Etikettarkiv: Sverige

Bildbevis Helsingborg

Helsingborg Marathon/Halvmaraton har i vanlig ordning lagt ut en massa bilder från loppen och tänk, det finns i alla fall en bild (ovan) där jag inte ser allt för tjock, plågad och ansträngd ut.

På spurtbilden nedan syns jag däremot sist i kön med ett ansträngt leende på läpparna medan alla andra löpare verkar glida fram mot mål utan att behöva ta i allt för mycket… Orättvist.

RunTobyRun!

HELSINGBORG HALF: efterlängad revansch på sista milen

I två år har jag längtat efter revansch på den sista milen av Helsingborg marathon – från Pålsjö skog via Sofiero och vidare ner mot målet vid Gröningen. Och i dag fick jag äntligen revansch!


# 53 – 180901
Helsingborg Halvmaraton, 21.1 km
1.56:55 (5:32/km)

Det har, som bekant, inte varit någon vidare sommar. I alla fall inte för att ge sig ut på långa löprundor., det har helt enkelt varit för svårt att uppbåda den energi som krävts i den extrema värmeböljan som belägrade Sverige i flera månader,

För egen del har det blivit massor av halvmilarundor och det är förstås långt från vad som krävs för att göra bra ifrån sig på en halvmara. Med tanke på detta var det förstås också svårt att sätta ett rimligt mål.  Önskevarvet runt 1.52-1.54 kändes total orimligt så jag bestämde mig för att sikta på 2 timmar, som senast i England, men kände samtidigt att målet kanske var i tuffaste laget. Borde jag rent av ställa mig i 2.10-fållan?

Löp-Ola och jag ställde oss intill 2:00-ballongerna och gav oss iväg, förbi Knutpunkten, genom Söder och uppför den sega backen upp mot Kärnan och Lasarettet. Hela tiden med ballongerna strax bakom oss.

Någonstans vid 3-3,5 kilometer anslöt banan till helmaran, vilket innebar att vi plötsligt hamnade huller om buller med löpare som redan hunnit kuta 23-24 km. Samt, som extra krydda, en och annan vinthund som sprang marastafetten och svischade förbi i ett för oss ohälsosamt tempo.

Förra gången jag sprang här, Helsingborg marathon 2016, lyckades jag följa min 4.30-plan i ungefär 33 km. Sedan var jag tvungen att besöka ett träd och därefter började fötterna bli så trötta att jag till slut bestämde mig för att skita i allt och gå hem. Gick mellan 37 och 41 km innan jag kunde spurta hem sista biten på den smått osannolika tiden 4.44:44.

Den här gången gick det desto bättre sista biten – förvisso med 21 km mindre i benen. Men ändå … Det blev inte bara en negativ stint andra halvan av loppet utan en förbättring på varje ”femma”:

0-5 km: 28:35
5-10 km: 28;15 (56;50)

10-15 km: 27:39 (1,24;29)
15-20 km: 26;51 (1.51:18)
21.1 m: 1.56:55

Okej, innan vän av ordning säger att den värsta backen var under första stinten och att den sista femman till stor del gick utför.. Men jag är nöjd ändå!

Vi höll undan för ballongerna i ungefär en mil och passerade 10 km nästan på sekunden enligt tidsschemat för att klara oss in under 2 timmar. Men där, när vi gav oss ut på grusvägen genom Pålsjö skog, tyckte jag att det började gå lite långsamt så jag tog ut stegen, fortsatte upp genom ett rätt långt, skönt skogsparti, genom Sofieros vackra slottspark och vidare ut genom grindarna och ner mot mål, nästan utan att tänka, det var som om autopiloten slagits på. Snacka om flow!

Första milens 5:40-tempo sänktes till 5:26 andra milen och sista kilometern gick på 5:07 – utan någon egentlig spurt – vilket efter ovan nämnda förutsättningar kändes som riktigt, riktigt bra. Och et betydligt bättre resultat än jag hoppades på halvvägs närvi fångats in av klungan.

Arrangemanget då? Ja, återigen väldigt bra, förutom att vätskekontrollen vid cirka 10 km inte var riktigt förberedda på att ett stort gäng var på ingång. För egen del hade det varit bra att starta tidigare än 11:40 – det blir rätt lång tid man ska klara sig på frukosten – och så  tycker jag att det nog hade varit smartare att starta halvmaran en halvtimme innan helmaran för att få runt huvuddelen av de 740 löparna innan maratäten närmade sig.

Men bortsett från det – en trevlig utflykt och ett trevligt lopp!

RunTobyRun!

Start på marathonloppet.

GISLÖV: fin hyllning till Kim Wall

 


Löpare vid Kim Walls ”minneshjärta” på stranden i Gislöv.

#51 – 180810
SPRING FÖR KIM
KIM WALLS MINNESLOPP, Gislöv (10 km)

1.00:10 (6:01/km)

Det blev en fin kväll där strandängarna utanför Trelleborg fylldes av löpare för att hedra minnet av journalisten Kim Wall.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så finns det lopp som alla löpare ”ska” ha på sitt CV, små mysiga lopp som ringar in folkrörelsen själ och så finns det lopp som är så angelägna att man helt enkelt ”måste” vara med. Dit hör kvällens minneslopp på årsdagen av journalisten Kim Walls försvinnande i Öresund.

Den här kvällen pratades det inte så mycket om det hemska och bestialiska som hände ombord på ubåten för ett år sedan – nej minnesloppet arrangerades för att minnas ljuset, livet och människan, vännen eller kollegan Kim Wall och jag tycker detta var ett alldeles utmärkt initiativ.

Efter inledningstal av Kim Walls mamma Ingrid – som för övrigt  sommarpratade på Sveriges Radio tidigare  under dagen – släpptes 570 löpare iväg på 5, 10 eller 21 km i valfritt tempo. Många tog det nog lite lugnare än vanligt eftersom Spring för Kim inte är något lopp i traditionell bemärkelse med tidtagning, prispall och medaljer.

Därtill kommer banan, som består av trånga stigar och sandfållor och som inte direkt bjuder in till någon snabblöpning  eller jakt på personliga rekord – efter vändningen  halvvägs var det dessutom kraftig motvind rätt i trynet.

Jag hade egentligen planerat att följa vattenbrynet ”hem” från vändningen men gav snabbt upp den tanken, det blåste helt enkelt för mycket. Lite längre upp i dynerna fanns det i alla fall ett och annat träd och buskage som kunde ge tillfälligt skydd mot vinden.

Hade som mål att ta mig runt banan på en timme och lyckades så när som på 10 sekunder. Får skylla på vinden!

RunTobyRun!

Kim Walls mamma invigningstalade och tackade för den fantastiska uppslutningen, inte bara i Gislöv utan runt hela världen, och hoppades att Spring för Kim ska bli ett årligen återkommande arrangemang.

Sandigt och trångt på stigen i början av loppet.

Vätskestationen vid millöparnas vändpunkt i Böste.

Steget efter en medlöpare i motvinden. Foto: Marie Wirenstedt. Fler av hennes bilder hittar du bland inläggen på Facebook/Spring för Kim.

 

På fredag springer vi för Kim Wall!

Facebook, 2 maj

Det finns lopp – och det finns lopp:
Stora lopp, som alla löpare med självaktning ”måste” ha på sina CV och små bylopp, som fångar glädjen och bredden i vår idrott. Och så finns det lopp, som är så angelägna att de inte går att välja bort. Ett sådant arrangeras på fredag utanför Trelleborg.

För mig är det viktigt att springa lopp lite då och då. Inte för att kämpa om placeringar eller slå personliga rekord utan framför allt för att ha som morot för att ge mig ut och träna när det skånska pissregnet blåser i sidled – eller som i sommar när termometern klättrat osannolikt högt.

Visst är det skönt efteråt, att lägga ytterligare en medalj till samlingen och sätta ”check” för lopp nummer XX, speciellt om det gått bra. Men samtidigt är det bara ett lopp och kommer jag inte till start så är det faktiskt inte hela världen, varken för mig eller någon annan.

Men på fredag kväll, i Nybostrand öster om Trelleborg, arrangeras ett lopp som är så mycket mer än ”bara” ett lopp.

Då samlas 550 löpare för att springa 5, 10 eller 21 kilometer till minne av journalisten Kim Wall på årsdagen av att hon försvann i Köpenhamn. Utöver dessa 550 kommer ytterligare ett gäng att springa för Kim på olika platser runtom i världen, däribland i London, Beijing, Boston, Tel Aviv och Paris.

Vi springer längs strandängarna nedanför hennes föräldrahem för att minnas en vän, kollega och människa – inte det mordoffer hon förvandlades till under polisutredningen och rättegången mot den excentriske ubåtsbyggaren Peter Madsen, ett kriminalfall så bisarrt och vidrigt att det överträffar de mest makabra deckarmanus på film eller TV.

Vi springer för att vårda ljuset av Kim. Då behövs det inga värdsliga saker som nummerlappar, tidtagningschip, medaljer eller prispall. För det här loppet handlar om så mycket mer, något ännu mer angeläget.

RunTobyRun!

Länk till loppet: kimwallsminneslopp.se/minnesloppet.html

 

BUS 2018: fantastisk stämning

#50 – 180707
BUS (BACKYARD ULTRA SYDKUSTEN) 26.8 km
3.05:03 (6:53/km)

Detta loppet kan jag verkligen rekommendera – inte bara för att det är en rolig och spännande tävlingsform som gör det möjligt för många att springa längre än de någonsin trott utan även för den fantastiska stämningen. Jag har nog aldrig pratat med så många andra löpare under ett pågående lopp som på BUS.

Visst, det fanns säkert någon som ville springa i sin egen ”bubbla” men de var lätträknade. BUS präglas av trevlig stämning och även om det är knöktrångt i början uppför ”gåbacken” och in genom de första smala skogsstigarna så är det inga armbågar, ingen som försöker tränga sig för att försöka tjäna några placeringar.

Nej, för på BUS spelar det ingen roll hur snabbt man springer utan det  är den sammanlagda sträckan som räknas. I skrivande stund har sju snubbar varit ute ett helt dygn och uppnått den magiska, mytiska och respektingivande sträckan av 100 miles.  Uppdatering: segraren Andreas Pettersson gjorde 29 varv. Respekt!

MER OM BANAN – FRÅN GENREPET I ONSDAGS

Själv klev jag av efter fyra varv (26.8 km) vilket var lika med dagens mål i värmen. Det fanns nog ork i benen för ett eller kanske två varv till men jag började känna mig stel i högra vaden och ville inte riskera att få kramp så jag började gå vid 4-kilometersmarkeringen och gick till slutet på den beryktade ängen (5.4) varifrån jag kunde fortsätta springa den sista dryga kilometern. Funderade sedan ett tag på att ge mig ut på ett femte varv men insåg sedan att det bara skulle vara dumt och med vinterns rehabträning i färskt minne kändes det rätt givet att kliva av istället för att riskera något i onödan.

Visst, det kändes lite snopet att kliva av när det var så kul, samtidigt hade jag ju faktiskt uppnått mitt mål, vilket är lika med det längsta jag sprungit i år så jag är nöjd ändå.

Om jag ska summera min Backyard-debut så gav den verkligen mersmak. Bra stämning, bra arrangemang (inte minst energistationen), en omväxlande men inte allt för krävande bana och ett kul upplägg.

Det var dessutom oväntat många löpare kvar efter 10 varv – trots VM. Som en gammal kollega sa: ”jag är tränad för tio varv men nöjer mig nog med fem så hinner jag se matchen.” Andra valde att stanna kvar men sprang för säkerhets skull varv sju och åtta klädda i gult och blått.

RunTobyRun!

Mina varvtider var: 43:49, 46:33, 44:53 och 50:08.  Nästa år ska jag försöka sikta på att ligga på lite jämnare varvtider, runt 45 minuter.
Omräknat i ackumulerade 5-kilometersstinter gick respektive femma på 33:26, 34:21, 33:21, 32:09 och 36:16.

Läs även Debriefing efter BUS

08:30 – en och en halv timme till start och tältlägret börjar växa till sig på Albäcksvallen.

Lotta är inte bara gammal kursare på journalistlinjen, hon är även svensk mästare i triatlon. Respekt!

För ovanlighetens skull: inga tokrusningar vid starten utan alla tog det sällsynt lugnt uppför ”gåbacken”.

Bästa energistationen ever?

Samling till start nummer två

Den beryktade gungbron

Banan bjuder på skiftande underlag och natur, vilket förstås är ett plus!

25 grader men en lätt fläkt från havet – snett bakifrån – lättade upp den dryga kilometern längs vattnet. Algdoften var också hanterbar.

High five vid tredje varvningen med glad funktionär.

 

BLENTARPSMILEN: seg kropp segade sig runt

# 49 – 180624
BLENTARPSMILEN (10 km)
54:45 (5:28/km)

Återvänder till det trevliga byaloppet i Blentarp och det mesta är sig likt – förutom dagsformen. Men den sega kroppen lyckades ändå sega sig runt till slut, klart långsammare än 2016 men ändå inom dagsmålet.

Nej, det var inte midsommarfesten som spökade utan jag har känt mig seg i kroppen och ovanligt trött i flera dagar och det kändes direkt på uppvärmningen att det här skulle bli tufft i värmen – även om det inne i skogen bjöds på ett behagligt klimat.

Förra gången jag ställde upp på Blentarpsmilen var 2016 och jag slogs då av att det trevliga arrangemanget och den vackra banan. Ja, möjligen förutom sista tre som går på asfalt genom villakvarteren. Där hade jag hellre sett en extra slinga upp genom skogen, speciellt en sån här dag där det var varmt.


Tydligt skyltat längs banan, inklusive där korta och långa banan delar på sig. För att citera tävlingsledningen: ”Man får anstränga sig för att springa fel”.

Visserligen är det fortfarande lite trångt i starten, speciellt med tanke på alla ungdomar som vill sticka iväg som skott, men redan efter ett par hundra meter hade startfältet börjat spridas ut.

Hade läst på mina anteckningar från 2016 innan, men trodde att den värsta backen skulle vara den upp till ”Bergspriset”efter3 km, men den visade sig komma redan vid 2 km-skylten. Och jag var slut… Seg från början och så – förmodligen – ett för högt öppningstempo fick mig att inse att det här går inte. Det var bara att börja knalla, säkert 200 meter, innan jag kunde börja springa igen vilket fick kilometertiden att sticka iväg från 5:37 till 6:32. Ingen bra början, men sedan gick det lättare.

Passerade halvvägs på 27:22 (enligt min klocka) och därifrån var det bara att bita ihop och försöka ta sig i mål. Ett par sträckor på gräs, när man rundar Storkskolan efter drygt 8.5 och sedan spurtvarvet inne på Blentarps IP, sög musten ur mina redan trötta ben och jag passerade mållinjen på 54:45 (enligt min klocka, förmodligen några 5-10 sekunder långsammare enligt den officiella tideräkningen som utgick från start-tutet.

Det innebar inte bara att jag klarade mitt mål för dagen, som var att gå under 55 blankt, utan även årets snabbaste tävlingsmil. Men en bra bit under årsbästa och – vilket kanske är intressantast – över tre minuter långsammare än jag sprang samma bana för två år sedan.

Men en dag som denna spelade det inte så stor roll – det var en trevlig utflykt oavsett och hellre seg i dag än om två veckor när det är BUS!

RunTobyRun!

 

LUNDALOPPET: fem ängsliga kilometer


# 46  – 180505:
5 km Lundaloppet
29:11 (5:50/km)

Det är kanske svårt att mäta – men magkänslan säger att jag nog aldrig stått i en startfålla och varit så osäker på dagsform och prestationsförmåga som i eftermiddags. Skulle knäet hålla? Skulle näsan börja rinna? Och drack jag inte lite för mycket vin igår kväll…?

Lundaloppet var ju tänkt som den första belöningen efter allt rehab-slit och ett delmål på vägen till Liverpool om två veckor. Och allt verkade ju så bra – tills det smärtade till i knäet den 18 april och fick det att kännas som att jag var tillbaka på ruta ett igen. Gjorde ett försök att jogga i onsdags men fick avbryta och sedan dess har det faktiskt varit lite deppigt och svårt att försöka tänka positivt, svårt att samla kraft för att börja om igen. Istället har många tankar handlat om vad jag ska göra istället, om jag inte kan fortsätta springa?

Hursomhelst, värmde upp i solskenet i Lund och det kändes trots allt rätt hyfsat. Planen var att ta det väldigt lugnt och ta rygg på någon av 6:00-ballongerna men några sådana hittade jag inte i startfållan så det blev till att agera bromskloss åt sig själv för att inte riskera att springa iväg för fort . Men det visade sig vara rätt svårt att springa fort i början för runt Högevallsbadet och genom vårvackra Stadsparken är det rätt trångt; alldeles för mycket folk på liten yta och gott om långsamma som inte hade vett att ställa sig långt bak i fållan så det blev hela tiden till att titta var man satte fötterna.

En normal tävling hade jag säkert blivit lite sur på ”hindren” men en dag som denna kändes det trots allt rätt OK eftersom det innebar att jag inte kunde gå ut för hårt. Så det blev några ängsliga kilometer, där jag sprang med ett kortare löpsteg än normalt och omedvetet spände mig, beredd på att det kanske kunde hugga till igen, när som helst.

Efter ungefär 2 kilometer lättade trängseln och ungefär samtidigt började det komma små signaler från knäet. Jaha, var det kört trots allt? Skulle jag behöva gå hem till mål? Tog det lite lugnare en stund och började sedan försöka sträcka ut mina steg och springa så ”normalt” som möjligt.  Låg då ungefär 25 sekunder efter tidsplanen.

Sista 2 gick det riktigt bra (5:22 och 5:07) och jag gick i mål på 29:11, långt över årsbästa och nästan sex minuter långsammare än jag gjorde på mitt senaste 5 km-lopp, i höstas. Men en dag som denna spelar sånt ingen roll, det viktigaste var att knäet höll och att jag trots allt kanske kan greja Liverpool…

RunTobyRun!

Kuriosa: min tid från Montreal (23:20) skulle räckt till 123:e plats av de 1748 som tog sig i mål. Dagens 29:11 innebar 626:e plats.


Dags för start!

Det gick ju!

Dax för årets stora mål: Montreal (plus statistikhörnan 21K)


När man kommer till den här hårnålskurvan är det ganska exakt 14 kilometer kvar till målet i Parc Fontaine (bild från formel 1, juni 2016).

Det har varit en lång väntan men nu har det äntligen blivit dags att sätta mig på flyget tillbaka till Kanada och mitt stora löpmål för 2017: Rock ‘n’ roll Montreal Half Marathon. Och det ska bli så kul – även om det nog kommer att gå lite långsammare än jag hade hoppats kunna prestera.

Det var en gång en löpare som var ung, smal och hyfsat snabb och gjorde halvmaran på 1:27 – en tid som i dag känns minst sagt overklig. Efter ”omstarten” 2012 har det gått betydligt långsammare och den stora frågan inför söndagens halvmara är om det går att ta mig in under 2 blankt. Så mycket snabbare  lär det väl inte gå – fast visst hade det varit kul…

Det är nämligen inte bara 1:27 som är ett minne blott. Fjolårets dryga 1:50 känns också tämligen avlägset, det närmaste jag kommit hittills i år är de 2:09 jag gjorde för några veckor sedan på träning men så är jag ju varken ung, smal eller hyfsat snabb längre utan bara gammal och trött och med en tung säsong i bagaget. Det är först under augusti jag börjat få upp farten igen i några snabba femmor, som i sin tur ledde till en bra insats på Midnattsloppsmilen.

Frågan är nu om jag kan packa ner den där härliga känslan av att ”det går ju!” och hålla ett jämnt och bra tempo även på 21 km, ett tempo som även gör det möjligt att njuta av utsikten för det är ju – faktiskt – också en stor del av grejen med att åka utomlands för att kuta.

Så. jag tänker mig ändå att 2 timmar är ett realistiskt tidsmål – speciellt om det blir så att jag även ställer upp i 5-kilometersloppet på lördag. Springer man två dagar i rad får man nämligen en tredje bonusmedalj, coolt formad som en gitarr, men jag har inte bestämt mig om dubbla starter än utan det blir dagsformen som får avgöra när jag väl är på plats i Kanada. Har ju varit lite öm i ena hälen, så i och för sig kan det vara klokt att spara krutet till det lopp som jag egentligen är där för att springa. Å andra sidan har femman en helt annan bansträckning  – vilket kan vara kul – och dessutom är det bara en halvmil och det kan man ju i värsta fall gå som sightseeing. Maxtiden är generöst satt till 1:30 så det är inga problem att hinna runt innan de stänger.

Så vi får väl satsa på 2 blankt på söndag och skulle jag dessutom greja att gå in under 1:56 (5:30/km), ja då lovar jag att fira lite extra efteråt för då har jag all anledning att vara supernöjd.


Racerbana = extra snabba fötter?

Banan är inte särskilt kuperad och har start och mål på olika ställen av denna coola stad. Starten går uppe på Jacques Cartierbron och banan går bland annat ett varv runt Montreals formel 1-bana – som ligger på en ö i Saint Lawrencefloden – innan man når mållinjen i  Parc la Fontaine där banan också delar sig så att de som springer en hel mara fortsätter upp genom området Plateau. Loppets fullständiga namn är Rock ‘n’ Roll Montreal Half Marathon och för att leva upp till detta har arrangörerna anlitat ett 20-tal band som spelar längs banan. Väl i mål bjuds det på en lokalproducerad öl och konsert med ett bra kanadensiskt band (Moist) så det lär bli kul. Ja, förutsatt att det inte spöregnar förstås…

Förra året lockade halvmaran hela 13 718 löpare (6 938 kvinnor och 6 778 män), som sprang sträckan på i snitt 2.10:50. Som jämförelse kan nämnas att helmaran, som startar samtidigt, i fjol lockade 3 778 löpare (1 100 kvinnor, 2 676 män) och som nådde mållinjen på i snitt 4.20:07 – alltså nästan exakt dubbla snittet på halvmaran. Så med 16 000-17 000 löpare på startlinjen är det förstås risk för trängsel, i alla fall i början innan fältet börjar spridas ut. Men det ska bli så kul!


…men här är det bara typ 400 meter kvar!


Statistikhörnan: 21K
Hur har det då sett ut på mina egna halvmaror? Jo, sedan nyårsafton 2012 har det blivit 10 stycken, varav jag gått i mål i nio och brutit en efter 15 km för att jag inte mådde bra (klokt beslut). Tidsmässigt skiljer det hela 20 minuter mellan den snabbaste och den långsammaste:

1.47:02 Trondheim 2014, 1.48:22 Malmö 2014, 1.48:55 Köpenhamn 2013, 1.50:39 Veberöd 2016, 1.53:40 Köpenhamn 2013, 1.55:12 Trelleborg 2016, 1.56:18 Veberöd 2015, 2.00:49 Österlen (mörker) 2014, 2.06:51 Köpenhamn 2012

Som jämförelse kan vi också kasta ett snabbt öga på passertiderna vid 21.1 km på följande långdistanslopp:

1.52:41 Monaco 2016 (23.8 km), 1.54:56 Köpenhamn 2013 (maraton). 1.59:11 Barcelona 2014 (maraton), 1.59:19 Köpenhamn 2015 (25 km), 2.05:24 Athen 2016 (maraton), 2.11:22 Helsingborg 2016 (maraton),2.22:31 Christinehof 2016 (trail, 21.9 km).

RunTobyRun!

PS. Följ uppdateringar från Montrealresan via www.facebook.com/runtobyrun  Rapport kommer på denna sida så småningom… DS.

MIDNATTSLOPPET MALMÖ: äntligen en mil att vara nöjd med!


# 43 – 170902
Midnattsloppet Malmö, 10 km
49:30 (4:57/km)

Särskilt fort har det inte gått i år, men på Midnattsloppet i Malmö fick jag äntligen till en mil att vara nöjd över och ett resultat som innebar att jag sänkte mitt årsbästa på milen med nästan 3 minuter!

Efter fjolårets satsning på distans hade jag hoppats springa lite snabbare i år men det har varit den ena småskavanken efter den andra och när jag väl kunnat träna har jag tagit det ganska lugnt. Men under augusti har jag lyckats toppa fjolårets tid på 5 km (24:49) vid inte mindre än tre tillfällen och nu var den stora frågan om jag kunde ta med mig den där härliga känslan – att jovisst, det går ju – att springa fort även på milen.

Samtidigt kunde förutsättningarna ha varit bättre. Har haft ont i ena hälen under veckan, inte när jag gått eller sprungit utan framför allt när jag legat eller suttit still, och var dessutom träningsvärkig och allmänt stel efter dagens måleripass på altanen så det krävdes en hel del extra stretching innan start.

Men det var skön stämning, när jag kom till Stortorget. Band som spelade, hög uppvärmingsmusik och närmare 5000 förväntansfulla orangea tröjor (är fortfarande lite kluven till om det är coolt eller töntigt att alla ska springa i likadana tröjor). Startgrupperna släpptes iväg med några minuters mellanrum till ett minifyrverkeri efter att ha svurit löpareden (ja, det är förstås också lite töntigt men budskapet handlar om ”fairplay” och att ha trevligt, så okej då…).

Banan gick ut via Klaffbron och Västra Hamnen, ner genom Kungsparken, Triangeln och sedan tillbaka in mot centrum. På många ställen var det gott om högljudd publik, inte minst i gångtunneln vid Stadshuset som bildade en enda stor resonanslåda för att peppa fram de sista krafterna, sista kilometern. Härligt!

På några ställen var det i mörkaste laget och där gällde det att se upp så att man inte trampade på någon refug, trottoarkant eller annat farthinder men för det mesta gick det bra.

Gick ut med startgrupp 3A, som anmält att de brukade springa mellan 50 och 55 minuter men rätt snabbt stod det klart att det var ett rätt stort gäng som siktade på att springa in under 50 och jag hängde på och höll ett jämnt tempo fram till 5 kilometer, en skylt jag passerade på 24:15 – en sänkning av årsbästa med ytterligare 4 sekunder – och ångade sedan på till någonstans runt 7.5-8 kilometer då jag började bli lite trött. Andra halvan gick således exakt en minut långsammare än den första och jag sprang i mål på 49:30, en putsning av årsbästat från mars med nästan 3 minuter och klart under mitt mål att kubba snabbare än jag gjorde i fjol (50:18).

Sammantaget ett lopp jag har all anledning att vara nöjd med. Synd bara att det är så himla dyrt, annars skulle jag förmodligen springa Midnattsloppet även nästa år.

RunTobyRun!

 

 

Mål 2017 och 2018


Januari: tempoträning på Hästhagen med hyfsad fart under fötterna.

2017 var meningen att bli året då jag satsade mer på snabbhet än uthållighet – men den planen sprack redan i månadsskiftet januari-februari… Men jag hänger inte läpp för det utan blickar redan framåt mot ett ännu bättre löpår 2018!

Det var vid årets tredje intervallträning som det högg till, inte mycket men tillräckligt för att jag skulle avbryta träningspasset och lulla hemåt i makligt tempo och sedan dess har det av olika anledningar inte blivit aktuellt med fler intervaller. Det är dock inte bara på grund av sjukor och krämpor utan i lika hög grad för att jag – de perioder jag känt mig hel och pigg – valt att fokusera på andra utmaningar, som mitt projekt att springa längs Sydkusten. Detta har i sin tur inneburit att jag inte sprungit så fort som jag velat utan varit långt från mina tidsmål; att springa snabbare än jag gjorde i fjol på 5 km (24:49) och på 10 km (50:18).

Milen är fortfarande ett sorgligt kapitel – årsbästat på blygsamma 52:22 noterades redan den 12 mars och för att nå målet krävs det en putsning med drygt 2 minuter, vilket lär bli tufft, riktigt tufft. Och även om jag trots allt skulle greja det innan årsskiftet så är det ytterligare 3 minuter ner till mitt PB så nej, några vidare miltider har det inte blivit i år…

Femman, däremot, grejade jag i torsdags i spöregnet på BMW Havnelöb med 9 sekunder tillgodo på fjolårets tid. Det började ändå rätt bra i januari: 26:57 (11/1), 26:13 (14/1) och 25:07 (28/1) men det är alltså först nu som jag fått upo farten igen: 24:40 (3/8).

Även på 5 km är det en bra bit ner till personbästa (23:00) men det är ingenting jag kommer att försöka lägga något krut på eftersom jag ändå inte lär kunna kuta så snabbt. Bättre i så fall att försöka kapa gapet på milen.


Löpning längs kusten i lugn och ro – härligare upplevelse än att försöka jaga rekord.

Förutom årets båda tidsmål har jag två andra mål med min träning: att komma upp i minst 100 km per månad – men gärna mer – och att variera träningen mer i form av sträcka, underlag, terräng eller utmaning. Tycker att jag lyckats ganska bra med att variera mig och få ny inspiration och nya intryck, inte minst genom mina fyra etapper (hittills) längs Sydkusten.

Till nästa år funderar jag på att även ha ett tydligt mål när det gäller antal tävlingar; att springa ett lopp per månad i en lagom blandning av olika sträckor. Ett sådant schema skulle kunna se ut så här:

Januari: 10 km (Köpenhamn)
Februari: 15 km (Köpenhamn)
Mars: 21 km (någonstans i Europa, exempelvis Spanien eller Polen) *
April: 21 km (Köpenhamn)
Maj: 5 eller 10 km (Lund) *
Juni: 10 km (exempelvis Malmö)

Juli: 9.2 km (S:t Olof)
Augusti: 5 km  (Köpenhamn)
September: 21 km (Köpenhamn)
Oktober: 12 km tg (Yddingen) *
November: 10 km (Bromölla) *
December: 21 km (Köpenhamn)

Men det finns ju så många lopp att välja på så vi får väl se vilka det blir – följ mig här på bloggen eller via http://www.facebook.com/runtobyrun så får du se!

RunTobyRun!

(* = nya lopp som jag inte sprungit tidigare)