertala K att ställa upp i sitt första lopp någonsin (i alla fall i vuxen ålder) och trots regnet var det en debut som gav mersmak. Blir garanterat repris nästa år!

Är väl egentligen inte så mycket mer att säga – trevligt, som alltid, på Kvarnvallen även om det blev lite oflyt med vädret.

RunTobyRun!
PS. Du kan även följa mig via facebook! DS.

Läs mer om tidigare utflykter till S:t Olof:
S:T OLOFSLOPPET 2016 (46:22)
S:T OLOFSLOPPET 2015 (46:12)
S:T OLOF – LOPPET SOM FÖRÄNDRADE MITT LÖPTÄNK

ÖSTERLEN TRAILRUN: stiglöst land


Knepigt underlag


# 39 – 170710
Österlen TrailRun, Brösarp

57:44 (5:47/km)

Skogen utanför Brösarp var full av orienterare, obefintliga stigar och ett minst sagt lurigt underlag. Österlen TrailRun gjorde verkligen skäl för sitt namn och bjöd på en tuff runda i stiglöst land.

Loppet, som inte ska förväxlas med ekotrailen på närliggande Christinehof, ingick egentligen inte i min planering men eftersom mammas ”snubbe” (alias Mats) skulle komma ner till Skåne och springa tredagarsorienteringen passade jag på att anmäla mig med kort varsel till 10-kilometerstrailen och följde således orienteringsskyltarna mot Bertilstorp, väster om Brösarp, där det växt upp ett rejält tältläger ute på en stor äng.

Som arrangör är det förstås smart att samordna logistiken och ha tävlingscentrum för löpare och orientering på samma ställe. Det borgar dessutom för bra service: orienteringsfolket har ju en förmåga att bre ut sig, inte bara med tält och husvagnar utan även ordentliga toaletter, marketenteri med grill, sjukvårdstält och barnpassning. Inte precis vad vi löpare brukar hitta vid målfållan!

När det gäller loppet kändes det stundtals som rena orienteringen, i alla fall om man bortser från det faktum att vi inte behövde springa med karta och kompass. Halva sträckan var skogsväg, halva stiglöst land där underlaget pendlade mellan högt gräs, lingonris, trädgrenar och annan bråte samt en och annan rolig grop gömd i grönskan så det gällde verkligen att se upp och kolla var man satte fötterna. Lägg därtill att jag höll på att ta slut redan i andra uppförsbacken och att det dröjde över 2.5 km innan jag kunde få till någon form av ”flow” i min löpning så inser du hur utmanande terrängen var. Efter några kilometer med okej flow var det dags att än en gång ta sig uppför samma pinnbeströdda röjningsväg och det gick väl sådär, trots att jag försökte ta det lugnt och röra mig med små, lätta och snabba steg för att inte riskera att vricka foten. Men jag hade i alla fall nytta av att hålla till långt bak i kön för jag kunde lätt se var alla andra sprungit. Alltid något.

Sista tre kunde jag hålla ett okej tempo men på spurtsträckan, ner på ängen, blev jag omsprungen av en orienterare i 70-årsåldern men so what?

0-5 km: cirka 30:11
5-10 km: cirka 27:16

RunTobyRun!

Upploppet

Pustar ut

MALMÖLOPPET: över förväntan


# 38 – 170610
Malmöloppet, 10 km
52:34 (5:15/km)

Förra lördagen sprang jag 17 km längs sydkusten utan problem men dagen efter började vänster knä göra ont igen och det har hållit i sig hela veckan. Men i morse kändes det okej igen och därför bestämde jag mig för att,  trots allt, springa Malmöloppet men ta det hyfsat lugnt.

Tidigare sprangs Malmömilen så här års, ett lopp jag sprang 2014 men som av olika anledningar försvann från kalendern. Sedan förra året avgörs i stället Malmöloppet samma helg men med en lite annorlunda rutt: start och mål i Pildammsparken, vilket är betydligt mysigare än ute på Roskildevägen, sedan en runda ner genom Erikslust till Ribersborgsstranden, som kanske inte känns allt för speciell. Men halvvägs in i loppet blir det riktigt trevligt, först genom lummiga Slottsparken, sedan in i centrum via Lilla Torg och gågatan innan banan bjuder på mera grönska genom Kungsparken och sedan upp bakom Gamla IP til målet i Pildammsparken. Helt klart en trevligare runda än föregångaren!

Planen var, som sagt, att ta det lugnt och försöka spara på knät men jag gör ändå det klassiska misstaget att gå ut för hårt i värmen: 5:06, 5:04, 5:12… Enligt klockan på armen passerar jag halvvägs på 25:37 och det är på tok för snabbt, jag känner att det kommer nog att straffa sig så jag sänker tempot något till strax under 5:30/km och går i mål på 52:34. Klart sämre än de tider jag skulle vilja göra men ändå helt okej med tanke på allt strul under våren.

Även om jag tappade nästan 1.5 minut på andra halvan, jämfört med den första, tjänade jag ett antal placeringar så det måste varit fler än jag som blev trötta i värmen!

RunTobyRun!

PS. Bilden överst är tagen på Lilla Torg vid cirka 6.6 km när jag började känna mig trött. Samtidigt var det min snabbaste km (4:49/km). Gäller ju att ta i där det är mest publik 🙂

Inställt på Knutstorp

Nej, det blev inget traillopp på Söderåsen idag eftersom arrangörerna av Rainbow Run blev tvungna att dra i nödbromsen och ställa in på grund av att det var för få anmälda.

Det är förstås trist på många sätt och vis, speciellt med tanke på min diskussion i förra inlägget med Leif från Dalarna om hur viktigt det är att värna om de små gräsrotsloppen på landet.

På Knutstorp drog ett gäng entusiaster igång Rainbow Run i höstas med målsättning att dra in pengar till något hedervärt HBTQ-relaterat projekt. Då gick loppet inne på racerbanan (ett trevligt arrangemang trots kall motvind på långrakan), nu var tanken att släppa ut löparna på tvä vårgröna banor om 6 och 12 km. Men nu blev det inte så och det är trist. Hoppas Fredrik & co nte är knäckta och lider allt för stor ekonomisk förlust utan kommer laddade igen till höstens löpfest.

För egen del kom dock mejlet igår kväll ganska lägligt eftersom jag börjar bli sjuk och faktiskt inte hade kunnat springa något lopp i dag. Men jag hade unnat andra att få göra det!

RunTobyRun!

Tänkvärt x 3

Utan hemmalöpare – inga lopp?

Fick ett par tänkvärda kommentarer apropå mitt inlägg häromdagen om ”varför ska man springa ett lopp på hemmaplan” och som jag tänkte dela med mig av.

Inlägget  handlade ju om förra veckans lunchsnack med mina löpande kollegor, där Nybörjaren undrade varför man ska springa ett lopp på hemmaplan, i Malmö, ungefär där han alltid brukar träna annars. Och den andre, den mer Rutinerade, ser det som den naturligaste saken i världen att åka iväg någonstans långt bort för att springa. Vilket vi förhoppningsvis kommer att göra nästa vinter eller vår, även om det knappast lär bli till andra sidan jordklotet utan på betydligt närmare håll.

Nybörjaren var ju skeptisk till att springa på hemmaplan, vilket Leif kommenterade med ”om alla skulle tänka så skulle vi bara ha kvar en handfull stora lopp. Och bara ett fåtal föreningar”. Och visst, risken är uppenbar att om vi struntade i att springa lopp på hemmaplan skulle det bara bli några få jättar kvar: Göteborgsvarvet, Stockholm Marathon, Lidingöloppet och några till. Men inget lopp i Rörum, S:t Olof, Gyllebo eller andra mysiga platser ute på ”vischan” – de där härliga små byaloppen som formligen andas ideellt engagemang och har sin själ, inte sällan med start på små mysiga idrottsplatser eller dansrotundor som är ett stycke svensk kulturhistoria i sig. Klart vi måste måna om dem! Ja, lopp i Malmö också för den delen (exemplet i fråga gällde Malmöloppet den 10 juni).

Att den Rutinerade och jag sitter och drömmer oss bort, där ”the sky is the limit” fick Fredrik att påpeka att vi borde planera våra löparresor, inte bara utifrån faktorer som pengar, tillgängliga semesterdagar, övriga familjemedlemmar och hur mycket våra medelålders ben och fötter pallar med ”utan även hur stort klimatpåverkan en tycker att ens löpande är värt. Tar man detta med i beräkningen är ett lopp på hemmaplan vida överlägset alla häftiga lopp utomlands. Berätta det för din kollega!”

Och visst har du en bra poäng, Fredrik! Visst borde det vara så, även om det nog är få med mig som har klimatpåverkan med i beräkningen när man drömmer sig bort till New York Marathon eller något annat avlägset lopp utan det är andra faktorer som väger tyngre.

Löpning är ju annars en synnerligen miljövänlig sport – och vill man, så kan man göra ett aktivt val och välja att ställa upp i lopp som har en tydlig miljöprofil. Som Ekotrailen på Österlen, där i princip allt är ekologiskt och närproducerat (till och med bajamajorna och medaljerna) och där plastmuggar och nedskräpning är i högsta grad förbjudet och man dessutom aktivt uppmanar löparna att samåka ut till tävlingsområdet vid Christinehofs slott. Guldstjärna på det!

Slutligen tittade jag till lite extra i träningsdagboken i dag och ser att jag ligger i fas med mitt träningsmål – men att det till stor del (40 %) är tack vare mina gångpass. Räknat i tid har jag till och med gått mer än jag sprungit i år och det är förstås inte den uppladdning jag hade velat ha. Så frågan är, räcker tre veckor för att komma i form till Göteborgsvarvet?

Annars är det förstås bättre att stanna hemma – istället för att miljöpåverka västkusten och åka de 60 milen tur och retur Göteborg.

RunTobyRun!

Varför ska man springa ett lopp på hemmaplan?

Det har varit ytterligheternas vecka vid lunchbordet. Ena dagen bjöd på löplunch och drömmar till lopp i fjärran länder, nästa dag handlade om varför man ska springa lopp på hemmaplan.
– Vad ska det vara bra för? undrade kollegan.

Arbetsveckan började på bästa tänkbara sätt – med en ledig bonusdag – där jag samlade kraft och gav mig ut på en lugn joggingtur i blåsten. Vilket jag kanske inte borde gjort, eftersom det började ömma i hälsenan igen efter några kilometer. Detta kom lite oväntat, måste jag säga, eftersom jag trodde att det hade gått över och att jag inte hade några problem att springa 17.4 km på Österlen förra fredagen. Men nu ömmade det igen.

I tisdags lunchade jag med löp-Ola och drömde oss bort till allehanda lopp: Italien, Spanien, Libanon, Jordanien, Florida.. The sky is the limit – givetvis med vissa begränsningar vi form av pengar, tillgängliga semesterdagar, övriga familjemedlemmar och, sist men inte minst, hur mycket våra medelålders ben och fötter pallar med. Världsliga saker, förvisso, men det är ändå bra att känna sina begränsningar och därför kan jag redan nu lova att det inte kommer att bli något Great Wall Marathon i Kina. Och absolut ingen ökenstrapats i Des Sables. Däremot börjar det bli dags för en gemensam löpresa till något lagom varmt och trevligt ställe nästa vinter eller vår. Frågan är bara vart?

Men man kan ju springa på hemmaplan också och i onsdags fick jag ett papegojfärgat flygblad i min hand för Malmöloppet. Sprang dess föregångare Malmömilen för tre år sedan och tycker den nya banan känns både grönare och mer spännande, så vi får se hur det blir.

På lunchen tipsade jag en annan kollega om loppet. Han har alltid hållit på med idrott men först i vinter tagit tag i löpningen och börjar nu närma sig en mil. Så det här kunde väl vara en lämplig utmaning, tänkte jag, men han tittade bara frågande på mig. ”Varför det? Det är ju där jag brukar springa annars, så vad är det för poäng med att springa det loppet?”.

Försökte komma på ett bra svar om att det var en lämplig utmaning en kick att springa med andra, att det kanske händer kul grejer runt om, mycket publik och en bra möjlighet att slå personligt – det är ju så mycket lättare att göra det när man är i början av sin ”löparkarriär” och ännu enklare om det är första milen man springer. Men kollegan hann före:

”Alltså, jag fattar ju poängen med att åka till Monaco, som du gjorde. där resan blir en grej. Men varför ska man springa i Malmö?”.  Och visst har han en poäng, det kan jag känna även om jag själv bor utanför stan (har dock bott där i fyra år och jobbat där i ytterligare 15, så lite hemmaplan är det trots allt), Det är förstås en helt annan känsla att åka i väg och springa, det räcker med att åka över sundet till Köpenhamn. Eller till och med Trelleborg. Österlen, definitivt. Eller Florida…

Som motionslöpare har man knappast någon ”hemmafördel” av att springa i sina egna hoods, på sina egna gator. Däremot finns det förstås andra trivselvärden som att det är större chans att springa på någon man känner. I Malmö har jag sprungit Blodomloppet, Malmömilen och Malmö halvmarathon men det finns ett Malmölopp kvar på min ”bucket list” som jag verkligen skulle vilja göra, om det blir av igen, och det är att springa Broloppet över Öresundsbron. Det hade varit kul!

Härnäst om en vecka väntar Rainbow Run Trail runt Ring Knutstorp, på dagen ett halvår efter mitt förra besök där, när jag sprang fem lopp på en och samma dag och tog mitt livs första pallplats. Nu hoppas jag att hälsenan mår bra så att jag kan få en härlig 12 km-runda i vårgrönt landskap vilket helt klart blir en annan upplevelse än att springa på hemmaplan. Hur det blir med Malmöloppet får vi se, det avgör jag efter Göteborgsvarvet den 20:e.

RunTobyRun!

KNUTSTORP: Fem lopp på en dag!

16-rainbowrun
Blåsigt innan start – och givetvis motvind på långrakan (därav min bistra min på bilden..)

sverige
# 35 – 161029
Rainbow Run, Ring Knutstorp
5 lopp/totalt 30 km:
2 km = 9:49 (4:54/km)
4 km = 20:17 (5:04/km)
6 km = 29:25 (4:54/km)
8 km = 42:46 (5:21/km)
10 km = 1.01:07 (6:07/km)

Totalt: 2.43:24 (5:26/km)

Så var det då dags att tackla utmaningen att springa fem lopp på en dag, 30 kilometer totalt och hantera den förmodade tristessen att springa samma varv 15 gånger runt racerbanan Ring Knutstorp…

Ja, att ladda om batterierna fyra gånger, undvika att bli stel och samtidigt hålla sig varm och torr samt fylla på med näring i de 18-40 minuter långa pauserna – det var bara en del av utmaningen. Jag klär mig ofta för varmt, både om kropp och huvud, och då ökar ju risken att bli nedkyld mellan varven.

En annan utmaning skulle bli att ge sig ut på sista milen med den sega känslan av att springa 11:e, 12:e, 13:e, 14:e och 15:e varvet på exakt samma 2-kilometersslinga  – även om varvet enligt bilsportkällor inte är 2 000 prick utan i själva verket mäter 2 070 meter, vilket innebär att dagens 30 km egentligen var drygt 31. Men det beror på hur man springer, förklarade arrangören, eftersom en löpare tar mindre plats och kan gena i kurvorna på ett helt annat sätt än en bil och därför blir varvet 2 km prick.

Ett annat frågetecken gällde själva arrangemanget. Rainbow Run är ju ett ideellt initiativ och det är mig veterligen första gången de arrangerar ett lopp av det här slaget, så innan start var jag lite orolig för att det skulle bli rörigt att hålla koll på tidtagningen och vem som sprang var och hur eftersom det utöver de fem fasta distanserna avgjordes ett 6-timmarslopp (med stafett) samt stafett på milen. Själv skulle jag alltså starta fem gånger, varav de två första ihop med min löparlunchkompis Ola. Men någon trafikstockning blev det inte, däremot var det lite pillegöra med att få ut chipen – en för varje lopp och som dessutom skulle aktiveras innan (lätt att glömma…)

knutstorp2

Bilsport förresten, det är ju ett av mina stora intressen, i alla fall när det gäller Formel 1 men av den varan har det inte varit så mycket på just Ring Knutstorp genom åren. Har varit här tre gånger tidigare – en gång för att se STCC-racing (ovan) och sätter man sig strategiskt i slänten på den stora naturläktaren kan man se nästan hela banan. Har man tur kan man dessutom fånga en groda eller en fjäril.

fren08

Här har jag också varit två gånger ”i tjänsten” när jag jobbade på TV4. Ena gången fick jag chansen att provsitta en Formel Renault-kärra – dock bara i depån – och de är minsann inte helt lätta att komma ner i om man är 180 lång och har några extra kilo ballast runt midjan. Åkte också med polisens körlärare en gång och fick pröva på hur det kändes att köra in i första kurvan i typ 150 km/h och sedan tvärnita… Och jag kan lova att var svårt att både hålla i sig själv och hålla i en filmkamera, det blev ganska skakiga bilder…

Men nog om detta – för nu antar jag att du undrar hur gick det egentligen?

10:00: 2 km: första och kortaste loppet kändes ju av förklarliga skäl som uppvärmning inför de längre distanserna och dessutom ett slags ”scoutning” av banan och de två uppförsbackarna. Vid starten var vi omgivna av ett gäng knattar som pinnade iväg i ett imponerande tempo. Men i höjd med backe 2 tog åldern och rutinen ut sin rätt…

10:30: 4 km  Klantigt… Ola och jag satt i godan ro i värmestugan när vi insåg att vi missat starten och gett täten ett halvt varvs försprång. Haha. Sprang ändå om fem löpare och kom i mål på 20:17 (effektiv tid). Totalt efter 6 km: 30:06 (5:54 i banken)

11:15: 6 km Solen tittade fram emellanåt men fortfarande obegaglig motvind på framför allt långrakan. Höll jämnt tempo och lyckades hålla tredjeplatsen hela loppet! Tid: 29:25. Ackumulerat 10 km: 49:58 (!) och 12 km: 59:31

16-rainbow-run-priser

Fem medaljer och min första löp-pokal!

12:30: 8 km Gick enligt plan även om motvinden på långrakan och uppför värsta mjölksyrepuckeln börjar bli riktigt jobbig… Tid: 42:46 – vilket innebär en totaltid långt under min måltid efter 20 km.

14:00: 10 km Efter 40 minuters vila blev det förstås en seg och stel sista mil, helt utan stilpoäng… Men jag grejade det! 1.01:07.

Till sist ett tack till paintbollkillarna [som jag i efterhand förstått inte alls spelar paintboll utan ”airsoft”, vilket enligt arrangörs-Fredrik är ungefär lika stor skillnad som det är mellan innebandy och golf] som ordnade loppet för att dra in pengar till ett hedervärt HBTQ-projekt. Bra jobbat!

RunTobyRun!

PS. Efter lusläsning av resultatlistorna konstaterar jag att jag fick följande placeringar i loppen:
* 2 km: 5 av 18 (4:e plats bland herrar)
* 4 km: 8 av 16 (4.e plats bland herrar, baserad på officiella tiden 24:16 där vi alltså missade starten med 4 minuter… Den effektiva löptiden var 20:17).
* 6 km: 3 av 15 (3:e plats bland herrar)
* 8 km: 5 av 9 (5:e plats bland herrar)
* 10 km: 15 av 47 (9:e plats bland herrar). DS.